1. No category

Helbrägdagöraren
ANDERS OLSSON
ÖSTERVÅLA
1
Jag själv är uppväxt i Östervåla och i dess andliga miljö i missionsförsamlingen. Där
fanns mina släktingar, som berättade om helbrägdagöraren Anders Olsson i
Buckarby. Anders Olsson var min fars morfar. Tidigt lyssnade jag på berättelserna i
Åbylund om Anders Olsson. Kristina, min farmor, i Åbylund kom från Buckarby.
Hos alla ättlingar till Anders Olsson finns det en stor stolthet att ha haft denne
Gudsman som stamfader. Denna uppsats om Anders Olsson är en sammanställning
av de fakta jag har, som jag vill skall föras vidare till kommande generationer. I
Östervåla och i min släkt har vi ett stort andligt arv att förvalta väl, så att Guds rike
etableras och växer till.
Kiell Tofters
Bragdebo Gård 18 april 2012
2
Helbrägdagöraren Anders Olsson i Buckarby
Den evangeliska folkväckelsen var mycket stark i Östervåla från mitten av 1800talet och in på 1900-talet. Väckelsefolket kallades för ”Läsare” och ”Missionsvänner”. År 1860 bildade de Östervåla missionsförening, som sedan 1920 heter
Östervåla missions-församling. När den 1935 firade sitt 75-års-jubileum hade
den 600 medlemmar, och var den största missionsförsamlingen på svenska
landsbygden. Gudsmän och gudskvinnor har varit ledare i denna väckelserörelse, och en av de främsta var småbonden Anders Olsson i Buckarby,
Östervåla. Förtroende var stort för denne gudsman och under 30 år var han
föreståndare i missionsförsamlingen, trots att det fanns anställda predikanter.
Det som var säreget med Anders Olsson var att han hade nådegåvan att bota sjuka
genom bön, handpåläggning och smörjelse med olja. Bibelstället för detta är Jakob
5:14-16. Under 1880-talet studerade missionsförsamlingens ledare detta bibelord och
fick tro för att i Jesu namn bota sjuka. Den förste som bad för helande var pastor C.
M. Johansson, som var missionsförsamlingens herde 1882-88. Föreståndaren Anders
Olsson fick också tro att be för människors helande och under många år bad han för
100-tals sjuka människors tillfrisknande. Ofta var det ögonblickliga helandeunder.
Under 1890-talet tjänade Anders Olsson ofta tillsammans med predikanten Stor-Olle
Olsson, som var pastor i Östervåla 1890-99.
Anders Olsson fotograferad av Berta Lindgren, fotograf i Östervåla 1887 – 1901.
3
Anders Olssons släkttavla
OLOF ERSSON
ANNA ANDERSDOTTER
PER ANDERSSON
KAJSA ANDERSDOTTER
(1795-1861)
(1794-1875)
(1787-1870)
(1800-1849)
Född: Västersälja Född: Yttre Tierp
Född: Borgen
Född: Kerstinbo Nora
Död: Buckarby
Död: Holm Nora
Död: Holm Nora
Död: Buckarby
ANDERS OLSSON
CAJSA PERSDOTTER
(1836-1916)
(1833-1901)
Född: Västersälja
Född: Buckarby Nora
Död: Buckarby Östervåla
Död: Buckarby Östervåla
BARN:
ANNA
(1865-1942) gift 1888 med Per Lindén (1863-1949), Ettingbo,
Barn: Ester (1890), Anna (1892), Lisa (1894), Signe (1896), Petrus (1900),
Lydia (1902), Paul (1904).
OLOF
(1868-1943) gift 1892 med Karin Jansdotter (1867-1946), Buckarby, Stenlunda
Inga barn.
PER
(1869-1918) gift 1902 med Mathilda Olsson (1884-1965), Annelund
Barn: Greta (1903), Petrus (1904), Valfrid (1906), Anna (1908), Nils (1909),
Astrid (1912), Olle (1914), Lisa (1916).
KARIN
(1871-1951) gift 1897 med Per Pettersson (1871-1952), Skogbo
Barn: Petrus (1899), Anna (1901), Reinhold (1903), Magnus (1911).
KRISTINA
(1874-1958) gift 1900 med Per Johan Pettersson (1871-1927), Åbylund
Barn: Petrus (1901), Anna (1903), Adina (1906), Simon (1908), Johannes (1910),
Agnes (1911), Karin (1913), Greta (1915), Erik (1918), David (1920).
AUGUST
(1877-1950) Rosén gift 1903 med Lisa Pettersson (1875-1952) Rasbo, Enskede
Barn: Tyra (1904), Astrid (1908), Erland (1913).
4
Hela Anders Olssons familj samlad i Buckarby omkring 1896. Från vänster: Kristina (dotter), Per
Lindén med hustrun Anna (dotter), Cajsa (hustru), August (son), Anders Olsson, Per (son), AnnaLena (syster; 1825-1913), paret Karin och Olof (son), Karin (dotter). Barnen är Lisa (f. 1894), Anna
(f. 1892) och Ester (f. 1890) Lindén, Ettingbo.
Samtal i Åbylund 1951
Den 8 oktober 1951 fyllde Petrus Temdahl i Åbylund 50 år. Petrus hade i 30årsåldern åkt ut som missionär till Kongo, men efter tre år blivit svårt sjuk, fick åka
hem och var det sedan hela livet. I Åbylundshemmet hade man nära relation till
helbrägdagöraren Anders Olsson, eftersom hans dotter Kristina gifte sig med Per
Johan Petterson, varvid Kristina flyttade till Åbylund. Per och Kristina fick 10 barn,
av vilka Petrus var äldst. Per Pettersson (1871-1952), Skogbo, gift med Anders
Olssons dotter Karin, gästade denna dag Åbylund. Petrus bror Simon Tofters och
hans hustru Greta sammanförde Per Pettersson och Kristina i Åbylund till ett samtal
om Anders Olsson, som Simon spelade in på en trådspelare. Från detta samtal har
jag hämtat följande uppgifter om Anders Olsson.
5
Vådlig skogsbrand i Västersälja
Från Tegelsmora socken, från en by som ligger mellan Tegelsmora kyrka och
Örbyhus samhälle, kom en man, Anders Matsson (1768 Tegelsmora -1841
Ingeborgbo Östervåla), som blev gift med en flicka, Maria Nilsdotter (1766 Yttre
Tierp – 1841 Ingeborgbo Östervåla), från södra Tierp. De hade, vad vi vet, tre döttrar.
En av dem, som hette Helena och hade en utpräglad sångbegåvning, var piga i
Gundbo Östervåla, då hon blev bekant med och senare gift med Erik Ersson i
Ingeborgbo. Ett av deras barnbarnsbarn är sångaren och talaren Artur Eriksson. En
annan av de tre systrarna blev gift i Upplanda Östervåla. Den tredje, Anna
Andersdotter (1794 Yttre Tierp -1862 Buckarby Östervåla), blev gift med Olov Ersson
(1795 Västersälja -1862 Buckarby) i Västersälja Östervåla. De bodde på den gård, som
ägdes av Ullfors bruk och där Åkergrens senare bodde.
Olof Erssons svärfar, Anders Matsson, bodde tillsammans med hustru, dotter och
måg i Västersälja. En gång år 1826 var han i skogen och basade vidjor för
gärdsgårdsstängning och hade en eld för det arbetet. Han bedyrade att han hade
släckt elden. Samtidigt var där en man från Stärte och hade en eld för samma slags
arbete. Han svor på att han inte hade haft någon eld. Men eld kom lös och det brann i
skogen från Västersälja till Andersbo på en eftermiddag (6,5 km) enligt Per
Pettersson. Det måste ha varit en stark västanvind då. Det var väl det brunna
området som senare under många år kallades ”bränslen”.
Invånarna i Västersäljagården skyllades för eldsolyckan. Det gjordes utmätnint av
deras egendom av länsmannen. Man tog till och med sängkläderna i vaggan, där den
ettåriga Anna-Lena låg.
Snickeri, jorden och skogen
Olov Ersson i Västersälja var stolsnickare. Olov och hans hustru Anna fick fem barn,
som alla uppnådde hög ålder. Anna-Lena var född 1825 och blev 88 år. Karin föddes
1827 och blev 68 år. Stina 1829 och blev också 68 år. Erik föddes 1832 och blev 72 år.
Anders, som skulle bli helbrägdagörare, blev född 1835 och blev 81 år. Döttrarna
kom som barn eller tonåringar ut som pigor i bondgårdar. Anna-Lena var en tid i
Yvre i Tierp, där hon for illa och ådrog sig reumatism, som sedan plågade henne
resten av livet, men hon blev ändå äldst av syskonen. Sönerna började troligen tidigt
att hjälpa till i snickeriet. När Anders var tre år, år 1838, bodde familjen i Ragnarbo.
Då fick Anders ont i ett öga och blev blind på detta. Snart flyttade de tillbaka till
Västersälja.
På 1850-talet arrenderade familjen en gård i Gällarbo, troligen på ett femårskontrakt.
Anders var den enda bland sina syskon som kunde läsa och skriva. Vid den här tiden
arbetade Anders med jorden och skogen. En gång reste Anders och systern Stina
omkring till Örebro, Köping och Arboga, där de lagade rottingflätning i stolar. På så
sätt bidrog alla till familjens ekonomi. Anna-Lena och Stina flyttade hem från sina
6
pigtjänster, och nu var familjen samlad utom Karin, som blev gift i Tobbo Östervåla.
Anna-Lena skötte kreaturen. Olov Ersson, Erik och Stina oh de övriga arbetade så
mycket de hann med snickeri. Stina stod hela dagarna vid snickarbänken med
sågning och hyvling. Det var troligen mera påkostade stolar de tillverkade.
