1. No category

ALFRED JÖNSSONS SKRIFTER
Nedtecknade minnen om livet i Lindome
- från 1700-talets slut till 1900-talets börjanså som Alfred Jönsson förmedlat dem
Första delen innehåller:
Livet i Lindome före och kring Laga Skiftet under 1840-talet
Jordbruket och dess redskap
Bebyggelsen och inredning av husen
Allmogens seder och bruk
Eldtändningsdonens tillkomst
Yrkesutövning och hantverk – Möbeltillverkning, Liesmide m.m.
Det gamla Lindome
Första delen
Hembygdsanteckningar af Alfred Jönsson
Förord
Det är först under de sednaste åren, som man fått upp ögonen för att tillvarataga och rädda
hvad som ännu kan finnas kvar af förflutna tiders allmogekultur, såväl i fråga om föremål,
som om seder, bruk och förhållanden, under hvilka allmogen lefvde sitt lif i helg och söcken.
Redan har en fjärdedel af det 20-de århundradet ilat hän, och för den yngre generationen är
19-de århundradet, med dess seder och bruk och förhållande helt okändt.
Lindome socken, med sin i hög grad utvecklade hemmaslöjd, hvilken under 19-de
århundradet, och troligen sedan långa tider tillbaka omfattade ett större antal olika yrken,
intager härigenom en särställning i förhållande till de flesta andra socknar på landsbygden.
Detta förhållande i fråga om Lindome utgör ett alldeles speciellt ämne för
hembygdsforskning.
Äfven en hel del seder och bruk som förekom bland allmogen, i synnerhet under första
hälften af 1800-talet, och som äldre personer berättat, torde vara värda att genom
uppteckningar blifva bevarade.
De uppteckningar som jag gjort ifråga om förhållandena inom Lindome socken under 19-de
århundradet, äro, då det gällde äldre data, till allra största delen efter mina föräldrars
berättelser, och från århundradets tre sista decennier, efter egna iakttagelser.
I de fall jag upptecknat efter annan person, har jag alltid anfört detta.
Lindomeby den 1 maj 1927
Alfred Jönsson
Lindome sockens gränser, längd och bredd
Socknen gränsar i norr till Askim och Kållered, i NO. till Landvetter, i Ö. till Sätila, i S. till
Elfsåker och Tölö, samt i V. till Släp.
Socknens längd i Ö. och V. är 18 km. däraf från kyrkan och till Sätila gräns i Ö. 10 1/2 km.
och från kyrkan till Släps gräns i V. 7 1/2 km.
Socknens största bredd är 7 km nemligen från Djursjön i söder, som öfvertväras af gränsen
emellan Lindome och Elfsåker, och norrut öfver Hällesåker, och uppigenom Djupedala till
länsgränsen i norr vid Grafsjöarne.
Halland, Lindome
Berättat av uppt. föräldrar
Uppt. af Alfr. Jönsson år 1927
Lindome före laga skiftet på 1840 - talet
Den äldre bebyggelsen på landsbygden koncentrerade sig gärna till större eller mindre
samhällen. Var det fråga om endast ett hemman med tre eller fyra ägare, byggdes gårdarna
gärna mycket nära intill varandra. Härpå hava vi ännu i denna dag ett exempel i Långås, där 3
gårdar äro byggda med sina manhus i rad, det ena intill det andra, och ladugårdarna
sammaledes så att alla 3 hava samma gårdsplan.
Orsaken till denna form av bebyggelse var nog att man kände sig tryggare gentemot rövare
och stigmän, men troligen äfven därföre att man i den tiden mer än i våra dagar önskade om
möjligt torra och något högt belägna boplatser.
Eldfaran tänkte man ej så mycket på när man rådslog om en bys eller gårds bebyggelse.
Ibland större byar i norra Halland intog Lindomeby ett framstående namn. Den var
bebyggd med 19 gårdar och de allra flesta belägna nära intill varandra. Två och två bildade
innebyggd gårdsplan på två ställen. De flesta hemmansägare hade även en så kallad
”bönekrage” i en liten hage nära intill ladugården, och om hösten när bönorna voro upplagda
på kragarna, förhöjde dessa byns anseende i rätt hög grad.
Dessutom funnos två backstugor eller ryggåsstugor inom byn.
Äldre personer hava omtalat att Lindomeby i stort sett var mera ansenlig och såg bättre ut
än Kungsbacka stad gjorde före den stora branden 1846. Stadens bebyggelse lär nämligen då
hava varit ganska oansenlig.
En del av de låga husen hade gavlarna åt gatan och även uthusbyggnaderna lågo delvis
efter gatan. Kungsbackaboarna idkade i allmänhet jordbruk i den tiden och om hösten
tröskade man med präjlar på logarna så att det ekade i staden. Man finner att tiderna hava
ändrat sig mycket under omkring 90 år.
Efter denna lilla avvikelse från ämnet återgår vi nu till detsamma.
Om man kom landsvägen ifrån Alafors och passerade sockengränsen emellan Älsa och
Lindome strax norr om den s.k. ”Lunnalia”, så låg här strax norr om gränsen och öster om
vägen en liten stuga som kallades ”Visebengtsens”. Här bodde på 1830- och 40 -talen gubben
Benkt. Han var född i Morup och kallades Visebenkten emedan han gick omkring i bygden
och sålde visor eller s.k. skillingstryck. Hans gumma hette Lisa och hon var född på Öland. I
själva sockengränsen var ett led över vägen och troligen skulle Visebenkten ha uppsikt vid
ledet så att utsockneskreaturen ej kommo in på ängarne. Från vägen och ut till ån var en
gärdesgård i sockengränsen och likaså uppåt utmarken.
Ifrån denna stuga och norrut efter vägen på omkring 2 kilometers längd, som i våra dagar
är så tätt bebyggt, fanns före laga skiftet 1842 ej en enda menneskebostad., till dess man kom
till en stuga som kallades ”Jackobs” och som låg strax norr om de nuvarande byggnaderna till
Björkeberga Lindomeby 1, men öster om vägen således under Draberg. Även här var ett led
över vägen, som kallades ”Jackobs le”, mitt för detta led låg en gärdesgård ner till ån som
kallades ”kogärdesgården”. Hela området söder om denna gärdesgård till den förut nämnda
gärdesgården vid Visebenktens var ängsmark och längst i söder hade Berget ängar. Därnäst
Gårda och norrut hade Lindomeby ängar. Denna ängsmark var delad emellan hemmanen, men
hemmanen hade ängsmarken i två skiften, ty min fader omtalade att bönderna nämnde om
framängar och utängar. Dessutom hade Lindomeby även ett skifte ängsmark väster om
Lindomeån ända till Gastorps ägogräns.
Detta område kallades ”Heija.” Här hade även Berget ett ängsområde efter ån söder om
Tåbro, som kallades ”Berga gryda”.
Vid laga skiftet på 1840 - talet skedde ägobyte emellan Lindomeby och Berget ifråga om
detta område.
Ängsmarken var således stor till Lindomeby. Ängarne voro bördiga och bönderna hade en
stor slåtta. Då ställde de till med slåttahjälp och hjälpte varandra.
Den odlade jorden låg runtomkring byns bebyggelse på närmare håll.
Min fader omtalade att samfundsandan var mycket god inom byn. Bönderna hade så
mycket gemensamt, att det var högst nödvändigt att de kunde komma överens med varandra. I
fråga om den odlade jorden hade ägarne av ett hemman varannan åker eller tege med varandra
på ett visst fält, och ej nog med på ett fält utan på flera fält.
Efter laga skiftet fick varje ägare sin jord i ett skifte, och följden härav blev, sade min
fader, att de olika bondefamiljerna slöt sig var och en inom sig själva. Den gamla goda
samfundsandan försvann och kom ej mera åter
Vid laga skiftet blev den stora byn grundligt rubbad. 12 gårdar flyttades ut och endast 7
blev kvarstående inom den gamla byns tomtområde. Ibland dessa äro byggnaderna till en gård
nedrivna och för närvarande. är det således endast 6 gårdar med bebyggelse inom gamla byns
område.
Jordbruket och hemmansägarna inom byarna före Laga Skiftet
Den flacka och lågt liggande Lindomedalen både ofvanför och nedan Annestorp, har i alla
tider varit besvärad af vatten. Vid ymnig nederbörd under höst och vårtiden, och stundom
äfven under sommaren eller tidigt på hösten, innan fälten äro afhöstade, sättes ca 7- eller 800
tunnland under flod. Den egentliga orsaken härtill är fördämmningarna vid Annestorp och
Alafors. Åtskilliga försök som i senare tider gjorts, att få ett mera fritt och lågt vattenaflopp
förbi dessa ställen, hafva hittills ej krönts med framgång, men väl förorsakat markägarne
afsevärda kostnader. Före enskiftet var detta vattenförhållande ej så besvärande, ty då låg hela
denna areal i naturlig äng, och troligt är, att grässkörden i ängarne blef mera ymnig, liksom i
Egypti land, till följd af denna tidvis förekommande vattenöfversvämning.
Den odlade jorden före enskiftet, var i allmänhet den mera högt belägna. Här hade bönderna
sina åkrar i" tegskifte" som det hette, med hvarandra, jorden brukades hvarje år, och lades inte
ner i gräsvall, ty i fråga om hö, så hade de ängarne. Man brukade inte att höstplöja, och inte
heller att så vinterråg. Den lilla åkerjorden man hade, kunde man gödsla bra, ty ängarne,
hvarifrån man erhöll höet, fordrade ej någon gödsel.
Det förnämsta vårsädet var kornet. Af detta hade man både strid- och blandkorn. Jorden
tillreddes om våren, i synnerhet till stridkornet, mycket omsorgsfullt. Det såddes sent, och det
blef om väderleken var tjänlig under sommaren, i allmänhet ganska bra. När det var moget
skar man det med skära. Stridkornet begagnade man till malt, och äfven till bröd. På
potatisland brukade man så vårråg. Hafre odlade man inte så mycket. Bönor odlades, om styf
jord förekom, men det var inte i alla byar, och så är det för öfvrigt ännu. Den bästa bönjorden
förekommer inom Lindome i Lindomeby, Knipered, Skäggered och Rantorp samt i
Kimmersbo. Ännu så sent som på 1840-talet odlade man inte mycket potatis, och i början af
1800-talet lär det ha varit betydligt mindre. Men " kålhagen" saknades inte vid någon gård,
erinrande om den tiden då inga potatis odlades i vårt land, utan kål och grönsaker fick
representera hela rotfruktsodlingen.
Vi nämnde härofvan, att den odlade jorden i allmänhet hade ett högre läge. Detta hade till
följd, att under somrar med stark och långvarig torka, mer eller mindre svår missväxt
inträffade. Härtill bidrog nog också i en viss grad, att jorden var vårplöjd.
Ibland år som utmärkte sig af mer eller mindre svår missväxt, har de gamla omnämnt 1826
och 47. Detta sistnämnda år mindes min fader, och han har berättat, att nöden då var stor på
många ställen inom Lindome. Det var egentligen sommaren 1848 dom förhållandena tedde
sig mörkast. Mjöl fanns knappt att få köpa, ty med sjöfarten var det antagligen dåligt ställt.
Det kostade för öfvrigt omkring 3 kr.lisspundet = 8 1/2 kg, ett denna tid mycket högt pris.
Omsider inkom ryskt rågmjöl till Göteborg, men det var svårt sjöskadat. Detta såldes något
billigare.
Vid denna tid pågick också laga skiftet i en del byar inom Lindome, och jordbruket var till
följd häraf kommet i olag.
Med ängarne förhöll det sig nog mycket olika inom Lindome. Alla byar och hemman som
hade ängar i den egentliga Lindomedalen, där floden gick upp, kan man säga hade goda
ängar, men i den öfvriga delen af socknen, voro nog ängarna mindre bördiga.
Enskiftet eller Laga Skiftet
Vi får väl antaga, att reformationens genomförande i Danmark 1536, och Hallands
införlifvande med Sverige 1645 voro två stora och viktiga händelser för allmogen äfven inom
Lindome. Men 1800-talets enskiftesförättningar tilldrogo sig nog allmogens synnerliga och
allvarliga intresse i lika hög grad som de två förut nämnda, fast under en annan form och i ett
annat hänseende. De stora och åldriga byarne rubbades genom enskiftet ända till grunden. Af
t.ex. Lindomebys 19 bondgårdar före enskiftet, blefvo endast 6 kvarstående efter detsamma,
under det de öfvriga fingo flytta ut.
Jordbruket måste helt läggas om. I en del byar erhöllo de hemmansägare. som kom att bo
kvar, endast åkerjord, De som flyttade ut, endast ängsmark. De förstnämnda hade de första
åren efter skiftets afslutande alls ingen höskörd. Att anlägga vall efter frösådd var hittills
okändt och det dröjde något år innan man lärde sig att så göra. De som flyttade ut, hade inte
ett enda kapplands åkerjord innan de gamla sega ängarna blifvit upplöjda. Så var förhållandet
i Lindomeby. Gårda nr:2 och Berget, och troligen på flera ställen inom Lindome.
Min fader var, under det laga skiftet pågick inom Lindome by, i 10 å 12-års åldern, och han
omtalade att det dröjde minst 5 eller bortåt 10 år, innan bönderna kunde få ordnat sina
jordbruk efter skiftet.
Härtill kom mycket dryga penningutbetalningar för själfva landtmäteriet, samt flyttnings och
odlingskostnader, så man kan godt förstå att laga skiftet var både en djupt ingripande
förättning och ekonomiskt kännbar åtgärd för allmogen.
Laga Skiftet genomfördes nog till det mesta inom Lindome under 1840 och 50-talen
Hällesåkers by ödelades genom vådeld, enligt uppgift 1826, hvarvid ett större antal gårdar
jämnades med jorden. Därefter lär laga skifte hafva genomförts innan gårdarna uppbyggdes
ånyo.
De hemmansägare, som kom att flytta ut inom en by, fingo dock inte så synnerligen mycket i
flyttningskostnad av husen.
Jag afskrifver här ur en landtmäterihandling från 1850-talet, utflyttningskostnader för ett
manhus till ¼ hemman inom socknen.
Huset skulle flyttas omkring en kilometer.
Riksd. sk.
Tomtning med stenens transporterande.......
Nedtagning, 10 dagsverken å 1 Riksd....
Ersättning för hvad delvis förloras
Transport, 4 dagskörslor å 2 Riksd......
Uppsättning och inredning...
Murning af 2 spisar med bakugn...
För källare under huset....
Summa
15
-
10
20
8
50
40 10
_________
153 -
Förflyttning af ladugården till samma ställe: 97 Riksdaler.
Åkerbruksredskapen
Åkerbruksredskapen var till det mesta af trä. Plogen var af trä, med undantag af bill, knif och
vändskifva. Dessa delar kallades på allmogespråket inom Lindome, i ofvan anförd ordning:
unnerjärn, åsjärn och plofjöl. Dessutom var ett förspänne af järn fastsatt i träåsens tvenne
ändar. Där man hade lättare jord, hade man harfpinnar af trä, men var jorden styfvare, fingo
de nog vara af järn.
Årdern eller "krogen" liknade en träplog. Den var försedd med unnerjärn, men saknade åsjärn
och fjöl. Krogen var ett allmänt brukligt redskap. Med denna krogade man ner gödsel om
våren, när jorden före gödslingen var plöjd, och med krogen brukade man ibland mylla ner
utsädet, i synnerhet korn, om våren. Och nämner man nu till sist " trävälten", så är
åkerbruksredskapen presenterade.
Ibland handredskapen förtjenar gödselgrepen ett särskildt omnämnande. Den var helt af trä,
med tre horn. Dessa voro naturligtvis ganska trubbiga. Emellanåt vässade man honom med en
yxa. När man skulle arbeta i gödselstaden med en sådan grep, måste man trampa på den med
foten, om den skulle gå ned.
Emellan dessa trägrepar och våra dagars stålgrepar, finnes endast en ringa grad af
samhörighet.
Ännu i början af 1880-talet begagnades trägrepar inom Lindome men då började stålgrepar att
komma i handeln, och därmed var trägreparnas tid förbi.
Ordet gödselgrep uttalades inom Lindome med: dyngegreib.
a Träplog med enkelt styre. I bruk ännu på 1850 eller tom 60-talet.
b Hemmasmidd järnplog med träås. I bruk inom Lindome till börj.af 70-talet.
c Här voro två träviggar anbringade. Genom att på olika sätt slå in dessa, kunde åsens
ställning i lägre eller högre läge vid förspännet, regleras.
d Gödselgrep af trä. I bruk inom Lindome till början af 1880-talet.
Vallplogen
När efter enskiftet, de gamla ängarne för första gången skulle plöjas upp, ( om de voro
stenfria, så att man kunde plöja dem), begagnades en mycket stor träplog för detta ändamål.
Plogåsen var mycket lång, och grof som en timmerstock. Dess främre ända hvilade på en "
förvagn". Genom denna anordning skulle plogen gå stadigare, och med anledning af
plogåsens längd och tyngd lär det också ha varit nödvändigt. Minst tre par hästar sattes för
plogen, och ibland dessa var det särskilt en som var spänd för förvagnen. Med denna plog
kunde man plöja både djupt, och omkring en alns breda fåror. I vändningarne var det
besvärligt, men för öfvrigt lär det ha gått rätt bra.
I Harka
II Torvstick ( törvsteck), användes förr i tiden när man kastade ihop grästorvor i högar.
III Hemmasmidd spade ( grävarespa), baksidan, man bemärker den tjocka ryggen nedåt
IV – V Logskovel ( loskulv), tillvärkad av ett trästycke. Djupet vid a var omkring 7 eller 8
cm.
VI Gödselgrep (dyngegreib) man bemärker tvärnaglarnes större bredd på den ena hälften, den
översta till höger, att trampa på.
Något år efter det enskiftet var genomfört, var det någon här och var som började höstplöja
åkerjorden om hösten. Detta bruk blef dock ej mera allmänt innan på 60-talet. 1859 var ett
svårt torkår. Då visade det sig, att de som hade höstplöjt, fingo bättre gröda än de som hade
vårplöjt.
Vid denna tid började järnplogar att mera allmänt komma i bruk. I början var det smedmästare
på landsbygden som tillvärkade järnplogar. Dessa plogar voro nämligen bättre än träplogarne,
men formen var dock densamma med nästan rätt uppåt anbringat styre. Plogåsen var af trä.
Men så började mekaniska verkstäder att tillvärka plogar, helt af järn, och af i hufvudsak
samma form som nutidens, och nu började en ny tid att ingå ifråga om jordens plöjning.
När industrivaror började att vinna sitt inträde i Lindome, järnplogar ( bruks), undantagsvis
1850-talet. Mera allmänt i sl. av 60-talet. Fjäderharvar 1890-t. Ringvältar 1890-t.
Gräsfrösåningsmaskiner 90-t.
Såmaskiner slog ej fullt igenom innan under första världskriget 1914- 18. Man tyckte i början
att de sådde för tunnt. Chambridgevältar början av 1900-t. Hästräfsor slutet av 1890-t
Slåttermaskiner 1890-t. Gjutgods till hästtröskverk slutet av 1860-t. Sädesharpor omkr 1870.
Stifttröskverk, (verkstadsarbete) 1890-t. Sädesharpor omkr 1870. Hackelsemaskiner 1870talet.Gödselgrepar av stål omkr 1880
Bakplåtar och ringsatser till fyrspisar av gjutjärn 1850-talet Köksspisar av gjutjärn slutet av
1870-talet. Jönköpingsstolar omkr 1900. Tapeter 1850-t. Mera allmänt 1870-t. Glas tallrikar,
porslin, även ostindiskt, gammalt bruk.
Skodon från skofabriker 1890-t. Textil; inköp av tyg till bättre manskläder började mera
allmänt förekomma på 1850- talet. Bättre kläder och även arbetsbyxor, färdigsydda, men
dåligt arbete omkr 1880.Sitz, Kassenätt, Domestik ( foder), Tvills och Schärting, ett slags fint,
vitt tyg, till förkläden o dyl. allt detta med början omkr 1850. Maskinvävda gardiner kommo
trol. i bruk på 1840-t.
Den nyare tidens åkerbruksredskap, såsom fjäderharfvar och andra järnharfvar, ring- och
chambridgevältar, skumplogar och hästhackor m fl. samt såmaskiner , tillhör, hvad
anskaffningen inom Lindome beträffar, början af 1900-talet.
Såmaskiner komma dock ej riktigt i bruk förrän under kriget, då det var ondt om utsäde, så att
man måste spara på detsamma. Förut tyckte man att de sådde för tunnt, så att säden blef för
tunn.
Körredskapen
Vagnar och kärror för jordbrukets behof voro försedda med träaxlar. Axeltappen var ca 3 tum
i diameter. Under, där slitningen var störst, var en järnskena fastspikad, som räckte 3 eller 4
tum in på axelträet. Hjulen till dessa fordon kallades: bultahjul. Nafvet var mycket tjockt, ty
det fick vara ett stort hål uti detsamma. Järnringar begagnades inte kring dessa hjul. När
hjulen voro nya, var lötarne ( uttalet för detta ord var " jöla" med djupare betoning för ö och
tjockare för l) , cirka 4 tum höga. Sen körde man tills dessa voro nästan utslitna. Då fick man
göra nytt både "jöl" och " ege", eller också fick man tappa om ekrarna, och hjulet blef mindre.
Järnbeslaget på dessa hjul, inskränkte sig till två ringar kring nafvet och två smidda järnbössor
inuti nafvets hål.
Vagnar och kärror som begagnades för vägtrafik, voro däremot försedda med järnaxlar.
Hjulen till dessa åkdon voro äfven beslagna, men ej med hela järnringar, utan med järnskenor,
hvilkas längd och således äfven antal var lika med lötarnes i hjulet. Hvarje hjulskena spikades
fast med 4 eller 6 spikar med flera hufvuden. Skenorna fastspikades så att deras fogar (ändar)
befann sig växelvis med lötarnes fogar ( ändar).
Att stålfjädrar saknades under dessa åkdon, behöfver knappast antecknas.
" Bättre" åkkärror voro dock försedda med ett slags fjäderanordning. Sätet var nämligen
fastsatt på två fjädrande träskalmar.
För kortare landsvägsresor begagnade man dock åkdon med bultahjul emellanåt. E n sägen
förtäljer om en gubbe västifrån socknen, som var ute och körde en dag. Han hade en rask häst
och körde fast, " och fast de va gott trä i hjula" ( tjockt l), sade gubben sedan, " de va al å pil,
så for endå hjulföla ikring öra på me när ja körde västut hallera". ( Snipevägen väster om
Ingemantorp)
De första åkdonen, försedda med stålfjädrar, som anskaffades af Lindomeborna, voro s.k.
möbelkärror som de kallades i dagligt tal. Detta var under 1860-talet.
Bättre åkkärror började att anskaffas inom Lindome på 1870-talet. Dessa voro efter den tidens
fordringar, fullt tillfredsställande. Träarbetet förfärdigades i allmänhet af en vagnmakare i
Skårby. Beslaget med stålfjädrar och hela ringar om hjulen ( ganska välgjorda) af
smedmästaren och hem.äg. Anders Månsson i Hellesås, och klädsel med skinn ( äfven s.k.
fotsack), samt målning af en sadelmakare i Kungsbacka. Dessa kärror blefvo rätt dyra, ca 200
kr, en stor penningsumma i den tiden.
På 1880-talet började s.k. bomkärror, försedda med fjädrar och afsedda för körning af mindre
lass att komma i bruk.
Vid samma tid började skånska vagnar eller s.k. trillor att vinna inträde. Dessa voro mera
praktiska än de förut beskrifna åkkärrorna, som för öfrigt anskaffades av endast ett fåtal inom
socknen. I en trilla kunde 4 personer få plats. Trillor anskaffades ganska allmänt inom
socknen.
Plattvagnar för en häst började på 90- talet, men dock ej mera allmänt förrän i början af 1900talet.
Lunstickan
I yttre ändan af träaxelns tjocka axeltappar hade man borrat ett hål. På den yttre ändan af
järnskenan under axeltappen hade man hetsat fast en järnring och i denna hade man slagit rätt
stora hål både på öfvre och undre sidan, midt emot det borrade hålet.
I detta hål slog man med en tjock trubbig järnspik som kallades: lunsticka. Denna skulle
hindra att hjulet gick af. Äfven på järnaxlar slog man hål i de yttre ändarna och begagnade
lunstickor innan man började med skrufmuttrar. Ännu i min barndom begagnade man
lunstickor på gårds- och gödselkärror rätt allmänt i Lindome.
Skördearbetet
Ända till vid pass 1890 utfördes allt skördearbete af gräs och säd med lien, under längre
tillbaka liggande tid, delvis med skära. Det var ett styft skördearbete i den tiden, när allt skulle
utföras för hand med lie.
Före enskiftet brukade bönderna i allmänhet hjälpa hvarandra när de skulle slå sina ängar.
I slutet af 1880-talet såg jag i skördetiden ett sädesfält tillh. Bergman i Annestorp. Han hade
stort jordbruk i den tiden. Å nämnda fält arbetade ca 10 mejare med två upptagerskor efter
hvar mej, men arbetslönerna voro låga i den tiden, så det gick an att ha mycket folk.
Omkring 1890 eller något sednare, var det någon här och var inom socknen, som anskaffade
en slåttermaskin, men mera allmänt blef det ej innan början af 1900-talet.
Hästräfsorna kommo i bruk ungefär samtidigt med slåttermaskinerna
Grödans tröskning
Tröskningen skedde med slagor eller präjlar ända till i början af 1870-talet. I allmänhet
tröskade fyra personer på logen, eller också tre. Om endast två personer skulle tröska med
präjlar, då blef tröskningen för långvarig. Man började tidigt om morgonen, kl 3 eller 4, men
om aftonen. tröskade man ej vid ljus.
I allmänhet ville bönderna gärna ha afgjort trösket till jul.
Arbetslönerna voro låga. På 1840-talet fick en tröskare ej gärna mer än 6 eller 8 skilling = 12
a 16 öre om dagen, och mat.
Kvinnorna brukade också att tröska på logen.
