TISDAG 8 SEPTEMBER 2015. MITT I VÄRMDÖ 13
är Europas största gnagare
w I slutet av 1800-talet ledde jakt på
bävergäll, bäverns sekret, och djurets
mjuka underpäls till att den utrotades
i Sverige. På 1920- talet planterades
den åter in och har nu spridit sig i större
delen av landet.
w Den senaste uppskattningen av antalet
bävrar i Sverige gjordes 2005. Då skattade
Sveriges lantbruks universitet (SLU) stammen till cirka 130 000 exemplar.
Bävrarnas vackra bassäng ger krydda till spaningen.
På en uppstoppad bäver visar Peter Bergqvist gnagarens
egenheter.
w Bävrar parar sig i februari och barnen – upp
till fyra stycken - föds i maj. När paret fått
sin tredje kull brukar det stöta bort barnen i den första. De förväntas då hitta
ett nytt hem.
w Den yngsta kullen vårdas av mamman och den äldre
kullen lärs upp i dammbyggnad och trädfällning av
pappan.
w Under vintern håller sig bävrarna i sina hyddor med
kortare simturer till det närbelägna matförrådet.
w Bävrar har setts leva i saltvatten, men behöver
sötvatten att dricka och för att tvätta sig.
w Bävrar får jagas från oktober till mitten av maj, eller
efter särskilt tillstånd.
Källa: Jägareförbundet, Naturhistoriska r iksmuseet,
W ikipedia
På frågan varför Peter Bergqvist tycker så mycket
om bävrar, svarar han att det är enkelt.
– De påminner om människan. De lever i par, men
till skillnad från oss är det bara döden som skiljer dem
åt. Deras hyddor är som hus och hanen deltar i barnens uppfostran. Även deras år är som vårt med hårt
arbete under våren, sommaren och hösten. På vintern
går de in i en lågaktiv period. Det är snarare svårt att
inte gilla bävern.
Rent genetiskt är det, enligt Peter Bergqvist, lite överraskande ekorren som är bäverns närmaste släkting.
Lika kvick som ekorren är på land – lika smidig är
nämligen bävern i vattnet. En bäver på land däremot,
är ingen munter syn, tycker han.
– När man älskar bävrar så mycket som jag är det
inte roligt att se. De är extremt klumpiga och sårbara
på marken. Men i vattnet är de perfekt anpassade och
kan alltid fly.
Naturturism, eller ekoturism som det också kallas,
har exploderat i Sverige, särskilt i landets mellersta
delar de senaste 20 åren. Då handlar det om vargspaning, björnskådning, olika typer av fågelskådning,
men också älg- säl- och bäversafari som både svenska
och utländska turister betalar olika företag för att följa med på. Det berättar Per Jiborn, generalsekreterare
på Svenska Ekoturismföreningen.
I Stockholmsområdet finns det i dag ett par företag
som för omkring 600 kronor säljer guidade safariturer med skogens konung älgen som största attraktion.
Samtidigt erbjuder också ideella organisationer som
Naturskyddsföreningen och Friluftsfrämjandet olika
typer av naturupplevelser, allt från fågelskådning till
bäversafari. Även bildningsförbund som ABF har liknande utflykter på sin agenda.
Björn Hasselgren som leder en bäversafari för Friluftsfrämjandet Haninge i september ser ett ökat intresse.
– De här lite tuffare utflykterna lockar folk från hela
Stockholm. Det är ju inte så lätt att på egen hand ta
sig ut på sjön och veta var till exempel bävrar finns,
säger han.
Peter Bergqvist tror dock att den som vill upptäcka
bäver på nära håll i Stockholmområdet egentligen
skulle kunna följa strandkanten vid vilken sjö som
helst tidigt på morgonen eller sent på kvällen.
För att veta om man är bävern på spåret är det egentligen bara att ha uttrycket ”flitig som en bäver”
i huvudet, menar han. En stor fördämning är det mest
uppenbara tecknet, men även hyddor med tätt flätade
grenar och kvistar vid strandkanten vittnar om någon
som gillar att jobba.
Bävrarnas gnagmärken på träd och grenar ser ut
som om någon farit fram med en hyvel. Det sekret,
eller gäll, som de använder för att markera revir kan
skapa spegelblanka ytor på både vatten och land. Även
stigar ner i vattnet är tydliga tecken på bäver.
– Håller man sig bara på avstånd och använder
kikare, kan det bli en fin upplevelse, säger han. n