1. No category

God man och förvaltare
Vem är lämplig för uppdraget?
Sofia Kuoppa
HT 2014
Examensarbete, 30 hp
Juristprogrammet, 270 hp
Handledare: Ulf Israelsson
Innehållsförteckning
1
2
Inledning ................................................................................................................................. 1
1.1
Bakgrund......................................................................................................................... 1
1.2
Syfte ................................................................................................................................ 2
1.3
Metod och Material ......................................................................................................... 2
Om godmanskap och förvaltarskap ..................................................................................... 3
2.1
Grunden till dagens lagstiftning...................................................................................... 3
2.2
För vem kan god man eller förvaltare förordnas? .......................................................... 4
2.3
3
3.2
5
God man enligt 11:4 FB ................................................................................... 4
2.2.2
Förvaltare enligt 11:7 FB .................................................................................. 6
Vilka hjälpbehov kan tillgodoses genom godmanskap eller förvaltarskap? .................. 8
2.3.1
Allmänt om uppdragens omfattning ................................................................. 8
2.3.2
Bevaka rätt ........................................................................................................ 9
2.3.3
Förvalta egendom ............................................................................................. 9
2.3.4
Sörja för person .............................................................................................. 11
Krav på lämplighet .............................................................................................................. 13
3.1
4
2.2.1
Rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig.......................................................................... 13
3.1.1
Allmänt ........................................................................................................... 13
3.1.2
Rättrådig ......................................................................................................... 14
3.1.3
Erfaren ............................................................................................................ 15
3.1.4
I övrigt lämplig ............................................................................................... 15
Ytterligare krav på lämplighet hos gode män för ensamkommande barn .................... 17
Utredning av god man eller förvaltares lämplighet .......................................................... 17
4.1
Vem har utredningsansvaret inför ett nytt förordnande? .............................................. 17
4.2
Vad ingår i utredningen? .............................................................................................. 18
4.3
Om lämpligheten förändras under pågående uppdrag .................................................. 20
Praxis avseende lämplighet enligt 11:12 FB ...................................................................... 21
5.1
5.2
Högsta domstolen ......................................................................................................... 21
5.1.1
NJA 1980 s. 171 ............................................................................................. 21
5.1.2
NJA 1991 s. 545 ............................................................................................. 21
Hovrätterna ................................................................................................................... 22
5.2.1
RH 2013:25 .................................................................................................... 22
5.2.2
ÖÄ 91-14 Hovrätten för Övre Norrland ......................................................... 24
6
7
5.2.3
ÖÄ 603-14 Hovrätten för Övre Norrland ....................................................... 25
5.2.4
ÖÄ 1024-14 Svea hovrätt ............................................................................... 26
5.2.5
ÖÄ 528-13 Hovrätten för Nedre Norrland ..................................................... 26
Praxis avseende entledigande enligt 11:20 FB ................................................................... 27
6.1
Högsta instans ............................................................................................................... 27
6.2
Hovrätterna ................................................................................................................... 28
6.2.1
RH 1981:41 .................................................................................................... 28
6.2.2
ÖÄ 967-12 Hovrätten för Övre Norrland ....................................................... 28
6.2.3
ÖÄ 9695-12 Svea Hovrätt .............................................................................. 30
Analys och diskussion .......................................................................................................... 30
7.1
7.2
Om uppdraget ............................................................................................................... 30
7.1.1
Innebörden av huvudmannens hjälpbehov och typ av förordnande ............... 30
7.1.2
Uppdragets omfattning ................................................................................... 32
Kraven på lämplighet enligt 11:12 och 11:20 FB ......................................................... 33
7.2.1
Lag och förarbeten .......................................................................................... 33
7.2.2
Praxis .............................................................................................................. 35
7.2.3
Doktrin ............................................................................................................ 39
7.3
Utredning avseende lämplighet .................................................................................... 41
7.4
Lämplighetskraven och utredningen ............................................................................. 42
7.5
Övriga synpunkter ........................................................................................................ 44
7.6
Sammanfattning ............................................................................................................ 45
Käll- och litteraturförteckning ................................................................................................... 48
Offentligt tryck ....................................................................................................................... 48
Regeringens propositioner (Prop.) ................................................................................ 48
Statens offentliga utredningar ....................................................................................... 48
Praxis ...................................................................................................................................... 48
Avgöranden från Högsta domstolen ............................................................................. 48
Hovrättsavgöranden ...................................................................................................... 48
Litteratur ................................................................................................................................. 49
Övriga källor .......................................................................................................................... 49
1 Inledning
1.1 Bakgrund
I Sverige finns uppskattningsvis mellan 70 000 och 100 000 personer som har god man eller
förvaltare.1 Godmanskap och förvaltarskap regleras i föräldrabalken (FB). Den som har rätt
till god man eller förvaltare enligt 11:4 och 11:7 FB befinner sig i många lägen i en utsatt
situation där han eller hon på grund av sjukdom eller liknande omständigheter inte själv kan
sköta sin ekonomi, bevaka sin rätt eller sörja för sin egen person. Det är därför av största vikt
att den person som förordnas till god man eller förvaltare för en person med det behovet av
hjälp också är lämplig att utföra uppdraget.2 I 11 kap. FB finns närmare bestämmelser för vem
som har rätt till god man eller förvaltare, vad uppdragen innebär och vilka krav som ställs
avseende lämplighet på den tilltänkte gode mannen eller förvaltaren. Lämplighetskraven för
god man och förvaltare finns i 11:12 FB som anger att den som utses ska vara rättrådig,
erfaren och i övrigt lämplig. Möjligheten finns också att under ett pågående uppdrag entlediga
en god man eller förvaltare som inte längre kan anses vara lämplig, 11:20 FB.
I dagsläget anser många kommuner att det är svårt att rekrytera personer som vill åta sig
uppdrag som god man eller förvaltare och väntetiden för en person som behöver hjälp från en
sådan kan därför bli lång. 3 Men trots att situationen är sådan att det finns för få
ställföreträdare4 så är det av stor vikt att de gode män och förvaltare som förordnas också är
lämpliga för uppdragen.5 I förarbeten till den senaste lagändringen poängteras också att en
god man eller förvaltare som redan vid förordnandet utretts och konstaterats vara lämplig kan
spara mycket tid vid handläggning hos överförmyndarna jämfört med en som inte blivit lika
grundligt utredd. Därför är det av stor vikt att en god kontroll av tilltänka gode män eller
förvaltare görs redan från början.6 Den lagstiftning som idag reglerar lämplighetskraven för
ställföreträdare har sin grund från 1920-talet. Samhället har sedan dess utvecklats och
komplexiteten i uppdragens omfattning har därigenom ökat. Eftersom det i många fall är den
enskilde huvudmannen7 i fråga som betalar för den gode mannen eller förvaltarens arbete så
1
Socialstyrelsen, 2014, s. 13.