Slagvalar af ek voro bäst och starkast. I början af 1800-talet var det dock i lagen förbjudet att
begagna slagvalar af ek. Man var nemligen rädd om ekskogen. Allmogen hade för öfvrigt inte
full äganderätt till ekskogen i den tiden.Ekslagvaleförbudet upphäfdes den 23 april 1822.
På 1850 och -60-talen var det någon hem.äg. här och där i Lindome som på något sätt hade
skaffat sig en handtrösk. Arbetet blef dock för styft med denna, ty gjutgodset ( hjulet) var för
groft och tungt. Därför tröskade man bättre tillsvidare med präjlar.
I början af 1870-talet började tröskverk med stående hästvandring, att tillvärkas af en person i
Lindomeby.
Hans namn var And. Andreasson, född år 1834 och hem.äg.son å det ställe No 1 Lindomeby,
som nu har namnet Björkeberga.
And. Andreasson hade mycket goda mekaniska anlag. Han hade först konstruerat ett större
själfrensande tröskverk som drogs af två hästar, och närmast liknade våra dagars
motortröskverk.
Han utställde ett sådant vid 12-te allmänna svenska landtbruksmötet i Stockholm år 1868, och
det är infördt i katalogen sålunda:
Anders Andreasson Lindome, Transportabelt tröskverk. Verket skakar halmen, och afverkar
30 - 40 kub.fot nära rengjord säd i timmen. Pris 850 kr.
Hästvandring, afsedd för verkets drifvande, fristående, drages af 4 dragare. Pris 350 kr.
Inventeradt och tillvärkadt af utställaren
Jag tror inte han fick något pris för detsamma.
Han sålde visst ett sådant verk till en grefvgård. Ett verk behöll han, och utförde
tröskningsarbete på en del ställen inom Lindome i ett eller två års tid. Men det var tungt och
besvärligt att transportera, och tungt att draga under tröskningen också för två par hästar.
Sedan konstruerade han ett mindre, lätt flyttbart tröskverk, som kunde dragas af två eller
t.o.m. af en häst.
Detta tröskverk fingo bönderna ett synnerligt intresse för, och i början af 70-talet erhöll han
beställning på åtskilliga sådana verk, mest inom, men äfven utom Lindome. Priset var
omkring 160 - 170 kr. Två eller flera bönder slog sig merendels ihop, och köpte ett sådant
verk. Då blef inte penningutgiften så stor, och det var som redan är nämndt, ganska lätt att
flytta från ett ställe till ett annat.
Dessa tröskverk voro s.k. slagtröskor eller klämtröskor. Slaghjulet var försedt med 6
tvärribbor beslagna på slagkanten med tunna järnskenor. Trumman som låg öfver slaghjulet
var äfven försedd med 6 tvärribbor, beslagna med järn. Trumman var ställbar, men afståndet
mellan trumman och slaghjulet fick ej vara mer än ca ¾ tum. Man fick med anledning av att
trumman slöt så nära till slaghjulet, iakttaga en viss försiktighet vid matningen.
Andreassons i flera hänseende mycket praktiska tröskverk voro i alla fall bra. Med 5 eller 6
personer på logen och två hästar för trösken samt ett par barn att köra dessa, kunde man godt
tröska 10 eller 12 tunnor under en tröskdag.
Ännu finnes sådana tröskverk inom Lindome, isynnerhet den yttre delen, ( vandringen).
Stumpen som vandringshjulet vilade på, var af fyrkantigt järn. Modeller till hjul m.m. hade
Andreasson själf tillverkat, och gjutningen lät han utföra vid en mek. verkstad i Göteborg.
Andreasson var således den förste som försåg Lindomeborna , och äfven många utsocknes,
med präktiga tröskverk.
Det förutnämnda större verket, var dock mindre väl lyckat. Han öfveransträngde emellertid
sin hjärna, troligen med mekaniska problem. I slutet af 1870-talet blef han obotligt
sinnessvag.
Under 1870-talet började emellertid flera tröskverksbyggare att göra sig kända här och där i
bygderna. Ibland dessa kan nämnas Zackrisson i Woxlöf i Tölö. Äfven han levererade
åtskilliga tröskverk till Lindome.
Dessa verk voro i hufvudsak lika Andreassons i Lindome, men stumpen som vandringshjulet
vilade på, var af trä.
I slutet af 1870-talet började skiftverk, tillvärkade å mekaniska verkstäder, att anskaffas inom
Lindome.
Sädens rengöring
Sädens rengöring skedde genom kastning och afgöring med såll. Om kastningen skulle bli
bra, måste logen vara minst 10 alnar lång. Var logen 11 eller 12 alnar lång var det så mycket
bättre. Då blef säden ganska hvid längst bort.
I den änden af logen hvaråt man kastade säden hade man en glugg på väggen. Om det blåste
friskt in genom denna glugg när man kastade, då sade man att man hade " goe kastevinn".
Var logen bra lång och kastvinden god, då var den längst bort liggande säden så ren, att
man kunde äta upp den utan att behöfva afgöra den med såll. Något längre fram var inte säden
fullt ren, utan måste afgöras. Den längst fram liggande säden, var slösäd, denna brukade man
mala till gröp. Framom slösäden och ända fram emot där kastaren satt låg agnar, en stor,
vacker aflång och mycket välformad hög
Eftersom sädens rengöring medelst såll, nu är alldeles kommet ur bruk, torde en
beskrifvning av denna, från äldre tider använda rengöringsmetod här finna ett rum.
Tillgöringssållet ( man sade: truresåll )var hufvudsakligen likt ett rissel, dock utan handtag,
samt mindre, ca 60 cm. i diameter, med omkring 15 cm. hög sida. Botten var gjord, liksom ett
rissel, af mycket tunna träflängor, nära 2 cm. breda. Hålen var så små, att endast mindre korn
och frön gick igenom.
När man skulle rengöra säd, öste man cirka 8 liter säd i sållet. Sållets rörelse fick vara
kastformig eller liksom roterande. Härvid samlade slösäden sig i en upphöjning midt i sållet,
öfver den hvida säden, ( detta med anl. däraf att slösäden var lättare). Med passande
armrörelser kunde man få slösäden att skarpt begränsa sig från den hvida säden. Nu tog man
bort slösäden med handen, och ref sedan något om i sållet. Sedan började man på nytt med
kretsformig rörelse, och tog bort slösäden hvarje gång, till dess att ingen slösäd mer samlade
sig öfverst i sållet.
Anm. Det var inte endast slösäd, utan äfven mycket annat såsom agnar, tistelknopp m.m.
eller med andra ord: Allt som var lättare än den hvida säden, samlade sig öfverst i sållet.
Sedan " dröftade" man säden med sållet. Detta skedde med lätt på varandra följande
rörelser med sållet upp och ner, hvarvid säden kastades något upp i luften, och sedan fångades
i sållet igen.
Genom det luftdrag som härigenom uppstod, bortblåstes damm och möjligen befintliga
agnar.
Kastning af säden och tillgöring med såll, var ett senth och äfven tröttsamt arbete. Man
kunde dock få säden ganska ren och hvid.
När säden kastades, satt kastaren på en för detta ändamål afsedd pall, kallad: logpall. I
upptecknarens ägo befinner sig en sådan pall, med inskuret årtal 1737.
På 1870- talet började sädesharpor att komma i bruk. Den förut omnämnde And.
Andreasson i Lindomeby, tillvärkade äfven sädesharpor, en enklare, pris: 35 eller 40 kr, och
en bättre med roterande såll, pris: 55 - 60 kr. I synnerhet den sistnämnda var en harpa med
utmärkt rengöringsförmåga, som ännu den dag idag är söker sin like bland sädesharpor i
ungefär detta prisläge.
Af denna modell finnes ännu åtskilliga inom Lindome.
Bebyggelsen inom Lindome under 19-de århundradet
Bondens hem var, liksom det öfvriga hvari och hvarmed hon rörde sig, af mycket enkel
beskaffenhet.
Ryggåsstugorna tillhör visserligen en längre tillbaka liggande tid. Jag har inte hört om det
fanns någon ryggåsstuga för bondgård inom Lindome i början af 1800-talet, men det kan godt
hända att så var.
Ännu på 1840-talet stodo två sådana i Lindomeby, men dessa tillhörde s.k.
backstugusittare. De voro belägna mellan bondgårdarna så godt som midt i byn. Den ena
kallades Löfvas, den andra: Kals i Loggårn. Mina föräldrar omtalade, att i synnerhet den
sistnämnda var ganska treflig och väl omvårdad.
Om läget var någorlunda jämt, var grunden till en manhusbyggnad merendels låg och lagd
af oarbetade stenar. Var läget däremot sluttande, hade man gärna källare under byggnaden,
men där jordytans läge var högst, där lågo syllarne ej högre än jordytan.
Äfven en sådan grund med källare var lagd af oarbetad sten, och öfvergjuten ( man sade:
kläint, med tjockt uttal av l) med murbruk af lera och sand, samt hvitlimmad. I bästa fall var
grunden kalkputsad, hvilket var mera varaktigt, ty där man hade " kläint" med murbruk där
fick man göra om arbetet hvarje år. Detta gjorde man till midsommar. " Vi skall kläina tomta"
sade man, och sedan skulle den kalklimmas också, så att den vad hvid och grann till denna
högtid.
Bondgårdens manhusbyggnader voro i allmänhet låga på väggarne, 8 eller 9 fot, och om de
då låg så godt som på marken utan synnerlig tomtning, så reste de sig ej mycket i höjden.
Vanligen voro de byggda med utstående knutskallar i hörnen och äfven på långväggarne där
mellanväggarne voro infällda räckte stockändarne utanför väggen ca 6 tum. Fönstren voro
små, glasrutorna ändå många och följaktligen små, och infattade i bly som var fastsatt i
träbågar. Ända till 1850 begagnade man bly i fönsterbågarne. Glasmästarne valsade sjelfva ut
fönsterbly af blystänger med en liten valsmaskin som skrufvades fast i en bänk, liksom våra
dagars köttkvarnar, eller också i en logbalk, ( detta sednare har min moder berättat. Hon
omtalade också att blymaskinen i dagligt tal kallades: blyvinn. Hon hade en morbror som var
glasmästare)
Ingångsdörren till huset bestod för det mesta af två halvdörrar eller dubbeldörrar, som
tillhör vår moderna tid. Nej här var det tvärtom. Hvarje halfdörr var så bred som
dörröppningen. Den ena tillslöt undre, och den andra, öfre delen af dörröppningen. Om man
nu hade den undre dörren stängd, men den öfre öppen, så hade man ljust i vackra och
smakfulla.
Bislaget var alltid försett med sittbräder, en på hvar sida.
Öppet framtill i förstugan, ty i annat fall var här alldeles mörkt, eftersom inget fönster
fanns öfver dörren. Härför var det nemligen för lågt till taket. Men kanske det var för andra
orsaker också man hade sådan anordning.
Gårdens tupp brukade gärna flyga upp och sätta sig på den undre dörrens öfverkant när han
skulle gala, har de gamle omtalat.
Utanför ingången hade man i allmänhet byggt ett s.k. " bislag". Vid bislagets uppförande hade
snickaren tillfälle att låta sin skicklighet framträda. I hufvudsak voro alla lika. En del voro
dock mera enkla, andra däremot mera
Ännu finns ett och annat bislag kvarstående vid gamla hus inom Lindome.
Manhuset var vanligen inredt till stuga, kammare och kök. Stugan var merendels rätt stor,
men den stora gråstensmurningen i ena hörnet, inkräktade från golfvet dock betydligt på
utrymmet. I taket voro bjälkarne synliga. Afståndet från golfvet till bjälkarnes underkant, var
nog i allmänhet inte mer än 6 fot, ( mer eller mindre styft mått).Väggarne voro på de flesta
ställen kalkputsade. I en del stugor var en trälist anbringad rundt om väggarne i jämnhöjd med
fönstrens underkant. Väggarne beströkos vanligen med vattenfärg. Ofvan listen hade man
gärna gul, och under grå färg.
Golfvet var lagt af hela bräder. Dessa voro ej spåntade, utan dömlade ihop med spetsiga
järnnaglar. Vid dörren tvärsöfver från väggen till murningen, bestod golfvet på många ställen
af stora gråstenshällar.
Murningen var, som redan är nämnt, mycket stor, ca 8 fot i fyrkant. Den bestod af bakugn,
med ugnshålet vid sidan af köksdörren. Öppen halfvand gaufva på hörnet, samt en s.k. fång
öfver bakugnen med lucka eller liten dörr, eller ofta två små dörrar på bredd, på murningens
tvänne sidor upp mot taket. Bakugnen var stor. Man bakade inte brödet på järnplåt som nu för
tiden, utan kakorna sattes in på sjelfva stenläggningen. Därför fordrade ugnen en stark
uppvärmning, innan man kunde börja att baka. När ugnen skulle eldas upp lade man in
mycket stora vedträn af grof stockved öfver hela stenläggningen i ugnen. Eldningen fick visst
pågå i bortåt ett par timmars tid. När stenläggningen var så varm som man ansåg brödet kunde
tåla utan att blifva brändt under, skulle ugnen göras ren där brödet skulle sättas in. Nu hade
man två handredskap: " raga å söba".
Rakan var af järn, med långt träskaft. Med denna rakade man all glöden åt ena sidan.
Sedan sopade man stenläggningen ren från aska. Nu kunde man börja att sätta in. Nu gick det
fort med bakningen, ty man kunde sätta in 8 kakor på en gång, 4 på längden och 2 på bredd,
och i början tog det inte många minuter innan en insättning var bakad. Det behöfvde också gå
fort, ty snart började stenläggningen att kallna, och då blef brödet bakat dåligt under. Vid den
sidan af ugnen, dit man rakat glöden, hade man lågeld, liksom vid bak i våra dagar.
Äldre personer höllo före, att hällbakat bröd fick bättre smak än bröd, bakat på järnplåt,
och efter vad jag sjelf minns från min barndom, var det också så.
Grufvan var som redan är nämnt, i sjelfva hörnet af murningen. Här var hörnet rundat från
golvet, och grufvan var således halfrund. Grufvans öppning var ofvantill hvälfd, och formen
var således rundad här på två vis. Hvälfvningen kallades gruvebriga.
På grund af murningens storlek, och grufvans plats på sjelfva hörnet, kom grufvan med sin
eldbrasa att befinna sig närapå i mitten af stugan.
Den nu beskrifvna murningen med öppen grufva var allmänt förekommande inom
Lindome, åtminstone före laga skiftets genomförande. Vid utflyttningarne efter laga skiftet
blefvo förhållandena i denna fråga olika. En del som flyttade ut, murade på det gamla sättet,
med både bakugn och öppen grufva i stugan. Andra däremot murade öppen grufva och
bakugn i köket, och kakelugn inne i stugan, och dessa fingo nu laga maten i köket året om.
Men om vintern när det var stark köld, blef det kallt att vara i köket och laga mat. Därför var
det en del som läto rifva ner kakelugnen i stugan, och mura upp en s.k. fyrspis i stället.
Sådana fyrspisar murades i Lindome rätt allmänt på 1860- 70 och till och med i början af 80 talet, och ännu torde någon sådan finnas kvar inom socknen.
En fyrspis murades med eldstad och askrum under, liksom de nuvarande köksspisarne,
men ej med bak- eller stekugn vid sidan. Öfver eldstaden lades en gjuten järnskifva, med en
större ringsats. Uppå var spisen inte öppen, som de nuvarande köksspisarne, utan försedd med
murade sidor. Den liknade således närmast en liten grufva med ringsats på grufhällen. Inuti
"grufvan" rättöfver ringsatsen hade man murat ett innrör. Nedre delen af detta var ca 12 tum i
fyrkant. Rökledningen var densamma som nutidens s.k. treröringar.
Dessa fyrspisar voro ganska praktiska efter den tidens förhållanden, då folket vistades inne
i stugan om vintertiden, och ej såsom nu i köket. Im och stekos hade man ingen olägenhet af i
stugan, ty detta drogs säkert upp genom det stora innröret, och dessutom värmde en fyrspis
bra.
I början af 1880-talet började man att mura köksspisar efter den konstruktion som ännu är
bruklig med bak och stekugn vid sidan af eldstaden, och med gjuten järnskifva öfver, försedd
med flera ringsatser. Nu fick man också varmt i köket om vintern, hvilket var en hittills okänd
förmån. Snart började också kokspislar af järn att komma i handeln, och nu kunde man mura
in en sådan i en gammal köksgrufva, utan att behöfva riva ned den gamla murningen. Det var
många som gjorde detta, och snart var matlagningen vid eld i öppen grufva på de flesta ställen
endast ett minne blott..
Ännu finnes i Lindome några ställen där man ej har murat om från grunden, men den
öppna grufvan på hörnet är i allmänhet borta. Dock finnes det åtminstone ett ställe där
grufvan är kvar ännu den dag idag är i sitt ålderdomliga skick. Men redan på 1850-talet ref
man på något ställe ner grufvan, och murade en kakelugn på hörnet istället. Detta för att spara
på bränsle, ty en öppen grufva fordrade ganska mycket ved. Men i min ungdom på 1880-talet
brände dock brasan på hällen på många ställen.
På de flesta ställen var grufvan försedd med ett s.k. "gryk" eller " kaffekäring". En rund
järnstång var med ändarna fastmurad i upprättstående ställning vid grufvans ena sida. Ett
annat järn , platt till formen, ca 1/2 meter långt, och krökt i ena ändan, så att ett rundt hål var
bildat, var påträtt den andra järnstången innan den fastmurades. Detta järn befann sig i vågrätt
ställning, och kunde vridas runt järnstången, samt höjas och sänkas på stången. På den yttre
ändan af detta järn hängde man kaffekitteln liksom på en arm öfver elden i grufvan, och denna
arm kunde man med ett handgrepp höja, sänka eller vrida på den runda järnstången efter
behag, hvarigenom kokkärlet kom att hänga på mer eller mindre afstånd öfver elden.
Huru man gick tillväga i " den gamla goda tiden" när man skulle baka en tjock
risgrynspannkaka, och man ej hade någon stekugn, skall jag också beskrifva.
När man var bjuden till bröllop eller begrafning, och man skulle göra i ordning s.k."fon" ( i
Lindome sa man "fon"), för detta ändamål, så skulle man utom bröd ("fonskager") samt
småbröd, äfven ha en tjock risgrynspannkaka med sig, ty det dugde sannerligen ej för en
husmoder att komma till ett bröllop eller en begrafning, och inte ha pannkaka med, ja , en god
och vällyckad pannkaka var egentligen kronan på verket.
Nu skall jag beskrifva hur man bakade en sådan, när man inte hade en bakugn att tillgå.
Men i förbigående skall jag först omnämna de beståndsdelar hvaraf en pannkaka bestod.
Dessa voro: risgryn, de bästa man kunde få, t.ex Carolinarisgryn, ägg 6,7 eller tom 10
stycken, russin, saffran samt socker. Risgrynen voro förvällda i mjölk, och därefter
sammanblandades hela smeten, och slogs i en stekpanna, helst i en gjuten s.k. "klamp". Detta
skulle vara färdigt just som man slutade med brödbakningen, ty nu skulle pannan sättas in i
ugnen medan denne var fullt varm. Öfver pannan lade man ett lock af hamrad järnplåt. Detta
lock kallades panneplåt. Sådana funnos att köpa hos järnhandlaren. Den var något hålslagen,
och den buktiga ytan lades upp. På plåten lades ett rätt tjockt lager eldglöd, och sedan fick
pannan stå i ugnen i en eller två timmar. Man eldade naturligtvis inte i ugnen under denna tid,
utan man beräknade att pannkakan skulle blifva bakad af den värme som fanns i ugnen när
man hade slutat brödbakningen, samt af den värme som glöden på panneplåten åstadkom, och
detta slog ej heller fel.
När pannkakan var bakad, var den cirka fyra cm tjock.
För dagligt bruk vid måltiderna begagnade man matskedar af trä eller också af horn, ty
dessa voro naturligtvis starkare. Träskedarne tillverkade man af apel eller päronträd, annat trä
var ej lämpligt. Vissa personer här i trakten sysselsatte sig med sådant arbete. Hornskedarne
åter tillverkades i andra landsändar, i synnerhet af smålänningar, där man hade godt om
oxhorn. Man klyvde ett horn med såg i två delar. Därefter kokade man dem mjuka och lade
dem i press så att de blefvo släta till formen. Af varje hornhalfva formade man sedan till en
sked, och därefter kokade man dem återigen och lade varje sked i en annan press som var
urholkad så att skeden skulle få sin rätta form. Dessa skedar voro mycket starka.
Hornskedar såldes af smålänningar på torgen i städerna om marknaderna.
Både trä och hornskedar brukades på en del ställen i Lindome i vardagslag ända till 1800talets slut.
Skåp af i hufvudsak dessa modeller hörde till stugans möblering ända till 1880-talet. I
skåpet till höger voro fyra lådor inom dörrarne.
: Hörnskåp af ek 1738. Ägare: Riksdagsman Linus Andersson Lindome
När ett boningshus upptimrades, gjorde man alltid en öppning på timmerväggen på husets
baksida, midt för där bakugnen skulle muras. Denna öppning var 5 eller 6 fot i fyrkant. När
murningen sedan var färdig, kalkputsades ( eller " kläintes") denna stenyta, och hvad som
förut är sagt om tomt eller skorsten, att dessa skulle ses om och hvitlimmas till midsommar,
det gällde äfven denna stenyta.
I en del gamla hus gick murningen genom denna öppning cirka 1/2 meter utanför väggen.
Detta med beräkning att murningen ej skulle blifva så stor inuti stugan.
Fastän Lindome var en verklig snickarbygd, voro dock möblerna i allmänhet af enklare
beskaffenhet.
Möblerna i stugan bestodo i allmänhet af: högt skåp ( förfärdigat i två delar, hvaraf den
undre kallades skänk, och den öfvre skåp). Slagbord, och kanske äfven ett mindre klaffbord.
En soffa, med lock att slå upp och träspjälar i ryggstödet. Stolar, och en golfklocka som räckte
till taket, samt sängen, försedd med sparlakan. Dessa voro fästade i en s.k. sängkrans. Denna
var förfärdigad af smala bräder ( cirka 3 tum breda). Den var ungefär 2 1/2 aln lång och 1 aln
bred.
Denna hängdes upp i taket med krokar, och i denna fästades sparlakanen så att kransen ej
var synlig.
Ännu på 1880-talet begagnades sparlakan i Lindome.
Utförligare beskrifvning i detta ämne längre fram.
På många ställen i Lindome hade man en möbel i stugan, som kallades bordbänk. Äfven
denna beskrifves längre fram.
Kammaren var i äldre hus vanligen betydligt mindre än stugan. Från kammaren gick en
trappa upp till den s.k. nattstugan, som i allmänhet var inredd med två väggfasta sängar. Här
hade husets yngre medlemmar sina sofplatser, såväl om vintern som om sommaren.
I en del nattstugor var taket inte slätt, utan i hvälfvd form upp emot takåsen. Detta troligen
för att det skulle blifva högre till taket åtminstone midt på golfvet.
Köket var i äldre hus både litet och dåligt inredt. Golfvet bestod merendels af
gråstenshällar. Murningen i köket var en öppen grufva. Det var endast under sommaren, som
denna eldstad användes för matlagningen. Om vintern lagade man maten inne i stugan.
Dörren mellan stugan och köket var alldeles intill stugans in och utgångsdörr från
förstugan. Det var endast en upprättstående brädfodrad stock emellan dessa båda dörrkarmar.
Denna brädfodrade stock kallades: "dörrposten".
Dessa båda dörrar voro ej försedda med låsar, utan med klinkor, på de flesta ställen af järn,
men äfven af trä.
Dörren till kammaren var dock i allmänhet försedd med lås.
Vid sidan om köket, och intill förstugan, var på de flesta ställen ett mindre rum, som
kallades trapphuset, med dörr från förstugan. Här gick trappan upp till spannmåls- och
mjölloftet.
I trapphuset kunde äfven hemkvarnen ha sin plats.
Snickarverkstaden hade man ordnat till, liksom i våra dagar, på olika sätt.
Stol och spinnrocksmakare, hvilkas arbete ej fordrade så stort utrymme, sysslade dock i
allmänhet med sin slöjd inne i stugan.
En hustyp som förekommer på ett par ställen i Lindome, är ett slags tvåvåningshus.
Byggnadens sidoväggar äro bortåt 6 alnar höga. Första bjälklaget är lagdt så att det blef vanlig
höjd ( styft 6 fot) i undra våningen. Öfverst på sidoväggarne har man också lagt ett bjälklag,
men denna våning är inte mer än omkring 5 1/2 fot hög. Denna våning är afdelad i rum liksom
undra våningen, samt försedd med fönster på långsidorna, motsvarande dem i undra våningen,
men ej fullt så höga som dessa. Trots allt detta, är dock denna våning att anse såsom loft, och
har nog äfven varit afsedd för detta ändamål vid byggnadens uppförande. Man har haft i
ögonsikte att få ett ljust och vackert loft, med slätt tak, ( ej öppet upp till åsen). Men detta
byggnadssätt är dock opraktiskt, ty om än detta loft är väl ombonat, så är det dock för lågt till
taket, och för det andra, så har man ingen nytta af detta loft eller hvad man skall kalla det,
som är öfver detta, ty takkorsningen är mycket låg, så att afståndet från golfvet av detta öfvre
loft, och till takåsen, är ej mer än omkring 4 fot. Den byggnad jag nu omnämnt är Bolles i No
1 Skäggered. Den ser ut att vara uppförd framåt mitten af 1800-talet.
I Annestorp finns en sådan byggnad " Källaren", men den ser ut att vara äldre.
Ifråga om den yttre målningen af gårdar och stugor i Lindome ända fram till 1870 och
1880-talen kan antecknas att färgen var så godt som öfverallt rödfärg. Det fanns ej många
manhus i Lindome vid nämnda tid som voro vitmålade. Många gårdar och i synnerhet stugor
voro omålade eller "gråa" som man sade. Några sådana finnes nog också äfven i våra dagar,
men de äro ett fåtal.
Sparlakanssängen
Sängkransen var förfärdigad af cirka 3 tum breda och 1 tum tjocka bräder, och den var
sammansatt på samma sätt som en dörrkarm (om man nu skall taga ett exempel). Den var
omkring 2 1/2 aln lång, och 1 aln bred. Den hängdes upp i taket med krokar(nära taket), och i
denna fästades sparlakanen, så att kransen ej var synlig.
