1. No category

ÅRSBÖCKER I SVENSK UNDERVISNINGSHISTORIA
121
Expedieras från
Föreningen för svensk undervisningshistoria
Drottninggatan 108, Stockholm V A
UR VÄXJÖ STIFT S
FOLKUNDERVISNINGSKRÖNIKA
AV
GUST AF SIVGÅRD
Kr 35:-
SkJnska Centra/tryckeriet, Lund 1968
FORENINGEN FOR SVENSK. UNDER VISNINGSH ISTORIA
G U S TAF SIVGÅRD
Ur VÄXJÖ STIFTS
FOLK UNDER V ISNI NGSK RÖNI KA
ÅRSBÖCKER I SVENSK UNDER VISNINGSHISTORIA
DOKSERIE GRUNDAD AV 13. RUD. HALL OCH UTGIVEN AV
FÖRENINGEN FÖR S VEN SK UNDER VISN I NGSJ-IIS TORI A
ARGANG XLIX 1969
VOLYM 12 1 UNDER R EDAKTION AV GUSTAF KALEEN
UR VÄXJO STIFTS
FOLKUNDERVISNINGS••
KRONIKA
AV
GUSTAF SIVGÅR D
v
Arbetet utgi vet 'llll'rf IIIIslag f ulu
Läng111rt11slw lut./tu rfonrfe/1.
FORORD
De skildringar från folkbildningsfronten i det inre Småland
(Växjö stift före sammanslagningen 1915 med Kalmarstiftet) som
samlats i detta arbete berör tiden från reformationen till början
av 1860-talet.
Avsikten har varit att som komplement till de tidigare utkomna
arbetena rörande folkundervisningens allmänna framväxt i vårt
land ge relativt fylliga bilder av de lokala och de regionala ansträngningarna på området.
Rapporterna från församlingsprästerna, föreskrifterna och utlåtandena från stiftscheferna, domkapitlet och länsstyrelserna samt
meningsyttringarna från allmogens förtroendemän utgör det primära och dominerande materialet. Dessa i stor utsträckning ej
tidigare utgivna vittnesbörd om de centrala signalernas mottagande
och återverkningar ute i bygderna torde vara ägnade att levandegöra gångna generationers insatser för en höjning av den allmänna
bildningsstandarden. Senare medarbetare i det svenska utbildningssamhället har kunnat skörda frukterna av den långt utdragna
kulturkampanjen. Kanske dessa bilder därför också kan väcka till
eftertanke i e1i. tid, som får bevittna de s. k. utvecklingsländernas
strävanden för ökad läskunnighet och folkbildning.
I vissa av de talrikt förekommande citaten har en försiktig retuschering av stavningen vidtagits, då så bedömts kunna ske utan
att inkräkta på den tidstypiska språkdräkten i övrigt.
Längmanska kulturfonden har lämnat anslag till arbetet, och jag
betygar min tacksamhet härför. Ett tack riktas också till Föreningen
för svensk undervisningshistoria, som beslutat utge arbetet.
Stockholm i december 1968.
Gustaf Sivgård
Sk!lnska Centra/tryckeriet, Lund 1969
ALDRE KYRKLIG FOLKUNDERVISNING
Källorna från äldre tider rörande folkundervisningen är fåtaliga
och sporadiska. De tillåter knappast några fylligare lokalbetonade
bilder från tiden före reformationens genomförande i vårt land,
ehuru även före denna tid genom kyrkans, munkarnas, klostrens
och stadsskolornas verksamhet vissa ansatser gjorts för folkets undervisning.1
Reformationen betecknar en omvälvning inte bara i religiöst avseende utan även i fråga om kyrkans inställning till folkundervisningen. En kyrka, som gjorde predikan på modersmålet till en väsentlig del av gudstjänstfirandet och som hyllade Luthers tes om det
allmänna prästadömet, måste på ett verksammare sätt än tidigare
intressera sig för folkets upplysning. Folkundervisningen blev mera
angelägen, men den bibehöll helt naturligt för lång tid framåt sin
rent kyrkliga karaktär: det gällde i främsta rummet att meddela
sådan upplysning, som kunde främja kyrkadisciplinen och allmogens eviga välfärd och som kunde skapa rätta medlemmar i
kyrkan och rätta deltagare i gudstjänsten. Kyrkastatuterna under
1
16- och 1700-talen innehåller närmare föreskrifter om hur
denna verksamhet skulle ordnas genom predikan, katekesförhör och
visitationer. Man sökte och erhöll i större eller mindre utsträckning
stöd härutinnan från församlingarna och hemmen. Men även enskildas ansträngningar och åtgärder för att bereda undervisning åt
folkets barn var länge av övergående kyrklig karaktär. Först under
1700-talets senare del blir
tidigare sällsynta exemplen på en
lekmannaundervisning med även det borgerliga samhällets behov
och lärjungarnas timliga välfärd som mål något vanligare.
V ä x j ö s t i f t utgör i fråga om denna allmänna utveckling
och särskilt i fråga om den kyrkliga folkundervisningen intet undantag från övriga delar i vårt land.
Ant!l. Siffrorna hänvisar till avd. Noter och kommentarer, s. 194.
7
Predikan och predikaförhör
De reformatoriska grundsatserna om prästerskapets ansvar för
folkets kristliga upplysning inskärptes kraftigt av de i stiftet verksamma biskoparna. Predikningarna med efterföljande predikeförhör
samt bibelläsningen och bibelförklaringen, som föreskrevs i de allmänna kyrkoordningarna och som hölls flerstädes ej endast på
söndagar utan även någon dag i veckan, den s. k. böndagen, skulle
främja denna upplysning. Framför allt blev Luthers lilla katekes,
som 1567 utkommit på svenska, ledtråden vid folkets undervisning
i trosläran. Att inprägla den i menighetens sinne och hågkomst blev
en angelägen uppgift. Biskopen Nicolatts Stephani i V ä x j ö
(t 1595) skrev i ett herdabrev: "Efter nu i denna tiden
mycket
ondt och allehanda synder och gudsförnekelse med dråp, hor, boleri
etc. förekommer . . . därför skola de goda män prästerna predika catechismum" (Bild 1, s. 9). 2 Och biskopen i V ä x j ö
Petrus Jonae Angermannus (t 1630), en samtida till de för undervisningsväsendet och kyrkadisciplinen så betydande biskoparna
Johannes Rudbeckius i V ä s t e r å s och Laurentius Paulinus i
Sträng n ä s, säger härom bl. a.: "När ungdomen icke flitigt övas i
hustavlan, så följer ett barbariskt leverne i landet och varder folket
otillbörligt ... låten ingalunda falla catechismi övning utan ställen
honom alltid ungdomen före. Det är intet villkorligt ting att lära
catechismum eller ej, som många av oförstånd sig låta höra och
lära i ungdomen allena och stanna i välmaktene och ålerdomenom,
utan denna övningen vill följa, så länge människan lever." Ay
katekesen kunde man lära "rätt döma om sitt eget och andras le~
verne". Den kunde ock användas som en "prövosten" för prästernas predikningar. "Ja", säger biskopen, "catechismus är kärnan av
den heliga skrift" . . . "den är så gammal som den heliga skrift,
dädan catechismus tagen är." Predikanterna borde därför "ställa
sina predikningar intill catechismum, och allt det de läsa och studera både i biblian och i hennes förklaring, det samka till catechismum lika som till ett visst register". Man kan tydligen räkna med
att katekespredikningar flitigt förekom inom stiftet. I sin kyrkoordning för V ä x j ö s t i f t av
1619 påbjuder biskopen, att
prästerna ej allenast på sön- och helgdagarna utan även varje
böndag i veckan skulle uppläsa ett stycke av katekesen jämte
8
Bild L Träsnitt till 10 Guds bud (Ur Faksimile-upplaga, Smekholm 1929,
av Martin Luthers Lill~ Katekes på svenska, Stockholm 1567)
9
Luthers förklaring därtill. 8 Och en senare biskop, Jonas Scarinius
(t 1687), förordnade vid prästmöte i V ä x j ö 1679 likaledes, att
4
katekesen skulle läggas till grund även för veckopredikningar.
För inprägling och kontroll av katekeskunskapen förordades
allmänt särskilda katekesförhör. Aven dessa omhuldades varmt av
biskop Petrus Jonae. I den nyssnämnda kyrkoordningen förmanade
han s&lunda prästerna att flitigt anställa sådana. Dock borde till
varje förhör kallas blott vissa hushåll, för att man skulle kunna
anställa en grundligare prövning och prästen få tid att bilda sig
en säker uppfattning om varje enskilds kristendomskunskap. De
som skulle förhöras, borde träda inför altaret i församlingens åsyn
och där examineras." Denna bestämmelse om en uppdelning av förhöret för att vinna bättre kontroll återkommer sedermera i biskop
J. Scarinius' förordningar år 1679. Han rekommenderar, att förhöret företages antingen strax efter sammanringningen eller vid
gudstjänstens slut. Förhöret borde räcka endast en fjärdedels timme
och behandla det, som blivit utlagt och förklarat föregående fredag
eller böndag. 6
Nattvards- och äktenskapsförhör
Inom stiftet upprätthölls härutöver särskild kontroll rörande den
kristliga insikten hos dem, som skulle gå till nattvarden. Biskop
Petrus Jonae inskärpte i sin kyrkoordning 1619, att folket borde
lära sig Luthers förklaring till altarets sakrament, vad det är och
vad det verkar o. s. v. De som ville begå nattvarden, skulle undervisas, så att "åratalet icke gör dem skickliga
därtill, utan de som
grunden veta på Lutheri frågor, fastän de icke i ordning kunna
orden, de äro bekväma, ehuru unga de äro, eljest obekväma, ehuru
gamla de finnas". 7 Nattvardsförhör förordades varmt även av
andra senare biskopar, t. ex. biskopen David Lund (t 1729) i början av 1700-talet, och mot slutet av samma århundrade kunde
biskop Olof Wallquist (1755-1800) utfärda allmänna föreskrifter
om nattvardsförberedelse a v ungdomen inom stiftet. 8 Först några
årtionden senare blev denna anordning en allmänkyrklig institution.
A ven för inträde i äktenskapet kunde en prövning i katekesens
huvudstycken komma i fråga. Biskopen Johannes Baazius d. y.
(t 1681) i V ä x j ö anbefallde sålunda i cirkulär till prästerskapet
lO
år 1668, att vederbörande ej skulle "hastigt trolova några par folk
utan att efter en kristlig ordning, i andra stift bruklig, examinera
först contrahentes i deras kristendomsstycken". Dessa förhör ansåg
han vara av största betydelse. Om prästerna vore "allvarsamma'
med dem, "skulle de se, vad för flit ungdomen skulle använda att
lära sina catechismistycken". Hans efterträdare i ämbetet j. Scarinius inskärpte vid prästmötet i V ä x j ö 1679 också vikten av dessa
äktenskapsförhör, genom vilka onekligen kunde utövas en verksam
press på församlingsmedlemmarna till träget studium av katekesen. 0
Kyrkadisciplin och visitationer
Kyrkan saknade icke maktmedel i sin fostrande verksamhet.
Tanken på lärotvång var den icke främmande. I sina förut omnämnda kyrkastadgar av år 1619 tillhåller biskop Petrus jonae
sina präster att noggrant övervaka, att folket infann sig i templet,
och "den som så nackstyv är, att han sin lärofaders trogna förmaning och sitt eget sjålagagn alldeles föraktar och så försummar,
att ingen av gården kommer till kyrkan ... böte efter salig och
höglovlig i åminnelse konung Karls mandat som förmäler: give var
bonde och var hustru för sig två öre och för vart legohjon ett öre,
så ofta de predikan utan lagligt förfall försumma". 10 Vid prästmöte i V ä x j ö 1655 bestämdes plikten till 2 öre silvermynt, om
ingen person från ghden infann sig vid gudstjänsten på veckans
böndag.H Aven andra kyrkliga straff för försummelser i fråga om
inhämtandet av kristendomens huvudstycken förekom. Syndaren
kunde avstängas från nattvarden och från gudstjänsten, förmenas
kyrklig vigsel, inkallas till domkapitlet för rannsakning och dom,
vilken kunde bli svår nog.
Biskoparna utövade även främst genom sina visitationer en allmän
kontroll över den kyrkliga folkundervisningen. I biskopsvisitationen
ingick förhör med såväl äldre som yngre i deras kristendomskunskap, vilket försiggick i kyrkan genom biskopen själv och hans
biträden. Helt naturligt kunde emellertid denna examination ej bli
så särdeles noggrann, och visitationsprotokollen uttalar
mycket
allmänt om erfarenheterna härutinnan. A v större betydelse för
kristendomskunskapen var säkerligen de s. k. prostvisitationerna,
som enligt Petms j onae kyrkastadgar skulle hållas en gång om
11
året. 12 Här fördes noggranna anteckningar om församlingsbornas
kunskaper efter ett särskilt tabellsystem. De duktiga fick beröm,
och de svaga hänvisades till pastors "särskilda omtanke". I
V ä x j ö domkapitels arkiv finns åtskilliga av dessa gamla förhörslängder, där man får ett starkt intryck av prästerskapets nit och av
den växlande framgången i äldre generationers försök till utanläsning av bönerna och huvudstyckena.
Den kyrkliga folku.ndervisningen och 1686 års kyrkolag. Husförhör
Den nya kyrkolagen av år 1686 införde ingenting väsentligt nytt i
de nu skildrade formerna för det prästerliga bildningsarbetet utan lagfäste i stort sett endast de av driftiga biskopar i de olika stiften
förut praktiserade åtgärderna. Katekespredikningarna och katekesförhören blev alltjämt under hela 1700-talet de förnämsta hjälpmedlen vid kyrkans kristendomsundervisning, vilka man vid biskopsvisitationer och prästmöten på allt sätt sökte understödja och
hålla vid makt. Biskopen David Lund stadgade vid ett prästmöte
i V ä x j ö 1715, att katekespredikningarna väl kunde hållas korta,
om bara förhören blev så mycket längre. Han hade i en tidigare
föreskrift ansett sig ha anledning förmana sitt prästerskap att visa
mera allvar vid dessa förhör, ej spatsera av och an medan de pågick, att tala tydligt och högt m. mY'
Emellertid medförde 1686 kyrkolag för V ä x j ö s t i f t, att
husförhör i hemmen började komma i bruk. När den nya lagen
skulle börja tillämpas inom stiftet 1688, bestämdes, att sådana hembesök med förhör skulle hållas före eller efter skördetiden. 1712
förmanade biskopen på möte i V ä x j ö prästerna att flitigt besöka åhörarnas hem samt göra anteckningar om deras kunskaper.
Vid ett nytt möte 1720 föreskrevs, att förhör i gårdarna skulle förrättas en gång om året. 14 I samband med konventikelplakatets
tillkomst 1726 fick husförhören en ökad betydelse, men de synes
ej ha tillvunnit sig någon större popularitet bland allmogen. Seden
blev emellertid alltmera praktiserad och fortlever som bekant ännu
på sina håll inom stiftet.
Den kyrkliga folkundervisningens betydelse
Det är tydligt, att man vid den kyrkliga folkundervisningen ej
kunde bortse ifrån utan i stället på allt sätt måste söka befrämja
allmogens allmänna kunnighet framför allt i innanläsning. Minnesläsning av katekesen och bönerna gick ju att åstadkomma genom
upprepad föresägning utan att färdighet i innanläsning behövde
krävas, men för ett djupare tillägnande av kristendomen ansågs nog
läsfärdighet önskvärd. Så länge kristendomskunskapen endast inhämtades genom eftersägning av förelästa stycken, blev det si och
så med förståendet.
Klagomålen över bristande underbyggnad i den kristliga kunskapen är många och kommer både från världsliga myndigheter
och från präster och biskopar, framför allt från de senare. Starkast
är klagomålen i detta avseende i början av 1700-talet, då det
långvariga kriget ökat svårigheterna även på folkundervisningens
område.
Göta hovrätt hade på grund av den stora okunnighet, som den
funnit hos en för brott tilltalad, ansett sig kunna misstänka, att
prästerskapet ej gjorde sin skyldighet som folkets lärare. Hovrätten
ingav anmälan till V ä x j ö domkapitel härom. Biskopen D. Lund
utfärdade på grund härav i maj 1712 ett cirkulär till prästerskapet
med en skarp uppfordran att göra sitt bästa för att hindra "hednisk
blindhet". Man borde metodiskt och utan uppehåll driva "den dyra
catechismi lära", på det att "denna ignorantia [okunnighet J näst
den helige andes kraftiga medverkan lyckligen kan förtagas".
Biskopen hade själv erfarit, huru stor okunnigheten på sina håll
kunde vara. I ett senare brev till prästerskapet meddelar han, att
han funnit många, som var så främmande för kristendomen, att
de inte visste, huru många gudar vi har. Egentligen borde barnen
inte bara lära sig katekesen utan även Athanasii symbolum, såsom
det brukades i andra stiftY
Vid prästmötet i V ä x j ö 1751 behandlades samma ämne
och det framhölls därvid, huru angeläget det var, att apostbdagarna särskilt begagnades till ungdomens undervisning. 16
Det var tydligen ett rikt arbetsfält och jungfrueEg mark, som
erbjöd sig åt de nu berörda kyrkliga ansträngningarna för ökad
12
13
kristlig kunskap och folkdisciplinering. Såsom de första på fältet
har kyrkans män här alla svårigheter till trots utfört ett ofantligt
arbete. Ur deras verksamhet har de senare folkundervisningssträvandena, även då de ej fått kyrklig prägel, spirat fram och hämtat
impulser, liksom över huvud taget dessa strävanden i kristendomen
har en djup grund och motivering. 17
KLDRE FOLKUNDERVISNING GENOM LEKMKN
Insikten om läsfärdighetens betydelse för kristendomskunskapen,
vilken insikt inom kyrkan växte sig allt starkare, hade till följd, att
den kyrkliga folkundervisningen kom att närma sig den borgerliga
bildningens gränsmarker. Samtidigt härmed blev också det arbete
för barnens första undervisning, som utfördes av icke-prästerliga
organ, främst hemmen, föremål för större intresse från kyrkans
och från samhällets sida i övrigt.
H emundervisningen
Den uppfattningen blev alltmera gängse, att det var föräldrarna,
som i första hand hade att ansvara för att barnen ej fick växa upp
utan undervisning. Kyrkans arbete bland de vuxna avsåg ju bl. a.
att sätta dem i stånd till en dylik undervisning, och prästernas av
biskoparna förordade hembesök och husförhör samt prostvisitationerna utgjorde en slags kontroll över att föräldrarna var mäktiga
att fylla sina uppgifter härvid. På grund av de många klagom1Uen
rörande bristande hemundervisning föreskrevs i en kunglig resolution år 1723, att föräldrarna vid vite hade att tillse, att barnen
inhämtade kristendomskunskap och läsfärdighet. För att förhindra,
att särskil t de fattiga barnen i förtid togs från boken till förvärvsarbete, stadgades även, att inga andra barn skulle få användas
till vallhjon än sådana, som redan kunde läsa i bok. 18
I allmänhet blev det väl modern, som fick ta hand om barnens
undervisning. Mor vid spinnrocken och barnen vid hennes sida,
upptagna med arbetet att tyda bokstäverna i katekesen eller psalmboken, hör till de klassiska bilderna i folkundervisningens historia.
Hur många generationer har ej på detta sätt "vid mors knä" fått
de första hemligheterna på kunskapens väg avslöjade. Och hur
många mödrar har ej med spänning och undran följt barnets stapplande försök i alfabetet och glatt sig, då ljuden kunde bindas
14
15
samman till ord och hon kunde skönja ett slut p~ det tålsamma
och krävande tragglandet: Då längre fram kraven på folkskolor
restes, utgjorde minnena från hemundervisningens tid ett verksamt
och ofta använt argument mot en överflyttning av den första undervisningen till skolan (Bild 2, s. 17).
Man bortsåg ej därifrån, att många föräldrar på grund av olika
omständigheter inte själva kunde handha sina barns första undervisning. För de fattigas barn brukade i allmänhet sock nen träda
emellan, och för dem som av bristande tid och lust eller annan
orsak behövde undervisningshjälp, stod sedan gammalt olika möjligheter till buds. De nyssnämnd a föreskrifterna om föräldraan svaret
innebar, att dessa möj ligheter i så fa ll borde begagnas.
Klockarna
Vid sockenkyrkan fanns klockaren , som under större delen av
1600-talet, om han varit lämplig och villig därtill, fått biträda
prästerskapet v id undervisningen. Genom 1686 å rs kyrkolag å lades
han att "med flit driva barna läran [ katekesen]" och undervisa
barnen att läsa i bok.H' Han skulle alltså stå tilr disposition, men
något tvång för föräldrarna att anlita honom var det ej fråga om.
Och det var inte heller utsagt, att han skulle undervisa utan sä rskild ersättning.
Stiftets biskopar sökte särskilt vid sina VIsitationer förmå församlingarna att vid tillsättning av klockare välja för undervisning
lämpliga personer. Det stora flertalet var nämligen icke boklärda,
eller också var de olämpliga i and ra avseenden. Visitationsprotokollen ägnar denna sak oftast ett stort utrymme. Ansträngningarna
kröntes emellertid i allmänhet icke med framgå ng. Klockarna v ar
mestadels så då ligt avlönade, att m an måste ta personer, som kunde
fö rsörja sig med något yrke, hantverk eller jordbruk, och hä råt
ägnade de sedan sin tid. Svårigheterna att hålla barnen inackorderade vid kyrkan under den tid undervisningen sk ulle meddelas,
avskräckte för öv rigt föräldrarna att sända dem till k lockaren. l
allmänhet var det endast socknens fattiga, som på det a llm ännas
bekostnad hänvisades dit för en nödto rftig "duvning" i kristendom
och innanläsning. l lyckligaste fa ll, d ä r man hade att ti llgå riktigt
"lärd" k lockare och saknade andra möjligheter för fortbildning
kunde det dock hända, att fram åtsträvande ynglingar besökte ho16
Bi ld 2. Ka tekesförhör i hemmet (Li tografi av F . W esterberg
efter må lning av G. Brusew itz)
nom för unde rvisning i skrivni ng och räkning, v ilka ämnen emellertid länge ansågs obehövliga fö r al lm ogens barn.
Aven om k lockarnas verksam het som lärare icke på långt när
fick den omfattning och bety d else, som man säkerligen hade avsett,
var det av v ärde, att det ute i socknarna jämte prästersk apet fanns
någon, fö r vilken undervisningsskyl dighet förelåg .
De ambulerande lärarna
A v större bet y delse fö r den första undervisningen var säkerligen
den verksamhet, som privatlärare bed rev i synnerhet ute på landsbygden. 1600- och 1700- talen ä r fra mför a ll t en de vandrande
och tillfä lliga instruktörernas ti d.
En grupp av dessa utgjordes av djäknarna från lärdomssko lorna i
V ä x j ö och senare J ö n k ö p i n g, G r ä n n a och V i s i n g s ö.
P å bestämda tid er av året, un der ferierna, fick de fattigare av
dessa företa så att säga officiella riggarvand ringar ute i socknarna.
Stiftet var up pdelat mellan de nämnd a skolorna, och d jäknarna
2
17
"terminerade" efter en bestämd turlista. Det var inte ovanligt, att
dessa vandrande djäknar stannade någon tid här och var i gårdarna
och hjälpte till med barnens undervisning. En och annan förrymd
20
djäkne eller avsigkommen student omtalas även.
God tillgång fanns också på avskedade ("förpassade") knektar
och båtsmän från B l e k i n g e och K a l m a r- kusten, invalider
och med sjukdomar behäftade personer, som ej kunde få sin färGärjning på annat sätt än genom undervisning. Den tankegång, som
låg bakom den gamle romarens ord, då en ung man genom olycka
blivit vanför: "För tidigt blev den mannen pedagog", var en även
på nordliga breddgrader naturlig och ofta tillämpad uppfattning.
Ofta sökte rena äventyrare och misstänkta individer nästla Gig in
här och var i socknarna och dupera allmogen med sin förmenta
kunskap. Prästerna höll emellertid ett skarpt öga på dessa vandrande lärare, och i många församlingar måste de för att få anlitas
av föräldrarna till I:Jarnundervisning undergå prövning inför
kyrkoherden. Därvid skulle de ådagalägga god kristendomskunskap
och läsfärdighet samt hedrande vandel - dit hörde även ett regelbundet bruk av nattvarden -, varjämte invaliditet, såsom förut
nämnts, ansågs särskilt meriterande.
Inom socknarna bosatta personer omtalas även synnerligen ofta
såsom behjälpliga framför allt vid läsundervisningen i socknen. De
flyttade då mellan byarna och gårdarna, allteftersom de blev kallade av byalagen eller familjerna. Det var mest gamla "beskedliga
och stadiga" hustrur, änkor och ensamma kvinnor, ut-tjänta soldater, hantverkare, hantlangare och drängar, torpare och backstugusittare (Bild 3, s. 19).
Som ersättning för sina tjänster fick de tillfälliga informatorerna
antingen husrum och mat eller en viss skolavgift per barn eller
inlärd bok, sällan bådadera. Taxan var olika i olika delar av stiftet: det nämnes 1 daler kopparmynt för katekesen eller för särskild ABC-bok, då sådan användes, och i en relativt sen uppgift
16 öre silvermynt för ABC-boken, 1 skilling för katekesen, och för
psalmboken 1 skilling och 16 öre. Det var en torftig bärgning och
en osäker tillvaro: man var helt beroende av allmogens synnerligen
obeständiga intresse för undervisningen.
Biskoparna och prästerna sökte nog, allteftersom behovet av en
förbättrad hjälp åt föräldrarna för barnens första undervisning
växte, förmå socknarna att antaga en med allmänna medel avlönad
18
Bild 3. Interiör fr!tn flyttande skola (Teckning av C. M. Bergstrand)
skol~ä~tare,
en s. ~c sockenskolmästare. Det var ingen lätt uppgift
fa ~ge~om dyhka anslag, och det var länge mycket få församlmgar 1 stlftet, som anställde sådana egna skolmästare. Där de anställdes, blev de ofta en slags socknens tillsynslärare som skulle
öva uppsikt över de tillfälligt inom socknen verksam~a skolmostrarna och ambulerande bylärarna.
A ven i stiftets städer fanns och omtalas mer eller mindre driftiga
o~h pålitliga privatlärare. Tyvärr figurerar de ej sällan i dombockerna. Men flera har säkerligen utfört ett gott arbete och varit
mycket anlitade. Behovet av informatorer var ju där också särskilt stort.
~tt
De första skolorna
I fråga om förekomsten av för gemene man avsedda särskilda
kan först erinras om det livliga intresse, som Gustaf II Adolf
lade 1 dagen även för den lägre undervisningen. Han ansåg, att landet
borde äga större lärdomsskolor väsentligen endast i stiftstäderna.
skol~r
19
J andra större städer skulle trivialskolor inrättas. För övriga städer
borde behovet av en borgerlig undervisning åt dem, som skulle ägna
sig åt köpenskap och hantverk, tillgodoses genom mi~dr~ trivialskolor eller barnaskolor. I dessa skulle lämnas undervlSlung utom
i kristendom även i läsning, skrivning och räkning, varigenom städernas förkovran skulle gagnas. Vid riksdagen 1620 avhandlades
bl. a. dessa planer av prästerskapet och vann ståndets fulla gillande.21
I de privilegier, som efter denna tid a v kmmng~n utfärd~des till
vissa städer - inom Småland: J ö n k ö p i n g, V å s t e r v t k och
K a 1m a r - finnes också intagna bestämmelser 0111 dylika skolor.
I det den 28 febr. 1625 utfärdade privilegiebrevet för J ö n k öp i n g heter det härom bl. a., att det varit ett stor:. hinder för
näringarnas uppblomstring, att föräldrarna så . van.skott; barnens
"uppfödsel". Det bestämdes därför, att barnen v1d ,;lte, :a snart ~e
f llt s'tt år, "genast och utan undskyllan" skulle sattas 1 skola for
Y lära
J läsa och skriva, räkna, bok hoa 11 en' m. m. O 111 f"ora"ldrarna
att
försummade detta, skulle de förmanas av borgmästaren, och om
detta ej medförde åsyftad verka~, s~ulle de ut,:!~ 1~issk~~d .. fäll~~
till 10 dalers böter till staden varJe manad, som fafangt fornottes.
Den som icke kunde erlägga dessa böter, skulle "plikta med kroppen". Den yngling, som blivit 16 år och. inte förkovrat sig.~ studier
så att man kunde hysa några förhoppmngar om honom for framtiden, skulle mista tredjedelen av den arvsrätt, som eljest skulle
tillkomma honom. 22
Vilket resultat dessa även för sin tid kanske väl stränga men till
syftet framsynta bestämmelser medförde, skall ~är icke ~ärmare
utredas. Några mera varaktiga anstalter torde de .1cke ha foranlett.
J ö n k ö p i n g fick snart sin lärdorr:sskola, och enligt. de under 1600och 1700-talen utfärdade skolordmngarna skulle v1d dess~ sko~or
finnas en särskild "avsöndringsklass" för dem, som efter nagot ars
skolgång befunnits "obekväma" eller ovill.iga till stu~ier. Kven andra
kunde här mottagas. Den kallades sknv- och ra~n~ldass~~1, ~ch
undervisningen omfattade, förutom kristendom, sknvmng, raknmg,
uppsättande av skrivelser samt sven.sk hi~tor~a. Avdelninge~ utgj~~de
alltså en slags skola för den borgerliga bddnmgen och en ViSS ersattning för bristande profanundervisning i städerna. På 1700-talet kallades den apologistklassen, och senare framgick ur densamma den. reala
bildningslinjen vid läroverken. I V ä x j ö kom den ända 111 på
20
1800-talet ensam att representera den på det praktiska livets behov
inriktade skolan vid sidan om gymnasieundervisningen, som ju där
hade gamla anor. Två genom greve Per Brahes donationer och initiativ grundade skolor, en på V i s i n g s ö (fr. 1636) och en i
G r ä n n a (fr. 1675), syftade väl främst till en lärd bildning detta gäller särskilt V i s i n g s ö, som senare för en tid blev gymnasium och trivialskola - men även dessa anstalter tillgodosåg
för sina orter i viss utsträckning behovet av en borgerlig undervisning.
Skolor för allmogen är under hela 1600-talet sällsynta. Inom
V ä x j ö s t i f t var emellertid åtminstone en sådan skola då verksom, nämligen den Gyllenstiemska pedagogien i V r i g s t a d. Friherre Göran Gyllenstierna överlämnade enligt donationsbrev av den
16/11 1648 hemmanet L i 11 a L u n n a b e r g därstädes till boställe åt en av honom utsedd skolmästare. Siwlan torde under den
första tiden ha arbetat som internat och under blygsamma förhållanden. År 1666 förfly t ta des den till annan ort inom socknen:
hälftenhemmanet V r i g s t a d M å n s g å r d, och 1682 erhölls
kungL stadfästelse på den gjorda inrättningen. Den kallades därefter pedagogi, och uppsikten över densamma anförtroddes Växjö
doml~apitel, som också utnämnde lärare. Emellertid torde skolan ej
haft den omfattning eller vunnit den tillslutning, som kunde berättiga till benämningen pedagogi. Lärjungarna hade dock tillåtelse
att i både V r i g s ta d s och F r ö d e r y d s pastorat gå allmosegång, en rättighet, som eljest förbehölls högre skolors lärjungar.
Undervisningen omfattade kristendom, läsning, skrivning och räkning. Vissa tider låg skolan helt nere på grund av lärjungebrist
eller andra svårigheter. Mot slutet av 1700-talet framställdes vid
visitation åtsblliga klagomål mot lärarens sätt att sköta undervisningen och mot de för höga skolavgifterna. Den övergick sedermera (s. 50 f.) till s. k. växelundervisningsskola och folkskola. 23
De tidiga försöken till en folkundervisning genom lekmän kan
sägas ha varit mångskiftande och från ort till ort växlande. Frånvaron av planHiggning och enhetlig ledning är tydli~.;t märkbar.
Åtgärderna har emellertid framsprungit ur ett säkerligen mycket
djupt känt behov, och som symtom på ett begynnande intresse även
i V ä x j ö s t i f t e t s karga och glest befolkade bygder för ändamålsenligare anordningar är de värda erinran och uppskattning.
21
bild av vad man tänkte om dessa fdl.gor i stiftets olika bygder och
vad man ansåg om möjligheterna att få skolor till stånd. 25
Landsskolor önskvärda
ETT 1700-TALSPROJEKT OM LANDSSKOLOR OCH DESS
MOTTAGANDE I VKXJÖ STIFT
Under frihetstiden, som inte endast är partistridernas utan också
de många uppslagens och försökens tid, blev intresset för skolors
inrättande och undervisningens ordnande även för menige mans barn
större än tillförne. Man blev mera känslig för och uppmärksam på
folkundervisningens brister, vilka ofta påtalades från såväl kyrkligt som borgerligt håll. Det stannade emellertid i stort sett vid
förslag, utredningar och provisoriska åtgärder, vilka dock också
kan ge en belysande bild av tidens pedagogiska strävanden.
Betänkande, råd och förslag om landsskolor infordras
En särskild anledning att taga upp frågan om folkundervisningens tillstånd och behov fick V ä x j ö domkapitel i likhet med
andra konsistorier samt länsstyrelserna år 1768, då domkapitlet,
närmast med anledning av en framställning av skåneprosten Severin SchlUter till ett prästmöte i L u n d och efter förslag av riksrådet
Gustaf Adolf RePtterholm, hade att till K. Maj:t avge "betänkande,
råd och förslag" rörande landsskolors inrättande. Enligt det till
nyssnämnda myndigheter den 19 februari 1768 utfärdade cirkuläret
i frågan skulle man undersöka, hur över huvud taget undervisningsanstalterna på landet skulle kunna förbättras, hur skolhus
skulle kunna byggas, hur kostnaderna härför skulle kunna täckas,
hur man skulle få skickliga lärare och hur en skolordning för
landärare skulle kunna författas. 24
V ä x j ö domkapitel - där nu biskopen Olof Osander (t 1787)
var stiftschef
utsände med anledning härav i maj 1768 en rundskrivelse till socknarna med anmodan att lämna uppgifter och uttala sig i anslutning till det kungliga cirkuläret. Svaren inkom till
domkapitlet under årets lopp och lämnar en ganska upplysande
22
Att döma av uttalandena i protokollen och skrivelserna
vilka
oftast har en mycket starkt personlig prägel - hade man i allmänhet inga principiella invändningar att göra mot ett rationellt ordnande av landsbygdens skolväsen.
Endast i några fall kommer en viss skepsis till synes i fråga om
skolornas önskvärdhet. "Ett så alltför sällt ändamål" - heter det
från D ä d e s j ö - "torde ej av en del vinnas, där uppsikten ej
bleve ganska noga." Det vore fara värt, att man gåve sig till "att
undslippa arbete, slå sig till lättja och odygd och således bliva mera
skadeliga än nyttiga lemmar i det allmänna". Kyrkoherden Sam.
LinnaeNs i S t e n b r o h u l t - en yngre bror till Carl von Linne
- säger sig finna, att om en slik skola bleve inrättad, "sökte föräldrarna mera, att deras barn måtte lära räkna och skriva än fatta
rudimenta Christianae religionis et fidei fundamenta [den kristna
religionens och trons första grunder J, vilket" - heter det - "ock
har sin påföljd". Från V i t t e r y d påpekades en svårighet av
synnerligen stor räckvidd i korthet sålunda: "Naturlig dumhet går
ej att bemästra, ej ens med många skollärare."
Eljest betygar man ofta och i underdånighet sin tacksamhet eller
åtminstone sin förståelse för det kungliga initiativet. Uttrycken
härför växlar men förefaller oss ibland kanske vara med möda
frampressade. "Åtankan av en s:1 vitt lysande nåd vördas i allra
djupaste underdånighet ... " (D ä d e s j ö). Man hyser uppriktig
önskan om "ett slikt hälsosamt verks inrättning", vilket kunde befrämja Guds ära och framalstra laglydiga och dygdiga medborgare
(A n g e l s t a d, A n n e r s t a d). Från G ö t e r y d, T r a r y d och
M a r k a r y d uttalas tacksamhet och tillfredsställelse över Kungl.
Maj :ts stora nåd. "Det vore ej mindre hugneligt än önskeligt, om
lärarna i varjehanda kristeliga föreställningar av sina åhörare ägde
det intryck, som borde svara mot hans Kungl. Maj :ts nådigsta förmodan", skriver prosten Bernhm-d Gumaelius i M o h e d a, som är
tveksam om allmogen kan förmås bidraga med anslag. Från andra
trakter är tonfallen rent av översvallande. "Erkännandes för övrigt
med allra djupast unders:1tliga vördnad och undergivenhet H. Kungl.
23
Maj :ts, vår a llernådigste Konungs ömhet och vårdnad om små barn
även i denna del och önskandes icke allenast att av hjärtat t ill trones styrko och levernets förbättring kunna anamma det pr::d ;kacle
ordet om Gud utan ock i en allmänt tryckande fattigdo m och
penningbrist förmå bidraga till de lärares underhåll, som Gud och
nådiga höga överheten till undervisning, lä rdom och kraft i andeli g
måtto förordn a t", betygas det från N o t t e b ä c k. "Huru högst
nödig, bepriselig och vårdande saken är i sig själv, som H. Maj :t
i nåder föreslagit till skolehus och skolmästares inrättande på landet fö r all mogens barn, k an icke med få ord utmärkas" (S k a t el ö v). U n n a r y d säger sig intet högre önska än att äga medel
och utvägar att efterkomma d enna H . Kungl. Maj :ts nådiga föreställni ng samt vara i stånd att något sammanskjuta till "högstbemälta, högkristetiga ändamål". I Å s socken ville kyrkoherde n och
socknemännen tacka och prisa "Guds stora nåd för en så kristeli3
och nådig överhet och önskade Herrens nåderika välsignelse över
H. Kungl. Maj :t för en så högst faderlig omvårdnad om sin::t un derså tars timliga och eviga välfärd". Från A l g h u l t - H ä Il eb e r g a omvittnas slutl igen, att d et vore en välsignad sak, om ett
så "hög tbepriseligt" ändamål kunde v innas och undervisningsverket
för allmogens barn till räckligare göras.
Hinder för inrättande av skolor
Med tanke på dessa högtidliga deklarationer och sympati uttalanden skulle ma n kanske kunnat vänta, att flera a v försam lingarna
förklarat sig beredda att förverkliga den praktiska sidan av saken:
att bygga skol hus och a nställa lärare. Så blev emellertid icke förhållandet.
Endast i ett fall sy nes dylika beslut ha kommit till stånd, näml igen i A s patronella pastorat. Sedan patronus där, fröken W . U.
Cedercrant z, sagt sig ej v ilja undandraga "en så h älsosam författning" sitt stöd och befallt sin inspekto r a tt till skolhusbyRg nad mbetala 100 d aler silvermynt samt även förk larat, att hon vil le
bidraga till bliva nde lärarlön, beslöt församlingen i oktober 1768
att göra sammanskott till materialier för skolhusbyggnad och t ill
två kan nor blandsäd eller dubbelt av hav re samt lämna ved och
personlig avgift för varje undervisat barn såsom lön åt läraren. I
några församlingar (A l g u t s b o d a, A n g e l s t a d, A n n e r24
s t a d) hoppades man längre fram kunna ordna saken, "när kon tri butionerna framdeles minska och nuvarande svåra tids skifte övergår" (A n n e r s t a d ).
E ljest är svaren helt negativa, när det gäller skolhusbyggen och
lärarlön. "Allmogen begärd e enstä ndigt att nu som förr un der
sommartiden få nyttja sina gamla skolmästare" (A g u n n a r y d ).
- "Ehuru föreställningar gjorts, ha de dock stadigt vägrat sig
d ärtill, förebärande sin medellöshet och oförmögenhet att i dessa
svåra och penn ingelösa tider k unde slika hus uppföra och underhålla
samt skolmästare löna; med försäkran, att de vilja själva draga
försorg om sina barns nödiga undervisning i sal ighetsläran var i sin
stad, så a tt intet klagomål över någon eftersättlighet därutinnan
skall yppas." (H e s t r a). l O d e n s j ö hade man kommit unde rfund med att somliga har barn och andra icke. Det var dä rför
. särskilt svå rt att komma överens, eftersom de som inga barn hade,
"icke voro särdeles bekymrade" om en sådan inrättning. "De a nd ra" - heter det - "ha accorderat med vissa män, som gå mellan
socknarna och lära barnen läsa och sina kristendomsstycken. Därmed anse de sig ha gjort sin plikt." I P j ä t t e r y d yttrade man
"ej något visst", utan ville ha det som förut, och från V ä c k e ls å n g rappo rteras kort och gott, att man inte ville bidraga til l
skolhus eller skolmästarlön.
Det fra mgår med all önskvärd tydlighet av de många v ittnesbörden frå n stiftets olika dela r, hur svårt man ansåg det va r:1
att nu ta på sig y tterligare bördor för skolornas sku ll. Fattigdomen
och besvärligheterna varieras i olika tonarter, och även om man
räknar med en viss förklarlig överdrift, så kvarstår ett intryck
av karghet och torftighet. Det talas 0111 socknar, som endast består
a v fattiga frälsebönde r, om timmerlösa trakter och trakter med för
mycket skog, om omöjligheten för allmogen att särskilt sommartiden avstå från barnen, "då mesta arbetet haves för händer", om
_,.. alla varors "förfallna pris" och om svårigheten att v id kyrka n
uppbygga skolhus och ti llhandahålla läraren "vedbrand och m ulbete".
V i låter å ter sockenskrivelserna tala. A l g u t s b o d a var betungat av kostsam ky r ko- och to rnbyggnad, v artill stora samma nskott erfordrades. Församlingen ville därför söka avbörda sig sina
stora ådrag na skulder. Krona utskylderna var heller ej att förtiga.
Därför kunde men inte "utan de flestes motsägelse" bygga skola
25
.l
och löna skolmästare. A n g e l s t a d s b o r n a förklarade sig, trots
uppriktig önskan att inrätta skola, oförmögna därtill för närvarande "i anseende till dessa dryga skatter, som nästan medtager
all t deras goda". I D ä d e s j ö ville man ocks~, s~som förut nämnts,
gärna efterkomma en så nådig befallning, "som syftar på deras
egen och deras barns största sällhets befrämjande", men beklagade,
att socknen såsom liten och i anseende ti ll de alltför svåra tiderna
ej mäktade varkeh bygga något tjänligt skolhus eller sammanskjuta den fond, varav skolmästaren kunde underhållas. Samtidigt
som man anhöll o~ "nådig förskoning", hade man det goda förtroendet till prästerna, att de såsom rätta och väls;nnade lärare
"göra såsom här en rund tid vid alla tillfällen med nitfullt lära nde
och undervisande skett, att vi Gudi lov veta som kristna både vad
vi böra göra och taga oss till vara före. Vi ville ock vidare genom
Guds nåd själva söka förkovring i det goda, lära och låta lära
våra barn Herrans sanna kunskap efter den förmögenhet, som hos
var och en av oss finnes." I G ö t e r y d- T r a r y d klagar man
över de stora pålagorna, och i H a Il a r y d, "en liten och fattig
församling", måste hållas tvångsauktioner för skattens skull. K u Ilt o r p s församlingsbor yttrade sig enhälligt, "att vad någon
Iantskola beträffar, visste de sig ingen utväg till dess uppbyggande,
liksom de icke själva kunde härtill eller till skolmästarens underhållande något sammanskjuta". O ch här liksom på många andra
håll kommer så en stilla undran, om det inte kunde vara bra som
det är, "helst som var och en hoppas vara så i sin kristendomskunskap underrättad, att han förm~r lära sina barn läsa, och den,
som det icke kan eller vill, låter dem av en därföre skicklig, antagen klockare undervisas." Man ville ej heller hindra, att de som
första gången gick till nattvarden, inför hela församlin gen i kyrkan
examinerades.
Förslag till förb ättringar
För upphjälpande av "informationsverket" på landsbygden föreslås i de flesta prästerliga uttalandena endast, att de redan företagna åtgärderna fullföljes och skärpes. Bättre kontroll vid nattvard och äktenskap, och bättre föredöme från de förnämas och
förmögnares sida rekommenderas (V i t t e r y d). Plikt borde utkrävas av de försumliga (G ö t e r y d). Prosten Sam. Wiesel i V i s-
26
l a n d a visste intet bättre förslag "att vid handen giva", än a tt
föräldrarna själva, som därtill ägde skicklighet, eller ock genom
andra läromästare, "bemälte syssla förrätta" .
I allmänhet synes man anse, att klockarinstitutionen skulle kunna
lämna goda möjligheter för en uppryckning på området. "Varje
klockare borde undervisa mot avgift", säger pastorn i L e k a r y d
som sin "oförgripliga mening" i denna sak, och han följes härvid
av ämbetsbröderna i bl. a. U n n a r yd, Å s och S l ä t t h ö g samt
S j ö s å s, där man dock säger sig begagna undervisningen i
ä x j ö.
Emellertid är man full t medveten om att i de flesta fall
klockarna icke är lämpliga och att en förändring härutinnan är
behövlig. "I flera författningar säges" - heter det i skrivelsen frå n
pastorn i Å s - "att klockaren skall undervisa. Men då klockarlönen är li ten, har man måst antaga bönder till klockare. De ha
kanske aldrig gått i skola eller lärt någon tillräcklig vetenskap.
De kunna vara något boklärda, men ha ej lärt rä tt stavelsekonsten,
hava röst a tt sjunga, men intet lärt sångkonsten ... " Dessutom
måste de sköta sitt åkerbruk. När nya klockare tillsättes, borde
kunniga män väljas. Varje pastor borde utse en yngling, som
skulle utbildas och prövas av domkapitlet och sändas till vederbörande pastor med bevis, att han är skicklig till k lockare.
Från S l ä t t h ö g framlägges ännu utförligare förslag till reform
av klockarinstitutionen. Allmogen borde genom "höga överhetens"
förordnande förhindras att vid klockarval överrösta kyrkoherden,
och det borde tillses, att man noga följde ky rkolagens föreskrift,
att inga andra fick antagas än de, som befanns dugliga att undervisa. K lockarna borde avlönas och underhållas rikligare, och församlingarna skulle ej få ti llfälle att ti ll klockare kalla den, som
begärde minst i lön. Viss avgi ft (ex. 3 öre silvermynt per barn)
skulle bestämmas som arvode för klockaren och till fullo betalas,
men för de fattiga borde socknen betala. P astor skulle ha överinseende över undervisningen och examinera samt vid visitationerna
avlägga rapport om resultatet.
v
Det är tyd ligen de dåliga erfarenheterna angående klockarna,
som gör, att från några håll (bl. a. l\ l g h u l t och N o t t e b ä c k)
den tanken framföres, a tt komministrarna skulle kunna åtaga sig
undervisningen. I stället för att bygga skolhus och hålla vedbrand
till dem skulle då församligarna bygga och underhålla capellans-
27
boställen, betala på dem vilande utsk y ld er och för varje barn gö ra
ett eller två sommardagsve rken. Dessutom skulle lämnas "ordentlig
vedergä llning för informationen" efter överenskommelse. "Allmogen vinner häri genom" - heter det - "den fördel, att deras
barn gru ndeligen läras, tukteligen hå llas och väl skötas. Var ock
komministri äga ojäviga bevis om sin nit i informationsverket, så
tyckas de vara berättigade till bättre lägenhet, då dc härom ansökan göra." Alltså en slags motsvarighet till den för lärare vid
dåtida hög:·c skolor gällande rätten att få räk na dubbla prästerliga
tjänsteår, varigenom dc hade möjlighet a tt tidigare "bliva utur
oket släppte".
Utvägen a tt låta prästmän på ett mera omedelbart sätt taga del
i barnunderv isningen föreslås bland andra medel även av pastorn i
A l g u t s b o d a ]oh. Drysen, vilkens utlåtande är det utförligaste
och otvivelaktigt det mest genomtänkta av dem alla. I d etsamnu
behandlas såväl frågan om hur sko lhus sk ulle kunna anskaff<J.s som
olika sätt att lösa lära rfrågan. Och d är ägnas även uppmär ksamhet
åt undervisningens mål och medel.
Sockenstuga bör - anse1· Drysen "ofö rgripligen" - ku nna användas som skolhus i alla församlin gar. Då sluppc man ifrån besvärligheterna med skolbyggen. Och föräl drarna kunde om söndagarna taga med sig kost till ba rnen vid skol::m. A ven för kontrollen av undervisningen vore det br?. a tt ha skolan nära ky rb. n.
Vad lärarfrågan beträffar, var Drysen av den uppfattningen, att
klockarna i allmänhet var närmast denna uppgift, då de om sönd:-~­
garna ej hade några ämbetssysslor, som hindrade dem. Visser ligen
var de i d e flesta fall illitterati [olä rd a l, men under kyr koherden s och komministerns tillsyn borde dc dock kunna lä ra barnen
katekes och läsfärdighet. D å de olärda klockarna dog eller p å
annat sätt lä mn ade sin tjänst, borde så ordn as, a tt pastor <W
domkapitlet kunde begära "någon fattig och tillika med lu gnt
och dygdigt sinne och snille begåvad skoleperson, som förut k unde
prövas till sina kateketiska precepta [ undervisningsförmågaJ och
sånggå vor, helst efter noter". Förutom klocka rlönen sk ulle så denne
få en kappe säd av m a tlaget och "något månatligt" kon tan t för
varje barn. I de fa ll då klockaren vore uppenbarligen olämplig och
oduglig tillund ervisning - "de äro ofta intagna av kärlek til l fylleri
och dryckenskap", heter det - kunde pastors- och komministersadjunkterna mot fö rhöjning av lönen och tillgodoräkn a nde av 1 1/2
28
tjäns teår åtaga sig unde rvisningen i svenska och katekes. Vore åter
denn a väg ej fram komlig, så k und e föresl ås unga st udenter eller
"magistri", som framdeles ämnade söka prästerligt förordnande men
en t id ville ägna sig åt "läroståndet", eller också sådana präster,
som ej hade utförsgavor och därför måste undervisa. Drysen vi lle
jämföra dessa med diakonerna i den första k ristna försam lin gen,
vilka enligt de belägg, som han a nför, inte var förhindrade att
undervisa (" remoti a fac ul ta te docend i et erudiendi"). Dessa diakoner kunde ä ven vid behov få vara pastorn eller kommin istern behjä lpliga m ed att predika och d ärvid ha utsikter att bli befordrade
till a d junkter eller komministra r. Men institutionen borde stadfästas genom K. Maj :ts lag och förordning, och a r vodet finge så
förd elas, att allmogen ej för mycket betungades, "ty då bliver den
trög ti ll ett så hä lsosam t verk, emedan så dryga skatter dem tr ycka ;
och ganska många här nere i landet m åste mest i dy ra år köpa
säd)).
I fråga om den pl anerade skolordningen för la n därare fram håller Drysen främst, a tt kraven på och kontrollen över lärarna, i
enli ghet med vad tid igare anförts, måste upprätthållas. Lärotiderna
föreslår han förlagd a till tiden mellan trettondagen och midsommar, "då all mogen vill hava sina barn till bärgslen", och så från
1 september till 8 dagar före jul m ed kortare ferier vid övriga
~tora högtider. Undervisningen borde omfatta ABC-boken, "särdeles i rik tig stavning, va rvid allmogen mest är okun n ig", samt
Luthers ka tekes med SvebiLii "vackra fö rklaring" . M en katekesen
sku lle läsas " icke allenast memoriter [ ur m innet] utan ock med
svarens upplösande i mindre fr ågor, a tt barnen må tte förstå saken
eller läran av orden" och så f öras "till alla kristeliga dygders utövning och t ill stygge lse vid a lla synder och laster i tan kar, ord
och gärningar utan skry mteri och skenhelighet: a tt de icke allenast
bliva boni cives [goda medborgare] utan förnämligast boni
christiani [goda kristna J, som är grunden ti ll det förra." Om
någon av allmogens barn hade " snill e och lust", skulle skolmästaren även undervisa i latinsk gramm atik, så a tt man sedan kunde
fortsä tta vid de offentl iga lärdomsskolorna, och m o t särski ld ersättning borde de barn, som så önskade, få lära skrivkonsten.
Denna nämnes av Drysen efter lat inet . Om räkning talas inte alls.
Kontrollen av resultatet sku lle överlämnas åt p rästerskapet. Den
som vid offentlig examen i kyrkan visat sig ej k unna sina kristen -
29
F
domsstycken, sku lle inte få begå nattvarden eller träda i äktenskap,
"vilket är, såsom man försökt, ett stort motiv".
Från icke-prästerligt håll föreligger ett uttalande om de tillämnade skolornas karaktär och uppgift, vilket får anses som typiskt
för betraktelsesättet ännu i slutet av 1700-talet. Det är patronus
i A s fröken W. U. Cedercrantz, som i en till kyrkoherdens redogörelse fogad särski ld skrivelse härom bl. a. säger : "För min del
önskade jag en sådan inrättning, varigenom allmogens barn för
lindrig avgift under ett beskedeligt a nförande blevo lärde att läsa
i bok och väl förstå sina kristen domsstycken. Att skriva och räkna
är en övning, som egenteligen tillhörer stå ndspersoners barn, och
som även för allmogens kvickare barn vid de offentliga lärohusen
kan erhållas. Jag är således icke av den tanka, att allmogens
barn böra vid de s. k. sockneskolor sysselsättas med en övning, som
är den mindre angelägna och varigenom de kunde förlora lust för
det arbete, varmed de sig egenteligen böra nära samt sina skyldigheter emot K. Maj:t och Fäderneslandet uppfylla. När de lärt läsa
i bok och fått inhämta en tillförlåtelig kunskap om den store Gudens sanna kännedom och dyrkan, så lärer det av H. K. Maj :t nådiga åsyftade ändamål vara vunnit." - "Man kunde" - heter det
- "skäligen förmoda, att den obändiga viljan i samma mån böjes,
som förståndet upplyses". Ordningen och punktligheten i skolan
skulle komma ungdomen till god nytta "i alla dess framgena göromål". Premier borde även förekomma.
Domkapitlets och länsstyrelsens i Växjö tttlåtanden
De till domkapitlet inkomna yttrandena hade sålunda givit vid
handen, att församlingarna visserligen värderade och tacksamt tog
kännedom om planerna på en förbättring av folkundervisningen,
vars nytta man insåg och i bättre tider gärna ville lämna bidrag
till. Det var dock, på något undantag när, ej möjligt att göra sammanskott till skolhus och skolmästare med hänsyn till de dryga
skatterna och kontributionerna samt den "ringa sädesväxten i orten
år efter annat" . Andra utvägar hade anvisats, vilka dock i stort sett
endast innebar en intensifiering av de tidigare gjorda ansträngningarna för barnundervisn ingen . Detta arbete säges från må nga
håll ha lämnat goda resultat. Det är tydligt, att avsaknaden av
30
sådana skolor, som i det kungliga cirkuläret åsyftades, eJ vant så
kännbar eller ens märkts.
I sitt .den l. mars 1769 avgivna yttrande i frågan~u ansluter sig
domkapitlet tdl den optimistiska bedömningen av folkundervisningens tillstånd och vitsord a r de "hugneliga prov, som ungdomen
såväl vid biskopsvisitationer som prostförhör nu för tiden ådagalä~ger" ... Det kan "ej heller annat än medgiva", att det faller sig
svart for allmogen att uppbygga sko lhus och löna skolmästare.
Men med ta nke på landsskolors stora nytta är det domkapidets
"hö.gelig: ~stundan, att de i stiftet inrättade och genom K un gl.
MaJ :ts nad1gste stadfästelse bekräftade och stadgade v oro". Syftet
skulle, anser domkapitlet, kunna vinnas utan allmogens "kännbara
gravation [belastning]". Skolmästarsysslan kunde nämligen utan
olägenhet förenas med klockarsysslan, "då dessa göromål för vara.J:nan i.cke hinderliga äro". Sockenstugor m åste dessutom av varje
forsamlmg uppbyggas och underhållas, och dessa kunde mycket
väl begagnas till skolhus.
Denna tanke, som ju framkommit i flera av de förut refererade
sockenskrivelserna, utföres närmare på följande sätt: skolmästareklockare- och organisttjänst skulle genom K ungl. Maj :ts förord nande "förbindas" med varandra och församlingarna därvid mista
rätten att till klockare kalla den, som begärde minst lön. Kyrkoherden skulle utnämna och domkapitlet "stadfästa" den vid befattningen, som befunnes vara lämpligast. Församlingarna borde
vidare åläggas att "redeligen" avlöna dessa personer, vilka därjämte
skulle erhålla viss avgift per undervisat barn. Vid inträffad ledighet på Idoekartjänsten hade man d å möjlighet att "förse församlingen" med sådana personer, som var lämpliga även att undervisa.
I framtiden, då de nuvarande sockenstugorna behövde ny- eller ombyggas och då allmogen få tt erfa ra inrättningens nytta, bleve det
säkerligen lättare att få till stånd goda lokaler.
. I f råga om skolornas mål och arbete hyste domkapi tlet den memngen, att barnen ; frä~st borde lära sann gudsfruktan och en
dygdig vandel samt tillhållas att väl !~sa i bok och förstå sina
kristendomsstycken. Om ämnena skrivning och rä k ning uttalas
samma uppfa ttning, som kommit till uttryck i den ovan omnämnda skrivelsen från patronus i A s. "Men att de i dessa skolor
skulle läras att skriva och räkna, det a nser Consistorium alldeles
onödigt, emedan deras tid i så må tto fåfängt förspilles och mgen
31
brist på skolor i Riket är, varest d essa stycken av dem läras kunna,
som hos sig låta förspörja åhoga till stu dier eller andre vitae genera [levnadsyrken]". Undervisningen borde pågå hela året ut2.n
några ferier, såvida icke så sto ra barn fu nnes i skolan, att de vid
bä rgningstiden behövdes hemma. Kontrollen över skolornas arbete
skulle i första hand utövas av prästerna, men även vid biskops- och
prostvisitationerna skulle noga undersökas, huru skolorna fungerade .
Kunskaperna borde sedan vidmakthållas genom katekesförhör i hem
och kyrka och genom ordnade nattvardsförhör, vid vilka församlingen skul le närvara.
I likhet med domkapitlet fann länsstyrelsen i V ä x j ö i sitt yttrande i juli 1769 det icke möjligt att nu betunga allmogen med
utgifter. Det påpekas, att sammanskott nyligen beviljats och å rligen
" utgjordes" till det redan inrättade lasarettet. Den enda utväg, som
stode till buds, vore, att djäknar eller studenter finge av pastor
utses till klockare, utan att allmogen därvid kunde lägga hinder
i vägen. Klockarlönen jämte särskilt "informationsarvode" borde
locka lämpliga sökande till sådana tjänster.
Det R e u t e r h o l m s k a reformprogrammet för ett ordnat
skolväsen på landsbygden blev ej fullföljt . I maj 1769 stö rtades
mössregereingen, från vil ken initiativet utgått. Handlingarna i ären det överlämnades till den år 1770 tillsatta uppfostringskommissionen, och hä r synes det hela så små ningom ha råka t i glömska. Den
med anledning a v det kungliga cirkuläret verkställda undersökningen hade visat, att inom V ä x j ö s t i f t förutsättningar inte
nu fanns för upprättande av fasta skolor och anställan de av skolmästare i varje församling Vittnesbörden från andra delar av landet
var fö r övrigt i stort sett av samma art. Att allmogens barn skulle
behöva någon särskild undervisning även i profana ämnen var en
i d et stora hela ännu alltför ny tanke, för att den skulle kunna
vinna anklang ute i bygderna . Over huvud taget var man nog ej
- trots många underdåniga sympatiuttala nden - övertygad om
att särskilda skolor behövdes för allmogens barn. Om bara föräld rarna eller någon person i deras ställe lärde barnen Luthers lilla
katekes utantill och möjligen också bibragte d em färd ighet att hjä lpligt läsa i bok, ansåg man tydli gen även på a nsvarigt håll, att b<'.rnundervisningen var ordnad på ett sätt, som ungefärligen svarade
mot behovet. 2 7
32
FOLKUNDER VISNINGSANST ALTER MOT SLUTET
AV 1700-TALET
I flertalet av de sockenrapporter, som ingavs till V ä x j ö domkapitel i samband med den i fö regående avdelning skildrade undersökningen 1768 angående landsskolor, lämnas upplysn ingar om de
dittills v idtagna åtgärderna för allmogens undervisn ing. Man får
av dem en gansk a god bild av folkund ervisningens tillstånd inom
stiftet vid denna tid. Härtill fogas ofta en del optimistiska reflexio~
ner från pastors sida om resu ltatet av dessa åtgä rder och av de,;
kyrkliga folk undervisningen. Det sammanhang i vi lket uppg ifterna
lämnades gör det förklarligt, om de uppmuntran de dragen i bilden
blivit särskilt fra1~hävda . 28
Tillståndet enligt sockenrapporter 1768
Boklärda k lockare omtalas endast i några fa ll (ex. R y s s b y,
V i t t e r y d) syssla med barnu nderv isning. Men man betraktar
dem tydli gen som en reserv att utnyttja, då man nu för framt iden
lovar att beflita sig om undervisningen. Ofta göres den försä kran,
att man vid nästa klockarval ämnar se till, att man får en person,
som är villig och lämplig att även ta hand om barnen. Allmogen
säges emellertid oftast vara mån om att barnen "lära läsa i bok
och sina kristendomsstycken" .
