1. No category

Kraftverksanläggningen sedd från samfälligheten Brostugan
Sektioner genom intagsöppning till kraftverkskanalen samt flodlucksutskov skibord och isutskov i Storfallet.
12
Intaget och kanalbron
För att reglera intaget av vatten i kanalen konstruerades två höj- och sänkbara
luckor som hängde i gallska kättingar från manöverbroar av järn som i sin tur
vilade på stenklädda betongpelare. Luckorna kunde manövreras såväl för hand
som med elektrisk kraft. Omedelbar bakom intagets luckor passerade landsvägen på en armerad betongbro i två spann av balkkonstruktion. Brons vägbana
hade gatsten medan räckena var av krysshamrad betong. När kraftverket byggdes ut i slutet av 1980-talet ersattes bron och luckorna med nya konstruktioner.
Dammbyggnaderna utfördes konstfullt med stenklädda armerade betongkonstruktioner. Dammluckorna placerades uppströms så att utsikten från gångbroarna på dammarna var fri över vattenfallen. Storfallets dammar och slänter byggdes med omfattande stenbeklädnader.
Över Kungsådran fanns till att börja med endast en hängbro där vattnet kunde
bredda under bron och en enkel laxtrappa. Hängbron ersattes senare av en lättare
gångbro med dammluckor och en ny laxtrappa upp till ett minfiske där avelsfisken fångades.
De gamla ekarna mellan intaget till kraftverket och den nya brobacken sparades vid utbyggnaden av kraftverket 1911-15. Traditionerna med ekplanteringar
kring Älvkarlebyfallen har koppling till de gamla kronoegendomarna och Kronsågen som grundades av Gustav Vasa.
Försäkran om återväxt av ek och barrskog kring Älvkarlebyfallen är en viktig
fråga för bebyggelsens karaktäristiska inramning.
13
Hängbron över Kungsådran
Stenklädda dammar och slänter vid Storfallet och sparade ekar vid Brobacken.
14
Bostadshusen
Bostäder för driftschef, verkmästare och maskinister
I anslutning till kraftverksanläggningen uppfördes även bostäder. Närmast kanalen placerades driftchefsbostället. Därefter följde utmed landsvägen mot Östanå
by och Sandvägen två bostadshus för verkmästare om vardera två lägenheter på
tre rum och kök och sedan tre bostadshus om vardera två lägenheter på två rum
och kök. Vidare byggdes ett bostadshus för maskinister med fyra lägenheter med
två rum och kök. Dessutom byggdes en friliggande tvättstuga med badrum.
Byggnaderna ritades av Erik Josephson. Han placerade och utformade husen
i elegant samspel med den karakteristiska tallskogen. Det visade sig dock snart
att bostäderna inte räckte till, varför ytterligare ett hus för maskinister uppfördes
1917.
Bostadshus för verkmästare och maskinister
De fem första byggnaderna (från söder räknat) uppfördes av tegel och de två
längst norrut av trä. Alla byggdes med källare och två plan med mansardtak. Till
skillnad från maskinhuset och ställverksbyggnadens mörka och ibland slutna
murar uppvisar dessa bostadshus ljusare och något lättare fasader. De putsades
eller reveterades i en gul kulör och gavs i förhållande till murytan stora fönsterpartier.
15
Gemensamt med kraftverksanläggningens fasader är dock valet av småspröjsade
fönster och vidare det branta takfallet (här halvvalmat) och takmaterialet lertegel. Byggnaderna försågs även med tidstypiska verandor med rik snickarglädje.
Tidstypisk var även den gröna kulören på såväl fönster, vindskidor som verandans snickerier. Inom arkitekturhistorien så knyts utformningen av dessa bostadshus mer till jugendstil än till nationalromantik men gränserna är ofta
flytande.
Bostadshusen i den karaktäristiska barrskogen
Nationalromantik
Generellt kan den nationalromantiska stilen sägas ha som ambition att återknyta
till den egna kulturtraditionen och låta sig inspireras av äldre byggnader och naturen. I Sverige kom den period som präglas av nationalromantikens ideal att
låna många uttryck från medeltida arkitektur. De dominerande materialen var
tegel, natursten och trä. Själva kraftverket med maskinsal och ställverksbyggnad
samt fiskodlingens stenbyggnad har många typiska drag som kan kallas nationalromantiska t ex fasaderna av hårdbränt fasadtegel med mönstermurade partier
där enstaka block av granit ingår och granitstenfasaderna, portpartier med
bastanta ekdörrar i skulptural omfattning, fönstren i fasadliv som är målade i
brutet vitt, brunt eller grågrönt osv. Takfallen är ofta höga och brutna, vanligen
belagda med tegel. Beslag i anslutning till taket är av kopparplåt som ärgar.