Inuti sängkransen, på den lång- och kortsida, som vände utåt golfvet, voro smala stänger
eller käppar fästade på något sätt. I de två sparlakansstyckenas öfre ändar voro fastsydda ett
flertal öglor af tjocka snören, omkring fem tum långa. De ofvan nämnda käpparne träddes i
dessa öglor, och fastsattes därefter inuti sängkransen på något sätt, som redan är nämnt.
Sparlakanen kunde således löpa på käpparna, så att man kunde draga för, eller ifrån på
framsidan, huru man ville. Det ena sparlakansstycket var bredare än det andra. Det hängde i
vinkel för hela gafveln och halfva framsidan. Det andra hängde för den återstående halfva
framsidan.
För att ej öglorna och sängkransen skulle synas, hade man ett stycke af samma tyg som
sparlakanen, som kallades: kappa. Den var omkring 1/2 aln bred, och så lång att den räckte
om kransens yttre sidor. Denna fastsattes utanpå kransen och sparlakanen, så att den öfre
kanten gick upp till taket.
För att sängens ben ej skulle synas, samt för att man ej skulle kunna se under sängen,
fastsattes en likadan kappa rundt om sängens fram och gafvelsidor. Denna kappa räckte till
golfvet, fastsattes på själfva sängen, och sparlakanen hängde utanpå.
Sparlakanen voro af hemväfd linneväf, gärna rutiga, vitt och blått, eller vitt och rödt o.s.v
många olika färger och mönster naturligthvis i en hel socken. När man tvättade dem till
högtiderna, skulle man äfven stärka och stryka dem.
När far och mor hade lagt sig om kvällen, drogo de för sparlakanen och sedan kunde ingen
se, hvad de hade för sig.
Men min fader berättade en sak till, som måste beskrifvas.
Öfver hufvudänden, och upp emot taket, var ett mindre skåp fastsatt på väggen i hörnet. Ett
sådant skåp kallades tavelätt . Underst var en eller två grunda lådor, att draga ut, liksom
byrålådor, och öfver dessa var ett litet skåp med dörr. I skåpet kunde man ha litet matvaror,
bröd, ost, något "sugel" ell dyl. samt äfven en brännvinsflaska, och i lådorna kunde man ha
sina penningar och papper förvarade. Hvad säger I, vår tids människor, om föräldrarnas seder,
bruk och ordningar. Voro de inte omtänksamma? Hade de det inte bra? Vaknade man om
natten, och kände sig hungrig, så hade man alltid något nära till hands att knapra på. Nutidens
hygieniska regler i detta hänseende tänkte man allraminst på att iakttaga, ty man var inte gjord
uppmärksamhet därpå. Min fader sade att sådana sängskåp funnos, om inte på alla, så dock på
de flesta ställen. Omsider tog man dock bort dem, men jag har hört att ännu i midten af 1880talet funnos sådana sängskåp på något ställe här i socknen, men då hade man nog inga
matvaror i dem.
Vid denna tid började man för öfvrigt nästan alltid att tycka, att det var för gammalmodigth
att ha sparlakanssäng. På en del ställen ordnade man nu till med s.k. spjutsäng, men detta
varade ej länge.
Nu började man också att anskaffa sängar af annan modell. Imperialsängar eller fyrkantiga
sängar, som man sade i dagligt tal. Dessa drogos ut i längdriktningen, och till sådana kunde
inte sparlakan begagnas. Sparlakanssängarne drogos nemligen ut på sidan, men ifråga om
dessa, sköt man aldrig in utdraget, och bäddade upp sängen om dagen, utan man endast
bäddade den. Om en sådan säng hade blifvit ihopslagen och uppbäddad, då hade sparlakanen
mistat sin vackert utåt hängande form, men en spjutsäng skulle slås ihop och bäddas upp om
dagen, om den skulle se vacker ut.
I en sparlakanssäng hade man i allmänhet en s.k. " Sängastropp". Den var merendels
förfärdigad af sammanflätade band, eller smala läderremmar, och försedd med en större knob
i den nedre ändan. Den öfre ändan var fästad i taket, i midten inom sängkransen. När man nu
skulle resa sig upp i sängen om morgonen, så fattade man med handen om sängstroppens
knob, hvilken hängde så lågt ned, att man kunde nå den. Då reste man sig lättare. Bekvämt.
Spjutsäng
Ifråga om själfva sängen, så kunde man bygga om den gamla sparl.sängen, ty utdraget till
en spjutsäng måste nödvändigt vara på sidan, men man fick förlänga gafvelbenen uppåt ca 1/2
aln, och anbringa ett tvärräck emellan de förlängda benens öfre ändar i hvarje ända af sängen.
Nu mätte man ut midtpunkten af sängen på längden, och lodrätt upp från denna punkt,
omkring 20 cm från taket ( i ett gammalt hus med lågt liggande tak), borrade man ett hål i
väggen, och i detta hål dref man in ett s.k. spjut, en rundhyflad klen trästång, omkring en aln
eller något längre. Stångens yttre ända, utåt rummet, var försedd med en svarfvad spets, däraf
ordet spjut. Denna spets var gärna förgylld eller försilfrad.
Till en spjutsäng hade man endast ett sparlakan. Detta stycke var omkring 7 alnar långt,
och en aln bredt. Det lades på mitten öfver spjutet, och därefter öfver de förut nämnda räckena
emellan sängens gafvelstolpar, samt hängde därefter ned till golfvet vid sängens båda ändar.
På båda sidor om spjutet till tvärräckena, låg sparlakanet i vackra bågar nedåt. Om dagen
skulle sängen vara ihopslagen och uppbäddad i jämnhöjd med gafvlarnas tvärräcken.
En uppbäddad spjutsäng såg ganska vacker ut, men det var endast i ett fåtal gårdar i
Lindome, man hade sådan en kortare tid under 1880- och början af 90-talet.
Bordbänken
På många ställen hade man en möbel i stugan, som kallades: bordbänk. Den var så hög
som ett bord, och kunde om dagen tjänstgöra såsom sådant. Skifvan var ungefär en meter lång
och 1/2 meter bred. Gafvlarne bestod af bräder, liksom en skänk. Framstycket var fästat vid
botten med gångjärn, och när detta var upptaget, fasthölls det i denna ställning med två
krokar, som nadlades i krampor, inslagna i gafvelstyckena upp emot skifvan.
Bordbänken var egentligen ett slags säng. Om aft. när man skulle bädda i bordbänken,
lyftade man upp krokarne, och lade ner framstycket på golfvet. Inuti bordbänken var ett slags
utdragsanordning, som ordnades till på framstycket, och bildade sidor, så att sängkläderna
höllos ihop.
Bordbänken var egentligen afsedd till sofplats för barn. Voro barnen små, kunde man
bädda med hufvudkudden inuti bordbänken, men var de större, bäddade man med
hufvudkudden inuti utdragsändan, och fötterna inuti bänken.
Ännu i slutet af 1800-talet, förekommo bordbänkar rätt allmänt i Lindome.
Vaggan
När späda barn funnos i ett hus, stod alltid den generationella vaggan i stugan framme vid
sängen. Jag skrifver: generationella, ty ofta var den så gammal, att flera generationer i huset,
hade såsom små barn legat uti densamma. Den var af trä, och ofta väl arbetad. De fyra
hörnstolparna voro öfverst försedda med skrufvade kulor eller knappar. Stolparnas nedre
ändar voro fastsatta på två s.k. medar, så att vaggan kunde sättas i rörelse åt sidorna fram och
tillbaka.
När barnet var oroligt, eller man ville hafva det i sömn, vaggade man, till dess att det
lugnade sig eller somnade.
Den som vaggade kunde godt sysselsätta sig med något handarbete samtidigt, t.ex.
strumpstickning. Vaggan hölls då igång med foten, hvilande på en af medarne.
I våra dagar har man nog i allmänhet frångått bruket med barnvagga. Men det kan gott
hända att sådana ännu idag äro igång här och där i Lindome.
Klockan
Under de sex eller sju första decennierna af 1800-talet, fanns i hvarje hem en klocka, som
stod på golfvet och räckte till taket. En stor del af dessa tidvisare voro tillverkade i bygden,
och voro mycket enkla, samt gick dåligt. Eljest var s.k. Dalbo-klockor rätt allmänt till
finnandes i Lindome. Min fader berättade för mig, att en person, bosatt i Lindomeby, varit på
marknad i Vänersborg och där köpt ett dalboverk ( utan fodral, det fick man själf låta en
snickare göra), för 12 kronor. Detta var omkring 1850. Moraklockor voro ansedda för att vara
bättre än dalboklockor.
I Göteborg var på 1750-talet, en urmakare bosatt, hvars namn var Ola ( Oluf) Rising. Hans
klockor voro mycket berömda. I Lindomeby fanns två klockor som han tillvärkat. Den ena till
" Ingers" när detta ställe sedan gick bort, köpte Bergman i Annestorp klockan och den andra
fanns till ”Heljes”. Priset på hans klockor var på 1750-talet, när han levererade dem såsom
nya, 90 å 100 daler.
När komm. Elias Sandberg å Lyckan år 1834 köpte den klocka som nu befinner sig i
upptecknarens ägo, betalade han för densamma 400 daler (66kr, 67 öre). Han köpte den i
Göteborg, och den var då 20. 30 eller kanske 40 år gammal. Denna är dock inte af Risings,
men jemngo med denna. Under dessa år hade således penningvärdet fallit afsevärdt.
På 1860-talet började s.k. Amerikanska väggur att komma i bruk äfven i Lindome. De
gamla, höga golfklockorna buros nu på en stor del ställen ut ur stugorna, och ställdes i en bod
eller ett uthus, eller också slogos de helt enkelt i kras. Fram på 80- och 90-talet började en del
ståndspersoner att mycket intressera sig för dessa gamla golfklockor, och sökte att få köpa
sådana, och nu började både judar och andra handelsmän att ströfva omkring i bygderna för
att uppköpa gamla klockor, i början för en spotstyfver, men längre fram mot bättre betalning.
På detta sätt är ett stort antal klockor sålda från Lindome, och för närvarande finnes inte
många golfklockor kvar i Lindome.
Ladugårdsskötseln
Ladugårdsskötseln befann sig under 1800-talet, med undantag af de sista decennierna på en
låg ståndpunkt inom Lindome. Bönderna voro nöjda om de hade mjölk och smör samt ägg för
det egna hushållet. Någon penninginkomst för dessa produkter, räknade man inte med. Sådan
inkomst gaf hantverket istället.
Vanligen var det så, att under en del af vintern hade man ingen mjölk, eller om man hade
såpass mjölk , att man hade kaffegrädde, var det inte så dåligt. Så kunde det inträffa för
bönder som hade 4 å 5 kor. Att under sådana förhållanden köpa en ko som mjölkade, kom inte
gärna ifråga.
Omsider ändrade förhållandena sig något, och småningom mer och mer. En del körde till
Mölndal hvarje lördag med smör, mjölk, ägg och potatis. Äfven sur mjölk, så sur att den var
tjock, kunde man få såldth i Mölndal på 1870-talet, men för billigt pris naturligtvis.
På 1870 och 80-talen, gaf lindomeborna sig iväg tidigt om lördagmorgnarne, kl 3 eller
senast 4 och kl.6 eller före 6 voro affärerna i full gång.
Emot slutet af 1800-talet började man att fodra kreaturen bättre under vintertiden, dels med
användande af kraftfoder, och dels med rotfrukter, i synnerhet rofvor, som man nu började att
odla mera allmänt. Följden häraf har blifvit, att ladugårdsskötseln nu är den förnämsta
inkomstkällan för jordbrukaren äfven i Lindome.
Ladugårdarne
Ladugårdarne ( fähus och stall), voro under isynnerhet första hälften af 1800-talet
opraktiskt inredda. För det första var det , isynnerhet i fähusen mycket lågt till taket, (
omkring 5 fot från golfvet till bjälkarnes underkant). För det andra saknades så godt som
allmänt fönster i fähus och stall. Kreaturen befunno sig sålunda i mörker hela vintern, med
undantag af någon stund dagligen, då dörrarna stod öppna, om väderleken så medgaf.
Under sednare tid tog man dock hål på väggen, och satte in ett eller två fönster i
ladugårdarne.
Fårskötseln
Får höllos något så när allmänt för ullens skull, inom Lindome. Om sommaren brukade
torpare, som voro bosatta nära utmark, och äfven bönder, om läget så medgaf, att taga emot
får af hem.äg.. både närmare och fjärmare, emot betalning, och vakta dem på utmarken under
sommaren. Det kallades: att ha "Söavakth". En söavakt kunde bestå af 50 eller t.o.m. bortåt
100 får. De som brukade ha söavakt under sommaren hade byggt ett hus, merendels af gråsten
med brädtak, i närheten där de voro bosatta. I detta drefvos fåren in hvarje afton. Ett sådant
hus kallades: "Söabu". Detta bruk fortfor här och var inom socknen, ända till emot slutet af
1800-talet.
För att bönderna skulle kunna känna igen sina får, när de skulle ha dem ifrån "Söavakten",
brukade de att märka dem i örat. Detta gjordes när de voro lamm. Hvar och en bonde hade sitt
märke, såsom: en afklippt öronsnibb - en knäppa ( axelmärke, sade man) i ena örat - ett eller
flera hål i örat, och så i ett visst öra, höger eller vänster. Äfven kalfvar märktes på samma sätt,
och med samma märke.
Om något kreatur skulle komma bort, när det gick på utmarken, var det bra att ha det
märkt.
På de ställen i socknen, där utmark eller hagmark låg nära intill åbyggnaderna, kunde en
hem.äg. ha 20 får, eller t.o.m. därutöfver.
Af skinnen som bereddes med ullen på, ( fäll), syddes skinnpälsar, skinnvästar, slädfällar
m.m.
Äfven brukades ulliga fårskinn såsom foder i rockar af hemmaväft tyg, som man hade på
sig när man var ute och körde om vintern.
Skinnpälsar voro varma och lätta plagg om vintern, och brukades i vardagslag, isynnerhet
på de ställen inom socknen där läget medgaf att man kunde ha många får. Min fader
omtalade, att om en yngre person hade en skjorta, en väst och en skinnpäls på öfverkroppen
så bärjade han sig, huru kallt det var.
Att få beredt ett fårskinn till fäll ( med ullen på), kostade ej mer än 12 a 16 skilling = 25 a
33 öre, och skräddaren tog 16, 20 eller 24 skilling för han sydde en päls. Detta ända till 1870talet.
Linodling
Under 1800-talet, med undantag af de två sista decennierna, odlades lin eller " hör", som
linet kallades i dagligt tal, allmänt inom Lindome, såvidt passande jord förekom. Odlingen
fordrade mycket arbete, men så fick man också, såsom lön för mödan, en prima linneväf, när
allt var färdigt.
Först skulle linet sås, ( ungefär om Erik, den 18 maj). Sedan skulle det ryckas ( skördas).
Sedan skulle det repas ( jordknopparne repas af). Sedan skulle det rötas, sedan skulle det
käftas ( skäktas). Sedan skulle det häcklas. Sedan skulle det spinnas. Sedan skulle det föntas
(bykas). Sedan skulle det väfvas och till sist skulle det blekas, och nu hade man den härliga
starka och bländvita linneväfven färdig.
Linet såddes om våren hälst på nybrott, och jorden fick vara god, om linet skulle gå väl till.
Man passade på att så " hörfrö" en dag när det var vindstilla, ty de platta fröna kastades lätt af
vinden. " Nu ä dä så lugnt, så en kan så hör". Detta var ett ordspråk inom Lindome, och
troligen annorstädes också.
När hören skulle skördas, rycktes den upp med händerna, men ogräset lämnade man kvar,
ty man ville ha hören fri från sådant. Man band ihop hören i små nekar, och satte upp dessa i
halfvtrafvar. När hören var torr körde man hem den, och lade den på logen. Nu skulle den
repas. För detta ändamål hade man en hörrepa. Den bestod af ett träämne, cirka 1 aln långt
och 2 tum i fyrkant. I denna hade man slagit ned en rad järntaggar bra tätt. Hörrepans ena
ända dref man in i ett hål i en af logens midtstolpar, och nu slog man de små hörnekarne
igenom taggarne, tills dess att alla fröknopparne voro afrepade. Dessa fröknoppar som nu lågo
på logen kallades: " knebel". Dessa öste man upp och förvarade till fram på vintern, då man
åter tog dem till logen, bredde ut dem och tröskade dem med präjlar, så att fröknopparne
gingo sönder. Detta kallades: " att tröska knebel", hvarefter fröet rengjordes med såll.
Men vi återgå till sjelfva linet. De afrepade hörnekarne tog man ut på fältet, löste upp dem,
och utbredde hören tunnt på en afhöstad sädesåker. Här fick det ligga i några veckor i både
regn och solsken. En torr dag tog man upp linet och nu skulle man ställa till med käftningen.
I Lindome brukade man inte torka hören i bastu, utan man torkade den på någon graf, eller
öfver graf. Denna byggdes upp af grästorfvor vid sidan af en gärdesgård, cirka 6 fot lång och
2 1/2 fot bred och hög. I grafvens längsriktning, på öfverkanterna, lade man två störar. på
dessa breddes hören ut. I grafvens botten eldade man en bra glöda med bränntorf, men man
fick akta sig, så att inga höga lågor slog upp, ty då fattade hören eld. När en torka var väl torr,
sveptes den in i en säck eller ett skynke, så att den skulle hålla sig varm, och så fick en pojke
springa med den till käfterskorna. Dessa voro flera stycken, ty när man skulle käfta, så ställde
man till med käftehjälp eller käftegille, som det kallades.
Käftverktyg
Käftarna satt vanligen på logen eller i vagnboden. Hvarje handtag hör som käftaren tog,
kallades en " brua" När bruan var färdigkäftad så att skäfvorna voro bortslitna mellan
käftbladen, lades den dubbel., och snoddes ihop, och den smala ändan virade man om med
något lin, så att inte snodden skulle gå upp. 24 sådana bruar kallades en " limme"
Häcklingen
Häcklan bestod af ett tunt trästycke, cirka 30 tum långt och 4 tum brett, med hål ( handtag)
i båda ändarna. På midten var en rund trälapp fastsatt, och i denna hade man nedslagit
järnstift, 2 tum långa, mera glest i en grofhäckla, och tätare i en finhäckla. När man skulle
begagna häcklan, fastbands den på en bänk, eller på en på sidan lagd stol. Nu tog man en
brua, löste upp i den smala ändan och rätade ut den. Så slog man den i stiften och drog åt sig
den ena gången efter den andra. Nu skulle möjligen kvarsittande skäfvor arbetas bort.
Dessutom var det en hel del lin som fastnade i taggarne. Dessa fick man taga bort emellanåt,
och de kallades blånor eller blår. När man hade arbetat den ena hälften af bruan en stund, så
ändvände man den, och arbetade den andra hälften. Häcklingen skedde, först på grofhäcklan,
och sedan på finhäcklan. Det man då fick igen i handen till sist, det var verkligt lin, och det
som hade fastnat i taggarne, var blånor, grof. och finblånor.
Det hittills beskrifna arbetet med linet, skulle vara utfört på hösten, eller åtminstone före
jul. Efter jul började man att spinna. När man skulle spinna lin, hade man ett s.k."
hörahufvud", som man kunde sätta fast på spinnrocken öfver vingslaget. Det var koniskt till
formen cirka 3 tum i diameter på midten, och spetsade åt båda ändarne, samt öppet inuti.
Linet lindades om hörahufvudet i tunna lag, således många hvarf. Därefter fastsattes det på
spinnrocken i upprättstående ställning. Den spinnande drog nu lin från hörahufvudet eftersom
spinningen fortgick.
Detta garn var lingarn. ( Man sade hörgarn)
Blånorna hopsamlades efter häckligen och virades ihop i mindre konformiga figurer, som
kallades " blåravindlar". När man skulle spinna blår, hade man istället för hörahufvud, en "
blåratjuga". Den var gjord af en grantopp, med 4 eller 5 smala grenar, som gick ut åt sidorna,
cirka 6 tum långa. I denna tjuga, som fastsattes på rocken, på samma sätt som hörhufvudet,
lade man en blånavindel, sedan den först blifvit räfsad upp.
Garn af blår kallades blångarn. ( Man sade " blannaguan")
" Nu skulle vi ha pöntat garnet"
Fram på vårsidan skulle garnet " pöntas" eller bykas, så att det blef hvith. Lindomeborne
brukade i allmänhet inte pönta sjelfva, utan skickade garnet till " skoböjda" ( Sätila eller
Landvetter), där de hade godt om ved, och god aska. Där togo de emot garn för pöntning emot
betalning.
Under våren, eller strax efter våren, skulle garnet väfvas, och därefter skulle väfven läggas
ut på blekebacken en tid. Om kvällarne tog man in " bleget" så att inte tjufvar kom och tog det
under natten.
Här i Lindome odlades lin endast i mindre skala, till husbehof.
Husbehovskvarnar
Svältkvarnar ( skvalkvarnar) och bäckakvarnar, voro de olika benämningarne på de små
och oansenliga malinrättningar som voro tillfinnandes vid så godt som alla bäckar inom
socknen, där dessa bildade en fors eller ett litet fall, där vattnet således skvalade eller svalade
fram som man säger, och troligen däraf uttrycket: skvalkvarnar. Men jag har också hört att
detta uttryck skulle innebära en annan mening, men då uttalades första stafvelsen med svält,
svältekvarn, och då innebar detta namn på kvarnen, att densamma var belägen vid en så dålig
och vattenfattig bäck, att man ofta fick svälta därföre att man inte kunde mala på kvarnen till
följd af vattenbrist. Detta sista antagande är kanske det rättaste, ty jag får säga, att när jag i
min barndom hörde detta ord uttalades det af de gamle, så sade de: " Svältekvärn", ej "
Skvalekvärn".
Huru som hälst, våra förfäder fingo nog vara omtänksamma, och passa på och mala när
bäckarne flödade om hösten och våren, så att man hade mjöl i förråd, ty om vintern voro de
flesta bäckar så godt som bottenfrusna, och om sommaren uttorkade. Det gick ju sakta att
mala säd på dessa kvarnar. T.o.m. om vattentillgången var god, så att öfverstenen drevs
omkring med något så när stor hastighet, tog det ändå några timmar att mala en tunna säd.
Men när säcken var malen, då visste man också att man hade densamma" otullad", och detta
satte man mera värde på i den tiden, då det var mer ondt om spannmål, än i våra dagar.
En stor del af dessa kvarnar voro belägna rätt långt borta i utmarkerna. När man skulle
transportera mälden till en så belägen kvarn, lade man säcken såsom klöf, på ryggen af en
häst, och så ledde man iväg till kvarnen. En del kvarnar hade dock ett mera förmånligt läge,
nära byar och gårdar.
Ännu på 1880-talet stod en sådan kvarn vid Bräckan, efter bäcken som kommer från
Sagsjön. Det är den enda jag har sett i mina dagar. Efter vad jag kan minnas var kvarnen
omkring 7 alnar i fyrkant, och byggd med ås, ej halftak. Min fader var i sin barndom med, då
man malde säd å sådana kvarnar, och han berättade för mig hur de voro inrättade. Vattnet
verkade på en upprättstående s.k. " fjärkare", försedd med utåt stående skofvelblad nedantill,
och den öfre ändan sköt upp genom understenen, och på denna ända låg öfverstenen, och
fördes således omkring på understenen. Öfverstenen drevs, med andra ord uttryckt, inte
fortare omkring än vattnet verkade på skovelbladen. Allt var således mycket enkelt. Här var
inga anordningar med kugghjulsutväxling eller dylikt.
Om säden skulle kunna malas på dessa kvarnar, måste den vara väl torr. Säden torkade
man fördenskull i bakugnen eller " på ommen", efter det man hade bakat.
Ännu är det lätt att upptäcka var sådana kvarnar voro belägna ute i markerna, ty merendels
ligger kvarnstenar kvar ännu, och äfven sjelfva grunden för kvarnen, samt fallet är lätt att
iakttaga. Kvarnstenarne, huggna af vanlig gråsten, äro i allmänhet illa huggna. Understenarne
äro för det mesta mångkantiga. Öfverstenen fick dock vara något så när rund. De vackraste
och mäst välhuggna stenar jag sett af detta slag, ligga vid ett kvarnfall, som tillhört No 1
Skäggered. Fallet är beläget väster om Rossjö, strax n. om Skäggereds utmarksgräns. Sånär
under som öfverstenen äro cirkelrunda, jämntjocka och bra stora. På den ena stenen står
årtalet 1742.
Jag skall här berätta något om ett arbete som bönderna i Skäggered utförde någon gång
under flydda tider, för att såmedelst öka vattenflödet i Rossjö.
Denna sjö har sitt aflopp genom ett litet vattendrag, som från sjöns n.v. del söker sig
västerut. Det var i detta vattendrag, det ofvannämnda fallet bildades. Fallet var för öfrigt så
högt, att det var delat i två kvarnfall. Den nedersta kvarnen låg strax nedom den öfversta, och
kvarnarne tillhörde No 1 och 2 Skäggered. Men sjön är liten och vattentillgången var nog
knapp. Söder om sjön ligger ett rätt stort kärn, som heter Grimmekärr. Sjön och kärret ligger
ungefär i jämnhöjd med hvarandra. Torvängen mellan sjön och kärret är något högre än de
nämnda. Igenom denna högre torväng hade man gräft ett rätt stort dike, så att vattnet som
samlade sig i kärret skulle rinna till sjön. Kärrets naturliga vattenaflopp är åt väster, men detta
hade man afstängt med en hög och rätt lång vall af sten och jord.
Men ej nog härmed. Långt i väster från Rossjö ligger en liten mosse, som kallas:
Lyckemossen. Från mossen rinner en liten bäck norrut till Jagebacka, och sedan ner igenom
Skäggereds ägor. Vid ymnig nederbörd och vid snösmältning flödar bäcken riktigt bra. Nu har
de gamla gubbarna tyckt, att det skulle vara bra, om man kunde leda bäckens vatten till
Rossjö, och man anställde sina ingeniörsberäkningar, och man kom till den slutsatsen, att det
skulle låta sig göra. Där bäcken rinner utför liden, strax söder om Jagebacka, började man att
gräfva ett dike norrut i riktning emot sjön, bäcken stämdes, och vattnet gick in i diket, och nu
hade man fått ett godt vattentillskott i sjön. Sedan malde man gladeligen i de ensliga, bort i
utmarken belägna båda kvarnarne, till hvilka knappast en gångstig ledde.