Med sammanhållning och mycket arbete stabiliserades ekonomin. Efter arrendets
upphörande kunde familjen köpa Buckarbygården av dess ägare Anders Andersson,
som en tid bodde kvar tillsammans med Olov Erssons familj, men sedan flyttade till
Hemmingsbo i Nora. Anders Andersson var en av väckelsepionjärerna i Östervåla.
Han predikade och bjöd in till möten. Under hans tid i början av 1950-talet hade 500
människor kommit till Buckarby på ett evangeliskt möte. Så det var en välsignad
plats som familjen från Västersälja och Gällarbo kom till. Anders Olsson hade också
blivit en Jesu lärjungen under tiden i Gällarbo. Efter en tid köptes även en gård i
Kanikebo, som senare övertogs av brodern Erik.
Familjen i Buckarby
Cajsa Persdotter (1833-1901) från Buckarby Nora kom som piga till sin faster och
hennes make i Gästbo Östervåla, där hon var i fem år. Hennes far var snickare och
var från Borgen Östervåla och bror till Anders Andersson i Borgen och Olof
Andersson i Bragdebo. Under tiden i Gästbo blev hon en Jesu lärjunge. Sedan kom
hon som piga till Ol Jans i Ginka och hösten 1863 som köksa hos kyrkoherde Esbjörn.
År 1863 byggde Anders Olsson ett nytt bostadshus i Buckarby och övertog gården
efter sin far. På våren 1864 firade Anders bröllop med Karin från Buckarby Nora. De
fick sex barn: Anna år 1865, Olov 1868, Per 1869, Karin 1871, Kristina (Stina) 1874 och
August (Rosén) 1877. De fem äldsta barnen bodde kvar i Östervåla.
August blev pastor inom Svenska Missionsförbundet. Under många år var han
pastor i Immanuelskyrkan, Stockholm, Missionsförbundets största församling.
Ärkebiskop Natan Söderblom sade om August Rosén, att han var Sveriges bäste
predikant!
Familjefadern och profetgestalten
Anders Olsson var en kroppsligt högväxt man, präglad av djupt allvar. Han var en
profetgestalt. Det var inte som predikare han imponerade utan genom Gudsfruktan
och de sällsamma andegåvor han ägde. Att genom handpåläggning och bön hela
människor i Jesu namn var en gåva som Anders Olsson använde flitigt, så att sjuka
människor blev friska. Han var de lidandes hjälpare, tröstare och vän. Han besökte
ofta självmant sjuka men kallades oftare till dem genom budsändning. Det finns
många exempel på fall, där människor rest sig upp direkt ur sängen, när Anders
Olsson hade bett för dem.
7
Den öppna spisen i hemmet i Buckarby, som Anders Olsson byggde 1863. Yngste sonen
August Rosén var också en begåvad målare, och han har målat denna tavla.
Ett sådant fall skall jag här ta upp: en man som inte var troende, hade en flicka, som
var sjuk. Flickans moder, som var troende bad sin man att hämta Anders Olsson,
8
men mannen var inte så modig, så han lät saken vänta. Dagarna gick och flickan blev
sämre. Då insåg fadern, att något måste göras, därför gick han till Anders Olsson och
bad honom följa med sig hem och bedja till Gud för den sjuka dottern. Anders
Olsson sade då: ”Det är underligt att du vill söka Gud i nöden, men du vill inte ha med
Gud att göra, då allt går dig väl. Jag går inte med dig.” Då blev fadern bedrövad och
svarade ödmjukt. ”Om farbror inte vill gå med för min skull, så gå då med mig för min
hustrus och min dotters skull.”
Efter ett tag var de båda på väg till den sjuka flickan. Vid början av vägen gick de
sida vid sida och talades vid men sedan bad Anders Olsson den sjuka flickans fader
att gå på lite för han ville gå för sig själv. Snart uppstod ett mellanrum mellan de
båda. Då hörde fadern att Anders Olsson gick och bad. Efter en stund ropade Anders
Olsson fadern till sig och sade: ”Nu vänder jag och går hem, ty nu har jag fått bönesvar.”
Han hade också fått det, för när fadern kom hem var flickan frisk.
Hur helandet började i Östervåla
”Helbrägdagörelserörelsen” (helanderörelsen) i Amerika, dess förkunnelse och
metoder började under 1880-talet att påverka förkunnare och församlingar i Sverige.
Två böcker av rörelsens mest kända företrädare, amerikanen William E. Boardman,
utgavs i Sverige. ”I Andens kraft. Eller kristlig erfarenhet i Skriftens ljus” utgavs i
Stockholm 1881. ”Herren din läkare (Jehova-Rofeka)” utgavs i Stockholm 1882.
Helanderörelsen visade på att vara sjuk inte var Guds vilja, att det gick att bli frisk
genom att handla i tro (”act faith”), be trons bön och smörja med olja enligt Jakobs
brev 5:14. Man kunde anlita ”Herren som läkare” och behövde inte lita på mediciner
och mänskliga läkare. ”Det gällde att tro på att man skulle bli helad, agera som om
man var helad och bekänna inför andra att man var helad – oavsett kroppsliga
symptom.” Helanderörelsen gjorde insteg i Sverige i väckelsekretsar, framförallt i
Närke och helgelserörelsen. Två av dess pionjärer och företrädare var ”drottningen
på Vita berget” Elsa Borg (1826-1909) och evangelisten Nelly Hall (1848-1916). Båda
träffade Boardman och Nelly Hall översatte hans bok om helande1
C. M. Johansson hade kommit i kontakt med helanderörelsen och troligen läst
Boardmans bok ”Herren din läkare”. Förtroende för Johansson som förkunnare,
herde och församlingsledare var stort. Han hade ett öppet sinne och studerade därför
de nya tankegångarna från Amerika om helande. Under många decennier talade
man väl i Östervåla om C. M. Johansson och hans tid i missionsföreningen.
Under Johanssons tid i Östervåla (1882-88) samtalade och studerade
missionsföreningens styrelse uppmaningen i Jakobs brev 5:13-18. Man började få tro
för att med bön och smörjande med olja bota sjuka. Läsarna i Östervåla var lärda att
sjukdom var ett fostrande lidande från Gud, vilket var den nyevangeliska
Joel Halldorf: Av denna världen? Emil Gustafson, moderniteten och den evangelikala väckelsen. Artos
& Norma bokförlag, Skellefteå 2012.
1
9
utgångspunkten. Så hade ju Rosenius och Lina Sandell undervisat. Genom
bibelstudiet började ”de äldste” i missionsföreningen inse att sjukdom inte var ett
positivt lidande från Gud, utan det var negativt och kunde besegras och göras om
intet. Den förste, som började att betjäna sjuka i Östervåla enligt Jakob 5:13-18 var C.
M. Johansson. Anders Olsson i Buckarby deltog i denna studieverksamhet och han
började också snart att be för sjuka.
C. M. Johansson var född i Växjö, där han började sin
predikobana 1882. Samma år blev han predikant i
Östervåla, där han arbetade med stor framgång och till
mycken välsignelse i sex år till 1888. Åren 1888-1891 hade
Johansson tjänst i Östersund. Då inträdde han i Svenska
Missionsförbundets tjänst med arbetsfält i Norrbotten.
Under åren 1893-1905 tjänstgjorde han som
distriktsföreståndare dels i Norrbotten och dels i
Östergötland och Småland. Därefter blev han pastor och
församlingsföreståndare i Norrköpings Missionsförening
1905-15 och därefter i Växjö Missionsförening.
Fransson och Boltzius
Vid midsommaren 1882 inbjöd missionsförsamlingarna i nordvästra Uppland
(NÖVLM) till sommarmöten i Nora och över 2 000 personer deltog. Talare var
pastorn Carl Andersson i Vaxholm och världsevangelisten Fredrik Fransson från
Anerika. Det var väckelsemöten, som var till stor inspiration för Anders Olsson, C.
M. Johansson och övriga från Östervåla. Fransson hade av Gud mottagit
helbrägdagörelsens gåva. Utöver att predika om Kristi snara tillkommelse brukade
Fransson predika över texter, som hänvisade till Guds makt att bota kroppen såväl
som själen. Därtill bad Fransson för sjuka, som blev helade. Franssons
helandeförkunnelse och att man vågade tro på helbrägdagörelsens gåva ledde ofta
till svår förföljelse för Fransson. År 1885 fängslades Fransson i Danmark för detta,
förhindrades att predika och utvisades från landet.2 Under dagarna i Nora fick
Anders Olsson lära känna en helbrägdagörare, som fick stor betydelse för att själv
börja be för sjuka till helande.
Linderholm skriver i Biografiskt lexikon om Boltzius, att helbrägdagörandet i vår
frikyrkovärld fick starkare fart, ”då den märklige evangelisten Fredrik Fransson 1881
återvände från Amerika, och från 1883 vann hans lärjunge Nelly Hall stort rykte i
landet för sina underbara helbrägdagörelser”. Fredrik August Boltzius hade år 1880
börjat sin helbrägdagörande verksamhet i Grava, Värmland, och han var
2
Karl Linge: Fredrik Fransson, ”En man sänd av Gud”, J. A. Lindblads förlag, Uppsala 1951.
10
centralgestalten i helanderörelsen, som växte fram i Sverige under 1880-talet.