Prop. 2013/14:225, s. 15.
3
Prop. 2013/14:225, s. 15.
4
Ställföreträdare används i uppsatsen som ett samlingsbegrepp som avser både god man och förvaltare. Detta
samlingsbegrepp används också i förarbeten, se exempelvis i prop. 2013/14:225; prop. 1987/88:124 och
prop. 1974:142, med flera.
5
Prop. 2013/14:225, s. 34.
6
Prop. 2013/14:225, s. 34.
7
Huvudman kommer genom uppsatsen att användas som ett samlingsbegrepp gör de personer som har en god
man eller förvaltare. Detta är ett begrepp som också används i förarbeten, se exempelvis prop. 2013/14:225
och SOU 2004:112.
2
1
är det av vikt att han eller hon också får det som han eller hon betalar för. Frågan är då om
lagstiftning med sin grund från 1920-talet är anpassad till dagens samhälle vad avser att ställa
krav på ställföreträdares lämplighet?
1.2 Syfte
Syftet med denna uppsats är att utreda gällande rätt kring vem som är lämplig att vara sådan
god man eller förvaltare som avses i 11:4 och 11:7 FB. Detta såväl inför ett nytt förordnande
som under ett pågående uppdrag.
Utifrån denna utredning är syftet vidare att analysera och diskutera huruvida dessa krav på
lämplighet, inför och fortlöpande under ett uppdrag, är tillräckliga för att tillförsäkra att den
enskilde huvudmannen får en ställföreträdare som faktiskt kan tillgodose just hans eller
hennes behov av hjälp.
För att kunna analysera och diskutera vem som är lämplig att vara god man eller förvaltare
krävs också kunskap om vad ett sådant uppdrag innebär. En del av syftet blir därför att också
utreda vilka uppgifter som ingår i ett uppdrag som god man eller förvaltare.
1.3 Metod och Material
För att fullgöra syftet har gällande rätt utretts kring lämplighetskraven för god man och
förvaltare enligt bestämmelserna i FB. Även en utredning av gällande rätt för vad ett uppdrag
som god man eller förvaltare omfattar har gjorts. För att utreda gällande rätt har de
traditionella rättskällorna lag, förarbeten, praxis och doktrin använts. Eftersom frågan om
lämplighet inte är prövad så många gånger i högsta instans så finns, utöver de domar som
finns från Högsta domstolen, också hovrättsdomar med i uppsatsen för att ytterligare belysa
frågeställningarna och problematiken kring gode män och förvaltares lämplighet. I frågor om
entledigande av god man och förvaltare är hovrätten sista instans då beslutet om entledigande
fattats av överförmyndaren, 20:12 st. 3 FB. Vid urvalet av domstolsavgöranden har jag valt de
som jag anser vara av störst värde för uppsatsens syfte.
När det gäller material på området kan det konstateras att detta är ett område inom vilket det
inte finns mycket skrivet. Någon aktuell forskning finns inte att tillgå gällande frågan om
kraven på god man och förvaltares lämplighet.
2
Eftersom en lagändring avseende lämplighet enligt 11:12 FB trätt i kraft den 1 januari 2015
bygger uppsatsen på den lagstiftning som är aktuell från och med den dagen. Ändringen
innebär inga förändringar i kraven på lämplighet enligt 11:12 FB. Istället avser ändringen
främst skärpande krav för vilken utredning som ska göras av en ny god man eller förvaltares
lämplighet inför ett uppdraget. Avsikten med ändringen är också att den enskilde
huvudmannen ska få ett ökat inflytande vad gäller val av ställföreträdare.8
I uppsatsen ingår en del (3.2) som beskriver kraven som ställs på lämplighet hos gode män för
ensamkommande barn enligt lag (2005:429) om god man för ensamkommande barn (LEKB).
I och med införandet av denna lag tydliggjordes i förarbetena att för denna typ av gode män
gäller samma krav som enligt 11:12 FB men att sedan ytterligare kvalifikationer krävs.9 Detta
bör vara av betydelse för att utreda vad lagstiftaren anser är ytterligare krav och som därmed
inte ligger inom ramen för de krav som ställs i 11:12 FB.
För att kunna besvara syftet anser jag att det också är relevant vilken utredning som ska göras
gällande en god man eller förvaltares lämplighet. En del om utredningen av lämplighet finns
därför med i uppsatsens avsnitt 4.
2 Om godmanskap och förvaltarskap
2.1 Grunden till dagens lagstiftning
Dagens regler om godmanskap och förvaltarskap i 11:4 och 11:7 FB har sin grund från 1924
och lagen om förmynderskap (1924:230), (LF).
10
Reglerna om godmanskap och
förmynderskap i LF grundade sig i sin tur på 1734 års ärvdabalk. 11 1949 tillkom FB till vilken
reglerna om godmanskap och förmynderskap då flyttades. Förmynderskapsreglerna från 1924
som intogs i FB innehöll bestämmelser om omyndigförklaring som bland annat innebar att
den som omyndigförklarades i och med det förlorade sin rösträtt.12
1974 reformerades bestämmelserna om omyndigförklaring och godmanskap. För att begränsa
antalet omyndigförklaringar så långt som möjligt inskränktes grunderna för anordnande av
omyndigförklaring. Samtidigt utvidgades istället möjligheterna att förordna god man för
8
Prop. 2013/14:225, s. 44.
Prop. 2004/2005:136, s. 35.
10
Prop. 2007/08:150, s. 23.
11
Westman, 2011, s. 11 f.
12
Prop. 1987/88:124, s. 130.
9
3
personer med hjälpbehov. Före förändringen 1974 hade god man enbart kunnat förordnas i
ärenden där hjälpbehovet hos huvudmannen var kopplat till en sjukdom av övergående art.
Men i och med förändringarna togs kravet på att sjukdomen eller tillståndet skulle vara av
övergående art bort. Dessutom lades ålderdomssvaghet och andra liknande förhållanden till
som nya grunder för när ett godmanskap skulle kunna anordnas.13
Genom lagändringar som trädde ikraft 1989 avskaffades institutet omyndigförklaring.