Dessa diken äro nu till det mesta igenvuxna, men i min barndom syntes de mycket tydligt.
Ända in på 1840-talet, och på en del ställen kanske ännu senare begagnades dessa kvarnar,
men sedan laga skifte genomförts i byarne och nya förhållanden i mycket gjort sig gällande
för allmogen, upphörde omsider dessa forntida, enkla och merendels obekvämt belägna
malinrättningar att finnas till i våra bygder.
Min fader uppgaf att i Lindome ägde så godt som alla hemman gemensamt en kvarn.
I Annestorp skall ha funnits dels skattlagda tullkvarnar och dels husbehofskvarnar, men när
Anderstorps fabrik skulle byggas i slutet af 1820-talet, inköptes fallen af fabriksbolaget.
Hemkvarnen
Före laga skiftet hade hvarje bonde, som hade sina saker i ordning, en s.k. hemkvarn i sin
gård. Merendels var den uppsatt i ett enskilt mindre rum i ladugården. Det kallades
kvärnhuset.
Stenarne voro cirka 2 fot i diameter, samt omkring 3 eller 4 tum tjocka. Hålet i stenarne var
cirka 4 tum i diameter. Understenen var placerad på något slags ställning i bordshöjd. Genom
hålet gick en axel upp, på hvilken öfverstenen hvilade. Axeln kunde höjas och sänkas efter
behag, hvarigenom öfverstenens läge gentemot understenen kunde bestämmas, liksom vid
kvarnar i våra dagar.
På något afstånd från stenens kant, ( ungefär vid 2/3 af stenens radie, från midthålet), var
ett mindre hål borrat i öfverstenen. Häri var en järndubb nedslagen, och på denna järndubb
sattes ett längdborrat träskaft, med hvilket stenen vreds rundt.
Kvarnen handmatades genom hålet i öfverstenen.
Hemkvarnen begagnades egentligen när man fällde malt d.v.s. när det mältade kornet
skulle krossas sönder, men det kan allt hända att man i nödfall malde säd på den också, när
bäckarne vid hvilka husbehovskvarnarne voro belägna, voro nära bottenfrusna om vintern.
När laga skiftet genomfördes inom byarne, och de flesta flyttade ut, blefvo i allmänhet inte
hemkvarnarne uppsatta i byggnaderna på det nya stället. Men i en del kvarstående gårdar, fick
hemkvarnen stå i sitt ålderdomliga skick. På 1880-talet såg jag hemkvarnar i Lindomeby i
fullt brukbart skick, men då begagnades en sådan högst sällan.
Skogen
Under 1800-talets förra hälft, hade Annestorp, Lindomeby, Gårda och Berget och sedan
alla byar och hemman öster om dessa, skog till husbehofsvirke och bränsle, en del byar och
hemman mer, andra mindre. Under sednare tid har skogstillgången blifvit mindre, dels med
anledning af emellanåt inträffande skogsbrand, och dels med anledning af för stor afverkning.
I fråga om västra delen af socknen, har Skogstorpa rote alltid haft något så när god tillgång
på löfskog, hufvudsakligen ek och björk.
De andra byarne väst i socknen ha också alltid haft något ek och al i sina hagmarker.
Under de senaste 40 åren har plantering af gran och fur blifvit utförd på åtskilliga ställen i
ljungmarkerna inom socknen, och en del af dessa planteringar har sedan utvecklat sig så, att
på dem kan tillämpas benämningen: yngre skog.
Häfvdatecknarne berättar att Halland har i forntiden varit nästan helt och hållet öfvervuxet
af skogar, och hvad Lindome beträffar har nog förhållandena varit så.
En sägen ibland allmogen förtäljer, att emellan Skäggered och Skogstorp ( Skotorpa), å
hela den nuvarande ljungbevuxna utmarken växte en så stor och tät skog, att man kunde "
klättra i trädens grenar" hela sträckan emellan de nämnda byarne.
Om än detta uttryck uppenbarligen är förstärkt, så är det dock i det närmaste sant att hela
området var skogsbeväxt.
Socknens största sammanhängande kala utmarksområde, sträcker sig från gamla
landsvägen i väster vid hemmanen Berget och Gårda och österut till dess att skogen börjar vid
Elfsåkers sockengräns efter hela södra sidan. Längden af detta område i Ö och V är cirka 8
km och bredden på något ställe cirka 3 km. Den västligaste delen af detta område ( strax Ö
om den gamla landsvägen) kallades hylten eller " hölta". I sednare tider har dock
skogsplantering utförts här och där i detta område.
Sägnen förtäljer, att hela detta stora utmarksområde skall fordom hafva varit bevuxet med
grof timmerskog, äfvensom att den i krigstider skall hafva blifvit uppbränd. I hylten skall
dock en del skog ha undgått förödelsen, ty i Lindomeby finnes den dag idag är, en
manhusbyggnad (Kullen), till hvilken byggnad timret skall vara hugget i hylten.
Kullen
Vidare bibehöll sig i min faders barndom, en sägen från ofärdstider.
Under ett krig mellan Sverige och Danmark för lång tid tillbaka, härjade svenskarna även i
Lindome, och en klar och säker sägen fortlevde i Lindomeby i min faders barn och
ungdomstid så lydande:
Folket som bodde efter stora vägen måste taga sin tillflykt in i skogen. Nu var det en bonde
i Gårda 2 som hade en ko som råda (råma) så gott som jämt och för att inte fienden skulle
höra var de voro, bundo de ett snöre om munnen på kon. Men när kon skulle äta och dricka
måste de taga undan det och sedan knyta på det igen. Och så var det hönsen. Dem måste de
taga med sig in i skogen och stänga inne i hönshuset under tiden till dess att fienden gav sig
undan (avtågade)
Hönshuset finner man i utmarken s.v. om Gårda 2. Det består av ett naturbildat
stenkummel med liksom rum ini. Enligt sägnen hade man höns här under ofredstider.
Det är ej uteslutet att denna ofredstid kan dateras senare än vad å föregående sida är anfört,
näml. till krigsoroligheterna under åren 1611 å 12.då norra Halland här och var blev härjat
Skogen det här är fråga om skall ha varit å det ofvan nämnda området
Om man skall försöka att bestämma från hvilken tid denna sägen härleder sig, så blir nog
detta osäkert. Man kan tänka på tiden under Nordiska 7- årskriget (1560-talet) men då lär det
enligt Bexell, företrädesvis ha varit södra Halland som hemsöktes af fienden.
Troligare är kanhända, att denna sägen härleder sig från norske kungen Hagen den gamles
sköfling af hela norra Hallands sjökust år 1256. Enligt häfdatecknarne skall Hagen, som kom
med en flotta af 300 segel, Bartolomeidagen ( d 24aug) inom 24 timmar hafva låtit sköfla hela
norra Hallands sjökust ända till Falkenberg. Bexell säger, att det med skörden sysselsatta
landtfolket, fick i största hast genom flykten söka räddning. Det är således troligt, att äfven
Lindome fått lida under denna sköfling. Det var vid detta tillfälle som staden Aranäs
(Kungsbacka) brändes.
Enligt de lärdes uttalande, var det under denna tid ( 1200-talet), som de stora skogarne
förekommo i Halland.
I våra torfmossar finner man ännu lämningar efter dessa skogar. Där finnes stubbar och
rötter efter både barr- och löfträd i stor myckenhet. Af stubbarne och rötterna syns, att träden i
allmänhet varit af ansenlig storlek.
Äfven nötskal finner man i våra torfmossar, hvilket visar att hassel förekommit såsom
underskog i dessa skogar.
Några drag ur allmogens lif inom Lindome socken under 19: de
århundradet.
Enkelhet i seder och bruk var det utmärkande draget i allmogens dagliga lif, under första
hälften af 1800-talet. Allmogen utgjorde liksom en klass för sig själf, som i hög grad skiljde
sig från borgarne i städerna. Samhörighetskänslan och endräktigheten tycks ha varit stor inom
byarne. I de stora tättbyggda byarne, såsom Lindomeby, Annestorp och Hällesåker, där ofta
två gårdar bildade en fyrkant, med gemensam gårdsplan, lefdes ett patriarkaliskt lif. En
hem.äg. skulle vara "ordningsman" för hela byn. De uppdrag som ålåg honom såsom sådan,
skall jag berätta när tillfälle gifves i denna afdelning. Här skall jag börja med ett af hans
bestyr
Han skulle se till att härbergesökande menniskor, som kom till byn emot aft. erhöll
natthärbärge. Vid sådana tillfällen hade äfven den s.k. bomärkestafven en uppgift att fylla.
Denna bestod af ett tunt trästycke, cirka en 1/2 aln långt och tre finger bredt, och i den voro
alla gårdarnas bomärken inom byn inskurna.
När nu en härbergessökande, eller som man sa i dagligt tal: "en som ville låna hus", kom
till byn, fick han först fråga efter ordningsmannen och gå till honom. Nu låg bomärkestafven
på det ställe inom byn där någon sist haft härberge. Ordningsmannen följde nu med den
sökande dit, och fick stafven. Så gick man till nästa ställe, och lemnade stafven där, och där
fick den som sökte härberge, blifva över natten.
Äfven inom de mindre byarne och enstaka hemmanen, voro de olika bondgårdarne af ålder
byggda nära intill hvarandra.
Allmogen lefde inom sin trakt liksom i en värld för sig. Då fanns ingen telegraf, ingen
telefon och inga tidningar. Det blir en väldig motsättning nu ( 1927), och för 100 år sedan.
Nu: telegraf, telefon, radio, dagliga tidningar, och ett väl ordnat postväsen. Då: ingenting af
allt detta, med undantag af posten, som dock anlitades helt obetydligt af allmogen. Och tänker
man på kommunikationsförhållandena, så finns nu järnvägar, bilar, cyklar och flygmaskiner.
För endast 40 år sedan, fanns för Lindomeboarne intet af dessa, nu så allmänt begagnade
fortskaffningsmedel. Då fick man åka till städerna efter hästskjuts, eller också fick man anlita
apostlahästarne.
Under sådana förhållande fick man helt naturligt ingenting veta, varken från in- eller
utrikes, inte ens från närmaste stad eller socken, annorlunda än genom samtal. Men de äldre
kände sig ändå belåtna och nöjda, ja helt säkert voro de mer förnöjsamma än folket i
allmänhet är i våra dagar. Och de unga roade sig inom de stora byarne af hjärtans lust, fast det
inte fanns hvarken dansbanor, biografer eller andra mindrevärdiga nöjestillställningar, som
det är så godt om i våra dagar.
Då, har de gamla talat om, gick man alltemellanåt in i ett bondställe inom byn, och
frågade: " om vi får roa oss här ikväll", och det fick ungdomarna gerna, och det kostade inte
en enda skilling. Detta om hösten och vintern. Om sommaren dansade och lekte ungdomen på
någon gräsbacke inom de olika byarne.
Ibland nöjesanordningar som ungdomen inom Lindome och troligen äfven annorstädes i
våra bygder ställde till med, var att under sommaren ( försommaren) och företrädesvis till
pingst, hänga upp en gunga eller " rutta". I ett trädgärde eller i en hage, bevuxen med trädekar eller askar - som växte på lagom afstånd ( omkring eller ej fullt 2 meter) ifrån varandra,
samt voro i det närmaste lika stora och ju högre desto bättre, samt rätt stora och grofva till
växten, så att de ej sviktade för mycket. I varje träd fastgjorde man en klenare kätting högt
uppe och på lika höjd, omkring 6 eller 7 eller t.o.m. 8 meter ifrån marken. Nedtill
sammanfästades kättingarne och härpå lade man fast en sittbräda och ofvanpå denna lade man
en halmsäck. Till ryggstöd hade man ett gröfre tåg bundet emellan kättingarne. Vid sittbrädan
hade man fästat ett längre tåg vid varje sida. Med dessa tåg skulle två pojkar, en på varje sida,
draga gungan.
Först satte sig en flicka på halmsäcken och sedan kröp en pojke upp i gungan och satte sig i
flickans knä och med ansigtet vänt emot henne. Båda togo fasta grepp i kättingarne. Om nu de
båda som drogo i dragtågen drogo kraftigt, gick ruttan mycket högt. När ett par hade gungat i
en 5 eller 10 minuter fick ett annat par taga plats i densamma.
I Skäggereds ekgärde hängdes upp rutt varje år under 1870 och 80-talen, men därefter
började denna nöjesform att gå bort. " Rutteegera" begagnade man gärna år efter år. I min
faders barndom och ungdom hade ungdomen i Lindomeby rutta i Berga.
Klädedräkterna för både män och kvinnor, bestod till det mesta af hemväft tyg.
Linodlingen är redan beskrifven tidigare och äfven fårskötseln. Af hemväfd linneväf syddes
säng- och underkläder. Af ullen tillverkades garn. Garnet lät man färga i färg som man
önskade hos färgare i Kungsbacka eller Göteborg. Tyget som man väfde, var nog till det
mesta halfylle, dvs varpen var lingarn ( längre fram på 1800-talet bomullsgarn), men väfven
var ullgarn, men man väfde nog helylle också till kläder. När tyget var väft, så lemnade man
in det hos färgaren. Då skulle det pressas. Däraf blef det slätt och vackert och fick glans.
Man väfde vadmal också, helylle. När vadmalen var väfd, så skulle den valkas och
stampas, så att den blef fast och tät. Jag har inte hört om det fanns s.k. valk eller stampkvarnar
inom Lindome ( sådana verk drefvos med vatten), men jag tror att färgare i städerna kunde
valka och stampa vadmal.
Af det hemväfda tyget syddes goda och varma, både mans- och fruntimmerskläder. Ända
till slutet af 1800-talet, begagnade en del, i synnerhet äldre personer, både män och kvinnor
kläder af hemväft tyg. Anm. Detta inom Lindome.
Detta var i "den gamla goda tiden". Allmogen var bättre klädd i dessa hemväfda kläder, än
den är nu, när den begagnar kläder, tillverkade af fabriksväf. En manskostym, sydd af brun
eller grå fyrtråd, man sade: " firtrå", såg verkligen snygg ut.
1800-talets förra del
Eftersom det var ondt om penningar, och dessa hade ett mycket högt värde i förhållande till
nu, så ordnade allmogen sig så i det dagliga lifvet, att så litet som möjligt behöfde köpas.
Kaffe begagnades på de flesta ställen endast undantagsvis hvar dag. Salt var ett af det
viktigaste som skulle köpas, har de gamla omtalat, ty sådant kunde inte undvaras. Det lär
också ha varit jämförelsevis dyrt, kanske slutsålt också i städerna ibland under vintertiden.
Göteborgskrönikören Fredberg säger att under 1600-talet var salt den förnämsta
importartikeln till Göteborg.
Bryggning
Man bryggade så ofta att man hade dricka nästan jämt året om. Korn odlade bonden själf,
och af kornet lät han mälta malt. Somliga hem.äg. mältade kornet själfva, och torkade det i
luften om sommarne, men på något ställe kunde det vara en hem.äg. som hade kölna, och han
tog emot korn af allmogen för mältning, emot betalning. Sedan skulle maltet krossas, hvilket
skedde i den s.k. hemkvarnen, som är beskrifven tidigare. Det kallades att "fälla maltet"
Humle odlade allmogen också själf, och var för öfrigt enligt lagens påbud tvungen att så
göra. Lagen stadgade nemligen, att "trehundrade stänger skulle odlas på hvarje helt hemman"
Detta påbud borttogs ej förrän 1860, ehuru det ej tillämpats under något årtionde förut.
Att brygga dricka fordrade således ingen direkt penningutgift under förutsättning, att man
mältade maltet själf. Ännu under 1880-talet var det många inom Lindome, som bryggade
dricka under sista tiden, ej så mycket för att erhålla dricka som fastmer för att få jäst för
bakning, innan pressjäst hade börjat att komma i bruk.
Ännu så långt fram, som i min barndom (1870-talet), stod en större mugg med dricka i på
bordet nästan ständigt. Kom någon af grannarne i ett ärende, så bjöd man honom åtminstone
på dricka om inte på annat.
Drickstopet
Troligen sedan århundraden tillbaka hade drickstopet sin plats på bordet i stugan. Det var
förfärdigat helst af eneträ, och utförandet var laggning, således stafvar, botten och klena
träband omkring detsamma. Till en af stafvarna hade man haft ett så tjockt träämne, att man
äfven hade kunnat forma till en grepe däraf. De flesta drickstop voro försedda med lock och
detta gick i gångled öfverst på grepen.
Det vackraste drickstop jag sett, äges för närvarande af en person, bosatt i Lindome,
skräddaremästare Claesson i Rantorp. Det är ganska rikt och konstnärligt snidat, och det är
med ett ord sagt ett praktexemplar ibland drickstop. Det rymmer omkring 1 liter.
Drickstop begagnades i Lindome till omkring midten af 1800-talet, då det efterträddes af
porslinsmuggen.
Slåttakannan
Före laga skiftet, då bönderna hade ängar, hade man gärna slåttahjälp när man skulle slå
dessa. Det var då som slåttakannan kom till användning, ty man skulle ha dricka med sig, när
man skulle slå i värmen. Slåttakannan rymde 7-8 och en del kanske 10 liter. Den var försedd
med pip. Till pipstaf valde man ett trästycke med en större gren. Grenen tog man cirka 2 dm
lång, och borrade igenom den, så blef detta pip, och stammen formade man till en staf.
Stafven med pipen voro således sammanväxta, och grenen som pipen skulle göras af,
skulle ha sin växtform mycket uppåt.
Mjölkbyttan
Denna var också en husgerådssak som nu ej finns till. Den förekom inom Lindome till
omkring 1880 då bläckkannor och bleckspannar började komma i bruk. Mjölkbyttan var
förfärdigad af bok eller gran, och rymde cirka 10 liter. Den var ej försedd med hadda utan den
bars i ett handtag, fastsatt på locket, och locket fastsattes på byttan med en pinne. Samma
anordning förekom äfven på slåttakannan. Dessa tre nu beskrifna föremål, voro vidare i
botten, och smalare ofvantill.
Mjölkbyttan begagnades under alla förhållanden som man nu begagnar en bleckkanna.
Brännvinsbränningen.
Såsom ett mörkt blad i beskrifvningen af förhållandena på landsbygden, och således äfven
inom Lindome, under 1800-talets förra del, ter sig brännvinsbränningen. Brännvin brändes
troligen inom hvarje by i en eller flera gårdar. Hvad jag med visshet vet, är att det förekom i
minst tre gårdar i Lindomeby, och i en eller två i Berga, samt i Skäggered i allraminst en gård.
Följden häraf blev naturligt, att man söp mer än tillbörligt var, inte endast i de gårdar där
bränningen ägde rum, utan äfven i omgifningen, ty den som brände brännvin, fick också sälja
i minut till hvilken som kom och ville köpa.
Den som ville bränna brännvin, fick söka rättighet härtill och betala skatt härför, eller
kanske rättare uttryckt: Han fick arrendera rättigheten af staten. Man fick inte bränna brännvin
hela året, utan under tid som bestämdes af Kungl. Majt. Vanligen var det så att om årsväxten
var god, blef tiden längre, men var årsväxten svag med följaktligen litet spannmål och potatis,
bestämdes tiden kortare.
Under 1815 brändes brännvin från d. 1 januari till maj månads slut och från d. 1 okt. till
årets slut. Året förut på hösten, var det tillåtet från den 15 okt. till årets slut. 1831 lär det ha
varit svag årsväxt ty 1832 var bränningen inställd från den 1 januari till den 1 okt.
När bränningen upphörde, skulle brännvinsredskapen förseglas af kronobetjeningen, till
dess att bränningen åter blef tillåten.
På ett ställe i Lindomeby brände man både brännvin, och bryggde mycket stark dricka. Hit
kom folk från både när och längre bort för att förfriska sig. De gamle har talat om, att för 2
skilling, ( troligen banko, således 6 öre efter vår räkning), kunde man få ett något så när
ordentligt rus, af brännvin och dricka tillsammans. Emellanåt kommo Skogstorpaboarne hit,
vidare till häst, för att " byta hår med österboarne", och då lär det ha gått" hett under sköldarne
till". Äfven sedan bränningen upphörde i denna gård fortsatte man dock med att brygga stark
dricka för försäljning, och brännvin köpte man då från Kungsbacka. På stället var en piga,
som hade varit där i många år. Hon hade sitt hem i Arendal i Tölö. Hon brukade gå till
Kungsbacka hvarje lördag em. och köpa brännvin så mycket hon förmådde bära. Hon tog
vägen öfver Skäggereds kyrkstock, och sedan förbi Västergården och Jagebacka, västerut
genom Skäggereds utmark, och sedan ner genom Skårby mader till Arendal. Det var gångstig
hela vägen från Jagebacka till Arendal.
Brännvinet köptes på lördag e.m. och söndagsmorgonen gick hon hem samma väg. Detta
var på 1830-talet.
Detta ställe i Lindomeby var dock ingen verklig krogrörelse, men i Annestorp voro två
krogar vid denna tid, där vägfarande brukade taga in och på det ena stället, till Bergmans, fick
man både supar och kaffehalvfor till förtäring på stället, samt brännvin och vin för
afhämtning.
I förbigående kan nämnas, att i Alafors var en krog, och Skårby en, så att krogställen efter
landsvägen var det sannerligen ingen brist på under denna tid.
När Kjellbergska vägen anlades, bebyggde Bergman Flabäck och ställde till med
krogrörelse äfven där, liksom han hade i Annestorp. Han höll på med denna rörelse till fram
på 50-talet eller så länge det var tillåtet att drifva brännvinsrörelse på landet.
Brännvinsbränningen upphörde alldeles inom Lindome, med laga skiftets genomförande i
de olika byarne på 1840 och 50-talen, men de flesta slutade dock en längre eller kortare tid
förut.
Brännvinsbränningen var förvisso en hantering, som inte var lämplig att utöfva af
jordbrukarne, och man kan undra på att bränningen, och den fria handeln med brännvin inte
åstadkom mera ondt än den gjorde.
En del personer här i trakten, lär dock ha besökt dessa krogställen både ofta och med
mindre behagliga följder. Man fick på kredit och när man i fyllan aflägsnade sig, visste man
inte huru stor räkningen var, men det fick man veta sedan, ty då stod räkningen uppskrifven
med krita på innersidan af skåpdörrarne.
Ett brännvinsförsäljningsställe i Kungsbacka under 1880-talet
Fastän en beskrifvning under denna rubrik ligger utom ramen för dessa anteckningar, skall
jag dock för den yngre generationen beskrifva huru det tillgick på ett sådant ställe i den gamla
goda tiden.
Under nämnda tid såldes brännvin på 4 eller 5 ställen i Kungsbacka. Två af dessa ställen
hade de betecknande namnen:" Glädjen" och " Sorgen". Ingen må dock tro, att det gick
sorgligt eller stillsamt till på " Sorja". Nej här stod glädjen i allmänhet mera högt i taket än på
sjelfva " Glädjen".
Jag skall med några ord beskrifva" Sorja". Lägenheten bestod af två rum och kök. I det
yttre rummet var disk och brännvinsfat. Brännvinet tappades från faten i mått, och tömdes
genom tratt på kuttingar och buteljer. Mycket spilldes ut, och brännvinet flöt på disken, och
en ganska stark brännvinslukt var rådande i rummet. Här sålde man alla slags spirituosa samt
öl och vin för hämtning. Dessutom sålde man: supar ( 7 öre), kaffehalfvor, groggar ( 25 och
33 öre), vin, öl ( 25 öre helflaska), porter ( 50 öre helflaska) samt kaffe med dopp, allt detta
för förtäring på stället.
Rummet framom det yttre var serveringsrum, men äfven i det yttre rummet stod ett par
bord. Vid sidan om det yttre rummet, var köket. Här stod ständigt ett par stora kaffekittlar på
spiseln. På disken stod ständigt en bricka med åtskilliga glas, för servering af supar. Brickan
hade dubbla bottnar, med en tums mellanrum. Den öfre botten var genomslagen med många
små hål. Om ett brännvinsglas vältes omkull, så rann brännvinet genom dessa hål, och
samlades i mellanrummet.
På " Sorja" fördes för det mesta ett larmande och stojande lif. Sunnerboarne höllo mycket
till där, och så godt som ständigt när man kom dit, var någon eller några fulla. Alltemellanåt
ställdes där till med ett större eller mindre slagsmål, men då blefvo de i regel utfösta så fort
som möjligt.
"Sorja" i Kungsbacka skall ha stått på "herregården" Hassungared No 3 i Lindome och
flyttat till Kungsbacka efter den stora branden 1846. Stället var beläget i hörnet af Kyrkogatan
och Norra Torggatan med fasaden åt Kyrkogatan på östra sidan. Det var ett lågt envåningshus.
Det förstördes genom vådeld 1930.
Man kan med skäl säga, att den tidens krogställen är inte något att önska åter i våra dagar.
Köpte en fullväxt man ett stop brännvin ( 1 1/3 lit), så fick han en kaffehalf på köpet. Var
det en pojke eller ett fruntimmer, så bjöds på kaffe med dopp, eller ett glas vin. Och köpte en
fullväxt man mera en eller två kannor, så kunde han få både två, tre eller kanske fyra
kaffehalfvor, isynnerhet om han var bekant på stället.
Af hvad som nu är anfört, kan man förstå, att det var ganska godt om fylla, och rätt så
billigt pris på sådan, i den tiden.
Jagt och skallgång.
Under förra hälften af 1800-talet var jagten fri för hvem som ville utöfva den å annans
ägor. Det var alltid någon person här och där i socknen som älskade jagten, och gaf sig ut
alltemellanåt. Fram på 1860-talet började göteborgsherrar i järnhandelsbranchen att arrendera
jagtmarker af hem.äg. och liesmederna i Dvärred. Men det dröjde ännu många år innan det
blef allmän princip att betala arrendeafgift för att få jaga å annans mark. I början af 1880-talet
arrenderade hem.äg. i Skäggered ut sina jagtmarker till göteborgare för en ringa penning, 3 kr
i årligt arrende för helt hemman. Efter denna tid började utarrendering af jagtmarker att blifva
mera allmän.