Också på skorstenar och stuprör används koppar men även svart- eller rödmålad
plåt. Smidesjärn i balkongräcken och ankarslutar är svart som oljebränt järn.
16
Den mjuka anslutningen till Carl XIII:s bro med vackra stenmurar i granit.
Maskinhusets entré i samverkan med den samfällda Brostugan och Älvparken.
17
Nationalromantiken kan ses som ett förstadium till modernismen där man började söka formbestämmande faktorer i byggnaders inre organisation och funktion,
material och hantverksteknik. Detta var en reaktion mot klassismens strikta regelverk över byggnaders fasader och planlösningar med sträng symmetrisk utformning. Regionala byggnadstraditioner hade stor betydelse inom Nationalromantiken. Impulser kom från USA med H.H. Richardsons förfunktionalistiska
medeltidsinspirerade arkitektur. Arts and Crafts rörelsen i England var en betydande inspirationskälla kring sekelskiftet liksom dansk tegelarkitektur. Den
nyskapande arkitektur som producerades i Sverige kring sekelskiftet var ofta av
hög kvalitet, präglad av individualism och med en raffinerad form- och rumsbehandling.
Nationalromantiken innefattade ett finkänsligt förhållande till historisk bebyggelse och natur. Kraftverkets anläggning vänder sig mot den historiska miljön vid Carl XIII:s bro med mjukt formade stenmurar i granit. Kraftverket har
sin naturliga huvudentré vid Ställverkshuset. Entrén till Maskinsalen har dock
fått en ståtlig entré flankerad av vackra smideslyktor och grindar som en pendang till den samfällda Brostugan på andra sidan Carl XIII:s bro.
Maskinsalen och Ställverkshuset har det för Nationalromantiken typiska materialet tegel i fasaden. I övergången mot älven används natursten i murar och socklar. Fasaden har även inslag av granitblock t ex som över entrén vid brobacken.
Fiskodlingsbyggnaden som ligger på en hylla ned mot älvfåran är helt i granit
och smälter samman med de stenklädda slänterna. Det enkla räcket mellan stående granitstolpar binder samman de stensatta miljöerna vid älven och kanalen.
Laxfisket
I anslutning till Kronans laxfiske startades redan 1971 en av de första fiskodlingarna i Sverige. Vid utbyggnaden av kraftverket 1911-15 byggdes stenhuset
för fiskodlingens verksamhet med kläckning av yngel.
Till att börja med fångades avelsfisken i de statliga kronofiskena och levererades till fiskodlingen där de förvarades i den utomhusbassäng som syns på bilden intill stenhuset. Efter att avelsfisken kramats på rom och mjölke kläcktes
ynglen inne i stenhuset. Yngeluppfödningen kunde dock inte klara återbesättningen av lax och öring i Dalälven. Det var först i samband med att odlingsverksamheten utvecklades till att kompensera hela älvfasen i laxynglens liv som
återbesättningarna började få effekt. När laxodlingen klarade att föda upp ettoch senare tvååriga laxfiskar, så kallade smolt, som var mogna att vandra ut i
havet påbörjades en märkbar förbättring av återfångsten.
Laxtrapporna skulle sörja för att fisken skulle kunna ta sig vidare upp i älven.
Den laxtrappa som byggdes öster om intagskanalen intill maskinhuset var dock
felplacerad eftersom laxarna inte kunde hitta strömmen från trappan invid den
mycket starkare strömmen från kraftverket.
Vattendomen som ursprungligen gav Vattenfall rätt att utnyttja vattenkraften
i Älvkarleby gäller fortfarande och ställer hårda krav på Vattenfall att kompensera miljö och fiske och avseende oförutsedda frågor som framtiden medför.
18
Fiskodlingens stenhus innehöll kläckeriet för laxyngel. Intill stenhuset syns bassängen där avelsfisken fick vänta på att bli kramade på rom och mjölke.
Kläckeriet för lax- och öringyngel fanns i stenhuset fram till 1988.