Boltzius hade en bror som bodde i Gävle, och 1884 kom Fredrik August och stannade
hos brodern drygt två månader samt botade sjuka. Boltzius var redan känd och det
spreds rykten om hans verksamhet i Gävle. Anders Olsson från Östervåla besökte
honom och lärde sig. Till en början tog Boltzius emot sjuka i sin brors hem, men
tillströmningen var så stor att Betlehemskyrkan öppnade för honom. Under 1885
återkom Boltzius för ett kortare besök i Gävle och Uppsala.3
Det var tydligt att Gud hade gett Anders Olsson Andens gåva i stort mått att bota
enligt 1 Kor. 12:9. Anders Olsson fick sedan i början av 1890-talet leda Stor-Olle
Olsson till att i tro be för sjuka till helande.4
Trosmannen Anders Olsson
Att Anders Olsson hade en stor tro på Gud var det aldrig någon tvekan om. När
församlingen började tala om lokalutrymme kom som väntat kostnadsfrågan upp.
Vid ett församlingsmöte, där just denna fråga togs upp ställde sig den inte rike
Anders Olsson upp och sade till församlingen: ”Vad kostnadsfrågan vidkommer så skall
jag be att få ta den på min lott.” Alla som var församlade visste att Anders Olsson inte
var någon rik man och undrade kraftigt men tackade för erbjudandet. Sedan visade
det sig att Anders Olsson hade på egen hand och med Guds hjälp trott in alla pengar
till byggnaden. Frid över den mannen och hedrat vare hans minne.
Petrus Hübinette skriver i boken Uplandsallmogens liv, 1923, i ett avsnitt som
handlar om Vendel: ”Först i en något senare tid, sedan en jämförelsevis stor del av
befolkningen blivit andligt sinnad, kom helbrägdagörelse (helande) genom bön och
handpåläggning i ropet. Många ifrån bygden sökte den mångomtalade Boltzius (Gävle),
andra ”Buckarbygubben”, en hemmansägare från Buckarby i Östervåla socken.”
Stort förtroende för Anders Olsson
Undret med flickan var bara ett av många under som skedde där Anders Olsson gick
fram. Anders Olsson var även en man med gott inflytande. Han hade stort inflytande
på många väckelseförkunnare och präster. En trosman som han hade stort inflytande
på var Olof Olsson, även kallad Stor-Olle. Stor-Olle var pastor i Östervåla 1890-99.
Anders Olsson och Stor-Olle gick ofta tillsammans och bad för sjuka. Tro hade de
båda.
Karl Linge: F. A. Boltzius, En bok om helbrägdagöraren från Värmland, J. A. Lindblads Förlag, Uppsala
1959.
4 Simon Tofters har för mig berättat om hur helandeverksamheten började i Östervåla under 1880talet. Simon var själv ett barnbarn till Anders Olsson och i hemmet i Åbylund berättade man mycket
om Anders Olsson i Buckarby. Oscar Lövgren skriver i sin bok ”Stor-Olle”, Missionsförbundets Förlag
1954: ”Sedan Olof Olsson kommit till Östervåla började han enligt Jak. 5:14 bedja till Gud för sjuka. Att han
därvid påverkats av trosmannen Anders Olsson i Buckarby, pastor August Roséns far, är påtagligt.”
3
11
På baksidan av denna målning står texten: ”Målad den 28 januari 1927. Det rum i Olof
Anderssons [son till Anders Olsson och bror till målaren August Rosén] gård Buckarby,
Östervåla, där jag föddes den 29 mars 1877. August Andersson Rosén, Stockholm.”
12
Anders Olsson var en sådan Gudsman att de ofrälst människorna hade ett lika stort
förtroende för honom som församlingen. Han fick t.o.m. vara talesman för hela
Östervåla socken när konung Oskar II skulle uppvaktas. Församlingen visade sitt
förtroende för Anders Olsson genom att välja honom till församlingsföreståndare
under 30 år. Tillsammans med Stor-Olle handhade han i missionsförsamlingen den
andliga vården under 1890-talet. De bad mycket för sjuka till helande.
Anders Olsson var en gång i Gransätra, Harbo, och bad för en flicka som blev frisk.
Hennes far var inte frälst men trodde på Anders Olssons helbrägdaförmåga. Anders
Olsson lär ha sagt att de troende hade det svårare att tro på helbrägdagörelse än
andra. Visst var han en småbrukare och hantverkare men folk sade att de hade mött
många kristna män som gjort ett djupt intryck på dem, men knappast nämner de
någon framför Anders Olsson i Buckarby.
Stor-Olle och Anders Olsson
Om man jämför Anders Olsson och Stor-Olle så visar de ganska stora skillnader.
Stor-Olle hade ett starkt övertag genom att vara stor och stark, ha hett humör, samt
vara livlig. Men Anders Olsson var den som hade det andliga övertaget. Han var
lugn, tystlåten, försiktig och stillsam. Han var en profet. Men tillsammans fungerade
Anders Olsson och Stor-Olle mycket bra. Otaliga gånger var de på sjukbesök
tillsammans, där resultatet så gott som alltid blev kraftgärningar, helbrägdagörelseunder och total befrielse. Det var först i Östervåla 1890, som Stor-Olle började be till
Gud för sjuka enligt Jakob 5:14. Han hade kommit under Anders Olssons inflytande
och påverkan.
Olof Olsson skrev 1920 i Östervåla missionsförenings 60-årsskrift: ”Vid svårare
sjukdomsfall, såsom då hela familjer insjuknade, brukade Anders Olsson i Buckarby och jag
följas åt. Vi körde i par. Och Herren utförde stora ting. O, du min oförgätlige broder! Din tro
och din bild skall alltid följa mig. Du hade sett och du såg Jesus.”
När det är väckelsetider blir människor frälsta och omvänder sig från döda
gärningar. Människor blir helade genom bön, demoner blir utkastade och människor
blir fria. Så skedde i Östervåla i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet.
Väckelsens eld brann starkt. I Östervåla med omnejd verkade helbrägdagöraren
Anders Olsson med botande av sjukdomar och befrielse från demoner. I
Landsmålsarkivet i Uppsala har jag funnit följande berättelse, som är nedtecknad av
Östervåla-bonden Simon Eriksson år 1940. Simon var bonde i Hindersbo och bror till
Manne Eriksson, som var föreståndare för arkivet. De var född i Töbro på gränsen
mellan Östervåla och Tierp.
13
Stor-Olle Olsson med hustru Matilda och barn i början av 1890-talet i Östervåla. Barnen:
Olof Paul (f. 1881), Ruth (f. 1883), Petrus (f. 1885), Ester (f. 1888), Daniel (f. 1889). Två av
barnen hade dött. Fyra ytterligare barn skulle födas.
Befriad från demoner
En man vid namn Karlsson ansåg sig ha blivit besatt av en ond ande och kom till
Anders Olsson i Buckarby för att om möjligt få hjälp att bli fri från sin plågoande.
Anders Olsson behandlade honom på sedvanligt sätt och bjöd den onde anden i Jesu
Kristi namn gå ut från mannen Karlsson och lämna honom i fred. Karlsson berättade
efteråt, att det hade känts som en enbuske skulle ha åkt ned i halsen på honom, när
besättelsen började, och nu kändes det på samma sätt, fast i motsatt riktning. I varje
fall kände han sig lättad, anden for ut ur honom och han gick hem befriad.
Men den som stannade kvar i Buckarby, det var den onde. Vettskrämda husdjur och
förskrämt gårdsfolk påkallade ideligen ingripande från Anders Olsson. Då vek
anden för tillfället – och kom i stället tillbaka till Karlsson, som på nytt måste söka
hjälp i Buckarby. Och han fick sådan var gång, och då började oväsendet i Buckarby.
En kväll när Anders Olssons son August kom hem, litet spritpåverkad, kavat och
glad i hågen, han ansåg sig vara fritänkare (ateist) vid den tiden, råkade han i farstun
snubbla över en främmande hund. Han ilsknade till och gav hunden en rejäl spark,
så att den åkte in i ett hörn, och gick vidare upp på sin kammare på vinden. Men den
som var före honom var hunden, en svart pudel. Då vart August arg på allvar,
spände av sig svångremmen och skulle driva bort det efterhängsna djuret. Men det
14
lyckades inte för honom – han måste gå ned till fadern och be om hjälp. Han fick ut
hunden från rummet, men den stannade kvar i gården och fortsatte sitt ofog.
Denne August, som var född i Buckarby 1877, blev senare predikanten August
Rosén. Han har själv för mig berättat: ”Så har jag i alla fall en gång sparkat Fan själv i
ändan!” Historien med den svarta pudeln blev enligt hans egna ord åtminstone i viss
mån orsak till hans omvändelse från fritänkeriet, men naturligtvis var inflytandet
från fadern det viktigaste.
Det skulle en av de följande kvällarna bli predikan i ett skolhus i grannskapet, och
Anders Olsson, som själv för övrigt var en gärna hörd predikant, gick dit. Där
redogjorde han för kvällens predikant, missionsförsamlingens dåvarande predikant,
Olof Olsson, kallad ”Stor-Olle”. Men under Stor-Olles predikan började Anders
Olsson att ”ärgas etter” (bli riktigt förargad), som det heter på Vålamål. Han blev
således uppriktig arg och tyckte att det väl vore märkvärdigt om han inte skulle rå på
den lede utan annan mänsklig hjälp.
Och i det humöret lämnade han mötet och gick ensam hem. Då fann den Onde för
gott att ge sig i väg därifrån genast, utan att invänta Anders Olssons hemkomst.
Hans besvärjelse verkade på avstånd. När Anders Olsson nu kom hem och in i
gården, satt gårdsfolket där alldeles vettskrämt, och på golvet i storstugan var det
fullt av sot, murbruk och slaggstycken som om sotaren skulle ha härjat i skorstenen.