I upptecknarens barndom brukade småpojkar, och äfven en del äldre personer, om hösten
och vintern att fånga fågel i snaror. Det var domherrar, bofinkar, steglitsor och sidensvansar
m.fl. som fångades i s.k. "doner". En dona var gjord af en klen hasselkäpp omkring 80 cm
lång. Käppens toppända böjdes i en större rundel och toppen fastsattes i käppens tjockare del
nära ändan. I den öfre delen af böjningen eller rundelen fastsatte man tre eller fyra snaror
gjorda af långa hästtagel, 2 eller 3 sammanlagda till hvarje snara och under snarorna i donan
hängde man en klase rönnbär.
Man borrade ett hål i en trädgren eller en klen stam, spetsade den tjocka ändan af käppen,
och fastsatte donan i hålet.
Det var å de ställen inom socknen, där man hade trädgårdar eller hagar bevuxna med
enstaka träd och buskar, såsom i Dvärred, Skäggered och isynnerhet i Skogstorpa, som
pojkarna brukade sätta ut doner.
En pojke kunde ha 25, 50 eller t.o.m. 100 doner ute. De fångade fåglarna såldes i
Göteborg. I slutet af 1800-talet blef det förbjudet att fånga småfåglar i snaror.
Skallgång
Min fader berättade att i hans barndom på 1830 och 40-talen anordnades skallgång efter
rofdjur ( varg och räf) i utmarkerna. Om det var mer än en gång om året, eller under hvilken
årstid skallet anställdes, berättade ej min fader. Skallgång var anbefalld i lagen, och alla som
ägde kreatur voro skyldiga att inställa sig, beväpnade med bössa, spjut eller yxa, men min
fader omtalade att han mindes att många som gingo till skallgång här, voro endast försedda
med en kraftig stör.
En skallgång leddes af en tjänsteman som kallades skogvaktarn. Troligen hade denne ett
större område än socknen under sin uppsikt, ty min fader berättade att i hans barndom var
skogvaktarn bosatt i Sundstorp i Fjärås. Han lät kungöra skallgång genom kungörelse i
kyrkan. Den tidigare omnämnde ordningsmannen inom hvarje by, var så att säga
underbefälhafvare vid skallgången. Han skulle se till att skallkarlarne i hans by beväpnade sig
på tillbörligt sätt och inställde sig i rätt tid å det ställe där uppställningen skulle äga rum.
Sådana ställen voro nog flera inom socknen. Min fader omnämnde de två. Det ena var vid
Berga ( Berget) , med uppställning af drefvet söderut i Hylten till Elfsåkers sockengräns, och
skallgången gick åt öster öfver hela utmarksbredden ända till skogen. Om skallgången skulle
blifva effektiv fingo nog Elfsåkersboarne vara ute samtidigt i sitt utmarksområde. Huru
skallgången fortsattes längre i öster i skogen hade min fader ej reda på.
Det andra stället där samling för skallgång ägde rum, var vid Jagebacka i Skäggereds
utmarks östra del. Härifrån gick skallgången åt väster.
Om under skallet fälldes räf, tillhörde denne skogvaktaren, men om händelsevis en hare
fälldes, tillhörde denne den som sköt honom, berättade min fader, men beträffande varg hade
min fader ej hört någon regel.
Vid skallgång ropades så mycket man orkade ( däraf ordet "skall") för att skrämma upp
djuren. Jag tror dock att det var vargen och de oskyldiga hararne som voro mest utsatta för
skallet. Den listige mickel låg nog oåtkomlig i sin lya, medan det värsta gick öfver.
Skogvaktarn var en tjänsteman som hade tiondespannmål från den trakt som låg under
hans tillsyn.
Han hade äfven uppsikt öfver ekskogen.
Ifråga om rofdjur vill jag anteckna, att varg var ej så sällsynt i midten af 1800-talet, som i
våra dagar, isynnerhet öster ut i socknen, där skogen låg nära.
Ända till 7.de, 8.de eller tom. 9.de årtiondet af 1800-talet hade bönderna i östra delen af
Lindome vallhjon som vaktade deras kreatur i utmarkerna under sommaren. En sådan
kallades: " hulinge" men uttalet kan ej återgifvas i riksspråket.
En hulinge var utrustad med lur och matpåse.
I min barndom, i slutet af 1870-talet, voro två vargar synliga i Skäggered en dag under
vintertiden. En kvinna som var bosatt å Jagebacka, kom ifrån Skäggered och skulle gå hem.
Hon mötte dem vid fullt dagsljus i ekskogen, men de sprungo åt sidan när de fingo se henne.
Hon trodde det var ett par stora hundar, men det var andra personer som också hade sett dem,
och att det var vargar. De gåfvo sig öfver ån söderut i Skäggered ( ån var visst isbelagd), och
togo sedan österut.
Ungefär vid samma tid var det en varg som ref en ko i Skogstorpa. Man hade släppt ut kon
en dag, jag tror det var på eftervintern. Kon hade kalf. En varg kom och anföll kon. Folk fick
se det, men det halp inte. Vargen ref upp buken på kon och ryckte ut kalfven, och sprang med
den. Man slaktade kon genast.
Söndagen efter skulle det bli begrafvning i Skogstorpa. På detta ställe hade man köpt kött
af den hem.äg. som hade slaktat kon. Den allmänna meningen var att köttet var fullt
användbart. Vid middagen var det en äldre man, smedmästaren Anders Månsson i Hällesås,
som ej tog af köttet. Nej tack, de köttet äter ja inte. Han såg nemligen saken från den
synpunkten, att kon var rifven af vilddjur.
Värden Niklas Nilsson, då bosatt i Högsered, sedan i Skäggered berättade detta för
upptecknaren.
Förhållanden inom byarne i Lindome.
Stengärdesgårdar
I våra dagar är det sällan man får se att en ny gärdesgård af sten lägges. Våra förfäder
däremot voro så mycket ifrigare i detta hänseende. I en större by fanns väldiga massor af
gråsten i form af gärdesgårdar. Min fader omtalade hur det var i Lindomeby före laga skiftet.
Byn bestod af nitton bondgårdar, alla utom en belägna nära intill hvarandra. De små
markområdena som lågo emellan gårdarna voro uppdelade i små hagar. Hvarje bonde hade
merendels tre, eller minst två hagar nemligen: kålhagen, kalfhagen och kragehagen, där
bönekragen hade sin plats. Hvar och en af dessa var i allmänhet särskilt inhägnad med
gärdesgård, så att man kunde få ha kål och grönsaker, samt bönor, upplagda till eftertorkning
på kragen ifred, när alla byns kreatur släpptes lösa om hösten ( vid Mikaelitiden).
Äfven de små gatorna som från landsvägen gick till de olika gårdarne i en by , voro
försedda med gärdesgårdar af sten vid sidorna och sammaledes fägator, bäckagator m.fl.
Dessutom har jag sett på flera ställen i utmarkerna, gärdesgårdar i långa sträckningar, hvars
nytta eller ändamål en gång i förfluten tid man ej gerna kan förstå, jag tror dock att dessa
gärdesgårdar äro lämningar från storskiftestiden.
Vidare berättade min fader, att inom de stora byarne, funnos en hel mängd stenhallor, däraf
en del rätt vackra. En del af dessa stenhallar voro lagda i gårdplanerne, andra voro placerade i
trappan till manhusen, och här hade man gärna en större vacker hall nedanför trappan, och
dessutom voro golfven i köken i allmänhet lagda med hallar.
Man kan undra på hvar de gamla hade fått tag i alla dessa stenhallar. Om man nu skulle
begifva sig ut i markerna, och leta efter stenhallar, tror jag knappast man skulle kunna få reda
på en enda större vacker hall.
Om en gångstig emellan ett par byar eller gårdar gick öfver sank mark så hade man lagt
större stenhallar i gångstigen där det var våtast. Så ifråga om skäggeredsboarnes kyrkostig,
Kyrkostocken öfver ån norrut i Skäggered, låg före laga sk. där den ligger än idag. men
" körkesket" låg före l.sk. inte rätt upp till landsvägen såsom nu, utan det var en gångstig på
sned öfver alla ängarne från kyrkostocken och till nuvarande Björkeberga ( södra halfva
hemmanet å No 1 Lindomeby). Min fader berättade att denna gångstig var på en del sanka
ställen å ängarne lagd med stenhallar.
Eftersom uppteckningarne nu rör sig om gråsten och hallar, skall jag teckna ännu ett
förhållande från flydda tider, då naturasystemet tillämpades i så godt som allting, så att inte
penningen = utbetalningarne skulle blifva för stora.
Min fader berättade:
De större broarne öfver Lindomeån, såsom Alafors, Tåbro och Annestorps bro, skulle
byggas och underhållas af bönderna. Ett visst antal hemman ( min fader nämnde om cirka 10)
hade fått sig en viss bro tilldelad.
Själf minns jag från min barndom, att Skäggereds by, hade tillsammans med flera andra
hemman, underhållsskyldighet af Alafors bro, men denna gamla ordning upphörde vid den
tiden.
I början af 1830-talet blef Tåbro ombyggd, förut hade den troligen varit en träbro öfver ån.
Min fader berättade huru man ifråga om stenens anskaffande till den nya bron, gick tillväga.
Man hade uppgjort ett förslag huru många "kistor" sten som skulle åtgå för brobygganden.
Denna sten skulle bönderna inom alla de hemman som hade byggnadsskyldighet i bron,
anskaffa och köra till platsen. Hvarje hemman skulle leverera ett visst antal "kistor". Stenen
skulle vara lämplig för ändamålet, och åtminstone en del äga en sådan form, att bron kunde
hvälfvas med densamma. I den tiden byggde man nemligen broar af oarbetad sten. Bönderna
fingo därföre söka reda på passande sten hvar de någonsin kunde, såsom på gårdsplaner, i
gärdesgårdar och ute i markerna.
Men nu skall jag beskrifva hvad som menas med en "kista" sten.
I min barndom och ungdom då Kjellbergska vägen broades med makadam, voro en del
personer här och där efter vägen sysselsatta med att krossa sådan för hand. Stenen skulle
mätas, ty dessa hade betalning efter mått, och man mätte den i s.k. " stenkista". Denna liknade
en mindre binge, omkring 7 fot lång och 2 1/2 fot bred och 2 fot hög, men botten saknades,
det var endast stommen. Man ställde den på marken eller efter vägkanten, och fyllde den med
sten jämnbräddad. Den var försedd med handtag i ändarne, och när man lyftade upp stommen,
låg stenen på marken eller vägkanten. En kista rymde ett visst antal tunnor, men huru många
hörde jag ej men troligen 5, 6 eller 7.
En "stenkista" var således ett visst rymdmått, oftast för mätningar af sten. Nu var det ju
olämpligt att mäta större sten i en kista, men troligt är att man lade upp stenen i sådana
rektangulära figurer som liknade en " stenkista". Sedan togo arbetarna sten af dessa "
stenkistor" när vägen byggdes. Detta mindes ej min fader. Men all stenen gick inte åt till bron.
Några stenkistor, dels hela och dels tagna af, fingo ligga på platsen i flera år efter. Dessa
mindes min fader ganska väl, och att de voro upplagda i den form som ofvan är nämnt.
Fruktträd
Min fader berättade att i de gamla byarne hade man gärna några fruktträd växande vid
hvarje gård. Trädgård kunde i allmänhet inte bli tal om, men det stod några aplar eller något
päronträd här och där i de många olika hagarne. Dessa fruktträd voro af härdade sorter, och ej
så ömtåliga som fruktträden i våra dagar, men en del bar ändå rätt så goda äpplen och päron.
Köttkvarnar, kaffekvarnar och separatorer.
Dessa voro okända hushållsföremål af vår trakts befolkning åtminstone före 1880-talet.
Men köttet skulle finfördelas, kaffet skulle malas och mjölken skulle skummas äfven i den
tiden och man klarade sig med glans i dessa situationer.
Kött och fläsk för korfberedning, finhackades med yxa på en " hackekubb”. Hackekubben
skulle vara af godt trä, hälst ek eller ask. Kubben var så stor, att det var ett godt manslyft i
den. Man hackade på kubbens ändyta. Det blef alltid något trä i hackematen, mer eller mindre
beroende på kubbens beskaffenhet, men detta var ju inte skadligt. Med tiden blef det en stor
fördjupning i hackkubben.
Kaffet malde man sönder i en, med en stor fördjupning försedd träklamp. Man lade kaffet i
fördjupningen. Så hade man ett kaffehjul, cirka 17 cm i diameter och 3 cm tjockt. Igenom
hjulets hål satt en kort träkäpp, som hjulet löpte fritt på. Man fattade med händerna om denna
axel eller handtag, ( en hand på hvarje sida om hjulet), och krossade sönder kaffet med hjulet i
fördjupningen.
Mjölkskummning för hand är så känd äfven af vår tid menniskor att den behöfver ej
beskrifvas.
Separatorer började att anskaffas inom Lindome på 1890-talet.
Eldtändningsdon.
Stålet och flintan
Före 1850-talet fanns det inga tändstickor. Då fick man begagna stål och flinta när man
skulle ha eld om morg. och sedan på dagen fick man nog försöka att hålla eld i spisen.
Eldtändningsdonen bestående af stål, flinta, fnöske och svafvelstickor, förvarades i en trälåda,
afdelad i flera rum. Fnösket låg i ett särskildt rum. Det bestod af tyg som var halfbränt eller
kolnat, eller hvar det nu var, jag kan inte riktigt förklara det, men det var ytterst lättantändligt,
dock utan att låga. När man ville slå eld, tog man flintan i den ena handen, och stålet i den
andra, och slog med stålet emot flintan. Härvid uppkom bra starka gnistor. Detta experiment
skulle utföras så nära det rum i lådan hvari fnösket låg, att gnistorna föll i fnösket. Man kunde
kanske få hugga både två, tre eller flera gånger innan det lyckades, men när en något stark
gnista föll i fnösket, så fick man skynda sig och blåsa på gnistan så att fnösket eldade sig. Nu
tog man en svafvelsticka som låg i lådan, och höll den svafvlade ändan intill fnösket, hvarvid
svafvelstickan fattade eld, och nu släckte man fnösket.
Svafvelstickorna tillverkade man sjelf. De voro betydligt större än våra tändstickor.
Ändarne doppades i smält svafvel, och sedan fingo de torka.
Tändstickor
Omsider kom ett slags tändstickor i handeln, som kallades fosfortändstickor. Dessa kunde
man stryka eld på nästan hvar som helst men bäst på en något skroflig yta såsom på spisen
eller kakelugnen. Dessa funnos i handeln ända till emot 1800-talets slut, men blefvo då
förbjudna emedan tändsatsen var ganska giftig.
Säkerhetständstickor ( som tända endast mot lådans plån) kommo i handeln nästan
samtidigt med fosfortändstickor, men voro dyrare. Fosfortändst.voro däremot mycket billiga.
Jag skall berätta en händelse från tändstickornas första tid. En kvinna kommer en dag in i
Bergmans handelsbod i Annestorp. Bland annat skulle hon också köpa tändstickor. Hennes
mening var att hon skulle få fosfortändstickor, som hon pröfvat förut, och som man kunde
stryka eld på ganska lätt. Men hon fick säkerhetständstickor istället. När hon kom hem skulle
hon pröfva den nya sortens tändstickor som hon hade fått, ty då, så nyss efter stålets och
flintans dagar, voro tändstickor något synnerligen intressant. Men dessa tändstickor dugde
inte. Både hon och de andra i huset, försökte att stryka eld på dem på alla möjliga ställen (
utom på plånet), men det gick inte. Hon går till Bergmans med tändstickorna igen, och frågar
hvad det är för tändstickor hon fått. "Ja reif, å far reif, å barna reif, å de ble ingen ell ändå".
Under det hon framförde dessa dom hon själf tyckte fullberättigade klagomål, får bodbiträdet
upp asken i ett nafs och stryker eld på en tändsticka mot plånet, midh för ögonen på den nu
högeligen förvånade kvinnan.
Så länge fosfortändstickor funnos att tillgå, begagnades de mera allmänt än
säkerhetständstickorna. Men som redan är anfört, blefvo de omsider förbjudna i handeln med
anledning af den farliga tändsatsen.
Kvinnor som befunno sig i grossess, sökte stundom fördrifva foster med dessa tändstickor,
upplösta i kaffe. Följden blef för det mesta, att experimentet medförde döden för kvinnan.
Om sådant läste man i tidningarne emellanåt i min barndom.
Tranlampan
Dessa var allmänt begagnade inom Lindome under 1800-talets förra hälft och ändå något
längre. De voro tillverkade dels af järn och dels af lera ( krukmakargods). De som voro af järn
hängdes upp i taket, men de som voro af lera fick stå på bordet. Lysämnet var, som redan är
antydt, tran. På en del ställen begagnade man rofolja. Denna var dyrare än tran, men den var
bättre, ty den osade och luktade inte så mycket som tran.
Järnlampan var cirka 13 cm lång, 7 cm bred i den ena ändan och 2 1/2 cm i den andra, samt
1 1/2 eller 2 cm hög sida och slät botten, samt utan lock. I den smala ändan var en tunga
fastnitad i botten, och böjd uppåt. På denna tunga lades den ändan af veken som skulle tändas,
medan sjelfva veken låg i lampan som var fylld med tran eller rofolja. Emellanåt fick man
peta upp veken på tungan.
Till vekar begagnades det inre af ett slags säf, som växer i en del diken och kärr, cirka 60
cm höga. Detta säf kallades " vegagräs". Dessa vekar voro bättre än garnvekar.
Torrveds- eller lysestickorna hade nog ett visst företräde framför tranlamporna. Dels lyste
de upp bättre, och dels var man befriad från det obehagliga tranoset, och så hade man detta
lyse gratis, hvilket äfven värderades på den tiden då penningtillgångarne voro knappa. Men så
hade man det besväret att stickorna fordrade en ständig tillsyn.
Tranlampor begagnades ända till på 1860-talet.
Gas och fotogenlampor
Någon gång under nyssnämnda tid framträdde fotogenen och aflöste de rykande och
luktande tranlamporna och nu ingick en betydlig förbättring i belysningshänseende.
I början förekom två olika slag af fotogen. Det ena var vanlig fotogen. Det andra kallades:
gasolja eller "gas", som man sade i dagligt tal. Gas var likt fotogen både till lukt och utseende,
men ytterst eldfarlig.
Man måste ha särskilt konstruerade lampor, om gas skulle kunna, utan risk för explosition,
användas.
Dessa voro små bleck eller messinglampor, ( för omkring 50 öre stycket). Brännaren
bestod af ett rör, ungefär hälften så tjockt som en blyertspenna, veken var en garnveke. Det
viktigaste var dock, att lampan inuti var nästan helt fylld med en svamp. När man fyllde gas i
lampan, fick man inte slå i mera än att svampen var väl mättad.
Gasens företräde framför fotogenen var, att den lyste betydligt bättre, när man begagnade
så enkla lampor, utan lampglas, och i början förekom inga andra lampor.
Fram på 70-talet började mera fullt utexperimenterade fotogenlampor, försedda med
rundbrännare, glas och kupa, att komma i bruk på landsbygden, och i början af 80-talet voro
dessa fulländade både i praktiskt och prydligt hänseende.
Vid denna tid kom också den eldfarliga gasoljan alldeles ur bruk.
Gas och fotogen voro ungefär lika i pris under 70- och början af 80-talet. Omkring 10 öre
per butelj.( 2/3 lit.)
Talgljuset
Af ljusen var det det hederliga talgljuset som fick sprida glans vid festliga tillfällen i
gårdarne på landsbygden, och så äfven i Lindome.
Vaxljusen voro, oaktat de voro mycket dryga, dock för dyrbara för att komma till
användning på landsbygden.
Talgljus stöptes i städerna, och funnos att köpa i handelsbutiker.
På landet stöpte man sjelf ljus när man slaktade nötkreatur eller får.
Det tillgick sålunda:
Man tog en kittel, eller, om man inte hade så mycket talg, en smörkärna, ( som var smal),
och slog ljumt vatten i den. Så slog man den smälta talgen häri, hvarvid den flöt öfverst. Så
hade man vekar af bomullsgarn. Dessa fästade man på en liten käpp, en 5 eller 6, och på
ungefär 1 1/2 tums afstånd från hvarandra. Så höll man käppen i horisontal ställning, och
doppade vekarne ner i kärnan, hvarefter man nästan genast drog upp dem igen. Så hängde
man upp käppen en liten stund, medan talgen stelnade på vekarne. Så tog man en annan käpp,
ty man kunde af talgen efter ett kreatur stöpa cirka 30 ljus, och doppade de vekarne som voro
på den, och sedan hvarje käpp med hans vekar, flera hvarf om ( cirka 10), till dess att ljusen
voro lagom tjocka.
En del personer brukade stöpa julljus med grenar, vanligen tre grenar. Då formade man till
grenarne i början, innan de blefvo för styfva. Dessa ljus voro mycket tjocka i nedre delen,
nerom grenarne.
Huru man stöpte grenljus
Man gjorde iordning så många vekar som man ville ha grenar på ljuset. Nu virade man ihop
eller om de ihoplagda vekarne omkr. 5 cm fr nedra ändarna med en tråd och en del hade en
omkr. 5 cm lång smal järntrådbit i denna nedre del, så att den skulle hålla sig styf när man
började att stöpa ljuset.
Man doppade nu ner vekarne i den smälta talgen i kärnan. Efter några doppningar, eller när
vekarne började att blifva något styfva, böjde man vekarne till grenar i den form man ville
hafva dem. Efter ännu ett eller två doppningar stabiliserade man dessa grenböjningar så som
man slutligen ville hafva dem. Sedan doppade man ljuset till dess grenarne blefvo lagom
tjocka.
Att stöpa grenljus upphörde nog i Lindome omkr. 1870.
Under den sednare tiden stöpte man ljusen i formar af bleckplåt, men då kunde man endast
stöpa ett ljus i sender, eller två, om det var två pipor i formen. Om ett par timmar kunde man
draga ut ljuset.
Ännu på 1880-talet stöpte man talgljus i Lindome när man hade slaktat, och upptecknaren
var i sin barndom med när man stöpte sådana.
När man brände talgljus, fick man afklippa den förbrända veken emellanåt. Det kallades: "
att snoppa ljuset". När ljuset började att lysa dåligt, fick man göra detta, ty den stora " skaren"
på veken var hindrande för ljuslågan.
Stearinljuset lär ha uppfunnits under 1820-talet, men skall inte ha kommit i mera allmänt
bruk i vårt land, isynnerhet på landsbygden förrän fram på 50-talet.
Man kan således anteckna, att ända inpå 1850-talet fick talgljuset och tranlampan ( samt
ljusstickan), stå för belysningen. Talgljuset i helg, tranlampan i söcken.
Allmogens märkelsedagar
De gamla hade en hel mängd märkesdagar under året, hvilka observerades och iakttogos
mycket noggrant, och på deras ofelbarhet tviflade man nog ej heller.
En del af dessa märkesdagar stod i samband med väderlek och årsväxt. Man ville gärna
veta på förhand hurudant det kommande året eller sommaren skulle blifva ifråga om väderlek
och växtlighet, ty om otjenlig väderlek kom att inträffa under sommaren, med svag årsväxt,
eller kanske missväxt, så var detta något som man i god tid borde bereda sig på, genom att
spara på innevarande års brödsädesförråd. Ty ett svagt grödår, eller ett missväxtår för 100 år
sedan, var något annat än ett sådant i våra dagar. Detta beroende till stor del på skillnaden
emellan kommunikationsförhållandena nu och då. Då kunde värklig nöd inträffa, ty merendels
fanns under sådana tider, ingenting ifråga om spannmål och mjöl att få köpa.
Det var därför man var så mån om, att genom hvarjehanda observationer försöka att sluta
till hvad framtiden bar i sitt sköte.
Den första märkesdagen för längre tid framåt, var nog den 16 oktober ( dagens namn var
Gallus i de gamla almanackorna). Sådan som väderleken var denna dag, sådan skulle den
öfverhufvudtaget bli under hela sommaren påföljande år.
Den 25 och 26 januari, med namnen Paulus och Polycarpus, voro också märkesdagar. Om
solen sken dessa dagar, eller endast den ena af dagarna, så skulle det blifva en god årsväxt, ja
om solen sken upp endast en så pass lång stund en af dessa dagar att drängen Polycarpus hann
att sadla hästen åt sin herre och husbonde Paulus, så var årsväxten tryggad.
Den 9 mars. Dagens namn var " 40 Martyrer" i de gamla almanackorna. Om det var frost
natten till denna dag, så skulle det blifva 40 frostnätter innan sommaren började. Och så var
det att hålla räkning på frostnätterna. Om då inte de 40 nätterna gick ut, så trodde man att det
kom att inträffa frostnätter fram på eftersommaren, eller tidigt på hösten, ty 40-talet skulle
blifva fullt.
40 Martyrer, såsom märkesdag, bibehåller sig ännu ibland allmogen här i trakten, likaledes
" 7 sofvare" d. 27 juli. Sådan väderleken är denna dag, sådan blir den öfverhufvud 7 veckor
framåt.
Den 1 sept.( Egidius). Sådan väderleken är denna dag sådan blir den öfverhufvud under
loppet af hela månaden.
Vidare berörande årsväxten: mars torr, april våt, maj kall, fyller bondens hus och lador all.
Men däremot torr ren är bonden till stort men.
Om det regnar påskdagen, då ville det blifva litet foder den sommaren. Och sådan som
vindriktningen är påskdagen, sådan skulle den hålla sig till pingst.
Den 25 maj ( Urbanus), räknade de gamle som den första sommardagen. Den natten skulle
inte kreaturen ligga ute.
Den 1 maj skulle man borra hål i björkstammar, sätta munnen till hålet, och supa björklake.
Detta kallades: " att suga märg i bena".
Kristi himmelsfärdsdag var fiskedag. Tidigt denna morgon skulle man begifva sig till
utmarkerna och fiska i insjöarne.