Tillfälliga och ambulera nde skolmästare nämnes i flera socknar:
Agunnar y d, Algutsboda, An ,gelstad, Reftele, Skat e l ö v, S t e n b r o h u l t, V i s l a n d a, Å s e d a och l'i. l g h u l t
m . fl. De får i allmänhet goda v itsord och säges arbeta i fullt samförstånd med pastor och ti ll hans fulla belåtenhet. Pastorn i D ä d es J o nedskriver någ ra komplicerade satser om tillståndet i sin
socken: "Jag kan ock, fast mina krafter och hälsa äro igenom en
alltför trägen flit att vid alla tillfällen lära, undervisa och förman a
33
så de äldre som de yngre till framsteg och förkovring i kristendomen, förtärd e, undfägna mig av det enda, att största delen här
läser församlingen väl både i och utan bok samt enfaldigt förstår,
den minste något ringare, samt få av de äl dre som ej kunn a lä sa
uti bok dock så att var och en vet tillräc ketigen till vad för ett
högst l;cksa ligt ändamål Gud människosläktet korat och kallat och
följaktligen under hela mitt vistande här a v 19 år del s såsom
adjunkt dels som kyrkoherde ej vet mer än en grov synd av 2:ne
gifta emot det sjätte budet bedrivne, vilka bägge läste och läsa väl
både i och utan bok, samt förstodo, att det var av de grövre
synder, havandes de för övrigt, så väl som alle mina åhörare, fört
en stilla, ödmjuk och gudfruktig vandel samt sö kt förbättring i
levernet och förkovring i kristendomen".
Samma slags erfarenheter inberättas t. ex. från U n n a r y d . Där
lika lite som annorstädes försummade lärarna eller föräldrarna själv<>.
att flitigt och nitiskt "ihån späda åldren" undervisa sina barn att läsn
i bok, "att med egna ögon se och inhämta av den H. Bibel, som
mest finnes i alla hus, L Cateches och andra gudeliga betraktelser
och and erika böcker Guds nåd och vilja om människors sa li ghet, så
att församlin ga rna vid jän~förelse av förfädernas kristendomskunskap med hu gnad se nu större uppl ysn ing och rikare Gud s kunskap
och den välsignad med den sä ll a verkan, att på emot 70 år har i
dessa församlingar icke förelupit grova och svåra lagbrott eller
nå<>on
av dess lemmar blivit förd till avrättsplatsen eller dömd till
o
svårt och evärdeligit fängelse, varföre den Högstes nådiga bistånd
vare evinnerligen lov och pri s."
Som typiska uttryck för vad som kunnat åstadkommas i församlingarna kan man måhända a nföra, vad som inberättas från S k at e l ö v och S t e n b r o h u l t.
Av redogörelsen från S k a t e l ö v framgår, att pastor där (prosten Andr. Wiesel t 1779) tidig are utverkat, att en mag. Branting
blivit antagen till skolmästare och anvisad rum för undervi snin ge n.
Emellertid varade denna inrättning inte mer än ett halvår "under
vilken tid ganska få barn sig infunno, och litet eller intet betalte
för sig". skolmästaren måste d ä rför upphöra med sin verksamhet.
Sedan hade pastor föranstaltat, "på det barn och ungdom i p astoratet icke skulle släppas handlösa och utan uppövning i den gudomliga läran, att en s. k. läromoder av god frejd, gudfruktig, läraktig ,
sedig och vackert för sig kommen i kristendomens övning, ehuru
34
än mycket fattig, blivit antagen, som hjälper sig med sitt usla bröd
och flyttar sig sin tid under några få barns information, som
success ive hos henne sig inställa till dess de gått prim a rudimenta
Christ. religionis [kristna re] igionens första grunder] igeno m, och
jag själv dem därpå förhört i h ennes närvaro. Och längre har jag
ej kunnat komma i denna sak. Annars drives" - säger prosten "katekismi lära här som annorstädes Gudi lov i kontraktet med all
oförtrutenhet det jag nogg rant vid mina anställte visitationer med
särskild fägnad förnummit, så i kyrkorna å förordnade tider på
året som ock hemma i hu sen efter kungl. kyrko lagen; men synnerli gen förhöres ungdomen allvars amt, när den första gången begår
H. H . Nattvard och innan den d ärtill admitteras."
Liknande meddelande lämnas från S t e n b r o h u l t: "Här har
tillgått således: En del föräldrar äro själva skickliga att informera
sina barn, en del leja en ga mmal soldat eller någon annan, som de
bäst behaga härtill. Vid förhör i kyrka och hem undervisas barnen
av läraren, allt utan tvång, i synnerhet när de unga sko la första
gången taga H. H. N. Och Gudi lov, jag hoppa s, att ungdomen
så vä l här som på något annat ställe, kan tämligen väl si na kristendomshuvudstycken."
Vidgad undervisning genom privatlärare och klockare
Den år 1768 från högsta ort företagna framstöten för inrättande
av skolor på landet hade, såsom förut nämnts, inte lett till någ ra
verkliga res ultat. Utan betydelse blev den dock icke. Intresset hade
inriktats p å frågan, och vad V ä x j ö s t i f t beträffar är det
uppenbart, att jordmånen för en förbättrad folkunder v isnin g bl ir
gynnsammare under 1700-talets sista dece nnier. 2 ~
Det stora flertalet församlin ga r litade visserligen alltjämt enba rt
oill d en gam la föräldraundervi sningen och privatinformationen .
Men tillgå ngen på privatlärare synes bli allt bättre. I uppgifter
från sl utet av 1780-talet omnämnes volontärer, avskedade so ldater
och korpraler, ofärdiga pigor, "besked liga" ynglingar, inspektor
(Å k e r s församling) och smedänka. Från A l g h u l t inberättas
till och med att en blind man, som bodde i sockenstugan, under
många år med stor framgång undervisat barn. Prästerna hade
tydligen ett vaksamt öga på att dessa lärare var lämp li ga. På
35
V i s i n g s ö, där sådana lärare säges finnas mest i varje by , brukade p as tor vid husförhören examinera d em särskilt i läsnin g och
kristendomsstyc kena.
En uppryckning i fråga om klockarnas befattning med und ervisningen torde även ha ägt rum. Från många församlingar t. ex.
A n g e l s t a d, B r i n g e t o f t a, F u r u b y, H o v m a n t o r p och
M å n s a r p rapporteras, att de med flit betjänade församlingens
barn. Svårigheten var emellertid, att arvodet blev för lågt eller
utbetalad es oregelbundet. Många ga ml a och uttjänta klockare fick
lämna plats för yngre och lämpligare krafter.
Antagna skolmästare
Det blir allt vanligare, att församlingarna får tillgång till sä r~kilda, antagna skolmästare. I detta avseende gjordes stora an-
strängningar från prästerskapets sida, särskilt av den under 1700talets två sista decennier verksamme biskopen och politikern Olof
Wallquist (biskop 1787-1800). Vid prästmötet i V ä x j ö 1793 väcktes förslag, att man skulle anhålla hos K. Maj :t om åläggande för
församling arna att anställa sockenskolmästare och betala honom
bestämd lön. Att få igenom denna helt visst mycket betydelsefulla
reform bl ev målet för den närmaste tiden s ::tnsträngningar p å området, även om förslaget ej ännu resulterade i någon allmän föreskrift.
U n der 1780-talet torde också antalet antagna skolmästare ha
ökats betydligt, och samma utveckling fortsätter under 1790-talet.
I J ö n k ö p i n g- L ju n g a r u m omtalas två pedagoger och lika så
i R y s s b y och Å s e d a. För övrigt kan som exempel på församlingar med antagna skolmästare nä mnas A g u n n a r y d, A l s eda, Barkeryd, Berga, Björkö, Bolmsö (1786), Bäckseda (1786), Fröderyd (1788), Hult s jö-Skepp e r sta d
(1783), Nottebäck(1788), Sjö sås(1791), Skatelöv(1787),
St e n b r o h u l t (1788 med lokal i sockenstugan) och K l m eb o d a. Ofta ordnades saken så, att pastor utvalde en yngling med
håg och fallenhet och förberedde honom för lärarkallet. Inte alltid
skedde antagning på sockenstämmor, utan ofta ansågs det vara nog,
om antagningen skett genom pastor. I handlingarna figurerar emellertid även dylika lärare som sockenskolmästare. Att få igenom ett
bestämt å rli gt arvode var svåras t; i regel antogs skolmästaren
36
utan att någon lön fixerad es, och han hänvisades till pri vat uppgö relse med må lsmännen. I K a r l s t o r p hände det, att klockaren
satte sig emot anställande a v sockensko l mästare, då han a nsåg sig
ha privilegium på undervisningen inom socknen. Församlin ge n hade
häremot "intet påmint", heter det.
Sleolor och donationer
Frågar man slutligen etter några a ndra synliga tecken på ökat
folkundervi sningsintresse inom stiftet under 1700-ta!ets sista decennier, så kan nämnas, att flera donationer och några nya skolinrättninga r under denna tid kommer till stå nd. Framstegen här är dock
ganska obetydliga i jämförelse med förbättringarna på många andm
håll i vårt land, där donationer i stort antal omtalas och skolor
grundas ofta på ini tia t i v a v framstående prästmän och "ståndspersoner", som i sina strävanden inspirerats av det år 1771 stiftade
sällskapet Pro fide et christianismo. 30
Emellertid donerade å r 1776 patronus och ägaren till Be r g g u a r a gods utanför V ä x j ö friherren Sal. von Otter 8 li spund
smör av frälsehemmanet H ä r l ö v R i n g a g å r d, varav 4 sk ulle
förvandlas i pengar, till underhå ll av skola i B e r g und a och
O j a försa mlingars pastorat. Pastoratet hade då uppby ggt ge mensamt skol- och fattighus, och här hölls sedan under någon tid skola.
Den torde ha arbetat under tämligen små förhållanden: man kl agar
snart över att både fattigvä se ndet och skolväsendet ej rymdes i
stugan och att den låg i en utkant av socknen. Trots att skolfonden
växte, blev anslagen till läraren för små. I början på 1800-talet
(1807) upphörde inrättninge n, och k lockaren fick undervis nin ge n
om ha nd. 1836 utsyntes det gamla skol- och fattighu set.
Från N o t t e b ä c k omtalas en annan skoldonation. Kyrkoherden
där Sven J ohan Arell skänkte år 1791 6 tunnor spannmål, hälften råg
och hälften korn, till en skolinrättning, som samma år kom till
stånd i N o t t e b ä c k s kyrkby. En skolmästare antogs - han
hette Peter Sjöbeck och kom sedan att under närmare 40 år nitiskt
och sk.ickligt handleda barnen i båd e N o t t e b ä c k och G r a nh u l t - och instruktion för denn e fastställdes av domkapitl et den
3 juli 1791. Siwlan var ursp run gli ge n tänkt såsom fa st . Snyggt och
rymli gt sko lhu s uppfördes vid kyrkan. Men på grund av d e stora
37
Bild 4. Skolmoster
byskolan (Målning av
J. J.
Ringdahl)
avstånden måste läraren även ambulera, och fram mot 1800-talet
blev skolan endast ambulerande. År 1824 säges det, att skolhuset
beboddes a v en skomakare, som underhöll det, medan skolmästaren
köpt ett torp "och ej hade huset av nöden".
I L e k e r y d inrättades en skola år 1798 av komministern därstädes J. J. Lagergren, vilken själv tjänstgjorde som lärare och i
övrigt visade det största intresse för folkundervisningen. Han blev
sedermera inval d som ledamot av samfundet Pro fide et christianismo. Undervisningen, som bedrevs i sockenstugan, synes ha omfattat ej blott kristendom och läsning utan även räkning, skrivning
och naturkunskap. Sl<alan upprätthölls såsom ett slags privatskola
till år 1805, då Lagergren erhöll transport till Sv a r t t o r p s församlin g.31
Från prebendepastoratet G å r d s b y är även att nämna, att en
komminister Pehr Fonten därstädes på 1780-talet till fattiga barns
undervisning donerade en hemmansränta å 29 rdr 16 sk. 6 rst.
årligen. Den synes ha använts till ersättning åt k lockaren för dylik
undervisning. I L i n n e r y d sam lade man av dopgåvor till en
38
Bild 5. Skolmäsmren i byskolan (Mål n ing av
J.
W. Wallandcr)
skolboksfond, från vilken biblar, psalmböcker och k atekeser till behövande bekostades.~ 2
Härutöver synes skolväsendet tnom stiftet ännu ej ha fått den
plats i donatorernas åtanke, som det varit värt och som det under
det fö ljande å rhundra det i n ågon m ån även inom V ä x j ö s t i f t
lyckades förvärva. U nder allt verksammare bistånd frå n lekmännens sida hade den tanken blivit väckt även inom V ä x j ö s t i f t,
att särskilda skolor för allmogens barn var behövliga. Att dessa skolor sk ulle kunna tjäna även ett allmä nt medborgerligt syfte, den
åsikten var på officiellt håll .inom stiftet ännu f rämmande . Men här
och var hade den dock vågat sig fram .
Som den allmänt medborgerliga undervisningens omedvetna p ionjärer på fältet tord e man n ä rmast kunna räk na d e gamla skolinformatorerna (Bild 4 och 5, s. 38, 39). Säkerligen vore det stora flertalet a v dessa värda ett bättre äreminne än glömskan eller de kort<\,
oftast nedlåtande och ringaktande omnämnand en, som bestods dem
~v samtiden. U nder umbäranden och besvärligheter av allehanda slag
39
och under trycket av den allmänna uppfattningen, att de ej dugde
till någonting annat, att de egentligen var onyttiga sam hällsmedlemmar, fick de utföra sitt arbete. Och dock öppnade de, ehuruväl
endast på glänt, för de många och de små dörren till kunskapens
värld; de skapade förutsättningar för och samlade material till den
nutida samhällsbyggnaden, där arbetet på ornamenten, tornen och
tinnarna ofta och kanske helt naturligt uppmärksammas, bejubi8.S
och belönas på bekostnad av hänsynen och tacksamheten för det
förberedande arbetet. Som bekant blev det den tanke, vars bärare
de gamla skolmästarna kan anses vara, folkskoletanken, som under
1800- talet framför allt blir föremål för debatt och slutligen sätter
sin prägel på överväganden och åtgärderna på folkundervisningen s
område.
ALLMANNA SKOLSTRAVANDEN OCH NYA SKOLOR
I BORJAN AV 1800-TALET
I den svenska folkundervisningens historia betecknar 1800-talets
första decennier en den lagstadgade folkskolans förberedelsetid,
under vilken tankar och ideer om undervisningens ordnande framlägges och diskuteras, då undersökningar och utredningar avlöser
varandra för att längre fram, år 1842, utkristalliseras i en svensk
folkskola, som visserligen bär kompromissens kännetecken men
som dock blir den grund, på vilken sedan kunnat byggas vidare.
Anmärkningsvärt är det stora intresset från statsmakternas sida
för undersökningar a v hithörande spörsmål. Inte mindre än tre särskilda instanser: kanslersgillet (1801-1809), uppfostringskommitten
(1812-1825) och stora uppfostringskommitten (1825-1828) ägnade sig bl. a. åt folkundervisningsfrågorna . Och vid riksdagarna
förelåg ständigt sådana frågor till behandling. V ä x j ö s t i f t intager, främst genom sådana namn som Esaias Tegner (biskop 1824
-1846) och Christo/er lsaac Heurlin (domprost 1829-1838, biskop
1847-1860), en uppmärksammad plats i denna tids folkundervisningshistoria.
Uppfostringskommitteerna
Det är naturligtvis ej meningen att här närmare skildra dessa
allmänna överväganden och åtgärder. Vad som främst skulle sysselsätta oss är deras återverkningar i småländska bygder. Som bakgrund till den provinsiella utvecklingen är några upplysningar om
dem dock behövliga.
Det nyss omnämnda kanslersgillet, vars verksamhet avstannade i
samband med det nya statsskickets införande i vårt land 1809,
avgav inga slutliga förslag om folkundervisningens ordnande.a~
Stort utrymme ägnades däremot dessa frågor av uppfostrings40
41
kommitt<~n, som tillsattes 1812 och som blev färdig med sitt arbete
år 1825. Den uppgjorde en logisk och Idar indelning a v de befintliga skolorna, men dess förslag rörande den grundläggande informationen innebar ingenting väsentligt nytt. Hemundervisningen var
- ansåg kommitten - den ideala lösningen av barnundervisningsproblemen, och skolor för allmogen, vilka i vissa fall kunde vara
behövliga, borde därför betraktas som en nödfallsutväg. Ambulerande skolor var i. allmänhet för landsbygden de lämpligaste, men
någc t tvång att inrätta dy lika borde ej förekomma, utan församlingarnas frihet härutinnan skulle bibehållas. Inrättades allmogeskolor, borde församlingarna, liksom när det gällde fattigvården,
själva stå för kostnaderna. Några statsbidrag skulle ej ifrågakomma,
dels av principiella skäl, dels på grund av svårigheterna att rättvist
fördela kostnade rna .
I stort sett samma linjer följdes av den stora uppfostringskommitten, vari bl. a. E. Tegner blivit ledamot. I det år 18 28 c>.v~
givna betänkandet uttalas den meningen, att staten egentligen endast hade att sk affa med och intressera sig för religionskunskapen
och därmed sammanhängande färdighet i läsning. Helst borde
denna undervisning ombesörjas av förä ldra rna själva för att på ett
senare stadium överlämnas till prästerskapet. Skedde ej den fö rsta
undervisningen på ett till f redsställande sätt - man ansåg att läsfärdi ghet kunde krävas före 8-årsåldern - borde skolor gripa in.
I v issa fall kunde skolor behövas även för undervisning i andra
ämnen än kristendom och läsning. Men sådana medborguskolor
kunde ej vara "ämne för bestämda fordringar av staten utan endast
för dess uppmuntran". Kommunerna skulle åtaga sig dem såsom
frivilliga anstalter. I fråga om lärarutbildningen hystes emellertid
den uppfattningen inom kommitten, att statliga å tgärder var befogade.34
Tillståndet inom stiftet
A v de nyssnämnda skolkommiw~erna infordrades tid efter
annan uppgifter och utl åtanden från domkapitlen om skolväsendets
tillstånd och behov. Sockenstämmorna m åste direkt eller genom
domkapitlets förmedling lämna rapporter och taga stä llni ng till
skolfrågorna. Socknarna lämnades icke i fred . Härigenom hölls
uppmärksamheten på folkundervisningen vid makt även i trakter,
42
där man ka nske helst hade velat lämna ämnet obeaktat. Och på
detta sätt har vi också fått ett värdefu llt material vid stud iet av
fol kskolans förhistoria.
I fråga om praktiska åtgärder för allmogens undervisning innebär 1800-talets inbrott icke någon vänd punkt vare sig för landet
i dess helhet eller för V ä x j ö s t i f t. Man fortsätter i de från
1700-talet kända formerna: k atekespredikningar och förhör av
olika slag genom prästerskapet, föräldraunde rvisning och undervisning genom klockare eller privatpersoner. I fråga om antalet socknar med antagna skolmästare och antalet skolor ligger stiftet fortfa rande betyd ligt efter många andra delar av vårt land. Fattigdomen, skogar och obygder lade h inder i vägen för ett snabbare
framåtskridande, vartill ofta kom folkpsykologiska faktorer: avoghet eller misstänksamhet mot "nymodigheter".
Vid sekelskiftet fann s endast ett fåta l skolor: pedagogier frå n
1600-ta!et i Vrigsta d, Gränna och på Visin gsö sam t
mer eller mindre tillfälliga sockenskolor i B e r g u n d a, G å r d s b y, L e k e r y d och N o t t e b ä c k . Hemunderv isningen anser
man alltjämt vara d et väsentliga. Men då m å nga hem saknade möjlighet att om besörja undervisningen, måste särskil da skolor för allmogen synas behövliga och önskvärda även på sådana håll, där
tanken på en a llmän medborgerlig skola ej ännu vunnit anslutning.
Början av 1800-talet brukar liksom senare delen av 1700-talet
med a v seende på fo lkundervisn ingen i a llmänhet betecknas som donationsskolornas och fattigskolornas tid. I städerna är d essa i allmänhet endast avsedda fö r den fattigaste delen av befolkningen .
På landsbygden, där en mera burgen befolkning merendels saknades, får dessa skolor en a ll männare prägel och en mera blandad
lärjungesk ara, ehuru syftet och undervisningens anord ning i båda
fallen är likartade.
U n der 1800-talets två första decennier inrättades åtm instone ett
par donationsskolor i stiftet, en i S v a r t t o r p s socken och en i
v ä x j ö.
Donationsskolan i Svarttorp
Sedan biskop Wallquist (s. 36) v id visitation å r 1797 uttalat
önskemål om undervisningens förbättring i S v a r t t o r p s socken,
skapades snart möjligheter härför genom en donation av statsrådet
43
Gudm~md Jöran Adlerbeth (t 1818), ägare av säteriet R a m s j öh o l m. Denne bortskänkte år 1807 dels ett boställe för lärare
(3/16 mantal H u l t N o r r e g å r d) och dels en summa av 83
rdr 16 sk. b., varav räntan skulle tillfalla skolmästaren. Församlingen bidrog med någon vedbrand . År 1822 utbyttes bostället
H u l t mot ett annat, L ö v f ä Il a n, varvid donator lämn<'.de
500 rdr i utbyte. '
Siwlan kom i gång 1809, och dess lärare blev en gymnasist från
V i s i n g s ö jöns Gabriel Wetterstrand. Enligt instruktionen skulle
undervisas 4 dagar i veckan med 6 timmar om dagen från mitten
av februari till mitten av juni och likaså under tiden septemberdecember. Lärjungarna skulle mottagas först vid tretton års ålder,
och det var tydligen meningen, att man före inträdet skulle ha lärt
sig de första grunderna i kristendom och läsning. Därigenom kunde
man ju hinna längre i de andra ämnena: skrivning, räkning och
bi bl. historia. A ven jordbrukskunskap var u p ptaget bland skolans
ämnen. Vid vårterminernas slut hölls examen i kyrkan, och då utdelades premier, vartill ofta skänktes medel av donator. Denne intresserade sig mycket för skolan och tog den under sitt särskilda
beskydd. I allmänhet synes omkring 30-40 lärjungar ha deltagit
i undervisningen, bland dem även sådana från annexförsamlingen
L e k e r y d. Något särski lt skolhus fanns icke, utan lärarbostaden
tjän stgjorde som sådant.
S v a r t t o r p s donationsskola ägde bestånd ännu då den lagstadgade folkskolan skulle inrättas, och den övergick därvid till
folkskola. Under hela denna tid upprätthölls skolmästa retjän sten
a v den förste läraren W etterstrand. Enligt de för skolan gällande
föreskrifterna skulle domkapitlet uppgöra förslag vid tillsättande
av lärartjänsten och ägaren till R a m s j ö h o l m, pastor och församling med vardera en röst därefter förrätta val, men denna säregna tillsättningsprocedur behövde aldrig tillämpasY;
Bild 6. Domprosten H åk an Sjögren (SkoJdonator och läro boksförfattare.
Målnin g av U. Angcrstein)
Sjögrenska fattigskolan i Växjö
Den i V ä x j ö i början av 1800-talet inrättade donationsskolan
brukar i a llmänhet benämnas Sjögrenska fattigskolan.
En skolko llega i staden, mag. Appelberg, hade redan h 1792 till
en framtida fattigskola testamenterat 600 R. b:o och en konrektor
Sal. Eklin hade för samma ändamål år 1805 donerat 542 rdr 3 sk.
44
5 rst. b:o. Dessa don ationer uppgick år 1814 ti ll samman lagt 2790
rdr 27 sk. 5 rst. b:o. År 1813 inköpte så dåvarande domprosten i
V ä x j ö Håkan Sjögren (1727-1815. Bild 6, s. 45) en stadstomt
och lät där på egen bekostnad uppbygga erforderliga hus för en
fattigskola. V ä x j ö församling åtog sig därefter att underhålla
45
F
dessa hus och åter uppbygga dem, om så bleve behövligt - ett
med hänsyn till skolans senare, av eldsvådor påverkade öde betydelsefullt löfte. Domprosten donerade därjämte en stunma på
4000 rdr b:o till lönefond till "en läsernästare och en läromästerska",
av vilka den förre skulle undervisa fattigbarnen i läsning, skrivning
och räkning och den senare åt flickorna meddela undervisn ing uti
för dem passande handaslöjder (arbetsinrättning).
Senare tillkom nya donationer av domprosten, av en direktör
Rask (16 rdr 32 sk. b:o), av V ä x j ö stads- och hantverkssocietet
(100 rdr b:o) och av en fru Blommendahl (111 rdr 5 sk. 4 rst.). Därtill kom ett årligt bidrag av 50 rdr b:o, som kronprinsen vid ett
besök i V ä x j ö 1816 lovade till fattigska leinrättningen och som
sedan regelbundet inlevererades.
Skolan fick sålunda med tiden ganska goda ekonomiska resurser:
år 1839 uppgick den kontanta fonden tlil 11000 rdr b:o. Lärarn2.s
lön var också efter dåtida förhålland en god . Läraren hade 140 rdr
b:o jämte ljuspengar och sommarbete för en ko på stadens marker.
"Läromästerskan" hade 100 rdr b:o. Båda åtnjöt fria husrum och
vedbrand, vilken lämnades av stadsförsamlingen.
Reglementet för skolan stadfästes den 8 juni 1814, och den 1
maj 1815 kom skolan i gång. Dess förvaltande myndighet blev
fattigvårdsdirektionen, i vars handlingar man torde ha kunnat följa
skolans öden; tyvärr synes dessa handlingar på ett eller annat sätt
ha gått till spillo. Det är endast genom rapporter till domkapitel
och till det s. k. växelundervisningssällskapet i Stockholm, som kortfattade uppgifter kan hämtas om dess verksamhet. 30
Siwlan synes ha haft stor betydelse för den fattigare stadsbefolkningen. Den torde i a llmänhet varit väl besökt: i rapporterna
växlar lärjungeantalet mellan 60 och 90. Gossarna undervisades,
såsom förut nämnts, i läsning, räkning och skrivning, men åtm instone vissa tider förekom även undervisning i bibl. historia (efter
H ubners lärobok), geografi (Cnattingius lärobok) och historia. Katekes och psalmbok var självskrivna läroböcker i skolan. Flickorna
fick sy, spinna och sticka. Barn från landsförsamlingen mottogs
också, sedan överenskommelse träffats, att stads- och landsförsamlingarna skulle gemensamt ansvara för skolans underhåll med resp.
2/3 och 1/3 av kostnaderna. Siwlan följde gott med i utvecklingen
på undervisni ngens område. När den s. k. växelundervisningen infördes i vårt land - i det följande skall denna närmare behand46
las - övergick man till den nya underv isningsmetoden, och den
härför nödiga materielen och utrustningen anskaffades.
Man klagar i en rapport från skolans lärare vid en senare t idpunkt (1840-talet) över en svårighet, som förmodligen från början
givit sig till känna. Medan lärjungarna i all mänhet var "sedliga
och tämligen flitiga" hade det inte vari t möjligt intressera föräld rarna för skolan . De kom aldrig dit för att höra sina barns framsteg, inte ens vid de allmänna examina, som hölls två gånger om
året. Ofta kvarhölls barnen i hemmet av föräld rarna, och stadens
innevånare hade rättighet att rekvirera ut barn till arbete, så att
stundom hälften av lärjun garna var borta på våren och hösten vid
potatissättning och upptagning. Från skolan gick barnen dels till
läroverket, dels till hemmen " för att hos förä ldrarna glömma det
de lärt".
Lokalfrågorna vållade gång på gång flera svårigheter. Vid den
stora branden, som övergick V ä x j ö i februari 1838, ödelades den
första skolbyggnaden, vilken torde ha legat vid Norrgatan. Siwlan
inhystes i fattighuset, där den i ett litet rum under ett par år fick
arbeta under primitiva förhålladen. Ny skolbyggnad uppfördes
dock inom kort för att även den under branden 1843 läggas i aska.
Då hade folkskolan blivit lagstadgad, och i de nya lokaler, som
åter uppfördes vid Kungsgatan och som ännu finns kvar, fortsatte
den Sjögrenska fattigskolan sin verksamhet som folkskol a.
De nu berörda framstegen i fråga om anstalter för undervisningen inom stiftet i början av 1800-talet är ganska begränsade.
Särskilt skolan i V ä x j ö utgör emellertid ett betydelsefullt och
även utom stiftets gränser uppmärksammat tillskott till d e änn u
sälls~nta skolorna för gemene man. Domprosten Håkan Sjögren,
som 1 främsta rummet bidragit till denna skolas tillkomst men som
även på annat sätt, genom donationer till andra skolinränningar (i
N ö b b e l e och S k a t e l ö v) samt genom utgivande av läroböcker för barnundervisningen understött skolsträvandena i början
av 1800-talet, har gjort sig högt förtj änt om folkundervisningen
inom stiftet (Jfr Bild 17, s. 151 ).
47
EN NY UNDER VISNINGSMETOD
A v stor betydelse för den fortsatta förbättringen a v folkundervisningsanstalterna i hela vårt land blev den nya undervisningsmetod, som omkring 1820-talet från England började vinna insteg
här och som benämnes växelundervisningsmetoden eller efter sina
upphovsmän Bell-Lancastermetoden. Lancaster och Bell var två
präster, som ungefär samtidigt, den ene vid en fattigskola i London
och den andre vid en skola i M a d r a s i I n d i e n, sökt och ansåg sig ha lyckats lösa problemet att med få lärare undervisa
många barn. Sedan Bell överflyttat till E n g l a n d, samarbetade de
två männen, och deras metod börj ade snart praktiseras i allt vidare
kretsar, både inom och utom E u r o p a.n
V äxehmdervisningen introduceras i Sverige
Växelundervisningsmetoden blev med tiden en synnerligen invecklad arbetsfonn med många varianter och til lägg - en utveckling,
som ej är så ovanlig, då pedagoger får hand om ett uppslag. Den
gick i korthet ut därpå, att läraren uppdelade lärjungeskaran i
flera grupper allt efter kunskaper och framsteg (cirklar) och så
undervisade dessa grupper indirekt genom medhjälpare bland lärjungarna, s. k. monitörer. Monitörerna undervisades direkt av läraren och denne övervakade sedan frå n sin upphöjda plats arbetet
i cirklarna runt om i salen. Något absolut nytt innebar detta ej
inom svenskt skolväsen. Redan i vår första skolordning av år
1571 säges om de lärda skolorna, att det var nödvändigt, att "den
seden ock bliver behållen kvar i skolorna, att man tager instructores från de högre kretsarna [lärjungegrupperna]". I de lärda skolorna försvann systemet, i samma mån som jämte rektor lektorer
och kollegor tillsattes, men för folkundervisningen i början a v
1800-talet var just bristen på lärare den största hämskon på ut-
48
Bild 7. Per Rc1nho ld Svensson (Växclu ndervisningens inrroduk rör i Sverige)
vecklingen. Med växelundervisning kunde, ansåg man, en duktig
lärare ha hand om hundratalet lä rjungar. Men då krävdes förstås
minutiös ordning, särskilda konstgrepp, marscher och signaler av
olika slag.
Från Sv e r i g e utsändes å r 1816 en lä rare vid en fattigskola
i S t o c k h o l m mag. Per R einhold Svensson, för att på o~·t och
ställe studera systemet. P . R. Svensson var från V ä x j ö s t i f t,
född i V i r e s t a d, och hade gått i skola i V ä x j ö (Bild 7, s. 49).
49
Han gjorde efter hemkomsten saken känd och fick så småningom
kraftigt stöd. År 1822 bildades i S t o c k h o l m Sällskapet för
växelundervisningens främjande, och dess stadgar stadfästes av
Kungl. Maj:t. Sällskapet fick avläggare r unt om i landet. Flera
framstående män vanns för rörelsen, både biskopar och landshöv dingar. Präster, adelsmän, possessionater och bruksägare ingick
som medlemmar. skoldonationer blev allt vanligare. Sällskapet
understödde genom råd och uppl ysningar övergången till den nya
metod en, och i S t o c k h o l m upprättades en s. k. norma lskola,
där man kunde få studera och inöv a den. l själva verket blev
växelundervisningssällskapet under flera årtionden framåt en slags
skolöverstyrelse, som utfärdade direktiv och mottog rapporter.
Den förut (s. 42) omnämnda uppfostringskommissionen av år 1812
förordade livligt i sitt betänkande 18 25 metodens införande i
skolorna.
I3ild 8.
Vrigstads pcdagogi 1826-1917 (Måln ing av j. L. Rid dcrspo rrc)
De äldre skoloma och växehmdervisningen
Växelundervisningen visade sig ha en förmåga att intressera och .
stimulera till inrättande av skolor, som är ganska enastående.
Många ansåg, att med densamma en ny period i människosläktets
utveckling tagit sin början. Aven för V ä x j ö s t i f t, d är svårigheterna nog eljest var större än på många andra håll och jordmånen mera hårdarbetad i dessa frågor, medförde växelundervisningen en ökad livaktighet för skolväsendet. Tegner själv, som
från 1824 stod i spetsen för stiftet, tillhörde växelundervisningssällskapet under ett tiotal år. De redan befintliga skolorna övergick snart nog till den nya anordningen a v skolarbetet.
Vid den äldsta skolan i stiftet, Gyllenstiernska pedagogien i
V r i g s t a d, som under lång tid legat i lägervall, infördes växelundervisning från år 1826, sedan nytt skolhus i två våningar blivit
uppbyggt och skolan främs t genom Tegners ingripande blivit upprättad ur sitt förfall (Bild 8, s. 51). År 1828 hade ytterligare en donation tillfallit skolan, i det "änkejägmästarinnan" Elisabeth Hafström
skänkt 1/4 rusthåll H o l k a r y d L i Il e g å r d för ti llökning på
lönen åt läraren. 38 Tegner, som då ännu vistades i Lund, skrev därifrån ett tacksägelsebrev - ett mellanting av hy llningsadress och
tjänsteskrivelse: " ... Fru Jägmästarinnan står redan efter naturens
ordning nära den allvarliga stunden, då man måste taga avsked av
50
Solens ljus, av jordens grönska, av släkt och vänner, av allt som
varit oss kärt här nere; men ett bättre, ett säkrare förebud kan
man icke skicka före sig på den långa resan, än en välgärni ng,
som är nyttig för människor och behaglig för Gud ..." Sam tidigt
skrev han till sin vän ecklesiastikministern A . C. af Kullberg oc h
ifrågasätter ytterligare hedersbevisning; man får ett starkt in tryck
av Tegners omedelbarhet och av den nyblivne stiftschefens änn u
friska intresse för även de mi ndre centrala uppgifterna: " ... Men
skulle du ej kunna utverka henne några ord till tacksägelse med
Kungens underskrift? Det skulle göra en sensation. Gumman ä r
stenrik och gåve kanske ännu en hemmansdel. Jag fäster m ycken
vikt vid V r i g s t a d. Det är, utom städerna, den enda punkten
för Växelundervisning inom Stiftet ... "
Siwlan blev försedd med "en duglig pedagog", prästmannen G usta f
Tömer, och från 1838 prästmannen Magnus Palmgren . Växelundervisningstabeller och inventarier anskaffades. År 1828 säges
skolan vara besökt av 65 lärjungar, vi lka för utom i kristendom
und erv isades i skrivning, läsning och r äkning. År 1839 var barnanta let 52. Det är tydligt, att sko lan tack vare växelund ervisningens införande och Tegners bistånd räddades från att utplånas.30
De två ti digare omnämnda pedagogierna f rån 1600-talet, på
V i s i n g s ö och i G r ä n n a, vilka ursprungl igen hade övervä51
gan de lärd prägel, blev nu under inflytande a v växelundervisningen omorganiserade.
V i s i n g s ö s k o l a n hade som lärdomsskola blivit helt nedlagd i början av 1800-talet (1811). Sedan det gamla gymnasiehuset, den s. k. Braheska/an, av K. Maj:t skänkts till skolhus
och man från samma håll erhållit medel till lärarlön (resolution av
den 27/10 1832), återupptogs skolverksamheten i början av 1830talet, men det blev nu en växelundervisningsskola, som efterträdde
den tidigare lärdomsskolan. Reglemente för densamma fastställdes
av domkapitlet den 19/4 1834. Enligt detta skulle skolan förvaltas
av en direktion med pastor som ordförande. Barn av båda könen
mottogs till undervisning i innan- och utanläsning, katekes och
bibl. historia. Om så särskilt önskades, fick man även undervisning
i räkning, skrivning och sv. historia. Läsningen skulle pågå från kl 9
till12 och 2 till 4 om dagarna under tiden 15/2-1/7 och 1/9-1/12.
Vid varje termins slut hölls examen, då premier utdelad'es. De förmögnare måste erlägga terminsavgifter. Enligt en uppgift från år 1839
var antalet lärjungar då omkring 60. Växelundervisningsskolans
arvtagare blev sedermera den lagstadgade folkskolan: 10
Ungefär samma utv~ckling företer den av greve Brahe år 1675
(s 21) inrättade pedagogien i G r ä n n a.
Vid början av 1800-talet hade denna skola det ganska besvärligt.
Medel saknades till anskaffning och underhåll av erforderlig skolmateriel, vilken därför måste bekostas a v lärjungarna och lärarna
själva. Skolhusen, vilka liksom lärarbostäderna var uppförda av
stads- och landsförsamlingarna, underhölls med en av lärjungarna
uttagen skolavgift, Premiefond saknades. I lön fick lärarna 10 1 /2
tunnor säd av statsmedel jämte djäknepengar av G r ä n n a pastorat. Den tidigare rättigheten att samla allmosor i socknarna till
skolor hade nämligen nu ersatts med en bestämd avgift. Så länge
lärdomsskolan på V i s i n g s ö ägde bestånd, kunde borgerskapet i
G r ä n n a få sina barn även undervisade d~r, och skolan i
G r ä n n a var för behovet tillräcklig Men sedan lärdomsskolan
indragits, blev G r ä n n a s k o l a n "överlupen" av lärjungar.
Pastor säger sig ha föreslagit (1824 ), att en "näringsskola" skulle
inrättas för staden med tvenne lärare, varigenom pedagogien
kunde ägna sig åt sin särskilda högre uppgift. Denna plan sattes
emellertid inte i verket. År 1828 infördes växelundervisning vid
skolan, och denna kom sedan ända till folkskolans genomförande
52
att arbeta både som fattigskola och pedagogi. Det stora flertalet
lärjungar undervisades endast i läsning, skrivning och enkel räkning jämte kristendom, men för dem som så önskade upptogs ämnena geografi, historia, språklära samt latin och främmande språkY
Vid samma tid som för skolan i G r ä n n a (mot slutet av 1820talet) började växelundervisningen tillämpas vid Sjögrenska skolan i V ä x j ö (s. 44-47). Växelundervisningssällskapet i S t o c kh o l m hyste stora förhoppningar om skolans roll: den sades vara "tjänlig till en slags normalskola för stiftet". Från normalskolan i S t o c k h o l m anskaffades de inte så få inventarier
och tabeller i läsning och räkning, som behövdes, för, att metoden
skulle kunna tillämpas. Tyvärr synes dessa hjälpmedel ha gått till
spillo vid de bränder, som övergick skolan, och inventariuppsättningen torde därefter ej ha tillräckligt kompletterats. Antalet cirklar vid växelundervisningen i skolan var stort. Från en relativt sen
rapport kan utläsas, att cirklarna varit 12. I de nio lägsta undervisades i katekes, räkning, skrivning, sång och gymnastik, i cirklarna 10 och 11 tillkom bibl. historia och i den högsta sv. historia,
geografi och sv. grammatik. 42
För de övriga förutvarande skolorna i stiftet blev växelundervisningen ej av någon större betydelse. Donationsskolan i S v a r t t o r p (s. 43 f.) torde ha upptagit den endast i ringa utsträckning .
De förut (s. 43) omnämnda skolinrättningarna i B e r g u n d;>.
och L e k e r y d upphörde i början av 1800-talet, och skolan i
N o t t e b ä c k blev liksom den Fontenska fattigskolan i G å r d sb y (s. 43) ambulerande, varför växelundervisning här ej synes ha
bedrivits i nämnvärd utsträckning.
"Skolmästareanstalt" i Växjö
Förutom anskaffning av inventarier och undervisningstabeller erfordrades naturligtvis särskil t instruerade lärare, för att övergång
till den nya arbetsformen skulle kunna ske. Åtskilligt kunde man
ju lära av de tillgängliga hjälpredorna i ämnet, men personlig
handledning var nästan nödvändig. Normalskolan i S t o c k h o l m
blev därför plantskolan för de nya ideerna.
Från och med år 1825 kom emellertid genom biskop Tegnf:rs
bemödanden en avläggare till normalskolan till stånd i V ä x j ö,
en skolmästareanstalt, som den kallas i handlingarna. Konsistorie53
notarien Samuel Gustaf Mellin hade på Tegners förord inhämtat
"lancastermetod och gymnastikkännedom", och han blev anstaltens
föreståndare och växelundervisningens pionjär i V ä x j ö och trakten
däromkring. Han klagar i flera meddelanden till sä llskapet i
S t o c k h o l m över bristande stöd i arbetet. Emellertid fick anstalten
stor betydelse, och många var de klockare, som där fick lära känna
den nya undervisningsmetoden, vilken för övrigt genom ett kungl.
dekret 1824 fått rang, heder och värdighet a v officiell undervisningsmetod. I si t t tal vid prästmötet i V ä x j ö 18 36 omnämner
Tegner denna anstalt och upplyser, att frå n densamma mer än
100 skolmästare blivit utexaminerade. Några närmare upplys ningar
om densamm a står härutöver ej att finna. Man får väl antaga, att
den arbetat i nära anslutning till Sjögrenska skolan. Som en förelöpare till V ä x j ö seminarium är den anmärkningsvärd.H
Då vistelsen vid en särskild utbildningsanstalt blev en kostsam
sak, var det vanligt, att de klockare och landsbygdslärare, som ej
förmådde stå för utgiften, någon kortare tid besökte närmaste
växel undervisningsskola för att på så sätt få handledning. I bland
kunde det hända, att församlingen lämnade bidrag.
Exempel på växelunderv isning
Växelundervisningstekniken kunde naturligtvis variera från ort
till ort, och under de mer än tre årtionden, som den kom att härsk;'l.
i skolorna, utvecklades den betydligt. Gemensamt var emellertid
indelningen av lärjungarna i grupper eller cirklar med hänsyn till
framstegen, med 8-10 elever i varje och med en ledare, moni tör.
Genom flera överenskomna tecken: slag på klocka, signaler i visselpipa, handklappningar och dylikt leddes lektionerna och barnens
marscher till och från cirkelplatserna. Aven sittandet i och uppstigandet från bänkarna, böckernas och tabellernas framtagande
ansågs böra ske efter kommando och i takt. Dylik ordning i det
y ttre var nog också nödvändig, då det gä llde stora avdelningar
med olika cirkelindelning för flera ämnen, så att man i läsning
kunde tillhöra en grupp, i räkning en annan och i skri v ning en
tre d je.
Kanske någ ra lektionsexempel på grundval av tillgängliga uppgifter här kunde komplettera d en föregående framställn ingen om
54
växelundervisningen. Reko nstruktionen kan mycket väl tänka~
hänföra sig till växelundervisningsskolan i V ä x j ö.H
Efter marsch in i skolsalen och till bänkarna kommenderas ba rnen til l läsecirklarna. Man hade märken eller siffror på väggarn a
ant gå efter, och kanske fan ns det också ha lvcirklar uppritade med
krita på golvet, så att man kunde se, hur man skulle stå. Samtidigt beger sig moni·törerna med sina pekpinnar var och en t ill
sin cirkel för att där leda arbetet. Det måtte ha blivit ett betydande oväsen, när efter ett par "stötar" i lära repipan alla de 12
cirklarna samtidigt satte i gång och försökte överrösta vara ndra i
högläsning. Läraren satt väl merendels i ka tedern som en fältherre
övervakande den kulturstrid, som pågick i salen. Men i bland tog
han en promen ad bland grupperna för att se, hur manitörerna
skctte sig, eller för att ta hand om någon cirkel. De minsta hå ller
på med att inlära bokstäverna. Monitören pekar med sin käpp på
de på väggen eller på en s. k. ståndare hängande tabellerna med bokstäver, stavelser och ord. Lärju ngarna får en och en och sed an i kör
nöta in dem. Skul le någon inte klara sig, hjälpes han av nästa b .mrat,
som då till belöning får intaga den förres plats. Sedan bokstäverna
uppräknats, läses ordet i en något högre tonart stavelse för stavelse,
och hela skolrummet fylles av sorlet från ivriga barnstrupar, särskilt när n ågot längre ord skall bemästras, t. ex. andungsjakthundarna. Litet längre bort står renläsningsci rklarna med sina tabeller
och ger hals, och i de högre cirklarna förhör manitörerna uta nläxor i katekes och biblisk h istoria. Kontrollen är sträng, och för: umliga lärj u'ngar antecknas n oga. Då och då få r man som belöning
läsa uppby ggliga och sedelära nde berättelser ur läseboken.
Läsningen upphör, tabell er och böcker samlas in, och barnen
marscherar nu till räknecirklarna. En del beger sig til l de cirklar,
där ku lramar begagnas och där lärjungarna stående får bedri n räkningen under manitörens ledning. De mera försigkomna övar skriftlig
räkning efter tabeller, vilkas framtagande också sker i bestämd
ordning. Kulorna slamrar och monitörernas frågo r och barnens svar
ekar i rummet, tills en signa l från lärarpipan anger, att tavlorn a
skall rengöras och lektionen avslutas.
N u fö ljer en lektion i skrivning. I d e lägre cirklarna övas i en
s. k. sandbänk de enkla grundstrecken sam t bokstävernas form och
sammanbindni ng. Sanden jämnas med en "sandstrykare" - ofta en
rulle med upphöjningar, som åstadkommer parallella streck i san -
55
den. Mellan dem kunde bokstäverna skrivas. Till en början tJanar
pekfingret som penna, sedan anlitas träpinnar. Läraren punkterar
för nybörjarna ett streck i sanden eller en bokstavsform, och barnen fyller sedan i denna figur. Litet högre upp i cirklarna anger
monitören, vilken bokstav, som skall skrivas. Alla barnen upprepar
hans ord, och efter nytt kommando "skriv" sättes alla pinnarna
i rörelse. Vid ta ve! bänkarna får lärjungarna fortsätta sin övning
på skiffertavla efter diktamen eller skrivtabeller. De längst komna
använder papper och gåspenna. En på 1840-talet framsdl.ende pedagog skriver: "Ingen bör få använda stålpenna; det skämmer
stilen." Vid skrivningens slut går läraren omkring och granskar
det skrivna, ger beröm och tillrättavisningar. Och så blir det
omsider tid för en välbehövlig rast för utluftning av den tryckta
atmosfären på slagfältet samt för mat och vila inför eftermiddagens
förnyade övningar.
Det dröjde länge, innan några betä nksamma röster höjdes mot
den undervisningsexercis, som "växelsystemet" tydligen innebar.
Annu hade man endast sinne för dess möjligheter: begränsning av
antalet lärare men ökning av antalet lärjungar. Den dåtida uppfattningen om ban1Llndervisningens uppgift: att bibringa eleverna
läs- och skrivfärdigheter samt vissa minneskunskaper, syntes också
bli tillgodosedd genom metoden. Allteftersom lärarbristen så småningom avhjälptes, miste emellertid arbetsformen sin starkaste motivering. Och bland dem, som då verksamt bidrog till dess för•
svinnande, var, såsom vi sedermera skall se, en av V ä x j ö s t i f t s
mera bemärkta folkskalemän: Abraham Rundbäck.
V AXELUNDER VISNINGSSKOLOR
Tack vare det ökade intresse för follmndervisningen, som BellLancaster-rörelsen skapade, och de större möjligheter, som genom den
bereddes - enligt vad i föregående avdelning sagts - steg ant<>-let skolor inom V ä x j ö s t i f t under 1820- och 1830-talen gansb
avsevärt. Vid 1834 års riksdag kunde domprosten i V ä x j ö Chr. J.
Heurlin omvittna, hurusom för 20 år sedan högst få folkskolor
fanns inom stiftet, men att de sedan vuxit mycket i antal. Som ett
symtom på det ökade intresset även i vissa bondekretsar kan anföras den motion av ledamoten av bondeståndet Sven Hwrli11
från K r o n o b e r g s l ä n, som väcktes vid samma riksdag (Bild
9, s. 59). I densamma uttalades den mycket avancerade meningen,
att varje församling borde för allmänna medel inrätta och underhålla en allmän skola med undervisning i både kristendom, läsning,
skrivning och räkning samt i fäderneslandets geografi och historia,
i naturrätten och allmänna rättsläran. Prästerna skulle vara lärare.
I fråga om statsanslag och skoltvång och även i fråga om ämneskretsen i en allmän folkskola var Sven Heurlin betydligt före sin tid.'1 ~
Både i stad och på landsbygd, i brukssamhällen och vid herrgårdar blev nu åtskilliga skolor upprättade, vanligen med donat ionsmede l.
skolan i Jönköping
I J ö n k ö p i n g fanns i början av 1800-talet i fråga om fasta
skolanstalter endast lärdomsskolan och apologistskolan, av vilka
den senare hade en viss betydelse även för folkundervisningen .
Privatlärare var naturligtvis därjämte att tillgå i stort antal. Emellertid blev år 1823 genom frivilliga sammanskott och främst genom pastorn j. Wettertings ansträngningar en lärare samt växelundervi~ningstabeller och böcker anskaffade från S t o c k h o l m, och
56
57
en skola eller pedagogi inrättades, som snart livligt besöktes. Sedan
stads- och slottsförsamlingarna förenat sig om denna anstal t, organiserades den som fullständig växelundervisningsskola och ställdes
under en direktion . Skolhus uppfördes, reglemente uppgjordes, lära rlönen reglerades genom anslag från försa mlingarna, vartill kom
kollekter och gåvor vid vigslar och barndop. Från 1825 var skola n
i full gång.
M an läste k a tekes och hade skrivning och räkning. De äldre fick
även undervisning i bibl. historia, svensk historia och geografi. I
allmänhet synes sko lan ha varit besökt av omkring 60-talet lärJLingar.
År 1835 ställdes skolan, liksom i allmänhet · blev fallet med dylika skolor, under fattigvårdsdirektionens inseende, och som fattigskola stod den kvar, d å den lagstadgade folk skolan kom till stånd.
Vid d enna tidpunkt hade emellertid i staden upprättats även
andra folkundervisningsanstalter: en söndagsskola för ynglingar
frå n ha ntverkerierna (fr. 1837), en k a tek esskola för na ttvardsungdom och en flickskola för "tjänstehjon" med undervisning i
handaslöjder (fr. 1835). Namnet söndagsskola innebar ej som nu en
skola med kyrklig karaktär, utan endast att undervisningen pågick
på söndagarna .46
Bneks- och herrg&rdsskolor
Brukssamhället H u s k v a r n a erhöll redan 1821 ~n fast folkundervisn ingsa nstalt, i det översten friherre G. Sttere då inrättade
en lancasterskola, som var a v sedd för gevä rsfaktoriets arbetarfamil jer, men d är barn från socknen (H a k a r p) även mottogs. De
senare sku lle betala 24 sk. b:o i månaden, med an avgiften för
ba rnen frå n brukssamhä llet va r 16 sk. b:o. Lönen till läraren utgjorde 50 rdr b :o, 12 t:r span nmå l förutom 1 1/2 t:a råg och 1 1/2 t:n
havre från sockenmagasinet. Dessutom erhölls fritt husrum (av stiftaren) , kål-land och 4 kub-famnar ved samt hä lften av skolavgifterna. Den a ndra hälften a nvändes till premier och skolmaterieL
Ett syn nerligen omsorgsfullt uta rbetat reglemente blev stadfäst, och
som lä rare fick man en student från S k a r a Adam Fredrik NorLander, som ägde "erforderlig skicklighet" a tt undervisa i skola ns
ämnen: läsning, skrivning, kristendom, historia och geografi. Två
gånger om å ret hölls examen under inspek tors ledning. An talet
58
Bi ld 9. Bonde riksdagsmannen Sven Heurlin (Förespråkare fö r a ll män folks ko la)
59
barn torde i allmänhet ha varit omkring 30-40. Skolan besöktes i
september år 1826 av biskop Tegner, som då var stadd på res<'till stora skolkommitten i S t o c k h o J m. Han tog med intresse
del av växelundervisningen och inskrev i skolans anteckningsbok
en lyckönskan till "denna vackra inrättning". År 1835 kompletterades skolan med en ambulerande anstalt för sockenbarnen. Den
blev sedermera folkskola enligt 1842 års folkskolestadga.•;
Mot slutet av 18:20-talet tillkom andra bruksskolor, t. ex. en vid
H ö r l e järnbruk i V ä r n a m o socken år 1828 och en annan vid
Eckersholms bruk i Byarums socken år 1829. Stiftare
och donatorer var grevarna John och Jacob Hamilton, vilka för
sitt nit om skolväsen det fick mottaga tacksamhetsskrivelser från
Tegner. De hade i utlandet gjort bekantskap med växelundervisningen och deltog gärna själva i undervisningen, Lärarna, i H ö r l e
J. Gasslander och i E c k e r s h o l m Anders Ellming, var väl utbildade i metoden, och skolan i E c k e r s h o l m synes vissa tider h<'.
varit mycket besökt av praktikanter, som ville inhämta växelundervisningssättet. H ö r l e s k o l a n torde emellertid ha varit den
livaktigaste. Vid E c k e r s h o l m låg undervisningen nere i slutet av
1830-talet, men H ö r l e s k o l a n omtalas som bruksskola ännu i
mitten av 1840-talet. Jacob Hamilton erbjöd sig vid ett par tillfällen
att upplåta tomt mitt för B y a r u m s k y r k a till en sockenskoia,
men församlingen såg sig inte i stånd att uppföra en skolbyggnad.'18
]\ven L e s s e b o fick efter sporadiska ansatser fr. 1822 genom
donation av bruksägaren där bergsrådet ]oh . L. Aschan en skola,
som från 1827 ägde bestånd under några år med en And. Widen
som lärare. Denne hade inhämtat växelundervisningsmetoden vid
amiralitetets barnhus i K a r l s k r o n a. Ungefär vid samma tid
anskaffade bruksägaren Aschan, som ägde Å r y d s bruk i H e mm e s j ö, husrum och lästabeller till en skola i H o v m a n t o r p. 40
Vid H u s e b y bruk och herrgård i S k a t e l ö v upprättades
år 1830 en skola t~ck vare grevarna Malcolm och Hugo Hamilton.
kammare. Skolan omnämnes icke i tillgängliga handlingar från
1840-talet och torde ha u p p hört under något a v detta decenninums
första år .öo
Av samma slag var den av friherre Löwensköld vid N i s s a f o r s järnbruk under förra hälften av 1830-talet inrättade barnsko lan i K ä Il e r y d socken. Förutom brukets och godsets barn
mottogs även mot någon betalning hemmansägarebarnen i sock nen .
År 1836 uppges, att de längst bort boende lärjungarna "endast"
hade 3/ 4 mil att gå till denna sko la.'il
A v särskilda herrgårdsskolor kan nämnas en i K ä r d a socken
år 1834 inrättad undervisningsanstalt för torparebarn under H e rr e s t a d s säteri . Siwlans stiftare var säteriets dåvarande ägare,
Philip Petersen. På torpet N o r r a B e r g uppfördes ett skolhus
med läsrum och bostadsrum för läraren. Barnen uppdelades, så att
7-9-åringarna gick i skolan under tiden 14/5-14/7 samt 1/101/11 och 10-15-åringarna mellan den 7/1 och den 7/4. Amnena
var kristendom (Luthers katekes med Svebilii förklaring samt Hiibners bibl. historia), läsning, skrivning och räkning. I allmänhet var
barnen omkring ett 30-tal. Läraren, som enligt en uppgift från
år 1839 var en avskedad soldat vid namn Magnus Schön, erhöll
avkastningen av torpet och 12 sk. rgds. i terminen. Han behövde
emellertid ej bruka torpet. Det gjorde godset, och även underhållet
av byggnaden sköttes genom godsherren. Siwlan synes ha upphört
i samband med inrättandet av en folkskola inom socknen. :;~
En liknande skola, dock utan eget skolhus, kom genom baron
Rappe på T a g e l s gods i M i s t e l å s socken till stånd år 1837
för godsets underlydande. Baronen antog lärare (And. Olsson) med
en lön av 8 t:r säd, ved, kofoder och fritt husrum på herrgården.
Sockenbarn skulle betal a 16 sk. b:o per månad i skobvgift.
Emellertid synes föräldrarna ej ha haft förtroende för läraren, och
skolan torde ha fått mera tillfällig karaktär." 3
Den var egentligen avsedd för bruksfolket och torparna, men även
andras barn kunde mot betalning till skolmästaren tagas emot.
Skolan var en lancasterskola med undervisning i kristendom, läsning, skrivning och räkning samt historia. År 1839 uppgives undervisningstiden vara 6-7 månader, och antalet barn var 70. Om
lärarlönen säges, att den per månad utgjorde 5 rdr rgds., 2 skäppor
säd och lf2 lisp. fläsk förutom 1 stop söt mjölk om dagen och fri
60
skolinrättningar på landsbygden
Av de nya skolorna i övrigt ute på landsbygden under 1820och 1830-talen tillkom en del på enskilt initiativ. Det stora flertalet hade dock karaktär av sockenskolor.
En fattigskola, som var förenad med ambulerande sko linrättning
61
är att nämna från S. S a n d s j ö socken, där en komminister Bengt
Oseen redan år 1822 lyckades få till stånd en dylik anstalt. Oseen
skänkte själv både jord och pengar, och andra givare hjälpte till,
så att fonderna till skolans och lärarens underh åll blev betydliga.
I den fasta fattigskolan, för vilken särskilt skolhus uppfördes, undervisades under tre månader årligen, och resten a v aret ambulerade läraren ute i socknen. Antalet i fattigskolan undervisade barn
var i allmänhet endast omkring 10. Troligen kom här växelundervisning tidigt i bruk. Om den förste läraren S. D. Dalström heter
det, att han säkerl igen kunde inhämta växelundervisningsmetoden .'H
Vid kyrkoinvigning i S. San d s j ö 1838 tackade Tegner i ett högstämt anförande Oseen för hans intresse för folkundervisningen.
I N ä s s j ö, som vid denna tid var en liten församling, inrättades
efter mönster från J ö n k ö p i n g en växelundervisningsskola år
1824 främst genom postdirektören And. Sjölins ansträngningar.