Samtidigt konstaterades det att den skyddsfunktion som en omyndigförklaring innebar ändå
behövde finnas kvar för en del hjälpbehövande varför förvaltarskap infördes som en ny typ av
ställföreträdarform. Tanken var dock att godmanskap i många fall skulle kunna räcka och att
förvaltarskap endast ska anordnas där det inte räcker med någon mindre ingripande åtgärd,
som till exempel godmanskap. 14 Förvaltarskap är mindre ingripande än vad institutet
omyndigförklaring var men är mer långtgående än, och ska ses som en förlängning av
godmanskapet.15
2.2 För vem kan god man eller förvaltare förordnas?
2.2.1 God man enligt 11:4 FB
Vem som har rätt att få en god man förordnad enligt 11:4 FB har inte förändrats i den nya
lagstiftningen som trädde i kraft den 1 januari 2015 varför reglerna på detta område är
oförändrade sedan 1989. Den som på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat
hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin
egendom eller sörja för sin person har rätt till god man, 11:4 st. 1 FB. Det måste finnas ett
kausalsamband mellan behovet av hjälp och sjukdomen eller någon av de andra grunderna
som anges i 11:4 FB. Det finns inget krav på att det måste vara fråga om ett permanent
tillstånd, men enligt förarbeten ska det åtminstone inte vara fråga om något kortvarigt eller
högst tillfälligt sjukdomstillstånd.16 I tidigare lagstiftning fanns tvärtom en bestämmelse om
att det för att ett godmanskap skulle kunna bli aktuellt så krävdes att sjukdomen var av
tillfällig eller av övergående natur. Detta krav togs bort 1974 i samband med att lagstiftningen
reformerades för att minska antalet omyndigförklaringar.17
13
Prop. 1974:142, s. 118 f.
Prop. 1987/88:124, s. 130 ff.
15
Prop. 1987/88:124, s. 1och 132.
16
Prop. 1987/88:124, s. 138.
17
Prop. 1974:142, s. 118 f.
14
4
Vidare krävs att behovet av hjälp inte kan tillgodoses på ett mindre ingripande sätt. 18 Gällande
godmanskap framgår detta genom att det i lagtexten anges att ett godmanskap enbart ska
anordnas ”om det behövs”.19 Enklare eller mindre ingripande sätt att tillgodose någons behov
av hjälp kan vara till exempel genom fullmakt eller genom hjälp av personal på boenden eller
annars genom exempelvis anhöriga.20
För godmanskap krävs också att den enskilde, om dennes mening kan inhämtas, samtycker till
anordnandet 11:4 FB. Anledningen till varför samtycke ska föreligga är att ett godmanskap
skulle vara utan större verkan om det inte finns ett samförstånd mellan huvudmannen och den
gode mannen. Detta på grund av att huvudmannen behåller sin rättshandlingsförmåga vid ett
godmanskap. Om huvudmannen inte samtycker till godmanskapet finns en ökad risk för att
han eller hon ingår rättshandlingar som kolliderar med de rättshandlingar som den gode
mannen ingått för huvudmannens räkning.21 I vissa fall kan godmanskap anordnas trots att
den enskildes samtycke inte har inhämtats, detta gäller särskilt i de fall då den enskildes
samtycke inte kan inhämtas på grund av dennes tillstånd, 11:4 FB. Ett förordnande kan också
ske utan den enskilde huvudmannens samtycke i den situationen då han eller hon är part i
rättegång och dennes psykiska hälsa gör att han eller hon inte kan föra sin egen talan. Den
sistnämna undantagsregeln ska enligt lagstiftaren användas restriktivt. 22 Innan domstol
beslutar om godmanskap i ett ärende där samtycke från huvudmannen saknas ska ett
läkarintyg eller annan likvärdig utredning inhämtas gällande den tilltänkte huvudmannens
hälsotillstånd, 11:17 FB.
Ibland finns situationer då en person kan vara i sådant behov av hjälp som avses i 11:4 FB,
men om behovet inte är kopplat till någon av grunderna sjukdom, psykisk störning, försvagat
hälsotillstånd eller liknande förhållande kan ett godmanskap inte anordnas. 23 Exempel på
sjukdomar eller tillstånd som kan ligga till grund för ett förordnande av god man nämns i
såväl förarbeten som doktrin. Det kan vara exempelvis demenssjukdomar, sjukdomar som
orsakat hjärnskador och psykiska störningar som lett till psykiskt funktionshinder. 24 Även
18
Prop. 1974:142, s. 121; prop. 1987/88:124, s. 136.
Se också prop. 1974:142, s. 121; Odlöw, 2005, s. 193 f.
20
Prop. 1987/88:124, s. 168.
21
Prop. 1974:124, s. 121.
22
Prop. 1974:142, s. 122 och 179; prop. 1987/88:124, s. 138.
23
Prop. 1987/88:124, s. 138.
24
SOU 2004:112, s 421 ff.; Sjöstedt och Sporrstedt, 2011, s. 22; Wallgren, 2011, s. 19 ff.
19
5
missbruk av såväl narkotika som alkohol kan utgöra grund för godmanskap. 25 Wallgren
menar som exempel att om ett missbruk lett till att en person omhändertagits och vårdas enligt
lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, så är detta i sig en indikation på att
personen befinner sig i ett sådant liknande förhållande som avses i 11:4 FB.26
Avgörande för om ett godmanskap kan anordnas är om sjukdomen, den psykiska störningen
eller tillståndet i sig gör att huvudmannen blir oförmögen att utföra det som ska ingå i
ställföreträdarens uppgift. Sjukdomar som i och för sig är allvarliga rent fysiskt men som inte
påverkar en persons kapacitet att fatta beslut för sig själv etcetera, kan inte utgöra grund för
godmanskap.27
2.2.2 Förvaltare enligt 11:7 FB
Förvaltarskap är en mer ingripande form av ställföreträdarskap och ska ses som ett
komplement till godmanskap.28 Om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat
hälsotillstånd eller liknande förhållande är ur stånd att vårda sig själv eller sin egendom kan
rätten förordna om en förvaltare för honom eller henne, 11:7 FB. Vidare krävs för ett
förvaltarskap att det inte är tillräckligt med någon mindre ingripande åtgärd. Om en person är
ur stånd att vårda sig själv och/eller sin egendom på sådan grund som anges i 11:7 FB så
behöver det ändå inte innebära att förutsättningarna för ett förvaltarskap är uppfyllda. Om det
skulle vara tillräckligt med ett godmanskap ska nämligen ett sådant istället anordnas. 29 Inte
heller denna regel har varit föremål för förändring vid den senaste lagändringen.