Detta bruk var rätt så allmänt i Lindome har mina föräldrar omtalat.
När vårens tid var inne, och säden skulle sås, då hade de gamle många märken. Då gällde
det att träffa den rätta tiden för sådden. Om träden knoppades tidigt om våren, då skulle man
så sent, men om det såg ut att dröja med knoppningen, då skulle man så tidigt." När de
nyutsprungna löfven på alen voro såpass stora som mössöron, då skulle man så".
Dessa märken gällde hafre och blandkorn. Vårråg sådde man tidigt. Bönor sammaledes.
Om det var så kallt när man stack ner bönorna att man måste ha vantar och " örelappar", så
var detta ett godt märke. Det var nemligen så, att när böneåkern var färdigharfvad låg det
alltid en del bönor på ytan. Dessa stack man sedan ned med en käpp.
En kall vår ansågs i allmänhet som ett godt tecken.
Stridkornet sådde man inte gärna före "Beda" ( den 27 maj).
Att träffa den rätta dagen för sådden af detta, lär för öfrigt ha varit kinkigt för de gamle
gubbarna, och noga var det också, ty kornet var det viktigaste sädet, som skulle begagnas dels
till bröd och dels till malt, därför gällde det att träffa den rätta dagen för sådden, så att skörden
kunde blifva bra. En gammal man har berättat för mig om en hem.äg. i Hassungared, som
hade bra kornjord, och sådde mycket korn. Han hade något märke på stjernorna, när kornet
skulle sås. Men en vår, någon gång under 1800-talets förra hälft, kunde han inte upptäcka
detta stjernmärke om kvällarne. Han stod t.o.m. upp om nätterna, och gick ut och tog
stjernhimmeln i betraktande, men hans gamla märke visade sig inte. Till sist måste han så
kornet utan märke, ty det började att bli sent, men han fick dålig skörd det året. Han hade
aldrig fått ett så dåligt korn förr sade han sedan.
Af vörtbrödet som man bakat till jul, brukade man ta en kaka i behåll till våren. Om jag
minns rätt brukade man under vintern förvara den nedlagd i säden, i en spannmålsbinge.
Denna kaka skulle användas första vårdagen, och kallades: vårkaka. Den användes här i
Lindome såsom dopp till elfvakaffet.
Så långt fram som på 1880-talet, förekom detta bruk inom Lindome.
Något särskilt bruk eller sed i samband med denna vårkaka, såsom att gårdens folk sittande
på långårdern ( så många som på den kunde få plats), ute på åkern, första vårdagen, skulle äta
af denna kaka, såsom man hört från andra trakter i vårt land, har jag ej hört förekomma inom
Lindome.
När Erik ( den18 maj) ger ax, ger Olof ( den 29 juli) kaka.
Detta var ett ganska fägnesamt märke.
Om korsmäss ( den 3 maj), brukar stundom inträffa en kall väderlek under några dagar.
Huru ondt man hade haft efter foder under den närmast föregående tiden, så skulle man
ändå ha sparat något till korsmäss, så att man kunde fodra kreaturen inne då, om det skulle
behöfvas. Ty " har man ingenting att ge kreatura om korsmäss, så kan de kvitta hvad de har
fått förut under vintern."
Detta talesätt står nog i nära samband med ordspråket: " Medan gräset gror, dör kon".
" Så många solskensdagar som det är i advent, så många yredagar skall det bli i fastan."
Alla märkesdagar, vårmärken, talesätt, goda råd och väderleksobservationer, som varit
kända ibland allmogen i vårt land sedan långa tider tillbaka, voro omsider sammanförda i en
från trycket utgifven bok, som kallades "Bondepraktikan". Under 1800-talets förra del var
denna mycket känd äfven inom Lindome. Min fader omtalade, att många äldre kunde
bondepraktikan så godt som utantill från början till slut.
Hvad som i dessa anteckningar är anfört, är endast en ringa del af allt hvad bondepraktikan
innehöll.
6.te, 5.te eller 4.de veckan, var en tidsbestämmelse som de gamle jordbrukarne gärna
begagnade. Härvid räknade man tillbaka från Melker ( den 5 juli), 1.sta veckan ingick således
den 28 juni och gick ut den 4 juli, 2-dra veckan den 21-27 juni osv tillbaka. Det var egentligen
under våren man begagnade denna tidsbestämmelse. Om man tex omtalade för någon att man
sådde i 9-e vecken ( den3-9 maj), så förstod den andre genast under hvilken tid detta var, och
att det var tidigt. Stridkorn såddes merendels i 6-te ( den 24-30 maj), eller i 5-te veckan.
De gamle gubbarne voro så hemma i denna räkning, att de visste utantill på hvilken dato
hvarje vecka ingick ända från 11-te och 12-te veckan, ( under april månad). 12-te veckan
ingick den 12 april. Längre tillbaka räknade man inte.
Talesätt inom Lindome
" Gablökka". "Vi skall ud å gablökka i da". Härmed menas hägna upp gärdesgårdar om
våren, hvilka bruka falla ned här och där under vintern och i tjällossningen, så att " gab"
uppstår.
Min fader berättade att före laga skiftet gick man i Lindomeby ut den 1-sta maj för att
lägga upp gärdesgårdarne omkring byns inägor, äfvensom gärdesgårdarne efter " fägada" och
" bäckagada", så att inte kreaturen skulle komma in på inägorna om sommaren.
Det var ordningsmannen som sammankallade folket, en man från hvarje ställe. Han gick
inte och budade på hvarje ställe, utan han stod på en viss plats inom byn, och blåste kraftigt i
ett stort horn.
Min fader berättade att äfven vid andra tillfällen, såsom snöskottning och dylikt, skedde
sammankallandet genom hornblåsning.
"Gärt" En större areal som är bevuxen med löfträd i tätväxande bestånd, kallas inom
Lindome gärt ( bokstafven g uttalas som j) och en beteshage i hvilken växer buskar och
kanske äfven något större träd hage, men ordet hage uttalas på ett sätt som ej kan återgifvas på
riksspråket.
Hage, kallas äfven en mindre areal nära åbyggnaderna, som är inhägnad t.ex. kalfhage, och
förr i tiden, kålhage, kragehage osv.
" Möst" kallas i Lindome en mycket liten torfmosse, eller ett mycket litet och sankt kärr.
För att erhålla denna benämning fick dock ej gärna mossen eller kärret vara större än en
ordinär gårdsplan till en bondgård. Var mossen eller kärret större, så sade ( eller säger) man
också mosse eller kärr.
Detta uttryck tycks dock försvinna hos den yngre generationen. Men i min barndom
begagnade de äldre ofta ordet " möst".
" Ske". Ordet uttalas alldeles som det skrifvas. Så kallades inom Lindome utfartsvägen från
en gård till landsvägen, äfvensom sådana vägar från inägorna, som begagnas för grödans
transporterande till gården.
Anmärkas bör, att om en sådan väg skall erhålla benämningen "ske" då får det ej vara
stengärdesgårdar efter båda sidor af vägen. Är det så, då säger man gata ("gada"), men om
vägen ligger efter en ägogräns, med gärdesgård i gränsen, då säger man " ske" och om det är
diken efter båda sidor af en sådan väg, då säger man också " ske".
" Ett åckle". Så kallades vid brödbakning, 12 nybredda kakor.
"Ansti"= andstid.Så kallades här i Lindome bärgningstiden eller skördetiden, slåttern och
skörden, då man hade fullt upp att göra på åker och äng. Tiden mellan slåttern och skörden
kallade man "emellan anstiera " I min barndom begagnade äldre personer allmänt detta
uttryck. Nu har det till det mesta gått bort.
" Ge nu i krona fört, så får dut" = Betala mig en krona för föremålet, så gör vi affär.
" Disse"= Dessa. Ett danskt ord begagnas af ett fåtal personer inom Lindome.
" Göra gagn", med betydelse inom Lindome af en kvinnas arbete i hemmet med spånad
och väfnad.
" Gå i äger" och " gå i vår" = gå på besök i dens hem som man samtalade med. " Gå i vår"
Det vill säga i mitt hem. Dessa uttryck begagnades hufvudsakligen österut i Lindome.
" Drölla te" = slumra till för några ögonblick.
" Sofva mönse" = lägga sig att sofva en liten stund om vinterkvällarne i skymmningen
innan man tänder lampan.
" Leira" = lera ( Lagret under matjorden)
" Effseder". När en väv var slutvävd, var det alltid något igen som man inte kunnat
slutväfva. Detta klippte man nu ifrån det vävda tyget och detta kallades "effseder". De voro
cirka 1/2 meter långa och man begagnade dem sedan till åtskilliga ändamål såsom
omslagsband m.m.
I fråga om öppna diken kan antecknas, att så länge dessa voro något så när nya, kunde de
nog vara bra ifråga om jordens torrläggande, men när de blefvo gamla och igenväxta, och med
höga gräskanter ( renar) vid sidorna, så led jorden af vatten mera, än om det inga diken hade
varit på fältet. Dessutom voro dessa diken till mycket hinder vid jordens brukande, och togo
äfven bort en hel del af åkerarealen. Långt om länge fick man också upp ögonen för dessa
olägenheter, och där läget medgaf, så att det ej var för mycket flackt, gräfde man om de gamla
dikena till täckdiken, hvilka i början lades med stenflängor. Det var många inom Lindome
som utförde sådana förbättringar å sina jordbruk under 1880 och 90-talen.
Under den senare tiden har dräneringsrör börjat att användas vid dräneringens utförande.
" Haggårn" = En gärdesgård af sten omkring en hage
Innevånarne inom Lindome socken
såsom yrkesutöfvare
Hemslöjdsutöfvningen, isynnerhet möbelsnickeriet, har helt säkert gamla anor inom
Lindome, och troligen har lindomeboarne, i synnerhet i östra delen af socknen, idkat
möbeltillverkning åtskilliga århundraden tillbaka. Ett bevis härför är den högt uppdrifvna
yrkesskickligheten inom detta yrke, ty dylik yrkesskicklighet går liksom i arf, och utvecklar
sig led efter led. De bästa möbelsnickare i Lindome, kunde godt mäta sig med de skickligaste
snickerimästare i städerna.
När man tänker på yrkesutöfvningen inom Lindome under förfluten och närvarande tid, är
det främst tvenne yrkesgrenar som härvid tilldrager sig uppmärksamhet, nemligen
möbeltillverkning ( äfven stolmakeri), samt liesmide.
Den ena af dessa yrkesgrenar, snickeriet, utöfvades, och utöfvas ännu så godt som inom
hela socknen, den andra, liesmidet till det mästa endast inom en enda by, nemligen Dvärred,
och fastän detta yrke utöfvades i nämnda by, både med skicklighet och drift under 1800-talet,
så tycks det ändå inte ha varit ett gammalt yrke. De bästa liestämplarna härleda sig från senare
hälften af 1700-talet och under denna tid är det troligt att liesmidet började att blomstra. Min
fader omtalade, att i hans föräldrahem i Lindomeby, fanns åtskilliga gamla snickareverktyg i
behåll i hans barndom, hvilket visar, att man här öfvat snickeri under en äldre tid för att sedan,
i slutet af 1700-talet, öfvergå till liesmiding.
Då vi nu gå att beskrifva de olika yrken som utöfvades inom Lindome under
hufvudsakligen 1800-talet, och efter hvad äldre personer berättat, börja vi med
möbelsnickeriet, under hvilken rubrik äfven stolmakeriet inbegripes.
Möbeltillverkningen i Lindome
Det var i synnerhet i öfre eller östra delen af socknen, som möbler allmänt tillverkades, och
detta så godt som i hvarje hus, oansedt det var bondgård, torpställe eller backstuga. Under
1700- och början af 1800-talet, var det nog till det mästa enklare ofanerade möbler som
arbetades, såsom sängar, soffor, bordbänkar och bord, samt skåp af olika modeller, nemligen:
dels höga skåp i två delar, dels hörnskåp samt skänkar. Dessutom tillverkades under nämnda
tid kistor, som ännu finnes i gamla hus, målade med årtal från 17- eller början af 1800-talen.
Men äfven bättre möbler, såsom chiffonierer och byråar, hvilka fanerades och polerades,
kunde under nämnda tid tillverkas af lindomesnickarne. Faneren voro till det mästa af bättre
inhemska träslag, såsom alm eller lönn. Faneren sågades af rot efter nämnda träslag, och för
hand med så kallad fanersåg, af två personer. Att det var mycket arbete med endast faneringen
af till.exempel en chiffonier, är lätt att förstå.
Ännu kan man inom Lindome få se chiffonierer och byråer fanerade med hemsågade faner.
De äro både solida och välgjorda, och ser mycket bra ut. Sängar och soffor fanerades ej under
denna tid. Först vid midten af 1800-talet började bättre sådana att tillverkas inom Lindome,
och fanerades då med mahogny eller valnötsfaner, som då började att allmänt användas af
snickare.
Under hela sista hälvten af 1800-talet började snickarna - isynnerhet i östra Lindome - att
arbeta i sina snickerhus kl 5 á 6 om morg. och höllo på till kl. 10 å 11 om aft. och natten före
man skulle till staden, fick man stundom arbeta hela natten innan man fick lasset färdigt.
Inom de olika byarna och enstaka hemmanen tillverkades i allmänhet likartade möbler. I
Inseredsos, Skårgärde, Torfmossared, Ranered med flera hemman, arbetades enklare möbler
såsom sängar, soffor, slag- och klaffbord som ej fanerades, men en del af dessa möbler
betsades, och det var kvinnorna som utförde detta arbete. Efter hvad äldre personer berättat,
funnos i dessa gårdar raska snickare. En rask sådan skulle kunna hyfla cirka 300 tolfter bräder
om året och sätta ihop möbler af dem, men då har nog bräderna varit smala. En soffa om
dagen, således sex i veckan, kunde dessa snickare smäcka ihop, och där funnos de, som utom
sex soffor, äfven kunde få ihop ett par slagbord under veckan. I Hällesåker och andra gårdar
däromkring, förfärdigades bättre möbler såsom chiffonierer och annat lådarbete, som ofvan är
anfördt. I Kättered, Stockared och Knipered arbetades stolar. I Hassungared och Sintorp till
det mesta fanerade soffor och sängar. I Lindomeby förekom före midten af 1800-talet intet
egentligt möbelsnickeri med undantag af stolmakeri. Enligt sägnen lär stolmakeriet haft
konstförfarna utöfvare inom byn, liksom äfven i de ofvan nämnda gårdarne under 17- och
början af 1800-talen, som på mästerligt vis svängde stolben och räck, och skulpterade
stolarne.
I Lindomeby började efter 1850-talet, bättre runda bord och divanbord, fanerade i
mahogny, och sednare i valnöt att tillverkas.
I västra delen af socknen drefs ej snickeriet så intensivt som i östra delen. Nästan det enda
som förekom var stolmakeri, hvilket utöfvades i Ingemantorp, Fogelsten och af några
hemmansägare i Skäggered. Under sednare delen af 1800-talet började dock en del andra
möbler, i synnerhet soffor, att förfärdigas i denna trakt.
Slutligen får antecknas om så kallade gungstolar, att sådana tillverkades i Gastorp af
åtminstone tre hemmansägare under sednare delen af 1800-talet.
Åtskilliga personer inom Lindome, hafva under både förfluten och nuvarande tid, utfört
skulpturarbete. En del af dessa hafva varit verkligen mästare i denna konst.
Bildhuggaren Olaus Pehrsson från Ingemantorp no2 i Lindome skall hafva skurit
altaruppsatsen och predikstolen till Vallda kyrka 1837. Vilken gård å Ingemantorp 2, han var
bosatt i är ej nu känt.
Dessutom funnos svarfvare här och var inom socknen, som utförde svarfvning af ben för
bord och stolar med mera.
Ända till början af 1900-talet utförde snickarne i Lindome all hyfling för hand, och för
stolmakare var det ej bättre. Dessa måste utföra all sågning för stolarbetet med handsåg..
Rund björk, bok eller ek sågades först till 1 ¼ eller 1 1/2 tums plankor, hvarefter stolben och
räck utsågades af dessa. En del stolmakare tillverkade mahognystolar. Då kunde snickaren få
en mahognybjälke eller - block från Göteborg, som var cirka 12 tum i fyrkant och denna
skulle sågas med handsåg. Nu kan man godt förstå att snickeriet fordrade mycket arbete.
Samma var förhållandet för svarfvarna. Han måste ha en man som vred svarfvhjulet.
Sedan början af 1900-talet är dock lägenhet för handen å flera ställen inom Lindome, att få
sågat, hyflat och svarfvat vid maskiner, drifna af vatten-, motor- eller elektrisk kraft. Snickare
begagna sig också ofta häraf, hvilket i hög grad fortbringar och underlättar deras arbete.
Afsättningsmöjligheterna för Lindomemöbler
under 18-de och 19-de århundradena.
Afsättningsmöjligheterna för lindomesnickarnes möbler, voro troligtvis inte så synnerligen
stora under 17- och början af 1800-talen. I Göteborg fingo ej lindomesnickare saluhålla
möbler å allmänt torg under denna tid. ( Detta hindrade naturligtvis dock ej, att personer
bosatta i Göteborg, kunde beställa möbler från Lindome). Det var med början af 1840-talet
som afsättningsmöjligheterna för Lindomemöbler förbättrades i afsevärd grad.
Riksdagsmannen Olof Lindbäck från Lindome utverkade nämligen vid riksdagen 1840, att
lindomeboarne skulle få försälja möbler af både inhemska och utländska träslag i Göteborg.
Göteborgs stad upplät då Lilla torget ( söder om hamnkanalen, västerut)), för möbelaffärer.
Lindomesnickarne började då att köra till Göteborg hvarje lördag och en del äfven om
onsdagarne, med möbellass. Köpare infunno sig å Lilla torget eller trätorget, som
Lindomeboarne sade, från när och fjärran. Många kommo kanalvägen ända från Stockholm,
och från städerna efter Göta Kanal, och affärerna gingo merendels raskt undan. Det var om
våren, och i synnerhet om hösten ( till flyttningen 1 okt), som möblerna hade bäst åtgång.
Å Lilla torget fortgick möbelaffärerna till slutet af 1850-talet.
En sägen förtäljer, att Lindbäck hade en chiffonier, tillverkad af en snickare i Roggelid,
med sig till Stockholm, så att riksdagsmännen kunde få se, att man kunde arbeta möbler i
Lindome lika bra som snickarmästarne i Göteborg.
I en af lådorna till denna chiffonier var ett lönnrum ( troligen var det dubbla bottnar i
lådan), och i detta lönnrum var ett mynt inneslutet. När Lindbäck förevisade chiffonieren, och
man skakade denna låda, hörde man att det var någonting inuti, men ingen kunde förstå sig på
att öppna lönnrummet, eller facket, innan Lindbäck sjelf gjorde det. Den tidens chiffonierer,
hvar de än voro tillverkade, voro merendels försedda med ett eller flera lönnfack eller
lönnlådor i inredningen, till det mesta så sinnrikt anordnade, att det var så godt som omöjligt
att upptäcka dem. Äfven lindomesnickarne voro inte borta i denna konst. Chiffonierens
snickare hette Mattias Andersson.
Därefter uppläts Järntorget för samma ändamål, och äfven här torgfördes hvarje lördag ett
stort antal Lindomemöbler under cirka 40 års tid. År 1902 förlades försäljningen af möbler till
Skanstorget, men denna försäljningsplats kom ej att besökas af snickare, ty afsättningsförhållandena hade ändrat sig därhän, att möbelhandlarna både i Göteborg och från många
andra städer och orter inom landet köpte så godt som allt som snickarne tillverkade, och
möblerna afsändes med järnväg. Snickerifabrikernas tillverkningar kom också mer och mer i
möbelmarknaderna, och priserna pressades ned för Lindomesnickarne.
För närvarande ( 1927) klagas allmänt inom Lindome att det är dåligt med snickeriet, och
det ser nästan ut, som om denna hemslöjdsutöfning skulle till det mesta upphöra.
Men under de sista 60 åren som möbelförsäljing ägde rum å de båda torgen i Göteborg,
inbragdte snickeriet ganska afsevärda penningsummor till Lindome, och försäljingsvärdet af
möbler under nämnda tidsperiod, får antagligen räknas i flera millioner.
Under 1800-talets sednare hälft var det åtskilliga snickare i Lindome som regelbundet
körde till marknaderna i Varberg med möbellass. Affärerna i Varberg lär ha gått bra,
isynnerhet innan möbelaffärer etablerades inom staden, och troligt är att Lindomesnickare
besökte Varberg långt före nämnda tid. Varberg var för öfrigt den enda stad som kunde
komma ifråga att besöka, ty Kungsbacka var nog inte mycket att räkna med. Till Borås kunde
man inte komma så lätt, ty vägen på södra sidan om Ingsjöarne blef ej anlagd förrän i början
af 1880-talet.
Under vintertiden, då det var före, och man kunde köra Ingsjöarne till Hällingsjö, brukade
dock en del snickare köra till Borås.
Jag har hört berättas af Anders Lagergren född i östra Lindome, att man förr i tiden begav
sig till Borås även under årstid då Ingsjöarne voro isfria. Uppsocknarne körde snickerilasset
till Inseros. Där placerade de kärran med möblerna på ombord på en större roddbåt, men de
togo af hjulen. Båten roddes till övra Ingsjöns ö. ända vid Hällingsjö. Hjulen sattes på och
kärran togs iland. Hästen hade man lett på skogsstig till Hällingsjö. Sedan körde man till
Borås. På hemfärden gjorde man samma sjöresa tillbaka. Detta före 1883 då körväg ej fanns
från Inseros till Hällingsjö.
Tre kronor fick en snickare betala i lega för en häst och kärra till Göteborg med ett
möbellass på 1870- o början af 80-talet.
Enligt en inventarieförteckning, rörande Göteborgs rådhus, anskaffade magistraten år 1695
ett ekbord och ett skåp med en lindomesnickare som leverantör. Detta sågs med oblida ögon
av snickarmästarne i Göteborg. Redan förut eller vid 1686 års riksdag hade snickargillet
genom stadens ombud låtit till kunglig majestät. framföra klagomål över att lindomeboarne
nästan varje torgdag införde snickeriarbeten, bord, kistor, skåp, fönsterkarmar och annat till
Göteborg, varigenom stadens snickare ledo intrång i sin lovliga näring.
Regeringen ställde sig dock ganska tveksam till denna framställning. Om snickarne voro
småbönder, måste det vara en betänklig sak att hindra dem från att bedriva handslöjd, som
kunde "uppfylla den brist de ledo av landsens magerhet."
Regeringen överlämnade i alla fall saken till kammar- och kommerskollegium som kunde
inhämta närmare upplysningar av landshövdingen i Hallands län, friherre Gustaf Tungel och
denne kom i viss mån att spela roll som " förlikningsman" i denna fråga i det att Göteborgs
magistrat, stödjande sig på hallandshövdingens auktoritet år 1699 utfärdade ett påbud att
Lindomebönderna skulle få införa endast stolar till staden.
Men som sagt var, fyra år tidigare hade magistraten själv av de snickrande
lindomebönderna beställt en del andra möbler för Göteborgs rådhus räkning, och detta talar
för att lindomesnickarne voro kända såsom dugliga i sitt yrke.
Liesmidet i Lindome
Den andra avsevärda hemslöjden, som utövades i Lindome, var liesmidet. Under
åtminstone senare hälfvten av 1700- och under hela 1800-talet. förfärdigades här liar. Om
yrket är äldre än under nämnda tid, vet man ej nu, och ej heller vet man huru yrket kom in i
socknen såsom hemslöjd. Till Thoras i Lindomeby 8 där min fader var född, smidde man liar
under senare hälften av 1700-talet, men min fader berättade att i hans barndom fanns det
gamla snickeriverktyg på gården, vilket tyder på att man hade varit sysselsatt med snickeri på
stället under en längre tillbaka liggande tid.
Centrum för liesmidet var dock Dvärreds by bestående av 4 hemman. Så gott som alla
hemmansägarne i denna by voro liesmeder, samt dessutom äfven en del torpare och
backstugusittare, bosatta inom byn. Här var således härden för liesmidet i Lindome och det är
troligt att yrket är åtskilligt äldre här än i min faders hem i Lindomeby.
På ännu ett ställe till i Lindomeby, nämligen till Sves = swe, smidde man liar, på ett eller
två ställen i Berget, på två ställen i Skäggered - Bengts och Bärns, samt på ett ställe i Bräckan
smidde man liar. Men dessa voro också allesammans i socknen under 1800-talets förra del.
Efter 1850 var det endast i Dvärred och i min faders hem i Lindomeby man smidde liar. Vid
de övriga ofvan nämnda gårdarna slutade man vid ofvannämnda tid.
Det gamla dialektuttalet af Dvärred är Dvär.
1 Yrkets kapacitet.
Vid de flesta gårdarna i Dvärred och äfven i min faders hem i Lindomeby drevs smidet
med utmärkt skicklighet och drift under hela 1800-talet. Man hade minst två eller 3, till och
med 4 härdar i varje liesmedja. Det vanligaste var att man hade en stor gruva i den ena ändan
av smedjan. Gruvan var uppmurad vid mitten av gavelväggen med en blåsbälg vid varje sida
av långväggarna, således två härdar och plats för två smeder. Vid den andra gaveln var oftast
en mindre gruva uppförd med en härd och bälg och således plats för en smed.
En liesmed kunde i allmänhet förfärdiga 6, 7 eller 8 liar per dag. Men min fader omtalade
att under 1850-70-talet, var det en smed i Dvärred, som i dagligt tal kallades Dalen. Han var
torpare och bosatt i en dalsänka och han var istånd att smida 10 liar per dag. Själv minns jag
Bernhard Tolinsson. Han smidde liar för smedmästare i Dvärred och han kunde även smida
10 liar om dagen. Han smidde under 1880-90-talet. Några andra hörde jag ej omtalas, som
kommo upp till denna prestation. Om deras årstillverkning ej uppgick till fullt 3000. så blev
det i alla fall där bortåt.