Sjölin inköpte för egna medel en stuga ute i socknen och lät flytta
den till kyrkan, där den användes till skollokal. Materiel för växelunelervisning anskaffades, reglemente uppgjordes och till lärare
antogs organisten Nylander, som vid skolan i J ö n k ö p i n g hade
inhämtat färdighet i lärosättet. Från moderförsamlingen B a r k er y d ra p porterades 1832, att medan man där visade mindre skicklighet i läsning, så var man i N ä s s j ö "berömvärdare i sitt hela
skick, så i detta som i andra avseenden". Emellertid uppkom. vissa
slitningar och konflikter mellan pastor i B a r k e r y d och skolans
huvudman, den nyssnämnde Sjölin, orsakade, som det förefaller, av
olika meningar rörande undervisningssättet (Se ytterligare härom
s. 86-88). Arbetet i skolan fortgick dock ända fram mot slutet av
1840-talet, då folkskola inrättades i N ä s s j ö. Omkring 30-talet
barn uppgives i regel ha besökt skolan, och antalet var på 1840talet i stigande. 65
I L j u n g a r u m uppfördes år 1825 skollokal i förening med
fattighuset - en icke ovanlig kombination - , och en lärare antogs
och försågs med bostad och lön. Han fick även rätt att upptaga
undervisningsavgift med 12 sk. i månaden av varje barn. Undervisning meddelades i läsning, skrivning och räkning och i "den
första bokstavliga kristendomskunskapen". Siwlan var väl besökt,
omkr. 30 barn årligen, och sedan man 3-4 år tillhört densamma,
fortsattes kristendomsundervisningen på söndagsmorgnarna i kyrkan. Liksom i allmänhe t blev fallet med de nu ifrågavarande sko62
lorna, omorganiserades L j u n g a r u m s s k o l a n omsider till
folkskola. 50
Obetydligt senare kom fast skola till stånd i N y d a l a socken,
där lokal år 1826 ställdes till förfogande i sockenstugans övre våning. Lärare som var kunnig i växelundervisningsmetoden antogs,
och han fick lönen fixerad till 1 kappe säd av vart 1/ 4 mantalshemman och 1 kappe av varje stortorp samt 2 rdr rgds. för varje
barn, som utexaminerades och befanns ha nöjaktig kunskap. Mot
slutet av 1830-talet omnämnes skolan ännu:H
Inom S ö r a b y församling stifta des år 1831 en lanca stersko la
med skol hus, sammanbyggt med sockenstugan. lleslu t om byg 5e
hade fattats redan 1827. Siwlan synes ha varit väl omhuldad och
flitigt besökt. Den fortsatte också sin verksamhet långt in på 1840talet.
B r i n g e t o f t a socken fick en liknande anstalt 1831 genom en
donation från år 1827. Sockenstugan blev skollokal. Närmast hade
man avsett de fattigas barn, som fick gratis undervisning. Andra
lärjungar måste betala skolavgift. Siwlan torde ha fört en tynande
tillvaro och förändrades år 1841 till ambulerande anstalt.
En mindre, stationär skola omnämnes från L å n g a s j ö i en
rapport från år 1832. Den torde ha varit en av klockaren skött
fattigskola och som sådan ej särdeles anmärkningsvärd. Mindre
skolor, vanligen inrymda i sockenstugan, ibland ambulerande, omtalas från flera håll (ex. A l m e s å k r a, H a Il a r y d, L i n n er y d, Ramkvilla, Rogberga, Våxtorp).
Den förut (s. 60) omnämnda bruksskolan vid H ö r l e fick år
1836 en avläggare inom socknen, i det att läraren i H ö r l e skola
även valdes till lärare vid sockenskolan i V ä r n a m o, vilken fick
lokaler i socke nstugan. Undervisningen, som bedrevs enligt lan castermetod med tabeller och annan tillhörande materiel, pågick
emellertid endast de månader om året, då läraren ej undervisade i
bruksskolan. Lärarlönen vid skolan utgjordes endast a v skola vgifter. Skolan blev ganska väl besökt, men fick inte samma resurser
som bruksskolan.
. Bruksskolan i H u s e b y (s 60 f.) fick också år 1837 en avläggue
den söder om S k a t e l ö v belägna A l m u n d s r y d s socken.
Efter mycket motstånd lyckades församlingens pastor med frikostigt understöd a v greve Hamilton på H u s e b y få en skola till stånd
i sockenstugan. Läraren i H u s e b y, klockaren J. Lindblom, som
1
63
genomgått apologistskolan i V ä x j ö, blev lärare även här med
rätt att uppbära skolavgifter av bemedlades barn . Från år 1838
användes växelundervisningsmetoden, och genom greve Hamilton
fick man från växelundervisningssällskapet en uppsättning materi el:
"4 ABC-tabeller, stavningstabellerna 1-24, a llm än na sk rivta bellen
1-3 samt 16 ark föreskrifter". Siwlan var länge synnerligen vä l
utn yttjad, och man höll envist fast vid den gamla organisationsform en, när kravet på den lagstadgade folk skolans ordnande framställdes.
Å r 1837 blev i R y s s b y socken en ung torpare, l sai Pehrson,
som !ärt växelundervisningsmetoden vid en skola i S k å n e (V ä st e r s t a d), utsedd till lärare vid en sockenskola, som följande år
fick eget skolhus bredvid kyrkan. A ven här eftersändes tabeller och
undervisningsma teriel från S t o c k h o l m. Till en början undervisades endast i kristendom, läsning och fädernesland ets historia.
Men senare tillkom även skrivning och räkning. Läraren fic k som
lön fritt vivre och räntan av ett hopsamlat kapital samt 4 sk. b:o
i veckan för varje undervisat barn. År 18 39 säges 50 barn där få
undervisning under 4-6 måna der.
slutligen kan bland de egentliga skolorna även nämnas den genom greve E. R. Adelswärd i S k ä r s t a d s socken inrättade skolan vid kyrkan därstädes samt T ä v e l s å s skolinrättning. De var
båda växelundervisningsskolor, trädde i verksamhet å r 1839 och
had e egna skolhus. I S k ä r s t a d var prästen lärare med 300 R.
i lön jämte skola vgifter. Förutom i de vanliga ämnena undervisades
här även i historia. T ä v e l s å s skola kunde ej som S k ä r s t a d
lita till stödet från en possessionat, utan medel hade här erhå llits
genom sammanskott under en längre tid. Dess resurser var därför
mindre. M en båda skolorna frekven terades synnerligen liv ligt (i
S k ä r s t a d nämnes år 1839 85 lärjungar och vid samma tid i
T ä v e l s å s 50-60) och var goda förelöpare till den lagstadgade
folk skolan .08
från församlingarna då infordrade uppgifter. Som förklari ng ti ll
vissa olikheter mellan dessa och andra meddela nden bör framhålas, att o rdet skola ej är ett entydigt begrepp utan i handlingarna
förekommer i skiftande betydelse. Ibla nd användes det även, då
fråga endast är om tillfälliga ambulerande lärare. I det föregående
har hänsyn ej tagits ti ll annat ä n stadigvarande anstalter, merendels
med särskild skollokal.
År 1826 u p ptages blott två skolor med offentliga anslag, nämligen G r ä n n a och V r i g s t a d. A v skolor med enskilda anslag
säges följande vara organiserade:
Bergundn
Bäclwby
Gårdsby
Huskvarnn
Nöbbeli!
Slwti!löv
S. Sm~rlsjö
Jön/{öjJing
Notfi!bäch.
Nässjö
Svarttorp
Växj ö
Ö. T orsås
.Dylika skolor - vilken benäm nin g här i några fall dock endast
innebär ambu lerande lä rare - var tillämnade i
Bringetofta
Bursl!ryd
Bårnryrl
Lelwryd (Y.veta) Villstad
Visingsö
Lelwryrl (Al/bo) Tofter·y d
Unnnr·yt!
Går vi så till året 1832, så är följande fasta skolor antecknade
för K r o n o b e r g s l ä n :
AlmuurlsrJ'rl
Bergnur/n
och fö r
R yss by
Siwtelö v
J ö n k ö p i n gs
Briugi!lu/lrr
Gräu-nn
Herresinri
H1f.s!wnrnn
Hör/e
]ö11köping
T ävi!lsås
Växjö sInri
SörrrbJ'
län :
Lju-ngrrr111n
Nyrlrrla
Näss jö
S/{ärstnd
Svarttor jJ
Visingsö
Vrigslrrd
V ärunmo 50
I V ä x j ö domkapitels utlåtande angående fo lkundervisningen
av år 1839 up ptages liksom år 1832 endast 21 fasta skolor i stiftets
185 församlingar, och flera a v dessa säges "sakna säker och ännu
fle_ra tillräcklig skolfon d".
Sammanfattande uppgift om skolor
Som sammanfattning av och komplettering till den föregående
framställningen rörande skolornas förekomst inom V ä x j ö s t i f t
under 1820- och 1830-talen kan här lämnas ett tvärsnitt a v tillståndet dels från år 1826 och dels från 1832 enligt av domkapitlet
De nu läm nad e uppgifterna om skolorna i en brytningstid, deras
anordning och läroämnen må förefalla summariska och mindre
väsentliga. De får sin motivering och innebörd genom att bakom
Vflr och en av dem döljer sig behjärtade medborgares ansträngningar och för hoppningar att k unna gagna det uppväxande släktet.
64
5
65
SKOLMJ\STARE, TILLFALLLIGA L..i\RARE OCH SKOLDONATORER PÅ 1820- OCH 1830-TALEN
De i den föregående framställningen omnämnda skolorna kunde
- hur betydelsefull deras tillvaro än blev - ej nå så långt ut
över stiftets olika bygder. Antalet hade visserligen avsevärt ökats,
men motsvarade inte tillnärmelsevis de behov, som förelåg. Den
gamla hemundervisningen, vilken onekligen kunde tränga vidast,
lovprisas ännu och förekom särskilt i fråga om utanläsning av
kristendomsstyckena och inlärning av bokstäverna. Men i allt färre
socknar åberopas den såsom allmänt praktiserad. På 1820-talet
ansågs den fungera väl endast i ett tiotal församlingar, och mot
slutet av 1830-talet hade den gått ytterligare tillbaka av rapporterna
att döma. Det var tydligen en undervisningsform, som efter att ha
gjort sin tjänst nu börjar lämna plats för de speciella skolanstalterna. Mellan dessa två poler, verkliga skolor och hemundervisning,
har vi emellertid alltjämt ett rikhaltigt register av understödjande
åtgärder, som säkerligen alltjämt var av betydelse. 60
Klockarna som skolmästare
Klockarna skulle ju enligt kyrkolagen "med flit driva barnaläran", och inte minst biskop Tegner inskärpte vid sina visitationer
denna klockarnas skyldighet. Men det stötte nu liksom tidigare på
stora svårigheter att få denna institution användbar och fullt genomförd. Klockarna var på grund av dålig avlöning och andra
orsaker tvingade att ägna sig åt annat förvärvsarbete. Detta var
det väsentligaste hindret bland många andra.
Vid en undersökning, som genom domkapitlet verkställdes &r
1839 bl. a. om klockarnas förhåll;mden, visade det sig, att de mest
skilda yrken var representerade bland dem: jordbruk, snickeri, fiske,
66
glasmästeri, trädgårdsskötsel, jakt, ympning och instrumentmakeri.
I S. San d s j ö socken hade klockaren och "ekonomie direktören"
J. P. Ahlstedt "förbundits" undervisa mot särskild lön. Han anställde emellertid en "jungfru", som "till namnet" skulle läsa med
barnen men som i själva verket höll brännvinsförsäljning i sockenstugan med honom som förlagsman.
Naturligtvis var i åtskilliga socknar klockarna, även om de haft
tid till undervisning, ej lämpliga härför (t. ex. i A l g u t s b o d a
på 1820-talet och i 1\ l m e b o d a på 1830-talet). Andra hinder
kunde också förekomma. Från A l g u t s b o d a rapporterades
1839, att klockaren, som även var gördelmakare till professionen,
visserligen som vikarie sysslat med barnundervisning. 'Men", heter
det, "nu vill han som andra orgelnister spela herre och tycks sätta
sig över det som lagstiftaren honom ålagt." I T u t a r y d var
klockaren enligt meddelande 1824 "själv fader till 9 levande barn",
som han behövde ägna <1ll sin tid.
Eljest utnyttjades klockarna för undervisningen åtminstone på
det sättet, att socknens fattiga hos honom fick en nödtorftig skolning på allmän bekostn;1d. Mera sällan synes klockaren ha tagits
i anspråk för att läsa med andra barn. Han var skyldig att
göra, då han därom anmodades. Men han var inte skyldig att göra
det gratis och kunde ställa vissa krav i det avseendet, som man
ej ville godtaga. Och så var det
såsom tidigare påpekats
svårt a:tt hålla barnen inackorderade vid klockarbostället under
lästid en.
Antalet för undervisning lämpliga klockare är emellertid under
hela perioden statt i ökning. Från 1820-talet nämnes sådana i
A l s e d a, A n g e l s t a d, G ä l l a r y d, H ä 11 e b e r g a, J ä r s
n ä s, K ä r d a, M o h e d a, N y d a l a, V e t l a n d a, V i s l a n d a,
V i t t e r y d, V å x t o r p, V ä c k e l s å n g och O r. Och på 1830talet tillkommer ytterligare A n n e r s t a d, F e m s j ö, F o r s h e
d a, F ä r g a r y d, H y 11 e t o f t a, P j ä t t e r y d, R a m k v i Il a,
S o l b e r g a, S t e n b e r g a, Å s e n h ö g a och ett 20-tal andra
församlingar. Såväl i allmänna föreskrifter som i cirkulär från
domkapitlet samt i uttalanden av biskopen vid visitationer inskärptes vederbörandes skyldigh,et att vid ombyte av klockare se till, att
undervisningsvana såd;ma tillsattes.
67
Antagna ambulerande skolmästare
De vid de fasta skolorna anställda skolmästarna har i annat
sammanhang blivit i möjligaste mån omnämnda. Dc valdes med
stor omsorg och betydde i allmänhet mycket för bygden (Bild 10,
s. 69) .
Antalet antagna ambulerande skolmästare utökas kraftigt redan
under 1800-talets två första årtionden. Flera socknar, t.ex. B a r k er y d, N ö b b e l e och O. T o r s å s, S j ö s å s, S t e n b r o h u l t
och V i r e s t a d, fick inom socknarna ambulerande skolmästare
före 1820-talet, i åtskilliga fall som efterträdare till redan under
1700-talet valda sådana. Så var det bl. a . i S j ö s å s, där 1818
till ambulerande lärare valdes en "väl undervisad" men "något
ofärdig" yngling Anders Viden, som sedan kom att handleda barnen i socknen flera årtionden och som genom sitt handskrivna
lånebibliotek och andra väl präntade uppteckningar är särskilt
nämnvärd. Förbättringen fortsätter under 1820- och 1830-talen i
samband med det genom växelundervisningen alstrade intresset för
skolfrågor och i många fall tack vare erinringar och initiativ från
domkapitlets sida. Ofta blev det emellertid svårt att kontinuerligt
uppehålla lärartjänsten, emedan anslagen drogs in eller intresset
slappnade. De ambulerande skolinrättningarna, såsom dessa åtgärder brukar benämnas, betecknar således ej alltid stadigvarande anstalter. De faller därför ibland ur rapporterna för att senare, då
lärare åter anställts, upptagas på nytt. Om många av de ambulerande lärarna upplyses, att de kände till växelundervisningsmetoden
efter att ha studerat den vid någon av de närliggande fasta växelundervisningsskolorna. J ö n k ö p i n g, V ä x j ö och H u s k v a rn a nämnes särskilt i detta sammanhang.
Uppgifter om antagna ambulerande skolmästare inkom till domkapitlet som svar på cirkulär åren 1824, 1826 och 1839. Redogörelserna företer helt visst luckor och måste i en och annan detalj
måhända korrigeras vid studium av de faktiska förhållandena ute
i socknarna.
Bild 10. Skolläraren i katedern (Målning av Ola Larsson)
Enligt rapporterna till domkapitlet anställdes ambulerande lärare
från 1822 i Ho v m a n t o r p s och T i n g s å s socknar. Året
därpå följde H ä r !u n d a och M a l m b ä c k exemplet, och år
1824 kom en hel rad socknar: Furu by, Hallaryd, Hjälm-
s e r y d, H j ä r t l a n d a, J ä r s n ä s, L e k a r y d, L e m n h u l t,
L en h o v d a, L i n n e r y d, L j u n g a r u m (där fast skola inrätta des å ret därpå), S t o c k a r y d och U r å s a. Under återstoden av
1820-talet tillkom lärarbefattningar
B j ö r k ö- N ä v e l s j ö,
68
69
H u l t s j ö, T o l g, Ä s e d a samt i L a n n a s k e d e, L j u d e r,
M y r e s j ö och R y d a h o l m. Från förra hälften av 1830-talet
är att anteckna: A n g e l s t a d, B ä c k a b y, D ä d e s j ö, M a rk a r y d, R o g b e r g a, S a n d s j ö, S a n d s e r y d, U r s h u l t,
V e d e r s l ö v och Å s. Som följd av beslut vid prästmötet i
V ä x j ö 1836, vartill vi återkommer senare (s. 110), och påstötningar från domkapitlet skedde en kraftig ökning av antalet socknar med antagen skolmästare under år 1836 och de närmast följande åren. Till denna kategori hör: A l s e d a, F r ö d e r y d,
G ö t e r y d, H a m n e d a, H e m m e s j ö- T e g n a b y, H i n n er y d, K o r s b e r g a, L e k e r y d, L å n g a r y d, L å n g a s j ö,
S v e n a r u m, T o r p a, T r a r y d, U n n a r y d, V å x t o r p,
Väckelsång och Oggestorp. Mot slutet av 1830-talet
följde B a r k e r y d, B arn a r p, B e r g och M å n s a r p. För
B a r k e r y d hade, såsom förut nämnts (s. 36), funnits en skolmästare redan tidigare, men efter dennes död (han hette Rttberg)
1823 hade man väntat sig, att barnen skulle besöka N ä s s j ö
skola i annexförsamlingen. Då så ej skedde, blev det nödvändigt
anställa ny lärare.
I mötesredogörelsen till prästmötet i V ä x j ö år 1836 angives i
ett sammandrag, som grundar sig på uppgifter från 1832, följande
socknar med ständig ambulerande lärare. 01
I Kronobergs län:
Angelstad
Berg
Drev-H ornaryd
Dädesjö
Elwberga
Gårds by
Göteryd
Hallaryd
H eunnesjö- Tegnaby
H iuneryd
Lenhavda
Limwryd
Ljuder
Lå11gasjö
Markaryd
Nöbbele
Ormesberga
Saudsjö
Sjösås
Tingsås
Tjureda
To/g
Torpa
Vederslöv-Dänuinge/.anda
V ädelsång
I Jönköpings län:
Almesåkra
Alseda
Banlwryd
Barkayd
Barnarp
Björl{ö
70
Bäclwby
Bäclueda
Fröderyd
Ht~!wrjJ
Hjälmseryd
Hjärtfanda
I-f nitsjö
färstorp
Korsberg a
Lan 11aslwde
Lekeryd
Lemn/m/t
Malmbäd
MJ'resjö
Månsarp
Näs by
Näveijö
1\amkvi//a
Rogberga
Sandseryd
Sandsjö
Sl{e pperstad
So/.berga
Sve11arum
Unuaryd
Våxtorp
Ås
Öggest01·p
Enligt en sammanfattande uppgift i V ä x j ö domkapitels yttrande över förslag till folkskolelag 1839 fanns då inom stiftet 61
församlingar med ambulatorisk skolinrättning och ständig lärare.
Det tilläggs emellertid, att de mestadels var otillräckligt a v lönade.
Inte mindre än 103 församlingar saknade enligt samma uppgift
skola eller antagen lärare.
skolmästarelönen växlade mycket från socken till socken. I fråga
om de fasta skolorna har löneförhållandena förut (s. 60-63) exemplifierats. De ambulerande lärarna fick ofta som löneförmån fritt
vivre i en gård, där skola hölls. Därjämte kunde tillkomma skola v gifter på 1 sk. rgds per dag och barn (L i n n e r y d), 6 sk.
rgds i veckan (ex. i H o v m a n t o r p), 8 sk. rgds i veckan (ex.
i Bäckaby, Hamneda, Hultsjö), 12 sk. i veckan (Bark e r y d), 16 sk. b:o i månaden (V å x t o r p, där det dock gällde klockaren, som hade andra inkomster) eller 32 sk. rgds i
månaden (F ä r g a r y d, L å n g a r y d), allt per barn. Utan fritt
vivre kunde lärare få 24 skilJ. i veckan för varje barn (K o r sb e r g a). I allmänhet ingick i dessa naturahushållningens dagar
även spannmål i lönen: 4 t:r säd årligen (B a r k e r y d), 1 kappe
korn för varje j-lemman, 1/4 skäppa säd (B ä c k s e d a), 1 kappe
korn och 1 kappe blandsäd i terminen (H j ä r t l a n d a), 4 kappar
säd årligen av varje hemman (L i n n e r y d). Synnerligen blandad
lön förekom t. ex. i O d e s t u g u, där läraren hade rum, ved,
"yste" och 9 t:r säd. I Å s avlönades skolmästaren enbart med
pengar: 30 rdr b:o av de förmögnare, vilket torde avse terminsundervisning. På några håll erhöll läraren arvode med visst belopp
för varje barn, som vid hållen examen visade sig ha inhämtat
kursen.
Helt visst utfördes de ambulerande lärarnas arbete under svåra
yttre förhållanden. Så långt man förstod sökte man dock tilllämpa de nya metoderna vid undervisningen och skaffa hjälpmedel
härför. Som exempel på deras planläggning av arbetet kan här
hänvisas till den ambulerande läraren, "f. d. studenten" S. M. Berg71
stedts redogörelse för verksamheten i V e d e r s l ö v -D ä n n i n g el a n d a från år 1839 (Bilaga l, s. 173).
De tillfälliga lärarna
De tillfälliga lärarna utgjorde alltjämt en brokig skara. Där
fanns av prästerna godkända privatpreceptorer, gymnasister, studenter, avskedade soldater och artillerister, "förpassade" båtsmän,
sjömän, ofärdiga drängar och andra invalider, soldathustrur, "bedagade och beskedliga" pigor, "läsegummor och läromödrar". Där
fanns också äventyrare och tvivelaktiga existenser, som endast kort
tid kunde uppehålla sig i en och samma socken, då de var efterlysta och därför ofta måste byta marknad.
Sådana tillfälliga, oftast ambulerande lärare omtalas särskilt i
rapporterna f rån 1820-ta!et i tämligen många församlingar, t. ex.
A g u n n a r y d, A l g u t s b o d a, A l m e s å k r a, A n n e r s t a d,
B a n k e r y d, B y a r u m, D ä d e s j ö, F o r s a r u m, H a Il a r y d,
K a r l s t o r p, K o r s b e r g a, K v e n n e b e r g a, N ä s h u l t,
N ä v e l s j ö, S a n d s e r y d (där pastor också tjänstgjorde som
lärare), U n n a r y d, V. T o r s å s, A.! m e b o d a och D j a b y.
I samma mån som fast anställda skolmästare antogs, blev ambulerande tillfälliga lärare mindre anlitade, och under 1830-talet torde
antalet sådana ha betydligt decimerats. Kontrollen över dem från
prästerskapets sida blev också allt noggrannare. Fortfarande omnämnes de dock i exempelvis Al g u t s b o d a, A r i n g s å s,
J3 o l m s ö, F r y e l e, G n o sj ö (där läraren också syssbde med
järntrådsdrageri), K a l v s v i k, K ä Il e r y d, M o h e d a, S k e pp e r s t a d, S k i r ö, T å n n ö och T ä v e l s å s.
De tillfälliga lärarnas kvalitet var naturligtvis synnerligen växlande, och så var även deras arbetsförhållanden och anseende. Om
flera av dem upplyses, att dc inhämtat växelundervisningsmetoden.
En stor grupp bland dem utgjordes av kvinnor, som i sina hem
mottog barn till undervisning. De ambulerade då mera sällan.
Några exempel kan måhända ge en fylligare bild av de tillfälliga lärarnas förhållanden.
oförmögna att sköta lantbruk"; dessutom flera fattiga och vanföra
kvinnspersoner, som for från by till by. - Samma år säges från
A n n e r s t a d, att där och i T o r p a en avskedad rote-båtsman
Carl Peter Vising hållit ambulerande barnaskoJa 1-2 månader på
varje ställe mot födan och en ringa ackorderad betalning av föräldrarna. - I N ä v e l s j ö erbjöd sig klockaren att ensam sköta
barnundervisningen. Men församlingen ville "bibehålla ynglingen
Petter Lindkvist, såsom ofärdig och eljest liggande församlingen
till last".
En utförlig redogörelse för privatundervisningen lämnas från
M o h e d a pastorat 1839. Det heter där: "Följande lärare och
lärarinnor finnas 1/. Tvenne pigor under Postgården i D r (Backstugan) Stina och Sara Råkansdotter födda resp. 1804 och 1805.
Sistnämnda är jämt hemma och sköter en gammal mor och mottar
barn från både D r och andra socknar för betalning. Stina far
även till S l ä t t h ö g, T o l g, B e r g, O r m e s b e r g a, G å r d sb y, A s a och D r e v. Hennes ovanliga förmåga att med lämpa,
saktmod och foglighet bibringa barnen lust till läsning, gudsfruktan, ordentlighet m. m. gör, att hon framför andra är eftersökt.
Hon kan även skriva. 2/. Därnäst må nämnas tvenne andra pigor
Stina och Ingrid Jonsdotter, D r, Å k e r s ä n d e, vilka för sjuklighet ej på flera år kunnat tjäna. Endast hemma, men mycket
förtroende. 3/. Avskedade husargratialisten Peter Ny f. 1778, h2.r
i ungdomen lärt guldsmedsyrket, uppehåller sig ofta i V ä x j ö
som arbetare hos guldsmed Åkerberg. Stilla och anständig i sin
levnad. Kan skriva försvarligt. Bolsgården i D r. 4/. Sedan flera
år finns i M o h e d a en dräng f. 1797 i N ä v e l s j ö Peter Bolin,
som i ungdomen genom ett fall från båtmasten under tjänst på
D l a n d blivit sjuklig och oduglig till vanligt bondarbete. Undervisar i M o h e d a och A n e b o d a i läsning, skrivning och räkning. 5/. Hitkommer från V ä x j ö en från Kronobergs regemente
avskedad musikant vid namn Blomdahl. Förra året fått intyg från
Lancasterskolan i S t o c k h o l m om insikt i metoden ... H<~r
goda betyg men på grund av husliga förhållanden ej antagen
till barnalärare. 6/. slutligen även kringvandrande gesäller, vilka
övertyga allmogen om sin duglighet till en tid ... "
Från A l g u t s b o d a heter det år 1824, att det fanns många,
som mottog andras barn till undervisning: "två av mankön, som
till åren komna och som skadade till hälsa och leverne kände sig
72
73
S koldonationer
Som ett uttryck för ökat intresse för folkundervisningen från de
mera bemedlades sida får man anse skoldonationerna, som omtalas
i rapporter från socknarna. Ett stort antal av de förut nämnda
fasta skolorna hade möjliggjorts genom donationer och gåvor av
enskilda, vilket också i annat sammanhang något berörts (s. 58 ff.).
Skolorna i J ö n k ö p i n g och V ä x j ö, bruksskolorna och flertalet landsbygdsskolor var ju av denna typ. Men nu tillkommer
ytterligare ett antal skoldonatorer.
Den för B r i n g e t o f t a skola förut (s. 63) nämnda donationen från år 1827 gjordes av befallningsmannen Moberg på Å sb y h o l m och omfattade 1/4 hemman rusthåll. Testamentet blev
dock bestritt av syskon och syskonbarn och behandlades vid flera
ting, tills det i sista instansen avgjordes till församlingens förmån,
så att en fattigskola kunde inrättas. - I B y a r u m s s o c k e n
omtalas en donation av biblar årligen av majoren G. Odenkrantz
på E c k e r s h o l m. I B å r a r y d skänkte komministern ]onas
Dracander (t 1815) en summa på över 100 rdr b:o till skola för
fattiga där, och i V å t h u l t och i B ä c k a b y gav herrskapet
Linnerhjelm på S ä b y för samma ändamål 44 rdr 21 sk. 4 rst.
b:o. Linnerhjelm nämnes även jämte Ehrenstråle på S ä b y som
donator till fattigundervisningen i F r ö d e r y d s socken.
Den för sina frikostiga anslag till fattigskolan i V ä x j ö kände
domprosten därstädes H åkan Sjögren understödde skolväsendet
i även andra församlingar. Så fick N ö b b e l e- O. T o r s å s år
1814 av honom inte mindre än 1000 rdr b:o, varav räntan användes
till de två i dessa församlingar antagna ambulerande lärarna. Hans
donation utökades år 1817 genom en ny sådan av en fröken Elisabeth Juliana Adlerbrant i V ä x j ö, som överlämnade 100 rdr b :o
till en skolinrättning i församlingarna. Sjögren skänkte vidare till
undervisningsändamål i H ä r !u n d a ett belopp av något mer än
86 rdr och till vardera V. Torsås och Skatelöv omkr. 141
rdr- S k a t e l ö v hade dessförinnan (1811) av greve C. A. Hamilton fått 100 rdr b:o och av pastor C. M. Agrell 66 rdr 32 sk. b:o till
skola. Och 1837 sägs, att en donation av hökaren P. Cronander i
S t o c k h o l m framdeles skulle utfalla. - L e k a r y d s församling fick år 1814 a v prosten Andreas Renner mottaga till "pi os
74
usos [fromma ändamål]" 1/4 hemman i B o c k a b o d a att
överlämnas, sedan "demoiselle" Beate Köllner under sin livstid
begagnat det. Avsikten var att använda det till en skolinrättning
I U n n a r y d hade man att tillgå en av kyrkoherden Carl Lindström 1818 instiftad fond för fattiga barns undervisning. Hos regeringen engagerade sig Tegner energiskt för att medlen skulle få
utnyttjas till en mera varaktig skolinrättning och att lärare med
tillfredsställande kompetens skulle anställas. Sistnämnda krav utgjorde emellertid länge ett hinder från församlingens sida att ordna
undervisning.
Till en sockenskola i H a Il a r y d donerade kanslirådet Jonas
Hallenberg år 1827 en summa penningar. Han hade vuxit upp i
socknen, och hade arbetat sig upp till höga befattningar (rikshistoriograf). Tegner ägnade honom härför en högstämd hyllning: ...
"I en ädlare avsikt kan man ej giva, än då man giver för det uppväxande släktets bildning, synnerligast i vår landsort, där tillgångarna i detta avseende äro få och folkundervisningen följaktligen ännu på de fleste ställen ej förd di t den borde .... .A rofull är
slutligen en sådan gåva av en man, vars rykte går över hela den
bildade världen, av den djupa men frisinnade forskningens patriark,
av lärdomens senior honorarius i Norden." 62
Bland andra socknar, som erhöll donationer, må nämnas B l ä dinge, Dannäs (av baron Fägerskjöld 1830), Kalvsvik
K o r s b e r g a (gm friherrinnan von Otter), K ä Il e r y d, L e k er y d (från samfundet Pro fide et christianismo), L j u n g a av löjtnanten Ljung/eld t), L j u n g a r u m av landshövdingen friherre
H. Hierta år 1835), Sandseryd (av hammarsmeden Ohrbeck),
S ö r a b y, V i Il s t a d (av en bonde Peter Bengtsson), V i s l a n d a,
Og g e s t o r p, O l m s t a d och O r.
Då i O g g e s t o r p s församling år 1837 beslut fattades att anställa en ambulerande lärare, utlovades bidrag från ryttmästaren
Ribbing, friherrinnan Warnstedt, baron Fleetwood och baron
C. G. Hierta. Från torpare med en ko samt från soldater och grenadjärer utlovades visst spannmålsbidrag. Det var egentligen endast de
självägande bönderna, som saknades här, för att man skulle kunna
tala om en förebildlig social samling kring dessa trevande försök att
bemästra ett problem, som allt tydligare, inte minst genom böndernas förtroendemän i riksdagen, kom att framstå som en lands75
viktig angelägenhet. I fråga om enskildas ansträngningar och ekonomiska understöd till barnens undervisning kan de nu behandlade
årtiondena troligen anses vara överlägsna den följande tiden. Enskilt intresse och enskilda gåvomedel kom emellertid alltfort att
utgöra ett önskemål och ett behov för skolan, ä ven sedan densamma blivit lagstadgad .
DEN ALLMl\NNA OPINIONEN INFOR 1820- OCH
1830-T ALENS FOLKSKOLEFRÅGOR
Såsom förut omtalats, sökte man ute i bygderna under 1800talets första årtionden på mångahanda sätt råda bot för de värsta
bristerna vid barnens undervisning. Sockenstämmor och enskilda
personer samverkade härvid. Emellertid hade - frånsett de tidigare omnämnda uppfostringskommitteernas insats frågan om
verksammare allmänna skolåtgärder framförts från olika håll både
i tal och skrift. Flera framstående män, såsom rektor G~tstaf A.
Silverstolpe, biskop CarL A. Agardh, Anders FryxeLL och bonderiksdagsmännen Anders Danielsson, N ils Månsson och Per SahLström, yrkade, att skolor för allmogen genom statens åtgöranden
borde komma till stånd. Vid riksdagarna under 1820- och 1830talen förelåg ofta motioner i denna sak. Positiva beslut och åtgärder
från statsmakternas sida lät dock lä nge vänta på sig. Förutom själva
grundfrågan, huruvida inrättande av skolor skulle åläggas församlingarna, diskuterade man, om de tillämnade anstal tern a skulle bli
fasta eller flyttande, om de skulle ha karaktär av fattigskolor eller
allmänt medborgerliga skolor, vilka ämnen som borde upptagas,
hur man skulle få lärare och sist men inte minst, hur medel kunde
anskaffas och i vad mån staten skulle bidraga härvid.
Flera av de nämnda frågorna bragtes genom domkapitlet inför
församlingarna, och man hade alltså ett rikt stoff för tankeutbyten
även i de avlägsnare bygderna. Planerna på en överal lt genomförd
allm än skola verkade dock lä nge alltför högtflygande, och vad
man dryftade var förbättringar på det beståendes grund - om
sådana över huvud a nsågs behövliga - såsom införande av växelundervisning och anställande av fl yttande eller fast lärare, i mera
avancerade kretsar även byggande av skolhus.
76
77
Omdömen om den traditionella undervisningen
Ställningstagandet var naturligtvis i hög grad beroende av vad
man ansåg om det närvarande tillståndet.
Det förefaller, som om prästerskapet, i synnerhet i sådana fall då
socknarna ej kunnat villfara anmaningar från domkapitlet om
inrättande av skola eller tillsättning av lärare, oftast hyllade den
uppfattningen, att resultatet av den bedrivna undervisningen var
relativt tillfredsställande. Uppgifterna härutinnan - vilka ofta
uttrycker pastors egen åsikt om bl.a. sin verksamhet på området
är påfallande optimistiska. Detta är ju ganska förklarligt. Och man
har tydligen bedömt tillståndet mot bakgrunden av de tillgängliga
undervisningsmöjligheterna.
Från 1820-talet föreligger åtskilliga dylika vittnesbörd från församlingarna. "Föräldrarna i allmänhet angelägna. Sällan träffas
någon, som ej kan läsa." (A l s e d a 1824). Vid samma tid berättar
pastor i B y a r u m, där en yngling Frimodig bedrev undervisning
efter sin far, som fått belöning av samfundet Pro fide et christianismo, att "de vetgiriga köpa smärre böcker i vetenskapen, och
jag har ägt bönder, som innehava insikter, som man ej skulle förmoda. I själva predikningarna kan man höja sig, utan att sådant
sker förgäves. Deras seder äro rena, deras levnad anständig. Till
skada har krogen nära kyrkan varit." Om växelundervisningen,
som beslutades för socknen två år senare, heter det i samma
rapport, att "den äger något i början motbjudande, att allmogen
först måste ha något muntrande". I D ä d e s j ö hade enligt uppgift 1824 barnundervisningen på de senare åren "märkeligen tilltagit", och i L e n h o v d a var pastor fullt tillfredsställd med
kristendomskunskapen. Säkerligen med tanke på en tidigare episod
försäkrar pastor i T o f t e r y d, "att numera skall ej inträffa, att
en brottsling av okunnighet säger sig ha begått brott. Kristendomsundervisningen bedrives med iver och enligt gällande författningar."
Största svårigheten hade, säger han, gällt stavningen, men pastor
hade låtit trycka upplysningar härom, som han begagnat vid sockenskolan i L e k a r y d. "Med dem kan stavningen läras på en
dag." Sommartiden brukade pastor sammankalla församlingens barn
i sockenstugan och bedriva en slags växelundervisning. I Ö j a
socken var det år 1824 "sällan känt, att barnen ej fått nödig
undervisning i innan- och utanläsning".
78
Från några socknar lämnas år 1825 sifferuppgifter om läs- och
skri vfärdigheten, varpå följande stickprov kan anföras:
Socken
Malmbäck
Ny dala
Stockaryd
Vrigstad
ödestugu
Läskunniga
988
640
357
764
467
Icke
läskunniga
6
6
2
2
4
skrivkunniga
90
42
38
100
45
Icke
skrivkunniga
904
604
321
666
426
Medan alltså läskunnigheten blivit väl utbredd, var däremot skara11
av icke-skrivkunniga stor. 63
Av rapporterna från 1830-talet (1836, 1839) att döma hade man
på många håll ej heller då någon känsla av att de dittills vidtagna
åtgärderna skulle ha svikit rimliga förväntningar. "Tillfälle till att
få undervisning saknas icke" (B o n d s t o r p). I B å r a r y d ansvarade man för att intet barn med fattningsgåva skulle sakna
undervisning i renläsning. skrivkunniga fanns på orten, och till
dem kunde man "för gossarnas del" gå. Klockaren kunde "betjäna"
i räkning. Pastorn i H e r r å k r a hade icke kunnat förmärka,
"att barnen inom denna lilla församling äro okunnigare än annorstädes, där stående skolor med egna skolhus och avlönade skollärare finnas".
"Folket har mer kunskap nu än förr, men brännvinslasten skapar fattigdom och brott" (M o h e d a). Från A s e d a
kunde, meddelas det, ingen klagan över försummad undervisning
föras. Många kunde räkna och skriva, och det förelåg ingen brist
på sakförare.
F e m s j ö församling åberopade sin av biskop Ludvig Mörner
(t 1823) vid visitation år 1806 betygade goda kunskap i katekes.
Vid samma tillfälle hade visitator uttalat sitt gillande av hemundervisningen inom socknen. A ven A r i n g s å s församling kunde
år 1836 åberopa, ·jämte annat, -samma meriter. "Men för det närvarande kunåe intet göras på grund av biskopens år 1831 hållna
visitation, enligt vilken de flesta barnen undervisades av en numera
föråldrad ambulerande skolmästare och biskopen ej heller ville
yrka på ständig skola, förrän hemmanet B o c k a b o d a blir
disponibelt. Församlingen hade vid visitationen betygat sitt intresse
för kristendomskunskapen och ville åberopa biskopens vackra vitsord om församlingens kristendomskunskap vid nämnda tillfälle."
79
Det kan väl förmodas, att man i de inte så få församlingar, varifrån uppgifterna icke redovisar några sådana uppmuntrande iakttagelser om folkundervisningsarbetet som de nu nämnda, hade på
känn, att brister förelåg. I åtskilliga fall talas om nattvardsungdomens ofullständiga underbyggnad och om oförmåga att förstå
läsestyckena.
"Folkundervisningen har många brister", heter det från N ö bb e l e 1839. Bristen på lärare var stor och fasta skolor svåra att få
till stånd. I roteskolorna ville föräldrarna "kanske något mycket
deltaga i bestämmandet av läsordningen och undervisningsmetoden". Dålig kristendomskunskap konstateras samma å r från
V i r e s t a d "och måste så vara, så länge barnen på moderns knä
få lapa brännvin". - Om undervisn ingen i S k ä r s t a d säges
1824, att den var "understundom god och ofta över förmodan
svarande mot det åsyftade ändamålet, men även icke sällan ofullständig till och med oriktig". Efter en kurs i innanläsning övergick
man till utanläsning av den omarbetade katekesen (den Lindblomska), som "av ingen förklaring eller tydning åtföljd, stödd på en
bristfällig och förvriden innanläsning nödvändigt måste bliva stympad, oredig och för barnet obegriplig". Om hemundervisningen
rapporteras 1839 från Slätthög: ''Läser modern eller äldsta
barnet illa, läsa de illa hela raden utför." - Särskilt i Å k e r s
församling synes förhållandena ha frestat pastors tålamod: "Näppeligen någon församling finnes inom stiftet, där barnundervisningen varit och är så försummad som inom Å k e r s socken, synnerligen den
norra delen, som utgör vid pass hälften av församlingen. En oförlåtlig
tröghet och likgiltighet råder hos föräldrarna, och jag vet ej vad
medel jag skall nyttja." Föräldrarna kunde, heter det, ej själva
läsa, och därför blev naturligtvis barnens innanläsning dålig.
Den mycket vanliga utvägen att för barnundervisningen anlita
tillfälliga, av vederbörande pastor icke godtagna lärare klandras
från flera håll. Aven sådana, som en gång fått tillstånd att hjälpa
föräldrarna härvidlag, kunde sedermera förfalla till opålitlighet och
oregelbundet levnadssätt.
En särskilt kraftig bredsida mot de tillfälliga lärarna och därmed även mot det ambulerande undervisningssystemet levererades
år 18 39 från L j u d e r och L å n g a s j ö församlingar. Pastor
där riktar uppmärksamheten på varthän detta i värsta fall
kunde leda. Man får hoppas, att sk ildringen ej grundar sig på
några mera vittomfattande erfarenheter. "Endast håglösa och för
all nyttig verksamhet tröga personer, som ej gitta förtjäna sitt
uppehälle, drivas av nöden att egna sig åt en sysselsättning, som
annars påkallar en inre livlighet, kraft och verksamhet. Och huru
den, som saknar all bildning, själv skall meddela den åt andra;
huru den, som är trög till annat nyttigt, kan bliva duglig på en
sådan plats, är lätt avgjort. Och skulle en dylik person finnas antaglig genom erforderliga egenskaper, så sjunker han dock snart
till osedlighet och förderv. Tourvis uppvaktad med föda och upppassning a v barnens föräldrar, vill ingen av dem anses ringast, utan
var och en skall bemöda sig om ett högre lovord; denna tävlan
i meddelandet av deras läckerheter och i synnerhet brännvinet,
varmed bondens frikostighet är särdeles slösande, skall snart uppväcka den sedesammes begär till denna starkdryck; och en gång
vand att dagligen minst fem gånger om dagen därmed trakteras,
skall han snart icke vägra emottaga supen, när den bjudes. Antagligen oförnöjd med endast måltidssuparna blygs han icke att låta
barnen hämta sitt muntrande aqua vitae från granngårdarna. Vad
inverkan detta ska ll göra p å de spädas sinnen och beslut är nog
påtagligt.... Svagt och illa löna d äger den ambulerande skolmästaren icke så mycket för övrigt, att han kan förskaffa sig eget hemvist eller föda hustru och barn. Han måste således i celibat tillbringa sitt prosaiska liv. saknande en inre troskraft till kyskhet
och sedlighet ser han sig snart om efter föremål, ·som förstå hans
halvtydda lusta och - bygdens döttrar, enkor och kanske en och
annan bondhustru skola oftare nog frambära sorgliga bevis för det
otjänliga sättet att vidmakthålla denna inrättning. Dessa skolmästarefterdömens skadlighet för sedligheten och de unga hjärtan,
de skolat bilda för dygd och sann gudsfruktan, är således även i
detta hänseende påtaglig."
Till F e m s j ö församling hade kringstrykande lärare kommit
från H a Il a n d. De hade emellertid ej blivit antagna. "En sådan", säger pastor, "skulle förnöta sin tid i lättja och oordentlighet,
de äldre till tunga och förargelse, de yngre till sedefördärv."
80
6
I skarp motsättning till dessa för de tillfälliga lärarna föga
vilka kunde passera utan protester i en
tid, som ej visste a v yrkessammanslutningar på området eller någan kårkänsla - står t. ex. ett uttalande från V i 11 s t a d om
lärarna där: " Jag trotsar någon lära barn bättre än dessa." 0 ·1
~mickrande rapporter -
81
Principiella invändningar mot en tttökad folletmdervisning
Frågan om den traditionella undervisningens ändamålsenlighet varom åsikterna alltså gick mycket i sär - hänger ju nära samman
med den principiella uppfattningen om en utökning av denna undervisning. Då man t. ex. från A g u n n a r y d förklarar, att annan anstalt än hemundervisning och ambulerande lärare där är
obehövlig, eller från A n g e l s t a d, att man ej vet, huruvida tillståndet förbättras genom nya åtgärder, så ligger väl härunder den
åsikten, att gemene man inte behöver så mycket veta. I många fall
har emellertid ståndpunkten framställts mera utförligt och med en
motivering av stor räckvidd.
Från J ö n k ö p i n g uttalar pastor 1839 sina tvivel om värdet
i de aktuella skolsträvandena. "På de flesta ställen lärer förhållandet vara ändamålsenligt, emedan svenska fo lket kan med skä l anses som en av de mest upplysta nationer i E u r o p a. Och med
det skrik, som likt och olikt låter höra sig i tidningarna, måtte icke
åsyftas en kristelig och medborgerlig bildning utan en tidningsbildning, der den utfattigas't e bör läsa och framför allt köpa Aftonbladet och dagligt Allehanda, på det man tidigt må inövas uti
konsten att smäda allt och vara missnöjd med allt."
l D r e v hade det ej varit möjligt att införa växelundervisning,
och den vanliga metoden ansågs vara till fyllest. Till meddelandet
härom fogas en förmodan, om icke växelundervisningen syftar därhän, "att tilldana klyftiga, forvettne och spitsfundige människor".
Lärdomens ändamål borde vara att bilda "sanna Christi bekännare
samt i och med detsamma bereda och inviga väl upplyste, gagneliga och i själva verket dygdige och moraliskt gode medborgare i
församlingen såväl som i det politiska och husliga samhället. Således torde med vad tillgjort är och mer tills vidare göra till fy llest
på den enfaldiga landsbygden, där man bör finnas lika angelägen
att veta som att lydaktigt göra Guds vilja." 65
"Det vore", heter det i en rapport från G r ä n n a 1824, "måhända klokast och rådligast låta därvid [vidtagna åtgärd er J bero,
emedan det kan vara mycket tvivel underkastat, om samhället,
som troligen saknar medel och utvägar att bereda högre och fullkomlig bildning åt hela den lägre folkmassan, blir särdeles betjänt
därmed, att en mängd halvkunnige och halvupplyste medlemmar
82
1
tillskapas, vilka efter erfarenhetens vittnesbörd lätt inledas till ett
sådant bruk av sina ofullkom nade kunskaper, som ej sällan åstadkommer enskild oro och allmän skada." Detta var ju graverande
saker, som ku nde göra intryck även på högsta ort och som skulle
komma att varieras i andra sammanhang. Från Å s e d a heter det
t. ex. samma år: "Sedefördervet har mera ti ll- än avtagit, d å de
själskrafter, som vid underv isningen blivit utvecklade, m issbru kas
till varjehanda ont, i synnerhet Rättegångar, Intriguer och Advocaturer, hälst som allmogen merendels lärt sig skriva."
Att få skolor till stånd ansågs av pastor i F r y e l e (1824 ) länge
komma att förbliva "mera ett önskans föremål för den upplyste
vältänkande, än kunna bringas till verklighet bland en för det
mesta föga bemedlad allmänhet, vars korta blick mera avser och
högre värderar kroppsfärdighet vid ålagde arbeten än sjä lsodling
och dennas inflytande på de förra, och vilkens oförmåga och obenägenhet fö r uppoffrin gar, vilkas skörd icke genast synes och
hämtas, anser en för en sådan inrättning oun dviklig kostnad betydlig;ire, än nyttan man därav kan vänta".
På . de hå ll, där man höll fast vid hemundervisningen såsom
den principiellt riktigaste, måste ju undervisning i skolor te sig som
obehövlig och olämplig. I K a r l s t o r p motiverades 1836 utebli vet anslag till växelundervisningstabeller därmed, att det vore
varje husfaders plikt att lära sina barn läsa eller bekosta deras
undervisning. Staten hade redan inrättat p ublika skolor och i
nödfall fanns fattigvården.
Fördelarna med undervisningen genom föräldrarna behandlas
också i meddelande från V i I l s t a d (prosten Daniel N01·din ). År
1824, då förs lag väckts om växelundervisningsskola i socknen, föridarades en sådan "icke möjlig, ej nödig och ej heller naturlig", då modern borde ha hand om den första undervisningen. Senare, år 1836,
utföres tanken ytterligare: "Föräldrarna skulle genom en skola vänjas
av vid det vackra bruket att själva lära sina barn. Det vore att lägga
hyende under lata föräldrar ." Och 1839 sägs det från samma socken,
att föräldrarna är monitörerna vid prästernas un dervisning. Ha barnen av dessa fått den första undervisningen, då ha de något att tacka
dem för. "Deras tacksamhet, som grundas icke på sädeskappar,
utan på förä ldrarnas personliga besvär, blir ett fast kärleksband
mellan barn och föräldrar; bondstugan blir ett skolhus, och i denna
skola blir uppsikten säkrast under föräldrarnas ögon, barnen sm it83
tas ej där a v stygga, vanartiga kamrater." Skolor kunde betraktas
som nödfallsutväg, där hemundervisningen försummades.
Riskerna för att undervisning genom fasta skolor skulle minska
hemmens intresse för barnen framhålles även från L j u n g a 1839.
"Man torde behöva fästa uppmärksamheten p å den möjliga vådan
att ännu mera lösa bandet av tacksamhet och erkänsla, vilket bör
fästa barnen vid föräldrarna, och att en sådan lösning möjligtvis
kan bliva orsak till en större upplösning - uti intet avseende önskvärd." Som komminister i N y d a l a hade pastor funnit den fasta
skolan ogynnsam för omvårdnaden om barnen. Det vore olämpligt
att samla så många barn från olika hus - bättre och sämre - på
ett ställe, "varigenom enfalden uti seder förloras och den kristliga
husandakten, som hos några lyckligen blivit uppväckt, stundom
övergår till blott formalitet, där skolmästaren icke befinner sig i
ett föräldrahus, varest flera med honom dela uppsikten över barnens seder. Och då barnen tillika äro en längre tid skilda från
föräldrarnas boning, varom mycket måhända vore att säga, förekomma även andra svårigheter, vilka mångenstädes åtminstone på
l<\n det göra det hart när ändamålslöst att inrätta stående skolor".
Vid flyttande skola kunde barnen gå hem på aftonen och äta
hemma före och efter sko lan, och därvid erhölle de "en naturlig,
sällan vådlig rörelse genom gåendet till och från skolstationen".
Fast skola måste förläggas till något a v de större byalagen, där
barn kunde inkvarteras. Men "presterskapet har väl icke alltid
den trösteligaste erfarenheten a v de större byalagen, och det står
ännu därhän, om det som kunde vara till fördel för ekonomien
vid skolan, icke kunde vara av motsatt inflytande för moraliteten,
samt om icke den ena byen genom nödvändigheten för de andra
att där ink vartera sina barn kunde komma i frestelse att rikta sig
på de andras bekostnad".
Möjligheten av en kommande spänning mellan skolan och kyrkan
beröres slutligen i en skrivelse från nyssnämnda pastorat, närmast
H a m n e d a församling, år 1939. Pastor hoppas dock på brödraskap och erinrar om patriarkorden: "Käre! Låten icke vara träta
mellan mig och dig, mellan mina herdar och dina herdar!" Evangelium borde bibehållas av folkskolan " såsom beredare av emottagare av det predikade ordet". 66
84
Ekonomiska svårigheter och andra hinder
Domkapidets anmaningar till församlingarna vid olika tillfällen
att besluta visst anslag till avlönande a v skolmästare eller anskaffande av skollokal ledde - såsom förut blivit omtalat - ofta
till att antingen enskilda trädde emellan med gåvor i pengar eller
in natura, att frivilliga sammanskott gjordes eller att verkliga anslag utgick. I B u r s e r y d beviljades t. ex. år 1826 16 sk. rgds
av varje helt hemman till skolfond och dessutom offer på altaret,
och J ä r s t o r p s församling anslog en årlig kollekt åt sin tillfällige lärare "mannen" Gustaf Berg i K e r r a r p. Vanligen avböjde man emellertid att bevilja några stående anslag till lärare.
De ekonomiska svårigheterna, som åberopas vid behandlingen
av dessa frågor, målas i kraftiga färger.
Socknarna säges vara an tingen för små (B o n d s t o r p) eller i
andra fall för vidsträckta (A l g h u l t) med mager och oländig
mark (F ä r g a r y d) samt gles bebyggelse (S l ä t t h ö g). Fattigdomen bland allmogen beskrives som stor. Invånarna var mest
fattigbönder och torpare (K ä r d a). Omkring hälften av de jordbrukande satt på annans mark (D a n n ä s). Utgifterna var så
dryga "på oräkneliga håll", att minsta tillökning bleve kännb<>.r
(A l g u t s b o d a). Man hade få tillfällen till förtjänster. Dessutom
var tiderna dåliga (V i s l a n d a) och utlagorna betungande
(K a l v s v i k, F ä r g a r y d). Man hade till och med måst köpa
säd. Allmogen hade därför inte råd att hålla barn i skola och löna
lärare (Ä s e;_d a) utan måste "stanna i förlägenhet" härvid
(L j u n g a). Man hyste rent av "avsky för nya pålagor" (K v e n n e b e r g a). · "Oövervinneliga hinder" förelåg för inrättande a v
skola (B j ö r k ö), anslag kunde a ldrig beviljas och måste förbliva
fromma önskningar (K ä r d a).
De sä rskilt fattiga utgjorde ett svårt problem. "Om också finnes
lärare i en socken, så finnasru1nu flera inhyseshjon och backstugusittare, merendels rika och väldiga som patriarker på en stor barnah jord. Denna hjord skickas - såsom fordom patriarkhjorden där föda finnes. Vid nattvardsförhör säger man: 'Vi äro fattiga.'
De fattiga måste underhåJias under skoltiden ej endast få undervisningen gratis" (A n e b o d a). - "En bedrövlig okunnighet och
osäkerhet i läsning hos sådana barn, som måste tigga för att liv-
85
nära sig . .. " (M a r k a r y d). - I B o l m s ö, där man förut var
betungad med så många onera, att utmätningar måst företaga s och
där årsväxten i flera år blivit under medelmåttan, hade fattighjonens antal tilltagit, och ökat bidrag behövdes för dem. - D äd e s j ö kallas i en rapport därifrån "en av naturen mindre gynnad ort" ... "Allmogen", heter det, "framföder till större delen sina
hushåll med brödet av agnar, sedan den strida säden måst användas
till de årliga dryga skatterna och till utsäde ... Aven om skolhus
uppfördes, skulle det säkerligen få stå öde, emedan ingen kunde
dä r underhålla sina barn, vilket lättare kan ske, då barnen hemma
hos föräldrarna finna sig både nödsakade och belåtna att släcka
hungren med lika torrt agnebröd och kraftlös vattenvälling, som
föräldrarna själva spisa."
Som en sammanfattning av sina intryck från försöken att i
L j u d e r s församling åstadkomma fast skola skriver pastorn där:
"Folkets allmänna önskan är, att ingen anstalt funnes för barn undervisningen, om den skulle kosta någon uppoffring av pengar
och tid för barnen, som de hellre använda vid husliga göromål."
I släkt med dessa ekonomiska, kanske något tillspetsade besvärligheter, är vad som anföres 1839 från M o h e d a, där man hade
god tillgång på privatlärare och där generaladjutanten baron Fabian Wrede erbjudit sig att upplåta lokal kosmadsfritt på sin egendom T o r p till ambulerande regementsskolmästaren Björnberg .
Allmogens tid vore alltför upptagen, för att man skulle kunna
allvarligt ägna sig åt frågor om barnens undervisning. "Så länge
Guds sol lyser, finnes utegärning och innegöromåL De långa höstoch vintermornar användas till tröskning, de långa vinteraftnar till
sjungning, grövre slöjd m. m. På några ställen börjar ottetröskit
Id. 2-3 fm, men då arbetas ej om kvällarna . Nattvilan börjar
kl. 6-7 em. Återstå söndagseftermiddagarna."
I V e t l a n d a 1839 var pastor sympatiskt stämd till planer
på att inrätta fast skola, som han ansåg skulle bli av "oberäknelig
nytta". Men han stötte härvid på en svårighet, som senare kom att
bli en allmän företeelse . "En var tycker sig ha lika rätt att ha
skolhus nära sig." Därför hade det varit svårt att finna lämplig
plats, även om församlingen kunnat förmås anslå medel.
Ibland kunde det uppstå en viss konkurrens mellan den fasta
v;ixelundervisningsskolan och den flyttande undervisningen. Så blev
förhållandet i B a r k e r y d - N ä s s j ö, där ä ven personliga miss86
hältigheter mellan präst och lekman vid undervisningens tillgodoseende spelade in. Såsom förut (s. 62) nämnts hade i N ä s s j ö år
1824 en växelundervisningsskola öppnats med postdirektören Sjölin
som stiftare, och pastor i moderförsamlingen B a r k e r y d,
prosten Magnus Henrik Rosengren, hade hoppats, att också
Barkerydsborna skulle begagna sig av densamma. Barkerydsborna hade emellertid svarat, att när de fann lärosättet i
fast skola åtminstone "jämna sig med det ambulerande", skulle
de sända barnen till skolan. Orsakerna till motståndet hade pastor
funnit vara förutom de Jånga vägarna, att lärosättet tog dubbelt
så lå ng tid som förut och att barnen "lära sig förstå mindre", vilket
sistnämnda blivit bekräftat både från Jö n k ö p i n g och E ks j ö. Siwlan i N ä s s j ö, som börjat under goda auspicier och övervilken pastor säger sig önska lycka och välsignelse, ansågs redan
vid slutet av första terminen ej ha uppfyllt förväntningarna. Emellertid hade bönderna man pastors vetskap antagit en "verklig läsmästarinna vid namn Rydeman i S o l b e r g a" att undervisa sina
barn och ville att hon skulle få förhöra barnen i pastors närvaro.
Först nekade denne men gav sedan med sig. Barnen och två bönder
kom, och förhöret varade i 3-4 timmar. Pastor "sattes därvid i
förundran". Han hade aldrig hört maken. "Sköttes barnundervisningen så, skulle kyrka och stat vinna mycket: 1/ 8-års barn kunde
läsa rent och med god betoning och förstånd, 2/ genom bedjande
lärer hon barnen psalmer utantill, 3/ inpräntar kristendomen 4/
kan något rä~na och skriva 5/ vackra betyg 6/ god disciplin."
Sjölin hade ofta begärt, att pastor skulle "föra ut" denna läsmästarinna ur socknen. Pastor visste dock ej, hur han skulle göra.
Saken föranledde jämte andra tvisteämnen en svår fejd mellan
kontrahenterna, vilken även drogs inför domkapitlet.
I det sammanhanget fick Tegner, som då ännu bodde kvar i
L u n d, tillfälle att engagera sig för växelundervisningen. Kommi'ft~stern i N ä s s j ö hade vid en sockenstämma underlåtit att fullständigt u p p läsa en kungörelse om växelundervisning och bl. a. uteslutit en uppmaning till församlingen att för sina barn begagna
skolinrättningen. Han tillrättavisades skarpt av Tegner i skrivelse
den 19/11 1825. "Ett sådant förfarande ä r för det första olagligt,
ty man äger icke att vägra uppläsa eller stympa en kungörelse,
utfärdad av vederbörlig auktoritet. Men för det andra förråder
det även en likgiltighet, den jag icke väntat mig, emot en inrätt87
ni ng, i god a v sikt och med uppoffringar stiftad a v välgörenheten
för ungdomens undervisning och vilken det således passade en
prästm a n bättre att understödja än att motarbeta. Det kan ej vara
T. obekant, att kong!. majst i nåder tillstyrker inrättande av växelskolor, där lok al och andra omständigheter tillåta: där en sådan
inrättning redan är organiserad, tillkommer det prästerskapet att
söka befrämja dess framgång .... A ven oberoende av all högre befallning tillhör det T. ämbete att upplysa allmogen, som annars
gärna håller fast vid det gamla, om fördelarna av en metod, som,
då den rätt utövas, har vid elementarundervisning företräde fra mför den vanliga och är rä ttfärdigad av erfarenheten i och utom
E u r o p a ... " Det var skolans grundare Sjölin, som hade rapporterat förhållandena till biskopen och därvid omtalat, att prosten
Rosengren antytt, att barnen ansågs lära sig långsammare i "växelskolan" och att de inte begrep, vad de läst. I skrivelse till Sjölin
den 20/ 11 1825 nämner biskopen som förklaring till prostens inställning dennes ålderdom och sjuklighet, och han är inte benägen
att tro på lärarinna n R ydemans överlägsna resulta t. "Allmogen
bör efter hand sättas i den tanka, att deras barn lära bättre i
växelskolan än av gumman: då kommer förtroendet av sig själv,
och läsarekäringen sjunker i sitt intet."