De hemmavarande berättade, att det hörts en knall som av ett bösskott när den Lede
i hundgestalt for ut genom skorstenen. Anders Olsson lär senare sagt, att han trodde
sig förstå orsaken till detta efterspel: Jesus själv drev ju ut de onda andarna med sitt
blotta ord och botade sjukdomar med händers påläggande. Själv hade han förbisett
detta och brukat händerna, när han drev ut den onde anden från Karlsson.
Gustaf Mosesson berättar
Anders Olssons yngste son August Rosén valde
att bli förkunnare och studera på Svenska
Missionsförbundets predikantskola i Stockholm.
Där mötte han Gustaf Mosesson från Värmland,
och de skulle bli rumskamrater. Gustaf
Mosesson kom under många år att vara en viktig
ledargestalt i Svenska Missionsförbundet. Han
var rektor för dess pastorsutbildning i
Missionsskolan på Lidingö. Gustaf Mosesson
följde med sin rumskamrat August Rosén hem
till Buckarby, ett besök som Mosesson berättade
om den 26 augusti 1950. Östervåla
Missionsförsamling firade då 90-årsjubileum,
och Simon Tofters spelade in talet på sin
trådspelare, som vi sedan har renskrivit.
15
Mosessons tal den 26 augusti 1950 i Östervåla missionskyrka
Den minnenas fest vi har ikväll är inte bara en glädjens fest. Om allt varit normalt
och min ungdomsvän August Rosén varit i livet så skulle han ha varit med här idag.
Lars Jacobsson hade jag hoppats få möta här, för jag hade lovat att komma hit, men
han är inte här. Och i dessa dagar jordar en annan av mina ungdomsvänner, som
varit här och arbetat. Teodor Nordström, min älskade son. Det är således så, att som
skalden säger:
– Det finns ej den själ som ej vänder fröjdernas skimrande ljus runtom sin axel, av
kval
Nästa fredag, den 1 september, blir det 50 år sedan jag utanför Andreas-kyrkan i
Stockholm mötte Östervåla-ynglingen August Rosén. Jag förälskade mig från första
stunden i hans ögon.
– En nykommen?
– Ja.
– Ska vi bli vänner?
– Ja!
– Ska vi bli rumskamrater?
– Ja.
Så var överenskommelse träffad och vi bar våra koffertar upp tre trappor, upp dit
vi skulle bo. Han talade med mig ofta, mycket om sin hembygd, om den kristna
församlingen här. In i det sista hade August Rosén den uppfattningen, att på denna
jord fanns inte en kristen församling som han ansåg mer motsvara idealet sådant
detta möter oss i Nya Testamentet, som han hade funnit här i Östervåla.
Det var ju inte underligt när denne min vän så hade satt mig in i alla de andliga
förhållandena här, att jag längtade att komma hit, att se hans hem, lära känna hans
far och den miljö som betytt så mycket för honom. Julen 1901 blev jag skickad till
Vendel, varvid August Rosén hade varit i Öregrund där han tidigare hade verkat,
och vi kom överens om att han i slutet av ”julfera” skulle resa till Vendel, skulle
predika där hos mig. Så var det en troende man som med häst och släde skjutsade
oss den långa vägen från Vendel till Östervåla. Jag kom hit och lärde känna denna
bygd.
Det första intrycket som jag fick, när jag tillsammans med August Rosén inträdde i
detta missionshus, var inte precis uppmuntrande. August hade en väldig respekt och
vördnad för Pär Källström, som då var församlingens föreståndare. Vi smög oss
försynt och tyst upp till talarstolen. Det var lördagkväll. Något hundratal människor
var samlade på nedre botten. Vi bugade oss för Källström. Under tiden detta skedde,
så stod en ung man, som senare blev min kamrat Karl Sandberg, i talarstolen och
predikade. Det första jag hörde av Källström var ett högt uttalat:
16
– Jaha, för 25 år sedan så tordes också jag predika över Höga Visan.
Karl Sandberg hade tagit en text ur Höga Visan. Det där var väl inte ägnat precis
att göra Sandberg gladare, där han stod och talade, och måste ha hört vad som sades.
Och det ökade min respekt för Källström alldeles oerhört. Jag tänkte, när jag på
söndagen skulle predika och gjorde det över texten om Jesus och den samariska
kvinnan, att jag åtminstone skulle göra pinan så kort som möjligt. Det gjorde jag, med
det resultatet att jag fick mig en överhalning av honom för att jag hade varit alldeles
för kort i predikan.
Nå, Karl Sandberg blev sedermera min kamrat, församlingen hade ju rekommenderat August Rosén och styrelsen hade också att yttra sig om Karl Sandberg.
Tveksamheten var säkerligen en smula större, och med det rätta när det gällde Karl
Sandberg, och vi fick inte så värst länge ha honom i vår verksamhet. Jag hörde utav
Rosén att Källström likvisst hade vädjat styrelsen, huruvida denna inte ville ge något
bidrag åt Sandberg för att han under sommaren och så långt där innan han kom in
på skolan hade hållit på och predikat. Men styrelsegubbarna tyckte att det kunde väl
vara lön nog att Sandberg fått öva sig på dem. Här i Våla lärde jag känna framförallt
den högreste, den märkelige man vars yngsta son August Rosén, min rumskamrat,
var. Hans sociala ställning var ju enkel han var småbrukare och hantverkare.
Det var såsom andlig person han utövade ett väldigt inflytande och gjorde på mig
ett outplånligt intryck. Jag har under årens lopp mött, jag vågar väl säga; många
tusende kristna män , men jag säger inte för mycket, jag vet inte om ibland alla dessa
många någon har gjort ett så mäktigt intryck såsom andlig människa på mig som
Anders Olsson i Buckarby. Jag har blott ett ord för en sådan man som denne. Han
var en Guds profet. Under vårt besök här, då jag bodde i hemmet, så kom en dag så
som ofta brukade ske, sjuka människor. En dag kom ett mycket svårt fall, en sjuk
människa önskade att bli behandlad utav Anders Olsson för sin sjukdom. Fallet var
svårt och den gamle mannen kände väl ett djupt behov av att få hjälp när han skulle
bedja för denna sjuka. Men innan han gjorde det så tog han sin son och mig enskilt in
i ett rum för att andligen pröva oss.
Jag hade ju som uppfostrad i ett gudfruktigt hem ifrån barnsben, så många bevis
på Guds makt, och jag trodde på de andliga gåvor som Gud givit åt sin församling.
Men när Anders Olsson hade talat med oss en stund så reste han sig tyst upp, vände
oss ryggen och gick ensam in i rummet för att bedja för den sjuka och behandla
denna person. När han på det sättet rest sig upp och gick och jag kände att jag var
underkänd i denna andliga prövning, så gick det ett svärd igenom min själ. Jag har
så många gånger efteråt känt denna fruktansvärda sveda och önskat att jag ännu en
gång hade fått vara tillsammans med denna man. Jag tror att jag inte en annan gång
skulle ha blivit underkänd av honom. Detta var mitt första besök i Östervåla.
____________________
17
Nya Fridsbudet
Månadstidskriften Nya Fridsbudet började utges 1895 av Karl Johan Redin,
Stockholm. Föregångaren Fridsbudet utgavs av Gustaf Emanuel Beskow åeren 187678. Trots väckelsetider var det stort och uppseendeväckande att människor blev
botade genom bön, handpåläggning och smörjande av olja. I Nya Fridsbudet
nummer 1 år 1899 uppmärksammades helbrägdagöraren Anders Olsson, Östervåla.
18
Helandeverksamheten i Östervåla lät tala om sig och i nummer 5 årgång 1900 i Nya
Fridsbudet följdes artikeln om Anders Olsson upp med en artikel om Stor-Olle.
19
20
21
Diskussioner om helbrägdagörelse
Utöver landet gick diskussionerna höga om helbrägdagörelse, men inte i Östervåla,
där man visste (både troende och otroende) att när Anders Olsson bad för sjuka blev
de friska. Svenska Missionsförbundets ledare P. P. Waldenström ifrågasatte
helbrägdagörelserna. I Petri första brev 2:24 talas om att Kristus bar upp våra synder
i sin kropp på korset. Det står också att genom Kristi sår (som han fick genom alla
slag innan och under korsfästelsen) har ni blivit helbrägdagjorda. Med det förstår de
som tror på att Gud helar människor från sjukdomar, men Waldenström skriver i sin
bibelförklaring: ”Genom detta lidande hade de troende blivit helbrägdagjorda, d.v.s återlösta
från de synder, vari de förut levat.” De som tror och förkunnar Guds helande menar att
Gud alltid vill hela människor. Waldenström skriver i sin förklaring till Jakob 5:15:
”Bönen måste därför alltid vila på den förutsättningen, att Herren så vill.”
Waldenström hade deltagit i ett möte i Gävle, där helbrägdagöraren Fredrik August
Boltzius (1836-1910) predikade och bad för sjuka. Waldenström såg inga helanden.
Boltzius var från Värmland och det var stor uppståndelse kring honom. Böcker och
tidningar skrevs för och emot honom och än i dag uppmärksammas han på
Värmlands museum, där det finns 33 000 brev bevarade. I Boltziushemmet utanför
Karlstad kan man se 400 kryckor och 100 träben, som de helade lämnat efter sig.
Denne skrothandlare besökte Stockholms slott ett flertal gånger och bad för
kungahuset. Vid sin 70-årsdag fick Boltzius en tavla från kungahuset.
Inom Svenska Missionsförbundet fanns det inte plats för mycket helande, det skulle
komma genom Pingstväckelsen de första decennierna under 1900-talet. Det ställde
också till rabalder. Levi Pethrus inbjöd den engelske helandeevangelisten Smith
Wigglesworth och utannonserade ett helandemöte i en park i Stockholm. Det kom
tusentals människor. Polisen förbjöd Wigglesworth att lägga händerna på de sjuka
och be för dem. Så Wigglesworth bad från talarstolen för de sjuka där de stod utan
att röra dem, att Gud skulle hela dem alla.
