1. No category

LAGF01 FOLKRÄTT
Typsvar till tentamen 29 september 2015
Eventuell begäran om omprövning av betyg lämnas
via e-post till studieadministratör Hans Liepack.
Fråga 1
Frågan ger visst utrymme för att ta upp olika argument i en diskussion kring hur internationell
sedvanerätt fastställs och resonera kring vilka omständigheter som är av betydelse för en sådan
bedömning. Detta typsvar är just ett typsvar för hur ett sådant resonemang skulle kunna framställas.
Enligt den internationella domstolens stadga (ICJ-stadgan) artikel 38(1) (b) är den internationella
sedvanerätten allmän praxis som är accepterad som gällande rätt. Det innebär att vid en bedömning
huruvida en internationell sedvanerättslig regel föreligger och vad den i så fall innehåller ska dels en
opinio juris fastställas, dels ett visst handlingsmönster i staters beteende konstateras. Denna praxis
ska ha en viss omfattning av stater, vara relativt utbredd i tiden och i huvudsak sammanhängande.
Opinio juris kan endast påvisas indirekt genom att studera exempelvis staters nationella lagstiftning,
militära manualer, nationell domstolspraxis, officiella uttalanden, staters inställning till traktater som
är tänkta att kodifiera sedvanerätt och resolutioner antagna av internationella organisationer.
Frågan rör innehållet i det internationella sedvanerättsliga begreppet ”internationell väpnad
konflikt”. Artikel 1(4) TP I har infört en utvidgad definition av begreppet som också omfattar
nationella befrielsekrig. I frågan har ett antal omständigheter angivits som antingen stödjer eller talar
emot att den utvidgade definitionen av internationell väpnad konflikt återspeglas i den
internationella sedvanerätten. Definition i artikel 1(4) TP I skulle därmed ersätta definitionen i
Genèvekonventionerna som endast omfattar konflikter mellan två eller flera stater, även för de
stater som inte är part till TP I.
Omständigheten att TP I har så pass många som 175 statsparter talar för att en ny sedvanerättslig
utveckling av begreppet internationell konflikt. Dessa stater har ersatt den mer snäva definitionen i
Genèvekonventionerna eftersom TP I utvecklar och kompletterar Genèvekonventionerna. Det är
därför inte fråga om någon normkonflikt, eftersom det är tydligt att TP I ersätter
Genèvekonventionernas regler i den mån de inte överensstämmer med TP I. Frågan är dock om
denna utveckling också omfattar de stater som inte är part till TP I. När TP I antogs omfattades
troligen inte befrielsekrig av definitionen av internationell väpnad konflikt utan måste anses vara en
ny regel som endast binder parterna till TP I. Eventuellt så kan det diskuteras huruvida FN:s
Generalförsamlings antagande av resolution 2625 (”Friendly Relation Declaration”) 1970 redan
initierat en sådan international sedvanerättslig utveckling som då sedan skulle ha kodifierats av TP I.
Friendly Relation Declaration är inte bindande, men kan vara uttryck för staters opinio juris. Den kan
också vara ett tecken på att stater inte anser sig redo att juridiskt ta ställning i en fråga men ändå vill
visa på någon slags politisk välvilja genom att anta en icke-juridisk bindande resolution. Därmed kan
resolution både tala för en opinio juris bland stater men också emot. Den måste alltså ses i ljuset av
flera omständigheter. T.ex. om flertalet av de 160 staternas militära manualer som benämner dessa
befrielsekrig som internationella konflikter utfärdats redan innan TP I antogs 1977 så skulle detta
kunna ge stöd för att TP I:s utvidgade definition är ett led i en kodifieringsprocess. I frågan så ges
dock ingen ledning kring när manualerna kom till och vilka stater som det rör. I anslutning till
manualerna så har det också betydelse i fall de berörda staterna är parter till TP I eller inte. Om
stater som inte är parter till TP I har utvidgat definitionen av internationella konflikter i sina manualer
talar detta starkare för en sedvanerättslig utveckling snarare än om det är uteslutande parter till TP I
som då troligen infört definition i manualerna endast för att införliva TP I.