Allmogens motvilja mot nymodigheter och önskan att kvarbliva
vid det gamla omnämnes från flera församlingar som föridaring
till att förhå llandena ej kunnat förbättras. Man kan förstå, att
prästerskapet hade en svår ställning som mellanhand mellan domkapitel och församlingarna. Från R y d a h o l m nämnes, att motviljan vänt sig mot pastor, då han ingripit fö r att få anslag till
lärare.
"En gammal inrotad liknöjdhet hos folket skingras ej hastigt",
heter det 1824 frå n B a r k e r y d. "Dels allmogens självförtroende
att kunna undervisa sina barn, dels liknöjdhet samt inrotade vanor
och fördomar och ännu mera fruktan för nya och ökade utgifter
hava länge gjort detta högst viktiga ämne mera till ett m ål för
Religionslärarnas bekym mer än församlin ga rnas eget behjärtande",
rapporterades från L i n n e r y d 1824, där man dock efter en i
socknen tidigare verksam tillfällig skolmästare Emanuel Agrell
samma år hade antagit och beviljat lön till läraren Peter Holm
från H o v m a n t o r p. Från V i r e s t a d uttryckes samma tema
så: "Ett annat hinder torde vara i den naturliga trögheten, som
88
li vli gt underhålles, emedan det blir lättare i mörk ret än i ljuset att
spel a konster." Pasto r i S l ä t t h ö g hade ofta för manat försam lingen att a ntaga lärare, men "bruden [församlingen] inser ej
alltid sitt eget väl utan vet a lltid att säga nej till sådant som
årligen, ehuru litet det vara må, ska ll utgå som onus, och ifrån
gamla seder och vanor har hon svårt att gå".a 7
N ågra interiörer f rån sockenstämmorna
)Alla tecken tyder på att allmogen gärna ville vara med och ge
uttryck åt si n "oförgripliga mening" i frågan, huruvida förbättringar behövdes och kunde genomföras. Man få r väl antaga, att
sockenstämmorna var den vanligen begagnade tummelplatsen för
dessa meningar. Och även om protokollen därifrån ofta också fått
sin prägel av pastors personliga inställn ing, torde de vara representativa för de kretsar bland allmogen, som betydde något vid rådslagen.
I R y d a h o l m sökte ordföranden 1837 vid framläggande av
förslag om årl igt anslag ti ll lä rare för en planerad skola om söndagarna vid kyrkan utöva p ress på deltagarna genom att bestämma,
att de som ej ville detta, skulle anteckna sig i p rotokoll et. Härtill
svarade två av bönderna, "att a lla då voro beredda a tt anteckna sig
som nekande", varpå ärendet uppsköts. Då saken senare upptogs,
anmälde pastor, att man av medikamentskassan från koleratiden
och av en donatio n, som över lämn ats till honom, kunde få ett
kapital, varav räntan skulle kunna användas till skola. Själv skulle
han y't terligare bidraga. Opposition mötte emellertid från tre
bönder i S k r i p e r y d, Jonas Samuelsson, J ohn Persson och
Peter Andersson. Pastor erbjöd sig att hå lla S k r i p e r y d s rote
~ kadeslös, men det hjälpte inte, och dessa tre personer antecknades
i protokollet såsom nekande. Dylikt antecknande i protokollet inberättas även från B r e d a r y d. Sedan på ryttmästare Ouchterlonys på H å k a n s t o r p förslag de flesta enat sig om att vid
nästa klockarval antaga en klockare, som även vore skolmästare,
lät kyrkvärden Matthias Eriksson i E s k i l s t o r p genom om bud
samt Daniel Bengtsson i A r v i d a b o och avskedade soldaten A hs
därstädes personligen till protokoll et anmäla, att de avsade sig
både nu och framdeles all t bidrag till skolmästares an tagande inom
församlingen .
89
Då man i S v e n a r u m 1836 behandlade frågan om anslag,
beslöts att uppskjuta ärendet, "för att få socknens herrar och
possesianater närvarande, vilka församlingen ifrån långa tider tillbaka haft den lyckan kunna högt värdera för medverkan och
ofta betydliga uppoffringar samt det, som varit gagnande för det
~amhälle De tillhöra". Possesionaterna hade emellertid ej alltid
någon välvillig inställning till dessa frågor. I A n n e r s t a d, där
man 1837 med enhälligt nej besvarade frågan om anslag till ständig
skolmästare, hade brukspatron Lemchen genom fullmakt låtit
meddela, att vadten för B o l m a r ö eller underliggande gods
några anslag till ändamålet skulle lämnas. Som ombud för M i st e l å s vid frågans behandling i S l ä t t h ö g s pastorat ville
ryttmästare Rappe, T a g e l , lika lite som övriga ombud på några
villkor besluta om anslag. Och i K a r l s t o r p ansåg en kapten
Bruze, att kostnaderna skulle bli alldeles för stora.
I allmänhet sökte ordföranden genom någon lämplig inledning
få stämmodehagarna vänligt stämda för saken. I H e s t r a 1836
började behandlingen med följande anförande av pastor: "Det är
icke obekant för någon, huru mycket bekymmer barnundervisningen tillskyndar föräldrar och huru mycket möda och besvär
många få använda för att lära sina barn läsa i och utan bok; det oaktat bliver undervisningen oftast ofullkomlig och bristfull, så att barnen, som icke få lära sig en riktig stavningsgrund, i all sin tid komm;>.
att läsa stapplande .och osäkert, oredigt och tanklöst, därest icke lyckligare natursgåvor eller andra besynnerliga omständigheter förorsaka
ett bättre förhållande. En redig innanläsning är likväl första villkoret för kristlig kunskap ävensom för bildning i allmänhet. Det lilla,
barnet lärer i mini1et, förgår snart, om det icke genom fortfarande
övning underhålles, men den som icke kan obehindrat läsa uti bok,
saknar ju själva medlet att både underhålla och föröka sin kunskap.
Vi klage, att ungdomen visar så föga håg och lust att läsa vare sig
Guds ord eller nyttiga människoskrifter, men månne vi icke åtminstone till en del böra söka orsaken härtill uti den bristfulla
undervisning, som de erhålla i barndomen . Den som vid varje ord
nödgas liksom leta sig fram till både uttal och mening, skall utan
tvivel snart tröttna och ledsna vid läsning, och av det han läsit
fattar han lite eller intet i dess rätta mening. Om nu barnen få
ofullkomlig undervisning i innanläsning, så är ännu mindre tillfälle
till undervisning för dem, som åstunda att undervisas i skrivning
90
och räkning, vilket i våra dagar börjar vara av vikt även för
jordbrukaren. Till att a v hjälpa dessa verkliga brister i en kristlig
och efter tidens fordringar passande uppfostran finns knappast något bättre medel än antagande av ständig skolmästare ... " Så
fortsatte pastor med förslag om lön m. m. Men upplösningen blev
som oftast negativ. "Detta förslag besvarades ej med ett enda Ja,
men med mångfaldiga nej."
Man får ett ganska levande intryck av hur det kunde gå till på
skolstämmorna genom protokollet den 27/3 1837 från V i r e s t a d,
då en talrik allmoge, men inga ståndspersoner säges ha varit närvarande. Först yttrade sig riksdagsmannen Sven Heurlin - som,
enligt vad förut (s. 57) blivit nämnt, var en varm vän av folkskolor men som tydligen ej av ordföranden skattades så högt "med de vanliga talesätt om mänsklighetens väl m. m. Sedan avbördade sig åtskillige efter olika förstånd olika meningar. Snart
stannade diskussionen i ett allmänt sorl, varav svårligen något
kunde utredas. Omsider anbefalldes tysthet och frågades, om pluralitetens mening vore följande: 1/ att man icke ville hava andra
skolmästare än de som inom socknen kunna finnas. Sådant blev
beslutat i stället för den sats, som några framställde, att man
ville själv välja skolmästare. 2/ att fattiga skulle genom fattigdirektionen undervisas." Pastor tillägger, att mera nu ej kunde
göras, då tiderna var svåra och man försuttit tillfället.
I V i Il s t a d sökte pastor 11/9 1836 "framställa nyttan av
lönad skolmästare, så att barnen även kunde få lära skriva och
räkna". Svaret blev emellertid "ett nära allmänt nej", och en
skrivelse framlämnades till protokollet, vilken på ett korthugget
sätt lämnar besked i frågan: "50 rdr rgds äga vi i beredskap till
barnundervisningen, om vi använde räntan av våra egna sockenkassor och låte vårt sockenmagasin bestå dessutom par tre tunnor
av räntesäden, nämligen då så behov göres. Vi fattige bönder orke
icke derutöver. De utlagor vi ha äro så dryga, som vi nånsin tåla.
skolmästare skulle visst vara artigt att ha, men föda'n och löna'n
förmå vi icke. Vi lära själve våra barn både stava och läsa. Våra
hustrur hjälpa till. Våra präster ha därmed varit belåtna. Denna
läsning sker i egen stuga, under våra egna ögon i tukt och ära; i
skolstugan är ej säkert för skalkar. De föräldrar, som ej rätt kunna
lära sina barn, anlita läsmästare, som finnas inom socknen tillräckliga, och som lära mästerligt. 12 veckor pläga åtgå för renläsningen.
91
En plåt för varje barn. 12 plåtar är väl mycket penningar, men
så betales ej ut mer än en gång. Då äldsta barnet blivit utlärt, får
det lära sina yngre syskon. De fattiga barnen, som antingen inga
levande kända föräldrar ha, eller ha föräldrar, som våra präster
godkänt. Våra sockenkassor bestå läsearvodet. Christeliga kärleken
i grannstugorna gives tillfälle att bestå matsäcken. Aven finnas
inom socknen sådana personer, som både kunna och vilja lära våra
söner att skriva och räkna. Dessa anlitas föga, emedan vårt tunga
jordbruk, i en mager ort, ej ger mycken tid övrig för sådan hög
lärdom. Våra söner klåpa likväl med att skriva och räkna så, att
våran länsman tar dem för gott i skjutsrättaretjänsten. - Vi ha
sport, att högv. Biskopen och kapitlet samt våra egna herrdagsmän av bondeståndet villja, att vi enfaldiga bönder och våra barn
skola göras mer upplyste. Desse äro vi tack skyldiga. De mena väl
med oss. Men detta större ljus blir oss dyrt; vi äro belåtna med
det ljuset, som är i Guds ord. Det visar oss till Guds rike. Därav
hämta vi all den huvudsakliga lärdom, som vi tro oss behöva,
nämligen att frukta Gud, ära konungen och lyda lagarna. - Men
ehuru vi ej förmå utfästa oss till årliga utgifter till skolmästarelön,
lova vi likväl att ansvara, det ej något sockenbarn med fattningsgåva skall i brist av läromästarearvode eller av matsäck sakna
tillfälle att få lära sig stava rätt eller läsa rent, om än det vore i
själva krönikebokens namnregister samt katekesen utantill." Och
så slutar inlagan lika märgfullt: "Våra präster få sedan göra
resten, så som deras kall fordrar." 68
Positiva uttalanden och fönlag
Efter alla dessa exempel på en övervägande negativ opmwn 1
fråga om förbättring av folkundervisningen kan man med skäl
spörja, hur det förhöll sig med eventuella anhängare av en allmännare skola. Naturligtvis fanns sådana
såsom framgått av
vissa redan citerade uttalanden - särskilt bland sockenprästerskapet
och de mera kringsynta bönderna. De är emellertid betydligt lågmäldare, och deras förslag sträcker sig sällan så långt som de officiella skolsträ vandena.
Som inledning eller kommentar till redogörelse för avslag på
hänvändelser från domkapitlet om t. ex. anställande av skolmästare
förekommer flerstädes sympatiuttalanden för själva saken. "Försam92
lingen erkände tacksamt varje väckelse i denna fråga" (A g u n n ar y d 1836). Ä k e r s församling säger
ej vara "könslolös" för
ärendet. När sätt och medel kunnat upptänkas, ville församlingen
uppoffra vad på den ankomme till "en så skön och nyttig inrättning".
Från pastorn och nykterhetsvännen i A l g u t s b o d a, prosten
Sven Allguren, föreligger flera välvilliga uttalanden om behovet av
ständiga lärare. "Önskligt vore", skriver han 1824, "att frågan tages
upp vid ett riksmöte; det torde befinnas, att många sysslor äro långt
mindre viktiga än skolmästaresysslan. De förra kunde indragas och
lönen givas åt skolmästaren." Vid sockenstämma den 27/11 1836
tog han åter upp frågan: "Läsningen och rätta stavningssättet
kunna ej inpräntas av de vanliga barnalärarna och orkanslöse
kvinnspersoner, som för sin bärgnings skull ge sig ut att förstå
det de ej ha lärt." För lön till barnalärare behövdes en kappe säd
från vart matlag hemmansbrukare jämte 8 sk. i veckan för varje
barn. Härför kunde vinnas en "hugnad" och tillfredsställelse, som
vida övergick en så ringa uppoffring, och de skulle aldrig behöva
ångra den. "Församlingen avhörde och kunde ej vederlägga'', heter
det, men något anslag blev det ej. Ej heller tre år senare, då saken
ånyo framfördes, var man mogen för någon åtgärd, trots att
kraftiga motiv angavs: "En ständig lärare skulle mera kunna väcka
barnens eftertanke. Där förståendet får riktigt se vägen till lycka,
glädje och förnöjelse, där arbeta frestelserna från världen gärna
fåfängt på hjärtat till förförelse. Men där mörker är i själen, där
utgå snart mörkrets gärningar från handen. Och så få vi se: av
rus oredig tunga, av rus darrande händer, och från dessa komma
brott och missgärningar. Våra allmänna arbetsinrättningar kunna
ej mottaga alla som förtjäna att vara där, och våra fängelser äro
för trånga att inrymma dem, som med bättre undervisning i sina
barnår kunnat vara hedrade män i staten." Algutsbodaborna delade
tydligen inte pastorns sokratiska optimism om förståendets herravälde över levernet.
Tanken på ett visst tvång över församlingarna för att få igenom
förbättringar var ej främmande. Från R y s s b y, där läget på
undervisningens område år 1824 betecknas som bekymmersamt,
heter det, att det vore väl "om medel kunde beredas till mera
jämna och kraftfulla undervisningsanstalter". Och vid samma
tid anföres från S l ä t t h ö g, att församlingarna borde åläggas att
93
antaga ständig skolmästare. Pastor i A k e r finner 1839, att "något starkt band på försumliga föräldrar vore av nöden, varigenom
de åläggas att jämt hålla sina barn i skolan, då sådan hålles i
roten".
Frågan om fast eller flyttande skola och om skolhus diskuteras
mångenstädes, och meningarna är skiftande. I B a r k e r y d, där
man praktiserat den ambulerande undervisningen och funnit den
god, ansåg pastor år 1839, att fast skola dock skulle vara bäst,
men då måste man ha ett seminarium i varje stiftsstad och förbud
för andra lärare. "Bleve skolhus anbefallt varje församling till
uppförande, där det sig göra låter, och anslag
stat beviljat till
lärares avlöning, och pastor, utom den djupt manande stämman i
det inre av varje kristligt människaälskande hjärta, vid ansvar
såsom för ämbetsplikt anbefalld att föra inspektion över läroanstalten, som blott bör sträcka sig till bibringande av kristendomskunskap samt någon kunnighet i räkne- och skrivkonsten, så skulle
betydligt mycket vinnas - all annan kunskap är för allmogen till
större delen umbärlig, om gudstjänsten för densamma är en söndagsskola för himmelen." K ven i L j u d e r, där man endast ville
gå med på ambulerande lärare, var pastor övertygad om att den
fasta skolan skulle lämna bättre resultat. "Fasta skolor borde finnas", säger han. Och lämpliga platser härför saknades icke i
L j u d e r - L å n g a s j ö.
Som motsats h~irtill kan anföras kontraktsprosten i S u n n e r b o
Lars Daniel Theolanders mening. Han ansåg, att den flyttande skolan
för nämnda trakt vore den riktigaste och lämpligaste. Varken fast
skola eller stående lön till lärare skulle vara lyckligt. Båda kunde
verka förslöande på läraren. "Ett boningsställe eller hemvist" borde
dock kunna bestås, så att läraren slapp gå på socknen, då han ej undervisade. Pastor i L j u n g a skriver år 1839 i samma ämne: "Dagens behov och frågor tyckas uttala sig till en stor del i orden Skolehus, Fattighus och Arbetshus. Vare det dock gunstfullt tillåtet att med
avseende på landsbygden och med någon bekantskap om folkets belägenhet och det därstädes verkställbara, under djup känsla av de
uttalade behoven, likväl våga i djupaste ödmjukhet underställa
högre heprövande den förändring i sättet: nämligen ambulerande
skolinrättning utan skolehus, fattigförsörjning men utan fattigstuga,
arbetsinrättning men utan arbetshus."
I många för övrigt positiva rapporter framhålles en del sociala
94
svårigheter, som måste angripas, för att undervisningen skall kunna
ordnas rationellt. Sålunda ansåg pastor i M a r k a r y d 1839, att
en eventuell fast skola borde förenas med en arbetsinrättning för
barn, så att de kunde förjäna till sin undervisning. "I min oförgripliga tanka bliver därföre första villkoret för befrämjandet av
nationalbildningen - att genom arbetsinrättningar förekomma det
kringstrykande tiggeriet och att helt och hållet avskaffa brännvinstillverkningen inom Sverige. Dessförinnan skola folkskolor, även
inrättade i varje socken, blott till hälften uppfylla deras åsyftade
ändamål." De ekonomiska frågornas vikt i detta sammanhang påpekas bl. a. från M o h e d a 1839. Pastor där ansåg, att skolan
skulle kunna få lika mycket förtroende som lasarettsinrättningarna.
Men skulle ett sådant förtroende skapas, erfordrades att anslag till
lön och till skolhus beviljades av staten alltefter socknarnas barnantal, varvid ej så mycket behövde lämnas till dem, som erhållit
donationer. Anslagen borde utgå, icke i efterhand, såsom föreslagits
från högre ort, utan tvärtom.
I sistnämnda meddelande från M o h e d a anvisas en utväg att
få de rika i landet engagerade i skolsträvandena. Riksdagen borde
s~ara~t anslå medel till de fattiga barnens undervisning i läsning,
histona och geografi etc., sedan kanske de förmögnare "lossade på
pungen" och ville, att deras barn ej skulle vara sämre. Och sen
skulle allting gå lätt.
De högre klassernas ansvar för folkets
andliga tillstånd framhålles även från v i s l a n d a år 1839. skolinrättningar vore "önskansvärda". "Men", frågas det, "skola dessa
ensamma kunna hämma det sig alltmer utbredande fördervet? Härtill måste utan tvivel svaras Nej, intill dess de mera bildade i landet visa större gudsfruktan, flärdlöshet och nykterhet uti sin vandel. Det är endast genom exempel man kan verka på den stora
hopen. Uppifrån har sedeslösheten långt för detta tagit sin början·
uppifrån måste den stora reformen ske. När den försiggått, skall
svenska allmogen även med den nuvarande bristfälliga undervisningen snart återgå till förfädrens dygder." 69
Sås~~ man kunnat vänta, visar den föregående sammanställningen,
att op1monen om skolfrågorna i de småländska bygderna under 1820och 1830-talen var synnerligen blandad. Hela skalan från välvillig
sympati för kraven på en allmän skola till envist motstånd mot även
blygsamma förbättringar fanns här representerad. De djupa leden var
95
måhända ännu lik giltigare mot utgiftskrävande åtgärder än vad
som framgår av de anförde uttaland ena från dem, som kunde föra
pennan. Man får ett starkt intryck av meningsskiljaktigheterna
mellan de led ande beträffande mål och medel. För den sentida
betraktaren förefaller det uppenbart, att utvecklingen nu fordrade,
att man beträdde den allmänna lagstiftningens väg efter flera århundraden av experimenterande.
STIFTSSTYRELSEN P Å BISKOP TEGNERS TID
OCH FOLKSKOLESTRA.VANDENA
För det arbete på en förbättrad folkundervisning, som med större
eller mindre framgång utfördes i socknarna, betydde domkapitlets
och stiftschefens åtgöranden mycket. Domkapitlets cirkulär med
infordrande av uppgifter rörande undervisningen, dess anmaningar till förbättringar, diskussionerna och rekommendationerna vid prästmötena samt stiftschefens påpekanden vid visitationer bidrog till att vidmakthålla uppmärksamheten på skolfrågorna. Vi ha tidigare (s. 30 ff.) haft anledning beröra domkapitlets
roll v id en undersökning om landsskolor 1768 liksom även (s. 36)
omnämna den i praktiska spörsmå l väl förfarne biskopen Wallquist,
som i samband med ett större prästmöte i V ä x j ö 1793 ägnade
ett st imul erande intresse åt underv isn in gen . Ju mer vi närm ar oss
den allmänna folkskolans lagstadgande å r 1842, desto större uppmärksamhet måste hithörande ärenden förväntas påkalla från st iftsstyrelsens sida. Att biskop Tegner från år 1824 stod i spetsen för
stiftet, borgade för att det härvidlag blev fråga om ett självständigt
och originellt bedömande.
Visitatom Tegner och folkundervisningen
I annat sammanhang har berörts Tegners deltagande i den stora
uppfo stringskomm ittens arbete 1825-28, hans intresse för växelundervis nin gen och det stöd han redan före överflyttningen 1826
till V ä x j ö lämnade den Gyllenstiernska pedagogien i V r i g s t a d (s 50 f.). Den första verkliga konfrontationen med folkundervisningen i stiftet skedde emellertid i samband med visitationerna,
och den direkta kontakten fortsattes sedan - ehuru med vissa
avbrott - under den tid Tegner kunde akt ivt upprätthålla biskopsämbetet. Det var i stort sett ett nytt fält, som därvid mötte den
96
7
97
eljest
klassisk mark hemvane professorn. Men han synes med
intresse och iver ha satt sig in i förhållandena och sökte verkligen
uträtta någonting på området (Bild 11, s. 99). 70
Tegners besök i skolor kunde ske i samband med visitationer
eller av mera tillfälliga orsaker.
Ett skolbesök av det senare slaget i H u s k v a r n a har tidigare
omnämnts (s. 60). Från ett sådant besök i V r i g s t a d på 1830talet berättas, att biskopen, vänlig och intresserad, tillsammans med
läraren gick från cirkel till cirkel i växelundervisningssalen. Varje
barn fick visa sin skrivning, till och med de små, som skrev i sandbänk. Till en pojke, som läste slarvigt innantill, yttrade biskopen:
"Kom ihåg, att om orden ej rätt delas i sina stavelser, bliver läsningen
icke god, icke riktig, icke säker". Vid katekesläsningen fann biskopen, att endast några få barn läst "språken". De flesta läste endast
"styckena". Det blev en tillrättavisning: "Detta får ej ske längre.
Språket är Guds ord, stycket mer människoord. Gudsordet är det
viktigaste, och det måste framför allt annat väl inpräglas i minnet." I fortsättningen omtalas, hur biskopen efter en kafferast tog
upp sin penningpung och utdelade belöningar till pe flitigaste barnen. Innan han reste, höll han ett tal till lärare och elever och
betonade för barnen, att de skulle vara hörsamma.
Det hörde till visitationsordningen, att biskopen regelbundet vid
visitationerna gjorde sig underrättad om skolväsendet. Kristendomskunskapen och läskunnigheten prövades i allmänhet således, att
biskopen och pastor i sakristian förhörde ungdomen, särskilt barnens innanläsning, medan assistenterna ute i kyrkan "examinerade"
de vuxna (t. ex. K v e n n e b e r g a 24/8 1928). Oftast torde
Tegner ha fått tämligen negativa intryck och upplysningar, och
tillståndet måste ha förefallit honom primitivt. Visitationsprotokollen från den första tiden i V ä x j ö innehåller endast knapphändiga uppgifter om iakttagelserna rörande folkundervisningen.
På V i s i n g s ö (25/5 1827) uttalade Tegner sitt gillande av en
tidigare inrättad sångskola för blivande nattvardsbarn, men både
här och senare i K a l v s v i k (16/8 1828) måste konstateras, att
ingen allmän skola upprätthölls av klockaren, utan att föräldrarna
fick ombesörja undervisningen.
Vid visitationen i K a l v s v i k (och J ä t) skärptes emellertid den
biskopliga attityden. Biskopen hade vid förhöret i kyrkan märkt
mycken osäkerhet bland ungdomen och framhöll behovet av en "sä98
Bild 11. Esaias Tegner (Stiftschef vid tiden för den obligatoriska
folkskolans tillkomst)
ker och jämn" undervisning för barnen. Då avlönande av en särskild
skolmästare bleve för dyrt, föreslog biskopen, att klockaren mot 1/6
tunna råg av varje förmedlat hemmantal och någon bestämd avgift i
veckan under skoltiden skulle ombesörja undervisningen. Detta förslag understöddes på det kraftigaste av ägaren till F o r m e t o r p
99
greve Kn~tt Posse, till vilken församlingen stod i stor tacksamhetsskuld. Ehuru greven inom församlingen innehade endast 5/8 mantal
och "naturligtvis för sina barn ej ämnade begagna en dylik inrättning", lovade han att bidraga med ett årligt understöd av en tunna
spannmål. Flera andra ledamöter av församlingen (ägarna av
K l ä c k l i n g e, T j u g e b o d a, K a l v s h a g a U g g l e g å r d och
prosten Rydfm) lovade även bidraga. Men församlingen s övriga
ledamöter "stodo icke a tt förmå till något å tagande i denna väg",
ehuru de förmanades på det allvarligaste och påmintes om sakens
vikt och nödvändighet. Greven stod dock fast vid sitt löfte: gåvan
kunde under väntetiden användas för undervisning åt ett par fattiga barn. "Biskopen" heter det i protokollet "kunde ej
undgå att förk lara församlingen sin förundran över en så illa beräknad sparsamhet, helst ej tillgångar saknades för en så ringa
avgift." Pastor skulle senare ånyo företaga ärendet. Och så kom mer
en varning, som biskopen ofta upprepar vid de följande visitationerna . Ingen skulle mottagas till nattvards läsning, som ej kunde
med säkerhet läsa innantill och ej lärt utantill lilla och stora katekesen. Vid den prästerliga undervisningen kunde nämligen tiden
ej upptagas med avhörande av utanläxor utan borde väsentligen
användas "till att förklara det redan i minnet uppfattade, red a
begreppet och väcka känslan" (Bilaga 2, s. 174. Bild 12, s. 102, 103).
Biskopens försök att vid visitationerna förmå försam lingarna
vidtaga mera varaktiga och ordnade åtgärder för barnens undervisning fortsattes under de följand e resorna. Förloppet blev vaniiIigen detsamma i stort sett som i K a l v s v i k, den första VIS!tationen, där frågan synes ha tagits upp på a llvar av T egner. I
K v e n n e b e r g a (23/ 8 1828) - där Tegner sökte förmå försa mlingen att förena sig med H j o r t s b e r g a om en ny kyrkob yggnad
- upprepades förbudet att till prästerlig undervisning mottaga barn,
som ej behärskade innanläsningen och uta nläsningen av de båda
katekeserna. För att vinna fullständig läskunnighet behövdes en
särskild skolinrättning. Bislwpen ville emellertid inte nu föreslå en
dylik men överlämnade till församlingens "ömma behjärtande" att
inrätta en sådan vid nästa klockarombyte och härtill anskaffa
medel genom ökade anslag av matlag eller hemman. Vid en visitation i A lm e b o d a något senare samma år förklarade sig både
föräldrar och präster tillfredsställda med den undervisning, som
en sockenbo vid namn Håkan Pålsson lämnade. Då förhöret emel100
lertid visat brister, föreslog biskopen, att man sku lle anställa en
särskild sko lmästare med ansvar för undervisn ingen. Församlingen
fruktade fö r nya utgifter och var föga benägen att gå med på ett
sådant förslag, . "Biskopen uppm untrade dock församlingen att taga
detsamma i närm are övervägande med sin pastor. Då fr åga vore
om befordran a v barnens sanna fÖrdel, borde en i Ila beräknad
sparsamhet icke göras gällande."
Det var alltså inte lätt ens för den tegnerska vältalig heten a tt
förmå smålandsbönderna till nya utgifter för ett ur deras synpunkt
mindre påtagligt ändamå l. Biskopens yrkand e om särski lda skolmästare återkom vid visitationer i V i r e s t a d, P j ä t t e r y d
(då biskopen höll sitt uppmärksammade strafftal om gamla ky rkan
och genomdrev nybyggnad ), A l g h u l t m. fl. socknar på 18 30talet och även senare, då an ledning fanns till m issnöje med kr ist endomskunskapen, då ingen skolinrättning kommit till stånd eller då
klockaren inte bedrev und ervisning enligt kyrkolagens bestämmelser. Lagens föreskrifter inskärptes ofta a v biskopen. Man förstår, a tt
dessa erfarenheter av allmogens försi ktighet och avoghet måste
utgöra en svår påfrestning fö r en sådan man som Tegner, som ej
var lämpad enbart t ill förslagsställarens eller supplikantens roll.
Flera gånger synes också temperamentet ha brutit igenom . Mest
brännbara k unde naturligtvis diskussionerna om de kyrkliga fö rhållandena, främst ky rkobyggandet, bli, t. ex. i P j ä t t e r y d
och K v e n n e b e r g a. Men även frågan om anstä ll andet av
lärare utl öste under ogynnsamma förhål landen ett från varje beslöjat talesätt fritt åskvädersu tbrott. Så blev fö rhållandet vid visitationen i A g u n n a r y d i augusti 1830. Församlingen hade nyiigen haft tillfälle erhålla skolmästare genom en av domkapitl et
föresl agen förändring a v kom ministertjänsten till lärarbefa ttning.
Förslaget understöddes av ky rkoherd en och fle ra ståndspersoner i
den jämförelsevis lilla försam lingen, men allmogen vägrade, och
regeringen medgav, att det sku lle få bli som föru t. I sitt visita tionstal tog biskopen allmogen i kraftig upptuktelse. "Inför själva
konungatronen tiggden I er till den förmånen att få behålla er
okunnighet för er och era söne r. Men jag säger eder här, de skola
ej strafflöst få behålla den." Församlingen hade hänv isat till den
undervisning, som meddelades av föräldrarna och privatpersoner.
Dessa hemmens medhjälpare vid undervisni ngen karaktäriserade
Tegner såsom "utlevade, orkeslösa gummor, mogna för fattighu 101
Bild 12. Protokoll om folkundervisningen vid Tegners visitation i Kalvsvik
den 17/8 1828 (Växjö domkapitels arkiv)
102
set ... " och "kringstrykande personer, ett löst folk utan seder och
insikter". Sådana personers undervisning vore ej tillräcklig. Nu för
tiden behövde menige man veta mer, än vad deras fäder visste,
"ty staten har utbildat sig helt annorlunda än fordom, alla mänskliga förhållanden äro mera invicklade än förr, den uppfostran som
menigheten ger åt sina söner, den borde räcka till både för det
andliga och det världsliga, både för himmel och jord". - Den
färgrika straffpredikan hade emellertid ej någon inverkan på församlingens beslut.
min och Församlingens tacksamhet. Och här inom V i s l a n d a
har en a v Församlingens egna ledamöter med ännu större frikostighet anvisat medel för samma ändamål. Det är åbon Johan Johansson och hans hustru Elin Simonsdotter, K a l k a t o r p, vilka
ehuru Försynen nekade dem själva barn, likväl med berömlig omtanke och ädel givmildhet velat sö~ja för barnens undervisning i
en framtid. Lycklig skattar jag en var, som kan och vill giva; ty
honom varder givet, om icke av människor, dock av Gud i sinom
tid. Men dubbelt lycklig skattar jag den som kan och vill giva
för ett ädelt och högt ändamål. Och vilket ändamål kan vara
ädlare och högre än att bilda de späda till kristelig kunskap och dygd,
vad gåva kan vara bättre än den som avhjälper icke ett timligt utan
ett andeligt behov, icke ett behov för den enskilte utan för det allmänna, icke ett behov för dagen utan för århundraden. För en
sådan gå va tackar jag den närvarande g i varen härmedelst offen tligen, å mitt Embetes vägnar, vars plikt är att sörja för undervisningen, å Församlingens vägnar, vars bästa åsyftas, å framtidens
vägnar, vars bildning och förbättring blivit avsedde. Måtte den
gåvan i långliga tider inom dessa trakter bära frukt i kunskap
och Gudsfruktan och bevara givarens minne i välsignelse."
Bilden av Tegner som visitator på folkundervisningens område
blir dock mycket ofullständig, om det ej framhålles, att biskopen
vid flera visitationer hade glädjen att se sina förslag välvilligt upptagna. Så skedde t. ex. i Sjösås (30/7 1831), där annexerna
D r e v och H o r n a r y d beslöt förena sig om gemensam skolmästare, i A l s e d a (13/8 1831), B ä c k s e d a (16/8 1831) och
i L e k a r yd (24/10 1831), där församlingarna gick med på att
lämna ständiga avgifter till lärare. Vid sådana visitationer kunde
Tegners vältalighet blomma i lovord och tacksamhet. I Å s konstaterades god kristendomskunskap och god läsfärdighet vid besök
den 3/9 1835, och i K a r l s t o r p (12/9 1837) lovordade biskopen
församlingens ansträngningar för barnundervisningen. Siwlans gynnare och vänner blev vederbörligen hyllade, och det är påtagligt, att Tegne1· med glädje fullgjorde denna uppgift. Som exempel
på dylik hyllning kan anföras utdrag ur biskopens tal vid besök
i V i s l a n d a och B l ä d i n g e församlingar (21/10 1831). Sedan han förklarat sin tillfredsställelse över församlingarnas i allmänhet goda kristendomskunskap fortfor han: "Vad som häruti
ännu hos en och annan torde fattas, bör genom egen flit och omtanke kunna inhämtas; och för framtiden, för Edra barn, haven I
i detta avseende de bästa och mest grundade förhoppningar. Ty
bägge dessa församlingar hava haft den sällsynta lyckan att finna
givare, som med ädel frikostighet anslagit medel, tillräckliga att
Så uppskattande och så behärskat kunde således Tegner föra folkundervisningens talan, när han konfronterades med människor, som
av kristlig människokärlek eller allmänt kulturellt intresse ville
offra något för denna angelägenhet. Hyllningen ligger helt i linje
med skaldens kända äreminne ett decennium senare över den för
skolan nitälskande prosten Agrell i S k a t e l ö v, som tidigare
här omnämnts (s. 74) och som åsyftas i dikten Kronbruden .
Tegner rörde sig vid skolvisitationerna oftast på neutral mark. När
det gällde att taga ställning till konkreta förslag om folkskolans uppgifter och undervisningens innehåll och omfång, då blev motsättningarna till de aktuella strävandena uppenbarade och energiskt
framförda. Som visitator kunde Tegner praktisera sin uppfattning om
en gång därför grunda stående och fullständiga folkskolor. För
allmogens undervisning: denna borde främst syfta till färdighet i läs-
B l ä d i n g e socken har fröken Malin Sandersköld, som härstammar från dessa trakter och vars farfar Biskopen Doktor Osander
i nära ett halvt århundrade styrde undervisningen i V ä x j ö
s t i f t, till värdigt upplivande av hans minne skänkt en betydlig
summa för detta ändamål. Hon är väl nu icke närvarande, men
jag har haft tillfälle att både muntligen och skriftligen förklara
ning och kristlig kunskap och fostran. Som ledare av domkapitlet dominerade han dess ställningstagande i den rikt nyanserade och hetsiga
folkskaledebatten under 1820- och 1830-talen, och fullföljde då i
stort sett sådana tankegångar om folkskolans målsättning.
104
105
Domkapitlet om uppfostringskommitteernas förslag
Den år 1812 tillsatta uppfostringskommitt~ns betänkande, vilket
såsom förut omnämnts (s. 41 f.) avgavs år 1825, usändes till domkapitlen för yttrande. Dessa yttranden inkom till K. Maj:t under
loppet av år 1826.
Kommitt~n hade intagit en i stort sett negativ ståndpunkt, när
det gällde statens inflytande över barnundervisningen. V ä x j ö konsistorium, vars yttrande av den 12 juni 1826 var författat och
undertecknat av Tegner, instämde med kommitt~n däri, att den
primära undervisningen borde vara en församlingarnas egen angelägenhet. Men domkapitlet påpekade, att betänkliga följder kunde
uppkomma vid tillämpning av en sådan grundsats; håglöshet, okunnighet och egennytta skulle motarbeta det goda ändamålet. "Att
skriva kan numera anses som ett behov för allmogen. Detsamma
gäller även elementerna för räkning." Av de infordrade uppgifterna från stiftet hade emellertid framgått, att av hela stiftets
folkmängd föga mer än 1/10 kunde skriva (Jfr s. 79). Ambulatoriska skolor vore kanske här ett bra botemedel. I dessa frågor
om myndigheternas makt över församlingarna ville alltså Tegner
helst gått längre än kommitten, kanske härutinnan påverkad av
sina erfarenheter från de första skolkontakterna i stiftet.
Då kommitt~n föreslagit några allmänt kulturellt och samhälleligt
orienterande ämnen för vissa typer av folkskolor gav emellertid Tegner redan nu uttryck åt 'sin misstänksamhet mot en alltför vidlyftig
folkundervisning
en romantisk inställning till frågan om gemene
mans behov, vilken successivt skärptes i hans senare offentliga uttalanden i ämnet. "Med en lärt bildad allmoge kan ingen stat bestå,
och med en halvlärd är ingen belåten." 71
Den stora uppfostringskommitten (1825-1828), vari bland
andra även Tegner var ledamot, följde, såsom i det föregående
omtalats (s. 42), i stort sett samma linjer i fråga om folkundervisningen som sin föregångare. I det år 1828 avgivna betänkandet
gav kommitt~n uttryck åt den meningen, att staten i detta avseende egentligen bara borde intressera sig för religionskunskapen
och läsfärdigheten. Skolan skulle gripa in, endast då dessa undervisningsämnen försummades av hemmen eller prästerskapet. I fråga
om andra läroämnen skulle församlingarna blott uppmuntras till
åtgärder. Lärarutbildningen borde dock åvila staten.
106
Tegner kunde såsom ledamot i kommitt~n ej gärna underteckna
domkapitlets yttrande, som avgavs den 15/8 1832. Det blev i stället
domprosten H eudin, och i vad mån Tegner kan ha medverkat vid
dess utformning låter sig ej med säkerhet bedömas. Det är i varje
fall mindre personligt färgat än de domkapitelsyttranden, vilka han
själv undertecknat.
Utförligast uppeMller sig domkapitlet vid frågan om religionskunskapen. Den lindblomska katekesens brister säges sedan länge
vara insedda och kända. Hela "systemet" där vore olämpligt och
ofattligt för både lärare och lärjungar. En god läsebok i biblisk
historia skulle behövas och borde kombineras med katekesen, så
att varje dogm härleddes ur ett bibliskt faktum. "Så naken och
abstrakt som dogmen nu föredrages blir den vanligtvis en tom
utanläxa och lämnar förståndet tomt. . . . Att nu den ideliga
utanläsningen av oförstådda dogmer ofta måste göra religionsundervisningen icke blott ofruktbar utan även rent av skadlig, då
den alltifrån barndomen vänjer sinnet vid tanklöshet, förslögar uppmärksamheten och lämnar hjärtat kallt i mänsklighetens viktigaste
fråga: detta är en beklaglig sanning, bestyrkt av varje religionslärares egen erfarenhet."
I fråga om övriga ämnen önskade domkapitlet, att skrivning
upptogs åtminstone för gossarna på alla ställen, där folkskolor
fanns. Däremot ansåg domkapitlet linearritning mindre nödvändig
ävensom gymnastik på landet och för allmogens barn, "vilka i allt
fall förstå skaffa sig tillräcklig rörelse".
Domkapitlet avstyrkte nya statsbidrag till skolorna, vilka skulle
leda till missbruk och obilliga anspråk från allmogens sida. De
lokala bidragen borde utgå efter hemmantal. Tvångsmedel mot församlingarna i skolfrågor borde bestämmas och användandet därav
lämnas i länsstyrelsens hand. Åt kyrkoherden ensam kunde anförtros att styra och tillse folkskolorna u.tan att kyrkorådets övriga
ledamöter toge befattning därmed. Huruvida klockaren eller särskild
skolmästare skulle ombesörja undervisningen, borde lämnas fritt för
socknarna. Om den i S t o c k h o l m upprättade Normalskolan
göres den anmärkningen, att det statliga bidraget till densamma nu
kunde, upphöra, då skolans syfte, växelundervisningens spridande,
nu nåtts. Anslaget kunde fördelas mellan stiften och ej som dittills användas för att skaffa S t o c k h o l m s barn fri underVIsnmg.
107
När det gäller uttalandet om religionskunskapen och om de
mindre behövliga ämnena samt i fråga om de kritiska synpunkterna på folkskolans organisation torde man ha anledning tala om
en viss kongenialitet mellan Tegner och domkapitlets övriga ledamöter, såvida man inte anser sig kunna konstatera direkt påverkan
från stiftschefens sida. 72
Folkskalefrågor vid stiftsmötet i Växjö 1836
Under förberedelserna till 1836 års stiftsmöte i V ä x j ö hade
stor uppmärksamhet ägnats åt folkundervisningen i församlingarna.
Uppgifter härom hade på ett tidigt stadium infordrats och bearbetats. I det föregående (s. 70 f.) har lämnats en sammanställning
av dem. 73
I sin ämbetsberättelse till mötet framlade biskopen en klart
utformad grundsyn på skolväsendets uppgifter, från elementarläroverket till folkskolan. "Det är statens plikt att sörja för var
medborgares religiösa bildning, och den fyller hon genom kyrkan.
Det är vidare statens plikt att sörja för ämbetsmannens vetenskapliga bildning, och den uppfyller hon genom skolan och sedermera genom akademierna eller särskilta undervisningsanstalter. Men
det är icke statens plikt att i offentlig väg sörja för den bildning,
som kan erfordras eller vara nyttig för enskilta yrken, för Handeln, Näringarna och Hantverkerierna. Att förskaffa sig den måste
ankomma på enskilt omtanke." Den vid läroverken ofta inrättade
s. k. apologistklassen, som var avsedd för blivande yrkesmän, betecknades av Tegner som en utväxt på skolan. Den hade på de
flesta ställen "föga trevnad". I ett rikt land kunde borgerliga och
tekniska skolor inrättas, men ej här.
Beträffande folkskolan konstaterade Tegner, att man allmänt
och i synnerhet vid riksdagarna klagade över att densamma i vårt
land icke var vad den borde vara. På flera ställen saknades också
möjlighet att med säkerhet lära det nödvändiga. "Detta nödvändiga
består först och främst däri, att barnen lär med säkerhet bokstavera och läsa innantill, även något skriva och räkna, för den som
önskar det. För denna uppgift lämpade sig klockaren bäst, och det
tillkom prästerskapet att tillse, att klockaren enligt kyrkolagen och
landets behov "lägger sig mera på barnundervisning än åkerbruk".
Där saken ej kunde ordnas på detta sätt, borde ambulatorisk skol108
mästare anskaffas, och Tegner hänvisade här till den "skolmästareansalt" för växelundervisning, som sedan 1825 varit inrättad i
V ä x j ö under konsistorienotarien Me/lins ledning (Jfr s. 53 f.).
Den andra och väsentligare uppgiften för folkbildningen var
religionsundervisningen. Den borde bibringas av prästerskapet, och
skedde detta med klarhet, enkelhet och värme, så gjorde den annan
kunskap umbärlig.
Om fordringarna på folkundervisningen skulle sträckas högre
än vad nu nämnts, bleve situationen en annan. Begärde man "såsom nu är vanligt, helst med avseende på det konstitutionella samhällets påstådda behov" dementerna av historia, geografi, statistik,
politik, ekonomi m. m. ville man "med ett ord småningom utbilda
folkskolan till en plantskola för blivande riksdagsmän", då måste
åtminstone en fast folkskola inrättas i varje socken med mer eller
mindre dyrköpta lärare. För en sådan utveckling förelåg i varje
fall - ansåg Tegner - i V ä x j ö s t i f t lokala hinder. Befolkningen var gles, byarna få, och de flesta bebodde enstaka gårdar.
"När barnen ej kunna komma till skolan, måste skolan komma
till dem". Troligtvis ännu i århundraden bleve därför den första
folkundervisningen "här för det mesta på vandrande fot".
Man måste dessutom räkna med andra hinder, som Tegner betecknar som oövervinnerliga, nämligen folkets fattigdom och dess
obenägenhet för dylika nyheter, "troligtvis grundad på en dunkel
känsla av sådana kunskapers umbärlighet för den arbetande klassen". "De ibland allmogen, som vid riksdagarna mest ivra för en
lärd folkskola, göra härifrån intet undantag, och under det de
påstå sig nitälska för ändamålet, vägra de lika nitiskt de möjliga
medlen därtill." Tegner ville dock ej beteckna den gängse folk·
bildningen som otillräcklig för vad "fri svensk man av folket"
egentligen behövde veta.
Tegners slutord i ämbetsberättelsen utgör en vacker konstellation
av djupgående och skarpsinniga synpunkter på skolans kulturella
uppgift och på undervisningen. "Få folk ha en forntid sådan som
det svenska: romantisk, segersäll, ärorik. En sådan kan icke mer
återkomma, åtminstone ej under dylika former. Svenska hävdernas
riddaretider äro förbi, vi äro och böra alltid förbliva väl ett självständigt men dock ett fredligt folk. Men dit svärdet icke når, dit
kan tanken nå; och vårt språk, vår vetenskap, vår konst kunde
väl en dag göra erövringar i E u r o p a, säkrare och varaktigare än
109
---------·-~~~.·-~··--- ..
de förlorade. Huruvida vi skola kunna hoppas en sådan framtid
beror till väsentlig del på skola och undervisningsverk, som därföre
även i detta avseende äro en nationalangelägenhet; de bilda och
inöva vår andliga beväring."
"Vad folkskolan angår", fortsätter Tegner, "så låg den fordom
väsentligast i kyrkan; den var en söndagsskola; och det kan sättas
i fråga, om S v e r i g e s allmoge förlorat därpå. De egentliga
läroverken åter ha nu ett vida rikare och mångfaldigare material
att bearbeta än fordom: ty massan av mänskligt vetande växer
med årtalet, och därav kommer bildningens encyklopediska riktnii1g. Då läroämnena tilltaga både i mångfald och omfång men
läroförmögenheterna i allmänhet förbliva desamma som förr, så
räcker snart intet sinne till att uppfatta och avleda vårflödet, som
fördränker i stället för att vattna och uppfriska. Den rikligaste
föda blir en närande endast därigenom, att man kan smälta henne,
och ett mångkunnigt släkte är icke därför alltid ett tänkande och
självständigt. Det tillkommer läraren att bedöma både sin tid och
sina lärjungar och tillse, det icke andens enhet går förlorad i vetandets mångfald eller människan upplöses och fördunstar i den
lärde."
Mötet torde ha i stort sett givit sin anslutning till de av Tegner
uttalade grundsatserna om den första undervisningen, vilka i korthet kan sägas innebära följande. Föråldraundervisningen är i alla
avseenden den bästa och naturligaste, där den kan fullständigt meddelas. Detta inträffar emellertid ytterst sällan, och då är det behövligt att anställa skolmästare, som kan undervisa inte bara i
läsning utan även i skrivning och räkning, ifall det önskas. Före
antagandet borde denne undergå prövning av församlingens kyrkoherde, om han inte kunde uppvisa tillfredsställande betyg. En
lärd och mångkunnig folkskola är onödig, och en fast folkskola på
de flesta ställen är, åtminstone i Växjö stift, omöjlig. Men en
ambulatorisk sådan borde kunna överallt inrättas med ganska ringa
uppoffring av församlingen genom anslag in natura eller i pennmgar.
Domprosten Heurlin föreslog, att sockenstämmor skulle hållas i
hela stiftet om anställande av skolmästare. Ordföranden och prästerskapet gillade förslaget, "ehuru med föga hopp om framgång".
Men man menade, att det härigenom åtminstone skulle visa sig,
vems felet egentligen var, prästerskapets eller allmogens, om
110
svenska folkskolan ännu i allmänhet ej var vad den borde vara.
Det säkraste, ehuru långsammare verkande medlet vore att ställa
"billiga men strängt handhavda" fordringar för att mottagas till
prästerlig undervisning och konfirmation.
För stiftsstyrelsen, där Tegner vid denna tid torde få anses ha
stått på höjden av verksamhetsförmåga och inflytande, blev mötet
främst i kyrkligt avseende men även i fråga om folkundervisningen en framgång. Det blev med hänsyn till nyssnämnda beslut
ej endast.en manifestation av vältalighet och principiella synpunkter
på folkskolefrågorna. Ett antal församlingar anslog - såsom i ett
tidigare sammanhang omtalats (s. 70 f.) - medel till förbättring av
skolväsendet, skolmästare anställdes på sina håll eller också sökte
man ordna undervisningen genom klockaren. Prästmötesförhandlingarna avsatte således i detta avseende här och var praktiska resultat. Aven där så ej omedelbart blev fallet, verkade enbart tvånget
att taga upp dessa frågor till diskussion befrämjande på utvecklingen.
111
· · - · - - - ·- · -
BISKOP, LANDSHt:iVDINGAR OCH RIKSDAGSMA.N
OM Ft:iRSLAGET TILL LAGST ADGAD FOLKSKOLA
Efter decennier av allmänna uttalanden, utredningar och diskussioner skred man mot slutet av 1830-talet till åtgä rder, som
direkt var föranledda av initiativ från högsta ort. Som förberedelse
till ett allmänt införande av folkskolor i landet infordrade K. Maj :t
i februari 1839 uppgifter från domkapitlen om folku ndervisni ngen
i stiften. Det var kronprins Oskar, i egenskap av tillförordnad
regent under Karl Johans vistelse i N o r g e, som väckte förslag
härom. Och det var den tidigare V ä x j ö-domprosten, biskopen i
V i s b y Chr. !. H eUI·lin som i egenskap a v statssekreterare stod
bakom cirkulärets utformning. Han fick i denna egenskap även
svara för det fortsatta arbetet med förslaget till folkskolestadga. I
cirkuläret uppmanades konsistorierna att avgiva utlåtande om bristerna i folkundervisningen och med hänsyn till de lokala förhållandena angiva sä ttet och medlen att ändamålsen ligt förbättra denna
"viktiga del av riationalbildningen".
Växjö domkapitels yttrande år 1839 om folkskolor
Man torde kunna beteckna det yttrande i frågan, som avgavs av
V ä x j ö domkapitel, som det mest uppmärksammade. Det ä r
biskop Tegner, som fört pennan; han har sjä lv inskrivit yttrandet
i domkapitlets brev konceptbok för den 31 juli 1839. Det är både
i formellt och kulturhistoriskt avseende ett intressant dokument,
som emellertid bär a lla spår av att ha tillkommit under en labil
period av den store skaldens ämbetsutövning. Hans djupgående
förakt för tid ens "nivelleringstendenser" och för den politiska diskussionen kommer ohöljt till synes.
Det är inte enbart i det ifrågavarande yttrandet, som Tegners
mindre balanserade sinnesförfattning vid denna tidpunkt träder i
dagen. Sanuna dag har han författat en kondoleansskrivelse til l
U p p s a l a domkapitel med a nledning av ärkebiskopen J. O. W allins död.H I nte ens i denna skrivelse har Tegner kunnat underlåta
att uttala sin oförgrip liga mening om riksdagen och dess arbete.
Efter att ha erinrat om att Wallin skulle ha presiderat i prästeståndet vid den sna rt sam manträdande riksdagen, fortsä t ter Tegnln:
"Det lugna och tålmodiga sinne, som erfordras för att utan vämjelse avhöra det tusen gånger, för varje gång sämre sagda och omtuggade, var icke ärkebiskop W allins, och det är knappast t roligt,
att han som var föga född för politiska bestyr, kunnat med vederbörli g jämnhet och lugn genomgå denna hårda och opresterliga
prövning. Särskilt obehag ligt måste ett sådant uppdrag ha blivi t
med den opinionsvind, som fö r dagen blåser i Svenska Nationen,
med sina mångfaldiga väderflöjlar för stundens hugskott, sina
hundratals Talmän och Representanter för d en plattaste ytlighet
och obetydlighet. Ty det är dock onekl igt, att det ko nstitu tionel la
gyckelspel, som nu för tiden uppföres i större delen av Europa, i
svenska folket har sin bästa pajazzo. Detta alltid andelösa, ofta
ärelösa spel och partikäbbel hade han troligtv is varken haft tålamod att fördraga eller, med all t sitt snille, eller ka nske just därföre,
rådighet och sinnesnärvaro nog att sammanjämka och led a." I
några sublima övergångar och bilder fortsätter så Tegner utan att
dock lyckas frigöra sig från den persevererande tanken. "Han är
nu fri från detta förödmjukande bekymmer : ty på hans stilla grav
blicka himmelens stj ä rnor med vä.lbehag. Det rättvisa mi nnet av
a llt det goda och ärofulla han uträttat, den a llmä nna beundran
den både allmänna och enski lda Tacksamheten slå vakt över Skaldens, Talarens och K yrkofaderns grav. Lycklig skatte vi därför den
store slumraren i sitt stil la hus, på den ky rkogård han själv helgat
och invigt med sin åska av Sinai! Där sover han bort både dagens
och Riksd agens tomma ävlan; och vi inse icke vad en tänkande
svensk man kan bättre göra. Ty vad hälsosammare kan man göra
med århundradets anspråksfu lla ömklighet, helst den politiske, än
att försova den, vore det också i döden?"
I den allmänna grundstämning, som torde med tillräcklig tydlighet framträd a i "kondoleanssk rivelsen" - vilken därför här något
behandlats har uppenbarligen yttrandet i fo lkskolefrågan utformats .75
Efter en sammanfattande överblick över t illståndet i fråga om
8
113
folkundervisningen i stiftet behandlas det i cirkuläret angivna ämnet under tre synpunkter, nämligen a/ Vad skall folkskolan lära ?
b/ Vilken form är den lämpligaste för folkskolan, fast eller a mbulerande? och el Hur skall folkskolan bestå, nämligen i ekonomiskt
avseende? Av dessa tre avsnitt är det första mest omfattande. Det
har sedan lä nge framstått som ett typiskt uttryck för Tegners
principiella inställning till folkskolesträ vandena och d en allmänna
folkbildningen.
Konsistoriet ansluter sig till den meningen, att den "arbetand e
k lassens" bildning bör v äsentligen vara religiös, och följaktligen
också moralisk. Varje a nnan kunskap anses icke blott onödig, uta n
ofta ~1era skadli g än gagnande. Ty den "olycksaliga" halvupplysningen kväver och förvillar det sunda förs t å nd, som fordom va r
ett utmärkande drag hos svenska allmogen. "Den gör dem till
Bondadvokater, Boutredningsmän, Lag läsare, Tidningshjältar, med
ett ord till det sämsta svensk bond e kan vara, halvbonde, ett slags
gränsbo mellan högre och lägre samhällsklasser, utan kraft och
lust till sitt eget yrke och i ständig, orolig ävlan att höja sig därutur. Vid Riksdagarna i synnerhet, som otvivelaktigt utgöra, om
icke ett politiskt, åtminstone ett stort pedagogiskt misstag, ja det
största i a v seende på Allmogens bildning, kastar denna falska hal vbildning Dannemannen strax fdl.n början in bland frondörern a och
d e missnöjda och gör honom till ett lätt rov för d en förstkommand e småskri vare, som för p ub licistiska a v sikter bearbetar hans enfaldi ghet. Det är omöjligt, att ha n kan förstå dagens stora frågor,
men han kan vad som är vida lättare rösta och skrika över dem,
tala vitt och brett över landets nöd och Regeri ngens oduglighet,
smäda Majestätet och dess högsta .i\mbetsmän och rådgivare och
uppföra för världen det vämjeliga spektaklet av en svensk bond e,
som i allt dömer och mästrar sin Konung."
Det fo rn a hedervärda svenska bondeståndet, som "med enfaldens
vishet" ofta träffade det rätta vid överläggningar och med sitt
praktiska sinne satte den övade statsmannen själv i förlägenhet,
hade enligt Tegners (domkapitlets) mening, i riksdagens "växelundervisningsskola" undergått en beklaglig förändring. " Betraktar
man d en frå n Stockholm å tervändand e Riksd agsmannen från bond est åndet, så finner man vanligtv is en halvherre, med alla de högre
klassernas lyten, förstörda seder och oft<J, lika så förstörda affärer
med en klandersjuka av alla regerin gsåtgärder Utfl n hof och sans,
114
en anspråksful lhet lika löjlig som överdriven. Hans bibel är Aftonbladet, och hans käraste sysselsättning kannstöperier. För si t t
egentliga yrke, arbetsamt men ärofullt, har han förlorat håg och
lust, och om han ännu sysselsätter sig därmed, så är det mest
för att dek lamera över dess tryckande bördor. Om människans
rättigheter, om konstitutionell frihet och statsn1akternas tillbörliga
jämvikt har han uppsnappat allehande löst prat dels av aviserna
dels av avisskrivarna, som äro hans födda Patroner, och i allmänhet bygger han lättare staten än plogen."
Att nu genom en ny och utvecklad folkskola bilda hela den
arbetande k lassen i landet till sådana "konstitutionell a riksdagsmannaämnen" och skapa ett samhälle, där ungdomen uppfostrades
i sådan anda och bibragtes medlen att göra den gällande, kunde ej
vara riktigt. Tegner inskärper, att lydnad och vördnad för föräldrar och lä rare är grundvalen fö r uppfostran och samhällsliv
och gör i fråga om ,riksdagens exempel härutin nan en något skämtsam anspeln ing på de friare uppfostringsmetoderna, som hade en
avläggare i S t o c k h o l m i Hillska skolan på B a r n ä n g e n,70
varifrån man i det Nya S v e r i g e "kunde ha grundat hopp" få
läsa några ri ksdagsbeslut.
Den väsentligaste grunden ti ll all mänsklig bildning och statens
bestånd vore bibr inga n det a v kr istendomskunskap och gudsfruktan .
Kyrkan är den primära och mest omfattande uppfostringsanstalten,
och prästerskapet är folkets egentliga lärare. U nder enklare och
mindre "förkonstlade" samhällsförhållanden var k y rkan också den
end a skolan . "Vad man nu ka llar folkskola är enligt sitt begrepp endast en förbe redelse till religionsun dervisn ingen .. . H on har fy llt sin
bestämmelse, nä r hon undanröjt hindren för p resterlig undervisning. Denna sistnämnda förestä ller allmogens högskola, där hon tar
sina grader och fulländar sin bildning. Det är m ycket som ligger
därutanför, men det hör icke egentligen till folkb ildningen. Overstiges denna gräns, så befinner sig allfl!Ogen på ett helt annat gebit,
näm ligen de lärdas, och det är intet skäl, varför den då ej sku lle
genomlöpa hela banan och genomgå lärdomsskolan och a lla de
andra bildningsanstalter, som staten öppnat dels för allmä n mänsklig bildning och d els för speciella behov och y rken. Vem som då
skulle stanna kvar vid Naturens bröst och arbeta d en jord, som nä r
oss alla, huru folket skulle få tid att sysselsätta sig med all t detta
utan att försumma vad som dock tydligen hör till livets bestånd
115
och som i vårt klimat fordrar ett strängt arbete, det överlämnar
konsistorium åt andra, som. äro fyndigare än det, att uttänka ."