19
Laxtrappan vid Kungsådran med Stora Hallen i bakgrunden.
Laxtrappa invid kraftverket öster om intagskanalen.
20
Avslutning
Utställningsskriften behandlar den ursprungliga anläggningen i syfte att tydliggöra den karaktäristiska stilen som byggnader och anläggningar hade från början. Både kraftverket och fiskodlingen har utvecklats kraftigt sedan den ursprungliga anläggningen tillkom. Fiskodlingen har moderniserats och utökat sin
kapacitet betydligt samt kompletterats med omfattande forsknings- och turistverksamhet. Kraftverket har kompletterats med verksamhet kring energiforskning och själva energiproduktionen har byggts ut och utökats med en tredjedel
genom ett sjätte aggregat som blev färdigt 1992. Vissa partier i området har därför förändrats mycket, särskilt kring dammarna som rivits och ersatts av nya
konstruktioner.
Stora delar av sekelskiftesmiljön är dock väl bevarad till exempel på båda
sidor om Carl XIII:s bro. Denna miljö blir därför särskilt viktig att värna om för
framtida genrationer vilket är ett ansvar för Vattenfall och statens som övertog
detta område i samband med utbyggnaden av kraftverket. En särskild satsning
på att renovera byggnaderna som syns kring Carl XIII:s bro, skydda dem som
byggnadsminnen och göra dem tillgängliga med utåtriktad verksamhet skulle
kunna vara en kulturarvsbevarande idé inför det förestående 100 års jubileet för
kraftverket i Älvkarleby. Det finns också starka traditioner i form av samfällt
ägande att hålla området vid Carl XIII:s bro tillgängligt för allmänheten.
Notförteckning
Erik Josephson (1864-1929) var en av Sveriges skickligaste och mer kända arkitekter. Han var verksam i Stockholm från c:a 1890. Han har bl a ritat Skandinaviska Kredit AB:s huvudkontor vid Gustaf Adolfs torg i Stockholm (1916),
kaserner för Livgardet till häst i Stockholm (1897), Grand Hotel i Saltsjöbaden
(1893), privatbostäder och de stora kraftverken i Trollhättan, Älvkarleby och
Porjus. Dessutom har han ritat möbler samt förlagor till silverarbeten. Josephson
var känd för sin formsäkerhet och sitt stora tekniska kunnande, vilket säkert spelade roll när han fick uppdragen att ta sig an kraftverken.
1
2
Olga Lanner (1884-1961) var konsthantverkare, målare och skulptör och drev
1914-18 verkstaden Smideskonst i Stockholm. Hon tillverkade såväl belysningsarmaturer som smycken. Hon var en av de fåtaliga svenska smyckeskonstnärerna med arbeten i en personligt utformad jugendstil. Till Älvkarleby kraftverk levererade hon lyktor och dörrhandtag. Hon levererade även armaturer till
kraftverken i Trollhättan och Porjus.
21
Källor och litteratur
Brunnström, Lasse. Estetik och ingenjörskonst. Den svenska vattenkraftens arkitekturhistoria. Falköping 2001.
Fiskeriverkets publikation över Fiskeriförsöksstationen i Älvkarleby, 1995
Forsgren, Nils. Porjus. Pionjärverket i ödemarken. Stockholm 1982.
Lepasoon, Urve. Byggnaders särdrag. En stilhistorisk handbok 1880-1960. Utgiven av Boverket 1995.
Nationalencyklopedien.
Redogörelse för arbetena med Älvkarleby kraftverksbyggnad 1911-1917. Stockholm 1919 (Nytryck 1985)
Sandén.A. N. Älvkarleby. En hembygdsbeskrivning. Gävle 1960.
Spade, Bengt. De svenska vattenkraftverken – teknik under hundra år. 1999.
STF:s årsbok, artikel från år 1915 sid 119, 120
Älvkarleby kraftverk. Meddelande lämnat från K. Vattenfallsstyrelsen. Stockholm 1916.
Ritningarna är hämtade ur Vattenfalls arkiv i Råcksta i Stockholm
Fotografierna är hämtade ur Vattenfalls lokala arkiv i Älvkarleby
Kartorna är hämtade från Lantmäteriverket samt ur boken ”Redogörelse för arbetena med Älvkarleby kraftverksbyggnad 1911-1917”
22