Hos en hemmansägare. i Dvärred och även i min faders hem i Lindomeby, drevs arbetet
under året sålunda: När utearbetet på hösten var avgjort, då började man på allvar med
liesmidning och - med undantag av någon inskränkning i arbetet under julen- fortgick det
sedan intensivt till framemot våren. Nu skulle vårarbetet utföras och under denna tid blev det
ett uppehåll med smidet för gårdens eget folk. Men en del hemmansägare i Dvärred hade
vardera en smed - en torpare eller backstugusittare- som smidde hos dem för daglön, och en
sådan smidde i hemmansägarens smedja hela året. De båda ovan omnämnda som kunde smida
10 liar om dagen, hade sådant beting hos hemmansägare i Dvärred. När vårarbetet var avgjort
började man åter med smidet och höll på framemot slåttern då man levererade de sista liarna
till köpmännen. Nu blev det ett uppehåll med smidet ända till, som ovan är nämnt, omkring
den 1 november.
Om man nu antager att minst 2 eller 3 smeder arbetade i smedjan under omkring 8
månader av året, och i en del smedjor en smed med daglön under hela året, då kunna vi förstå
att ett stort antal liar förfärdigades i en smedja under ett år.
Jag vill dock framhålla att under nu beskrivna form arbetade endast de värklige
smedmästarne i Dvärred och även i min faders hem i Lindomeby. De övriga hemmansägarne i
Dvärred arbetade under mera blygsamma förhållanden, stundom far ensam eller med en son
eller en drängpojke till hjälp.
2. Liestämplar.
När den lieköpande allmogen i de olika landsändarna i västra Sverige under 1800-talet
inköpte sina liar hos de respektive försäljarna i deras hemtrakter, då såg man i första hand
efter med vilka initialer lien var stämplad på låret. Man ville naturligtvis hava kända märken,
vilka voro prövade som goda och hållbara liar. Varje smedmästare i Dvärred hade sin egen
stämpel, vilken gick i arv från far till son. Men genom giftermål kunde en smed på ett annat
ställe även få rättighet att använda den liestämpel från det ställe varifrån hans hustru var.
En stämpel som var känd vida omkring var "dubbelt T" såsom den kallades ibland
allmogen. Den såg så ut:”TT” och betecknade initialerna till namnet Torsten Torstensson.
Han var liesmed och hemmansägare i Dvärred no 1 och han levde under 1760- och70-talen.
Det ställe där han var född kallades Torstas= tåstas eller Torstens och skall hava varit ett
urgammalt namn på gården. Det är nu nästan dött och ersatt av Kvia – ”kweja”-. Torsten
Torstensson har således vid sitt dop blivit kallad både efter sin fader och efter gårdens gamla
traditioner. I min faders hem i Lindomeby 8 använde man även " dubbelt T". Rättigheten
förvärvad genom giftermål. Min farmoder var född till Torstas i Dvärred 1797. Förut under
slutet av 1700- och början av 1800-talet hade man i min faders hem använt annan stämpel.
O.N.S. var också en stämpel från Dvärred, som hade ett mycket gott beröm. Initialerna
betyder Olof Nilsson. Han var under sin lifstid på 1700-talet liesmed och hemmansägare i
Dvärred No 2 ( till Bengts). Dessa liar kallades i dagligt tal ibland allmogen: " Oke-Nilsalija".
De andra smedmästarnas i Dvärred stämplar känner jag ej så noga, men de voro, även de
kända vida omkring såsom goda märken.
De liesmeder i Dvärred vilka ej fått sina initialstämplar så vida omkring kända, hade ej så
lätt att vinna avsättning för sina liar. Men de kunde vara lika skickliga liesmeder för det. Det
berodde således på om liestämpeln var vida omkring känd, om efterfrågan skulle bliva stor.
Det var därför det kom sig att torpare och dylika vilka i sig själva voro mycket skickliga
liesmeder, arbetade åt smedmästarna, ty själva hade de dålig utsikt att få avgång för sina liar,
om de hade försökt att sälja dem själva. En liesmed behövde också ha häst, ty han behövde
ofta köra till staden isynnerhet efter kol.
3. I vilka landsändar voro lindomeliarna kända?
Jo, i nästan hela Halland undantag utgjorde trakten söder om Halmstad. I hela Bohuslän
och så gott som i hela Dalsland. Inom stora delar av Västergötland och i Värmland och
kanhända i mindre omfattning även inom andra delar av vårt land, samt dessutom, vilket är
säkert känt, inom vissa trakter av Södra Norge.
Vi se således att avsättningsområdet var ganska stort.
4. Material för liesmidet.
Det var järn och stål, samt dessutom kol, dels stenkol och dels träkol.
Järn och stål köpte man hos järnhandlarne i Göteborg. Man köpte gärna ett slags järn som
kallades lanchashirejärn, namnet troligen efter en engelsk metod vid framställningen av järnet.
Av smederna kallades det ”lankaskejärn”. Ett annat slags järn som kallades D-järn, användes
också för liesmidet. Båda dessa järn voro av prima kvaliteter och rätt dyra i förhållande till
den tidens penningvärde. 1839 kostade ett lisspund = 8 1/2 kg. D-järn 2 kr.25 öre.
Av stål förekom endast två olika fabrikat vilka en noggrann liesmed kunde godkänna för
liar. Båda slagen voro mycket dyra. Det ena var det svenska Gravendalsstål och det andra var
ett tyskt stål. Båda stålen voro ungefär lika goda och lämpliga för liar. Gravendals stod 1839 i
ett pris av 18 skilling per skålpund = omkring 90 öre per kg.
Smideskol köpte man även i Göteborg. En tunna = 160 liter kostade 1837 2 kr. 50 öre. 1839 2 kr 67 öre och 1852 1 kr 75 öre per tunna.
Träkol köpte man från Sätila, Landvetter och Härryda. Priset på detta vet jag ej.
5. Tillverkningen av en lie
Jag skall nu beskriva hur en lie tillverkades. Jag har beskrivningen efter min fader. Det är
hög tid på att det blir bevarat i skrift, ty jag tror knappast att någon nu levande i Lindome äger
ingående kännedom härom.
Det järn och stål som man köpte var av rätt grov dimension. Man avhuggde en järnstång i
bitar, lade en sådan i elden och uppvärmde den väl röd. Nu klyvde man den med brodde,
varvid en släggekarl slog med släggan på brodden. Härigenom underlättades räckningen eller
utsmidningen av järnet. När man hade klyvt en del ämnen, så skulle man räcka ut dessa till
lagom grovlek. De glödgades i elden och släggekarlen räckte dem med släggan under det
smeden höll järnet med tång och vinklade det. Detta var ett styvt arbete för släggekarlen och
stundom släggade två man varvid de slog växelslag. Detta kallades att räcka klöv ” råka-klöv”
Stålet klyvde och räckte man sammaledes, men detta räcktes ut i åtskilligt klenare
dimension än järnet.
Nu vägde man varje utsläggat järnklöv. Av ett sådant skulle bli två liar och det skulle
huggas av i fyra delar. Man avvägde det på städbrodden, först på mitten och sedan varje del
åter på mitten och nu hade man 4 delar. Till en 6-kvarters lång lie voro nu de avhuggna
klöven 10 el.11 tum långa. Stålklöven voro ej så långa ty i liens lår skulle ej vara stål och de
voro även smalare än järnklöven.
Nu skulle klöven sammanhetsas. Två järnklöv och ett stålklöv lades ihop. Smeden höll
ihop dem med tången Vid första hetsen fick man vara försiktig, så att klöven ej rubbade sig i
sitt inbördes läge. En försiktig smed satte därför en mindre hets på udden, och slog ihop denna
med hammaren. Sedan rubbade klöven sig ej. Nu sammanhetsade man klöven med 3 hetsar,
varvid släggekarlen slog ihop hetsarna med slägga. Detta kallade man att ”hetsa skåb klöv”.
När detta nu var gjort skulle dessa ämnen räckas ut, så att de fingo en lies längd. Även detta
gjordes med slägga av släggekarl, under det smeden höll ämnet med tång och vinklade det
och även slog växelslag med sin hammare med släggekarlen. Nu var man kommen så långt att
lien var färdig att låra, det vill säga. liens lår skulle smidas färdigt. Nästa moment blev att lien
skulle "stämplas". Härmed menas: Efter liens ena kant ( bakens kant) skulle en rand eller
fördjupning nedslås med en så kallad. stämpelbrodd. Genom denna rand skiljdes liens bak
från den stålsatta sidan som sedan skulle penas ut så att lien blev tunn i bladet. När denna
fördjupning skulle slås, då höll smeden den varma lien med en tång med vänster hand och
med höger hand höll han stämpelbrodden med en annan tång med träskaft, och nu fick han
föra stämpelbrodden med säker hand från låret till udden under det släggekarlen slog med
slägga på brodden, men ej för hårda slag, ty då kunde brodden gå igenom lieämnet.
Därefter skulle lien penas det vill säga den skulle tunnsmidas. Härför fordrades en van och
övad liesmed, ty under peningen skulle lien även erhålla sin rätta form. När liesmeden penade
en lie då höll han lien vid låret med tången och med liens bak vänd åt sig. Han penade således
ifrån sig utåt och nu fick han akta sig så att han inte slog över stämpelranden och märkte lien
i baken med hammaren. En 5 ½- eller 6-kvarters lång lie penade en liesmed under 10 eller 11
hetor det vill säga: han fick värma lien 10 eller 11 gånger.
Vid peningen använde smeden hammarens mindre eller tunna slagyta. Därefter skulle lien
slättas eller jämnt tunnsmidas, vilket utfördes med hammarens större slagyta. När man hade
slättat lien skulle den hålslås ” hölslös” , det vill säga lien skulle i hela sin längd hamras på
undersidans mittlinje, så att det blev en upphöjning på översidan mitt emellan baken och
eggen från låret till udden, och nu var lien i det närmaste färdig.
Dialektuttryck för peningen var: penja. ” Ja´ ska pènja lija idá.”
Min fader berättade att peningen av en lie var ett mycket krävande moment och erfordrade
en rätt stor vana vid arbetet. En yngre smed eller en nybörjare fick lära sig detta på så sätt:
Han fick pena en eller två hetor till att börja med på en lie och därefter fick mäster själv
fortsätta. Nästa gång fick nybörjaren pena två eller tre hetor och så vidare. Så småningom
lärde han sig. Om nybörjaren hade försökt att pena en lie på egen hand färdig, då hade han
blivit ohjälpligt förstörd ifråga om formen det vill säga, han hade ej kunnat få den rätta
böjningen på den. Med nybörjare menades ej här nybörjare i smidesyrket, ty en smed kunde
vara så skicklig som helst i sitt yrke, men att pena en lie om han ej gjort detta förut, gick alls
inte för honom.
Nu stämplades lielåret med smedmästarens stämpel. Man hade en stans av stål i vilkens
slagyta initialerna voro framställda. Därefter pilades liens bak och egg och nu återstod endast
härdningen.
6. Härdning av liar
Man härdade ej liarna innan man fått ett rätt stort antal färdiga. Innan härdningen utfördes
beströk man liens tunna del, så långt åt baken som stålet räckte, med lervälling, blålera
upplöst i vatten. Detta för att skydda stålet mot överhettning, då lien uppvärmdes för
härdningen.
Man härdade liarna gärna om aftonen och förnatten emedan man då kunde bättre urskilja
liens värmegrad än vid dagsljus. Om man härdade liar under försommaren hängde man för
fönstren i smedjan.
Vid liarnas uppvärmning för härdningen kunde endast träkol användas. Dessa bildade
nämligen en större eld, som gav liarna en jämnare värme från låret till udden.
Man härdade liarna i en stor vattenho eller härdeho . Denna var urholkad av en mycket
tjock stockända, minst en aln = 60 å 70 cm i diameter. Vattnet måste nämligen vara något så
när kallt vid härdningen, och därför måste vattenhoen vara stor. När vattnet blev för varmt,
måste det utbytas emot kallt vatten.
Om själva härdningen kan jag endast anteckna att man härdade en lie i sänder. Liens
värmegrad sågs av övade ögon. Lien sänktes ned i vattnet för några ögonblick i början, togs
åter upp och betraktades hur den skiftade färg, sänktes åter och togs upp och betraktades
varefter den omsider helt avkyldes.
7 Felaktiga liar
Under arbetet med en lie kunde ett fel uppstå i eggen. Det inträffade dock sällan omtalade
min fader. Det kunde bli en bristning i eggen. En sådan kallade man braka ” bråga”. Dessa
voro av två olika slag. Det ena slaget kallade man penebraka, ” Penebråga” En sådan kunde
uppkomma när man penade lien.
Det andra slaget kallades härdbraka ”hälöbraga” En sådan kunde uppkomma när man
härdade lien. När denna doppades i det kalla vattnet kunde sträckningen i stålet bli så stark att
eggen brast.
En sådan felaktig lie kallade man vraklie, ”vråglije” . Smederna kunde laga sådana liar.
Med tillhjälp av koppar brasade man fast en tunn plåtlapp över brakan, varefter lien
tunnslipades vid brottet.
En del liesmeder höllo före att det tyska stålet var segare än Gravendals,och att brakor ej
så lätt uppkommo om man använde tyskt stål. Min fader trodde dock ej mycket härpå.
8. Liarnas längd och utseende
De liar som vanligast förekommo voro 5-kvarters, 5 1/2 kv. och 6-kv i cm.: 74, 82 och 88 .
Stundom smidde man dock längre liar, men ej utan efter beställning.
De liar, som smiddes för leverans till Dalsland, skulle ha en särskild form. De skulle också
vara endast 4 ½ kv långa= 67 cm. men de skulle penas ut bredare än vanliga liar och så
tunnsmidda som möjligt. De kallades dalboliar, ”dalbolija” och sådana förfärdigades mycket i
Lindome.
De gamla liesmederna i Lindome berättade att dalboarne slipade ej sina liar, utan brynte
dem. Därför var det nödvändigt att lien var tunn. När en dalbo köpte en lie, köpte han en
sänna också, och så brynte han lien emellanåt till dess han fick den vass. När lien var fastsatt
på lieorvet, så fick den sitta där till dess att den var utsliten.
Liesmederna i Lindome slipade ej liarna.
9. Lindomesmedernas verktyg
De verktyg som en liesmed behövde för sitt yrke voro: Hammare, rätt tunga eller av 2 till 3
kg vikt, Släggor tyngre och lättare. Den slägga som användes när man räckte ut järn och stål
kallades ”råkasläga”.
Tänger av flera olika slag såsom kroktång, kniptång med flera. Broddar för klyvning av
järn och stål, samt stämpelbrodden för nedslagning av randen i lien före peningen. Filar för
filning av liarna.
Smidesstål= stael -t,=, -á. Liesmederna hade gärna tunga städ så att de ej skulle rubba sig
på smideskubben vid de kraftiga släggslagen. 12 pund = 100 kg. var gärna minsta vikten.
Under förra världskriget såldes från Dvärred ett gammalt smidesstäd till skrot vilket vägde
225 kg.
När ett städ blev slitet och ojämnt på översidan lät man "ståla om det" som det kallades.Det
vill säga man lät hetsa på en ny stålpanna på slagytan. Vid ett järnbruk med namnet Floda,
beläget någonstans i Alingsåstrakten, kunde man få gjort detta och dit körde lindomesmederna
med sina städ, när så behövdes. Priset skall ha varit omkring 12 kronor.
Min fader berättade att i Dvärred hetsade man själv på en ny stålpanna på ett städ en gång.
Smedjan till denna gård var belägen efter en bäck och detta var nödvändigt, ty när städet var
omstålat skulle det härdas, och härför förslog ej en vanlig härdho i vilken man härdade liar.
Man satte in en extra blåsbälg till härden, så man kunde blåsa upp elden med två bälgar. Man
kan förstå att det vill en stor och kraftig eld till för att få ett smidesstäd i vällning, och det ville
visst en halv tunna smideskol till denna glöd.
När städet befann sig nära vällningsgraden i elden, hetsade man upp stålet i en annan härd i
smedjan och när både städet och stålet välldes, tog man hastigt städet av elden och ställde det
på golvet. Stålet togs nu ur elden och passades på städet. och slogs fast med släggor.
Stålpannan var omkring ¾ -dels tum tjock. Sedan kringsmiddes kanten och sedan var det att
få ut städet och härda det i bäcken.
Detta arbete, vilket enligt min fader skall hava lyckats rätt bra, var en mycket god
prestation av vanliga smeder och med små resurser på landsbygden. och visar att det låg något
av bergslagsgry i lindomesmederna.
Smideskubben, ”smèaköbben”, var en tjock rotände av en stock, nedgrävd med nedre
ändan i smedjegolvet. Diametern var minst en aln. I en liesmedja hade man 3 å 4 kubbar med
ett städ på varje. Även ett skruvstycke, man kallade det: ”skruivustà ” fanns i smedjan. Det
var fastsatt i en av smideskubbarna. I detta satte man fast liarna när man filade dem.
I en liesmedja fanns även 3 eller4 blåsbälgar. En bälg bestod av 3 eller4 lock. Mittlocket
satt fast i huvudet, de övriga voro fästade i huvudet medelst gångjärn och således rörliga. Det
hela var överdraget av läder.
10. Försäljningen av lindomeliar
De flesta liar som förfärdigades i Lindome, såldes nog till järnhandlare i Göteborg och
dessa sålde sedan ut dem till handlare eller komissionärer, bosatta i trakter där liarna hade
efterfrågan. Men även till Uddevalla och Strömstad såldes liar. Jag har i min ägo ett brev
daterat den 23 april 1823 och i detta beställer förman Sören Ljusander 500 st korta och 100
långa 6-kvarters liar av min farfader Jöns Lindström i Lindomeby, att levereras till media av
maj. I brevet antydes även att nämnda firma även gjort lieaffärer med min farfaders fader,
vilken året förut avlidit.
Vid denna tid såldes även liar från Lindomeby, till en annan köpman i Strömstad med
namnet Fjellkander.
I ett brev daterat Uddevalla den 5 februari 1835, beställer köpmannen Ferdinand Bildt 200
dalboliar av min farfader. Den störste uppköparen av lindomeliar var dock järnhandelsfirman
O. Bromander & Son i Göteborg. Från och med åtminstone 1830-t och sedan under tiden
framåt. Denna firma köpte liar av flera smedmästare i Lindome.
En järnhandlare i Uddevalla med namnet Lönner köpte även mycket stämplade liar och
även av andra märken från åtminstone 1850-talet och till omkring 1890.
Från och med1840-talet hade min farfader och äfven min farbroder rätt stor avsättning av
liar till en hemmansägare. bosatt i Uppnora by i Getinge socken omkring två mil söder om
Falkenberg. Anders Nilsson var hans namn. Han kallades av lindomesmederna i dagligt tal
"löckan", ty gården i Uppnora där han var bosatt kallades Lyckan. Han sålde liarna till
allmogen i sin bygd.
Leveransen av liarna till honom tillgick så att man avtalade möte med varandra vid
marknaden i Falkenberg. Min fader var såsom pojke stundom med på dessa resor. Anders.
Nilsson mötte här och mottog liarna. En sådan resa till Falkenberg och. tillbaka igen, tog
minst 4 dagar. Första dagen körde man från Lindome till Värö Backa och här hade man
kvarter. 2-dra dagen från Värö Backa och till Stafsinge, 3-dje dagen, marknadsdagen, den
korta vägen från Stafsinge till Falkenberg. Avgjorde affärerna på f.m. och körde sedan till
Varberg på e.m. och på 4-de dagen från Varberg till Lindome.
Stundom körde man dock med liarna ända till Anders. Nilssons hem i Uppnora.
Den nu beskrivna försäljningen av liar, avser sådana smedmästare i Lindome som hade
goda och väl kända liestämplar. De övriga vilka ej hade så allmänt kända stämplar, sålde sina
liar till marknader i Kungbacka, Varberg, Falkenberg, Alingsås, Kungelv och kanske stundom
även i Uddevalla och Borås. Man körde till marknaderna med häst och kärra och var borta i
flera dagar. Gick det dåligt på torget, försökte man nog att sälja liarna till järnhandlare.
Vid alla leveranser av liar, voro dessa packade i buntar, 20 liar i varje bunte omslagna med
vidjor.
11 Presenter för liesmide
Under hela 1840-, 90-talet erhöllo smedmästarna i Lindome så kallade presenter för
liesmide varje år.
Vi taga såsom exempel järnhandlare Lönner i Uddevalla. Han mötte sina smeder varje år
om Larsmässomarknad den 10 augusti i Göteborg. Detta var en stor dag för lindomesmederna
och de hade gärna sina hustrur med sig. Om slutlikvid för gångna arbetsåret ej erhållits, så
fick man den nu, och nu uppgjorde man även kontraktet för leverans av liar det kommande
arbetsåret.
Nu erhöllo de även presenter för gott smide under det gångna året. Dessa presenter av äkta
silver bestodo av matskedar och teskedar. Detta var vanligast. Men dessutom sockerskål,
sockertång, gräddsnipa, bägare och snusdosa. Dessa senare föremål endast en gång och var
bägaren stor och dyrbar fick den utgöra present för 2 eller 3 år. Matskedar eller teskedar voro
vanligast. 2 matskedar eller6 stycken teskedar per år, ettdera naturligtvis. Allt silver, med
undantag av teskedarna vilka voro för små, var försett med inskription. givarens och
mottagarens namn och årtal, samt för "liesmide". Allt silver var stämplat med de 4 äkta
silverstämplarna.
Under årens lopp ökades silvret hos liesmederna och omsider kunde man räkna sina matoch teskedar i dussinvis. Ännu finnes åtskilligt av detta silver å de ställen där liesmidet drevs
intensivt, dock ej så mycket som under sista delen av 1800-talet, ty vid arvsskifte brukade
barnen dela silvret.
I min faders hem i Lindomeby finns ännu omkring 30 matskedar av detta silver samt
teskedar.
Ovanstående var ett exempel från Lönner i Uddevalla men även köpmännen i Göteborg
såsom Bromander med flera och även annorstädes, gåvo presenter efter samma regler och
gärna vid samma tid som ovan är anfört.
Även den ovan omnämnde And. Nilsson i Uppnora gav presenter i matskedar av 4stämplat silver. Sådana finnas ännu i Lindomeby med hans mottagares namn och "för
liesmide" samt årtal 1847.
Jag nämnde härovan att när smedmästarna körde till Larsmässomarknad i Göteborg, hade
de gärna sina gummor med sig. Ej heller dessa blevo glömda denna dag. Hustrun fick gärna
en sjal eller ett klänningstyg eller någon annan passande sak.
När landshövding Carl Nordenfalk år 1883 tillträdde landshövdingeämbetet i Hallands län,
företog han en resa genom länet, och kom även till Dvärred i Lindome. Här blev han inviterad
till besök i en smedmästaregård och det landshövdingen här fick se, uppväckte hans stora
förvåning. Här fanns föremål av silver i massor och allt såsom presenter för väl utförd
hemslöjd. På bordet stod en silverbägare fylld med något. Landshövdingen lyftade bägaren
för att läsa inskriften och råkade därvid spilla något av innehållet på bordduken. Frun på
stället ville då lägga en annan duk på bordet, men landshövdingen avböjde detta med
motivering av att " duken var ren när jag kom in här" - ja detta var några ord om landshövding
Nordenfalks besök i Lindome 1883.
12. Förfärdigande av skärknivar
Skärkniven var ett eggjärn med vilken man förr i tiden skar hackelse till hästarna för hand
vid så kallad skärkista. En sådan fanns i varje gård innan hackelsemaskinerna kommo i bruk
och den användes under hela vintern. Skärknivar hade således god avgång för dem som
tillverkade sådana.
Varje liesmed förfärdigade även skärknivar. Smidesarbetet var ungefär detsamma som
ifråga om en lie. Klöven voro dock åtskilligt grovare än till en lie. De penades ut rätt breda.
Yttre ändan slutade med en tånge ca 17 cm lång med ett hål ytterst i änden. I tången nedslog
mäster stämpelinitialerna. Övre ändan var försedd med träskaft.
Till de köpmän som lindomesmederna sålde sina liar sålde de även skärknivar.
13. Släggekarl
Jag har i denna uppsats rätt ofta omnämnt släggekarlen och nu skall jag närmare beskriva
honom.
En släggekarl hos en smedmästare var oftast lagd såsom årsdräng. Han fick således även
arbeta vid jordbruket under våren och sommaren och för övrigt även under vintern med
hästarnas skötsel och skogskörning.
Dessutom fanns i Dvärred personer som emot dagslön släggade hos smedmästarna.
Det fordrades en viss övning i att kunna slägga till smedens belåtenhet. Hade smeden flera
söner fick alltid någon av dessa även slägga, och en sådan fick också börja tidigt, kanske vid
13 års ålder, dock ej med tyngre släggning. Var en sådan pojke liten till växten, då fick han stå
på en låg pall under första tiden, ty då blev släggningen ej så ansträngande.
Att slägga var ett styvt arbete och släggan skulle föras i rätt hastig takt. Stundom var man
två till att slägga - växelslag-, då blevo slagen långsammare för var och en.
I min ungdom berättade för mig en äldre person som i sin ungdom varit dräng hos en
smedmästare i Dvärred, hur där tillgick under vintern.
Efter att tidigt om morgonen hava fodrat och ryktat hästarna fick han före frukost vara i
smedjan och slägga. Efter frukost körde han till skogen efter ett lass timmer eller vedstockar. I
skogen fick han även fälla timret. När han kom hem med virkeslasset ( enbetslass), var det
lidet fram på e.m. Nu fick han äta middag. Sedan skulle han skära hackelse till 2 hästar för
följande dag. När detta var avgjort var skymningen inne. Nu åt man merafta vid omkr. 5tiden. Sedan var det att återigen vara med i smedjan och slägga till kl 8 el. !/2 9 om afta.
Sedan skulle man äta kvällsmat, ”men då var jag mycket trött efter dagens arbete" slutade han
berättelsen.
Anmärkning: Släggekarlen skulle även draga blåsbälgen under det järnet värmdes i elden.
En årsdräng hos en smedmästare hade således ett styvt arbete även under vintertiden.
14. Försäljningspriset å liar
De uppgifter jag har härom ifrån äldre tider äro synnerligen få. I ett kontrakt från 1835
förband sig min farfader att leverera dalboliar till Ferdinand Bildt i Uddevalla emot ett pris av
11 1/2 riksdaler per tjog, och 1854 levererade min farbroder Benj. Jönsson liar till And.