I fortsättningen vänder sig Tegner mot en gängse, principiellt
motsatt uppfattning om folkbildningens innehåll och riktning en uppfattning, som "vill ha folkskolan så lärd och lärdomsskolan
så olärd som möjligt" och som leder till en nivellering, där "allmogens bildning stegras i samma mån som de andra klassernas nedtryckes". Dessa strävanden betecknas som dunkla till sitt ursprung
och sitt syfte. "Man nekar, att människabildningen bör börjas med
det religiösa Elementet. Religionen menar man, är väl det högsta
i mänskligheten, men just därför bör man med den sluta, ej börja
sin bildningsprocess .. . Innan man talar om Naturens Herre bör
man veta något om Naturens alster, och därför bör även någon
naturkunnighet ingå bland folkskolans läroämnen. För att stiga
upp till det oändliga bör man först lära att uppmäta det ändliga,
och därför bör Elementargeometri och linearteckning föredragas i
folkskolan. Gud är uppenbar i Historien, därför bör allmogen undervisas i Elementerna av allmän och i synnerhet fäderneslandets
historia. Detsamma gäller även om allmän och synnerligast svensk
och norsk geografi, statistik och framför allt statshushållning och
bägge rikenas grundlagar ... Först sedan detta är inhämtat i folkskolan, bör religionsundervisningen såsom en fulländning av det
hela vidtaga, varvid man likväl har den godheten att föredraga
den evangeliska kristendomen, som enligt grundlagen är landets
religion, framför den hedniska." Denna meningsriktning säges åberopa exempel från de amerikanska fristaterna, där mången väljer
kyrka först vid mognare år, "ty himmelriket, som hos oss är ett
arvrike, vartill man föds, är där ett valrike".
Tegner hänvisar i fråga om denna tankegång till det förhållandet att vetandet blott är den ena faktorn i religionen. Den andra
och väsentligaste är känslan, som utvecklas lättast hos barnet.
Känslan av beroende, som ligger på bottnen av all religion, är na-
har att söka de hederligaste, ordentligaste bland sina åhörare, antingen bland dem som ingenting annat lärt än sin kristendom, eller
bland den halvlärda skaran med sin riksdagsmannabildning, dem
man nu vill framställa såsom mönster, varefter svenska allmogen
skulle uppfostras."
Skulle något läggas till religionsundervisningen, vore det naturligt att välja ämnen, som ligger nara allmogens yrke: agronomi,
boskapsskötsel, skogshushållning. Men även detta kan undvaras.
Man räknar för litet med "den store folkläraren, som går från
släkte till släkte och håller skola, nämligen den levande traditionen,
som gör så mången boldärdom onödig" .
Konsistoriet ville på nu nämnda grunder inskränka sina anspråk
på folkskolan till att omfatta ren och säker innanläsning, biblisk
historia, utanläsning av den antagna läroboken i kristendom samt
kyrkosång efter psalmodikon. Tillfälle till undervisning i räkning
och skrivning borde också finnas, men att påbjuda detta allmänt
vore av flera skäl "betänkligt" . Först sedan dessa kunskaper säkert
inhämtats, skulle den prästerliga undervisningen börja. Domkapitlet
återkommer här till samma önskemål, som tidigare framförts, nämligen om en ny lämpligare lärobok i kristendom i stället för katekesen, som betecknas såsom bristfällig.
Ingen folkskola kan dock ersätta föräldraundervisningen. Utan
dess stöd blir både folkskolans och kyrkans verksamhet "tvetydig
och osäker". Domkapitlet uttalar emellertid den förhoppningen,
att även den i dess yttrande antydda folkskolan skulle vara "tillräcklig, icke att bilda en lärd allmoge, men vad som är bättre ett
folk, som såvitt mycket förändrade förhållanden medgiva förenar
fädrens enkla seder med dess enkla tro och vet nog, då det vet
vad som dock är summan av både himmelsk och jordisk, både av
kyrkans och statens visdom, att frukta Gud och ära Konungen".
Då domkapitlet därefter övergår till den andra uppställda frågan, vilken form folkskolan bör ha, fast eller ambulatorisk, åter-
turlig och medfödd hos det hjälplösa barnet. Religion är barnets
kommer även här liknande synpunkter som i tidigare manifesta-
sköna vetenskap, som ingalunda behöver någon propedeutik av
naturkunnighet eller geometri eller grundlagar eller statslära, icke
en gång av linearritning ... ty "allt det höga är enkelt . . . både i
lära och sång ett barn kan fatta dess mening." Det vore heller inte
att förvänta, att någon moralisk förbättring skulle kunna vinnas
genom en lärd folkskola. "Varje tänkande folklärare vet, var han
tioner från stiftsstyrelsens sida.
)
116
Båda skolformerna har - anför domkapitlet - sina fördelar
och brister . Den fasta skolan ger längre och säkrare undervisning.
Tillsynen och kontrollen kan där bli bättre. Å andra sidan är den
betydligt dyrare än den flyttande skolan, främst då för föräldrarna, som i allmänhet inte kan hålla barnen med mat utom hem-
117
met eller med inackordering. De fåtaliga fasta skolorna i stiftet
(21 st) begagnas endast av de närmast boende. De passar bäst i rikare bygder än de småländska. Dessutom är barnen i den fasta
skolan under längre tid undandragna föräldrarnas ·kontroll och kan
lätt ge varandra dåliga föredömen, enär endast en lärare har uppsikten över dem.
Den ambulatoriska skolan förenar den enski lda och den offentliga undervisningens fördelar, den är för målsmännen billig, kontakten med hemmen kan bibehållas. Nackdelarna består väsentligen
däri, att även denna skola måste sammandragas till få platser, om
inte undervisningstiden skall bli alltför kort och barnen under
väntetiden ej skall glömma vad de lärt. Med ordentlig plan läggning
borde dock svårigheterna kunna övervinnas. Prästerskapet hade
här en betydelsefull uppgift i att kontrollera undervisningstiden
och lärarnas kompetens och därjämte att "med klokhet" begränsa
tillträdet till konfirmationen, om så vore behövligt för att upprätthålla kunskapsstandarden. Med sådana försiktighetsmått ansåg
domkapitlet, att den ambulatoriska skolan skulle kunna fullt motsvara de "nedstämda" anspråk, som det trott sig böra ställa på
allmogens bildning. "Den är" - heter det - "åtminstone den enda
användbara i V ä x j ö s t i f t, troligtvis, med undantag av några
få provinser, i hela det skogiga och glest bebodda Sv e r i g e."
I frågan, hur folkskolan skulle finansieras - den tredje av de
angivna synpunkterna på ämnet - var domkapitlet av den me-,
ningen, att staten bord e understödja verksamheten liksom den understödde skolorna för andra samhällsklasser. "Ar det 'icke likså
viktigt för staten att ha den arbetande klassen, som alltid är
den talrikaste, religiöst och moraliskt bildad för sin dunklar~
[ringare) bestämmelse, som att ha en lärd och skicklig ämbets:..
mannapersonal?" Exempel från T y s k l a n d anföres på statens
medverkan i folkundervisningen. Likgiltigheten från församlingarnas sida vore också stor, när det gällde skolväsendet, och klockarinstitutionen kunde man inte i detta avseende vänta sig mycket
av. Om staten inte verksamt understödde folkskolan, måste denna
därför förbliva i sitt bristfälliga skick. Högst 50 rdr b:co som tillskott
till varje skolmästare skulle erfordras, och för hela stiftet bleve dett<'.
ungefär 8000 rdr b:co. Domkapitlet hyste gott hopp om att st;inderna "i ett så populärt ämne som folkskolan" skulle kunna för mås
till ett dylikt anslag, om proposition av K . Maj:t framlades. Det
118
skulle i så fall återkomma med ett fullständigt organisationsförslag
för stiftets folkskolor.
Så slutar alltså detta fö r visso märkliga, av vissa romantisk texklusiva synpunkter dominerade yttrande med en posi tiv utblick
på en sådan utveckling av folkundervisningen, som inom kort blev
verklighet.
Riksdagsmän från Växjö
~tift
om förslaget till lagstadgad folieskola
Vid folkskolefrågornas behandling vid riksdagarna gjordes uppmärksammade insatser både i positiv och negativ riktning av
representanter från stiftet. Förre Växjö-domprosten Chr. l . Het.f.rlins
arbete i samband med förberedelserna till propositionen om a ll männa folkskolor har förut här (s. 112) berörts. Han företrädde
härvid en avgjort mera gynnsam inställning t1 11 själva saken än
ämbetsbrodern Tegner . Han fick av denn e anmaningar att ej lå ta
~ig påverkas av den liberale kronprinsen och visade också i fl era
situationer en självständig hållning, men ej i den riktning Tegner
säkerligen önskat (Bild 13, s. 121).
Redan vid riksdagen 1834- 35 hade bonderiksdagsmannen Sven
HeU?·lin från A Il b o h ä r a d i K r o n o b e r g s l ä n framträtt
med krav på en förbättrad folkundervisning. He#rlin var en av
bondeståndets mest radikala medlemmar. Det få r anses troligt, att
Tegner särsk ilt haft honom i tankarna, då han nedskrev sina kritiska yttranden om " den frå n Stockholm återvä ndande riksdagsmannen av bondeståndet". Det å ligger staten, framhöll HeU?·lin,
att bekosta undervisningen av allmogens barn. Bondeståndets oberoende kunde ·bibehållas endast om undervisningen väsen tligt utvidgades. Han ·fann det egendomligt, att skolväsendet i ett konstitutionellt land som Sverige för massan av nationens ungdom hittills
blivit lämnat utan all omvå rdn ad från statens sida. Alla medborgare skulle dock här genom sina representanter vaka över att
landets fria institutioner vidmakthölls, deltaga i lagstiftn ingsubeter
och utöva kontroll. Folket hade blivit försatt i en okunnighe t, som
kunde få fö rdärvliga följder. H eurlin föreslog därför, att i " varje
församlin g måtte för allmänna medel inrättas och underhå ll as en
allmän skola, där församlingens barn kunna få undervisning i de
stycken, som nu för tiden äro oumbärliga". Kunde skolorna ej inrättas helt med allmänna medel, borde staten dock lämna bidrag
119
till dem och bevilja lärarna vanlig tjänsteårsberäkning. Prästerna
förmodades nämligen bli använda som lärare. 77
Den av statssekreteraren Chr. J. Heurlin på grund av de infordrade domkapitelsutlåtandena utarbetade propositionen om allmänna
bestämmelser rörande folkskolor framlades för riksdagen 1840, den
utskottsbehandlades i vederbörlig ordning, kom upp i riksdagen,
å terförvisades till utskotten och an togs av riksdagen år 1841, den
14 juni. 78
När fol kskolepropositionen debatterades vid riksdagen 1840, var
motståndet inom bondeståndet starkt. Kostnaderna verkade avskräckande. Johannes Christophersson från J ö n k ö p i n g s l ä n
yttrade, att varje bonde i hans hemort fruktade och bävade för
nya utgifter, väl vetande, att det skulle bli svårt att komma ut med
dem . Orsaken härtill var icke heller obekant, då man visste, att
allmogens vanligen mest tryckande utgifter bestod i prästerskapets
avlön,ing, rotering och grundskatt m. m., som ofta krävde 3/ 4 av
hemmanets hela avkastning. Man opponerade även mot att lönen
åt skolmästaren och att skolkurserna skulle bestämmas uppifrån .
Peter Persson i 'A d e l f o r s (J ö n k ö p i n g s l ä n) ansåg, att
prästen och kommunen sjä lv skulle få välja sig skickliga lärare
uppgöra lön ev ilikoren ef ter de regler, som de själ va fann läm p liga
efter lokala omständigheter utan inblandning av högre auktoriteters
fönnyndarskap. Han vann många instämmanden häri . Mot slutet
av debatten uppträdde Sven Heurlin och vände sig mot dem som ville,
att lärarnas löner skulle bestämmas av församlingarna. En sådan
rättighet skulle medföra stor egennytta och ha till följd, att ingen
skicklig skollärare skulle kunna anskaffas, då lönevillkoren säkei·ligen bleve alltför knappa. I ett högstämt anförande framhöll han
upplysningens och bildningens betydelse som demokratins sanna
grundval. "Bildning och upply sning är detsamma för människan
sotn regnet för jordens fruktbarhet, nämligen det underhållande
ämnet. Det har bortjagat det mörker, i vilket forna släkten i år-
Bild 13 . Christofer Isaac Hcurlin (Domprost under Tegner, sedermera stiftschef)
hundraden svävade .. . Vi vilja taga ett steg längre framåt på visdomens fält! Vi vilja låta lära våra barn känna sina medborgerliga
plikter, rättigheter och sky ldigheter; lära dem känna, till vilket
ändamål de äro skapade. Man hade" - sade han vidare - "anmärkt p å för mycket två ng i förslagen, men utan tvång skulle
människan ha förblivit i sitt råa tillstånd." 70
'Aven då propositionen, efter att ha återremitterats till utskotten,
120
på nytt kom upp i riksdagen 1841, var motståndet starkt representerat inom bondeståndet.
En smålandsröst sade sig icke kunna inse möjligheten för den
ort han företrädde att uthärda nya utgifter. " ... jag skulle befara,
om en ännu ökad utgift, vare sig till ringaste benämning, ålades,
sk ull e sådant radikalt ti Il intetgöra hoppet för mången att vidare
121
vara i stånd att försörja sig och sin familj utan att falla fattigvården till last. Likaså innerligt av hjärtat jag har önskat den dag
vara för handen, då rikets höglovlige ständer framkommit med
ett förslag, som länder det uppväxande släktet till upplysning och
Jehova till ära, lika så bekymmersamt är för mig, då jag eftertänker de olika ortsförhållandena, som råda i vårt land, där dels
oförmåga och dels en vidsträckt belägenhet av samhällena, lägga
svåra hinder för att kunna tillvägabringa det eljest så nyttiga
ändamålet som fasta skolor inom varje socken eller pastorat."80
För Peter Peters~on i S l ä t t h u l t, J ö n k ö p i n g s l ä n, syntes folkundervisni~1gsförslaget vara något av en verklig nationalolycka, om det genomfördes. "Det vore bra hårt" - yttrade han
- "om fattiga torpare skulle taga kläderna av kroppen för att
barnen skulle få lära sig namnen på Sveriges städer. De fattiga
torparbarnen bli visst inga stats- eller valmän, då de icke en gång
ha utsikt att kunna få en hemmansdel. Undervisas de i religionen,
så torde det vara tillfyllest. . . Fattigkassan kan icke underMila
alla; och det kunde väl hända, om den skulle betala för alla
torparbarn, att mången åbo finge själv sälja hemmanet och bli
torpare för att kunna betala avgiften till fattigkassan. Herrarna i
utskotten må gärna tala granna saker om upplysning och bildning
och om nödvändigheten att inse sina plikter och uppfylla sin bestämmelse och om historia och geografi som medel därtill. Vi
däremot böra tänka på vad som är möjligt och skona den fattige.
Jag tänker, att mycket hederligt folk levat och dött i Sv e r i g e,
som levat sin värld rätt väl igenom och uppfyllt sina plikter så bra
som många herremän, utan att de varken varit skrivkunniga eller
läst historia och . geografi. Och jag tänker det kan väl gå an
ävenså hädaneftet."
K ven andra bonderepresentanter från V ä x j ö s t i f t framförde
starkt kritiska synpunkter i olika avseenden mot förslaget.
Sven Hettrlin sökte förgäves få gehör för kraven på en fast folkskola i varje pastorat. Han uttryckte sitt beklagande över kort:.:yntheten och opålitligheten hos de representanter av ståndet som
- efter att ha instämt i hans folkskolemotioner - nu låtit sig
lockas över i motståndarnas led. Han hade under den tid han levat
aldrig hört någon beklaga sig över att han kunnat för mycket, men
väl för det, att han vetat för litet. Icke sällan hade han hört
okunnigheten skryta över insikter, vilka den helt och hållet saknat.
122
Han vädjade därför till sina ståndsbröder att behjärta det upphöjda syftet: folkets upplysning och sedlighetens förbättring. De
borde ej för mycket se på de uppoffringar, som var nödvändiga
för dess framgång. Stora ändamål kunde ej vinnas utan stora uppoffringar.81
K ven inom de övriga stånden var debatten växlande, och de
mest skilda synpunkter framfördes. Inom prästeståndet, där Chr. I.
Hettrlin talangfullt försvarade folkskaleförslaget och dominerade
överläggningarna, upptogs från flera håll bl. a. frågan om kunskapsminimum. Man var övertygad om att allmogemännen kände
sig lyckligast vid att läsa sin bibel och andra andliga böcker.
"Dessa människor", hette det, "känna sin salighetslära och veta,
vad de skola tro, göra och hoppas, och äro med denna kunskapsgrad belåtna, nöjda och lyckliga. Med lärda frågor befatta de sig
icke, med politiska ännu mindre, ty de leva i den tron, att
folk och land med Guds hjälp styras dem förutan. Men låt nu ett
annat förhållande inträda; låt smaken för världslig lektyr småningom intränga i de fredliga hyddorna, så skola dessas inbyggare
snart bortlägga psalm- och böneboken och däremot i politiska
skrifter eller gazetter finna en annan själaföda. Deras nyfikenhet
skall väckas av berättelser om tjuv- och andra brottmålshistorier.
Dessutom skola anmärkningar och klander å regeringens styrelse
bibringa dem kunskaper, som ingalunda bidraga till befrämjande
av deras moralitet och laglydnad. Vad nytta kan väl en fattig
torpares dotter hava eller vad bruk kan hon väl göra av sin
skrivkonst och ännu mer av sin rättskrivning? Tilläventyrs kan hon
uppsätta ett sirligt och städat kärleksbrev till sin fästman, men
dylika brev bliva nog välkomna, om än några ortografiska fel där
förefinnas. " 82
Det var egentligen endast borgarståndet, som i det väsentliga
biföll förslaget. Sammanjämkning av ståndens olika beslut måste
ske, och denna resulterade slutligen i den förut omnämnda riksdagsskri ve l sen den 14 juni 1841, varigenom riksdagen uttalade sig
för att minst en, helst fast skola skulle finnas i varje pastorat, att
även skrivning och räkning skulle ingå i kunskapsminimum samt
att minimilönen för läraren skulle utgöra 8 tunnor spannmål och
därtill 53 rdr 16 sk. b:co. Uttalandet var i stort sett betydligt välvilligare mot den kungliga propositionen, än vad bonde123
ståndet önskat, och vad som kunnat förväntas efter de många
kritiska uttalandena under behandlingen.sa
Domkapitlets och landshövdingarnas yttranden år 1842 över
lagförslaget om folkskola
Ständernas förslag till lag om folkundervisningen i riket utsändes
med anmärkningsvärd snabbhet till konsistorierna och länsstyrelserna för yttrande.
V ä x j ö domkapitels yttrande avgavs den 5 januari 1842 och
är undertecknat av domprosten Sam Elmgren. Några principiella
invändningar hade domkapitlet denna gång inte att göra, trots att
i förslaget bl. a. framhölls den fasta skolans företräden framför
den flyttande och ehuru kunskapsfordringarna i folkskolan ställts
högre än domkapitlet i 1839 års yttrande ansett riktigt. Endast
några mindre tillägg till lagen borde göras. Det behövde klart utsägas, hur tvister inom folkskaleorganisationen skulle avgöras. Besvärsinstanser måste med andra ord bestämmas. Prästerskapets skyldigheter kunde vidare angivas mindre noggrant än vad som skett
i förslaget, då regelbundna besök i skolan och undervisning efter
gudstjänstens slut på söndagarna där upptagits. Väl förtjänta skolmästare borde ha möjlighet till pension, särskilt med hänsyn därtill, att befordringsutsikter saknades. Lärarbanan behövde göras
mera lockande än den nu var. I övrigt föranledde som sagt förslaget ej någon mera negativ reaktion från domkapitlets sida.s 4
Landshövdingen i V ä x j ö, greve Carl Mörner, hade tidigare
förenat sig i det av domkapitlet år 1839 avgivna yttrandet. Nu
konstaterades från detta håll endast, att förslaget var byggt på
sådana grunder, som gjorde det antagligt. Besvärsföreskrifter borde
emellertid
i lagtexten.
Betydligt mera temperamentsfullt än Växjö-instansernas var det
yttrande, som avgavs av landshövdingen i J ö n k ö p i n g, finlandskrigaren och jordbruksentusiasten C. G. Bergenstråle. Det gick
också mera i Tegners anda. Landshövdingen betraktade folkskolans
undervisning med en viss misstro. Den borde vara huvudsakligen
religiös, och prästerskapets inflytande över densamma behövde
bli större, än vad som planerats. Förslaget syntes åsyfta att "göra
prästen allenast till ett verktyg för den dirigerande folkviljan".
Även åt skolstyrelsen borde lämnas större befogenheter; den kunde
124
1842.
$-tUtlttllt
No. 19.
/öt(atttti1t!Js-»atulitt~
~n garnlie
\!llfnltn
~i
Joll;,unlltrllli9ningm i llikrt 1
e>rod'~ohn~ ®lott
C A R I"" .J O H
btn 19 :Jnnli 1842.
A N, meb ®ttb&
~åbe, 6we~
~orcigc~,
~enbe5
9ört nHtttligt:
'Cd),<n t:lBt, 111~0 affwrN å bcbefl-u•~ af forb(ittt<ID~ an[toftH föt ~olf•
tmt>tn~h<ni1wn i ~Rie~t, oc!> wtD lct>ning af b~ fn~n t\lcNrbör.mt>t i \JMcer in,
riges,
fort><'<\~~ UPP\1ifr~r
®ötf)es od)
stonung,
rör.mN f6r~,11hm~er mcb bnrrhNIIlllW\li(lning~n inom f6rlitm•
lin;J,1flh1, unlltr 'Otn 1 \)cl•n11rrii 18f0 till 1>\rtml !>d förfamiabc elt<inl>~r
11t].ltit %\~!9 l).'ropofili~n, inncf•Wani)c mitia allmänna grunll~t f6~ llt tiU
'Solf.nnbHmi~niU9Cill1 llefr<imjanbt niiui;~a f!<~t>iJanuw 1 jml!e %icig fr<~mf!iillniug
~m be f6r frtmmil nnbmn,\1 Nml:lgiin!)ligcn ct·forocdii!'' nnpag ilf aUmilnM m<'
Dd; fmnt 'i.'l\ifu~ e5riinllet af f,1~ml anleDning lllll:l!t il<n U ;:)unii pilfoljtrt dr
I)Q\1
i ~~n'Otrl'nnig~cr <mmiilt m nf Nm uppriitrllllt fortl•l!J tiR .l!.alJ om
S.:.lf,unt'rt'll.l(!.'Killgm i 'nifct, lll!O UIIDei'Dillli!l aUI)Illlnn, an, tfttr ptöfning
bua f 0\'1, i l:ltll lltC>ll l;'ma förtll1g funnc\1 <ll\lugligr l o~ l!llittt tiilf.l6 !4til i ttl'
li!jq!l i:'muco anrniin \Sötflltln(ng i Ötlllltt utfårila l broarjcnm fltif(t~ eltänllct i
unllctl:'iln!nblt till~aonngifltlir 1 huntft;:ll ~e, ild!S till nöb(g,1Unbmnh!nlugG,lln[htf>
m f6r ~liNml l'illMnl.l~ for folf,tl:oiHn\1 f.tmt dU r.ipenbict ~~~ elel.'er \l)itl
Do
Bild 14. Folkskalestadgan av år 1842, titelsidan (Svemk författningssamling 1842 nr 19)
vid lärareval lämpligen erhålla en tredjedel av församlingens hela
röstetal, "för att minska det vådliga i folkval". I fråga om lärokurserna ansåg landshövdingen, att flera av föreslagna kunskaperna var överflödiga. Detta kunde
menlig inverkan på
allmogen. Dess böjelse att höja sig över sin plats i samhället
125
borde ej näras genom ytliga kunskaper i t.ex. geografi, allmän historia, geometri, naturlära o. s. v. Härigenom skulle den
stora massan få en
efter högre bildning och motsvarande
materiella njutningar, som aldrig kunde vinna tillfredsställelse.
"Missbelåtna häröver skola dessa öka antalet av den mot samhället fientliga klass, som redan är känd under namnet rabulister
och brännvinsadvokater."
Allmogen behövde enligt landshövdingen tidigt begagna sina
barns arbetskraft, och man måste därför ekonomisera med skoltiden. Näst religiös bildning vore det för barnen viktigast att få
lära sig slöjda, snickra, smida o. s. v. De fattiga borde kunna
utskrivas från skolan, då de kunde läsa svensk och latinsk tryckt
och skriven stil samt Luthers lilla katekes med förklaring och någorlunda förstod innehållet däri. 85
De avgivna yttrandena inkom til K. Maj :t under första halvåret
1842 och den 18 juni 1842 utfärdades så K. Maj:ts stadga angående
folkundervisningen i riket (Bild 14, s. 125 ). Enligt densamma skulle
varje stadsförsamling och varje socken på landet inom 5 år i
tjänliga rum ha inrättat en, helst fast folkskola, att ha valt särskilt
skolstyrelse och anställt officiellt godkänd lärare, som genomgått
något av de seminarier, som staten skulle upprätta i stiftsstäderna.
Flyttande skolor finge förekomma, då medellöshet eller lokala förhållanden lade hinder i vägen för fast skola. Församlingarna skulle
själva bekosta sitt skolväsen, men kunde få understöd av staten,
om de var urståndsatta att avlöna läraren med minimibeloppet:
8 tunnor spannmål och 53 rdr 16 sk. b:co förutom bostad, bränsle
och kofoder. Dessa understöd skulle efter förslag av biskopen utbetalas, så snart de i stadgan stipulerade åtgärderna vidtagits. Uppsikten över de nya folkundervisningsanstalterna anförtroddes åt
biskopen och domkapitlet samt åt kyrkoherden, som skulle vara
självskriven ordförande i skolstyrelsen. 80
Vår första folkskolestadga hade
promulgerats. Det arbete, som nu
ute i de mnkring 2500 socknarna
befann sig inom V ä x j ö s t i f
126
således efter länga födslovåndor
förestod, var dess genomförande
i landet, av vilka omkring 185
t s dåvarande råmärken.
DEN LAGSTADGADE FOLKSKOLANS GENOMFORANDE
Den kungliga stadgan angående folkundervisningen utsändes till
domkapitlen den 15 augusti 184 2, och den 24 samma månad tog
konsistoriet i V ä x j ö del av den. Meddelande om skolväsendets
ordnande i enlighet med stadgan utsändes sedermera till församlingarna liksom också upplysningar om det statliga understödet
till lärarlönen. 87 I fråga om nämnda anslag - som ju för socknarna var en mycket betydande angelägenhet
skulle följas
den principen, att bidrag till den kontanta lärarlönen, 53 rdr
16 sk., utginge till endast en lärare i samma församling samt att det
skulle utbetalas först från den dag, då skolan kommit i gång med
kompetent lärare. Det sistnämnda tillägget om lärarekompetensen
blev givetvis en besvärlig spärr för understödet, då tillgången på
~ådana lärare länge var mycket knapp. 83 Stadgan innehöll även
bestämmelser om inrättande av seminarier i stiftsstäderna. I V ä x j ö
kom seminarium till stånd från den l april 1843, sedan den av
domkapitlet förordnade seminarieföreståndaren Lars Olof Wallberg
fullbordat förberedelserna, företagit en studieresa till Stockholm
för att taga del av växelundervisningen, uppgjort reglemente och
arbetsordning samt fått domkapitlets godkännande av dem (Se även
s. 149). Seminariet kom att arbeta i nära anslutning till den Sjögrenska fattigskolan. Dess kapacitet blev naturligtvis av största betydelse för ett framgångsrikt genomförande av stadgans bestämmelser.89
Den första konfrontationen med stadgan
Under loppet av hösten 1842 och året 1843 hade man på
kyrkostämmorna tillfälle att stifta en första bekantskap med de
nya föreskrifterna. Stadgan diskuterades säkerligen därjämte livligt
man och man emellan ute i socknarna, särskilt i sådana bygder, där
127
man brukade vara misstänksam mot myndigheternas påfund och
90
n y modigheter.
Det var endast ett fåtal församlingar, som mera omedelbart ville
och kunde effektuera stadgans föreskrifter. I Väx j ö och J ö nk ö p i n g behövde man egentligen endast välja skolstyrelse och
något ändra läsordningen för de befintl iga fasta skolorna. T äv e l s å s fick också tidigt (1843) en fast skola enligt stadgan
färdi gorganiserad. Vid flera av de i gång varande växelundervisningsskolorna uppsköts den relativt obetydliga omorganisation, som
varit erforderlig, till en senare tidpunkt. Eljest nöjde man sig i regel
med att vid den första behandlingen förhålla sig avvaktande ell er
i bästa fall besluta om framtida åtgärd, då understöd kommit församlingen till handa och då lärare kunnat anskaffas. B u r s e r y d,
H e s t r a och T o f t e r y d beslöt sålunda redan 1842 att in rätta
en skola, och 1843 gjorde bl. a. Å s e d a detsamma. Framtida
fl y ttande skolor beslöts av t. ex. B a r n a r p , J ä r s n ä s, K ä r d a
och M a r k a r y d år 1843. Men eljest dröjde både beslut och
handling påfallande länge, särskilt i församli ngar, som ämnade nöja
sig med enbart flyttande skolor. Beslut att söka understöd och val
av skolstyrelse (t.ex. i Gnosjö 1842, Dannäs och Hjälms e r y d) 1843) var som regel lätta att genomföra, varefter man
lät å ren gå i avvaktan på att understödet skulle komma eller
att domkapitl et skulle lå ta höra av sig med förnyad uppmaning
att ordna skolväsendet. U tö v er det rutinmässiga in fordrandet a v
uppgifter synes några mera energiska åtgä rder frå n domkapitl ets
sida knappast ha förekommit under övergångsåren.
Som exempel på ett uttalat välvilligt mottagande vid den första
behandlingen jämsides med önskan om uppskov med de praktiska
åtgärderna kan anföras rapporterna från S t e n b r o h u l t, där
pastor (P . Nyman) "skattade sig lycklig att hava kommit ti ll ett
folk, som både vil'le och kund e inse värdet av detta stora ändamål". Vid kyrkostämma den 2 oktober 1842 mötte försam lingen
"denna Konungens nådiga omtanke med den allmänt unalade underdåniga önskan att ju fö rr desto hellre på lämpl igaste sätt träda
i verkställighet m ed ifrågavarande inrättning". Loka l kunde erhållas i sockenswgan, men då många barn bodde avlägset var
det nödvändigt a tt anordna min st en flyttbar skoJa. Därför anhöll
församlingen om rådrum, innan den kunde yttra sig i denna fråga
i hela dess vidd. På ny kyrkostämma den 15 januari 1843 beslöt
128
försam lingen att, så snart det läte sig göra, ordna en ändamålsen lig
barnundervi sning. Man ämnade inte begära understöd av a llmänna
medel och ville därför i "d jupaste underdånighet utbedja sig den
friheten att inrätta en eller fle ra flyttbara skolor, om behovet kräver. Men någon egen tl ig fast skola för hela fö rsamlingen är vad
församlingen förgäves ö nskar" . F ramdeles skulle detaljerad berättelse lämnas om hur skolorna ordnats. - År 1845 synes emellertid
fast skola ha kommit i gång i denna församli ng.
Från A l g h u l t s p astora t meddelades den 15 februari 1843,
att församli ngen med underdånig tacksamhet mottog K. Maj :ts
stadga, " då nu de få fri villiga tvingas att i sin mån bidrag·a till
kunskapers och uppl ys nings spridande". Man ä mnade inrätt~ fl y ttande skolor på åtminstone 16 ställen . Siwlan här synes ha börja t
under hösten 1844, men man fick vänta ännu längre p å examinerad
lärare.
De uppskattande uttalandena vid den första konfrontationen
med stadgan är emellertid sällsynta. Den kri tiska instäl ln ingen
annonserades vanligen tidigt. I ett protokollsu tdrag av den 18 december 1842 från V i r e s t a d heter det: "Det är klart, att
skälmstycken kan lättare göras i mörkret ;in i ljuset, och de okun niga kunna lättare bedragas ä n de som hava ku nskap. Därför ä ro
några obenägna för skol inrättning. Men om de icke töras uppenbart göra motstånd , utskicka de sina hantlangare att skrämma folk
med kostnaderna." Pastor hade å tskilligt att beld aga sig över i
d etta avseende och fruktade, "att om icke genom ni tiska skol mästares och upplysta prästers gemensamma bemödanden en snar
vändning mellankommer, har man att vänta de ry sligheter, som v i
sport och andra erfarit, av menighetens oförnuftiga misshushål lni ng
och grova o kunnighet samt den fattigdom och de frestelser, som
därav naturl igen följa" . Församlingen ville inte sträcka sig längre
ä n till att besluta, att skolan skulle vara i gång d en l maj 1847
och att skolstyrelse skulle vä ljas året dessförinnan .
En utpräglad passiv hållning även från pastors sida kommer ti ll
synes t. ex. i en skrivelse frå n M a l m b ä c k den 21 fe bruari
184 3. Man v ille ha det som förut, men mottog "de rättelser, som
dom kapidet i sin vishet behagade meddela". I Å s e d a hade ma n
den 8 janua ri 184 3 lovat, att en ambulerande skola skulle vara
i gång inom den föreskrivna tiden, "men" - heter det - "vid
detta protokolls justering . . . hade man skaffat sig den underrät9
129
telsen, att flera närgränsande socknar ämnade i underdfln ighet
undanbedja sig denna anstalt till folkundervisning som alltför betungande, med vilka denna ville sig förena".
Allteftersom övergångstiden framskred, blev de uppgivn a hindren för inrättande av fol kskolor mera nyanserade och utförligt
framställda.
Allmänna och principiella betänkligheter
När man i V i r e s t a d i december 184 2 diskuterade infö rande
av den obligatoriska folksko lan, p&minde bru kspatronen Fornander
om ''att som Konungen befallt skolinrättningen, s& kunde nu ej
komma i fråga, om det skulle ske eller icke, utan allenast på vad
~ätt det skulle ske". Detta var otvivelaktigt ett riktigt påpekande.
Man var emellertid alltjämt p& många h&ll angelägen att taga upp
de gamla, grundläggande frågorna om folkskolans behövlighet, dess
målsättning, upplysningens risker o. s. v. I protokollen och ämbetssk rivelserna möter man ofta principiella, kritiska invändningar mot
d<!n beslutade refo rmen. Ibland kan man fö rmoda, att det är egna
åsikter, som pastor lägger i meninghetens mun .
I allmänhet synes dock prästerskapet ha sök t göra sitt bästa för
sakens fra mgå ng. Prosten i B r i n g e t o f t a, L j u n g a och H y ll e t o f t a (Kmtt von Scheele) hade haft stora svårigheter berättar
han i en rapport till domkapitlet 1846. "Sft glädjande dessa inom
Ljunga och Hylletofta annexförsamlingar vunna restdta ter äro för
det brinn ande nitet och så överflödande belöning där föl jt p å
otaliga mödor och försmädelser efter att i orten först bryta motviljan och försmå avundens hinder vid skola ns organiserande - så
nedslående är det att nödgas klaga över ännu icke övervunnet motstånd inom B r i n g e t o f t a moderförsamling. Skolan upprä ttades här ur totalt lägervall redan 1840, och Domkapitlet stadfästade
1841 instruktionen, uppställd efter samma principer som ligga till
grtmd för nu gällade skolstadga. Men oaktat alla bemödanden står
moderförsamlingens skola långt efter annexernas. Församlingen
vägrar a lltjämt att lyda skolstadgan i allo. Skolan besökes av
ungefär halva barnantalet, och d et ä r mycket rart, om ett · barn
besöker skolan två å r & ra d. Inga skolrotar finnas, ingen ordning
i skolans flyttning, utan måste jag övertalande efterfråga, vart
skolans lä rare f&r komma ." Rapporten frå n 1846 avslutas med
130
följande satser: "När jag sammankallade kyrkobyn ti ll undervisning, kommo 9 barn från fa ttigstugan, som dock i brist av ved
till skolrum met icke kunde emottagas. På stämmorna svaras mig,
att försam lingen icke gör något, förrän hon blir tvungen; och då
varken landets eller samvetets lagar åtlydas har jag - ensam härmed - ingen tvångsmakt a tt böja det halstarriga hå net." År 1847
beskriver han åter församli ngen som mycket motsträvig: "Skolan ä r
äntligen beslutad, men nu tvista vi om beskaffenheten och lokalen .
Så länge lagens åtlydnad beror av den oupplystes omdöme och
pastor står ensam med sin goda vilja mot den hämndgiriga halstarrigheten, bredvid den sysslolösa liknöjdheten, framom det ljushatande bigotteriet, så fordrar framförandet av skolsaken mera
vishet, mera nit, mera mod och flera böner än på en människa
sig belöper."
I vissa fall ifrågasa ttes som sagt alltjäm t folks kolans behövlighet.
I\yrkoherden i A l g u t s b o d a (Allg~-tren) hade v id upprepade
tillfällen framh ållit "nyttan och oundvikligheten" a v att inrätta
skolor. Sock nemännen hade emellertid påstått, att deras barn dittills blivit så undervisade i både innan- och utanläsning av socknens skolmästare, att de blivit mottagna till nattvardsberedelse av
prästerskapet, "och har det varit ett synnerligt nöje vid offentliga
förhöret i kyrkan, då de avlagt sin trosbek ännelse, förnimma deras
goda framsteg i både läsning och begrepp om det, som hörer till
vår kristel iga lä ra" (1846 ). Si tua tionen var ungefär d ensamma i
A lm u n d s r y d, där man lä nge hyste förhoppn ingen, att riksdagen skulle "göra någon förändring eller nedsättning i ford ringarna
för folkskolornas bildande". I april 1846 skriver pastor till domkapitlet: "Få äro troligen de fö rsamlingar, där fråga om skolin rättning tidigare väckts och mött starkare motstånd än i A l m u n d sr y d." I tre år hade den å rligen behandlats t vå gånger. Först
hösten 1845 valdes skolstyrelse, "sammansatt av personer med mer
eller mindre ovilja mot skolinrättn ing". De föru t vidtagqa åtgärderna hade " fört till den meni ngen, att andra skolor äro överflödiga, och prästerska pets bemöd anden , sin p likt likmätigt, om ny
reglering av skolväsendet har blivit upptaget som ett begär att
härska över församlingens icke blott förstånd utan ock plånbok".
Hemunderv isningen framhå lles som välsignelsebringande (O d e ns j ö, 1846) : "Icke driver den till brå dmogen kunskap på läslustens
bekostnad. Barnen ha sina nio läroår i föräldrahemmet. Men
131
frukten blir inte mindre god, för det, den växer smanmgom: den
smakar a lltjämt av sitt seminarium, föräldrakärleken . . . och
gossen fostras på samma gång till kristen och till äkta bonde.
Kunskapen blir en själaskatt även därför, att den är ett fäderneoch mödernearv." Privatundervisningen lämnade här goda resultat.
"Ganska många äro skri v kunniga. A ven världshistoriska, politiska
och juridiska kunskaper spridas (de senare till föga båtnad för
grannfride1~)."
"Giv folket goda socken bibl ioteker, led,
hjälp och uppmuntra föräldraundervisningen och folkupplysningen behöver inga kryckor." - Från V ä c k e l s å n g heter det
1847: "Säkert är, att om föräldrar p å skolan helt och hållet överflytta sin egen, hittills som helig ansedda undervisningsskyldighet,
allmogens bildning snart nog kommer att betydligt sjunka." - l
U r s h u l t (1846) hade pastor lyckats få igenom beslut om skola,
skolhus och lärare, men det konstaterad es, a tt förverkligandet nu
berodde av församlingen. Utgången betecknas som oviss, "då tank arna inom menigheten äro mycket delade även bland dem, som
önska ett förbättrat skolskick. Många förneka dock all förändring
i barnundervisningen, som nu bedrives av föräldrarna och gamle
orkeslösa personer, som så får sin bärgning."
Man var inte övertygad om att folkskolans målsättning var den
riktiga och önskade inskärpa, vad den borde särskilt inrikta sig på:
"att det uppväxande släktet måtte bildas till sanna Christna och
således till trogna, nöjda, redliga och fridsamma medborgare i
samhället, tarfli g~ och trevliga i den enskilda och husliga kretsen,
varjämte församlingen trodde, att den allra förnämsta bildning i
allmänhet och för bonden i synnerhet, bestode däruti, att fr ukta
Gud och ära Konungen, vara all mänsklig ordning undergivna för
Herrans skull, vara ibland de sti ll a i landena, leva i frid med Gud
och m ä nniskor, vara nöjd med sin lott, fly bespottarehopen, som
varken vill veta av Guds eller mänsklig ordn ing, vara arbetsam
och trägen i sin jordiska kallelse, giva den heder, som heder till-
hörer, den lydnad, som lydnad tillhörer, den skatt, som bör skatt
hava, och på så sätt föra en lugn och stilla levnad i all gudsfruktan och ärlighet - en bildning, som försam lingen önskade si na
barn och efterkommande i må nga leder - och väntade som sig
bör, att församlin ge ns lärare göra a llt vad på dem ankommer för
att grundlägga dessa begrepp uti föräldrars och barns hjärtan."
(S t e n b r o h u l t 1843 ). - - - "Allmogen behöver sina barns
132
biträde redan vid deras nionde och tionde år. Vad som genom
långsamt stu derande skulle draga barnens tid och håg från deras
yrke, anses för barnets största skada. Att frukta Gud, vörda överheten och sköta sitt ka ll, läres bäst av kristendomens ljus i barnoch ynglingaåldern: kunskapen om statens styrelse, folkslagens
öden, geometri, geografi, lagfa renhet och natu rvetenskapen kunna
de därtill umbära: nitturens bok ligger öppen aldra ljufvast för de t
fromma hjärtat: om bonden icke vet eller tror, att solen står stilla,
och att jorden välver omkring henne, så hindrar det honom icke
att sjunga si n morgonpsalm, då dagen gryr, och tacka Gud, när
den är väl slutad. G ymnastik lära barnen sig själva under lovstunderna." (M a l m b ä c k 1843). Att folkskolan skulle kunna
ge en bättre undervisning än den tidigare handledningen genom
privatlärare och prästerskapet framför allt i kristendom bet vivlades. "Man får nu se, om nya folkskolan, vad kristendomskunskap
angår, lyckas bättre." (V i Il s t a d 1847).
Amneskretsen i folkskolan och kurserna (en större kurs och en
minimikurs) föranledd e församlingen ti ll den frågan, "om icke det
är tillräckligt, att deras barn öva sig i en ren och säker innanläsning
och har i m innet inhämtat sin katekes och fått tydlig upplysning
i sin religionskunskap jämte biblisk historia, skrivning och räkning ... ty de befarade, att i synnerhet gossarna skulle b liva avvanda från den näringsgren, som föräldrarna dem i deras yngre
år skulle öva uti". . . . "De i kung l. stadgan föreskri vna läroämnena: såsom svenska historien, fysik, geografi m. m. synas för
allmogens barn dels umbärliga, dels fordra för mycken tid till inlärande, dels ä ven för några medföra ringa fördel, och de föräld rar, som överlämna sina barn till inhämtande av allt vad som
fordras, kunna omöjligen undvara barnen så lä nge för det nödiga
arbetet vid jordbruket ; och dessa kunskaper skulle troligen göra
somliga upp blåste och sto lta i sitt sinne, föraktande andra, som
ej fått lära så mycket som de. Desse kunskaper fruktar man även
skulle vända många barns håg från lantmannasysslor till begär att
bliva nämndemän, sockenskriva re och advo kater, och således hugade att inveck la folk i strid med varandra ; även anser folket det
bästa vara, att a llmogens barn stanna vid sin bestä m melse att
bruka jorden och vara nöjde med säker läsning a v Guds ord" (A lg utsbod a 1846).- Från Brin ge tof ta heter det 1846 :
"Kunskapsämnena i skolan är en särdeles k inkig fråga. För vad
som överstiger den allra torftigaste innanläsning och i möjligaste
måtto inskränkt utanläsning av katekesen, bäres fruktan som för en
plåga, förakt som för det allra onyttigaste i världen. skrivning
i sandbänk fördrages såsom ett nöje, en rekreation för småbarn,
men från tavlan och papperet drager man sig undan som en rike
mans lyx. Räkning, biblisk och svensk historia m. m. äro de högre
läsecirklarnas skräckgestalter, undan vilka barnen uppskrämmas
som för ett outhärdligt ont".
Pastor i M a r k a r y d befarade
(1845), "ledd av en tolvårig erfarenhet", att inte ens den mest
nitiske folkskollärare skulle kunna hos alla "vederbörande" inprägla det mått av kunskaper, som "Kungl. Maj:ts nådiga stadga
om folkundervisningen" föreskrev. - I S. San d s j ö var man
besluten att endast läsa minimikursen "och fordrades i allmänhet
mer av allmogens barn, skulle landet, den allmänna trevnaden
och välmågan föga vinna därpå" (1847).
De nämnda exemplen torde ge en antydan om de principiella
och allmänna reaktionerna ute i församlingarna och bland stora
delar av småländsk allmoge inför nödvändigheten att genomföra
ständernas och regeringens föreskrifter om allmän folkskola. Egentligen utgör de endast varianter av tankegångarna från folkskolans
förberedelsetid.
Ekonomiska svårigheter
Liksom vid de tidigare skoldiskussionerna utgör de ekonomiska
frågorna ett betydelsefullt tema, då socknarna behandlade myndigheternas påbud om folkskolan. Stadgans bestämmelser om statligt
bidrag till lärarlönen, sedan skolan kommit i gång, hade visserligen
i någon mån minskat farhågorna. Men flera andra närbesläktade
hinder förelåg och kunde åberopas, bl. a. den vitt utbredda allmänna fattigdomen och de kostnader som skolhusbyggandet måste
medföra.
Allmän torftighet och starkt behov av understöd anmäles i korthet från ett stort antal församlingar, t. ex. B j ö r k ö, F u r u b y,
K ä r d a II å n g e r (särskilt K ä r d a), Å k e r, A l m e b o d a
och O g g e s t o r p. I vissa fall kommenterar man motivet ytterligare.
Pastor i A l g u t s b o d a (AUguren) anförde sålunda 1846 som
134
första punkt i sin skildring av förhållandena: "Tidernas svårighet,
folkets iråkade oförmögenhet genom missväxt och andra tillstötta
motgångar, de redan varande utlagor, som äro oupphörlige, måste
utgöras och kunna icke undvikas. Det står därför icke i folkets
förmåga, säga de, åtaga sig utgörande av bestämda lönevillkor till
lärare i folkskolan." Rapporten om missväxt återkommer här 184 7.
- Från G ö t e r y d försäkras 1847, sedan man länge väntat på
understöd, att orsaken till dröjsmålet med inrättande av skola inte
var obenägenhet utan medellöshet.
I en ansökan om understöd
från pastor Rydeman i O d e n s j ö- L i d h u l t- V r å 1843 meddelas: "Ganska många församlingar anse sig behöva understöd.
O d e n s j ö pastorat behöver det verkligen. Många fattigmans
barn hava från 5. till 10. året endast en utväg: tiggeri, och sedermera till 15. eller 16. året också endast en: vallgång". Tillämpning
av Kungl. Maj:ts nådiga stadga om folkundervisningen bleve särdeles i O d e n s j ö och V r å finansiellt omöjlig, om icke staten
bekostade lärarens avlöning. Understödet fick man emellertid även
här länge vänta på. Annu 1/7 1847 var de beslutade skolorna inte
i verksamhet. - I en anmärkning till tabellformulär om antalet
skolor och lärjungar 1847 söker pastor i U r s h u l t- A l m u n d sr y d förklara, varför inga siffror kunnat lämnas och varför man
måst vänta så länge med skolinrättning: "Dröjsmålet med skolans
organisation har förorsakats icke af fientlighet mot upplysning utan
af farhåga att den önskade upplysningen icke kan vinnas annorlunda än genom alltför dryga, den allmänna utkomsten och bergningen unde(gräfvande omkostnader. Pastoratet, ett bland de
folkrikaste i stiftet, är särdeles betungat med tiggare, sönderstyckat
i nära otroligt små hemmanslotter och derutöver överbefolkat med
backstugu- o<ih inhysesfolk." - Pastor Vitgander i V i r e s t a d
konstaterade 1843 i en ansökan om understöd, vilken han själv
föreslagit, sedan "hopen ej förstått begära": "Här är fullt så stor
fattigdom som annorstädes, vilket nog bevisas av uträkningarna i
Cancelliet." Församlingen, som var "fördjupad i skulder och fattigdom" var obenägen att inrätta skola. Om understöd kom, skulle
dock pastor "styrka" församlingen. - Från V i s l a n d a nämnes
"dyr tid" och missväxt som skäl för uppskov 1846).
"Det finns
ett fattigdomens trots" (V ä c k e l s å n g 184 7).
I Å sed a
hade föräldrarna tillkännagivit, "att de hava alls ingen föda att
medsända barnen; också är nöden så stor, att många länge låtit
135
mala hasselknopp, m ossa, ljun gfrö och dyl ikt till brödföda oc h
väl lin g" (1846).- O d e s t u g u- A l m e s å k r a (1843) had e det
särskilt besvä r ligt: "Allmogens önskan är, att kristendomens lju s
skall sprida sin varma ned till hjärtat för att dana det till kärl ek
för Gud, vördnad för överheten, lydnad för lagen och flit i sin
kallelse. Vad som strider häremot och skulle draga barnens tid och
håg därifrå n frukta de för och vilja förhindra. Men även denna
den lägsta grad en av upplysning (om ha n skall kallas den lägsta ,
då han lik vä l stå r näst intill den högsta, som människan här i livet
kan uppn å) även denna kan O d e s t u g u fö rsamling icke utan
nådi gt und erstö d ... upphinna." . .. "A J m e s å k r a ann exförsamlin g är fatt iga re än O d e s t u g u, men pastor vågar ej begära und erstö d, för d å finge man en dyrlejd lärare där i ställ et
för den nu varand e, som är bra. O d e s t u g u är emellertid också
fattigt, då bruken ej ha avsättning för d et svenska järnet." Det
finns "20-30 torpare, som ha va fl era barn, vilka dagligen ropa
efter ett mage rt och stundom otillräckligt bröd".
Enligt stad ga n skulle- såsom förut (s. 126) nämnts- min st en,
helst fast folkskola inrättas i varje socken. För de ambulato ri ska
skolornas del va r naturligtvis lok alfråga n ofta~t lätt att ordna.
Men skolb ygga ndet k rävde mera omfattande planlä ggning och
kostsammare åtgä rd er. " Sko lan är ä ntli ge n bes lutad , men nu tv ista
vi om bes kaffenh eten och lokalen" (B r i n g e t o f t a 1847).
I
Be r g u n d a
hade majoren Posse på B e r g k v a r a
tagit initiativet till uppförande av ett nytt skolhus, och 600 rdr
hade insaml ats för ändamålet. Pastor anmäler 1846, att det då
stod under byggnad (Linne r). 184 7 had e arbetet fullbordats. - I
grannförsam lin gen O j a skulle man besluta om plats för och upp förande av ny kyrka. Det var t ydli ge n svårt att avgöra nya skolans
förläggning under så dana omständigheter, eftersom skolan hel st
borde ligga v id k yr kan (Bild 15, s. 137) . Samma skäl för uppskov
anförd es 1846 från F ä r g a r y d. Ovisshet om va r kyrkan sku ll e
ligga anföres även fr ån T i n g s å s som förklaring till att man
där ännu 1846 inte kommit i gång med någon skolinrättning. K ä r d a församling hade tänkt ordna lokalfrågan så, att sock enstugan skull e bli skollokal, men ny f a tti gs tuga måste då uppföras
(1846). I annexförsamlingen H å n g e r skulle skolan hålla till i
en fl yge lby ggna d till Kylahofs säteri. - I Sand se r y d
hade behövli ga materialier framskaffats t ill vå ren 1846, och a llt
136
Bi ld 15. skolstuga
Oja fö rsam lin g (E fter fotografi)
var färdi gt till hösten samma å r. För T u t a r y d had e bes lut
fattats om att bygga skola. M en "de fl es te" av församlin ge ns ledamöter had e lagt hinder i vägen för beslutets verkställande. Material et var framskaffat. skolbygget hade emellertid ännu 1847, sista
å ret av övergångstiden, inte fullföljts. - Frå n U r s h u l t rapporterad es 1846, att skolhusfrågan låg under utredning, och att byggnaden skull e uppföras v id kyr kan samm a å r. - I Å s hade timmer till skol hu s körts fram, och till som maren 1846 sk ull e byggnaden färdigställas.
I allmänhet torde skolbyggena ha finansierats genom sam manskott av da gsverken. Det var naturligt, att befolknin gen i dessa
naturahush å llningens dagar gav sina bidrag på detta sätt. Men det
kr ävdes även penningmedel till by ggmästare och yrkesarbetare. I
båd a avseendena var jordmå nen svå ra r betad. Bäst ställda inför
lokalfrågan var de församl ingar, so m hade användbara soc ken stu go r. Det var också den vanli gaste lösn ingen på problem et, t. ex.
för H o v m a n to r p (Bild 16, s. 139) .
Lärarfrågan
Enligt de föreskrivna villkoren för statligt understöd skulle detta
utgå endast till en lärare i varj e församling och utbetalas från den
dag då efter anmälan skolan kommit i gång "med skicklig lä rare" .
Det sis tnämnda kunde ännu inte inn ebära, att fullständ ig seminarieutbildnin g krävdes, då seminarierna ännu ej var färdi go rga ni serade.
Men för att bl i go dtagen som lärare måste man uppv isa Intyg om
137
lämplighet och kunskaper från seminarieföreståndare samt vitsord
om tjänstgöring från vederbörande pastor. Vanligt var, att de
tidigare skolmästarna reste till något närbeläget semmarmm
(V ä x j ö eller K a l m a r) för en kortare utbildning eller sändes
att praktisera vid någon känd växelundervisningsskola.
Svårigheter att få godtagbara lärare inom den stipulerade tiden
måste naturligtvis uppkomma och inberättas också fr?m en rad
församlingar. Ofta säges denna omständighet utgöra det enda
hindret för igångsättande av skolverksamheten.
I B j ö r k ö N ä v e l s j ö pastorat (1845) hade skolan bes latats. Rum fanns i B j ö r k ö, men den utsedda läraren hade vägrats inträde vid seminarium, eftersom han saknade vänstra armen.
Läraren i N ä v e l s j ö hade först samma höst kommit till seminarium. Pastor hade gjort allt för att driva på förberedelserna, men
fattigdom och oförmåga att inse nyttan av kunskaper utöver de
religiösa utgjorde ett bekymmer. 1846 rapporteras emellertid, att
både läraren i B j ö r k ö (Holmkvist) och i N ä v e l s j ö (Bexell)
nu var vid seminariet.
Pastor i B e r gunda-Ö j a (Linner)
anmälde 1847, att skolan skulle vara i gång i augusti. "Att man
dröjt något över den i nåder stipulerade tiden är, att man gärna
ville ha organisten Rymans son till lärare. Men denne har ej förrän
nästlidne termin gjort sig kompetent. Då Ö j a ännu tills vidare
begagnar samma lärare som B e r g u n d a, blev dröjsmålet lika
långt där." - I B l ä d i n g e (1846) var allt reglerat för skolans
öppnande, men klagomåi hade anförts hos landshövdingen. "Hjärtligen grämer det mig att både bland högre och lägre nödgas röna
så mycken motvilja för denna viktiga sak. Något brydsammare
bestyr än att reglera sk()lor bland folk, som ej vill ha sådana, har
jag ej upplevat (C. J. Cavallius)." Klockaren Ingemar fonsson
hade ännu inte utexaminerats från seminariet och vikarie måste
undervisa. - I B o n d s t o r p hade man 1843 inga medel att
avlöna lärare, och i B u r s e r y d fick skolbeslutet samma år den
försiktiga formuleringen, att man antingen ville "befrias" från
skola eller få understöd.
D ä d e s j ö - H e r r å k r a ville ha
sin förutvarande lärare (1846 ), men då understöd inte kunnat erhållas, lovade man att "sedermera" anställa examinerad lärare med
den förutvarande som underlärare. - F e m s j ö församling hade
1846 avsänt en elev (L. Larsson) till seminariet i V ä x j ö, men
han måste vara vid seminariet även 1847. Dock hade han under
138
Bild 16. Gamla sockenstugan i Hovmantorps församling (Efter fotografi)
sommaren undervisat 35 barn för att utbilda dem till monitörer.
"Ett obehagligt och brydsamt motstånd för saken yttrar sig",
säger församlingens pastor Colliander. Från F o r s h e d aB r e d a r y d skulle man sända två ynglingar till V ä x j ö seminarium hösten 1846 och hoppades mycket av detta initiativ. F ä r g a r y d hade ledigförklarat lärartjänsten fyra gånger, men
examinerad lärare hade inte anmält sig. Nu (1847) skulle man
annonsera för femte gången.
H a g s h u l t - F r y e l e hade från
1843 förgäves ingivit flera ansökningar om understöd. - Från
H a Il a r y d anmäldes, att lärartjänsten ej lockat någon sökande,
men man redde sig med läraren från Hallenbergska donationsskolan.91
J ä t s församling hade den 9/6 1844 beslutat inrätt?..
"stående skola". Organist-kandidaten C. G. Blommendal, "som med
lovande betyg tagit växelundervisningsexamen" antogs till lärare
med förbindelse, att inom tre
genomgå folkskoleseminariet i
V ä x j ö samt att börja ambulerande skola. Emellertid måste undervisningens början uppskjutas, tills det nya skolhuset blivit färdigt och statsanslag erhållits. Den 15/5 1846 rapporterades, att
Blommendal nu genomgick seminariet i V ä x j ö. Siwlan skulle
öppnas den 2/6 detta år och pågå till hösten, då Blommendal
måste återvända till seminariet. 184 7 fick han examen.
I
139
K u 11 t o r p saknades ännu 1846 lärare och undervisning, och i
L e n h o v d a måste man samma år tills vidare använda den
förutvarande ambulerande skolläraren, som var för gammal för
att genomgä seminarium.
L j u n g a - H a m n e d a hade ännu
1847 svärigheter med lärarfrägorna. Organisten Theorin hade antagits till lärare, men han mäste till seminariet i V ä x j ö. I
H a m n e d a hade ingen lärare kunnat anskaffas. - En dräng i
L ä n g a r y d hade anmälts till seminariet 1846 men kunde inte
bli färdig före 1847.
Med påtaglig förtrytelse anmäler pastor
i M a r k a r y d 1847. "Skolorna äro ännu ej ordnade. 6/6 1846
insändes till seminariet i V ä x j ö en lärarelev för M a r k a r y d,
som vid anställd examen "improberades [underkändes J av föreständaren Wallberg, varefter eleven återvände efter att förgäves
ha rest 22 mil. I febr. 184 7 annonserades tjänsten ledig, men ingen
sökande anmälde sig. För H i n n e r y d sändes i augusti 1846 en
utmärkt skicklig lärare Lönquist till V ä x j ö men improberades. I
febr. 1847 begav han sig äter till V ä x j ö och antogs då." Pastor
kunde ej hoppas få skolorna i gång under 1847, eftersom ingen
lärare fanns disponibel. - O d e n s j Ö- V r å- L i d h u l t hade
omedelbart 1842 beslutat att bl. a. söka understöd, men ännu 1846
hade ansökningen inte kommit upp till behandling. Tjänsten hade annonserats två gånger utan resultat, och tillfälliga lärare ville man
inte ha. - V r i g s t a d N y d a l a - S v e n a r u m (1846) ville ha
sin gamle lärare vid V r i g s t a d s pedagogi "då han visar betyg om
skicklighet". För annexförsamlingarnas behov hade en yngling sänts
till seminariet. Till hösten 1847 skulle de vara färdigutbildade.
För
Ä l m e b o d a beslöts 1845 att inrätta ambulerande skola. Till lärare
antogs en frän seminarium nyexaminerad lärare Johan Liljeström.
Frän maj samma år var skolan i gång. - Ö g g e s t o r p (1846), som
hade ambulerande skola, grundad 1837, hade fått trassel med sin lärare, som väckt rättegång mot församlingen i en ekonomisk fräga.
Därför hade det blivit dröjsmål med skolans inrättande troligen
ända till 1847.