Förhållandet mellan en multilateral traktat och internationell sedvanerätt är dynamiskt, särskilt när
det rör traktat med många statsparter. Det kan detta vara ett tecken att stater förhandlar fram en
traktat med ett visst innehåll pga. av övertygelsen att det utgör gällande sedvanerätt, men det kan
också vara ett tecken att stater vill förändra gällande rätt genom att introducera en ny regel eller ett
nytt begrepp. Det faktum att så många som 175 stater är parter till TP I påverkar också den
internationella sedvanerättens utveckling eftersom nya regler introducerade i multilaterala traktater
med många parter kan utkristallisera by internationell sedvanerätt genom att många stater agerar på
ett visst sätt som ger en ny allmän, utbredd och sammanhängande praxis. Dock är opinio juris
avgörande här, om dessa stater skulle ha agerat likadant även om inte trakten funnits. Likväl så har
flera tongivande militära statsmakter som USA och Israel inte ratificerat TP I. Dessutom har USA
uttryckligen uttalat sig emot att TP I står för en ny sedvanerättslig utveckling. USA har genom en
deklaration förklarat sig vara en s.k. ”persistant objector” gentemot TP I och kommer således undgå
att bli bunden av en eventuellt ny sedvanerättslig definition av begreppet internationell konflikt.
Frågan är dock om USA har möjlighet att blockera utvecklingen av en ny sedvanerättslig regel för alla
andra stater.
Israels domslut har egentligen ingen betydelse i frågan eftersom det tar sikte på en situation som
redan regleras i gemensamma artikeln 2 i Genèvekonventionerna. Denna bestämmelse omfattar
ockupation. Överlag är dock nationella domstolar en källa till opinio juris, även om ett domslut är en
aning sparsmakat.
Internationella rödakorskommittén är en tongivande aktör när det gäller utvecklingen av den
internationella humanitära rätten. Dess studie av den internationella sedvanerätten är av stort värde
då man söker ledning om innehållet i den sedvanerättligt baserade internationella humanitära
rätten. Att kommittén inte har kunnat ta ställning i frågan skulle kunna tyda på att praxis och opinio
juris på området är oklart och att det därmed inte heller finns ett motsvarande sedvanerättsligt
innehåll av internationell konflikt motsvarande det i TP I. Dock har studien 10 år på nacken och
rättsläget kan ha förändrats sedan dess.
FN:s generalsekreterares uttalanden kan vara en indikation på hur det internationella samfundet
resonerar kring vissa frågor, men det är dock viktigt i samhanget att se hur stater har reagerat på
dessa uttalanden vilket inte anges i frågan.
Den omständigheten att en sedvanerättslig regel aldrig har använts måste inte nödvändigtvis betyda
att den inte existerar. Om en stor majoritet stater anser att något gäller så kan detta räcka även om
det finns lite praxis att backa upp med.
En sammanlagd bedömning av samtliga omständigheter måste göras, och troligen så har inte TP I:s
definition nått en sedvanerättlig status som då skulle binda även icke-parter till protokollet.
Fråga 2
(1) De bestämmelser i FN-stadgan som ger SäkR befogenhet att anta resolutionerna 1970 och 1973
hittar vi framförallt i kapitel 7 i FNSt. Jämför också artikel 24. Ingenting i dessa bestämmelser
begränsar SäkR:s befogenheter på så sätt, att det skulle göra ngn skillnad om alla parter i en konflikt
är medlemmar i FN eller inte. SäkR har till exempel upprepade ggr antagit resolutioner med
anledning av situationen på av Israel ockuperat område. 1 p. Artikel 2(6) bekräftar denna läsning av
FNSt, liksom artikel 32. 1 p.
(2) I artikel 39 talas visserligen om ”threat to the peace, or breach of the peace”, men denna
skrivning måste ses i ljuset dels av bestämmelsen i sin helhet, dels artikel 24, och slutsatsen är att
SäkR:s inte har rätt att befatta sig med rena inbördeskrig. 1 p. Doktrinen om R2P utvidgar möjligen
SäkR:s befogenheter. 1 p. SäkR nämner själv i resolution 1970 att regimens agerande förmodligen ska
ses som ett brott mot mänskligheten. 1 p.
(3) Sett till resolutionens ordalydelse och karaktären på de åtgärder som ska vidtas, så är detta
förmodligen ett beslut taget på basis av artikel 41 i FNSt. 1 p. Ett sådant beslut är folkrättsligt
bindande och tvingande. Jfr artikel 48 och/eller artikel 25. 1 p.
(4) Sett till resolutionens ordalydelse och karaktären på de åtgärder som ska vidtas, så är detta
förmodligen ett beslut taget på basis delvis av artikel 41 i FNSt, och delvis artikel 42. Resolution 1973
auktoriserar alltså användandet av militärt våld. Beslutet är i den delen bindande. 1 p. Jfr Artikel 48
och/eller artikel 25. Du får 1 poäng för en hänvisning till ngn av dessa bestämmelser, förutsatt att du
inte redan fått poäng för samma sak i delfråga (3). Tchad är inte tvungen att själv använda våld, men
man är skyldig att respektera andra staters våldsanvändning. Därmed uppkommer Tchads
förpliktelser enligt FNSt att stå i konflikt med deras rättigheter enligt luftfartsavtalet. Sådana
konflikter löses till förmån för resolution 1973. Jfr artikel 103 FNSt. 1p.