Nilsson i Uppnora. 6-kvarters liar för 36 skilling = 75 öre per styck och 5 1/2-kvarters för 32
skilling per styck = 67 öre. Detta är de enda skriftliga uppgifter jag har om pris för liar från
äldre tid.
Priset kan anses vara lågt, men penningvärdet var högt i den tiden. Min farfar omtalade att
liesmederna beräknade att av försäljningspriset hade de 2/3- delar i förtjänst på arbetet, under
det att 1/3-del gick åt till material och kol.
Dalboliarna voro med anledning av sin tunnhet i bladet, lätta i vikt. En ny lie skall hava
vägt omkring 375 gram.
Priset å skärknivar haver jag ej.
Under 1880-talet togo lindomesmederna en krona för en 5 1/2-kvarters lie när de sålde en
sådan till en person bosatt här i trakten.
15 Liesmidet upphör i Lindome
Strax efter sekelskiftet 18- 1900 upphörde liesmidet i Lindome.
Under 1890-talet började det att märkbart avtaga år efter år. Orsakerna härtill voro
isynnerhet två: Den ena orsaken var att bruksliar i dominerande omfattning började att komma
i marknaden. Dessa liar voro slipade, under det att lindomesmederna aldrig hade slipat sina
liar utan det fingo köparna själva göra.
Den andra och främsta orsaken var att slåttermaskinen började att komma i bruk. Deras
insättning i slåtter och skördearbete tilltog år efter år, och liarnas uppgift vid dessa arbetens
utförande började mer och mer att tillhöra en förfluten tid, och såsom ovan är nämnt, strax
efter sekelskiftet nedlades liesmidet helt och hållet i Lindome.
Den siste fullt utlärde liesmeden - hemmansägaren Johannes Lindström - avled i
Lindomeby 1935, 78 år gammal.
Ett par förfallna liesmedjor kvarstå ännu i Dvärred såsom minnen från. liesmidets
storhetstid i Lindome.
Min fader Johan Martin Jönsson arbetade med liesmide under tiden 1855 - 68, då han
köpte ett jordbruk i Skäggered, varefter han helt ägnade sig åt detta.
Såsom vi kunna förstå av denna uppsats var liesmidet ett synnerligen förnämligt
hemslöjdsyrke, och det är med vemod man tänker på att hammarslagens ljud i liesmedjorna
för alltid har tystnat.
Lindomeby i mars 1942
Alfr. Jönsson
Huru manufaktursmidesbruken tillägnade sig
lindomesmedernas liestämplar.
Liesmedernas stämplar voro gamla stämplar som gingo i arf från far till son.
När nu smidesbruken på 1860-talet började att tillvärka liar tillägnade de sig utan vidare
100-åriga stämplar. En yngre smed ifrån Lindome, som erhållit anställning vid ett sådant
bruk, blef både förvånad och förargad, då han några dagar efter det han börjat arbeta vid
bruket, fick se att bruket begagnade lindomesmedernas stämplar. Han frågade då
bruksförvaltaren: " Hur kan I våga de?" Förvaltaren svarade då: " Smederna i Lindome har
aldrig låtit inregistrera sina stämplar i patentverket , men nu har vi låtit inregistrera dem.
Lindomesmederna kan nu inte förbjuda oss att begagna dessa stämplar, men vi kan förbjuda
dem. Men det gör vi ju inte." tillade han. Nu var det flera bruk som hade börjat att smida liar,
och åtminstone två hade ögonen på lindomestämplarna. Nämnde förvaltare omtalade
nemligen för smeden, att " vi hade lemnat in ansökan om inregistrering af lindomestämpeln
O.N.S. men denna ansökan blef avslagen, eftersom ett annat bruk redan hade fått inregistrerat
den". Men bruksherrarna voro inte rådlösa
. Förvaltaren fortsätter:" Men så bytte vi om de två första bokstäverna i stämpeln ( således
N.O.S.) och så sökte vi omigen, och denna stämpel fick vi inregistrerat". Bruksherrarne tänkte
nog så: Det gör detsamma om det står O.N.S. eller N.O.S. på liarne. Folket ute i bygderna
kommer kanske inte ihåg, hvilket som är det rätta. Det var således en strid emellan bruken,
och en kapplöpning till patentverket om lindomestämplarne. Det bruk som först kunde få en
bra stämpel, detsamma hade den sedan i säker ägo. Lindomesmederna, som voro de verkliga
ägarna till stämplarne, hvilkas förfäder hade i sitt anletes svett arbetat fram stämplarne till det
goda och vidsträckta anseende, som desamma nu innehade, dem lämnade bruken alldeles ur
räkningen. Brukens stämpelinregistreringar vid Kungl. patentverket, försiggick utan att
lindomesmederna visste ett dyft därom, men att bruken begagnade deras stämplar det fingo de
nog vetskap om rätt så snart.
Det har berättats för mig att när ett bruk sökte vid patentverket rättighet att få inregistrerat
en liestämpel från Lindome såsom sin egen, så lät patentverket uppläsa en kungörelse i
Lindome kyrka om ansökningen. En sådan kungörelse skall ha lästs upp varje gång ett bruk
gjort ansökan om en lindomestämpel. Lindomesmederna hörde nog dessa kungörelser, men de
förstodo ej vad det var fråga om. Hade de då bevakat sina rättigheter, hade ej bruken fått deras
stämplar. Men när de ej gjorde detta, hade de sedan ingenting att säga till om heller.
Följden af ofvannämnda samtal emellan förvaltaren och lindomesmeden var, att så snart
den aftalade anställningstiden ( ett år), var tilländalupen flyttade smeden tillbaka till Lindome
trots de mest förmånliga villkor, som erbjödos honom från brukets sida om han stannat kvar.
Denne smed var min fader. Han hade vid 27 års ålder tagit anställning såsom liesmed vid
Jäderfors bruk nära Vänersborg. Att bruket begagnade liestämplar å sina liar, visste han ej när
han antog platsen.
Men oaktadt brukens försåtliga manipulationer med lindomestämplarne, afgick dock
lindomesmederna med seger i denna första konkurrens. Efter några års förlopp måste dessa
bruk sluta med liesmidning, ty de fingo ej sålt sina liar.
Om liesmidet vid Jäderfors bruk berättade min fader. Det mesta smidet för liarna såsom
räckning av klöv och sammanhetsning av järn och stål och även grovpening, utfördes av
brukssmederna under vattensläggor eller vattenhammare. En sådan av 100 kg. vikt slog
kraftiga slag och arbetet för dem gick både fort och lätt.
1861 var det två liesmeder fr. Lindome vid Jäderfors bruk, min fader och en till fr.
Dvärred. Deras arbetsuppgift var att, slutligt smida liarna o. härda dem.
Anledningen till att bruket efter några år måste sluta med att smida liar var: dels att
lindomesmederna flyttade därifrån och dels att bruket kom att byta ut de goda men dyra stålen
Gravendals och tyskt stål emot billigare stålsorter och härigenom blev liarnas godhet
underhaltig. Den lieköpande allmogen i de olika bygderna, lärde sig också emellertid att
kunna skilja på äkta lindomeliar och bruksliar om än bruksliarna voro stämplade med gamla
lindomestämplar, ty bruksliarna voro även försedda med en liten stämpel vilken ej mycket föll
i ögonen. Denna stämpel angav bruksägarens initialer i små typer, omtalade min fader.
Följden för bruken blev att de fingo ej sålt sina liar och efter några år fingo de sluta med att
förfärdiga liar.
Annan smidesutöfning inom Lindome
I Skogstorpa fanns åtskilliga smeder, som sysselsatte sig med beslagssmide, samt dessutom
tillvärkade yxor, spadar, hackor, hästskor och söm med mera som såldes till järnhandlare i
Göteborg.
Österut i Lindome funnos låssmeder, som tillvärkade låsar och små gångjärn till
möbelsnickare, som gjorde chiffonierer och skåp. Låssmederna voro ganska skickliga i sitt
yrke. De höllo på med detta till fram på 1880-talet, då brukssmide började att användas af
snickarne.
En del smeder sysselsatte sig med klensmide, såsom axlar till spinnråckar, efter beställning
af spinnråcksmakare. Andra gjorde klackjärn till stöflar och andra åter smidde så kallade
" dömlingar" hvarmed golfbräder dömlades ihop, ty spåntade golfbräder brukades ej förr i
tiden.
" Klackskiner" och dömlingar såldes i parti till järnhandlare i städerna. Till sådant smide
fordrades ej någon större yrkesskicklighet, men förtjensten blef ej heller så synnerligen stor.
Ännu på 1890-talet smidde man klackskiner i " Skotorpa".
Och härmed afsluta vi beskrifningen om smidet, utfördt såsom hemslöjd inom Lindome
socken under 18-de och 19-de århundradet.
Skomakeriet inom Lindome
Detta yrke hade också åtskilliga utöfvare inom socknen under 19-de århundradet.
Skomakarne voro till det mesta bosatta i Skogstorpa, Skäggered, Rantorp, Ingemantorp och
Annestorp, samt äfven några upp i socknen.
En del skomakare arbetade endast till folket i bygden. Ofta gick skomakaren bort och
arbetade i bondens hem. Om en hemmansägare hade större familj så hade han skomakaren
hemma hos sig merendels en gång om året, helst på efterhösten eller före jul. Läder hade
bonden sjelf och sulläder köpte han. Från 1850-talet var lädret stundom endast barkat när man
fick det ifrån garfvaren, så att skomakaren fick smörja och arbeta lädret innan han kunde
tillverka skodon däraf.
Några skomakare i Lindome hade beställningar utifrån skärgården. Det var isynnerhet
fiskarstöflar med långa skaft, som tillverkades för fiskares räkning. Här tillsläppte
skomakaren merendels själf både läder och sulor. Andra skomakare åter köpte också själfva
materialier, och tillverkade stöflar och kängor, som såldes till skohandlare i Göteborg. Då de
flesta skomakare voro torpare och backstugusittare, måste de till fots begifva sig till staden,
bärande sina skodon.
Resan till Göteborg företogs hvarje eller hvarannan lördag.
Denna hemslöjd, med försäljning af skodon i Göteborg, upphörde likasom för liesmederna,
ungefär vid sekelskiftet 1800- 1900, ty då hade skofabrikerna helt eröfvrat marknaden.
De flesta skomakare inom Lindome voro kända för att kunna utföra ett starkt och hållbart
arbete.
På 1800-talet var stöflar den fotbeklädnad som främst användes af den manliga
befolkningen. Jag skall uppteckna ett par förhållanden som står i samband härmed:
" Förfotta" och " Kalleschera"
Den nutida generationen kan nog inte fundera ut vad dessa båda ord betyda.
När ett par stöflar blefvo gamla och började att gå sönder nerefter sulan, så kunde en
skomakare göra dem så gott som nya på två vis:
Det ena var att han kunde " förfotta" dem. Detta tillgick så: Skomakaren skar av
framskaftet cirka två tum ofvanför vristen ända till skaftets sidosömmar, hvarefter han
öppnade dessa sömmar ned till sulan, och tog således bort hela framdelen af stöflarnas läder,
men sulan fick vara. Nu satte han in ett nytt framläder som han sydde fast med beckresp vid
framskaftet ofvan vristen och därefter sidosömmarne ned till sulan hvarefter han vikte lädret
in mellan insulan och undersulan och pliggade eller sydde tillsammans detta. Nu blef det
således nya "framfötter" - med undantag af sulan- däraf benämnngen " förfottning"
Läderbitarne för " förfottning" af ett par stöflar kallades " resefter". Sådana sålde garfvare
och läderandlare tillskurna, större och mindre.
En del personer sade istället för " förfotta" " försko" stöflarne.
" Kalleschering" var ett mindre arbete i jämförelse med det förra. Då satte man ett nytt tunt
läder ofvanpå det gamla öfver fotbladet. Läderbitarne för detta arbete liknade således ett par
toffelläder, men gingo ej fullt så högt upp på foten. De sattes för öfrigt dit som tåhättor på
nutidens kängor.
På dessa båda sätt kunde man få ett par gamla stöflar som nya öfver fotbladen.
Murare
En del personer inom Lindome voro murare. De flesta voro bosatta i Fagered, Skäggered
och Gårda No 2 och i allmänhet voro de hemmansägare. De arbetade under den blidare
årstiden vid husbyggande i Göteborg. Merendels voro murare kunniga i ett hemslöjdsyrke
också.
Murarne i Gårda voro svarfvare, och tillvärkade spinnråckar under vintern, och eftersom vi
nu hafva börjat att beröra detta yrke vilja vi med några ord beskrifva det under särskild rubrik.
Spinnråcksmakeriet inom Lindome.
I Gårda No 2 lär alla hemmansägare. varit spinnråcksmakare under 1840- och 50-talen, och
troligtvis förut också. Dessutom var det fyra hemmansägare i Lindomeby som sysslade med
detta yrke under nämnda tid samt en eller två i Berget. Om det var spinnråcksmakare på andra
ställen i socknen, har jag ej hört, men jag tror ej att det har varit några.
Spinnråcksmakarens mesta arbete var svarfvning och ihopsättning. Han hade en mycket
enkel svarfstol, som bör beskrifvas om det är möjligt. Den bestod af en tvärstång i taket, en
trampa på golfvet, och sjelfva svarfstolen, som svarfämnet insattes uti. Stången i taket var
cirka 5 alnar lång, och fastsatt i taket så, att dess smala ända fjädrade upp och ned. Ytterst i
stångens smala ända var svarflinan fästad. Rätt under var trampan anbringad på golfvet, och
svarflinans andra ända var fästad i trampan. Själfva svarfstolen befann sig rätt öfver trampan.
Båda dubbarne emellan hvilka svarfämnet sattes, voro fastsittande och enspetsiga, den ene
satt i en flyttbar docka. När ett svarfämne skulle insättas emellan dubbarne, lade man
svarflinan med en bukt eller ögla om ämnet, och slog därefter in den flyttbara dockan, så att
ämnet löpte rundt emellan dubbarne. Trampade man nu på trampan så rördes svarfämnet
rundt emellan dubbarne. När trampan var tryckt ned till golfvet, och man gaf efter med foten,
så drog stången åter upp trampan. Af det som nu är anfördt, förstår man, att svarfämnet rörde
sig växelvis emot, och från svarfvaren. Svarflinan var anbringad så kring svarfämnet, att då
han trampade ned trampan, rörde sig ämnet emot honom, och då fick han hålla till svarfjärnet
för svarfvning. Däremot i nästa ögonblick, då stången drog upp trampan, och följaktligen
ämnet rörde sig ifrån honom, låta järnet glida på ämnet.
Det första svarfvaren svarfvade, när ämnet var insatt, och linan omlagd var en fördjupning
nära ämnets ena ända, och därefter anbringade han linan i denna fördjupning, hvarefter den
egentliga svarfvningen påbörjades. Därefter kunde han, om han ville, anbringa linan i någon
annan fördjupning, som bildats under svarfvningens fortgång.
Svarfvaren satt på en hög stol eller bänk, när han svarfvade, och därvid trampade han ned
och upp så fort han förmådde. En van svarvfare kunde med en sådan enkel svarfvinrättning
utföra rätt så vacker svarfvning af klenare pelare, ben och dylikt, upp till minst två tum i
diameter. Hvarje spinnråcksmakare hade en sådan svarfvstol.
Dessutom hade spinnråcksmakarne en vanlig svarfvstol, med hjul, hvilken begagnades när
spinnråckshjulet skulle svarfvas.
Till det så kallade bröstet, det cirka 20 tum långa, och 5 tum breda trästycke i hvilket benen
voro fastsatta, och i hvilkens ena ända äfven skrufven var anbringad, ville man gärna hafva
godt trä. Kunde man komma öfver en ekstock i en torfmosse, som legat i gyttjan i 100-tals år
så var detta det bästa trä man kunde få.
Spinnråcksmakarne sålde sina spinnråckar i Göteborg, Kungsbacka ( vid marknader),
Kungelf samt utåt skärgården. Priset på en spinnråck var 4 eller högst 5 kr.
Min fader omtalade att några spinnråcksmakare brukade bära sina råckar, tre stycken
sammanbundna på ryggen, till Göteborg. Folket var tydligen mera styfvt och uthålligt i den
tiden, än i våra dagar.
Spinnråckens förmåga att draga garnet på tenen är en sinnrik uppfinning av någon av
spinnråckens konstruktörer. Orsaken är denna: Snöret (snoa) är dubbelt skula eller den
djupsvarvade randen på trissan vari snöret ligger, är till diametern något större än den
motsvarande skulen på tenen. Den ena delen av den dubbla snoa ligger jämnt på tentrissan.
Till följd härav går tenen på pipjärnet något fortare omkring än trissan med pipjärnet går.
Härigenom drager tenen garnet till sig för pårullning. Detta kallade man att råcken drar
Om man tyckte att råcken drog tråden för svagt, skruvade man upp vinglaget så att snoa
blev stramare, så drog den bättre och tyckte man att råcken drog väl kraftigt skruvade man ner
vinglaget, så att snoa blev slakare, så drog den ej så mycket.
Jag skriver ännu en gång att denna genialiska uppfinning är värd beundran.
Spinnråcksmakeriet upphörde inom Lindome under 1860- eller 70-talet.
Ett annat yrke som liksom spinnråcksmakeriet, utöfvades af murare under vintertiden, var:
Borstbinderi.
Det var murarne i Fagered som tillvärkade borstar af olika slag under den tid af året, då de
ej hade sysselsättning med murarbeten i Göteborg. Borstarne såldes i allmänhet till handlande
i Göteborg. Detta yrke har bibehållit sig i nämnda trakt ända till våra dagar.
Timmermansyrket.
Personer, kunniga i detta yrke, funnos här och var inom socknen. Det var både
hemmansägare. och torpare samt backstugusittare. Under 1840- och 50-talen då laga skiftet
genomfördes, och många utflyttningar ägde rum inom byarne, hade dessa yrkesutöfvare en
full sysselsättning. De tillvärkade äfven fönsterkarmar och bågar samt dörrar, ty i den tiden
funnos ej snickerifabriker som nuförtiden.
Dessutom utförde dessa yrkesmän äfven annat snickeriarbete såsom bakredskap m.m.
Mera sällsynt förekommande yrkesutöfningar inom
Lindome under 19:de århundradet
Glasmästeri
Under förra hälften af 1800-talet var en glasmästare bosatt i Lindomeby. Hans namn var
Carl Magnus Svensson. Han var född inom byn och hemmansägare. Han kallades
häradsglasmästare och lär ha fått någon slags ensamrätt ifråga om utöfvandet af detta yrke.
Han reste omkring i häradet emellanåt och utförde glasmästeriarbeten.
Pumpbåraren
Detta yrke representerades under 1800-talets förra del af en hemmansägare. å Ingemantorp
No 1. Stället kallades " Borrmästarns".
I hvilken omfattning han dref sitt yrke, eller hvar han afyttrade sina pumpstockar,har jag
mig ej bekant.
Hvitgarfvaren, Sämskmakaren och Bundtmakaren
Dessa yrken utöfvades i många år under 1800-talet ( dock ej de sista årtiondena), af en
person, som kallades Handske - Jonas, bosatt i en stuga å Ingemanstorp No 1. Han gick
omkring bland bönderna om hösten, och tog emot fårskinn, som han beredde åt dem. Önskade
man få sytt något af skinn, såsom handskar eller vantar så gjorde han det också.
Han var inte infödd lindomebo.
Målare
Under förra hälften af 1800-talet var en målare bosatt i en stuga belägen öster om Oströms
( vid nuvarande von Schantzs). Hans namn var Björnram. Troligt är att han inte var infödd
lindomebo. Han lär ha varit mycket skicklig i sitt yrke, och skall äfven ha kunnat utföra
målningar å innertak i kyrkor, enligt den tidens bruk.
Två personer, båda födda inom Lindomeby år 1820 lärde målaryrket af honom i sin
ungdom.
Urmakeri
Enligt en sägen, skall urmakeri ha utöfvats inom Lindome för längre tid tillbaka, under
1700-talet, men kanhända äfven i början af 1800-talet. Det skall hafva varit på ett ställe i No 4
i Dvärred. ( Dettagården) och på ett ställe i No 1 Skäggered ( till Bolles). Enligt samma sägen,
skall dessa båda ställen hafva arbetat gemensamt, i det gångverken tillverkades på det ena
stället, och slagverken på det andra, hvarefter klockorna sammansattes.
Helt nyligen har jag hört berättas att urmakeri förekom på flera ställen inom Lindome på
1700-talet. Två klockor bör finnas eller funnos åtminstone för några år sedan i Fjärås
skogsbygd, tillvärkade i Knipered eller Sintorp på 1770-talet.
Urmakeri lär ha förekommit här och där i bygderna under 1700-talet till och med i sådana
trakter där ingen annan hemslöjd förekom.
Själf har jag för några år sedan sett en gammal mycket enkel väggklocka ( högt fodral),
som var tillverkad i Alafors i Elfsåker.
Hjulmakare och vagnmakare
Dessa yrken hade i Lindomeby under sista hälften af 1700 – talet, en utöfvare,under 1800talet två dito och för närvarande en utöfvare. Dessutom var det under sednare hälften af 1800talet en hjulmakare i Rantorp och en i Annestorp. Den sednare förfärdigade äfven mått, såsom
halftunnor, skäppor o.s.v.
Laggare
Detta yrke hade två utöfvare i Lindomeby under midten af 1800-talet, samt dessutom
någon här och var å andra ställen inom socknen.
Skräddare
Några få sådana funnos förr i tiden, liksom i våra dagar här och var i socknen.
Skräddaren arbetade förr, liksom skomakaren, ofta i bondehemmen och ibland kunde det
allt hända, att bonden fick taga emot både skräddaren och skomakaren på en gång, dagarne
före jul.
När skräddaren kom till ett ställe och skulle sy så hade han en eller två söner, eller också
gesäller med sig.
Symaskin fanns nemligen inte, utan allt skulle göras för hand.
Och härmed afsluta vi beskrifningen öfver hemslöjdsutöfvningen inom Lindome. Det är
som ni se, en hel mängd olika yrken, som lindomeboarne varit kunniga med, men
möbeltillverkningen har dock haft de allra flesta utöfvarne, och denna yrkesgruppen lär också bibehålla sig
längst.
Storindustrien
Dessa representeras inom Lindome af Anderstorps bomullsspinneri.
Den nuvarande fabriken, en modärn anläggning, är uppförd år 1906, och drifves med
elektrisk kraft från Yngeredsfors. ( Anderstorps fabrik äges för närvarande af Aug. Verner
fabriks och handelsaktiebolag i Göteborg).
Den äldre fabriken blef anlagd i slutet af 1820- eller början af 30-talet. Förut voro dels
skattlagda tullkvarnar, och dels äfven husbehovskvarnar, alla tillhörande Annestorps by,
belägna vid fallen.
Fabriksbolaget. inköpte kvarnar och fall så att ett större fall bildades när fabriken skulle
uppföras. Fabriken drogs i många år med endast vatten. På 50-talet insattes en större
ångmaskin såsom hjelp för vattenkraften.
År 1852 härjades fabriken af en eldsvåda, hvarefter endast murarne stodo kvar.
Under den tid fabriken iståndsattes efter branden, erhöll en stor del af de manliga arbetarne
sysselsättning med att slå makadam för Kjellbergska vägen.
Äfven år 1889 utmärktes af en mindre eldsvåda, som dock ej åstadkom så stor skada.
Ibland arbeten som utfördes vid fabrikens anläggning, märktes isynnerhet kanalen för
vattenafloppet. Denna tilldrager sig ännu i våra dagar uppmärksamhet och beundran, där han
ligger djupt nergräfd i den höga och mäktiga jordbanken.
Att Anderstorps bomullsspinneri äfven under den första tiden var en anläggning af
betydenhet, framgår däraf, att tillverkningsvärdet vid fabriken år 1859 uppgick till 338.687
kronor.
Uppgiften är till Göteborgs magistrat.
Ungefär samtidigt med att fabriken byggdes första gången uppfördes äfven en stor
bostadsbyggnad af fabriksbolaget. De var belägen söder om landsvägen, midt för ingången till
det gamla fabriksområdet. Denna bostadsbyggnad hade en afsevärd längd och bredd, och var
tre våningar hög, och innehöll ett stort antal lägenheter. Midt i hvarje våning var en korridor
från gafvel till gafvel, med dörrar till lägenheterna på båda sidor. I mitten af byggnaden var
skolsal för fabriksarbetarnas barn.
Här bodde en stor mängd menniskor, och hade en eldsvåda uppstått här, så är det svårt att
veta huru det hade aflupit. Huset kallades af folket här i Lindome i dagligt tal:" Böggninga".
Böggninga nedrefs för några år sedan, och de mindre husen uppfördes istället.
Dessutom uppfördes flera mindre bostadshus vid denna tid af fabr.bolaget.
Alla dessa bostadshus för arbetarne, ser mycket trefliga ut gentemot den gamla böggninga.
Eriksbergs färgeri
Detta började att uppföras i Annestorp 1935, och 1938 var det färdigt. Byggnadskostnaden
torde hava varit omkring en och en halv miljon kronor.
Detta färgeri hade förut varit beläget i Göteborg: Det är nu ett med de förnämsta i vårt
land. En tillbyggnad blev redan 1945 beslutad för ,även denna, omkr 1 1/2 miljon kronor, men
är ej ännu 1949 helt uppförd.
Bortåt 20-talet bostadshus ,de flesta å Gödeberg, för arbetare, äro även uppförda sedan
färgeriet byggdes.
Tegelbruket
Å Knipereds ägor finns ett större markområde som ännu idag kallas " Brukslyckan". Här
har fordom ett tegelbruk varit beläget. När det blef anlagt har jag ej hört uppgifvas, men
driften var igång åtminstone till i slutet af 1830-talet, och kanhända in på 40-talet. Brukets
taktegel var af god kvalite, och jag har sjelf sett takpannor, cirka 100 år gamla tillverkade vid
bruket. De äro bra stora, något så när välformade, men framför allt starka, och visar ej
benägenhet att " fjälla af".
Här i Lindome finnes nog mycket taktegel ännu, som är tillverkat vid Lindome tegelbruk.