Klockaren (organisten), som enligt 1686 års kyrkolag vid anfordran skulle undervisa barn, borde ju i det här sammanhanget
ha varit en nyckelperson. Han var emellertid
såsom här förut påpekats - ofta inte vald från pedagogiska synpunkter och måste
för att komma i fråga som lärare i den nya folkskolan i allmänhet
genomgå fortbildning eller utbildning.
140
Från A g u n n a r y d anmäldes 1845, att klockaren Johannes Andersson hade sänts till seminariet i V ä x j ö och att han nu befann
sig där. Man ville därför vänta till 1846 med lärarfrågans ordnande. skolstyrelse var emellertid tillsatt, och understöd hade beviljats. Före den utsatta fristen skulle man ha saken ordnad.
En förening av organist- och lärarbefattningarna planerades i
N y e (1846/47), där den gamle klockaren sökte transport, och man
ville avvakta resultatet härav, innan man vidtog några åtgärder
för ordnande av lärarfrågan. En sådan modell för samordning av
befattningarna blev som bekant sedermera reglerad såsom allmän
anordning. - Den tjänstgörande klockaren i N ä s h u l t S t e nb e r g a skickades till seminariet för att efter avslutad kurs där
väljas till lärare (1846). - Ordinarie klockaren i P j ä t t e r y d
Olof Blomgren hade 1845 valts till folkskollärare och därefter ( !)
sänts till Växjö för utbildning. Det tog några terminer, innan han
blev färdig, och då hade skolbesluten överklagats av ett par
sockenpampar, patron Ljtmgkrantz och nämndemannen Johannes
Jonsson. Ännu i juli 1847 måste man rapportera, att skolan inte
var i gång. - I S ö r a b y beslöt stämman redan 184 2, a t t den
1831 inrättade skolan skulle bli folkskola och att lärarlönen till
klockaren under de "tillåtna" fem åren skulle bli som förut.
Klockaren ville ha ersättning för den lönesäd han förlorat genom
ryttmästaren Rappes avflyttning frän V a r t o r p och "för ämnenas och tidens utökning". Han var "väl" nöjd med den gamla
lönen, om han befriades från den nya stadgans bestämmelser, ett
villkor som enligt vad ordföranden upplyste inte kunde beviljas.
I stället för den begärda ersättningen för bortfall av lönesäd beslöt församlingen en viss ökning av lönen genom höjning av föräldrarnas skolavgifter per barn. Häremot reserverade sig klockaren: "Härmed får jag uttryckligen förklara, att så länge min
lärarbefattning vid denna skola fortgår med den läsemetod och
efter de grunder, som av skolans föreståndare Herr Pastor Lönegren
hittills varit föreskrivna och vid hans alltid yttrade bifall följda
och även av församlingen godkända; så ehuru i mistning under de
senaste förflutna fem åren av två tunnor råg frän V a r t o r p s
säteri, så att spannmålslönen härunder och för närvarande icke
utgör mer än 2 1 /2 tr säd, hälften råg och hälften korn, haver jag
varken begärt någon tillökning i spannmålslönen ej heller jag
emotager den föreslagna tillökningen av 12 sk. b:co i läsetermi141
nen för varje barn under det medvetande och vunna erfarenhet,
att församlingens resp. föräldrar och målsmän för omhänderha vd a
barn, som därtill haft förmåga, nogsamt givit mig den ersättning,
som jag under erkänsla finner mig fullkomligen nöjd med eftersom
hittills utgått. Anhållande ödmjukeligen, att detta måtte vid protokollet intagas. S ö r a b y den 18 dec. 1842. J. Svensson." Man
kom emellertid senare överens. 1846 anmälde pastor Lönegren, att
klockaren lovat bli skolans lärare ä ven efter omorganisationen
och sedan han genomgått seminariet.
Åtskilliga församlingar torde ha vänt sig direkt till seminarieföreståndaren för att få lämpliga lärare rekommenderade. Seminarieeleverna kunde ju automatiskt anses uppfylla stadgans kompetensbestämmelser, om de fullföljde studierna. De var därför begärliga på lärarmarknaden, varom rapporterna är mångskiftande.
tand e.
I A l s e d a hade 1845 antagits seminarieeleven Krusell. Han
var på plats i sockenstugan 1846, och 1847 rapporterades med tillfredsställelse, att "även" geografi och historia lästes vid denna
skola.
K ä r d a- H å n g e r hade 1846 likaledes försäkrat sig
om en seminarieelev, Peter Jonsson. - I M y r e s j ö valdes 1846
seminarieeleven Peter Nyström från K a l m a r seminarium till blivande lärare med en vikarie under väntetiden. - R y d a h o l m G ä 11 a r y d hade 1846 två oexaminerade ambulerande lärare
(Israel Anderson och Samuel Rylander). Man önskade emellertid
understöd till seminarieeleven Jakob Lidholm som tillförordnad
lärare, och intyg från seminarierektorn bifogades. - I San d s er y d var den förutvarande läraren (Kindgum) "försänd" till
V ä x j ö för att undergå vederbörlig examen. Under väntetiden
vikarierade en seminarieelev (Jansson). Den 1/4 1847 skulle undervisningen, med kompetent lärare enligt stadgan, ta
början. Sjös å s H o r n a r y d hade haft skola sedan 1829 med M. Widen som lärare. Han hade önskat få genomgå seminariet i V ä x j ö
men kunde ej mottagas, eftersom han var låghalt. Församlingarna
ansåg emellertid detta oriktigt och föranstaltade om prövning av
Widens kunskaper genom kyrkoherden mag. Bmberg. Betyg härom
bifogades. I fristående gymnastik skulle han förskaffa sig färdighet. Allt detta anmäldes nu för domkapitlet. Om resultatet berättar inte handlingarna, men man får väl förmoda, att frågan fick
sin lösning. - Läraren Nordlander i Sv a r t t o r p- L e k e r y d
142
hade en tid "bevistat" seminariet i V ä x j ö men efter eldsvåda
därstädes 1844 hade han kommit tillbaka. Han skulle senare fortsätta studierna. Det dröjde emellertid för honom att få betyg, och
184 7 beslöt man ledigförklara tjänsten. Vid den Adlerbethska cianationsskolan inom socknen undervisade f. d. gymnasisten W etterstrand, om vilken det 1846 heter, att han av sina egna medel
måste bekosta skrivmateriel till barnen. - T o l g - T j u r e d a
hade 1845 sin lärare under utbildning. I början av 1846 kunde
man troligen få en lämplig vikarie bland hans skolelever, så att
han kunde fullfölja utbildningen vid seminariet. I annexförsamlingen A s a ledigförklarades lärartjänsten 1845. Det blev en
sökande och ny ansökningstid utsattes. Nu kom det två sökande,
men den valde avsade sig sysslan. En seminarieelev blev därefter
antagen. Men då han utexaminerades, lämnade även han befattningen för bättre "lägenhet". I början av 1847 valdes en ny seminarieelev, men sedan han utexaminerats, avsade också han sig
tpnsten. Så blev det åter ny ansökningstid till okt. 1847. - I
U r å s a, som tidigare haft viss samverkan om skola med ö.
T o r s å s, beslöt 1846 att "med första" ordna undervisningen.
Lärare skulle tillsättas under loppet a v året. För tillfället underv~sade en seminarieelev från V ä x j ö. Våxtorp T ånnö
antog 1846 lärare vid sin ambulerande skola "på prov". Han var
nu vid seminariet i V ä x j ö. - I V ä r n a m o hade man H ö r l e
växelundervisningsskola, men nu (1846) skulle sockenstugan
byggas med en våning och fast skola inrättas där. Läraren var
rekommenderad till seminariet.
Folkskolan i Å s e d a var 1845
"försedd" med lärare, som nu var vid seminariet i K a l m a r,
och i A l g h u l t- H ä 11 e b e r g a, där Tegner säges tidigare ha
godkänt organisationen, skulle läraren
om så krävdes - arbeta
på sin examen.
Beslut om åtgärder. Inrättande av folkskola
Det torde ha framgått av de i det föregående skildrade interiörerna, att situationen ofta var mycket komplicerad, när det gällde
att få till stånd folkskolor ute i församlingarna enligt stadgan,
under den femåriga övergångstiden. Det var relativt enkelt att få
fram beslut om att söka understöd, vilket ju dock måste anses
innebära, att man var betänkt på att följa stadgans bestämmelser
143
.....
förr eller senare. Men att s~"itta fattade beslut i verkställighet var
förenat med stora svårigheter. Prästerna hade härvid en besvärlig
mellanställning mellan å ena sidan domkapitel- departement, som
genom cirkulär och andra påminnelser sökte stimulera övergången,
och å den andra en tveksam, stundom motsträvig allmoge.
Problemen var inte så många i de församlingar, som redan fön1t
hade en skola, vilken genom vissa omläggningar kunde godtagas
som folkskola. Detta gällde t. ex. städerna G r ä n n a, J ö n k öp i n g och V ä x j ö samt de landsbygdsskolor, som upprättats
under växelundervisningens första tid och som här tidigare angivits
(s. 57 ff.). Den av greve E. R. Adelswärd stiftade skolan i S k ä rs t a d övergick exempelvis utan några större svårigheter till folkskola tämligen omedelbart. Dessa äldre skolor blev i allmänhet
fasta och kunde vid behov kompletteras med på två eller flera stationer flyttande skolor för de mera glesbebyggda delarna av socknen. Beslut om övergången till folkskola skulle emellertid fattas .
Det gällde också ansökan om understöd, ändringar i läsordningen
och uppgörande av reglemente. Aven under relativt förmånliga omständigheter kunde det därför dröja ända till sista året av övergångstiden, innan allt var ordnat. Som exempel härpå kan nämnas
H o v m a n t o r p, som redan 1821 haft sockenlärare och från
1841 en organiserad flyttande skola. Här blev skolan ordnad efter
1842 års stadga först 1846.
För övriga församiinger behövdes i första hand - så vida man
inte rent av var helt ointresserad eller önskade obstruera - ett
beslut, om folkskolan skulle vara fast eller flyttande. Stadgan
hade u t trycket "hel st fast".
G n o s j ö hade redan 184 2 tillsatt skolstyrelse, men för $. t 1846
fattades beslut om fast skola med egen lärare. - H e s t r a hörde
också till dem som tidigt (11/12 1842) fantade beslut om fast skola.
I december 1845 hade man kommit så långt, att en skolelev "insändes" till V ä x j ö för seminarieutbildning. - I J ä t var man
1844 optimistisk i fråga om skolhusbygge och anställande av lärare.
Men när skolan skulle öppnas, fanns det in te pengar vare sig till
skollokal eller till lärare. Det dröjde till 1846, innan hindren
undanröjts. - L e n h o v d a hade också beslutat att inrätta fast
skola, men ~"innu 1847 fortgick undervisningen "på det gamla
viset". - I R e f t e l e lyckades man bättre: den 1/8 1846 var
fast skola i gång i sockenstugan, medan däremot R y d a h o l m,
som beslutat sådan skola, ännu i april 1846 måste dröja med igångsättandet. - R y s s b y beslutade om fast skola 1846, och den inrättades samma år, sedan den antagne skolmästaren fått sin examen i V ä x j ö. Samma förhållande inberättas från San d s j ö.
Däremot kunde en fast skola inte komma i gång i S a n d s e r y d
förrän 184 7 på grund a v lärar- och lokalsvårigheter. - T o f t e r y d- B o n d s t o r p kunde uppvisa beslut om fast skola 1842,
men starten skedde först 1847. - I T u t a r y d hade man stannat
för fast skola, men ingen skola fanns i juli 1847, trots att den
femåriga fristen utgick den 18 juni. Både U r s h u l t och
U r å s a fasta skola hade mötts av åtskilliga förhinder, och övergångstiden betecknades som oviss. V ä r n a m o, som också valt
fast skola, var 1846 i färd med att ordna den, men i Å k e rK ä v s j ö dröjde man ännu 1847 med verksrällandet av fattat
beslut om sådan inrättning. - Å s hade förenat sig med K å 11 e rs t a d om fast skola, och man hoppades, att den skulle vara i gång
inom den fixerade tidsgränsen . Och vad beträffar Å s e d a hade
där redan 1843 beslut fattats att följa stadgan. Såsom förut blivit
omnämnt (s. 129 f.) blev man emellertid tveksam om stadgans bindande karaktär, därtill förledd av exempel från annat håll. Senare
återgick A s e d a till den ursprungliga tolkningen a v stadgan, och
i sept. 1846 kunde den fasta skolan komma i gång.
Ett 20-tal socknar av denna kategori ansåg tidigt eller åtminstone så länge man endast befann sig på beslutsstadiet, att fast skola
var behövlig och möjlig. Bland dem som omedelbart stannade för
denna lösning var D a n n ä s, som den 3/2 1843 i skolhänseende
separerade från annexförsamlingarna
B o lm sö-T a n n å k e r
för att utnyttja en av baronen C. Fägerslejöld 1830 lämnad donation. Styrelse tillsattes, fattighusbygge beslöts, så att skollokalerna
kunde utökas, och till lärarlönen skulle göras sammanskott. Detta
verkade ju lovande. Men 1845/46 kunde pastor endast rapportera,
at•t ingen skola eller lärare fanns. Det hade hakat upp sig på lärarfrågan och lärarlönen. En sådan utgång på vällovliga ansträngnmgar i begynnelsen var inte så ovanlig heller på andra håll. -
Utöver de nu nämnda församlingarna med beslutad och inom
övergångstiden oftast etablerad fast skola var det åtskilliga andra
(ett 15-tal), som till domkapitlet kunde anmäla, att deras fasta
skola trätt i funktion utan några svårare komplikationer mellan
beslut och verkställighet. T ä v e l s å s synes ha blivit färdig med
144
10
145
...
sina åtgärder 1843. Från 1845 kan nämnas B a n k e r y d, S t e nb r o h u l t, V i s i n g s ö. Men flertalet av dem faller på året 1846
(E k e b e r g a, Sjö s å s, V a 11 sjö) och 1847 (N ö b b e l e, O.
T o r s å s, S k i r ö, V i Il s t a d, V i r e s t a d).
Såsom förut nämnts var kombinationen fast skola plus flyttande
skola inte ovanlig i de större församlingarna. Men det övervägande
antalet socknar nöjde sig med enbart fl yttande skola.
De flesta av dessa " ambulerande" skolsocknar synes ha a vancerat till beslut 1843 eller 1844, t.ex. A n n e r s t a d, B a r n a r p,
D ä d e s j ö, F ä r g a r y d, G ä Il a r y d, H e m m e s j ö, Kulit o r p, K ä r d a, L j u n g a, L å n g a r y d, M a r k a r y d, N o tt e b ä c k, N y e, 'A l m e b o d a. Beslut om sådan skola förelåg
1845 i Björkö och Fryele samt 1846 i Anderstorp,
B o l m s ö, F o r s h e d a, G ö t e r y d, M o h e d a, T r a r y d,
Hj o r t s b e r g a, L j u n g a r u m, R o g b e r g a och V e d e r sl ö v. För åtskilliga av de flyttande skolorna kunde alltså den första
etappen vid effektuerandet av stad gan, beslutet, dröja länge. I
Ha Il a r y d hade man den genom donation av rikshistoriografen
Jonas Hallenberg (s. 75) upprättade ambulerande skolan att hänvisa till. Ett beslut om sådan skola enligt stadgan kom dock först
1847, och då hade in gen examinerad lärare a nmält sig.
En del av de ambulerande skolorna kom visserligen i gång före
den stipulerade tiden, t . ex. 'A l g h u l t 1844, men vanligen först
i slutskedet. Under d e två sista övergångsåren 1846/47 började man
undervisningen v id dylika skolor i A l s e d a, A r i n g s å s,
B e r g u n d a-0 j a, B l ä d i n g e, B y a r u m, B å r a r y d, B ä c k s e d a, F r y e l e, F r ö d e r y, G å r d s b y, G ö t e r y d, H e mm e s j ö, J ä r s t o r p, L e k a r y d, L å n g a r y d, M a l m b ä c k,
M y r e s j ö, S k e d e, S. S a n d s j ö, S lä t t h ö g, S t e n b e r g a,
V a 11 s j ö, V e d e r s l ö v, O g g e s t o r p , O j a b y, O k n a och
O l m s t a d. En hel rad socknar måste änn u d et sista övergång;såret (1847) anmäla till domkapitlet, att de inte kunde få skolan
färdigorganiserad inotn den angivn a tiden. Bland dessa fanns t. ex.
A l g u t s b o d a, K a l v s v i k, L a n n a s k e d e, M a r k a r y d ,
N y e, O d e n s j ö, T j u r e d a, U n n a r y d, U r s h u l t, V i r e s t a d och V i s l a n d a.
Flera av de enligt 1847 å rs rapporter icke igångsatta skolo rna
blev färdiga först efter fe mårs-fristen. Ett skoldistrikt a nstä llde
ordina rie lä ra re först 1858, och ett annat dröjde därmed ä nda till
146
1862. Om fö rsamlingarna dock gjort allvarliga ansträngningar att
åtlyda stadgans föreskrifter men misslyckats på grund a v omständigheter, som låg utanför deras räckvidd, lät domkapitlet nåd
gå före rätt. Saken fick ha sin gång, och myndighetern a avvaktade
utveck lingen.
Det bör här åter fram hållas, att de i denna avdelning lämnade
uppgifterna o m soc:knar vid genomförandet av lagstadgad folkskola
endast utgör exempel och att uppgifterna i vissa fall - på grund
av bristande rapportering till domkapitlet - förefaller svävande.
De torde emellertid sammantagna lämna en bild av den ej särskilt
snabba takt med vilken omorgan isatio nen skedde. För de i de två
sista avsnitten angiv na socknarna ter sig en san1n1anställning på
fö ljande sätt :
Lagstadgad fo lieskola organiserad
Fast sleola
Under tiden 1842-1843
Grämw
Huskvarua
jöuJöpi11g
Lekeryrt
Skärstad
Svarttorp
Söraby
Tävelst/s
Vrigstad
Växjö
Unde1· tiden 1844-1845
Baulwryd
Stenbrolmlt
Visiu gsö
Under tiden 1846-1847
Agnti/Jar;•d
Burseryrt
Ekeberg a
Guosjö
I-les ha
Hov man fOI'fJ
fät
Kli/lerstad
Nöbbele
R ef tele
R ydabolm
R yssby
Saudseryrl
Sands jö
Sj öslis
S/{irö
T ofteryd
Uriisa
V allsjö
Vi ftstad
Vi reslad
Väruam.o
Ås
Åseria
ö. Tarsris
147
Efter 1847
Da1miis
Lenhavda
Tutaryd
Ursbult
Uråsa
Ambulerande skola
Under tiden 1844-1845
Älgbult
Älmeboda
Under tiden 1846-1847
Alseda
Ariugsås
Bergu //(la
Björl{ö
Blädinge
Bol-msö
BondstorjJ
Byarnm
Båraryd
Bäclueda
Drev
Dädesjö
Fryele
Fröderyd
Gårds by
Slättbög
Gällaryd
Göteryd
Hagsbult
Hemmesjö
Herråkra
Hornaryd
Järstorp
Lelwryd
Ljnnga
L!ingaryd
Malm bä d
M yresjö
Näsbult
Näve/sjö
Slwde
Stenberga
Tanuålwr
To/g
Tånnö
Vallsjö
Vederslöv
Vrigstad
Våxtorp
Öggestorp
Ö ja
Öjaby
ölwa
ö/m stad
Kalvsvi/{
K ni/torp
!Gir da
Launaslwde
Lidbult
Ljunga
Marlwryd
Nydala
Nye
Odensjö
Pjätteryd
Svenarum
Tjureda
Unnaryd':·
Ursbult
Virestad
Vislanda
Vril
S. Sandsjö
Efter 1847
Algutsboda':·
Asa
Bredaryd
Femsjö
Forsbed a
Fiirgaryd
Hallaryd
H am.ued a
Hinneryd
Hånger
':· Anm. Alg1tfsboda och Unnaryd av domkapitlet anmälda till K. Maj:t
för åtgärd (Jfr s. 151 f.).
148
Domkapitlet och folkskolans genomförande
Domkapitlet som dåtida regional skolmyndighet fick automatiskt
uppgiften att förmedla och befrämja regeringens intentioner till de
lokala instanserna. Dess roll var alltså att delge församlingarna
K. Maj:ts föreskrifter och anvisningar, att avgiva utlåtanden om
ansökningar om understöd och dispenser och att inkomma med
rapporter om reformens förverkligande i stiftet. Därtill kom behövliga åtgärder för inrättande av folkskoleseminarium, vilka i
korthet här tidigare berörts (s. 127).
Det kungl. brevet om folkundervisningen föredrogs i domkapitlet
den 24/8 1842. Det skulle cirkulera bland konsistoriets medlemmar.
Församlingarna fick genom författningssamlingen direkt kännedom
om vad som var å färde.
Domkapitlet inriktade sig främst på att få till stånd ett seminarium i V ä x j ö så snart som möjligt, eftersom frågan om tillgång på
lämpliga lärare var väsentlig för stadgans förverkligande. Kungl.
brev om bl. a. anslag till seminarier utfärdades den 15/8 184 2. Den
4/1 1843 valdes mag. Lars Olof W allberg till seminarieföreståndare.
Rösterna i domkapitlet vägde jämt mellan honom och en annan
kandidat, men Tegners votum fällde utslaget. 92 Några veckor senare
begärde W allberg medel för att i S t o c k h o lm studera sång, gymnastik och växelundervisning. I februari-mars 1843 framlades och
fastställdes förslag till undervisningsplan, reglemente, schema och
läroböcker. Och den 1/4 1843 kunde undervisningen börja. Seminariet samverkade lokalmässigt och i andra avseenden med den
Sjögrenska skolan. Domprosten Elmgren vitsordade i rapport till
domkapitlet i augusti 1844 och i juli 1845 de vid seminariet hållna
examina och uttalade sig därvid även berömmande om folkskoleelevernas framsteg. 93 Av Kungl. Maj:t utfärdades den 24/5 1844 anvisningar om författande och anskaffande av läroböcker för seminariet. Donationsmedel kunde få användas för ändamålet. Den första
tiden var givetvis en improvisationernas period, och detta gällde
t. ex. undervisningsmaterielen. Under seminarieföreståndare W allbergs och sedermera P. Welanders ledning formades emellertid Växjösemmanet successivt till ett verksamt instrument för folkundervisningen.94
I fråga om folkskolans ordnande önskade man tydligen inom
domkapitlet, att församlingarna under en kortare tid själva skulle
149
dryfta sina möjligheter utan att myndigheterna "oroade" med anmaningar och påbud. Först den 27/3 1844 utfärdades ett cirkulär, att
uppgifter om skolväsendet skulle ingivas till domkapitlet före den
15/6 samma år. Liknande påminnelser återkom sedermera tid efter
annan, och församlingarnas svar
som redovisats i föregående avsnitt - gör det möjligt att följa kampanjens utveckling. 95 Under
senare delen a v 1846 fastställdes flera reglementen med vissa ändringar och behandlades en del överklaganden av lärartillsättningar.
Vid den tiden hade domkapitelsledamoten och lektorn Per Ekman
förordnats att bereda alla frågor rörande folkundervisningen. Han
föreslog den 27/1 1847, att en förteckning över lämpliga läroböcker
skulle utsändas till församlingarna, som borde beredas tilfä1le att
köpa dem ti11 nedsatt pris. Domkapitlet beslöt den 10/2 1847, att
följande läroböcker skulle anbefallas. L ä s n i n g: Växelundervisningssällskapets tabeller eller Hemskolan av A. Oldberg; B i b l i s k
h i s t o r i a: Berättelser ur den heliga skrift efter j. Hiibner av
O. W. Eklund eller Biblisk historia, bearbetad för folkskolan av
C. G. Barth; A lim ä n n a s v e n s k a g e o g r a f i e n: Ludvig
Stot.tds Platou's Jordbesluivning, sammandrag för allmogeskolor;
A 11m ä n n a o c h s v e n s k a h i s t o r i e n: l. M. Winges lärobok, förra och senare delen; R ä k n e k o n s t e n: Lärobok i aritmetiken av Filen; G e o m e t r i o c h l i n e a r t e c k n i n g: Geometri i förening med linearteckning av C. M. Lagerhamn; N a t u rl ä r a n: Populär naturkunnighet av Dr J. F. Schlez. Luthers katekes
med Lindbloms förklaring var obligatorisk. Böckerna kunde till angivet nedsatt pris rekvireras från seminarieföreståndaren P. Welander96 (Jfr Bilaga 3, s. 176ff.).
I domkapitelcirkulär den 7/4 1847 angavs, att de präster, som ej
inrapporterat, att skolor var i gång, skulle före den 18 juni 1847,
då övergångstiden utgick, lämna upplysningar eller noggrant redogöra för hindren. Lektor Ekman fick den 1/2 1847 i uppdrag att
upprätta den anbefallda slutredogörelsen för folkskolans genomförande i stiftet. Utlåtandet fastställdes den 15/9 och insändes till
Kungl. Maj:t. Tabellariska uppgifter från församlingarna bifogades. 97
Utlåtandet har tyvärr inte kunnat spåras i något centralt eller regionalt arkiv. Detta gäller även för övriga utlåtanden 1847 från
domkapitlen om folkskolans genomförande. De har ingått i departementshandlingarna i ämnet men har utlånats och inte återställts
(Bilaga 4, s. 179).
150
~~@:==~ofen,
•f
frami. ,'Domprotlcn m. m.
'Doftor HAKt\.N SJÖGREN.
0jtfft Upplagan,
--··-
Om~r&ct~lt
•f
L. P. GagnH,
.,ftcr.el. {'Qrp-rt~irll~t ~~ .r 9 rrc~n~t.
ll:il161t tntb
1
n&~M lotfa unbcrrölldf<t o•n llldln!lon~en$
for/l~
onmbtr,
inntt
u,ibrn•i~uing for ~otoDotn odj onbr< fotn Nr~
nfunnio• i <!:ilriff,,•P•n, ont ttt ~osi! <n!dt od;
hitt foit<IW fått att, tn<~t!P onil>on~on~< •f
blott 4 ('lrunb(fn! od) nSgro tiltun~rtofor,
inom gonff• rott tib l ftdf><'< lunno låt~
lio [frif'"'' '" i•m• od) fll11<fcr pu,
Bild 17. Domprosten Håkan Sjögrens ABC-bok, titelbladet (Jönköping 1832)
I ett senare utlåtande (20/10 1850) angavs emellertid, att folkskolor år 184 7 ännu icke var ordnade i enlighet med den nådiga
stadgan i alla församlingarna. Domkapitlet ansåg då, att så skulle
ske i allmänhet och att några inskridanden på grund av sådana
dröjsmål i regel inte vore av nöden.
I ett par fall måste emellertid domkapitlet vidtaga särskilda
åtgärder, eftersom tredska och vägran att följa givna bestämmelser
förelåg. Till det underdåniga utlåtandet den 15/9 1847 angående
folkskoleväsendet efter femårsperiodens slut fogades en särskild skrivelse av innehåll, att A l g u t s b o d a och U n n a r y d vägrat
att ordna sitt skolväsende enligt stadgan (Bilaga 5, s. 180). Utlåtandena från stiften föredrogs i konselj den 1/10 1847. Beträffande
Al g u t s b o d a och U n n a r y d konstaterades därvid, att de
visat "en hestämd ovilja emot och vägrat att vidtaga någon åtgärd
för ordnande av sitt skolväsende". A l g u t s b o d a vore ett av
de större och folkrikare pastoraten med en folkskoleavgift av 347 rdr
151
10 sk . b:co för å r 1846. I U n n a r y d fanns en av kyrkoherde
Lindström stiftad skola för fattiga barn med en donation på 10000
rdr b:co . Skolverket kunde här ordnas lätta re ä n a nnorstädes. Bis kopen skull e hålla stämma och upp l y sa om riskerna för större utgifter, bm myndig heterna skulle ordna skolan. K. M aj :ts a nbefa llning föredrogs i domkapitlet den 20/ 10 1847, men den 27/ 10 anmälde biskop en (Heurlin ), att han av statsrådet Silverstolpe få tt
K. Maj:ts tillstå nd att i anseen de till sin egen snara resa till riksdagen föro rdna häradsprosta rna i resp. kont rakt att hå lla sockenstänunor röra nde skolväsen dets ordnande i A l g u t s b o d a och
U 11 n a r y d. Vederbörande prosta r fick a lltså taga v id. slutresulta tet blev, a tt reglemente för undervisningen faststä lldes och a tt
skola kom i gång i båda socknarna efter ett p a r å rs y tterliga re
dröjsmå l. 98 Man kan fö rmoda, att K. M aj :ts påpekande om riskerna av fortsatt motstånd verksa mt bidrog till a tt luckra upp
fronten . Varningen rörde v id en känslig strä ng i a llmogens medvetand e.
E nli gt det tidi ga re omnämnd a cirkuläret av den 9/ 4 1847 sk ulle
domka pitlen m ed tre års intervall lä mna redogörelser för folksko lväsendets till stånd i stiften. Utlå t andena härom 1847 följdes således av den nyss omnämnda rapporten från V ä x j ö domkapitel
1850, v ilken ankom till K. M aj :t den 18/ 10 och jämte de övriga
stiftens redogörelser anmä ldes i konselj den 13/12 samma år.
Domkapitlet kunde nu meddela, a tt folkskoleväsendet sedan ett
par å r över hela stiftet varit o rdn at så som den kung liga stadga n
p å bjöd. skolsitua tionen skildrades översiktsvis sålunda.
I V ä x j ö stad fa nns en folk skola, nämli gen den av do mprosten Håkan Sjögren stiftade s. k. fattigsko la n, en i fören ing
därmed stående anstalt för flick ors undervisnin g i k vinnaslöjd er
och en med sä rskild lärare fö rsedd söndagsskola för hantverkslä rlin gar och fabriksa rbetare. D en senare hade sistlidna terminen
ha ft 94 lärjungar (Bilaga 6, s. 181 ). Växjö l a nd sförsa ml i n g, som dittills gemensam t med stad en begagna t Sjögrenska fa tigskolan, hade besl uta t a tt inrätta en egen fl y tta nde skola, som skulle
öpp nas und er å ret. - I Jö n k ö p i n g fanns en folkskola, som tidiga re ha de haft "stadska teketen" tilllä rare men nu få tt särskild lärar e.
I stad en var även inrät ta de en slöj dskola fö r fl ick or och en söndagsskola, i vilk en und ervisningen sköttes a v "stadska t eket en". Sönd agsskolan hade sista terminen haft 51 lärjungar. - G r ä n 11 a st ads- och
152
la ndsförsamling hade utom den av riksdrotsen greve Per Brahe stiftad e pedagogien en f ast skola med en examinera d lärare och dessutom två oexaminerade lärare, som undervisade am bu latoriskt. Pedagogiel1 hade den senaste terminen haft 28 lärjungar.
Stiftets övriga 181 försam i inga r va r indelade i 149 sko l d istrik t,
av vilka 119 omfa ttade vardera en fö rsamling. 28 h ade två fö rsamli ngar och 2 hade tre ti ll samma pastorat hörande försa mlingar.
Fasta folksko lor fann s i 29 av d essa skoldistrikt, en i vartdera med
en examinerad lärare. Några av dem hade dess utom en eller flera
oexaminerade lärare, som unde r uppsikt av läraren vid den fasta
skolan under visade i flyttande skolor. I andra distrikt höll en och
samme lärare n åg ra månader årligen fast sko la i särskilt skolh us.
Denna ku rs stod öppen för alla men besöktes i fö rs ta hand av de
närmast belägna skolrotarnas barn. Den övriga de len av året höll
lä raren ambulatorisk skola i de avlägsna re delarna av socknen. De
flesta dist rikte n hade emellerti d endast f ly ttande skolor, som hölls
turvis i de ro tar, som dist rik tet var indelat i. U nde rvisningstiden
för skolbarnen växlade all t efter a n ta le t lärare och ro t ar. Den vanli ga undervis ningsti den var 8- 1O veckor. Härti ll kom de förhör,
som läraren, medan han höll skola i en av rotarna, ibland anstä ll de
med barnen i de övriga, för att utröna, om hemundervisningen under
hans frånvaro ha de fortgått tillfredsställande.
I t vå försa mlingar var lä rarna ti llika prästmän, näm ligen i
D a n n ä s, där komministern tillsv ida re å tagit sig skollärarbefa ttningen, och på V i s i n g s ö . Lä ra rbefa ttn ingen v id Braheskolan
där v ar genom K . Maj:ts beslut den 27/ 10 1832 förenad med komminist ra turen .
Förutom de av försam linga rna und erhå ll na fo lkskolorna hade
på några stä ll en skolor inrättats på ensk ildas bekostnad , avsedd a
för någon sä rskild egendom eller för begagnande av hela församlingen. En sådan fanns på K o m p e r s m å l a i A l m u n d s r y d s socken, en vid H u s k v a r n a gevärsfak to ri i H a k a r p s
socken med en prästman till lärare, en på H ö r l e i V ä r n a m o
socken och en på H e r r e s t a d i K ä r d a socken. I V r i gs t a d fanns en pedagogi, in rä tta d av "Kungl. R å det" Göran
Gyllenstjema, och i S k ä r s t a d s socken en skola, stiftad av
förre ägaren t ill L y c k å s, sta tsråd et E. R . Adelswärd. Båda dessa
skolinrättninga r hade prästmän till lärare och stod öppn a för a lla
församlingens barn. På H e r r e s t a d fanns dessutom en s. k.
153
räddningsskola för de allra fattigaste och mest vanvårdade barnen.
Godsets ägarinna fru Petersen hade stiftat en arbetsförening som
på detta sätt årligen underhöll 15-25 skyddslingar. Med H e r r es t a d s skola var också förenad en anstalt för flickors undervisning i "varjehanda fruntimmersar beten".
Domkapitlet framhöll, att på många ställen även enskilda lärare
och lärarinnor ägnade sig åt barnundervisning "av egen böjelse
och utan allmänt uppdrag". Efter privat överenskommelse med
föräldrarna åtog sig dessa att handleda barnen vid inhämtande av
de nödigaste kunskaperna. För övrigt var föräldrarnas omsorg att
själva,
långt de kunde, undervisa sina barn tämligen allmän.
Aven om folkskolorna icke överallt helt utnyttjades, så inträffade
det dock sällan, att barnen salmade all undervisning.
Benägenheten att begagna de inrättade skolorna betecknade domkapitlet som "större eller 1nindre på olika ställen". Men någon
sådan tredska att efterkomma föreskrifterna om barnens skolgångsskyldighet, som påkallade särskilda åtgärder från prästerskap eller kyrkoråd, hade sällan förekommit. På många ställen i stiftet var
avstånden och fattigdomen svåra hinder för att skolorna skulle
kunna begagnas allmännare och flitigare. I allmänhet önskades inte,
att undervisningen skulle utsträckas utöver det i stadgan bestämda
minsta kunskapsmåttet (minimikursen). Föräldrarna behövde tidigt
ta barnens arbetskraft i anspråk. Kunde de inte uträtta annat, så
användes de att hemma vårda yngre syskon, medan föräldrarna
var ute på arbete. A v denna orsak måste de också ibland hemförlovas under skolgången. Många barn var redan under skolåldern
anställda i tjänst hos andra t. ex. som vallhjon.
Enligt de till domkapitlet från skolstyrelserna inkomna årsberättelserna om förhållandena vid folkundervisningen i stiftet hade 13414
gossar och 11668 flickor eller tillsammans 25082 barn åtnjutit
undervisning i de av församlingarna bekostade folkskolorna jämte
de ovannämnda enskilda skolorna under det den 30 juni 1850 avslutade skolåret.
Utlåtandet, som undertecknats av biskopen Heurlin, har en påtagligt optimistisk prägel. En markant skillnad kan konstateras
mellan denna rapport och flera andra domkapitels inställning till
reformens möjligheter. Biskopen i K a l m a r af Kullberg ansåg
t. ex. de ambulatoriska skolorna långt ifrån tillfredsställande och
pltyrkade, att varje församling skulle ha skyldighet att inrätta
154
minst en fast folkskola. Stadgans föreskrift 0111 en "helst" fast
skola var emellertid en eftergift för de betänksamma inom bondeståndet, en kompromisslösning, som biskopen HeU?·lin kanske även
vid konfrontationen med realiteterna inom sitt stift fann befogad.
Konsolideringen av folkskalereformen fortsatte under 185 O-talet.
Vad de nya folkskolornas arbetssätt beträffar så gick både 1840och 1850-talet i växelundervisningens tecken, även om kritiska
röster blev allt vanligare. Någon väsentligare ändring av stadgans
organisationsbestämmelser blev det inte fråga om, i synnerhet ej
någon skärpning. En viss uppmjukning av organisationen skedde
1853, då s. k. mindre skolor med oexaminerade lärare godtogs
genom ett Kungl. brev under blivande ärkebiskopen Henrik Reuterdahls statsrådstid. De var väl egentligen endast avsedda
som hjälp åt den traditionella hemundervisningen, och folkskolans
företrädare ville i dem helst se en förberedelse till de egentliga
folkskolorna. De mindre skolorna tenderade emellertid att ersätta
folkskolorna. Kampen om denna skoltyp - so111 för övrigt tillkommit utan riksdagens medverkan
pågick länge. Den blev
dock av betydelse vid framväxten av småskolor under 1860-talet
(s. 160. Jfr Bilaga 7, s. 183).
155
FOLKSKOLVASENDETS TILLSTÄND I BORJAN
AV 1860-TALET
Mot slutet av 1850-talet började statsmakternas intresse för
folkskolans ändamålsenligare ordnande märkbart ökas. Vid 185658 års riksdag beslöts inrättande av dels småskolor för den första
undervisningen och dels högre folkskolor som en påbyggnad på
den egentliga folkskolekursen. Detta var första början till en arbetsfördelning inom folkskolan, vilken sedan fortsattes och ledde
rill klassindelning på både små- och folkskolestadiet. I bör jan a v
1860-talet tillkom åtskilliga andra bestämmelser a v genomgripande
art. Bland åtgärderna kan nämnas folkskolinspektionens inrättande
genom 1860 års riksdagsbeslut och den det följande året företagna
utnämningen av de första folkskolinspektörerna, vilkas verksamhet
blev av stor betydelse för folkskolans utveckling. Det ar
framför allt genom de av inspektörerna avgivna rapporterna, som vi
nu kan erhålla tillförlitliga uppgifter om och en överblick över folkskolornas tillstånd och behov i början a v 1860-talet, alltså den tid, då
den nuvarande äldre generationens föräldrar satt på skolbänken.un
I folkskolans historia utgör den en betydelsefull övergångsperiod.
skolorganisationens omfattning
Det dåvarande V ä x j ö- s t i f t e t, kom vid den indelning i
folkskolinspektionsområden, som verkställdes i början av år 1861, att
utgöra ett område med den kände folkskalemannen och läroverkslektorn Abraham Rundbäck som inspektör (Bild 18, s. 157). Detta arbetsfält, som bibehölls odelat under åren 1861 t. o. m. 1863, vilken tid
vi nu närmast skall sysselsätta oss med, omfattade vid periodens
början 182 församlingar eller 154 skoldistrikt. Bland folk- och
småskolorna fanns i början av 1860-talet - de flesta redan omnämnda i domkapitlets berättelse 1850 - flera donationsskolor,
156
Bild 18. Abraham Rundbäck 1827-1893 (Lektor, folkskalinspektör m om
Växjö stift 1861-1892, riksdagsman 1870-1890)
157
vilka intog en särställning och i allmänhet hade prästmän till
lärare. Hit kan räknas skolan vid H u s k v a r n a gevärsfaktori,
Braheska skolan på V i s i n g s ö, Adelswärdska pedagogien i
S k ä r s t a d, Gyllenstiernska pedagogien i V r i g s t a d samt
Sjögrenska skolan i V ä x j ö. Dessutom fanns rent privata folkskolor vid K o s t a glasbruk och vid H ö r l e bruk, V ä r n a m o,
samt vid H e r r e s t a d i K ä r d a socken. Privata slöjdskolor
fanns i J ö n k ö p i n g och V ä x j ö, slöjd- och läseskolor i
G r ä n n a och vid O h s bruk samt barnhem i A l s e d a och
J ö n k ö p i n g. Dit kan också räknas josephines räddningsanstalt
för vanvårdade barn i V ä x j ö. Ett par församlingar, nämligen
V ä x j ö och J ä r s t o r p, hade förutom de eljest vanliga religionsförhören för äldre och yngre även självständiga söndagsskolor
med undervisning tillika i profana ämnen. Söndagsskolan i V ä x j ö
leddes av två akademiskt utbildade lärare och var avsedd för hantverkslärlingar (Bilaga 6, s. 181 ). Sockenbibliotek fanns i endast
omkring 40 församlingar.
Hela antalet ordinarie och extra ordinarie lärare i egentliga folkskolor, bortsett sålunda från småskolans lärare, uppgick vid nyssnämnda tid punkt till 179, vara v 1 O oexaminerade folkskollärare.
I medeltal skulle i början a v 1860-talet inte stort mer än en folkskollärare komma på kvadratmilen. Av lärarna var 40 anställda vid
fasta skolor. Alla de övriga, 139, tjänstgjorde vid flyttande skolor.
Dessa senare siffror ger redan de en bild av skolorganisationens
beskaffenhet. Ungefär 78 OJo av skolorna var flyttande, och det
vanligaste var, att man flyttade mellan fyra stationer, men fem,
sex eller t. o. m flera förekom också. Orsaken till dessa förhållanden
var dels distriktens storlek och dels bristen på lärare. Alla skoldistrikten på landsbygden var vardera mer än en kvadratmil; de
hyste en gles befolkning och var dessutom genomskurna av sjöar,
vattendrag, kärr eller mossar. Svårigheterna vid ordnandet av
undervisningen måste i sådana trakter alltid bli stora. Men
organisationen hade ej behövt bli så primitiv, och flyttande skolor
skulle ej behövt förekomma i sådan utsträckning, om det funnits
flera lärare, och om de större församlingarna gjort mera för sin
folkskola än de mindre. Vid den tidpunkt, som vi nu talar om,
beräknades statsbidraget till skolväsendet efter folkmängden, och
det hade hänt, att ett skoldistrikt med bortåt åtta gånger så stort
invånarantal som ett annat ansåg sig ha gjort sin plikt i fråga om
158
anstalter för undervisningen, när samma åtgärder där vidtagits som
i det mindre distriktet, trots att bidraget var omkr. åtta gånger
större. Det fanns skoldistrikt, som förenat sig om en lärare, ehuru
de ej alls gränsade till varandra. Endast 10 distrikt hade varit så
generösa, att de anställt två lärare. Först år 1871 sattes statsbidraget till folkskolorna i relation till antalet lärare, och därmed
fick församlingarna större in t r esse a v att avhjälp a lärarbristen.
De flyttande skoloma
Med fyra rotar för flyttande skola inom samma skoldistrikt blev
den årliga lästiden på varje station endast 9
10 veckor, och när
stationerna var ännu flera, i O r- A n e b o d a och T i n g s å s
t. ex. 6 och i Sjös å s och D r e v- H o r n a r y d 7, blev den så
kort, att man knappt hann komma riktigt i gång, förrän läraren
måste flytta till annan ort. I medeltal kom 240 barn på varje skola,
vilket med 4 stationer blev 60 barn i varje avdelning. Detta antal
var i de flesta fall för stort för de lokaler, som hyrdes för de
flyttande skolorna, och det hände därför ofta, att man måste tudela rotarna, så att dessa blev dubbelt så många, som reglementet
upptog. I så fall hölls skolan ett år i den ena delen av roten och
följande året i den andra, för att undervisningstiden på varje station ej skulle bli alldeles för obetydlig. Den verkliga undervisningstiden för lärjungarna kunde under dessa omständigheter ej bli särdeles lång, i allmänhet omkring en månad under varje eller vartannat år. Strävandena till förbättring av folkskolorna i detta avseende gick framför allt ut därpå att genom anställande av flera lärare och byggande av nya skolor förminska rotarnas antal, för så vitt
skolvägarnas längd ej utgjorde hinder härför. Ehuru jordmånen
delvis på grund av det nyss omnämnda sättet för beräkning av
statsbidrag till skolorna var svårbearbetad, synes ansträngningarna
härutinnan under 1860-talets första år i flera fall ha krönts med
framgång. skolrotarnas antal reducerades på sina håll till hälften
mot förut, vilket sålunda innebar en fördubbling av undervisningstidens längd, och ett tjugotal folkskolläraretjänster nyinrättades
under folkskolinspektionens tre första år. En mera effektiv förbättring kunde emellertid komma till stånd endast på lagstiftningens väg.
a
159
Småskolor
En an nan likaledes orga nisato risk uppgift, som förelåg i början
på 1860-talet, var ord na nd et av småskolor såsom förbereda nde
anstalter till folkskolan. Genom en kungl. förordning från år 1853
hade församlingarna- såsom förut nämnts (s. 155) - fått rätt att
för avlägset liggande delar av skoldistrikt in rätta " mindre skolor"
med lära re utan kontrollerad kompetens eller av staten fixerad lön.
Sådana inrättades här i stor myckenhet såsom ersättare för verkliga
folkskolor och fanns alltså, då bestämmelserna om de egentliga småskolorna 1858 utfärdades. Under 1860-talets fö rsta år arbetade i d et
inre Småland mer än 250 dy lika roteskolor, oc h antalet ökades
raskt, då de kunde inrättas utan större kostnad. Man brukade
nämli gen ackordera med lära ren om lönen. Småskalereformen var
genom dessa skolor i viss mån förberedd, men det gällde nu att
tillse, a tt småskolan verkligen blev en förbe redande skola och ej
som förut varit fallet med de mindre skolorna helt ersatte fo lkskolan.
Lärjungama från roteskolorna skulle alltså nu fortsätta sin sko lgång i närm aste egentliga fol kskola - en förä ndri ng, som var svår
att få in i d et allmänna medvetandet. Roteskolornas uppgift måste
vidare begränsas till att omfatta endast de fö rsta grunderna, v ilka
här bestämdes att utgöra stav ning och läsning av svensk och lati nsk
tryckstil. Genom införa nde a v i n trädesexamen i fo lkskolan i dessa
ämnen sökte man befria folkskolan från detta arbete och åsta dkomma en viss ar betsfö rdelning mella n de två stadierna. N ya
småskolor inrättad es också, d ä r skolvägarna till närmaste egentliga
folkskola måste anses vara för långa för de minsta barn en. Lärarna förblev fortfarande under lå ng tid oexaminerade "än fruntimmer, än karlar", som det heter i hand lin ga rna. Fr. o. m. år 1865
anordnades emell ertid genom folkskoJinspektörens försorg tillfä lliga
seminariekurser för småskola ns lärare, vilka kurser kan anses vara
förelöpare till d e numera nedlagd a småskalesemi na riern a i stiftet.
talets tre första å r. Ann u måste man i stor utsträckning för den
grundläggande undervisningen anlita hemmens hjälp och ställde
också vissa krav i det avseendet på sådana lärjungar, som utan att
ha genomgått småskola anmäldes till undervisning i egen tlig folkskola, ja, stundom även vid mottagandet i småskolan.
Repetitionsförhör
Såsom ett hjälpmedel ·till ernående av bättre u ndervisningsresu ltat j de flyttande skolorna hade redan 1842 års folkskalestadga
medtagit bestämmelser om regelbundna repetitionsförhör med lärjungarna i de rotar, där skol a ej hölls. Dessa fö reskrifter följdes
emellertid icke allmänt. Endast i omkring 30 skoldistrikt hade repetitionsförhör under 1860-talets första å r hållits varje lördag. På
andra håll fö rekom de oregelbundet och endast vid den fasta
skolan, och i över 20 försa mlingar praktiserades in ga förhör, varigenom barnen i 6 •till 8 månader blivit lämnade åt sig själva. Från
m yndigheternas sida krävdes främst repetitionsförhör enligt folkskolestadgan med rotarna i tur och ordning regel bundet varje lördag även under fe,·ierna. Dessa förhör borde noggra nt planl äggas
och förberedas även i •t . ex. skrivning och räkning. Vid försummelser skulle straff-förhör ord nas inför prästerskapet.
R undbäck ö nskade och arbetade för en utsträck ning av skolförhören även ti ll de lärjungar, som lämnat fol kskolan, varigenom
lärarens arbetskraft y tterligare kunde utnyttjas. Barn, som slutat
skolan och ännu ej konfirmerats, sk ulle sålunda å tminstone en
gång i månaden a v läraren sam las till undervisning främst i religionskunskap men vid behov även i andra ämnen. D e i vissa församlingar gängse katekesförhöre n på söndagarna var näm ligen mest
avsedda för äldre, och intet hade dittills gjorts av skolstyrelserna
för den ungdom, som lämnat skolan och väntade på konfirmationen. Man kan anse dessa åtgärder som ett tidigt och blygsamt för-
söl[ att ordna fortsättningsskolelmdervisning. Beträffande de barn,
För övervakandet av småskolans arbete ansågs lämpligt, att
folkskoll ä raren en gång i månaden besökte densamma, varvid
han skulle lämna råd och upplysningar till den där tjänstgörande
oexamine rade läraren.
In rättan d et a v småskolo r och förändringe n a v de gamla roteskolorna till sådana kunde ej fullständigt genomföras under 1860-
som åtnjöt un dervisning i hemmet - och de var m ånga - , bestämdes, att de v id skolans öppnande eller avslutande inom skolroten skulle samlas och kontrollförhöras.
Svårast var att ordna under visningen åt sådana barn, som endast
kom till skolan en dag i veckan och fått befrielse från annan skolgång. Deras årliga undervisningstid uppgick till 8- 1 O dagar. Man
160
11
161
sökte hålla dem kvar så många år i skolan, att de åtminstone uppfyllde den s. k. minimikursens fordringar, innan de lämnade den
för att deltaga i nattvardsläsningen.
Genom de nu nämnda kompletterande anordningarna sökte man
råda bot för de organisatoriska bristerna. Det hela måste visserligen
därmed bli åtskilligt splittrat, men man gjorde tydligen det bästa
av den situationen som förelåg.
Undervisningstiden
Den årliga undervisningstiden varierade, såsom redan förut
berörts, högst betydligt för de olika avdelningarna. Skolorna var i
allmänhet i gång 8-10 månader om året, folkskolan såväl som
småskolan. Vid de ambulerande folkskolorna meddelades emellertid undervisning i medeltal endast 9 veckor på varje station, och
för småskolorna ställde sig denna siffra ännu lägre. Nitton skolor
hade ej hunnit "gå omkring distriktet", som det hette, på ett år,
och det fanns skolstationer, som icke "hugnats" med lärare och
undervisning på två
tre år på grund av rotarnas tudelning samt
det gängse bruket att byta tur mellan dem, för att alla skulle få
rättvisa i fråga om den årstid, då skola hölls. Förbättringar härutinnan kunde endast komma till stånd, i den mån flera lärare tillsattes och nya lokaler anskaffades.
Allmänna ferier förekom liksom nu vid jul och på sommaren
samt kortare extra lov vid påsk och på hösten (potatislov). Då
skola hölls längre tid, omkr. 3 månader, i en och samma rote, brukade lärotiden där indelas i terminer.
A. ven i fråga om den dagliga undervisningstiden förefanns stora
olikheter mellan skoldistrikten. Det vanligaste var 5-6 timmar
under den mörka årstiden och 6-7 under den ljusare. Ganska
många skolor hade en lästid på 7 timmar eller däröver, och i ett
par fall hade man hållit på från ·tidigt på morgonen till sent på
aftonen (10-12 timmar). Siwlan började vanligen kl. 8 och pågick till kl. 12. Då kom middagsrast till kl. 2, och vid 6 timmars
daglig undervisning kunde man alltså sluta vid fyra-tiden. Några
raster i öv1·igt synes ej spontant ha förekommit; i bästa fall några
minuters avbrott då och då. Vad som från den statliga skolmyndighetens sida härvidlag anbefalldes överensstämde i stort sett med
senare bestämmelser om den dagliga undervisningstiden.
a
162
Sleollokalerna och skolmöblerna
Antalet skolstationer i området var ungefär 575, men det fanns
endast omkring 175 skolhus, av vilka 40 disponerades av de fasta
skolorna. I 28 distrikt saknades helt särskilt skolhus, och skolan
var alltså där husvill.
De för skolbruk uppförda byggnaderna inrymde vanligen
två rum och kök åt läraren, men även ett rum t. o. m. utan
kök förekom. Källare och vedbod saknades ofta, och det
hände, att man lämnade foder in natura utan att tillhandahålla
ladugård åt lärarens ko. Kofoder eller ersättning härför . ingick
i den lagstadgade lönen vid denna tid. Några lärare var utan både
bostad och ersättning för sådan. Skolsalarna i skolhu-sen borde, om
man tar hänsyn till luftvolymen, i allmänhet ej hysa mer än ett
30-tal barn. Dock förekom mer än det dubbla antalet. Mestadels
var salarna för låga, och på ett par undantag när saknades luftväxlingsanordningar. Då papp och tapeter ansågs som en lyx, inga
ordentliga trossbottnar inlades, eldstäderna var små, och dubbelfönster sällan förekom, blev rummen naturligtvis dragiga och fuktiga. Man sökte komma ifrån det hela så billigt som möjligt. I
många ~all saknades helt och hållet uthus.
I fråga om de tillfälliga lokalerna var förhållandena ännu sämre.
De mera vä'lsituerade, som hade stora rum, var i allmänhet ej intresserade av att hyra ut dem till skol bruk. Vardagsrummet ville man
inte släppa till, om man ej själv i någon utsträckning fick begagna
detsamma, t. ex. ha en vagga med den sistfödde stående därinne.
Ibland var det så svårt att få lokal, att man måste hyra utanför
roten . Vanligen blev det en förstugukammare, ett vindsrum eller en
obebodd stuga, som ställdes till förfogande, de flesta otjänliga till
skollokaler. Oftast fanns blott ett litet fönster utan hakar och ej
avsett att öppna . Möbler, såsom sängar, bänkar, bord och draglådor samt den stora spisen tog upp mycket av utrymmet. Anteckningsböcker och undervisningsmateriel måste stuvas ner i en kista
eller en säng. Flera socknar hade emellertid egna materielkistor,
som läraren skulle ta med på dragkärran, när han flyttade. Barnen
fick ofta stå så tätt packade, att de varken kunde röra hand eller
fot utan att genera grannarna. Under sådana förhållanden kunde naturligtvis inga allmänna skriftliga övningar äga rum. Somliga barn
163
l
...
kunde vara alldeles oåtkomliga för läraren, vilket kanske ibland
från lärjungens synpunkt tedde sig som en avgjord fördel men
omöjliggjorde även sådan personlig handledning, som för undervisningen va11it önskvärd. De som absolut ej fick rum, dispenserades
eller måste vänta över till nästa omgång. I en församling var skolan inhyst i en skrubb med plats för en långbänk, och av 26 anmälda kunde där endast 7 tagas emot. Atmosfären i dessa lokaler
kunde ej bli annat än tjock och kvävande, i synnerhet om husets
tjänstefolk begagnade dem till sovrum, vilket ej var ovanligt. Dörren, som oftast var den enda luftväxlingsanordningen, kunde om
sommaren lämnas öppen, men på vintern blev förhållandena olidliga. Huvudvärk, halsont och hosta grasserade också bland såväl
barn som lära re, och Rundbäck ville för sin del se ett visst samband mellan den allmänt förekommande bleksoten och de dåliga
skollokalerna. Med renligheten och snyggheten var det oftast il la
beställt, och skolan, som skulle väcka sinne härför, försummade
helt denna sida av uppfostran.
På detta område utfördes under 60-talets tre första år ett energiskt arbete till förbättring av de hälsovådliga förhållandena, ett
arbete, som dock sällan möttes med förståelse från dem saken
närmast gällde. De flesta församlingarna drog sig för att skaffa
sina barn en bättre skolmiljö, ehuru virke till nybygge kunde fås
gratis och avgifterna för de hyrda lokalerna kunde påvisas bli
högre än skälig ränta och amortering på byggnadskostnaden. 40
nya skolor uppfördes emellertid. I övrigt upptogs fönster och
insattes venoiler enligt Rundbäcks recept: "I tvenne motstående
hörn av rummet inpassas i väggen nära taket i runda öppningar
av ungefär ett kvarters diameter bleckrör, vilka böra vara med
lock försedda invändigt, fö r att efter behag kunna öppnas och
stängas'~. I flera skolor ku nde man ä nnu på 1930-talet träffa på
denna anord ning.
Skolmöblerna i de fasta skolorna utgjordes av långbänkar, som
ofta upptog hela rummets bredd. Man skilde mellan skrivbänka r
och sittbänkar. De förra hade bä nkski va, men dennas lutning va r
oftast för stor, djupet var ej tillräckligt, och bläckställ saknades.
För de flyttande skolorna fanns mångens tädes särskilda bänkar.
Men genom de många transporterna brukade de snart bli svaga i
fogarna, så att de vid barnens rörelser lätt kunde försättas i gungnmg. Här öppnade sig tydligen ett arbetsfält för de mera humo164
ristiskt lagda discipla rna. I de flesta tillfäll iga lokalerna bestod
emellertid skolmöbleringen av bräder, lagda på bockar eller stolar,
och så framför dem en uppslagen bordsskiva. I ntet stöd för rygg
eller bok förekom, och de minsta fick, såvida pallar ej ställts till
förfogande av värdfolket, sitta med benen dinglande i luften utan
att kunna nå golvet med fötterna. I växelundervisn-ingsskolor hade
man katedrar av ansenliga dimensioner, men oftast saknades sådan a
fullständigt. Ett fyrtiotal skolor hade ingen svart tavla, men dörren
fick då åtmi nstone i något fall vikariera. Två orglar hade anträffats i områdets skolor. I fråga om skollokalens utsm yckande, vi lket
säkerligen av gemene man vid denna tid ansågs olämpligt, sök te
m an på R?mdbäcks initiativ anskaffa porträtt av svenska regenter
att hänga frå väggarna.
Undervisningen
Efter denna överblick över tillståndet och strävandena i fråga
om skolans organisation och yttre förhållanden kan vi övergå till
innersidan, sko larbetet, och därmed sammanhängande spörsmål.
P å detta område måste givetvis härska stor förbistring, då några
allmänna bestämmelser om lärokurser och lärometoder utöver v ad
som innehölls i folkskolestadgan ä n nu ej fa nns. Växelundervisningsmetoden, som folkskolan fått i a r v från tidigare växelundervisningsskolor, hade under 40- och 50-talet schablonmässigt dominerat skolarbetet. I början av 1860-talet höll den sig ännu kvar,
och skolorna genljöd på många håll fortfarande av monitörernas
kommand on och lär j ungarnas korusläsning. Den hade emellertid
på grund av den från många hål l väckta kritiken för sjä llöshet
och mekaniskt minnesplugg börjat uppluckras och tilltron till monitörväsendet hade framför allt i fråga om begynnelsestadiet sta rkt
minskats. Det var en besvärlig övergångstid, då särskilt de unga
lärarna ofta måste stå villrådiga och söka sig fra m på egna vägar.
Det mest u tmärkande draget för den traditionella undervisningen
var tydligen dess enformighet, dess brist på omväxling. I småskolorna förekom dag ut och dag in stavning, ren läsn ing och utanläsning av katekesen . Ytterst få hade skrivning, huvud räkning eller
bibl. historia. I folkskolan forcerades kursen för tillträde ti ll nattvardsläsning p å bekostnad av annan undervisning, och katekesutanläsnin g blev även här länge skolan enda egentliga läroätru1e med
165
innanläsningen gående jämsides. Utanläsningen var dock det viktigaste, och mycken tid spilldes ej på förklaringar av svårförstådda
s. k. krokiga ord. I somliga skolor lästes jämte katekesen biblisk
historia, och i omkring 17 °/o av skolorna förekom dessutom redan
från början undervisning i skrivning. I övrigt fick profana ämnen
utrymme först efter det att katekesen (lilla katekesen och utvecklingen) genomgå.tts och kursen för nattvardsläsning därmed avslutats. Men då brukade de flesta flickorna och en stor del av
gossarna i förtid lämna skolan utan kunskaper i andra ämnen än
de nu nämnda. Katekesläsningen, på detta sätt praktiserad, benämnes av Rundbäck "ett tvångsarbete, som med olust bedrivet,
dödar eller åtminstone förslöar det religiösa sinnet i stället för att
väcka och utbilda detsamma". Det kunde ej bli fråga om någon
övning av olika själsförmögenheter, endast minnet anlitades. Där
bibl. historia förekom, lästes den på ungefär samma sätt som katekesen.