Samma krav på kausalitet mellan sjukdomstillståndet och hjälpbehovet krävs vid anordnande
av förvaltarskap enligt 11:7 FB som vid anordnande av godmanskap enligt 11:4 FB. 30 En
skillnad i grundförutsättningarna är dock att det för förvaltarskap enligt 11:7 FB krävs att den
enskilde huvudmannen är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Det krävs således något
mer än enbart ett hjälpbehov. I förarbeten talas om att ett förvaltarskap borde kunna anordnas
då det föreligger en alltför stor risk för att huvudmannen ingår rättshandlingar som är
motstridiga de som en god man vidtagit. Vidare uttalas att ett förvaltarskap inte bör anordnas i
25
Prop. 1987/88:124, s. 168.
Wallgren, 2011, s. 19 ff.
27
Se prop. 1987/88:124, s. 138; Sjöstedt och Sporrstedt, 2011, s. 22 f; Odlöw, 2005, s. 180 f.
28
Prop. 1987/88:124, s. 144 f.
29
Prop. 1987/88:124, s. 168.
30
Prop. 1987/88:124, s. 168 f.
26
6
fall där det inte föreligger någon risk att huvudmannen vidtar åtgärder för egen räkning som
kan vara till skada för honom eller henne.31
Som exempel på sjukdomar eller tillstånd som kan ligga till grund för ett förvaltarskap anges
psykiskt utvecklingsstörning, åldersbetingade psykiska störningar och psykiska sjukdomar
som till exempel manodepression. Lagstiftaren menar att särskilt gällande personer med
sådana psykiska sjukdomar som exempelvis manodepressivitet har det historiskt fungerat
dåligt med godmanskap. Detta då personer med den typen av sjukdom ofta under maniska
perioder ingår rättshandlingar som strider mot de rättshandlingar som den gode mannen ingått
inom ramen för godmanskapet. Även allvarliga alkohol- eller narkotikamissbruk kan ligga till
grund för förvaltarskap under förutsättning att missbruket gör att den det gäller är ur stånd att
vårda sig själv eller sin egendom.32
Att vara ur stånd att vårda sig själv eller sin egendom förklaras av Odlöw som att det finns en
allvarlig risk för att huvudmannen skulle hamna i stora svårigheter om han eller hon får
behålla sin rättshandlingsförmåga.33
Ett förvaltarskap kan exempelvis anordnas om det är tydligt att det inte skulle räcka med ett
godmanskap eller i sådana fall där ett befintligt godmanskap inte är tillräckligt, till exempel
om huvudmannen vidtar rättshandlingar som är motstridiga de som den gode mannen
vidtagit.34 Vid anordnandet av ett förvaltarskap krävs inget samtycke från huvudmannen. 35
Förvaltarskap ska inte anordnas om sjukdomen eller tillståndet som grundar hjälpbehovet är
av mer övergående eller tillfällig natur. I sådana fall menar lagstiftaren att hjälpbehovet
istället ska gå att tillgodose på ett mindre ingripande sätt. 36 Av lagtexten framgår också att ett
förvaltarskap inte får anordnas om det skulle vara tillräckligt med ett godmanskap eller någon
annan mindre ingripande åtgärd, 11:7 FB. Ett exempel på ett sådant fall där huvudmannen i
och för sig skulle kunna bedömas vara ur stånd att vårda sig själv och sin egendom på sådan
grund som anges i lagtexten är vid demenssjukdom. Däremot kanske det inte finns någon risk
för att huvudmannen själv vidtar rättshandlingar som är till skada för honom eller henne.
31
Prop. 1987/88:124, s. 145.
Prop. 1987/88:124, s. 145.
33
Odlöw, 2005, s. 171.
34
Prop. 1974:142, s. 120 ff.; prop. 1987/88:124, s. 131 och 460.
35
Prop. 1987/88:124, s. 169.
36
Prop. 1987/88:124, s. 168.
32
7
Därmed saknas förutsättningar för ett förvaltarskap eftersom det istället bör vara tillräckligt
med hjälp genom ett mindre ingripande medel, nämligen godmanskap.37
Vid ett förvaltarskap förlorar huvudmannen sin rättshandlingsförmåga i den del som omfattas
av förvaltarskapet och förvaltaren har således ensam rådighet över den egendom och de andra
uppgifter som omfattas av förordnandet, 11:9 FB.
2.3 Vilka hjälpbehov kan tillgodoses genom godmanskap eller
förvaltarskap?
2.3.1 Allmänt om uppdragens omfattning
Godmanskap och förvaltarskap kan anordnas om någon är i behov av hjälp med att bevaka sin
rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, 11:4 och 11:7 FB. Enbart inom dessa tre
områden kan en god man eller förvaltare förordnas att bistå den enskilde huvudmannen. Om
huvudmannen skulle behöva hjälp av annat slag så kan det istället ingå i ställföreträdarens
uppdrag att ansöka om detta från andra tillgängliga biståndsinsatser, exempelvis från
socialtjänsten i kommunen.38
Uppdragets omfattning bestäms i samband med anordnandet och kan bestå i alltifrån att
enbart omfatta förvaltning av viss bestämd del av huvudmannens egendom till att omfatta
samtliga tre delar, bevaka rätt, förvalta egendom och att sörja för person. Om inget närmare
bestäms vid anordnandet ska det anses omfatta alla tre delar. Vilka rättshandlingar som
ställföreträdaren kan företa med bindande verkan för huvudmannen avgörs således av
uppdragets omfattning.39 En ledande princip vid beslut om omfattningen av ett godmanskap
eller förvaltarskap är dock att det ska bestämmas efter den enskilde huvudmannens
individuella behov och att det inte ska vara mer ingripande än nödvändigt. 40 Detta framgår
tydligt för förvaltarskap i 11:7 st. 2 FB. Utgångspunkten i ett uppdrag som god man eller
förvaltare är att han eller hon alltid ska handla utifrån vad som är bäst för huvudmannen i det
enskilda fallet, 12:3 FB. I godmanskap krävs dessutom som huvudregel att den gode mannen
har huvudmannens samtycke till de handlingar som han eller hon vidtar för huvudmannens
räkning, 11:5 FB.
37
Prop. 1987/88:124, s. 145.
Prop. 1987/88:124, s. 137.
39
Prop. 1987/88:124, s. 139.
40
Prop. 1987/88:124, s 136 och 145.