När Stor-Olle Olsson besökte Östervåla omkring 1920 och predikade, fick han en
reprimand av styrelsen, som tyckte att han predikade för mycket om
helbrägdagörelse. Anders Olsson var nu död. Tiderna hade ändrats.
Sveriges fjärde Helbrägdagörelse-möte 1901
Predikanter, redaktörer och lekmän träffades till gemensamma möten, där man
dryftade ämnet helbrägdagörelse. Det första hölls den 7 och 8 juli 1889 i Smedsbo,
Tärna socken utanför Sala. Det andra hölls den 6 och 7 oktober 1889 i Stockholm. Det
tredje hölls den 25 och 26 maj 1890 i Bergby missionshus i Simtuna och Karleby. Så
dröjde det till 24 och 25 februari 1901, då det fjärde mötet hölls i det stora
Betlehemskapellet I Gävle. Många predikanter deltog, och även Stor-Olle (Olof)
Olsson, som sedan 1899 var pastor i Ockelbo. Inbjudaren pastor August Åhlén,
Gävle, var glad att tros-Helbrägdagörelseverksamheten hade börjat få en stadgad och
22
sund utveckling i Kristi kropp. Många församlingar ansåg nu helbrägdagörelse
såsom en viktig och nödvändig sak för den rätta kristliga utvecklingen.
Flera talare framhöll att man förkunnar inte det fulla evangeliet, om man förtiger de
lekamliga underverken. Redaktören J. Löfgren, Gävle, sade att Herren hör bön nu
och hjälper visst som under apostlarnas tid. ”Jag har hört självaste Waldenström kraftigt
framhålla vikten av att söka Jesus för sin kropps behov.” Flera talare betonade att predika
evangelium, det innebär också evangelium för det lekamliga. August Åhlén: ”Vi får
komma ihåg att Anden leder den som skall predika.” I denna helandeverksamhet är
huvudsaken att man har en gåva eller kallelse. Stor-Olle berättade på ett målande
och drastiskt sätt om vikten av tro hos både förkunnaren och församlingen.
Resultatet hade blivit att han hade blivit så överhopad av sjuka. Jag anser det därför
svårt för en församlingsföreståndare att tjäna med denna sak, ty det hindrar hans övriga
själavård inom församlingen.”
Redaktören J. Löfgren, som var flitig i debatten sade att: ”Tecken och under har en stor
betydelse för predikan om själens frälsning. Guds apostlar gick fram med tecken och under, då
de predikade evangelium. Ibland kom gärningarna före, ibland efter, deras predikan.
Helbrägdagörelse för kroppen är ett kraftigt medel för evangeliets framgång.” Andra talare
varnade för att fokusera för mycket på kroppens helande. Stor-Olle sade att det var
omöjligt att predika evangelium utan att vara uppfylld av den helige Ande. Och
Anden kan man oss till helbrägdagörelse. Stor-Olle förstod inte varför fler
församlingar inte öppnar för helbrägdagörelse. Om man inte gör det kan det bli
kotterier, som hänger sig till helandegåvan, samtidigt som de är fulla av klander
emot predikanten och församlingen. Om församlingen upptar denna gåva, är det
bästa sättet att motarbeta kotteriväsende.
Stor-Olle, som var flitig i samtalet, betonade att det är i församlingen gåvan att bota
kroppar skall fungera, inte i någon särskild helbrägdagörelsemission. Han betonade
också vikten av tro. ”Då en sjuk skall befrias från sitt onda, så spelar hans tro därvid en stor
roll.” Olsson berättade också att det inte alltid räcker att den sjuke ber själv, utan man
får sända efter ”församlingens äldste”. Då är det bättre att vara två än en. Stor-Olle,
som ett par år innan flyttat från Östervåla, hade där goda erfarenheter att gå i par
med Anders Olsson. Jag har därför alltid varit tacksam mot den, som kommit mig till
hjälp.” Det var Kristus som än i dag kallar och utsänder lärjungar, och församlingen
bör ta emot de av Kristus kallade. Gåvorna är många, och inte alla predikanter har
alla gåvor. ”Vi behöver t.ex. gåvan att utdriva onda andar, ty vi träffar på sådana ibland.
Men detta är en gåva, som Kristus måste ge, det är annars icke värt att gå åstad. Därför,
fastän, gåvan behövs, så kan vi ickeyrka på, att alla skall ha den.”
Predikanten Olof Olsson, som i Östervåla hade lärt sig att be för sjuka av Anders
Olsson, var den som höll avslutningspredikan med texten Upp. 3:20.2
23
År 1903 firade Östervåla missionsförening jubileum, 1845-1903, sedan väckelsen började i
Östervåla. Det var den driftige predikanten Per Kjellström, pastor i Östervåla 1900-04, som
tog initiativet och organiserade jubileet samt skrev en förträfflig berättelse om åren 18451903. Till vänster i talarstolen på andra estraden står Per Kjellström. Till höger i talarstolen
står Anders Olsson. Mellan dem står snickaren Per Persson, Åbylund. Näst längst till höger
på övre estraden står riksdagsmannen Johan Andersson, Stärte, som var ordförande 1905-16
samt styrelseledamot 1890-92, 1898-99, 1902-16. Anders Olsson var styrelseledamot och
församlingsföreståndare 1877-1915. I mitten på första estraden står Per Johan Pettersson,
Åbylund, son till Per Persson, och gift med Anders Olssons dotter Kristina. Per Johan
Pettersson var under många år (1898-1927) körledare och organist i missionsföreningen,
ynglingaföreningens ordförande (1898-1908) samt styrelsens sekreterare 1918-27.
Samtal i Bragdebo om Anders Olsson
Den 11 oktober 1989 inbjöd Kiell & Gertrud Tofters några ättlingar till Anders
Olsson till ett samtal om honom. Det var Anna Eriksson och Magnus Pettersson
(båda barn till Karin Pettersson i Skogbo). Det var Tillie Pettersson (hustru till
Petrus, bror till Anna och Magnus). Det var Karin & Karl Eklund (Karin dotter till
Stina i Åbylund). Det var Simon & Greta Tofters (Simon son till Stina i Åbylund).
24
Anna Eriksson, Magnus Pettersson, Simon Tofters och Kiell Tofters.
Andliga uppvaknandet i Östervåla
Karl: – Ja, det var väl väldigt nedgånget i mitten av 1800-talet. Hela Östervåla var ju
så nedsupet. Prästerna bildade nykterhetsföreningen. Den här himlaprinsen från
Norrala var ju här en gång och besvärmade sig över hur det var ställt i Östervåla.
”I Älvkarleby, Våla och Tierp, där vill folket vara så sluger, man super och svär, båd’ fader
och mor. Och barnen tro att sånt duger. De unga kan svärja, gamla kan be, men fattar Gud
värjan, då svärja de ej mer. Så göra munkristna på jorden”.
Magnus: – Ja, hårda motsättningar talades det om. Det berättas om morfar, att när
han blev troende, så var brodern Erik i Kanickebo där så förbittrad på han, så han
hade höjt yxan över’n. Ja, slå till du ,sa han.
Troligen blev Anders Olsson frälst på stugmöte i Ingeborgbo i slutet av 1850-talet.
Under 1880-talet började Anders Olsson att be för sjuka. Oftast besökte han de sjuka i
hemmen, och var en av de första som hade cykel i socknen, som han brukade.
Däremot var det inte vanligt att man bad för sjuka vid möten i missionshuset.
Anders Olsson var också efterfrågad från andra orter i Uppland och Gästrikland. Då
körde han i regel själv med häst. Ofta var han borta från hemmet på helandeuppdrag. Anders Olsson träffade också Boltzius från Värmland, när han var i Gävle.
Två helbrägdagörare utbytte erfarenheter.
Anders Olsson böjde ofta knä, när han för människor. Han var tystlåten och talade
sakta, men hade karisma, som fångade människor att lyssna på honom, när han
predikade.
25
Personligt minne
Anna: – Mor sa så här till far: Ja, nu lär vi väl köra till Buckarby efter far. Hon hade
haft så förfärligt ont då. Jag minns hur vi stod på knä, inne i det som är ditt kök,
Tillie, nu, i kammar’n där då. Jag stod på knä vid en stol vid fönstret och han stod
vid sängen med mor och bad för’na, och så vart hon bra. Så gick hon in till köket och
koka kaffe åt oss.
– Det är mitt första minne åv’en, det. Jag är född 1901. Jag kunde då inte vara mer än
fem år, men jag minns det där så tydligt. Jag minns hur han kom och cyklade och jag
undrade så vad han hade på cykeln. Han hade bromsar på styre.
Tillie: – Ja, den cykeln minns jag bra, när han kom och åkte. Han klev på bak på
cykeln och han hade bromsar här på styret. Men han ställde ifrån sig cykeln och kom
gående där hemma i Skogbo.
– Jag minns när han var till oss hos mor, då minns jag att han stod framför sängen.
Men det kan väl hända att han böjde knänen, vet ja. Vi stod ju på knä i kring, men
det minns jag inte att han gjorde, han stod framför sängen till att börja med,
åtminstone.
Magnus: –Det första minnet jag har av honom, det var på sommaren eller hösten
1916. En minnesbild, det var någon som skulle skjutsa honom. Ja, far skjutsa honom
när han skulle åka hem. Han stod ute på verandan och vi skulle prata. Han var ju
stor och lång och jag var ju liten, jag var fem år då. Det är det enda minnet jag har av
honom. Sen var det vid begravningen i Buckarby.