Karaktäristiskt för undervisningsarbetet var även, att avdelningarna splittrades i ett stort antal läxlag både i sådana skolor,
där växelundervisningen ännu höll sig kvar, och i sådana, där läraren inskränkt monitörernas arbete och antal och själ v sökte leda
och meddela undervisningen. Var och en ville ju fort fram, för att
så .snart som möjligt få "utexamen". "Det hela träder tillbaka för
individerna, som var för sig taga lärarens tid i anspråk, så att han
inte blir i stånd att utöva ett permanent inflytande på hela avdelningen eller behärska alla lärjungarna med sin uppmärksamhet",
heter det. Vi bevittna här den besvärtiga begynnelsen av en klassundervisningsperiod, som från början av 1860-talet kom att
sträcka sig in på 1900-talet. Nu har den ånyo uppluckrats, och
utvecklingens tendens att pendla mellan olika alternativ gör sig
alltså även på detta område förnimbar.
Till den s. k. minimikursen, vars krav Rundbäck sökte upprätthålla som villkor för avgång, hörde främst färdighet i läsning
samt kristendomskunskap.
Läsningen omfattade stavning, innanläsning och välläsning. Vid
stavningen användes vanligen stavningstabeller från Växelundervisningssällskapet (s. 50). Ljudmetoden, som vid denna tid var
känd i vårt land, förekom icke inom området. För innanläsning
hade man att tillgå N. Testamentet och psalmboken, i några fall
renläsningstabeller och läseböcker, utgivna av nyssnämnda säll166
skap. Körläsning odlades mycket. Innanläsningen lyckades man
i allmänhet väl driva fram, men de latinska bokstäverna vållade
därvid stort besvär. Det hade hänt, att en 15-års pojke utan att
märka det höll boken upp- och nedvänd, när han skulle läsa ett
sådant stycke. Välläsningen var på sina håll mönstergill, men
släpande och konstlad ton förekom oftast, och med förståendet av
det lästa var det i allmänhet klent beställt. Rundbäck arbetade
mycket på att profana böcker skulle användas vid läsningen, t. ex.
Berlins naturlära och Hägermans historia. Att använda N. Testamentet och psalmboken endast som läseböcker ansåg han vara detsamma som missbruk a v Guds ord.
Minimikursen i kristendomskunskap innefattade katekesen och
något bibl. historia, vilket ämne efter mycken strid tilldelats en
plats på läsordningen. Dock fick knappast en tredjedel av lärjungarna läsa bibl. historia, ty katekesen skulle gå främst. Några
förklaringar till katekesens uttryck förekom icke på lågstadiet.
Gavs sådana, brukade de komma i efterhand och endast till de
äldre. Både präster och lärare insåg, att det hela gick tanklöst och
maskinmässigt till, men man ansåg sig inte ha tid till resonnemang.
Ordalydelsen skulle innötas. Det var den Lindblomska katekesen,
som användes, och redan i småskolan brukade man hinna ett gott
stycke in på utvecklingen. Rundbäck var ingen absolut motståndare
till katekesläsning, men han ansåg, att en mindre lärobok borde
utgivas, att lilla katekesen kunde vara nog i småskolan och att behandlingen av sakramentsläran skulle uppskjutas till de s. k. religionsförhören med lärjungar, som avgått från folkskolan. Läsning
av bibl. historia, vid vilket studium flera olika läroböcker användes, mest Akerbloms, borde vidare gå före katekesen, för att
man skulle kunna exemplifiera lärostyckena där, och barnen vänjas vid att återge innehållet med egna ord. Såväl här som i andra
läsämnen skulle läxlagens (klassernas) antal inskränkas och läxorna alltid förklaras för resp. läxlag, medan de övriga. sysselsattes
med tysta övningar i skrivning eller räkning.
Dessa sist nämnda ämnen, skrivning och räkning, ingick också
i minimikursen, men vanligen upptogs de först efter det att nattvardskursen avslutats. Fem skoldistrikt hade emellertid krävt hela
minimikursen för nattvardsläsning. Flickorna hade som regel icke
ansetts behöva kunskap i dessa ämnen och därför ej deltagit. Bestämmelserna om avgång från folkskolan tolkades mycket olika
167
......
och årligen utsläpptes massor av barn, även pojkar, som ej sysslat
alls med skrivning och räkning. Enligt skohtyrelsernas uppgifter
hade endast 23 °/o av barnen fått undervisning i skrivning och
13 Ofo i räkning. Allmän övning i räkning hade förekommit endast
i 9 skoldistrikt. I många skolor saknades hjälpmedel för undervisningen:· i dessa ämnen . Eljest hade man griffeltavlor, sandbänkar,
växelundervisningssällskapets eller andra författares, t. ex. Junkers,
skriv- och räknetabeller, kuber och rälmeramar samt i några skolor räkneläror, bl. a. Abergs lärobok i räknekonsten för folkskolor
och nybörjare. I många skolor förekom ingen huvudräkning, och
man nöjde sig ofta i fråga om räkneundervisningen med övning i
konsten . att skriva och avläsa tal, t. ex. numren i psalmboken. Nya
måttsystemet förekom i 4
5 skolor.
I fråga om skrivning och räkning gick strävandena ut därpå,
att få dem med redan i småskolan och att i folkskolan dagligen en
timm e ägnades åt denna undervisning. A ven vid repetitionsförhören borde de förekomma.
De kunskapsämnen, som ej tillhörde minimikursen men var upptagna bland folkskolans läroämnen, odlades synnerligen sparsamt,
och de uppgifter, som lämnas härom, kan ej annat än förvåna.
Blott en eller annan lärjunge i 44 skolor, omkr. 5 1/2 °/o av lärjungarna hade fått göra bekantskap med fäderneslandets historia,
varvid man dock inskränkt sig till hednatidevarvet. Några lärjungar i 61 skolor eller omkr. 6 Ofo hade studerat karta och läst
geografi. Grammatik hade förekommit i blott 9 och naturkunnighet
i 7 skolor. Läsningen av historia, geografi och naturlära måtte
av lärare och lärjungar ha betraktats som en vede'rkvickelse, vilken man vågade njuta endast sällan av rädsla för att ej hinna
med de s. k. två ngsämnena. Man använde läroböcker i läseboksstil utan läxor, och det hade hänt, att gamla personer kommit
till skolan om kvällarna för att få läsa "desse nöjsamma böcker".
Annu kan man jl! av den äldre generationen få vittnesbörd om med
vilken glädje man till omväxling med katekesläsningen studerade
t. ex. den gamla nordiska gudasagan.
a
Bland de s. k. övningsämne na övades sång ganska flitigt, medan
däremot gymnastiken hade försummats i 88 skolor, enär den ansetts
onödig. Flickorna var i varje fall dispenserade. Det var mest
marscher och fria rörelser, som övades på sin höjd en timma i
veckan. Någon exercis med trägevär, som annars vid denna tid var
168
•
på modet i folkskolan, hade ännu ej förekommit. Men sedan ett
80-tal lärare inom stiftet sommaren 1863 fått en kurs i exercis,
hyste man förhoppning om sådan undervisning, "vilket" - heter
det - "för deras egen och barnens fysik samt för nationalförsvaret
skulle ha fördelaktiga följder". Bland andra övningsämnen bedrevs
linearritning i nära anslutning till geometri på ett par ställen och
9 10 skolor hade trädgårdsundervisning. I fråga om detta ämne,
trädgårdsskötsel, hade Rundbäck tillrått uppdragande av fruktträdstelningar, som skulle förädlas och utdelas som premier. "Kanske" - skriver han - "kunde hundratals telningar årligen utdelas
och bygden inom en mansålder få ett behagligt utseende och varje
koja en trevlig och vacker omgivning av blomstrande barndomsminnen. Sl<alan finge också en premiefond, som årligen skulle tillväxa hastigare än andra fonder."
a
Arbetsordning och skolgång.
För att ge ·en föreställning om hur arbetet i folkskolan borde
uppdelas mellan ämnena och växlingen dem emellan ordnas för
att motsvara tidens pedagogiska intentioner, kan här meddelas en
av inspektören rekommenderad arbetsordning avsedd för veckans
fem första söckendagar. Lördagarna var fria för repetitionsförhör.
Lektionerna pågick i 50 minuter med 10-minutersraster och en
timmas middagslov. Man började med sång, bibelläsning och ·snygghetsmönstring och övergidc därefter till förhör av katekesläxorna.
De läxlag, som ej sysselsattes härmed, övade under tiden skrivning
eller räkning. Efter rast kom så läsning i bibliska hi,s torien med
redogörelse för innehållet samt i psalmboken och Nya testamentet
omväxlande varanna n dag. Tredje timmen upptog skrivning och
räkning. Så hade man en halvtimmes sång och kartläsning, omväxlande varannan dag, och en halvtimmes gymnastik. Efter middagslovet lästes innantill i världsliga böcker, naturkunnighet och
sv. historia omväxlande. Härmed skulle förenas grammatikalisk
analys och redogörelse för innehållet. Under nästa halvtimme hade
man rättstavning efter diktamen muntligt eller skriftligt, och sista
heltimmen var anslagen till genomgång och förklaring av de nya
katekesläxorna, varvid de, som ej sysselsat)tes, skulle öva skrivning
och räkning. Dagen avslutades med bön och sång.
Den dåtida folkskolans arbete får naturligtvis ses mot bak169
grunden av de oerhörda svårigheter, med vilka den hade att
kämpa. Svårast att komma vill rätta med var skolgången. Man
hade på sina håll ej klart för sig skolans obligatoriska karaktär.
skolsalarna hade ibland stått nästan tomma. Dispenssystemet tilllämpades i stor utsträckning av skolstyrelserna. Undervisning i
hemmet eller partiell befrielse från skolgång beviljades utan garantier eller kontroll, och försummelser på grund av tredska beivrades sällan. Omkring 40 °/o av lärjungarna hade olovligt försummat skolan. Föräldrarnas fattigdom, arbete som vallhjon, brist
på skodon åberopades ofta som skäl för uteblivande. Journalerna
ger också betänkliga vittnesbörd om tillståndet i berörda hänseende. I ett par gamla skoljournaler från T i n g s å s med anteckningar om barnens skolgång år 1862 förekommer uppgifter
om barnens kunskaper dels vid inexamen och dels vid utexamen.
Vad som gör den ena av journalerna särskilt intressant är emellertid de strödda anmärkningar om barnen, som där förekommer.
Ögonsjukdomar och sinnessvaghet tycks ha varit mycket vanliga.
Aven omdömen om barnens utseende förekommer jämte upplysningar om föräldrarna och förhållandena i hemmet. Särskilt anmärkningsvärda är anteckningarna från nödåren: "Rymd till S k ån e". "Har tiggt sina bitar". Rundbäck arbetade för understöd åt
dem, som på grund av fattigdom ej kunde bevista skolan samt för
effektiv kontroll över skolgången. Fullständiga förteckningar och
journaler, vanned i allmänhet slarvades åtskilligt, skulle upprättas,
och skolstyrelserna borde genom täta besök i skolan ta kännedom
om hur den fungerade. Olovliga försummelser borde pålysas i
kyrkan och nedflyttning av slarviga lärjungar ske men flitkort
utdelas tiU de ordentliga.
Präster och lärare.
Medan skolstyrelseledamöterna i allmänhet betecknas som oerfarna, hade däremot prästerna med få undantag för skolan gjort
allt vad som av dem rimligen kunde begäras i fråga om övervakning och omtanke. Det var emellertid omöjligt för en person att
räcka till, då avstånden till skolorna ofta var s& stora. Några präster medverl;;:ade i enlighet med folkskalestadgan vid religionsundervisningen; i övrigt ägnade de sig åt katekesförhören. Folkskollärarna
var jämte prästerskapet skolans starkaste stöd och bildade oftast
170
som det heter - "det ljusaste partiet på tavlan". Och detta
trots ogynnsamma och nedtryckande yttre förhållanden samt försåtligt klander. Den osäkra ställningen, förtalet, "nidskhet" och
oginhet hade kunnat vara anledning för många lärare att bliva
modfäNcia och utledsna, men i allmänhet höll de sig väl uppe och
skötte troget sitt kall. Endast i några fall hade tjänsten misskötts
eller bisysslor, såsom jordbruk och affärsrörelse, inkräktat på
densamma. Några s. k. politiska kannstöpare eller oroväckande
vinkelpredikanter fanns icke bland lärarkåren. Endast en, som var
predikant, hade på grund av separatistiska åsikter skilts från
sin tjänst under ett år. Bristande livlighet och utredningsförmåga
påtalas i några fa:ll. Med den ringa utbildning, som de flesta ägde,
och de få tillfällen till fortbildning, som gavs, var det ej ägnat att
förvåna, att många nedsjunkit till mekanisk undervisning och
slentrian.
Inspektören hade överenskommit om stift:smöten årligen, omväxlande i J ö n k ö p i n g och V ä x j ö. Området hade även
uppdelats på 9 lärarföreningar med två sammanträden. årligen. 100
Lärarna behövde hjälpas ur den för många tryckande isoleringen.
I egenskap av löntagare var de nämligen ej så omtyckta; flera
hade - såsom tidigare anförts - åtskilliga besvärligheter med att
få ut sin lön. Prästen hade ofta varit läraren till hjälp, och ett
närmare vänskapligt förhållande mellan dem kunde vara för båda
till ovärderligt gagn.
Den allmänna opinionen
Av den obenägenhet mot skolan, som kommit till synes vid
folkskolestadgans genomförande, fanns ännu mycket kvar. Förbättringar var svåra att genomföra, dels på grund av okunnighet
om skolans behov och dels av fruktan för ökade utskylder. I
välsituerade samhällen kunde det emellertid ibland vara allra
besvärligast. Bland befolkningen omfattades skolans arbete med blandade känslor av välvilja och ovilja. Många ansåg folkskolan onödig.
Andra, framför allt bland de bildade klasserna, menade, att folkskolan rent av var skadlig. Såsom blivande arbetare behövde folkets
barn endast kristendomskunskap, sades det. I enfald bleve gemene
man lyckligast. Det vore orätt att låta alla smaka på kunskapens
frukt på gott och ont. Därav alstrades endast missbelåtenhet, halv-
171
bildning och bondadvokatyr. Motståndet hade emellertid märkbart
avtagit, mycket till följd av statsmakternas ökade intresse för folkbildningen, och Rundbäck uttalar den förhoppningen, att förhållandena i deoca avseende skulle bli ännu bättre, när de skolade generationerna vuxit upp och tagit ansvaret.
Som bilaga till detta arbete (Bilaga 7, s. 182) har fogats några anteckningar av Abraham Rundbäck rörande hans verksamhet för
folkskolan. Så har skett med hänsyn till hans ställning som förgrundsgestalt under folkskolans tidiga år inom stiftet. Anteckningarna ger också utblickar över skolväsendet under Rundbäcks
fortsatta verksamhet som st;l:tens folkskolinspektör inom området.
De under denna tid gjorda framstegen bör visserligen inte överbetonas. Men luckorna i organisationen decimerades, och arbetsresultatet
förbättrades. Det blev aHt ovanligare, att sådana principiella betänkligheter mot ökade kunskaper åt allmogens barn uttalades, som
i den föregående framställningen har exemplifierats. Rundbäcks
nyssnämnda förhoppning om en gynnsam utveckling inom folkundervi·sningen i stiftet var ej ogrundad.
BILAGOR
Bilaga 1
(Jfr s. 72)
REDOGÖRELSE FÖR VERKSAMBETEN VID VEDERSLÖVDÄNNINGELANDA AMBULERANDE SKOLA, A V GIVEN
DEN 24 APRIL 1839
(V äx jö domkapitelsar k iv G III: 4)
"l :mo. Undervisningens form
Kl. 8 förmiddagen, sedan sång och bön av eleverna blivit ordentligt förrättade, börjar undervisningen a/ med stavning i och utan bok enligt
Dr Sjögrens nyaste metod b/ renläsning uti katekesen, psalmboken och
bibeln, då blott en av disciplarna läser växelvis högt och varje skrivtecken, rimslut och vers anmärkas
en kort exegetik över dagens tillernade pensum, som av lärjungarna reciproceras d/ utanläsning, i vilken
varje individ höres och till begreppet prövas.
Venia kL halv till ett, sedan matbönerna högt blivit lästa av någon
bland barnen. De smärre barnen undervisas först på det sätt, att de
mognare skrifva eller läsa för dem högt, då blott en röst får höras, men
vid utanläsning tala alla högt för att vara occuperade.
Varje dag repeteras något: på lördagarna orohöres allt av veckans läsning.
Varje barn får lära skrivbokstäverna, numren och skiljetecknen, som på
en dörr uppskrivna giva rastning utan att rasta.
På eftermiddagen börjar prelectionerna ungefärligen i samma ordning,
sedan en vers blivit avsjungen och matbönerna högt läsna. Undervisningen continueras till circa half sju, då efter givna läxor, som blivit utvecklade, barnen sluta med bön och sång.
2:do. Undervisningens materia
Religionshistorien, Katekesen - efter Lindblom - Pericoperna, Passions.
historien, Jerusalems fall, Hubners bibelhistoria, Regners sv. historia och
geografi, Calligraphi och Arithmetik, som minst går till Regula triurp
numerorum i blandade tal, understundom till kvadrat- och kubik-räkning
m. m. samt noter för dem som hava gehör och sångorgan.- Vederslöv ooh
Dänningelanda dela undervisningen mellan sig vanligen i 4 terminer året;
ergo 4 eller 5 skol-logier, som bero på vacker local och conventioner.
Torpa den 24 april 1839
S. M. Bergstedt
JTat3<X'(v)yo<;"
172
173
------------···~··~--.
Bilaga 2
(Jfr s. 98 f/.)
PROTOKOLL RÖRANDE FOLKUNDERVISNINGEN VID TEGNERS
VISITATION I KALVSVIK OCH JÄT 16/8-17/8 1828
(VDA, F II:9, Visitationsprotokoll)
ligaste .åla.des att icke, under hvad förevändning som helst, till presterlig
underv1smng emottaga något barn, som ej förut läser med full säkerhet
innantill, och kan utantill begge läroböckerna; ty den korta undervisningstiden för Catechumeni borde icke borttagas med afhörandet af
utanläxor allena, utan väsentligen användas att förklara det redan j
minnet uppfattade, reda begreppet och väcka känslan."
Den 17/8 1828
"§ 36
Enligt hvad vid gårdagens sammanträde blifvit upplyst bestrides Barnaundervisningen dels af Föräldrarne sjelfve, dels .äfyen af tillfälligtvis
kringvandrande skolmästare, som aflönas genom en viss afgift för
hvarje barn.
Herr Biskopen, som vid förhöret märkt mycken osäkerhet hos ungdomen
helst i afseende på innanläsningen, gjorde Församlingen uppmärksam på
Behofvet af en mera stadgad, säker och .jemn undervisning för Barnen. I
detta afseende, och då aflönandet af särskilde Skolmästare blefve för Församlingen altför känbar, föreslog Herr Biskopen, att åt klockaren, som
dertill ansågs äga skicklighet, uppdraga barnundervisningen mot en afgift
af 1/6 Tunna säd af hvarje förmedladt hemmantal, jemte någon bestämd
penninge afgift i wecken under skoltiden, hvaremot klockaren borde
både försörja sig sjelf och i det hela ansvara för barnens kunskap.
Detta förslag understöddes på det kraftigaste af ägaren till Formetorp,
Capitainen Herr Grefve Knut Posse, till hvilken Församlingen i allmänhet står i stor förbindelse för befordrandet af alt, som rör dess verkliga
bästa, genom goda råd, verksamt biträde och egna uppoffringar, för
hvilket alt Herr Biskopen förklarade Herr Grefven sin enskildta tacksamhet och högaktning. Äfven vid detta tillfälle erbjöd Herr Grefven
sig, att, ehuru han inom församlingen inehade endast 5/8 mantal, och
naturligtvis för sina barn ej ämnade begagna en dylik inrättning, likväl
bidraga med ett årligt understöd af En Tunna SpannemåL
Till utgörande af 1/6 Tunna på helt hemman arrmälte sig Ägarne af
Kläcklinge l hemman, Tjugeboda l D:o, Kalfshaga Ugglegård 1/4 D:o.
Men Församlingens öfrige Ledamöter, ehuru på det alfvarligaste förmanade och påminte om sakens vigt och nödvändighet, stodo icke att förmå
till något åtagande i denna väg; hvarefter Herr Grefve Posse förklarade
att han, under förmodan det Församlingen framdeles bättre besinnade sig,
likväl ej ville återtaga sin gåfva, som emellertid finge användas till bestridande af undervisningen för tvenne fattige barn.
Herr Biskopen kunde ej undgå att förklara Församlingen sin förundran
öfver en så illa beräknad, sparsamhet, helst tillgångar ej saknades till
utgörande af en så ringa afgift. Emedlertid ägde Pastor, att på allmän
Sockenstämma vidare föredraga ämnet, hvarjemte honom på det alfvar-
174
175
Bilaga 3
(J /1' s. 1 5o)
FÖRTECKNING ÖVER HANDLEDNINGAR OCH LÄROBÖCKER
FÖR FOLKSKOLOR INOM VÄXJÖ STIFT OMKRING MITTEN
AV 1800-TALET
(Sammanstä lld ur VDA, Protokoll, redogörelser och rapporter;
Religion
Almquists, Lindbloms, Lundgrens, Thomanders och \Xfallins katekeser
Atzerodt, F., Bibelhandbok, Stockholm 1839
Bergquist-Gerlach-Lisco, Förklaring öfver Nya Testamentet, Lund 1841,
Uppsala 1842, Örebro 1841
Dahl, Chr., Förklaring öfver tio Guds bud, Stock holm 18 22
Franzens, Nohrborgs, Rambacks, Rogbergs och Wallios Predikosamlingar
Olshausen, H., Bevis för äkthe ten av Np Testamentets samteliga skrifter,
Örebro 1846
Schartau, H., Kateketiska arbe ten
Tilgenkampf, F. W ., Inledning till de bibliska skrifterna, Uppsala 183 5
Bibiis/w H istoricn
Barth, Chr. G ., Två gånger två och femtio bibliska historier, Lund 18 50
Hubner, J., Bibliska HistOrien bearbetad för folkskolor, Örebro 18 3 6
Hubner-Eklund, Berättelser ur den Heliga Skrift, Stockholm 1837, 1850
Lundgren , U., Biblisk Historia, Stockholm 1830, 1844
Roos, C. O., Biblisk HistOria, Uppsala 1846
Welander, P., Bibliska Historier, Stockholm 1857
Åkerblom, J. F., Biblisk Historia, Falun 18 42
i'v!odcrsmålet
Almquist, C. J. L, Svensk språklära. Rättstafningslära, Stockholm 1832,
1829
Bibeln och Psalmboken
Fryxell, A., Svensk Språklära, Stockholm 1824
Ohlsson, A ., Hemläxor för barnen i folkskolor, Falun 1849
Oldberg, A., Hemskolan, Stockholm 1842
Sjögren, H ., ABC-Boken, Jönköping 1832 (6. upp!.)
Svedbom, J., Ledtråd vid första underv isningen i modersmåle t
Läsebok för Sveriges ungdom, Härnösand 18 24, 18 2 8
Winge, I. M., Svensk språklära för begynnare, Stockholm 1848
Växelundervisningssällskapets Stafnings- och Renläsningstabeller
skrivtabeller
Läse- och Lärobok
Åberg, L, Lärobok i svenska språkets rättskrivning, Lund 18 60 ( 3. upp!.)
Landgren, C. J., Huvudräkningskurs, Stockholm 184 5
Pihlstrand , P. J ., Lärobok i räknekonsten, Malmö 18 57
Zweigbergk, P. A. v., Lärobok i r äknekonsten, Stockholm 1839
V ä xel underv isningssällska pets r ä kne ta beller
Åberg, L, Lärobok i räknekonsten, Halmstad 18 53, 18 54
Åberg-Junker, Ari thmetriska exempeltabeller, Stockholm 1833
Historia
Bruzelius, M., Svensk historia, Lund 18 3 3 ( 3. upp!.)
Dahm, O. E. L, Sveriges historia, Stockholm 18 56 ( 6. upp!.)
Ekelund, J ., Lärobok i fäderneslandets historia , Stockholm 1842
Fryxell, A ., Berättelser ur svenska historien, Stockholm 182 8
Geijer, E. G., Svenska Folkets Historia, Örebro 1836
Gumaelius, O. J., Sveriges Historia
Hägerman, A., Läro- och Läsebok i Svenska Historien, Köping 18 56
Mellin, G. H., Svensk Historia, Stockholm 1859 (2. upp!.)
Regner, Historia
Strinnholm, A . M., Svenska Folke ts Historia, Stockholm 183 4-5 4
Wasa-ättens Historia, Stockholm 18 57-60
Winge, J. M., Lärobok i Geografi och Historia, Senare delen : Historia,
Stockholm 1844
Åberg, L Lärobok i Svenska historien, Stockholm 1852 (2. upp!. )
Växelundervisningssällskapets Läse- och L ärobok
Becker, C . F., Världshistoria, Örebro m. fl. orter 1829- 1842
Bredow, C. G., Läsebok i Allmänna Historien, Stockholm 1814, 1815
Sammandrag av Allmänna Historien, Stockholm 1844 (2. upp!. )
Ekelund, ]., Gamla Medeltidens och Nya Historien, Stockholm 1842, 184 5
Loenbom,]. F., Gamla och Medeltidens Historia, Stockholm 1833, 1838,
1843
Löwenberg, ]., Historiska Kartor, Freiburg 1839
Nösselt, F ., A ll männa Historien, Stockholm 183 8, 1848
Palmblad , M. F., Berättelser ur Allmänna historien, Örebro 1845
Räkning ocb Geometri
Forsell, O . H., Arithmetik, Stockholm 18 34 ( 3. upp!.)
Lagerhamn, C. M., Geometri förenad med linearteckning, Stockholm 1843
Geografi
Cnattingius, A. J. D., Lärobok i Geografi och Historia, Jönköping 1845
Dahm, O. E. L , Allmän Geografi, Kalmar 1846 ( 2. upp!.)
Forsell, C. G . af, Statistik öfver Sverige, Stockholm 18 31
Hartman, G. J., Lärobok i Allmänna Geografien, Lund 1823-45
Hägerman, A., Lä se- och Lärobok i Geografi, Köping 18 56
Palmblad, \Yl. F. ]., Urobok i den physiska och politiska äldre och nyare
Geografien, Uppsala 1825
Palm blad-Stenhammar, Chr., Läro bok i Geografien, U ppsala 1826
Stoud P la tou-Sköld berg, L , Jordbeskrivning, Stockholm 18 3 2
Tuneld, E., Inled ning till Geografi öfver Sverige, Stockholm 18 27-33
Winge, J. M., Lärobok i Geografi och Historia, Förra delen: Geografi,
Stockholm 1841
Ågren, S., Utkast till construc tiv Geografi, Stockholm 18 5O
176
12
177
Bäckström, A. A., Sköldberg, P. B., A das, Stockholm resp. 1831-45
och 1846
Mentzer, Th. v., Fysiska och politiska kartor över Skandinavien, Stockholm 1858
Stieler, A., Wieland, Atlas, Stockholm 1851, 1853
Sydow, E. v., Väggkarta öfver \Verldsdelarne, Stockholm 1856
Växelundervisningssällskapets Karta öfver Skandinavien
Naturlära
Abbot, J., Den lille Naturforskaren, Stockholm 1842
Berlin, N. J., Lärobok i Naturläran, Lund 1852
Läsebok i Naturläran, Lund 1852
Hart man, C. J., Populär Naturkunnighet, Stockholm 18 36
Hartman, Högberg, J. D., Svensk Flora, resp. Stockholm 1820 o, Örebro
1843
Nilsson, skandinavisk Flora
Schlez, J. F., Populär Naturkunnighet, Stockholm 1846
Sommer, J. G., N"aturmålningar, Stockholm 1837-38
Sundewall, C. J., Zoologi, Lund 1835
Åkerman, J., Elementarkurs i Chemien, Stockholm 1831
Sång
Dillner, J., Fyrstämmig Choralbok i zifferskrift, Stockholm 1840
Mankell, C. A., Lärobok i musiken, Uppsala 1835
Nord blom, J. E,. Sångskola eller Lärobok i Sång, Stockholm 18 3 6-40
(Instrument: Psalmodikon)
Bilaga 4
(Jfr s. 150)
ANG. SKRIVELSER FRÄN DOMKAPITLEN OM FOLKUNDERVISNINGEN 1847
(Ecklesiastikdeplrtemen te t, konsel j akter, ok to ber 18 47)
Anteckning på särskilt blad:
"Consistoriernas underdåniga skrifvelser vid ins;indandet av uppgifter om
Folkundervisningen 1847 äro långivna den 15 sept. 1869 till Stats Rådet
Carlson och ~innu icke återlämnade (Se \Vesterlings kvitto denna dag).
Riks Archiv den 13 Febr. 1871
A. G. O- a
De blefvo anmälda för Kong!. Maj:t den 1 Oktober 1847"
Blyertsanteckning:
"Uppgifterna t. v. uttagna och särskilt buntade.
3/3 1926
Ngn"
Gym'!lastik
Ling, P. H., Gymnastik för Svenska ungdomen, Stockholm 1866
Gymnastikens allmänna grunder, Uppsala 1840
Stjernsvärd, G. M., Handbok i Gymnastik, Stockholm 1843
Trädgårdsskötsel
Eneroth, P. O. E., Trädgårdsbok för allmogen, Stockholm 1857
Fleischer,
Trädgårdsbok, Lund 1805
Laurell, L. J., Handbok i svenska trädgårds- och blomsterskötseln, Uppsala
1841
Lundström, C. G., Den lille trädgårdsmästaren, Sthlm 18 55
178
179
Bilaga 5
(Jfr s. 151 f.)
VÄXJÖ DOMKAPITEL MED ANMÄLAN OM TREDSKANDE
FÖRSAMLINGAR VID FOLKSKOLANS GENOMFÖRANDE
I STIFTET
(Ecklesiastikdepartementet, Konseljakter, oktober 1847. Inkom 21/9 1847)
"Stormäktigste Aller Nådigste Konung!
Af det underdåniga utlåtande öfver folkundervisningens tillstånd inom
det: a stift, hvilket Consistorium, enligt Eders Kong!. Ma j: ts Nådiga föresknf.t under denna dag afgifwit, täcktes Eders Kong!. Maj:t inhämta,
a~t mom 2:ne Pastorater, nemligen Allgutsboda och Unnaryd allmogen
VIsat bestämd motvilja och wägrat att widtaga några åtgärder för ordnandet av sitt Skolväsende, oaktadt det förstnämnda genom sin folkrikhet och det sednare genom en af enskild person donerad fond skulle warit
i til!fälle att med mera lätthet än annorstädes och utan kännbara uppoffrmgar ordna denna angelägenhet.
Af sådan anledning vågar Consistorium i \Jnderdånighet utbedja sig
Eders Kongl. Maj:ts Nådiga föreskrift, huru med dessa tredskande församlingar skall förfaras.
Consistorium framhärdar med djupaste undersåtlig vördnad trohet
och nit.
'
Stormäktigste Aller Nådigste Konung
Eders Kongl. Maj:ts
underdånigsee och tropligtigste
tjänare och undersåte
C. Heurlin
Sam Elmgren
A. \Velander
L. G. H Palmlund
180
Carl Rappe
A. E. Norbeck
Bilaga 6
(Jfr s. 152, 158)
REGLEMENTE FÖR VÄXJÖ ST ADS SÖNDAGSSKOLA,
INRÄTTAD DEN 16/5 1841
(Växjö domkapitelsarkiv, GUII:6, Rapporter ang. folkskolor, rapporten
daterad 3/4 1846)
"§ L Skolans ändamål är att bereda de uti Hantverkerierna ingångne
och framdeles ingående ynglingar tillfälle till undervisning uti kristendom,
historia, geografi, aritmetik och skrivning.
§ 2. Varje till lärling antagen yngling, som äger färdighet och säkerhet uti svenska språkets innanläsning är berättigad till inträde i skolan.
§ 3. Tiden för undervisningen, indelad i 2:ne terminer, nemligen
ifrån den 26 februari till den 20 juni och ifrån den 20 juli till den l december, bliver varje söndagseftermiddag ifrån kl. 2 till 5.
§ 4. Lärling inställer sig i skolan på slaget kL 2, då upprop sker.
Kommer någon senare, styrke sitt förfall med skriftligt bevis från
Mästare.
§ 5. Utebliver lärling från skolan utan styrkt gällande förfall, vare han
efter Direktionens omprövning sin rättighet till skolan förlustig.
§ 6. Vid varje termins början uppläses det av Direktionen fastställda
reglementet för skolan, om vars innehåll även husbonde vare skyldig att
taga kännedom.
§ 7. Vid undervisningen, som för närvarande meddelas uti kristendom
geografi, aritmetik och kalligraf~ och som framdeles även bör utsträcka~
till svensk historia, indele läraren tiden på tjänligt sätt och använde
utav växelundervisningsmetoden vad han kan finna för skolan lämpligt.
§ 8. Direktionen utser ibland stadens borgerskap för skolan intresserade
män, vilka föra anteckning över de ifrån skolan uteblivande och av husbonde underrätta sig om skälet för uteblivandet, vilket sedan införes i
skolans matrikel.
§ 9. Vid varje termins slut hålles examen i Direktionens närvaro, varefter premier, enär medel till sådana kunna anskaffas, utdelas till de
lärlingar, som för flit och ordentlighet företrädesvis utmärkt sig."
Per Ekman"
181
Bilaga 7
(Jfr s. 172)
A. RUNDBÄCK: NÅGRA ANTECKNINGAR RÖRANDE MIN
VERKSAMHET FÖR FOLKSKOLAN
(Efter manuskript, som ställts till förf :s förfogande av en dotter till
A. Rund bäck. Anteckningarna nedskrivna 1890)
"Såsom barn sattes jag av min fader i en folkskola, som genom prosten
Hallenbergs försorg inrättats i Barnarps socken och som flyttades än hit,
än dit inom församlingen för kortare tider. Detta var på 18 3 O-talet och
således åtskilliga år före Folkskalestadgans införande. Läraren, som hette
Olander, var därföre cexaminerad och hade själv icke fått annan bildning
än den han tillfälligtvis någorstädes förvärvat sig. Men så var ock lärokursen mycket knapphändig, omfattande allenast stavning och innanläsning i andliga böcker och utanläsning av katekesen jämte någon
övning i skrivning och räkning för dem, som därtill anmälde sig, vilket
knappast l O barn i hela socknen gjorde. Och då läraren var mån om
undervisningen, lärde man sig denna kurs snart nog, och troligen fanns
knappt någon, som bevistade skolan längre tid än 6 a 8 månader, vilken
tid jag själv använde för att förvärva all den skolbildning i läsning,
skrivning och räkning, som jag fick såsom barn inhämta. Men om jag
ock icke fick lära mycket, så lärde jag mig dock från den tiden att
högligen älska denna skola, en kärlek som alltifrån denna tid fortfarit
och tillväxt.
Några år efteråt insattes jag åter i Jönköpings högre lärdomsskola på
uppmaning av prosten Hallenberg, vilken ansåg mig vara synnerligen
begåvad för högre studier. Den studiebana, som sålunda år 1841 öppnades
för mig fortsattes därefter i Jönköpings skola, å Växjö gymnasium och
vid Lunds universitet under 12 år, då jag såsom magister tog den filosofiska graden med första hedersrummet. J ag anställdes sedermera vid
Växjö läroverk först år 18 53 såsom extra ordinarie och utnämndes 3 år
efteråt till ordinarie lektor i matematik vid Växjö gymnasium.
Och nu fogade det sig så, att jag återknöt den avbrutna förbindelsen
med folkskolan, vilken under tiden lagligen påbjudits inom rikets alla
församlingar, ehuru denna förbindelse blev av helt annan art än förut
under barnaåldern. I Domkapitlet förekomma nämligen numera en mängd
mål, rörande skolorna och folkundervisningen, på grund dels av 1842 års
folkskalestadga och dels av andra föreskrifter, vilkas tillämpning krävde
åtgärder å Domkapitlets sida. Alla dessa mål överlämnades nu åt mig att
utreda och föredraga, ej mindre därföre att jag hyste varmt intresse
för dessa angelägenheter, utan även därföre att jag såsom yngste ledamot
i kapitlet ansågs äga mest tid och krafter att ägna åt dessa, ofta rätit
besvärliga göromål. På så sätt blev jag satt i tillfälle att ganska
grundligt lära känna ej mindre alla föreskrifter rörande folkundervisningen än ock de förhållanden och villkor, under vilka folkskolan ver-
182
kade, samt de brister och olägenheter, med vilka den i avseende på organisationen kämpade.
Just vid denna tid började ock statsmakterna med mycket varmt intresse ägna sina omsorger åt den viktiga folkundervisningen, varav första
frukten framträdde i småskolans inrättande vid 18 56 års riksdag. Rörande
denna skolas uppgift och ställning vis-a-vis folkskolan lämnades emellertid icke några närmare eller bestämda föreskrifter, vilket gjorde, att en
ganska allvarsam strid uppstod mellan partier av olika åsikter, huru
denna nya läroanstalt skulle organiseras. Sålunda syntes flertalet anse,
att den borde intaga en sidoordnad ställning till folkskolan och fungera
alldeles såsom denna med enahanda uppgift på alla ställen, där denna
skola icke kunde inrättas. Thorsten Rudenschöld och hans anhängare
hyste åter helt andra planer med småskolan, överensstämmande med deras
åsikter om hela folkskaleväsendets ordnande i övrigt. Andra åter hade
andra funderingar, och allt detta gav, som sagt är, anledning till en lika
långvarig som bitter strid mellan de olika tänkande. För egen del sysselsatte jag mig ock tnycket med denna fråga och hade snart mina åsikter
därutinnan färdiga. Dessa gingo ut därpå, att småskolan skulle i allo
utgöra en förberedande eller grundläggande läroanstalt till folkskolan
med uppgift att lära barnen dementerna i minimikursen för att sedan
överflytta dem till folkskolan för studiernas vidare fortsättande. För dessa
åsikters förfäktande inlät jag mig ock strax med liv och lust i den uppblossande striden, som dagligdags pågick i broschyrer, tidningsuppsatser
och på annat sätt. Till en början möttes emellertid mina åsikter av motstånd och motsägelser från de flesta sidor, och det saknades ingalunda
bitterhet och skärpa i motståndarnas stridssätt. Sålunda erinrar jag mig
särskilt, huruledes en högt aktad och på undervisningens och lärdomens
område förtjänt man, som sedermera blev en prydnad bland våra biskopat·, ganska skoningslöst i en mängd artiklar bestred riktigheten av mma
förslag, vilka kallades tokiga, barnsliga m. m. Men i den mån meningsutbytet fortgick, syntes meningarna mer och mer luta till fönnån för
mina åsikter; och sedan jag år 1859 mera fullständigt och systematiskt
framställt dessa i en broschyr med titel: Om folkundervisningens ändamålsenliga ordnande vilken broschyr av statsverket inköptes och till
och då regeringen dels härigenom och
alla skolråd i riket utdelades dels i andra avseenden gav allt mera stöd och auktoritet åt min mening,
så blev denna efter hand allmänt segrande. Och säkerligen skall numera
en och var, som icke bevittnade dessa strider, med förundran höra, att
de av mig förordade och sedermera lagfästade organisationen av småskolan kunde till en början röna så mycken motsägelse.
Detta var nu den första strid i en viktig folkskolefråga, som jag med
seger utkämpade och vilken jag ännu med glädje erinrar mig, helst min
auktoritet på folkundervisningens område därigenom icke litet tillväxte.
183
...
f
Med år 1861 antog emellertid min förbindelse med folkskaleväsendet
först en sådan ka raktär, att sysslandet med dess a n ge l ~ge nh eter därefter
blev min förnämsta livsuppgift. Vid 1859 års riksdag hade nämligen
fattats det för folkskolans framtida utveckling så epokgörande beslutet,
att denna skola skulle ställas under tillsyn av särskilda inspektörer, och
till en ·s.å dan in spektör för skolv~sendet i be/a Viixjö stift blev jag den
l 5· juni 18 61 förordnad. Dänned öppnades för min verksamhet på f o l kundervisningens fält en uppgift av den mest omfattande och ansträngande
art, vi lken uppgift sedermera alltj~mt under den efterföljande tiden tagit
mina krafte1· i anspråk. Synnerligast under de tre första åren, då min
verksamhet omfattade he la stiftet, och då sko l v~sendets tillstånd var i
högsta· måtto bristfälligt och i behov av väsentliga förbättringar i snart
sagt alla avseenden, blev min verksamhet på folkskolans om1·åde så omfattande och besvärlig, att hela min tid och all min uppmärksamhet däråt
måste ägnas. Med det livligaste intresse och det friskaste mod grep jag
emellertid verket an.
Att börja med uppgjorde jag då genast efte1· förordnandets mottagande
en såv~ l i allm;inhet som i detaljer tämligen fullständig plan till skol v~sendets ordnande, vilken plan jag dock icke omedelbart fann mig föranlåten att tillämpa, förrän jag någon tid skaffat mig närmare och förtroligare bekantskap med skolans tillsdnd, brister och behov. Emellertid
var jag tämligen förberedd betr~ffande en del viktigare anordningar av
större betydelse, när jag den 8 augusti 1861 började mina inspektioner i
Västra h;irad, vilka sedermera under höstens lopp fortnttes inom Östra
och Uppvidinge kontrakt. Och sedan jag under dess resor insamlat nödig
erfarenhet, använde jag därefter på vintern 1861-62 mer än tre fulla
månader för att mera definitivt och bestämt uppgöra planerna för skolväsendets reformerande både i yttre och inre avseende. Dessa planer av fattade jag då med tillhörande motiv ä ven skrift ligen, på det att jag desto
säkrare måtte kunna överse och minnas desamma. Och för att förvissa
mig därom, att bemälda planer icke måtte komma i kollision med möj ligen påtänkta reformförslag från regeringen, sände jag dem till Ecklesiastikdepartementet för a t t överses och granskas, innan jag meddelade
dem till skolråden för att iakttagas och tillämpas. Snart därefter hade jag
ock nöjet att från departementet återfå pappe1·en med förklaring, att
samtliga mina projekt till skolväsendets reformerande icke blott blivit
godkände, utan ock att en avskrift i övertryck av densamma meddelats
övriga inspektörer' i riket med förständigande att såvitt möjligt lämna
enahanda föreskrifter till skolråden inom si na respektive inspektionsområden. Jag hade alltså kort efter inspektionens börj<m den stora tillfredsställelsen att se mina reformförslag anbefallda till uppmärksamhet inom
hela riket, vilket naturligtvis verkade detta, att jag själv med desto
större tillförsikt och säkerhet tillämpade mina reformprogram . Huvudpunkterna i detta program jämte flera viktiga detaljförslag till sko lväsendets och undervisningens ordnande, som av mig till iakttagande föreskrevs, hava ock sedermera efter hand av skollagstiftningen blivit upptagna
såsom allmänt gällande lagliga bestämmelser. Att här uppnämna alla mina
184
reformförslag sku lle var<1 al ltför vidlyftigt, och k:m jag desto hellre
förbigå detta, då desamma samtliga å terfin n as i den inspek tionsberä ttelse,
som jag vid si u te t a v den första in spe k tiansperioden avgav t i Il ecklesiastik ministern. Denna berättelse erhöll ock på grund av både sitt innehå ll och
sin form den särskilda utmärkelsen a tt bliva tryckt för sig sjä lv för att
utdelas till kulturdepartementen i andra länder, med vilka vårt Ecklesiastikdepartement utv~xlar dylik litteratur mot den, som från dem bekommes. Vid påföljande inspektörsmöte 1864 blev ock på initiativ av
ecklesiastikministern beslutat, att sa mtliga inspektörernas berättelser därefter sku lle avfat ta s i närmaste överensst>immelse med min ifrågav ara nde
berättelse i avseende på deras formella beskaffenhet. Särskilt m å ~ven omnämnas, ,H t jag, den yngste av skolinspektörerna, den 3 maj 1864 erhöll
nordstjärneorden såsom belöning för min verksamhet och min berättelse,
enligt vad d . v. eckles iastikmin istern försäkrade mig . Vid de fyra första
inspektörsmötena åren 186 2, 64, 66 och 68 mottOg jag tillikn förtroendet
ntt fungera som sekreterare samt i väsentlig m ån som programfödattare,
varigenom jag blev i tillfälle att utöva ett väsentligt inflytande på mötenas beslut och på den d~rav sedermera beroende skollagstiftningen.
I sammanhang härmed må även nämnas, att jag genom mina kraftiga
framstä Ilningar lyckades rädda Växjö fo lkskolelä rareseminar ium f rån a t t
bliva indraget, vilket i början på 1860-talet var beslutat. Mina skä l för
bibehå llande av detta sem inarium befunnas n ;i mligen av statsrådet Carlson
så tilltalande, att han efter sitt tillträde till ecklesiastikportföljen i försLig
ti ll se nunarieinstitutionens tidsenliga ombildning hos riksdagen föreslog
och utverkade erforderligt anslag även för ett seminarium i Växjö .
År 1864 förordmdes jag vidare art intdd;l som led.1mot i den kom mitte, som då tillsattes för uppgörande av förslag till folkskalelärarnas
pensionering, till vilket förslag jag icke blott skrev hela betänkandet med
dess motivering utan ock väsentligast <lvfattade reglementets bestämmeJsee Detta förslag vann även år 1865 samtliga riksståndens bifall och
samtycke.
I sammanhang med denna pensionsfråga erhöll ock kommitten på
grund av mina varma och ivriga framst~llningar uppdraget att uppgö ra
förslag till en pensionsanstalt eller änke- och pupillkassa för folkskole lärarnas änkor och barn. Det förslag, som i sådant h änseende av kommitten uppgjordes, blev emellertid av flera an ledningar vilande intill år
1874, då en ny kommitte på min enträgna begäran tillsattes, oc h i vilken
jag som ledamot huvudsakligast besörjde redaktionen av reglementet samt
avfattade betänJ,andet med dess motiv, v arefter även detta förslag vann
Kamrarnas bifall och sam tycke h 187 5. I sanu1nnhang med denna pensionsfråga sökte jag även förmå cheferna för Ecklesiastikdepartementet
hrr \o/ennerberg och Cadson, att låta uppgöra och till riksdagen framställa
förslag om nedsättande av folkskolelä ra rna s stadgade levnad sålder för r ä t t
till pensions erhållande från 60 ti ll 55 år, vilken ändring i folks·kolelärarnas pensionsreglemente visat sig vara av tr~ngande behov påkallad.
Det lyckades mig även att vinna statsrådets bifall därtill, att förenämnda
kommitte erhö ll i uppdrag att avgiva betänkande i frågan samt uppgöra
185
nödiga kalkyler rörande den tillökning i statsanslag och ökat bidrag från
kommunerna, som av en sådan ändring skulle bliva en följd. Men då
dessa kalkyler visade, a t t den ökade årliga totalkostnaden för ändamålet
endast från Statsverket skulle uppgå till icke mindre än ungefär 200 000
kronor, förmådde jag omöjligen övertala någondera av de nämnda statsråden att hos riksdagen begära en så stor anslagssumma, helst riksdagen
de närmast föregående åren anvisat ganska betydligt ökade anslag till förmån
för folkskoleväsendet. Jag blev därigenom nödsakad att själv i motion
underställa samma fråga 1876 års riksdags prövning och avgörande,
vilket dock skedde utan något hopp om förslagets framgång, då det allt
ditintills visat sig exempellöst, att riksdagen anvisat ett så betydligt årligt anslag blott på framställning av enskild motionär och utan regeringens initiativ. Jag vågade dock försöket, förnämligast för att övenyga
d. v. Statsrådet Carlson, att frågan åtminstone inom Andra kamrnaren
ägde vida större sympatier än han trodde. Men till min stora överraskning
och glädje blev mitt förslag av statsutskottet tillstyrkt och av bägge
kamrarna utan votering antaget, och sålunda en summa av 200 000
kronor anvisad såsom årlig tillökning till det förutvarande anslaget för
ändamålet. Men ännu större förvåning väckte denna framgång hos statsrådet C., vilken ock därför några dagar efteråt vid ett högtidligt tillfälle
utbragte en skål för mig såsom "riksdagens ovanligaste trollkarl".
I fråga om mina omsorger för förbättrande av lärarkårens villkm· får
jag här även nämna den motion, som jag och på min anm{)dan min broder Jöns avgåvo inom vardera Kamrnaren om skrivelse till Kong!. Maj:t
att låta uppgöra och till riksdagen framställa förslag till småskolelärarepersonalens understöd eller pensionering på äldre dagar, sedan de slitit ut
sina krafter i småskolans tjänst, vilken motion ävenledes blev av bägge
Kamrarna bifallen.
Till dessa meddelanden rörande min mera offentliga verksamhet för
skolväsendets förbättring och lärarekårens förhjälpande till en förmånligare ställning går jag nu att tillägga diverse drag av mina mindre bemärkta åtgöranden rörande skolväsendets reformerande m. m.
För att sålunda förbättra de befintliga stora bristerna i skolviisendets
organisatlon inom församlingarna använde jag under flera år i början av
min inspektionsverksamhet särdeles mycken tid till sammanträden med
skolråden och till avfattande av detaljerade förslag till en bättre reglering
av; skolförhållandena både i inre och yttre hänseende. För sådant ändarnål
hade jag flera hundra skolrådssammanträden och avfattade likaledes
hundradetals promemorior till skolrådens och lärames iakttagande. Bland
mina viktigaste omsorger blev ett detaljerat tillfredsställande förslag till
nya reglementen för skolorna inom hela stiftet. De reglementen, som
vid skolornas första inrättande i slutet av 40- och början av 50-talet
blivit uppgjorda, befunnos nämligen nästan samtliga icke allenast odugliga, utan stundom rent löjliga både till form och innehåll. Sålunda hade
t. ex. någon kontraktsprost eller annan mera ansedd pastor skrivit ett
reglemente för skolorna inom sitt pastorat, vilket reglemente därefter alldeles kritiklöst avskrivits för en mängd andra församlingar utan hänsyn
186
till de olika förhiHlanden, som där kunde förefinnas. En del reglementen
innehöll o ock endast några bestämmelser om sä t te t för lärarelönens utgörande, under det många sådana i åtskilliga punkter upptogo bestämmelser i öppen strid med folkskolestadgan. I enlighet med ett av mig
uppgjort förslag utfärdade därför Domkapitlet i medlet av 60-talet ett
formulär för nya reglementen, varige11om den här berörda bristen blev
avhjälpt.
En allllfltl svår olägenhet mötte mig iiven 11:11der de11 första i!ISpe/{tionstiden därutinnan, att lärarl<åren såväl i fo/blwlau som än11u mer i småskolan ofta befauns i saknad av nöjalttiga lwml<aper ocb pedagogiska illsiltter samt av förmåga och skicklighet att på önslwärt sätt sköta undervimingen och baudhava disciplimn. Att förbättra detta ledsamma förhållande blev därför en lika viktig som besvärlig uppgift för mig, intill
dess de nya seminarierna hunno från sig dimittera mer<l kunniga och
dugliga lärare och småskolelärarekåren kunde hinna utbildas till större
duglighet för sitt kall. För sådant ändamål sparades emellertid inga bemödanden å min sida, helst ingenting syntes mig viktigare för den tarvliga undervisningens lyftande än lärarnas utbildning till större skicklighet. Sålunda använde jag först och främst mycken tid vid själva inspektionerna att instruera lärarna och hos dem inprägla flera viktiga
grundsatser och anvisningar beträffande undervisningen. Men då detta
uppenbarligen långt ifrån gjorde tillfyllest, anordnade jag från år 1864 tvenne
kretsmöten årligen inom varje kontrakt i olika skolor, vid vilka möten
undervisningsprov i två a tre ämnen skulle meddelas och för övrigt diverse uppställda undervisningsfrågor diskuteras. Dessa möten gjorde
ock mycken nytta, ehuru de efterhand förlorade i intresse och tillika ledo
av den olägenheten, att mötenas anordnande icke skedde av inspektören
utan av tillfälliga lokalstyrelser, varigenom den förre ofta icke blev i
tillfälle att på önskvärt sätt inverka på desamma. Av sådan anledning
yrkade jag därför hos Ecklesiastikministrarna länge på vidtagande av ett
sådant tillägg i instruktionen fö1· folkskoleinspektörerna, att de skulle
hava till åläggande att årligen anordna instruktionsmöten till erforderligt
antal inom sina distrikt. Äntligen vidtogs också en dylik åtgärd i den
instruktion, som år 187 6 meddelades, och jag kan icke nog prisa de goda
följderna härav. Sedan dess har jag nämligen årligen hållit 8 a l O instruktionsmöten inom olika mindre kretsar, så att summan av dessa möten
intill år 1890, då detta skrives, uppgår till 12 5. Och hava dessa möten
under hela tiden från och med 1877 varit anordnade på det sätt, att
l) trenne undervisningsprov hållits, nämligen ett i svenska språket av någon
inom småskolelärarekåren och tvenne i folkskolans läroämnen av folkskollärare, av vilka sistnämnda prov det ena behandlat samma ämne som
föregående året var föremål för mötets uppmärksamhet och det andra
provet gällt ett nytt ämne; 2) att därefter inspektören meddelat rörande dessa ämnens behandling i skolorna alla de erinringar och anvisningar, som han funnit nödiga och tiden medgivit, samt 3) att han
slutligen ytterligare behandlat diverse andra viktiga frågor t. ex. om skol-
187
reglementenas tillämpning, om läroplanernas och lärokursernas rätta förstånd, om barnens lekar, om skolans disciplin jämte åtskilligt annat.
Ännu viktigare fann jag emellertid lyftningen av småskolelärarnas
kunskaper och skicklighet för skötande av sina befattningar. Till lärare
och lärarinnor i småskolan antogos nämligen vid denna skolas första
upprättande och långa tider efteråt allehanda personer, av vilka de flesta
saknade nödiga kvalifikationer för lärarekallet. Sålunda antogos till sådana
lärarinnor icke blott simpla pigor och icke sällan fattighjon utan avseende
därpå om de ägde några kunskaper eller i övrigt voro lämpliga för lärarekallet. Huvudsaken vid deras antagande var fastmer den att bereda vanföra, sjukliga, fattiga, ja t. o. m. i andligt avseende vanlottade personer
ävensom fattigkassorna fördelar på småskolans bekostnad. Tillståndet i
denna skola var därför ofta sådant, att det nästan bragte mig till förtvivlan, helst jag hade den förargelsen se, att, när på mitt yrkande odugliga lärare och lärarinnor i småskolorna, ofta icke utan motstånd entledigades, blevo andra lika odugliga eller måhända ännu sämre subjekt engagerade
i deras ställe. Man kan sålunda lätt föreställa sig, hurudan undervisningen i
småskolan skulle vara vid den tiden. Att höra barnen med lallande, sjungande,
pipande röster läsa den enklaste text innantill var i många skolor en riktig pina
för öra och sinne; i skrivning och räkning lämnades knappt någonstädes
den ringaste undervisning, dels därför att lärarna själva däri voro fullkomligt okunniga och dels inga griffeltavlor eller svarta tavlor funnos.
Såsom en av mina allra viktigaste omsorger måste jag därför anse det
vara att höja den ifrågavarande lärarepersonalens kunskapsmått och färdighet i undervisningen. För sådant ändamål vände jag mig år 1864 till
Kronobergs läns landsting med begäran om ett anslag av endast 15 O
kronor för upprättande av tvenne småskoleseminarier, ett i Växjö och
ett i Ljungby under minst tre veckor årligen. Detta anslag blev ock
välvilligt bevilja t, och sålunda kom denna institution härstädes allra först
till stånd, vilken sedermera inom nästan alla landstingsområden i riket
vunnit efterföljare. Vid de två nämnda seminarierna anordnade jag personligen undervisningskurserna och deltog själv 5 a 6 timmar dagligen i
undervisningen, som i övrigt bestreds av tvenne folkskolelärare. Att
ganska mycket genom dessa läroanstalter uträttades till höjande av
lärarkårens bildning är oförnekligt, ehuru man under den korta tiden
omöjligen kunde medhinna allt som behövdes. Men i den mån årliga
lärotiden vid dessa seminarier betydligt ökades samt i metodik och pedagogik mera erfarna lärare vunnos att sköta dem, visade sig ock verkningarna av denna institution allt förmånligare, synnerligast sedan efter
1876 de ovannämnda instruktionsmötena kommo att utgöra viktiga tilllägg till seminariekurserna.
En tredje o/iigenhet, varmed skolorna vid inspektionens början och
länge efteråt hade att kämpa var bristen på s/w/hus, siwl-möbler och
nästan all slags siw/materiel och som avhjälpandet av denna brist alltid
var förenat med större eller mindre kostnader för skoldistrikten, så
krävdes ganska ofta långa och hårda strider för att förmå församlingarna
till nödiga uppoffringar för skolornas bringande i bättre skick i berörda
188
avseenden. Såsom bevis på de svårigheter, med vilka jag här hade att
kämpa, vill jag exempelvis anföra, att det dröjde omkring 10 hela år,
innan det lyckades mig att få griffeltavlor till allmänt bruk. Framdeles
skall man helt visst häpna över och möjligen misstro sanningsenligheten
av denna uppgift, ehuru den är bokstavligen sann.
Vad slutligen själva undervisningens reformerande beträffar, så måste
mycket i detta avseende uppskjutas, så länge de ovannämnda bristerna i
skolväsendet organisation, i lärarnas bildning och i skolmaterielens beskaffenhet förefunnas, vadan detta reformarbete först på 1870-talet fått
komma till sin rätt.
Beträffande mma inspeläionsresor och min inspeläionsverluamhet ute
i bygderna skulle vara mycket, mycket att meddela, rnen tid och utrymme neka mig att därav framställa mer än några spridda drag.
När inspektionen först började, möttes densamma dels av misstroende
och farhågor av menigheten, vilka fruktade ökade utlagor och svårare
olägenheter med avseende å barnens skolgång m. m. såsom följder av inspektörens fordringar och reformsträvanden, dels av en viss ogen stämning från
pastorernas sida, vilka befarade, a t t inspektören skulle tillställa mycket
bråk och vålla dem själva varjehanda obehag, dels av undran blandad med varjehanda hemska föreställningar hos lärarna, som i inspektören fruktade en svår buse och sträng reformator med idel stora
fordringar och omstörtande förslag samt dels slutligen av bekymmer och
ängslan hos föräldrar och skolbarn, som ofta i sin enfald tänkte sig inspektören såsom en svår polisman, värre än länsmannen, ja t. o. m. som
en person, den där ägde makt att sätta barnen inom lås och bom i
fängelserna m. m., därest de icke väl kunde sin katekes.
Stor och allmän blev därför allas överraskning, när de vid mina besök
fingo erfara, att jag endast livades av varmt intresse för det uppväxande släktets bästa, att mina fordringar på skolväsendets förbättrande blott höllo sig till sådant, som oemotsägligen tarvade hjälp, samt
tillika voro av den praktiska natur, att allmogens sunda förstånd lätt
fattade deras behörighet, att vidare jag framställde mina förslag i ett
synnerligen humant språk och stödde dem med ovederläggliga skäl samt
att jag slutligen i allmänhet ställde mig på folkets egen ståndpunkt och
sökte göra mina reformer så litet betungande för dess kassor och så tillmötesgående dess egna föreställningar som möjligt var. Det hände därför
icke sällan, att sådana skolråd, som mött mig med föresats att blott
göra opposition mot mina befarade omstörtningsförslag snart med verklig välvilja gingo mig tillmötes samt t. o. m. sökte på alla sätt visa mig
aktning och erkännande. Synnerligast gjorde det på dem ett gott intryck, att jag icke framställde några överdrivna anspråk utan blott yrkade på ordning och skick samt på vidtagande av sådana åtgärder, som
för detta ändamål voro oundgängligen nödiga. Mycket bifall vann jag
189
även därigenom, att jag av egen drift och grundsats icke fordrade
mera i avseende på barnens skolgångsskyldighet, än som kunde förlikas
med deras uppfostran i hemmet till goda ämnessvenner i det kroppsliga
och praktiska arbetet. När jag sålunda icke yrkade pa fasta skolor med
skyldighet för barnen att besöka dem 8 månader om året utan nöjde
mig med att påyrka flyttande skolor med vida kortare undervisningstid
å varje station, vilken skolorganisation inom nästan hela stiftet påkallades av rådande lokala och ekonomiska skäl, så hade jag härutinnan
allas röster på min sida. Högst sällan kom jag sålunda i kollision med
skolrådens uppfattning, men om det skedde, så antingen bilades tvisten
genom lämpliga eftergifter å ömse sidor eller ock hänsköt jag tvistefrågorna till Domkapitlets avgörande, vilken myndighet alltjämt lämna.de
mina reformförslag kraftigt bistånd, något som efterhand verkade därhän, att det motstånd, som jag emellanåt rönte, alltmer förstummades,
då motståndarna väl visste, att deras invändningar mot mina förslag,
då de visade sig välbet~inkta, voro fruktlösa. Med glädje erinrar jag mig
därför ofta och gärna mina förhandlingar med skolråden, som ofta fortgingo i 6 a 8 timmar, och i nio fall av tio slutade med deras obetingade
bifall till mina framställningar.