38
8
2.3.2 Bevaka rätt
Att bevaka rätt omfattar frågor som att bevaka huvudmannens rättigheter gentemot samhället
och att ingå eller säga upp avtal för huvudmannens räkning. Att bevaka huvudmannens
rättigheter kan innebära att ansöka om bidrag och andra typer av bistånd. Till exempel ska en
ställföreträdare som har att bevaka sin huvudmans rätt ansöka om bostadstillägg,
skuldsanering, stöd enligt lagen (1993:387) om stöd och service för vissa funktionshindrade
m.m. Detta ska självklart endast göras om det finns grund för att huvudmannen har rätt till
någon eller några av dessa stödinsatser. Att bevaka rätt innebär således att den gode mannen
eller förvaltaren ska se till att den enskilde huvudmannen får de stöd och insatser som han
eller hon enligt lag har rätt till.41 De myndigheter som det kan vara fråga om att kontakta och
ansöka om ersättning eller bistånd hos är främst Försäkringskassan och de kommunala
myndigheterna, framförallt socialtjänsten.42
Om den gode mannen eller förvaltaren själv inte vet vilken ersättning som hans eller hennes
huvudman kan ha rätt till så bör den informationen inhämtas från aktuell myndighet. Efter att
ställföreträdaren ansökt om ersättning eller bistånd är han eller hon också skyldig att, inom
ramen för att bevaka rätt, överklaga ett avslagsbeslut avseende detsamma. Detta om han eller
hon anser att avslagsbeslutet är felaktigt.43 Inom ramen för att bevaka sin huvudmans rätt bör
ställföreträdaren också i andra typer av ärenden ta hjälp utifrån om han eller hon anser sig
sakna den kompetens som krävs i just det ärendet.44
2.3.3 Förvalta egendom
Att förvalta egendom är den ekonomiska delen av uppdraget och den omfattar att sköta
huvudmannens ekonomi och förvaltning av dennes egendom. Inte enbart att förvalta
huvudmannens ekonomiska tillgångar avses utan även sådana tillgångar som till exempel
fastigheter ingår i delen att förvalta egendom. Till den ekonomiska delen ingår även att betala
löpande räkningar såsom hyra, el och liknande, att betala ut fickpengar till huvudmannen och
att förvalta det kapital som huvudmannen har.45
41
Fälldin, 2007, s. 30; Sjöstedt och Sporrstedt, 2011, s. 52 ff.; Wallgren, 2011, s. 41 ff.
Wallgren, 2011, s. 41 ff.
43
Wallgren, 2011, s. 41 ff.
44
Sjöstedt och Sporrstedt, 2011, s. 53.
45
Fälldin, 2007, s. 31, Wallgren, 2011, s. 57 ff.
42
9
Vad gäller att förvalta sin huvudmans kapitaltillgångar så ska ställföreträdaren aldrig ta några
stora risker utan en allmän försiktighetsprincip råder för denna typ av förvaltning. I princip
räcker det med att kapitalet värdesäkras och ger skälig avkastning genom den vidtagna
förvaltningen.46 Det ingår också i ställföreträdarens uppdrag att utifrån huvudmannens vilja
och behov vidta de åtgärder som behövs avseende den förvaltade egendomen. Av 12:7 st. 2
FB framgår att i viktiga frågor ska, förutom huvudmannens, även huvudmannens make eller
sambos synpunkter inhämtas. Gällande viss egendom krävs det, för att god man eller
förvaltare ska få sälja den att den inte är av särskilt värde varken för huvudmannen eller för
dennes anhöriga. Den gode mannen eller förvaltaren bör i de fall där egendom av särskilt
värde ska säljas därför inhämta de anhörigas åsikter innan försäljning, 14:4 st. 2 FB.
För vissa transaktioner och avtal krävs att den gode mannen eller förvaltaren inhämtar
samtycke även från överförmyndaren, detta gäller exempelvis vid försäljning av
huvudmannens fastighet eller vid placering av huvudmannens kapital i exempelvis aktier, se
14 kap. FB. Generellt krävs att den gode mannen eller förvaltaren, som har att förvalta sin
huvudmans egendom, har god kännedom om reglerna i 14 kap. FB som reglerar frågor kring
förvaltning av egendom.
Viktigt att poängtera är dock att det är för huvudmannens räkning som den gode mannen eller
förvaltaren har att förvalta egendomen. Om huvudmannen inte skulle ha nytta av egendom
som han eller hon äger men däremot är i behov av pengarna som en försäljning av densamma
skulle kunna inbringa så är det som huvudregel ställföreträdarens uppgift att ombesörja en
försäljning av egendomen.47
Ställföreträdaren har att se till huvudmannens bästa när det gäller förvaltningen av egendom
och vad som är bäst för huvudmannen beror på vem han eller hon är. För en gammal
människa kan långsiktiga placeringar av kapital i värdepapper tyckas vara mindre lämpliga.
För en ung person med hela livet framför sig borde samma typ av placeringar däremot vara en
god idé.48 Av 12:4 FB framgår att huvudmannens medel i skälig omfattning ska användas för
hans eller hennes uppehälle, utbildning och nytta i övrigt. De medel som blir över sedan dessa
behov blivit tillgodosedda ska placeras på så sätt att dess bestånd skyddas och att de ger en
46
Prop. 1974:142, s. 136.
Prop. 1974:142, s. 136 f.
48
Sjöstedt och Sporrstedt, 2011, s. 48 f.
47
10
skälig avkastning. Om en ställföreträdare inser att huvudmannens medel inte räcker till att
betala utgifter så bör han eller hon så långt det är möjligt försöka se till att begränsa och
mildra konsekvenserna därav. Detta kan han eller hon göra genom att ansöka om
avbetalningsplaner eller liknande hos befintliga borgenärer.49
När det gäller gåvor från huvudmannen så finns ett generellt gåvoförbud som innebär att den
gode mannen eller förvaltaren inte kan ge bort sin huvudmans egendom förutom då det gäller
personliga presenter som inte står i missförhållande till huvudmannens övriga ekonomiska
situation, 14:12 st. 1 FB. Det finns också under vissa särskilda förutsättningar en möjlighet att
med huvudmannens medel ge understöd åt anhöriga, 14:12 st. 2 FB.