Anna: – Jo, jag minns ju det sista året; han vart blind. Jag minns att jag var i Buckarby
på rummet. Jag såg hur han låg i sängen. Han var blind då.
Magnus: – Ja, det minns jag från den där gången, att han inte såg. Dom fick gå och
led’an nerför trappstegen. Det liksom fastnade i mina sinnen. Vid begravningen var
det där svarta, dystra som fastnade. De hade i Buckarby ställt ut kistan och det var
väl hackat ris nedanför trappen, antar jag. Jag minns att det var några enbuskar. De
hade ju locket avtaget, som var vanligt då. De sjöng och bad, sen lade de på locket
och spika fast det. De där hammarslagen sitter kvar i huv’et. Den där svarta kistan.
Den dystra stämningen. Det är allt jag minns av honom.
Människor sökte hjälp
Tillie: – Det var så naturligt att gå till honom när det var nå’ fel. Vare sig de hade
tandvärk, ont i nått finger eller vad som helst. Fast de inte var troende, så gick de dit
och fick hjälp.
Anna: – Nog hade de tro, allt. De hade de. Det var väl som på Jesu tid. De kom dit
och han kunde hjälpa dem att bedja.
26
Magnus: – Ja, när de hörde att folk fick hjälp med sina svårigheter. Då sökte de också
hjälp.
Anna: – Ol-Jans flickan där hade en så förfärlig tandvärk, så hon gick dit till’en. Då
hade hon väl tron, men de gick aldrig på några möten, men då gick hon till honom.
Så minns jag att de tala om att han sa så här: ”Ja, flicka, jag orker inte, jag är så dålig, så
jag orker inte”. Men ändå så bad de för’na och hon vart bra i tandvärken och hon gick
hem.
– Ja, så var det de där som vi hört talats så mycket om från Hemmingsbo. Fredrik
Jansson som tog sin pojke Petrus på ryggen och gick över backen där, till Buckarby.
Ja, de vart ju botade. Jag minns inte nå annat.
Greta: – Ja, min farfar i Bragdebo hade lunginflammation sju gånger, och då sa han
till min far: ”Nej, nu får du gå efter Anders Olsson. Det är inte så långt här över backen till
Buckarby, inte”. Då kom han hit och sen på eftermidda’n, då kunde han gå upp. Men
sen sista gången, det var 1913, då hade min farmor dött, då fick han
lunginflammation igen men då blev han inte bra. Han kanske inte ville, heller.
Anna: – När Nils från Annelund var så sjuk, då var Anders Olsson i Göteborg, där
sonen Rosén var, och då skickade man väl nå bud till honom och han bad där och
samma stund som han bad så såg de att han började bli bättre, på en gång.5
Undren skedde oftast ögonblickligen när Anders Olsson bad. Enligt bibliskt vis
smorde hand den sjuke med olja i samband med förbönen.
Karl Eklund, Gertrud Tofters och Greta Tofters.
5
Sonen August Rosén var pastor i Betlehemskyrkan, Göteborg, 1911-14.
27
Andemakter
Deltagarna berättade om att och hur Anders Olsson drev ut onda andar både i
Aspnäs skola och hemma i Buckarby.
– Var det vanligt under läsartiden att man fick driva ut onda andar?
Anna: – Ja, som där i Buckarby. Brö’-kakorna skramlade i brödlådan. Det drev han ut
å’. Det var en som gick där och hjälpte dem. Mormor brukade ge den där bröd med
sig när han gick hem. Men så gjorde hon inte det alla gånger. Och då minns jag hur
de tala om hur brödkakorna skramlade i lådan. Så det drev han ut å’.
Deltagarna berättade också om befrielsen av onda andar som plågade StensprängarKarlsson, vilket beskrivs av Simon Andersson tidigare i denna uppsats. Det ledde till
att yngste sonen August, som var onykter den kvällen, omvände sig och blev frälst.
Befrielse från sjukdomsande
Kiell: – Jag träffade Sven Palmgren i Dalen. Han var ju ifrån Smulbo. Han berättade
om när han var fyra år, 1912. Så dels så mindes han själv när han var sjuk en gång, då
kom Anders Olsson hem till deras hem och bad för honom, och han blev frisk. Sen
berättade han om granngården Österbo, då låg det en äldre farbror som var mycket
sjuk, så att det var fråga om han inte skulle leva längre. Han hade blivit alldeles blå
på hela kroppen. Då mindes Sven, tydligen var han inne på rummet där, då sa han
att Anders Olsson kom dit och han gick först runt i rummet och bad ett tag, sen så
tog han sin oljeflaska och smorde då den här sjuke farbrorn på bröstet. Sen tog han
handen, sa han, och befallde sjukdomsanden att lämna mannen och så drog han över
kroppen. Han började tydligen uppe vid huvudet och för varv som han drog handen
över kroppen så ändrades kroppsfärgen, från det här blåsvarta så kom den rätta
färgen tillbaka. Han drev ut sjukdomsanden så ur kroppen. Så var farbrorn frisk och
kunde resa sig upp.
Hustrun Karin
Anna: – Ja, jag satt ju vid köksbordet där i Buckarby och åt tillsammans me’n många
gånger. Så jag var där så mycket i Buckarby. Så minns jag hur moster steg opp och
tog spiskroken och knackade med den mellan märlorna i taket när han skulle komma
hem och äta. Jag tycker jag ser’na när hon knackar där. Och han där blunda för det
mesta. Blunda och titta upp så där.
– Hon hade mycke göra, mormor. Hon hade sex barn och han for ut och var borta
väldigt mycke.
Simon: – Jag och Greta har funderat ibland varför det inte talas om henne, alltså vår
mormor. Jag har hört en historia om henne, när hon gav gåvor till grannar som var
fattiga, och då dom kom var det ju vanligt att dom gav nån’ting, nå matvaror eller
28
sådär. Att hon då satte armen omkring stången i öppna spisen, det var väl i
gammelstugan där det var öppen spis, och gav grannen gåvan på det sättet. Och att
det skulle vara för att, du skall icke låta högra handen veta vad den vänstra gör.
–Hon blev otålig på morfar, då han satt inne och läste mitt på da’n istället för att ut å
arbeta. Och det var ju förståeligt att hon blev otålig, men han svarade med att han
måste väl läsa. Han levde mycket i Bibelordet, Anders Olsson.
Karin: – Greta Viklund berättar, när hon var hem till sin pappa. Det som var mest
utmärkande var att Anders Olsson var så tystlåten. Då hade han kommit, och var så
kall om händerna. Han måste värma händerna, sa hon. Han var väl en så’n natur,
stillsam.
Anna: – Jo, han brukade resa till Hedesunda och så där, åka till folk långt bort.6 Jag
minns mor berätta att det kunde dröja länge innan han kom hem ibland. Han kunde
ligga borta. Det var några som ville att han skulle komma. Då fick mormor Karin
slänga på sig schalen och gick till dem istället. Hon kunde hon å’, bedja för dem.
Tillie Pettersson, Karin Eklund, Anna Ericsson och Karl Eklund.
Förtroende
Kalle: – Om man samtalar med den generation som har gått, så har de ju ett osvikligt
förtroende för Anders Olsson.
Sonen August Rosén var pastor i Hedesunda 1904-08 och kunde be sin far komma och bedja för
sjuka i socknen.
6
29
Karin: –Han tjänstgjorde så mycket i församlingen och med sjuka och så där, så att
han hade svårt för att klara sin egen försörjning. Tiden räckte inte till. Så en tid så fick
han 400 kronor för året för att kunna fortsätta. Annars avsade han sig det där
församlingsföreståndarskapet. Så han var ifrån det en tid då, men sedan återupptog
han det igen. Det är ur en protokollbok.
Simon: – Beträffande ersättning till honom från församlingen, så beslutade
församlingen detta en gång, men då var det någon som kom och retade honom med
att han skulle få betalt. Då tog han inte emot någon betalning.
I missionshuset
Kalle: – Albert Johansson skulle motta ämbetet som församlingsföreståndare 1915.
Man nedkallade Guds välsignelse över honom, och då bad Anders Olsson från
talarstolen och slog väl ut med händerna så han slog ner en blomkruka som ramlade
från övre talarstolen ner på nedre. Folket var så gripna. Det här är ju vad Sven
Pettersson har berättat för mig, att ingen som lyfte på ett ögonbryn eller blev
irriterade av detta. Allting förflöt lugnt hela tiden till han slutade bedja. Men jag har
fått det av Sven Pettersson, det måste så vara, för Sven Pettersson bodde ju då i
kyrkan när Albert Johansson var där.
Simon: – Fram till den tiden då var Anders Olsson församlingsföreståndare, från
1878.
– Ni sa att han hade ett väldigt förtroende i bygden och i församlingen. Här skedde det stora
under och mirakler, han helade människor och kastade ut onda andar. Ofta är det ju som så,
att det blir ju väldigt mycket motsättningar när det sker sådana under. Det vet vi ju att det
var på Jesu tid. Människor blir för eller emot. Var det inte så här i bygden?
Kalle: – Det enda jag har hört tal om det är omkring -15, nån’ting sån’t där. Det var
Sven Petterssons mor. Hon var väl till Hofsten, doktorn?
– Men det gick väl inte, så han sa väl åt barnen att han skulle åka efter Anders
Olsson. Han kom och alla barna satt i köket, om ni minns hur det var i
vaktmästarlägenheten, hur det var förut. Man gick in på sidan och kom in i köket.
Där in i kammar’n, där utåt stallbacken, där låg mor. Han hade så bråttom så han tog
inte av sig rocken och inte hatten. Han gick in till kammar’n och där var de länge.