(5) Vad som skulle kunna diskuteras är dels rätten till humanitär intervention, och dels R2P. Det är
oklart om det finns ngt i folkrätten som vid händelse av grava och systematiska kränkningar av MR
ger stater rätt till humanitär intervention. För en insiktsfull diskussion kring detta: 1 p. Det är lika
oklart om det finns ngt i folkrätten vid händelse av ett pågående brott mot mänskligheten ålägger
stater ett ansvar att unilateralt vidta militära åtgärder för att få stopp på detta. För en insiktsfull
diskussion kring detta: 1 p. Om ingendera argumentationsvägen är hållbar, så skulle en amerikansk
militär intervention i Libyen innebär en kränkning av det allmänna våldsförbudet, FNSt artikel 2(4).
Resolution 1973 gör alltså all skillnad i världen. 1 p.
På fråga 2 utdelas maximalt 12 poäng.
Fråga 3
Den här frågan testar inte bara dina folkrättsliga kunskaper, utan också din förmåga till strukturerat
juridiskt tänkande.
Det nämns inget i fråga om huruvida någon av staterna är part till VCLT eller inte. Oavsett tolkningen
av artikel 4 i VCLT, måste alltså alla frågor besvaras med ledning av internationell sedvanerätt. Denna
förutsätts vara identisk med artiklarna 19-23 VCLT, åtminstone så långt som dessa bestämmelser
hjälper dig att besvara tentafråga 3. 2 p.
(1) Den bestämmelse i VCLT som är intressant är artikel 19. 1p. Om GK inte uttryckligen förbjuder
reservationer, så är inte detta i sig skäl för slutsatsen att Bulgariens reservation är tillåten. Den måste
därjämte uppfylla kraven i p. (b) och (c). 1 p.
(2) Det verkar i detta fall inte vara ett krav, att Bulgariens reservation ska godkännas av alla GK:s
parter. Jfr artikel 20 paras 1-3. 1 p. Reservationens effekt måste därmed bestämmas relativt till
Bulgariens förhållande med varje annan särskild avtalspart. GK kan tillämpas åtminstone i förhållande
mellan Bulgarien och Belgien, eftersom Belgien inte uttryckligen invänt mot reservationen. Jfr artikel
20 para 5. 1 p. På samma sätt kan GN tillämpas i förhållandet mellan Bulgarien och Nederländerna,
eftersom Nederländerna, om än att de har invänt, inte uttryckligen motsatt sig konventionens
ikraftträdande. Jfr artikel 20 para 4. 1 p.
(3) Nederländernas invändning innebär mkt riktigt att reservationen blir utan effekt mellan Bulgarien
och Nederländerna. Jfr artikel 21(3). 1 p. Dock kan Bulgarien fortfarande dra nytta av sin reservation i
sitt förhållande med alla icke-invändande stater, inklusive Belgien. Jfr artikel 21(1). 1 p.
(4) Beskrivningen av rättsläget måste modifieras en aning. Mellan Bulgarien och Belgien gäller att
bulgariska fartyg av sagda slag inte enligt GK får underkastas belgisk jurisdiktionsutövning på det fria
havet. Jfr artikel 21(1). 1 p. Belgiska fartyg får på motsvarande sätt inte enligt GK underkastas
bulgarisk jurisdiktionsutövning på det fria havet. Jfr artikel 21(1). 1 p. Mellan Bulgarien och
Nederländerna finns ingenting i GK som reglerar utövandet av jurisdiktion över fartyg av sagda slag
på fritt hav. Jfr artikel 21(3). 1 p. Frågan kan möjligen fortfarande vara föremål för reglering i andra
avtal, till exempel UNCLOS, eller i internationell sedvanerätt. 1 p.
Observera! Många studenter har i sina svar på denna fråga varit slarviga med att ange tillämpligt
lagrum. Alla svar måste motiveras. Även om det är internationell sedvanerätt som man tillämpar, så
måste man i varje särskilt fall ha något slags belägg för sina påstående om vad sedvanerätten
innehåller. Lättast är att hänvisa till relevanta bestämmelser i VCLT. Jag har inte kunnat utdela full
poäng på svar, i vilka studenten slarvar med detta, även om han eller hon i övrigt kommit till en helt
korrekt slutsats.