2.3.4 Sörja för person
I den delen av uppdraget som omfattar att sörja för person ingår de mer personliga frågorna
och ställföreträdaren har att bevaka sin huvudmans intressen i dessa frågor. Uppdraget att
sörja för person infördes i och med reformerna 1974. Det konstaterades då att detta är en
oundviklig del av uppdraget, särskilt eftersom många ställföreträdaruppdrag löper över en
lång tid. Det ansågs därför vara av stor vikt att gode män också såg till att huvudmannens
behov av personlig omvårdnad tillgodosågs på ett tillfredsställande sätt.50
För att kunna utföra denna del av uppdraget krävs att gode mannen eller förvaltaren har en
god uppfattning om huvudmannens levnadssituation, vilket han eller hon kan få genom att
besöka sin huvudman åtminstone någon gång i månaden. I samband med dessa besök hos
huvudmannen bör ställföreträdaren få en god insyn i till exempel sjukvården och
socialtjänstens insatser för huvudmannen. Hur omfattande uppgiften att sörja för person är
kan variera beroende på hur huvudmannens liv i övrigt ser ut till exempel med kontakter med
anhöriga och liknande. Om huvudmannen har anhöriga som i stor utsträckning bevakar att
han eller hon har en tillfredställande levnadssituation så kan ställföreträdarens uppgift
inskränkas. Om huvudmannen däremot saknar anhöriga som bevakar hans eller hennes
intresse så bör ställföreträdarens uppdrag istället utvidgas.51
49
Wallgren, 2011, s. 59 f.
Prop. 1974:142, s. 132 f.
51
Prop. 1987/88:124, s 139 f.
50
11
I uppdraget att sörja för person ingår således att bevaka att huvudmannen har en
tillfredställande livssituation. Om ställföreträdaren anser att något saknas i huvudmannens liv
så ska han eller hon ansöka om det eller på annat sätt se till att huvudmannen får tillgång till
det som saknas om det är möjligt. Ställföreträdaren själv är dock inte den som ska utföra den
del som saknas utan det bör istället vara fråga om att ansöka om det. Exempelvis kan det vara
fråga om att ansöka om kontaktperson, ledsagare eller hemtjänst för huvudmannen eller om
plats på nytt boende eller liknande. Det kan också vara så att huvudmannen med den
ekonomiska situation som han eller hon befinner sig i skulle ha råd med mer extrautgifter och
det är då ställföreträdarens uppgift att se till att huvudmannens medel används till nytta för
honom eller henne.52
Inom den del av uppdraget som avser att sörja för person är det av vikt att huvudmannens
inkomster och tillgångar huvudsakligen används till dennes omkostnader. Ställföreträdaren får
inte vara snål med utgifter och spara på huvudmannens medel om dessa istället behövs för
huvudmannens uppehälle. Det är inget självändamål för den gode mannen eller förvaltaren att
se till att huvudmannens tillgångar växer för varje år. Istället bör huvudmannens utgifter för
levnadsomkostnader vara i relation till hans eller hennes inkomster och tillgångar i övrigt.53
Innan 1974, när delen att sörja för person infördes, såg många gode män det som sin främsta
uppgift att förvalta och därigenom bevara huvudmannens tillgångar. Detta var något som
snarare kom att gynna huvudmannens arvingar vid ett senare arv än huvudmannen själv under
dennes livstid och det var detta som lagstiftaren ville förändra genom införandet av delen att
sörja för person.54
Inom frågor som är strängt personliga kan den gode mannen eller förvaltaren inte företräda
sin huvudman. Exempelvis kan en ställföreträdare aldrig ingå äktenskap för sin huvudmans
räkning, däremot kan han eller hon ansöka om äktenskapsskillnad för sin huvudman.55 I SOU
2004:112 anges fler exempel på sådana frågor som är av sådan strängt personlig art att de inte
faller inom ställföreträdarens uppdrag. En ställföreträdare kan bland annat inte upprätta
testamente för sin huvudman. Inte heller kan en ställföreträdare besluta i frågor om vård och
behandling inom sjukvården för sin huvudmans räkning.56 Att lämna samtycke till operativa
52
Fälldin, 2007, s. 68 f; Sjöstedt och Sporrstedt, 2011, s. 54 f; Wallgren, 2011, s. 74 ff.
Prop. 1974:142, s. 132.
54
Prop. 1974:142, s. 132.
55
Jämför NJA 1994 s. 402 och RH 2008:33.
56
SOU 2004:112, s. 366 och 576 f.
53
12
ingrepp ingår således inte i uppdraget men det finns enligt uttalanden i förarbeten inget hinder
mot att en förvaltares åsikt inhämtas av vårdinrättningar och liknande i denna typ av frågor.
Som huvudregel gäller däremot att en ställföreträdare inte bör företräda sin huvudman i denna
typ av frågor. Istället bör beslutanderätten ligga hos huvudmannen själv, eller om denne inte
kan fatta beslut, hos sjukvården.57
3 Krav på lämplighet
3.1 Rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig
3.1.1 Allmänt
Den som ska utses till god man eller förvaltare ska vara en rättrådig, erfaren och i övrigt
lämplig person. Vidare måste den tilltänkte gode mannen eller förvaltaren vara myndig och
han eller hon får inte själv ha förvaltare, 11:12 FB. Vid val av god man eller förvaltare avgör
sedan omfattningen av det aktuella uppdraget vilka kvalifikationer som bör ställas på
ställföreträdaren.58 Som tidigare nämnts så har kraven på god man eller förvaltares lämplighet
inte varit föremål för någon ändring i den nya lydelsen av 11:12 FB som trädde i kraft den 1
januari 2015. Förändringarna avser istället främst skärpta krav på den utredning som ska
göras kring om en tilltänkt god man eller förvaltare, inför förordnandet, lever upp till
lämplighetskraven. Vidare innebär de nya ändringarna att huvudmannens egna önskemål på
god man eller förvaltare till större del ska iakttas vid förordnandet. Det är således enbart
kraven på kontrollen avseende tilltänkta ställföreträdares lämplighet som varit föremål för
förändring i och med den nya lydelsen och inte lämplighetskraven i sig.59
För ett uppdrag som främst består i att sörja för person borde i många fall en anhörig till den
enskilde kunna förordnas. Om det istället rör sig om ekonomisk förvaltning så kan det i vissa
fall vara mer lämpligt att en utomstående, ekonomiskt kunnig person förordnas. Men detta
beror enligt lagstiftaren också på omfattningen av förmögenheten och hur förhållandena ser ut
inom den hjälpbehövandes krets av anhöriga. Finns motsättningar inom släkten med
motstridande intressen så är en utomstående person att föredra.60
En person som varit god man i ett ärende där sedan förvaltare ska anordnas borde i många fall
kunna förordnas som förvaltare i samma ärende. Detta är givetvis beroende av varför
57
Se prop. 1987/88:124, s. 172.