Sen kom de ut och då, jag vet inte om hon koka kaffe, det har jag inte fatta, men sa att
hon kände sig bättre.
– Så Anders Olsson hade så bråttom så han klädde inte ens av sig när han gick in och bad.
Kalle: – Nej, han gick in, och det har ju Sven Pettersson berättat offentligt. Han har
berättat för mig en gång alltihopa det där. Så bad jag honom en gång att han skulle
berätta det där, och det har han gjort på en Ljuspunkt, det.
30
Kiell Tofters, Gertrud Tofters och
Tillie Pettersson.
Stor-Olle
– Om vi går till 1890-talet då, kände ni till något hur det gick till när de gick i par, Anders
Olsson och Stor-Olle? De var väl lite olika i kynnet?
Kalle: – Ja, det var de förstås. Han hade väl förmåga, Stor-Olle, att möta människor
som var på dekis riktigt. Jag hade en granne som hette Jan Olsson, han berätta ju
mycket om Stor-Olle. Han bodde ju i Åströmsstugan, ovanför gamla
doktorsbostaden. Han odla på den där tomten. Han var ju en så’n där brohuggare,
kom och gick förbi en dag när han höll på och böka på en stor sten, då sa Jan Olsson:
”Ske ja hjälp de’?”. Så vi kröp ner båda två och försökte lyfta upp sten, men det gick
inte, sa han. Jaså, sa Stor-Olle, jag kommer åt bättre om du går opp. Och så lyfta han
upp sten.
Kalle: – Anders Olsson var en man som hade en stor tro på Gud!
– Jag läste nån’stans att man skulle samla in pengar till Missionshuset och Anders Olsson sa
att han hade tro för att det skulle ske så, att han skulle se till att pengarna skulle komma in.
Då skrattade tydligen en del andra människor, för de menade att han hade väl inga pengar.
Han hade ju tydligen tro då, för att de skulle få in pengarna ändå.
Kalle: – Han åtog sig och gjorde det också.
Utstrålning
Kalle: – Sven Pettersson påstod att Anders Olsson hade utstrålning. Han hade en
så’n utstrålning, att man kände det jämt. Det var det som gjorde att han fick ha ner
blomkrukan, men att ingen ändå skrattade eller drog på mun.
Magnus: – Det var väl en så’n stämning och alla var gripna av det han predikade.
31
Kalle: – Ja, utstrålning finns ju än idag, det. Det är ju likadant. Det måste ju vara
likadant för oss, det kan’ int vara nå annorlunda heller. Är man en kristen så måste
man ha en viss utstrålning. Han hade ju en stark utstrålning!
Överlåta gåvan
Anna: – Det där som mor tala om. När Anders Olsson börja på bli gammal och
orkeslös, ville han överlåta gåvan på predikanten Jonas Olsson. Att han skulle kunna
det då, men han våga inte ta emot, se’.
Blind i kammaren
Simon: – Ett år före sin död, december 1915, var Anders Olsson hem till Åbylund och
bad för syster Agnes, som sen dog på Nyårsafton. Hon hade lunginflammation och
var fem år. Då var han inte helt blind.
– Mot slutet så låg han ju i kammaren där i Buckarby och var blind. Han hade skickat
bud till Stor-Olle och bett honom komma och väntade då att Stor-Olle skulle bedja
för honom, att han skulle få sin syn igen, på det enda öga som hade varit friskt. Men
det dröjde bra länge innan Stor-Olle hade tid att komma. Det var nån’ting som han
måste göra färdigt på sin gård. Men då kom han en söndag, då sonen Olle i Buckarby
fick skjutsa efter honom. Han körde alltså dit till Holvastby och hämtade Stora
Olsson, skjutsade honom till Buckarby och samma söndag så var min mor dit för att
hälsa på honom. Medan Stora Olsson var uppe hos Anders Olsson, så skulle mor gå
upp och ta farväl då eftersom vi skulle åka hem. Jag var med henne till Buckarby den
där gången. Då, när hon kom in i rummet och Anders Olsson hörde hennes röst, så
sa han nå´nting så här: ”Nu vet jag, Stina, varför Gud har lagt mig så här, jag har inte
varit tillräckligt liten och ödmjuk”. Då hade väl Stora Olsson, alltså Stor-Olle och
Anders Olsson talat om sådana saker.
Tro för helande i bygden
Tro för helande genom förbön levde kvar i Östervåla under flera decennier. Även om
det inte alltid hände att människor blev friska, var det förvånansvärt ofta det skedde.
Det var väl sista året, när Anders Olsson var kraftlös, som helandegåvan hade börjat
avta.
Greta: – När Lars Jacobsson var pastor här under 1930-talet, så har dottern Britta
berättat, det var en som blev svårt sjuk i Åby, han var inte alls kristen, men de kom
och bulta på fönstret där och ville att Jacobsson skulle följa med hem och bedja.
32
Simon: – Samma sak som Jacobsson berätta själv, att det var efter det här, en
bondgård med fyra vuxna barn. De var födda på 1800-talet, de flesta. Och det skedde
på 30-talet.
____________________
Anders Olsson 1836 - 1916
Anders Olsson hyllas
Anders Olsson fyllde 75 år den 13 februari 1910, vilket beskrevs i en artikel i Sala
Allehanda.
33
”75 år fyllde den 13 dennes en inom de religiösa kretsarna i provinsen mera bemärkt man,
nämligen f.d. hemmansägaren Anders Olsson i Östervåla. Redan i tidiga år vunnen för Gud,
hängav han sig med liv och lust åt den andliga verksamhet, som på 1850-talet grep omkring
sig i den socken, där han föddes. Den andliga verksamheten flöt på den tiden ej alltid så lugnt
fram som nu. Rätt kraftiga hugg riktades då åt såväl verksamheten som åt de enskilda, vilka
deltog i densamma, varför det mer än annars gällde att göra sin kallelse och utkorelse fast.
Många är också de, som på grund därav tröttnat i den andliga kampen och dragit sig tillbaka.
Men en av dem, som med fröjd burit dagens tunga och hetta, är Anders Olsson en av de
främste. Han har alltid stått trogen på sin post och även manat andra till trohet. Vid sjukläger
och i nödens boningar har han gärna vistats för att trösta och genom sin tro vara de lidande
till hjälp. På predikstolen har han ock ofta varit synlig. Härigenom har han under årens lopp
för såväl gamla som nya generationer varit och blivit en adnlig fader, som älskas och värderas
snart sagt, som en patriark.
Han blev därför i anledning av si 75-årsdag, redan tidigt på morgonen uppvaktad i sitt hem i
Buckarby av missionsföreningens sångkör, vilken genom sång bragte honom sin hyllning samt
överlämnade till honom ett vackert skrivställ.
På e.m. hade ungdomsföreningen anordnat fest för honom i missionshuset, vilket dagen till
ära dekorerats med flaggor, enar och blommor. Sedan ungdomsföreningens ordförande
gästgivaren Lars Pettersson hälsat jubilaren och övriga deltagare välkomna, och
sångföreningen sjungit flera sånger, varibland en för tillfället särskilt författad, dracks kaffe
under den mest kordiala stämning.
Efter kaffedrickningen läste predikanten Jonas Olsson psalmen 91 och höll med anledning
därav ett tal, särskilt berörande jubilarens livsgärning inom församlingslivet och framhållande
denne såsom ett mönster för de unga.
Sedan därefter ett för tillfället författat poem upplästs av Per Johan Pettersson Åbylund,
frambar ungdomsföreningens ordförande ett tack till jubilaren, för vad han varit och är för de
unga, samt överlämnade därpå en gåva bestående av ett skrivbord.
Djupt rörd tackade jubilaren för hyllningen och frambar sedan i kraftiga ord en maning till alla
att låta nöja sig med de gåvor Herren förlänar samt bruka dem rätt och ej, såsom ofta är
fallet med nutidens människor, blott sträva att i denna världen skaffa sig förgängliga skatter
och tvetydig ära.
Som Anders Olsson ännu är i besittning av obrutna kropps- och själskrafter, hoppas hans
vänner, att ännu länge få behålla honom ibland sig, skriver en meddelare till Sala Allehanda.”
Anders Olssons begravning
Anders Olssons hustru Karin dog redan år 1901. Anders Olsson själv levde till år
1916. Han blev blind även på det förut friska ögat på slutet. Han låg och väntade på
att få besök av Stor-Olle, som han skickat bud till men dröjde. Stor-Olle bodde då i
Nora. Den söndag, då sonen Olle i Buckarby fick skjutsa efter Stor-Olle, var dottern
Stina i Åbylund också på besök. Hon berättar, att då hon kom upp på rummet, där
Stor-Olle var hos fadern Anders Olsson, och han då hörde hennes röst, utbrast han:
34
”Nu vet jag Stina, varför Gud har lagt mej så här; jag har inte varit tillräcklig liten och
ödmjuk”.