Mycket snart kom jag ock i det vänligaste förhållande till prästerskapet och pastorerna, tack vare deras eget intresse för skolväsendets förbättring. Genom mina öppna och på skäl grundade uttalanden under
det personliga umgänget med vederbörande i deras egna hem lyckades jag
ock vinna ej blott deras bifall och medverkan för mina förslag utan
ock en personlig välvilja, som jag ännu i tacksamt minne bevarar. Till
prästerskapets anslutning till mina reformförslag bidrog för övrigt icke
litet, att jag alltjämt uppträdde som en varm vän till kristendomsundervisningen i skolorna, om jag ock å andra sidan kraftigt fordrade en nödig
inskränkning och förbättring av den rådande själlösa och tidsödande
katekesutanläsningen. Och ännu mera befästades mitt vänskapliga förhållande till prästerskapet, då jag sedermera i mina inspektörsberättelser
med allt fog kraftigt framhöll prästerskapets verkliga nitälskan och stora
förtjänster för befordrandet av skolans bästa, ett erkännande, som på
denna tid ägde desto större värde och betydelse, som allmänna opinionen
gärna visade sig benägen att på prästerskapets ogenhet eller likgiltighet
skjuta skulden för skolväsendets bristfälliga skick.
I detta sammanhang torde jag ock böra med det tacksammaste erkännande omnämna den stora gästfrihet och den oskrymtade välvilja, för
vilken jag under mina resor nästan överallt var föremål i prästhusen,
vilka jag nödvändigt måste besöka för att hos pastor och i hans arkiv
göra mig före skolrådssammanträdet förtrogen med skolväsendets anordning m. m. inom distriktet. Med tacksam rörelse erinrar jag mig den
verkliga vederkvickelse jag åtnjöt i dessa stilla, anspråkslösa och gästfria
hem, där alla mötte mig med en vänskap, som i de flesta fall slutade
med varm tillgivenhet å ömse sidor.
I ett ännu vänskapsfullare och intimare förhållande kom jag ävenledes
till lärarna. Därtill bidrog väl i främsta rummet, att jag vid mina
190
inspektioner behandlade dem så hänsynsfullt som möjligt och på det
humanaste sätt framställde de erinringar jag kunde hava att göra rörande undervisningen m. m. Därtill kom, att jag strängt och konsiderationslöst alltid höll på deras lagliga rätt i avseende på avlöningen, vilken
oftast var lika obehörigt som skamlöst kringskuren till följd av församlingarnas snålhet och bristande aktning för lärarens lagliga rät t. Titt
och ofta måste jag sålunda antingen genom hot att påkalla myndigheternas hjälp eller genom direkt anmälan hos dessa tvinga skoldistrikten
att behörigen fullgöra sina skyldigheter. De många åtgärder, som jag hos
regeringen, riksdagen och landstinget efter hand föreslog och medverkade
att genomdriva till förbättring av lärarnas löner samt av deras och deras
änkors och barns pensionering ävensom till höjande av deras bildning,
ökade ännu mera det goda förhållandet mellan mig och lärarekåren, och
detta icke blott inom Växjö stift utan även runt omkring i det övriga
riket, från vars lärare jag genom adresser och på annat sätt erhållit talrika
bevis på lärarnas tacksamhet för mina åtgöranden till deras förmån samt
på deras aktning och tillgivenhet.
I fråga om lärarna och deras sätt att handhava undervisningen under
den första tiden av min inspektionsverksamhet skulle i detta sammanhang många karaktäristiska drag kunna anföras, drag som skulle vara
ägnade att väcka såväl förundran och löje som beundran och högaktning,
och onekligen är det frestande att icke omnämna en mängd episoder vid
inspektionerna, vilka på det mest drastiska sätt skulle kunna belysa då
rädande förhållanden i skolorna; men jag vill dock desto hellre förbigå
dessa, som jag framför allt anser mig skyldig den dåvarande lärarekåren
mitt aktningsfulla erkännande för dess nit och ärliga strävan i sitt kall.
Länge hade jag icke heller fortsatt mina inspektioner, förrän folkets
och barnens bekymmer och oro med avseende å desamma lade sig. Mitt
humana uppträdande vid förhören och min strävan att uppmuntra både
läraren och barnen visade dem nämligen, att jag var en verklig barnavän
med livligt intresse för det uppväxande släktets bästa. Också har det
alltid varit med verkligt nöje och stor tillfredsställelse jag suttit ibland
de kära barnaskarorna, åskådande de undrande, spörjande och intresserade
blickarna från deras klara livliga ögon och lyssnande till deras ivriga
bemödanden att nöjaktigt besvara mina frågor, och med rörelse erinrar
jag mig ofta den glädje mina skolbesök uppväckte hos barnen, sedan de
lärt närmare känna mig och mitt vänliga tillvägagående vid inspektionerna.
Slutli?en må här även tilläggas några ord rörande mina inspektionsresor, vtlka ofta voro av en mycket ansträngande och besvärlig art. Sålunda tillbragte jag i början 9 a l o månader årligen på dylika resor, vanligen 2-3 ända till 5-6 veckor i sänder. Och sedan jag blivit riksdagsman,
måste jag likaledes nästan ständigt vara på resande fot under 5 a 6 mån.ader, h~lst ja? ansåg det var<l av stor vikt och nytta, a t t jag årligen
tittade ttl! vaqe skola, såvitt det var mig möjligt. Få voro icke heller de
vedervärdigheter, som jag härunder hade att utstå. Sålunda h~inde det
ganska ofta, att jag flera dagar ä rad icke ktmde få ett ordentligt mål
191
mat utan måste åtnöja mig med ett gbs mjölk, en kopp kaffe och i
bästa fall med ett par smörgåsar och ett ägg än här, än där i bygderna .
Ja, vissa dagar kunde det t. o. m. gå så långt, att jag från kl. l il 8 på
morgonen icke fick i mig en enda matbit till sent på aftonen, vilket
särdeles var förhållandet vid sådana tider, då folket var sysselsatt utomhus med skördearbeten. Icke sällan lämnade ock nattlogiet i tarvliga
allmogehem mycket övrigt att önska, varför jag rätt ofta slet mycket
ont, helst jag ogärna ville göra några avkrokar till prästhus och herrgårdar, som icke lågo utmed min väg. Under min hälsas dagar kände
jag dock föga obehag av dessa olägenheter, synnerligast om jag genom
desamma kunde bliva i tillfälle att under varje dag och varje resa besö\ta
desto fler skolor. Värre var det, då svårt väder eller dåliga vägar besvär;tde mig under resorna . Men vid sådana tillfällen blevo också skolorna
desto kärare tillflyktsorter; ock så fort jag vii i återkommit t ill mitt
hem, blevo mina vedermödor gemenligen genast glömda.
Ytterligare vill jag hiir, i fråga om m in inspektionsverksamhet och
vad därunder förekommit, bifoga några meddelanden för att visa den
ovanligt naiva och primitiva enfald, som ofta mötte mig från både menigheternas och lärarnas sida, vilket genom följande få exempel torde
tillräckligt bevisas.
Sålunda hände under min första inspektionsresa, att en from, beskedlig och enkel lärare frågade mig, antingen han vid det anbefallda förhöret i katekesen skulle fråga på "det lärda eller olärda sättet" . Lika
förvånad som road av den oväntade frågan, bad jag honom då först
fråga på det " lärda sättet", varvid han ur bröstfickan uppdrog ett hand skrivet, vidl yftigt dokument, ur vilket han själv i iltågsfart läste upp
ett par långa sidor av frågor och svar utan att låta barnen H yttra ett
enda ord. Den första av de upplästa frågorna minns jag mycket väl,
och den lydde: "Huru många shgs kristna finnas i världen?" Svaret
lydde: "7 slag". Nästa fråga: "Vilka äro de?" Varpå han i brådskande
iver började det märkliga svaret: "Riktiga kristna, skenkristna, mmnkristna, munkristna" samt slutade med "okristna". Vilka dc andra
svaren voro minns jag icke. Och nä r jag sedan frågade honom varf ör
han icke alls vände sig till barnen med sin lärda undervisning utan sj älv
liiste upp både frågor och svar, så fick jag det häpnadsväckande svaret:
"Nej, se det förstå de inte". Slutet blev emellertid efter den ungefär
en kvarts otroligt muntrande lärda uppvisningen, att han strängeligen
förbjöds att vidare undervisa på det "lärda sättet". I det "olärda" framställningssättet visade han sig åter sedermera gå tämligen nöjaktigt
tillväga.
En annan lärare hade under samma min resa funderat ut att på ett
mycket högtidligt sätt mottaga den fruktade inspektören. För sådant
ändamål uppställdes utanför skolhuset skolrådet och den talrikt för samlade menigheten i en lång procession, i spetsen för vilken jag anmodades att t aga plats v id prästens sida. Med högt uppfl y ttad käpp
192
ställde sig sedan läraren själv allra f r ämst, vare fter processionen på et t
gtvet tecl~en m~d l~äppen högtid ligen skred in i skolsalen , dä r ba rnen
1 samma og~n bl1ck p g s teg ö ver tröskeln uppstämde en av lära ren författ ad. oc~ 1 vackert pränt till mig överl äm nad sång, som sjöngs på
~nelod1en Upp genom luften " etc. etc. Om de t poe tiska v ärdet av denna
1 flera verser uttänjda sång kan man lätt göra sig en förest ällning av
de t vå första stroferna så lyd ande :
"Hjärtligt v älkommen t ill oss, o kä re
Herr Lek tor Rund bäck ifrå n Växjö stad."
~ägger man h är,till, at t barnen inövats att med fu ll hals avsjunga den
langa. hymnen, sa k an man nog föreställa sig det intryck den smickrande
h ~lln u.1gen .m åste gör~ på m ig. Också tror jag att den v älmente och
v~s~erhgen . 1c ke odug hge lär~ ren b!ev icke så obet ydligt snopen, då jag
fo~ ,.framttden u.ndan.bad .m1g va rJe d yl ikt högtidligt m ottagande. Å tskd.tga . andra, ~els omk!tga och dels ganska löjev äckande tilld ra gelser
s~ull.e Jag ytterhgar~ kunna meddela, då Iärarne i sin förskräckelse och
forv1rnng betedde s1g mera tokigt eller tokrolig t; men jag förbigår såd ~n t des to hellre, som den stora mängden av lära repersonalen upp träd de
pa ett m yc ket v ackert, blygsa m t och aktnin gsvärt sä tt vid skol förhören.
------- -------
13
193
ETT 1700-TALSPROJEKT OM LANDSSKOLOR
OCH DESS MOTT AGANDE I VÄXJÖ STIFT
NOTER OCH KOMMENTARER
(Anm. Betr. förkortning ar samt bilor och litteratur se s. 198)
21 RA, 1770 års uppfostringskornmissions handlingar. \V arne a/, s.
327-329, b/, s. 389-391. Westling, s. 103-106. 25 De i de följande
tre avsnitten av denna avdelning angivna rapporterna ingår i VDA,
Acta cleri 1768 nr 229, 251, 253, 271,344-347,411,412,413. 26 ÅSU
nr 45-46, s. 59-62. 27 skolprojektet från 1768 behandlas t. ex. i
Warne a/, s. 327-371, b/, s. 389-420.
FOLKUNDER VISNINGSANST AL TER MOT
SLUTET AV 1700-TALET
ÄLDRE KYRKLIG FOLKUNDERVISNING
översikter härom i t. ex. Rodhe, s. 24-69. Sjöstrand II, s. 52-54,
69-79. Westling, s. 2-5. 2 Westling, s. 15 efter Linköpings bibl.
hand!. llenzel. sam!. nr 67. 3 Westling, s. 33-34, 38 efter P. Jonae
Cursus visita tio ni s Vexionensis, Rostock 160 5, s. 3 f. J fr Linds ten, s.
195-213; Schiick, s. 545. 4 Wallquist II, s. 354 f. Westling, s. 38.
r. Wallquist II, s. 587. Westling, s. 44. 6 ÅSU nr 35, s. 46. Wallquist
II, s. 3 55. Westling, s. 45. 7 Wallquist II, s. 594. Westling, s. 46.
8 ÅSU nr 35, s. 58. Wallquist II, s. 382, 640 . Westling, s. 149, 151.
O ÅSU nr 35, s. 46. Wallquist I, s. 347 f., II, s. 360. Westling, s. 49-50 .
lO Wallquist II, s. 589 . Westling, s. 52. ll Wallquist I, s. 94 . Westling,
s. 53. 1 2 Wallquist II, s. 613. Westling, s. 79-80. la ÅSU nr 35,
s. 62 . W:~llquist I, s. 98. Westling, s. 142-143. 14 ÅSU nr 35, s. 62.
Wallquist I, s. 84, 97, 99. Westling, s. 147. 15 ÅSU nr 35, s. 58. Wallquist I, s. 247 f., II, s. 382. Westling, s. 94- 95. 16 Wallquist I, s. 5 51.
Westling, s. 1 00. - Beträffande da ta för de i denna avdelning nämnd a
17
biskoparna i Växjö se Arcadius m. fl. I, s. 12-176.
Den äldre kyrk liga folkundervisningen i landet efter reformationen behandlas t. ex. i
Warne b/, s. 110 f., 118 f., 133 f., 25 1 f., 259 f., 280 f., 299 f., 345 f.,
357 f. samt i Sjöstrand a/ II, s. 15 3-164, 288-329, III, s. 257-385.
l
28 De i denna avdelning angivna rapporterna om folkundervisningsanstalterna har hämtats ur VDA, Acta cleri 1768 nr 229, 251, 253. 271,
344-347, 411-413. ~n VDA, F VII:3. Svar å biskop Wallquists skri velse av den 12/11 1787, punkt 4. 30 Om Pro fide och dess skolsträ vanden se \Xfarne b/, s. 421-432. 31 ÅSU nr 14, s. 20, 43, 47. Warne
b/, s. 502-506. a2 Vissa av i detta avsnitt lämnade uppgifter härrör
från VDA, GIII: l (Svar å cirkulär 2 56/1824), Gill: 2 (Svar å cirkulär
270/1826).
ALLMÄNNA SKOLSTRÄ V ANDEN OCH
NYA SKOLOR I BÖRJAN AV 1800-TALET
33
Om kanslersgillet se \Xfarne b/, s. 519-533. 34 Uppfostringskommitteerna behandlas i Aquilonius, s. 34-40, 112-119, 122-136 och
Westling, s. 270 f., 285-298 . aG VDA, G III: 1-4 (Svar å cirkulär
256/1824 270/1826, 341/1836, 355 / 1839). ÅSU m 14, s. 32, 48.
36 VDA, G III:2, 4, 6. VXA , berättelser och handlingar 1826, 1829.
EN NY UNDER VISNINGSMETOD
ÄLDRE FOLKUNDER VISNING GENOM LEKMÄN
Warne b/, s. 280-286. Westling, s. · 96-97 . 10 Warne b/, s.
229-235. Westling, s. 88-89. 20 Westling, s. 74. Jfr Sivgård, G.,
Vandrande scholares (ÅSU serinenummer 114, Lund 1966) s. 98 och
22
passim . 2 1 \Xfarne b/, s. 148-151. \Xfestling, s. 57-58.
\Xfarne b/,
s. 152-154 efter Thyselius, P. E., Handlingar rörande svenska kyrkans
och läroverkens historia I ( 1839) och Björkman, R., Jönköpings historia
II, s. 279 f. ÅSU nr 33, s. 68-69 . 2 :l ÅSU nr 14, s. 71 f. Warne b/,
18
s. 167.
194
37
Växelundervisningen i Sverige behandlas i t. ex. Aquilonius, s. 144198 och Westling, s. 273-282, 301-302, 318-326. ss VDA, G III:3.
Jfr ÅSU nr 14, s. 32, 48. 30 ÅSU nr 14, s. 71. 40 VDA, G III:4, 6.
42
41 VDA, G III: l, 2, 4.
VDA, G III:4. 43 VXA, berättelser och
handlingar 1825, 1826 . VDA, Tegners ämbetsberättelse vid 1836 års
prästmöte, s. 58. Ljungsted t, s. 5. 44 Växelundervisningsmetoden behandlas i t. ex. Aquilonius, s. 171 - 184. Dahm, s. 223-228. Svensson, s. 40-49. Fineman, pasim .
13'
195
VÄXELUNDER VISNINGSSKOLOR
15 Westl ing, s. 306, 303 .
~ ~~ VDA, G III:!, 2, 4. H VDA, G III: !, 2,
4. ÅSU nr 6, s. 37. ' 8 VDA, G III:3, 4. ÅSU nr 14, s. 61, 67. ' 0
VDA, Gill:!, 2. Axbo, s. 12-13 . Gustavsson, s. 8- 10. ,;o VDA,
G III: l, 2, 4. ut VDA, G III:3. 3 ~ VDA, G III:3, 4. r.:; VDA, G III:4.
5 " VDA, G III : l, 2, 4.
3 ~ VDA, G III:!, 2, 4.
r,n VDA, G III :2, 4, 6.
"' VDA, G III:2, 4. 58 VDA, G III:4 (Söraby, Brin ~ etofta, Ungasjö,
Värnamo, Almundsryd, Ryssby, Skärstad och Tävelsås). G!> VDA, G III:2.
VDA. Präs tmöteshandlingar 18 3 6: Folkskolorna i Växjö stift ( uppgifterna
avgi vna 1832) .
SKOLMÄSTARE, TILLFÄLLIGA LÄRARE OCH
SKOLDON A TORE R P Å 18 2 O- OCH 18 3 O- T ALEN
Uppgifterna j denna avdelning är hämtade ur VDA, G III : l ( cirkulär
256/ 1824), 2 (cirkulär 270/1 826), 3 (cirku lär 341/1836), 4 ( cirkulär
355/1 839). G.l VDA, Prästmöteshandlingar 1836: Folkskolorna i Växjö
stift (uppgifterm1 avgiv na 1832). 02 Om Renner se Berggren, s. 5- 9.
I övrigt ÅSU nr 14, s. 141, och Göransson, s. 204 (Unnaryd) samt ÅSU
nr 14, s. 145, och Göransson, s. 263 (Hallaryd).
>;o
Hultkvist, Rydsjö, Sjöstrand b/ , passim och Virdestam bj , s. 122- 129 .
~ RA, !825 års kommine t ill överseende av rikets allmänn a underv isningsver k: ko nsistoriern as utlåta nden . ÅSU nr 35, s. 186. r:< VDA, F :
Prästmötesberättelse 1836, s. 44, 58, 92. ÄSU nr 4 5-46, s. 195 .
7
BISKOP, LANDSHÖVDINGAR OCH RIKSDAGSMÄN
OM FöRSLA GET TILL LAGST ADGAD FOLKSKOLA
VDA, Kon ceptbok 31 / 7 1839, s. 69- 71. 7 " VDA, Konceptbok
31 / 7 1839. Wrangel-Böök, s. 342-361.
Jfr Aquilonius, s. 213.
77 \'<lestling, s. 303 . Ri ksdagstryc k 1834-3 5: Bondeståndets protokoll.
7 s Westling, s. 345- 367 .
; n Aguilonius, s. 279-2 83. 80 A guilonius,
81
s. 294 .
Agnilonius, s. 299-3 00. ~;2 och fl:l Aquilonius, s. 29 5.
Linge, s. 47-4 8. \'<larne c/ pJssim. 8~ Aquilonius, s. 304-3 05. 8" R A,
Ed . H andlingar 18/6 1842: Växjö domkapitels och landshövdingarnas i
Jönköping och Växjö utlåtanden över förslaget t ill folkskolelag . Aquiloni us, s. 306, 308-309. 86 Svensk författningssamling 1842, nr 19.
Aqu ilonius, s. 312-3 19.
H
•r.
DEN LA GST ADGADE FOLKSKOLANS GENOMFÖRANDE
VDA, Protokoll 24 / 8 1842. 88 VDA, Koncep tbrevbok 15/ 2 1844.
~! VDA, Protokoll 1842:14/ 9; 1843 :4/ 1, 25/ 11, 8/2, 15/ 3, 22/ 3, 31 / 5;
1844:14/ 8; 1845:2/ 7. Ljungsted t, s. 6-9. 00 D~ i de följande styckena
:1v de tta avsnitt lämnade uppgifterna är hämtade ur VDA, G III : 5
(cirkulär 21 / 8 1842 rörande ansö kningar om understöd) och 6 (cirkulär
1/ 10 1845 och 25 / 2 1846 om folksko lor). 111 Jfr ÅSU nr 14, s. 145 .
n VDA, Pro tokoll 4/ 1 1843 . u:l VDA, Protokoll 1843: 25/ 1, 8/ 2, 15 / 3;
1844:14/ 8; 1845:2/ 7. n~ Jfr Ljungstedt, s. 6- 9. !>G VDA, Protoko ll
27/ 3 1844, 17/ 12 1845. 7/ 4 1847. OG VDA , Protokoll 11 / 2 1846, 20/ 1
1847, l 0/ 2 1847. 07 VDA , Protokoll 15 / 9 1847. !L~ VDA, Proto koll
27/ 10 1847. RA, Ed. Registratur 1/ 10 1847.
"7
1
DEN ALLMÄ NNA OPINIONEN INFÖR
1820- och 183 0-TALENS FOLKSKOLEFRÅGOR
05
VDA, G III:!, 2.
G4 VDA, G III:3, 4.
VDA, G III : ! , 2, 4.
7
OG VDA, G III: l, 2, 4.
G VDA, G III: l, 2, 4. VDA, Protokoll. Göransson, s. 267-268. 0 ~ Uppgiftern a i de föregående styc kena av detta av snitt ä r hämtade ur sockenrapporterna i VDA, G III: l, 2, 3, 4. nn Källorna till det ta avsnitt finns väsentligen i VDA, G III: 3, 4
'; 3
STIFTSSTYRELSEN PÅ BISKOP TEGN ERS
TID OCH FOLKSKOLESTRÄVANDENA
•o 24 !<ap. 6 § i 1686 års kyrkolag. - De uppgifter sorn här lämnas om
visitatorn Teg ner och folkundervisningen grundar sig väsentligen på
VDA, Visitationshandling;lr F III:9. Se även Cavonius, s. 18- 19, Göransson , s. 35- 41, 27 1- 277 och Virdestam a/ , s. 40- 49. Jfr ÅSU
nr 6, s. 37, nr 14, s. 89, 103, 126; Forsström, passim. 71 RA , Ed.
181 2 års uppfostringskommitte: V äxjö domkapitels utlåtande 12/ 6 1826 .
Aquilonius, s. 12 1-122 . Betr. problemet Teg ner och folkskolan se t. ex.
ÅSU nr 14, s. 113 ff. Ca vonius, s. 20-55, Göransson, s. 261-286,
196
FOLKSKOL V ÄSEN DETS T ILLSTÄND
AV 1860 -TALET
BÖRJAN
uu VDA, Inspektionsberättelser. Berättelser om fol kskolorn a i riket fö r
åren 1861 - 1863 II, s. 1- 12 2. 10 Förhandlingar etc. 1863 och Sko lvännen, nr 15- 16/ 1864. - En kort översikt av folkundervisni ngen i
stiftet (förf. dr K. H. Johansson) ingår i Växjö stift i ord och bil d,
Stcckhol m 19 50, s. 568-573, där främst biskoparna \'<lallquists, Tcgners
och Hcurlins srr;i vanden berörs. Beträffande Hetu·lin och hans verksamhet
inom stiftet se t. ex. Lange och Cronqvist.
°
197
KALLOR OCH LITTERA TUR
(Inom parentes an ges de i detta arbete begagnade förkortningarna)
HANDSKRIFTER
Rilmrkiv et, Stock.holm (RA)
Växjö domlupitels arkiv, Vadstena (VDA)
Växelundervisningssä llskapets arkiv. Stockholm
(VXA)
TRYCKT A URKUNDSA.lvlLINGAR
Berätte lser om folkskolorna i riket för åren 1861- 1863 II, Stockholm
1865 (l3Fsk II)
"
Hall , B. R., Å rsböcke r i sve nsk und ervi sningshistoria (ASU):
Serienummer 13 Sveriges a!Jmiinna folkskolestaclgar 1842-192 1,
Lund 1924
Serienummer 3 3 Gustav II Adolf, Skytte, Ra tich, Comenius Reformpecl ;tgog ik , Lund 1931
Serienummer 35 Folkpedagogiska stiftsstat uter, Lund 1932
Serienummer 45-46 Folkpedagogiska utlåtanden, Lund 193 5
Wallquist, O., Ecclesiastique Samlingar I, Il. Växjö 1788, Stockholm 1791
ÖVRIGA TRYCKTA ARBETEN
Aquiloniu s, K., Det svens b folk und erv isnin gsväsen det 1.8 08- 18 60 (I
sve nska folkskolans historia II, redaktiOn VIktor Freclnksson), Stockholm 1942
Arcaclius, C. 0., Franzen, J. A., Zetter k v ist, E. A., Växjö stifts herda minne I, Växjö 1921
Berggren, T., Om Espingen och Skol-Katrina, Moh~?a 1943 ...
Blomen, S., Älghults förste ordinarie lär<tre (I Alghultskro111ka, Nybro 1962. Jfr även Krönikan: Växjö 1941 och 1943)
.
Cavoniu s, G., Esaias Tegners inställning till folkskolan (I ASU senenummer 106), Lund 1966
Cronqvist, Th., Biskop Ch. I. Heurlin oc h sko lvä sen~e t i Växjö stift (I
Hylten-C.lValliusföreningens årsbok 1946), VäxJÖ 1947
198
D,thm, O. E. L., Skolmästarekonst, Kalmar 1846
Fineman, C. 0., Anvisning till folkscholors organisation och lednin g efte r
\Yl exe luncl ervi snings-Methocl en, Stockholm 18 3 O
Forsström, A., Tegner och Jönköpings skola (I Tegnerstudier tillägnade
Algot Werin), Malmö 194 2
Förhandlingar vid Fjercle Allmänna Svenska Folkskolläraremötet i Jönköping elen 7, 8 och 9 juli 1863, Jönköping 1863
Gierow, A., Tegner och Lanca ste r (I Tegnerstudier tillägnade Algot Werin) , Malmö 1942
Gustavsson, K., Historik över Hovmantorps skolväsen (I Minnesskrift
för Hovmantorps sko la), Växjö 1942
Göransson, C. E., Biskop Tegner i traditionen och i verkligheten, Kalmar 1959
Hall, B. R., Årsböcker i svensk und ervis ningshistoria:
Serienummer 3 Självbiografier av folkskollärare, Lund 192 1
Serienummer 6 Lankasters kolor, Lund 1922
Serienummer 12 Ur Husby-Rekarna - Odensjö - och Garpenbergs
skolhistoria, Lund 1924
Serienummer 14 Ur Växjö stifts folkundervisningshistoria 17951865, Lund 1925
Serienummer 3 6 Hågkomste r från folkskola och folk und erv isning,
Lund 193 2
Serienummer 41 Seminarierna, Lund 19 3 4
Serienummer 47-48 Seminarieminnen, Lund 1936
Serienummer 51 Hågkomster från folkskola och folkuncl erv isning,
Lund 1937
Seriemunmer 54-55 Folkskoleminnen IV, Lund 1938
Serienummer 6 5 Hågkom ste r från f o l kskob, f o l k unel ervisnin g och
seminarium V, Lund 1942
Serienummer l 06 Esaias Tegners och Erik Gustaf Geijers inställning
till folk skola och folkupply sn ing, Lund 1966
Hultkvist, K. A., Om Tegner och folkskolan, Lund 192 5
Jansson, G., Tegner och politiken 18 15- 184 0, Uppsala 1948
Kaleen, G., Sveriges första folkskollär<trförening, Stockholm 1966
Lange, B., Christoffer Isak Hetu·lin so m politiker, Lund 194 8
Linden, A., Buskvarna skola 18 22-19 16 , Jönköping 1916
Lindsten, C., Biskop Petru s Jonae Angermannus. En sm å länds k Ruclbeckius (I H ylten-Cavalliusföre nin ge ns årsbok 1941 ), Växjö 1941
Linge , K., Hur elen svenska folk skolan kom till (I Verclandis smås krifter
nr 62), Stockholm 1911
Ljun gsteclt, J. \Yl., Växjö folkskoleseminarium, dess uppkom st och ut veckling (I Hylten-Cavalliusföreningens årsbok 1943) , Växjö 1944
Paulsson, P., Historik öfver Folkundervisningen i Sverige. Från äldsta tid
till närvarande tid, Stockholm 1866
Rodhe, E., Den sve nska folk skol ans förhistoria särskilt uneler medeltiden
(I svenska folkskola n s historia I, reda k tio n Vik to r F redriksson),
Stockholm 1940
199
---Rydsjö, D., Es~ias Tegner och folkundervisningen (I Festskrift till ä gn~d
Avel Herxlin), Lund 1935
Schuck, H. Svensk LitteraturhistOria I, Stockholm 1890
Sjöstrand, \Yl. ~1 Pedagogikens historia II, III, Lund 196 5, 1961
b/ Esaias Tegners uppf:ntning om läroverkens och folkskolans bild ning smål (I ÄSU serienummer l 06), Lund 1966
Skolvännen nr 15 - 16, Protokoll, hållet vid \Yiexjö Stifts Fo lk s kollär~re s
första Stiftsmöte i staden \Yl ex jö den 19 och 2 O juli 18 64, Göteborg
1864
Sundberg, A. G. och Björkman, D. Th., Matrikel öfver Rikets Orgelnister, Kantorer och Folkskolelär~re, \'V'exiö 1869
Svensson, P. R., Praktisk handledning för vexelundervisnin3 i folkscholor,
Stockholm 182 3
Warne, A., a/ Till folkskolans förhistoria i Sverige, Stockholm 1929
b/ Den svenska folkundervi sningens historia från reformationen till
1809 (I svenska folkskolans historia I, redaktion VikDJr Fredriksson) ,
Stockholm 1940
c/ Om t illkomsten av vår första folkskalestadga (I ÄSU serienum mer 103), Lund 1961
\'<festling, B. G . \'V'., Huvuddxagen av den svenska folkundervisningens
historia, Stockholm 1900
Virdestam, G., a/ Under Växjödomens spira, Malmö 1936
b/ Kring Östra bo och Sankt Sigfrids källa, Malmö 19 3 6
Wrangel, E. och Böök, Fr., Esaias Tegners samlade sk rifter VIII, Stockholm 19 2 3
BILDREGISTER
l.
2.
Trä snitt till l O Guds bud . ... . .. . .. . . . ... . .. . . ... . . , .. .
Katekesförhör i hemmet . ... .. . ... .. ....... . . . . . .. ... .
3. Interiör frå n flyttande skola
.. . .... . ... . . ..... . ... , .. .
19
4 . skolmoster i byskolan . .. .. ... ... . ... . .... . ... ........ . .
38
5. Skolmäst~ren i byskolan
39
7 . Per Reinhold Svensson . ... . .. .... . . . ................. .
8. Vrigstads pedagogi 1826- 1917 . .. . . . .. . .. .. . . .... . .. . .
9. Bonderiksdagsmannen Sven Heurlin . ... .......... . .... . . .
49
. . .... . ... . ..... . . ... . . .. . . .. .
6. Domprosten H åkan Sjögren ...... .... . .... .. . ..... . . . . .
45
5l
59
Skolläraren i katedern . . . ...... . .... ... ...... . .. .. .... . .
69
Esaias T eg mir
12. Protokoll om folkundervisningen vid Tegners visitation i Kalv svik den 17/8 1828 .. . ...... . ...... .... ...... . ........ .
13. Christofer Isa a c Heurlin .. . ... . .. ... . ... .. .. .. .. . . ... .
14. Folkskalestadgan av år 1842, titelsidan . . . . .... . . . . . . ... .
99
l O.
l l.
15 . skolstuga i Öja församling
200
9
17
102
121
125
. .................... .. .... .
137
16. Gamla sockenstugan i Hovm eintorps församling . . ........ . .
139
17. Domprosten Håkan Sjögrens ABC - bok, titelbladet ..... . .. . .
l 5l
18. Abraham
157
Rundbäck
201
Gränna 17, 21, 43, 51-53, 65, 82,
144, 147, 152, 158
Gårdsby 38, 43, 53, 65, 70, 73, 146,
148
Gällaryd 67, 142, 146, 148
Göteryd 23, 26, 70, 135, 146, 148
GEOGRAFISKT REGISTER
Agunnaryd 25, 33, 36, 72, 82, 93,
101, 141, 147
Algutsboda 24, 25, 28, 33, 67, 72,
85, 93, 131, 133, 134, 146, 148,
151, 152, 180
Allbo 119
Almesäkra 63, 70, 72. 136, 153
Almundsryd 63, 65, 131, 135
Alseda 36, 67, 70, 78, 104, 142, 146,
158
Anderstorp 146
Aneboda 73, 8 5
Angelstad 23, 24, 26, 33, 36, 67,
70, 82
Annerstad 23-25, 67, 70, 72, 73,
90, 146
Aringsås 72, 79, 146
Arvidabo 89
Asa 73, 143, 148
Bankeryd 70, 72, 146, 147
Barkeryd 36, 62, 68, 70, 71, 86, 87,
88, 94
Barnarp 70, 128, 146, 182
Barnängen 11 5
Berg 70, 73
Berga 36
Bergquara 37, 13 6
Bergunda 37, 43, 53, 65, 136, 138,
146, 148
Björkö 36, 69, 70, 85, 134, 138, 146,
148
Blekinge 18
Blädinge 75, 104, 138, 146, 148
Bockaboda 75, 79
Bolmarö 90
202
Bolmsö 36, 72, 86, 144, 146, 148
Bondstorp 79, 8 5, l 3 8, 14 5, 41 8
Bredaryd 89, 139, 148
Bringetofta 36, 63, 65, 74, 130, 133,
136
Burseryd 65, 85, 128, 138, 147
Byarum 60, 72, 74, 78, 146, 148
Båraryd 65, 74, 79, 146, 148
Bäckaby 65, 70, 71, 74
Bäckseda 36, 70, 71, 104, 146, 148
Dannäs 75, 85, 128, I44, 148, 15 3
Drev 70, 73, 82, 104, 148
Dädesjö 23, 26, 33, 70, 72, 78, 86,
138, 146, 148
Dänningelanda 70, 72, 173
Eckersholm 60, 74
Ekeberga 70, 146, 147
Eksjö 87
England 48
Eskilstorp 89
Europa 48, 82, 88, 109
Femsjö 67, 79, 81, 138, 148
Formetorp 99, 174
Forsarum 72
Forsheda 67, 139, 146
Fryele 72, 83, 139, 146, 148
Fröderyd 21, 36, 70, 74, 146, 148
Furuby 36, 68, 134
Färgaryd 67, 71, 85, 136, 139, 146,
148
Gnosjö 72, 128, 145, I47
Granhult 37
Hagshult I 39, 148
Hakarp 58, 70, 153
Halland 81
Hallaryd 26, 63, 68, 70, 72, 75,
139, 146
Hamneda 70, 71, 84, 140, 148
Hemmesjö 60, 70, 146, 148
Herrestad 61, 6 5, 15 3, l 54, l 58
Herråkra 79, 138, 148
Hestra 25, 90, 128, 145, 147
Hinneryd 70, 140, 148
Hjortsberga 100, 146
Hjälmseryd 68, 70, 128
Hjärtlanda 69-71
Holkaryd Lillegård 5O
Hornaryd 70, 104, 142, 148
Hovmantorp 36, 68, 71, 88, 137,
144, 147
Hult Norregåt·d 44
Hultsjö 36, 70, 71
Huseby 60, 63
Huskvarna 58, 65, 68, 98, 147, 153,
158
Hylletofta 67, 13 O
Håkanstorp 89
Hånger 134, 136, 142, 148
Hälleberga 24, 67, 143
Härlunda 68, 74
Härlöv Ringagård 37
Hörle 60, 63, 65, 143, 153, 158
Indien 48
Jerusalem 17 3
Järsnäs 67, 69, 128
Järstorp 70, 85, 146, 148, 158
Jät 98, 139, 145, 147, 174
Jönköping 17, 20, 36, 57, 62, 68,
74, 82, 87, 120, 124, 128, 144,
147, 152, 158, 171, 182
Jönköpings län 65, 70, 122
Kalkatorp l O5
Kalmar 18, 20, 138, 142, 143,
Kalvshaga U gglegård I 00, 17 4
Kalvsvik 72, 75, 85, 98, IOO,
148
Karlskrona 60
Karlstorp 37, 72, 83, 90, 104
Kerrarp 85
Kläcklinge 100, I 7 4
Kompersmåla 15 3
Korsberga 70-72, 75
Kosta 15 8
Kronobergs län 57, 65, 70, 119,
Kulltorp 26, 140, 146, 148
Kvennebet·ga 72, 85, 98, 101
Kylahof 136
Kållerstad 14 5, 14 7
Källeryd 61, 72, 7 5
Kärda 61, 67, 85, 128, 136,
146, 148, 153, 158
Kävsjö 145
154
146,
188
142,
Lannaskede 70, 146, 148
Lekaryd 27, 65, 69, 74, 78, 104,
146, 148
Lekeryd 38, 43, 44, 53, 65, 70, 75,
142, 147
Lemnhult 69, 70
Lenhovda 69, 78, 140, 145, 148
Lessebo 60
Lidhult 135, 140, 148
Lilla Lunnaberg 21
Linneryd 38, 63, 69, 71, 88
Ljuder 70, 8 O, 86, 94
Ljunga 75, 84, 85, 94, 130, 140,
146, 148
Ljungarum 36, 62, 63, 65, 69, 75,
146
Ljungby 188
Lund 22, 50, 87, 182
Lyckås 153
Långaryd 70, 71, 140, 146, 148
Långasjö 63, 70, 80, 94
Lövfällan 44
Madras 48
Malmbäck 68, 79, 129, 133, 146,
148
203
Markaryd 23, 70, 86, 95, 128, 134,
140, 146, 148
Mistelås 61 , 9 O
Moheda 23, 67, 72, 73, 79, 86, 95,
146
Myresjö 70, 142, 146, 148
Månsarp 36, 70
Nissafors 61
Norge 112
Norra Berg 61
Nottebäck 24, 27, 36, 37, 43, 65,
146
Nydala 63, 65, 67, 79, 84, 140, 148
Nye 140, 146, 148
Näshult 72, 141, 148
Nässjö 62, 65, 70, 86, 87
Nävelsjö 69, 72, 73, 138, 148
Nöbbele 47, 65, 68, 70, 74, 80, 146,
147
Odensjö 25, 131, 135, 140, 146, 148
Ohs 15 8
Ormesberga 70, 73
Pjätteryd 25, 67, 101, 141, 148
Ramkvilla 63, 67
Ramsjöholm 44
Reftele 33, 145, 147
Rogberga 63, 70, 146
Rydaholm 70, 89, 142, 145, 147
Ryssby 33, 36, 64, 65, 93, 145, 146
Smdseryd 70, 72, 75, 136, 142, 145,
147
S:tndsjö 70, 145, 147
Sjösås 27, 36, 68, 70, 104, 142, 146,
147
Skara 58
Skatelöv 24, 33, 34, 36, 47, 60, 63,
65, 74, 105
Skede 146, 148
Skepperstad 3 6, 72
Skirö 72, 146, 147
Skriperyd 89
Skåne 64, 170
204
Skärstad 64, 65, 80, 144, 147, 153,
158
Slätthult 122
Slätthög 27, 73, so, 85, 89, 90, 93,
146, 148
Solberga 67, 87
S. Sandsjö 62, 65, 67, 134, 146, 148
Stenberga 67, 141, 146, 148
Stenbrohult 23, 33-36, 68, 128,
132, 146, 147
Stockaryd 69, 79
St:.~ckholm 50, 53, 57, 60, 64, 73,
74, 107, 115, 149
Strängnäs 8
Sunnerbo 94
Svarttorp 44, 53, 65, 142, 147
Svenarum 70, 90, 140, 148
Sverige 49, 110, 115, 118, 122
Säby 74
Söraby 63, 65, 75, 141, 142, 147
Tagel 61, 90
Tannåker 144
Tegnaby 70
Tingsås 68, 70, 136, 170
Tjugeboda 100, 174
Tjureda 70, 143, 146, 148
Tofteryd 65, 78, 128, 145, 147
Tolg 70, 73, 143, 148
Torp 86
TorpJ 70, 73, 173
Traryd 23, 26, 70, 146
Tuta1-yd 67, 137, 145, 148
Tyskland 118
Tånnö 72, 143, 148
Tävelsils 64, 65, 72, 128, 145, 147
Vederslöv 70, 72, 146, 148, 173
Vetlanda 67, 8 6
V il! sta d 6 5, 7 5, 8 l , 8 3, 9 l , l 33 ,
146, 147
Virestad 68, 80, 88, 91, 101, 129,
135, 146, 147, 148
Visby 112
Visingsö 17, 21, 26, 42, 44, 52, 65,
98, 146, 147, 153, 158
Vislanda 26, 27, 33, 67, 75, 85, 95,
104, 105, 135, 146, 148
Vitteryd 23, 26, 33, 67
Vrigstad 21, 43, 50, 51, 65, 79, 97,
98, 130, 140, 147, 153, 158
V rigstad Månsgård 21
Vrå 135, 140, 148
V. Torsås 72, 74
Våthult 74
Våxtorp 63, 67, 70, 71, 143, 148
Väckelsång 25, 67, 70, 132, 135
Värnamo 60, 63, 65, 143, 145, 147,
158
Västerstad 64
Västervik 20
Västerås 8
Västra härad 184
Växjö 8, 10-13, 17, 20, 27, 32, 36,
37, 43--47, 49, 53--55, 57, 64,
65, 68, 70, 73, 74, 97, 98, 108,
109, 112, 124, 127, 128, 138-145, 147, 149, 152, 158, 171, 181,
182, 185, 188, 193
Växjö stift 7, 12, 13, 21, 22, 30, 32,
33, 35, 39, 41, 43, 49, 50, 56, 57,
64, 65, 71, 104, 106, 109, 112,
118, 122, 124, 126, 127, 152, 156,
176, 182, 191
Åker 35, 80, 93, 94, 134, 145
Åkersände 7 3
Åryd 60
Ås 24, 27, 30, 31, 70, 104, 137,
145, 147
Åsbyholm 74
Åseda 33, 36, 70, 79, 83, 85, 128,
129, 135, 143, 145, 147
Åsenhöga 67
Ädelfors 120
Älghult 24, 27, 33, 35, 85, 101, 129,
143, 146, 148
Älmeboda 36, 67, 72, 100, 134, 140,
146, 148
Ödestugu 71, 79, 136
Öggestorp 70, 75, 134, 140, 146, 148
Öja 37, 78, 136, 138, 146, 148
Öjaby 72, 146, 148
Ökna 146, 148
Öland 73
Ölmstad 75, 146, 148
Ör 67, 73, 75
Östra härad 184
Ö. Torsås 65, 68, 74, 143, 146, 147
Unnaryd 24, 27, 34, 65, 70, 72, 75,
146, 148, 151, 152, 180
Uppsala 113
Uppvidinge 18 4
Urshult 70, 132, 135, 137, 145,
146, 148
Urås~1 69, 143, 145, 147, 148
Vallsjö 146, 147, 148
Vartorp 141
205
Fornarrder 13 O
Forsell, C. G. af 177
Forsell, O. H. 176, 177
Franzen 176
Frimodig 78
Fryxell 77, 176
Fägerskjöld 75, 144
PERSONREGisTER
Abbot 178
Adelnvärd 64, 144, 153, 158
Adlerbeth 44, 143
Adlerbrant 74
Agardh 77
Agrell, C. M. 74, 105
Agrell, E. 8 8
Ahlstedt 67
Allguren 93, 131, 134
Almquist, A. 176
Almquist, C. J. L. 176
Andersson, I. 142
Andersson, J. 141
Andersson, P. 89
Appelberg 44
Arell 37
Aschan 60
Atzerodt 176
Baazius l O
Barth 150, 176
Becker 177
Bell 48, 57
Bengtsson, D. 89
Bengtsson, P. 75
Bergenstråle 124
Bergquist 176
Bergsted t 71, 173
Berlin 167, 178
Bexell 13 8
Björnberg 86
Blomdahl 73
Blomgren 141
Blommendahl 46
Blommendahl, C. G. 139
Bolin 73
206
Brahe 21, 52, l 53, l 58
Branting 34
Broberg 142
Bruze 90
Bruzelius 177
Bäckström 178
Car:lson 17 9, 18 5, l 8 6
Cavallius 13 8
Cedercrantz 24, 3 O
Christophersson 120
Cm ttingius 46, 177
CoFiander l 39
Crc nander 7 4
Da',;m 177
Dahl 176
Dabröm 62
Danielsson 7 7
Dillner 178
Dr;;cander 74
Drysen 28, 29
Ehrenstråle 74
Ekelund 177
Eklin 44
Eklund 150, 176
Ekman 150
Eliming 60
Elmgren 124, 149
Eneroth 178
Eriksson 8 9
Filen 15 o
Fleetwood 7 5
Fleischer 178
Fonten 3 8, 53
Gasslander 6 O
Geijer 177
Gerlach 176
Gumaelius, B. 23
Gumaelius, O. J. 177
Gustaf II Adolf 19
Gyllenstierna 21, 50, 97, 153, 158
Hafström 50
Hallenberg, J. 75, 139
Hallenberg, P. 182
Hamilton, C. A. 74
Hamilton, H. 60, 63
Hamilton, J. 60
Hamilton, M. 60
Hartman, C. J. 178
Hartman, G. J. 177
Heurlin, Chr. l. 41, 57, 107, 110,
112, 119, 120, 123, 152, 154, 155
Heurlin, S. 57, 91, 119, 120, 122
Hierta, C. G. 75
Hierta (J ärta), H. 7 5
Hill 115
Holm 88
Holm k vist 13 8
Hiibner 46, 61, 150, 173, 176
Håkansdotter, Sara 73
Håkansdotter, Stina 7 3
Hägerman 167, 177
Jansson 142
Johansson 105
Jonae, Petrus 8, l O
Jonsdotter, L 7 3
Jonsdotter, S. 73
Jonsson, I. 13 8
Jonsson, J. 141
Jonsson, P. 142
Josephine 158
Junker 168, 176
Karl Johan 112
Kindgren 142
Krusell 142
af Kullberg 51, 154
Köllner 75
Lagergren 3 8
Lagerhamn 15 O, 17 6
Lancaster 48, 57, 73
Landgren 177
Larsson 138
Laurell 178
Len1Chen 90
Lidholm 142
Liljeström 140
Lindblom, Jak. 63, 167, 173, 176
Lindblom, J. 8 O
Lindkvist 73
Lindström 7 5, 15 2
Ling 178
Linnaeus, Sam. 2 3
Linne, C. v. 23
Linner 136
Linnerhjelm 74
Lisco 176
Ljungfeldt 75
L jungkran t z 141
Loenbom 177
Lund 10, 12, 13
Lundgren 176
Lundström 17 8
Luther 8, 2 9, 3 2, 6 l , 12 6, l 5O
Lönegren 141, 142
Lön q uist 14 O
Löwensköld 61
Mankell 178
Mellin, G. H. 177
Mellin, S. G. 54, 109
v. Mentzer 178
Moberg 74
Månsson 77
Mörner, C. l 2 4
Mörner, L. 79
Nilsson 178
N ohrborg 17 6
207
Nordblom 178
Nordlander 142
Norlander 5 8
Ny 73
Nylander 62
Nyman 128
Nyström 142
Nösselt 177
Odenkran t z 7 4
Ohlsson 176
Ohrbeck 75
Olander 182
Oldberg 150, 176
Olshausen 17 6
Olsson 61
Osander 2 2, l 04
Oscar 112
Oseen 63
v. Otter 75
v. Otter, S. 37
Ouchterlony 89
Palmblad, M. F. 177
Palmblad, W. F. J. 177
Palmgren 5 l
Paulinius, Laur. 8
Persson, I. 64
Persson, J. 89
Persson, P. 12 O
Petersen l 54
Petersen, Ph. 61
Petersson 12 2
Pihlstrand 177
Posse 100, 136, 174
P ålsson l 00
Ramback 176
Rappe 61, 90, 141
Rask 46
Re g ner 173, 177
Renner 74
Reuterdahl l 5 5
Reuterholm 22, 32
Ribbing 75
Roos 176
Rosengren 87, 88
Ruberg 70
208
Rudbeckius 8
Rudenschöld 18 3
Rundbäck, A. 56, 156, 161, 164167, 169, 170, 182, 193
Rundbäck, J. 186
Rydeman 87, 88
R y dem an 13 5
Ryden 100
Rylarrder 142
R y man l 3 8
Sahlström 77
S:unuelsson 89
Sandersköld l 04
Scarinius l O, 11
scharta u 17 6
v. Scheele 130
Schlez 150, 178
Schliiter 22
Schön 61
Silverstolpe, F. O. 152
Silverstolpe, G. 77
Simonsdotter l O5
Sjögren 44, 45, 47, 53, 54, 74, 127,
149, 152, 158, 173, 176.
Sjölin 62, 88
Sommer 178
Stephani 8
Stieler 17 8
Stjernsvärd 178
Stoud Platou 150, 177
Strinnholm 177
Sture 58
Svebilius 29, 61
Svedbom 176
Svensson, J. 142
Svensson, P. R. 49
v. Sydow 178
Virgander 13 5
Vising 73
Wallberg 127, 140, 149
Wallin 11 3, 17 6
Wallquist 10, 36, 43
\'V' arnsted t 7 5
Welander 149, 150, 176
\'V' ennerberg 18 5
Westerling 179
Wetterling 57
\'V' etterstrand 44, 14 3
Widen, A. 60, 68
Widen, M. 142
Wieland 178
Wiesel, A. 34
Wiesel, S. 2 6
Winge 150, 176, 177
Wrede 86
Zweigbergk 177
Åberg 168, 176, 177
Ågren 177
Åhs 89
Åkerberg 73
Åkerblom 167, 176
Åkerman 178
Tegner 41, 42, 50, 51, 54, 60, 62,
66, 75, 87, 97, 98, 101, 104-116,
119, 124, 249, 174
Thealander 94
Theorin 140
Tilgenkampf 176
Tuneld 177
Törner 51
209
INNEHÅLL
FÖRORD
ÄLDRE KYRKLIG FOLKUNDERVISNING . . . . . . . . . . . . . . . .
Predikan och predilmförhör ........................... .
Nattvards- och äktenskapsförhör
..................... .
K yrkadisciplin och visitationer ......................... .
Den kyrkliga folkundervisningen och 1686 års kyrkolag. Husförhör .......................................... · ·. ·
Den kyrkliga folkundervisningens betydelse ............. .
12
13
ÄLDRE FOLKUNDER VISNING GENOM LEKMÄN
Hemundervisningen
.................................
.........................................
Klockarna
De ambulerande lärarna ...............................
Dc första skolorna . . ................................
.
.
.
.
15
15
16
17
19
ETT 1700-TALSPROJEKT OM LANDSSKOLOR OCH DESS
MOTTAGANDE I VÄXJÖ STIFT ................... .
Betänkande, råd och förslag om landsskolor infordras ....... .
Landsskolor önskvärda ............................... .
Hinder för inrättande av skolor ....................... .
Förslag till förbättringar ............................. .
Domkapidets och länsstyrelsens i Växjö utlåtanden ....... .
22
22
23
24
26
30
FOLKUNDERVISNINGSANSTALTER MOT SLUTET AV 1700TALET
........................................... .
Tillståndet enligt sockenrapporter 1768 ................. .
Vidgad undervisning genom privatlärare och klockare ..... .
Antagna skolmästare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .......... .
Skolor och dona tioner ............................... .
33
33
35
36
37
ALLMÄNNA SKOLSTRÄ V ANDEN OCH NYA SKOLOR I
BÖRJAN AV 1800-TALET ........................ ..
Uppfostringskommitteerna ............................. .
Tillståndet inom stiftet ............................... .
Donationsskolan i Svarttorp ........................... .
Sjögrenska fattigskolan i Växjö ......................... .
41
41
42
43
44
210
7
8
10
11
EN NY UNDER VISNINGSMETOD . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Växelundervisningen introduceras i Sverige . . . . . . . . . . . . . .
De äldre skolorna och växelundervisningen . . . . . . . . . . . . . . . .
"Skolmästareanstalt" i Växjö . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Exempel på växelundervisning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
48
48
5O
53
54
VÄXELUNDER VISNINGSSKOLOR
Skolan i Jönköping
.................................
Bruks- och herrgårdsskolor ...........................
Skolinrä ttningar på landsbygden .......................
Sammanfattande uppgift om skolor .....................
57
57
58
61
64
.
.
.
.
SKOLMÄSTARE, TILLFÄLLIGA LÄRARE OCH sKOLDONATORER PÅ 1820- OCH 1830-TALEN ................. .
Klockarna som skolmästare ........................... .
Antagna ambulerande skolmästare ..................... .
De tillfälliga lärarna ................................. .
skoldonationer ....................................... .
66
66
68
72
74
DEN ALLMÄNNA OPINIONEN INFÖR 1820- OCH 1830T ALENS FOLKSKOLEFRÄGOR
..................... .
Omdömen om den traditionella undervisningen ........... .
Principiella invändningar mot en utökad folkundervisning ... .
Ekonomiska svårigheter och andra hinder ............... .
Några interiörer från sockenstämmorna ................. .
Positiva uttalanden och förslag ....................... .
77
78
82
85
89
92
STIFTSSTYRELSEN PÅ BISKOP TEGNERS TID OCH FOLKSKOLESTRÄ V ANDENA ............................. .
Visitatorn Tegner och folkundervisningen ............... .
Domkapitlet och uppfostringskommitteernas förslag ....... .
Folkskalefrågor vid stiftsmötet i Växjö 1836 ............. .
97
97
106
108
BISKOP, LANDSHÖVDINGAR OCH RIKSDAGSMÄN OM
FÖRSLAGET TILL LAGST ADGAD FOLKSKOLA ..... .
Växjö domkapitels yttrande år 18 39 om folkskolor ....... .
Riksdagsmän från Växjö stift om förslaget till lagstadgad
folkskola
Domkapidets och landshövdingarnas yttranden år 1842 över
lagförslaget om folkskola ............................. .
DEN LAGSTADGADE FOLKSKOLANS GENOMFÖRANDE ..
Den första konfrontationen med stadgan ............... .
Allmänna och principiella betänkligheter ............... .
Ekonomiska svårigheter ............................... .
112
112
119
124
127
127
130
134
211
Lärarfrågan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Beslut om åtgärder. Inrättande av folkskola . . . . . . . . . . . . . .
Domkapitlet och folkskolans genomförande . . . . . . . . . . . . . .
FOLKSKOLVÄSENDETS TILLSTÅND I BÖRJAN AV 1 860TALET
skolorganisationens omfattning
....................... .
De flyttande skolorna
. . . ... .. . ... . . . ... . . .. ..... .... .
Småskolor
Repetitionsförhör
.... . . . .... . . . . ... .. . .. .. .. . . . ..... .
Undervisningstiden . ... . .. ... . .. .. .... . .. . ... ... . .. . . . .
Skollokalerna och skolmöblerna . . . . .. . ... .. ..... ...... .. .
Undervisningen
.. ... .. ... . . .. . . . . .... ......... . ..... .
Ar·betsordning och skolgång . . . . .. .. . . ... .... .......... .
Präster och lärare . .
. .............. . ............. .
Den allmänna opinionen
13 7
143
149
De som ingått som medlemmar i Föreningen fiir Sl'Cn.~k wrdcr visning.~llisto ria (adreso :
Drottnin gga tan 108, S to ckho lm; postgiro .'iUOOl) rnl'd e n årsavgift n v 15:- kr erhåller
utan kostnad Föreningens årsböcker bokhandelspris per ar uppgår ofta till mångdubbelt delta belopp.
Här länmas en förteckning på d e senaste ärgånga rna:
156
!56
!5 9
Ärg. XXXIX
vol.
99-100
(1959)
Arg. XL
,.
101
,
102
»
103
»
104
(1960)
160
161
162
t 63
165
169
Arg. XLI
(1961)
170
171
105
BILAGOR
173
NOTER OCH KOMMENTARER
194
KÄLLOR OCH LITTERA TUR
198
BILDREGISTER
201
GEOGRAFISKT REGISTER
202
(1963)
PERSONREGISTER
206
Årg. XLJV
Ar:;. XLII
tllJ62)
Arg. XLIII
»
106
..
107
..
10[1
»
109
llO
ll1
(19M)
112
Arg. XLV
( 1965)
113
.. 114
Årg. XLVI
115
(1966)
116
212
UNIV."BIBl.
3 OMAJ 1969
lJPP~ALA
Albin Warne, Läroverksfrågan i vllrt land nnder IO·IO·talel . ... ..... . . . ......... . .. . . ... . Kr 25:Einar Ekman, Diakonala insatser i svensk socialpedagogik å rrn 1R52-1904 i belysning av
den allmiinna utve cklingen på omr~rlel ... . . . Kr 20:-Hugo Tcnerz, Folkupply tiningsnrbetel i Norr·
bollens finnbygd friiu ä ldsta tid •ill sekelsk iftet
1900 •. .... ................ . ......... ... . . . K.r 20:Albin /J7amc, Om tillkomsten uv vår försto
... ............. ... .. . ... .. . Kr 10:folkskolestarlga
Sven Grauers, Anno Sandström 1854-1931. En
svensk reformpedagog ............. .....•... Kr 25:S . A. Kinbergs Dagbok. Anteckningar (rl\n se·
minarie- och lärarlir i Göteborg 1864-1868,
redigerade och kommenterade av Olof Em. Olsson Kr 20:Gösta Cavonins, Wilhelm Sjöstrand och Albert
Wibe rg, Esaias Tegners och Erik Gustaf Geijers
inställning till folkskola och folkupplysning .. Kr 30:Hjalm ar Torell och }olum Arvid Amber;:. Hågkomsler från skola och uud~rvisnin g XI. .... . . Kr 15:Eric }onus Almquist och Carl Gustaf Nordin.
Ur dcrns pedagogis ka l3nkevä rld . ... . ...... . Kr 15:Erik /11/elancler, Etisk fo stran i svensk obligatori ~ k skola frå n 1842 ... . ... . ............. . Kr 2[1:Axel Bromander, E:n skolma n berätta r . . . . . . . . Kr 25:Ivar Andrr]n, Folkundervisning och folkbildning
i Västmanlands län med stöd av l änets landsting Kr 20:J(/rts Bröms, Fridtjuv l1crgs pedagog ik med tyngd·
punkt på l id en före hans iiirs ta statsrådstid .. .. Kr 35:-A. !bin Wame, St riden om dc s. k. sm uliirovcrkcn Kr 20:Gustaf Si11gcird, Vandrande Schol:lres. Den gamla
djäknegångsseden
...... . ..... .. .. .. ...... . . Kr 20:Sam Rönnegård, Uno Lnnducrg, Folkundcrvis·
ningen i Leksand och Forshem i äldre tid . . .. Kr 20:Gustaf I<.aleen, Sveriges första folkskollärarförening .... . ..... . .. . . ........ .......... . . . Kr 30:-