Prop. 2013/14:225, s. 44.
59
Prop. 2013/14:225, s. 1.
60
Se prop. 1987/88:124, s. 173.
58
13
förvaltarskap anordnas. Beror det på den tidigare gode mannens förvaltning eller liknande är
gode mannen naturligtvis inte lämplig att träda in i rollen som förvaltare i uppdraget.61
Uppdraget som ställföreträdare är kopplat till en person. Enligt förarbetsuttalanden innebär
detta dock inte att till exempel en socialtjänsteman inte kan förordnas. Av vikt att notera är
dock att uppdraget då är kopplat till honom eller henne personligen och inte till
tjänstebefattningen.62
Kraven på lämplighet som stadgas i 11:12 FB har sin grund i lagen om förmynderskap som
infördes på 1920-talet. I förarbetena till den lagstiftningen finns inget klart stöd för vilken
innebörden av de tre begreppen rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig är. Detta tycks snarast
ha varit självklart för lagstiftaren och som kommentar till lämplighetskraven anges, i
förarbetena till 1924-års lag, att det ska vara frågan om en vederhäftig person. Det anges
också att det inte bör ställas några krav på att ställföreträdaren själv innehar någon
förmögenhet men han eller hon bör ändå ha en så pass ordnad ekonomi att han eller hon inte
frestas till att utnyttja sin ställning.63 Med anledning av att förarbetena inte ger någon mer
utförlig vägledning har i de följande delarna ledning kring begreppens innebörd fått hämtas
från andra rättskällor, främst doktrin men också praxis. I praxis har sällan kraven på rättrådig
och erfaren varit föremål för prövning utan det har i de flesta fallen varit frågan om tolkning
och prövning av kravet på i övrigt lämplig, praxis presenteras i uppsatsens avsnitt 5 och 6.
3.1.2 Rättrådig
Med egenskapen rättrådig avses enligt Sjöstedt och Sporrstedt att det ska vara fråga om en
person som i olika situationer känner till vilka lagar som finns att tillämpa, vad som är rätt och
fel, och då väljer det som är rätt. Att vara rättrådig innebär således att personen i fråga inte
begått några brottsliga gärningar och en god samhällsmedborgare borde enligt Sjöstedt och
Sporrstedt anses kunna leva upp till kravet på rättrådighet enligt paragrafens mening. 64
Wallgren delar Sjöstedt och Sporrstedts uppfattning om kravet på rättrådighet men menar
dessutom att inte alla brott behöver leda till att en person inte är lämplig. Vissa särskilda typer
av brott som t.ex. ekonomisk brottslighet, bör dock enligt Wallgren, istället leda till att den
61
Prop. 1987/88:124, s.173 f.
Prop. 1987/88:124, s. 173.
63
Prop. Nr. 53 år 1924, s. 81 f.
64
Sjöstedt och Sporrstedt, 2011, s. 30.
62
14
person som begått ett sådant brott är att anse som direkt olämplig för ett uppdrag som god
man eller förvaltare.65
3.1.3 Erfaren
Den erfarenhet som bör krävas av en tilltänkt ställföreträdare är, enligt Sjöstedt och
Sporrstedt, att han eller hon har tidigare erfarenhet av kontakter med olika myndigheter men
också god kännedom om samhällets uppbyggnad i stort. Goda kunskaper inom det svenska
språket är också av vikt vid bedömning av erfarenhet. Ytterligare faktorer som enligt Sjöstedt
och Sporrstedt bedöms inom ramen för erfarenhet är att den tilltänkte ställföreträdaren, om
han eller hon själv inte kan eller vet hur huvudmannens behov kan tillgodoses, åtminstone vet
var den kunskapen kan inhämtas.66 Wallgren menar att det utöver dessa egenskaper, inom
ramen för erfaren, krävs av den tilltänkte ställföreträdaren att han eller hon är tillräckligt
erfaren för att kunna redovisa för sitt uppdrag gentemot överförmyndaren. Detta gäller särskilt
redovisning av den ekonomiska förvaltningen i uppdrag som omfattar det.67 Om uppdraget är
av särskilt svår karaktär i något avseende så menar såväl Wallgren som Sjöstedt och
Sporrstedt, att det inom ramen för erfarenhet kan krävas av en person att han eller hon har
särskilda sakkunskaper inom just det ämnet.68 Sjöstedt och Sporrstedt menar vidare att det
generellt krävs en mer omfattande utredning av den tilltänka gode mannen eller förvaltarens
erfarenhet om han eller hon är mellan 18 och 25 år.69
3.1.4 I övrigt lämplig
Wallgren menar att det inom ramen för i övrigt lämplig ingår krav som till exempel att
huvudmannen vill ha en ställföreträdare av visst kön eller som talar ett särskilt språk. Vidare
menar han att det är inom detta kriterium som personkemin huvudmannen och
ställföreträdaren emellan kan prövas och att det är inom ramen för i övrigt lämplig som vissa
andra typer av krav kan ställas. Exempelvis menar han att det är inom ramen för detta krav
som det kan prövas om ett släktskap mellan huvudmannen och den tilltänkte ställföreträdaren
innebär något hinder. Till exempel kan detta vara fallet om det råder delade meningar inom
huvudmannens, tillika ställföreträdarens, familj. Detsamma gäller också om det är en ung
65
Wallgren, 2011, s. 28.
Sjöstedt och Sporrstedt, 2011, s. 30.
67
Wallgren, 2011, s. 29.
68
Sjöstedt och Sporrstedt, 2011, s. 30; Wallgren, 2011, s. 29.
69
Sjöstedt och Sporrstedt, 2011, s. 30.