Den 5 december 1916 stegade Anders Olsson in i himmelriket. Hans begravning
upplevdes som något väldigt speciellt i många människors liv. För första gången
hade missionsföreningen begravningsgudstjänst i missionshuset, innan
jordfästningen vid kyrkan och kyrkogården. Här följer ett litet utdrag från Simon
Eriksson, en enkel församlingsmedlems, dagbok: ”Den 18 december 1916. Där skulle
stora händelser försiggå; Anders Olsson i Buckarby skulle begravas och församlingen
skulle efter en minnesgudstjänst i missionshuset följa honom till graven. När jag kom
upp på stallbacken ganska frusen, höllo de på att spänna för likvagnen, så jag fick
vara med i tåget till kyrkan. En mycket stor människoskara var i rörelse och kyrkan
var nästan fullsatt under den högtidliga jordfästningen. Musik från läktaren och
körsång av föreningen utfördes. Vid graven yttrades några avskedsord av pastor
Albert Johansson [pastor och församlings-föreståndare i Östervåla
missionsförsamling 1915-19], August Rosén, Stockholm, och Anders Johansson
[styrelseledamot 1912-31, vice församlingsföreståndare 1921-41 samt
söndagsskolföreståndare 1899-1906, 1908-23], Lagbo. Även där sjöng föreningen
några nummer. Därute blåste det hårt och en och annan snöflinga föll. Olof Olsson
[pastor i Östervåla 1890-99], Th. Nordstrand [pastor i Östervåla 1905-09], Jonas
Olsson [pastor i Östervåla 1909-14] och Albert Johansson [pastor i Östervåla 1915-19],
alla tackar de och ser upp till Herrens tjänare Anders Olsson.” I deras minnesskrifter
skriver de om Anders Olsson, att med honom blev man alltid andligt rikare,
uppbyggd, välsignad och framförallt fick de alla en stark Gudsfruktan.
En missionsveteran ur tiden
Gustaf Mosesson skrev en nekrolog i Svenska Morgonbladet några dagar efter
dödsfallet.
”I slutet av 1850- och början av 1860-talet gick det djupa väckelser genom nordöstra
Västmanland. I all synnerhet var rörelsen mäktig i Östervåla och Nora socknar. De kyrkliga
myndigheterna stod oförstående, ja, fientliga inför det allmänna uppvaknandet. Ur ett
kyrkorådsprotokoll i Östervåla från 1860 läses följande om rörelsen: `Dessutom har nu
ibland de s.k. läsarna den seden uppkommit, att frågor framställas, om någon vill erhålla
förbön. Är icke detta rent av till en del katolskt och till en del hedniskt?´
Bland dem som vid denna tid i Våla kom till frid med Gud, var hemmansägaren Anders
Olsson i Buckarby. Han var då, 1858, 23 år gammal, ty han var född 13 februari 1835. Efter
mycken inre strid kom han till visshet om barnaskapet hos Gud, och han blev en av dem som
från första stund ställde sig bland Guds kämpande skara, och där har han orygglig stått, tills
han nu i tisdags, den 5 december avsomnade i tron.
Det var något storvulet, profetiskt över den högvuxne bonden. Han var en man med djup
insikt i Guds ord, nyktert omdöme, bestämt uppträdande och sällspord andekraft. I många
socknar åtnjöt han bland både troende och världsmänniskor anseende såsom en helig man.
Han var en gärna hörd predikant, och än mer var han känd för sin helbrägdagörelsegåva.
35
Märkliga under utfördes genom honom på grund av trons bön. Hans gåva nyttjades alltid till
Guds ära och till församlingens gagn.
Ty för Guds församlings väl intresserade sig Olsson varmt, och i den stora missionsförsamlingen i Östervåla har han under hela dess tillvaro varit en pelare. Flera årtionden har
han varit församlingsföreståndare, om ock församlingen haft predikant.
Anders Olsson sörjs närmast av flera barn. En son är predikant August Rosén i Stockholm.
Det dånar i hans hemtrakts skogar, när denna gamla kärnfriska fura faller. En rättfärdighetens
och Andens man har gått ur tiden.”
Sonen August Rosén
August Rosén, (1877-1950), var under många år, 1902-43, pastor i Svenska
Missionsförbundet och en av de framträdande ledarna i samfundet. Åren 1915 –
1921, var han pastor i Andreaskyrkan, Stockholm, samt därefter, 1921 – 1943, i
Missionsförbundets största församling Immanuelskyrkan, Stockholm. Rosén var
initiativtagaren till bildandet av Predikanternas Riksförbund 1919, tillhörde
Missionsstyrelsen åren 1920 – 1928 samt 1933 – 1941, Missionsskolans styrelse 1919 –
1925 samt 1930 – 1935. Ofta var han anlitad för predikobesök i hela landet. August
Rosén var en mycket eftertraktad och älskad predikant. Ärkebiskop Natan
Söderblom lär ha sagt: ”Sveriges skickligaste predikant har vi inte i Svenska Kyrkan.
Det är pastor August Rosén i Svenska Missionsförbundet.” Frank Mangs skriver:
”August Rosén hade Missionsförbundets skarpaste hjärna.”
August och Lisa Rosén, Stockholm, hälsar på hos sina släktingar Per och Anna Lindén,
Ettingbo, Östervåla. Anna var dotter till Anders Olsson. Hela Lindéns familj är samlad kring
matbordet. Från vänster: Petrus, Per Lindén, Lydia, August och Lisa Rosén, Ester, Anna
Lindén, Signe, Paul samt en flicka. Per Lindén var ordförande i Östervåla Missionsförsamling
1917-36. Totalt var han styrelseledamot åren 1897-1940.
36
August Rosén brukade ofta tala om hembygden Östervåla i nordvästra Uppland. Det
andliga arvet från det gudfruktiga hemmet i Buckarby och missionsförsamlingen
värderade Rosén mycket högt. Han använde församlingen i hemsocknen som
mönsterbild, när han tjänade andra församlingar under sin långa pastorstid. Enligt
August Rosén fanns det ingen motsvarighet i Sverige gällande hembygdens andliga
miljö.
Att August Rosén var konsekvent i sin bibeltro förstår man, när man läser hans
predikningar, böcker och radioandakter. August Rosén var trogen det andliga arvet
från fadern och helbrägdagöraren Anders Olsson och uppväxtmiljön i Östervåla.
August Rosén hade också dessa år nära kontakt med den stora missionsförsamlingen
i Östervåla med dess traditionella och konservativa bibeltro. Men under 1920-talet
började bibeltron att luckras upp i Svenska Missionsförbundet.
Lorentz Backman var 1917 – 1923 bibellärare på SMF:s Missionsskola på Lidingö, där
missionsförbundet utbildade kommande pastorer. Han införde liberal bibelsyn i
undervisningen, d.v.s. den historisk-kritiska forskningsmetoden från universiteten.
Mot detta reagerade August Rosén. Han var mycket engagerad i centrala organ, där
bibelsynsfrågan flitigt och djuplodande behandlades. August Rosén var den ende
som hela perioden, 1917 – 1942, fram till sin pensionering, var konsekvent
konservativ i sin bibelsyn.7
Anders Olssons andliga testamente
I Ansgarius 1921, Svenska Missionsförbundets årsbok, skrev August Rosén kapitlet
”Helbrägdagörelse genom tron”. Det var fem år efter faderns död och kan läsas som
Anders Olssons andliga testamente. August Rosén hedrade sin far, hans tro och
gärning. Samtidigt var artikeln en tydlig positionering av August Rosén i
bibelsynsfrågan i missionsförbundet.
”För oss, som enligt bibeln tro, att Gud är allsmäktig, äro underverk möjliga. Att ordet lovar
direkt bönhörelse i sjukdom är tydligt. Jakob skriver: Trons bön skall hjälpa den sjuke, och
Herren skall låta honom stå upp igen. Vi har Frälsarens ord i avslutningen till Markus´
evangelium: På sjuka skola de lägga händerna, och de skola bliva friska. Det är underligt, att
kristenheten så litet tagit ut, vad löftena lova i denna del.”
August Rosén skriver att Frälsaren lovat sina lärjungar, att i hans namn begära
läkedom av Gud, liksom han lovade dem att få be om dagligt bröd. Bönen om
helbrägdagörelse hör till en naturlig sak i troslivet. Det är inte fråga om att göra oss
tåliga i sjukdomen, utan att genom bönhörelse bringa hälsa. Man förhärligar inte
Rune W Dahléns doktorsavhandling ”Med Bibeln som bekännelse och bekymmer”. Den handlar om
bibelsynsfrågan i Svenska Missionsförbundet 1917 – 1942.
7
37
Gud genom att tåligt bära sjukdom, det är främmande för evangeliernas berättelser.
Gud förhärligas genom att han som svar på bön gör den sjuke frisk. Vi kan trosvisst
begära hälsa från Gud. Det är fråga om tro. Det är uppenbart att tron utan
förskingrande och försvagande tankar drar Guds krafter till sig.
August Rosén
August Rosén berättar också om sin far Anders Olsson, ”som hade en lång och rikt
välsignad erfarenhet på detta område”. Skall man tjäna de sjuka behöver man utbe
sig visshet från Gud om vad han i varje särskilt fall vill. Det gäller att leva nära Gud.
”Gud har trots de allmänna löftena några hemliga vägar han går i varje särskilt fall.” Att be
Gud om läkedom är en förmån och välsignelse, som erbjuds den troende
församlingen. Det är en av återlösningens frukter. Rosén skriver att läkedomsundren
är uttryck för Guds och Kristi kärlek till de olyckligt lidande (Matt. 8:17). De
stadfäster det predikade ordet, riktar uppmärksamhet på den nya tidens inbrott, och
verkar ofta tro.
”För de troende, där `trons bön´ övas med ödmjuk sans och helgd, är det ett utomordentligt
medel till andelivets tillväxt; den gör Guds närvaro och omvårdnad mera påtaglig. Många
behöva detta stöd för sitt trosliv. Målet för detta som allt i en kristens liv skall dock vara Guds
förhärligande.”
38
Ättlingar till Anders Olsson
Anders Olssons dotter Karin med make Per Pettersson, Skogbo, med barn och
barnbarn år 1944.
Ättlingar till Anders och Cajsa Olsson, Buckarby, samlade 1948 hos Per och Karin
(dotter till Anders och Cajsa) Pettersson i Skogbo. Familjerna i Ettingbo, Skogbo,
Annelund och Åbylund är representerade.
39