66
15
huvudman vars föräldrar vill bli ställföreträdare och det enbart skulle innebära en förlängning
av förmynderskapet.70
Sjöstedt och Sporrstedt anger flera faktorer som bör ingå i bedömningen av om en tilltänkt
god man eller förvaltare är i övrigt lämplig. Även de menar att det är inom detta krav som den
tilltänkte ställföreträdarens ska prövas lämplig för det specifika uppdraget. De krav som bör
ställas inom ramen för i övrigt lämplig är enligt dem att den tilltänkte gode mannen eller
förvaltaren är rättvis och uppträder på ett korrekt sätt, att han eller hon är ordningsam och
uttrycker sig väl i tal och skrift. Vidare menar de att det är av vikt i bedömningen att den
tilltänkte gode mannen eller förvaltaren visar hänsyn gentemot huvudmannen och dennes
integritet genom att inte tala med andra om huvudmannens angelägenheter och att han eller
hon är lyhörd för, och har specifik kunskap om, huvudmannens behov. Sjöstedt och
Sporrstedt nämner också under denna del av prövningen att det är av vikt att den gode
mannen eller förvaltaren kan redovisa för sin förvaltning och att han eller hon inte
sammanblandar sin ekonomi med huvudmannens.71
Det kan också vara så att överförmyndaren anser att en person är lämplig både vad gäller
rättrådighet och erfarenhet men ändå anser att det i ett specifikt fall ändå inte är lämpligt att
tillsätta honom eller henne. Det är då till denna punkt som den bristande lämpligheten får
hänföras. Till exempel kan detta vara i fall där det är frågan om en närstående som är tilltänkt
att vara ställföreträdare men av någon anledning anser överförmyndaren att han eller hon inte
är lämplig, exempelvis på grund av konflikter inom familjen eller liknande.72
Wallgren menar att det under punkten för i övrigt lämplig också ligger det faktum att en
ställföreträdare själv måste ha en ordnad ekonomi varför han eller hon inte får finnas med i
Kronofogdemyndighetens register eller vara beroende av bistånd från socialtjänsten.73 Detta
resonemang kan härledas tillbaka till 1924 och lagen om förmynderskap, lagstiftaren uttalade
redan då att det är av vikt att den tilltänkte gode mannen har en ordnad ekonomi så att han
eller hon inte är behöver frestas att missbruka sin förtroendeställning.74
70
Wallgren, 2011, s. 29.
Sjöstedt och Sporrstedt, 2011, s. 31.
72
Se prop. 2013/14:225, s. 35; jfr NJA 1980 s. 171.
73
Wallgren, 2011, s. 29.
74
Prop. Nr. 53 1924, s. 81 f.
71
16
3.2 Ytterligare krav på lämplighet hos gode män för ensamkommande
barn
Gällande lämplighet hos god man för ensamkommande barn finns bestämmelser i LEKB. Där
anges att frågan om lämplighet ska prövas enligt reglerna i 11:12 FB men att det utöver den
vanliga lämplighetsbedömningen, vid val av god man för ensamkommande barn, ska läggas
särskild vikt vid den utsatta situation som barnet befinner sig i, 4 § LEKB. Enligt lagstiftaren
ska det därför ställas extra krav på lämpligheten hos en god man i denna typ av ärenden. Att
fästa särskild vikt vid den utsatta situation som barnet befinner sig i, innebär att den gode
mannen ska kunna tillvarata barnets intresse vid kontakter med myndigheter och olika
organisationer som barnet är i kontakt med.75
I förarbeten anges att den gode mannen måste kunna agera utifrån barnets bästa och därmed
inte på något sätt vara beroende av de instanser som han eller hon kommer i kontakt med
inom uppdraget. God kunskap om barn och ungdomars behov i olika åldrar och om det
svenska samhället är också krav som ställs utöver de allmänna kraven på lämplighet i 11:12
FB. Vid tillsättning av god man ska endast tillsättas den som verkligen har förutsättningarna
att klara uppdraget.76
4 Utredning av god man eller förvaltares lämplighet
4.1 Vem har utredningsansvaret inför ett nytt förordnande?
Vem som har ansvaret för att utreda ärenden om godmanskap och förvaltarskap har i och med
2015 års lagändring klarlagts något. Tidigare har det varit tingsrättens uppgift att inhämta alla
de uppgifter som behövs innan beslut fattats i ett ärende. Lagändringen innebär att ansvaret nu
ska
delas
mellan
tingsrätten
och
överförmyndaren.
77
Överförmyndare
eller
överförmyndarnämnd finns i varje kommun och utses av kommunfullmäktige, 19:1-3 FB.
Överförmyndaren eller överförmyndarnämnden har möjlighet att delegera beslutskompetens i
vissa typer av ärenden till kommunanställda tjänstemän, enligt 19:14 FB.
Förändringarna som nu skett gällande utredningsskyldigheten i ärenden om godmanskap och
förvaltarskap innebär att då anmälan om behov av ställföreträdare kommer in till
överförmyndaren har denne att inhämta erforderligt underlag i ärendet innan det skickas
vidare till tingsrätten för prövning. Tingsrätten har också en möjlighet att begära att
75
Prop. 2004/05:136, s. 35 f.
Prop. 2004/05:136, s. 35 f.
77
Prop. 2013/14:225, s. 19.
76
17
överförmyndaren inhämtar erforderliga underlag i ett ärende som inkommit till tingsrätten.
Överförmyndaren är också skyldig att, om tingsrätten begär det och det inte finns särskilda
skäl mot det, lämna förslag på lämplig ställföreträdare, 11:17 a FB. Exempel på när
överförmyndaren inte behöver lämna något förslag på lämplig ställföreträdare är när de inte
kan finna någon lämplig person att föreslå, eller då de anser att förutsättningar för
ställföreträdarskap saknas och tingsrätten inte heller förelägger dem att inkomma med
förslag. 78 Förordnandet av en god man eller förvaltare sker sedan genom beslut från
tingsrätten i samband med att beslut om anordnande fattas, 11:4 och 11:7 FB.
Ändringen i ansvarsfördelningen syftar dels till att fortsätta arbetet med att renodla
domstolarnas verksamhet till enbart dömande sådan. I förarbetena inför lagändringen anges
att utredningsfördelningen i och med ändringen blir mer ändamålsenlig och effektiv om
överförmyndarna bistår domstolarna i arbetet.79
4.2 Vad ingår i utredningen?
I och med den lagstiftning som trätt i kraft den 1 januari 2015 betonas i förarbetena att det är
av största vikt att överförmyndaren gör en aktiv efterforskning av tilltänkta gode män och
förvaltares lämplighet. Kravet på kontroller innan ett nytt förordnande skärps, men det
uppställs dock inget minimikrav gällande hur omfattande utredning som ska göras inför ett
nytt förordnande, det ska istället avgöras utifrån behovet i varje enskilt fall. Regleringen för
lämplighet är, som poängteras i förarbetena, generellt författad och ger därmed inte företräde
för någon specifik kategori av personer som mer lämpliga för ställföreträdaruppdraget än
andra. Utgångspunkten ska istället vara den enskilde huvudmannens behov i varje specifikt
ärende. I lagtexten stadgas enbart att undersökning av en tilltänkt god man eller förvaltares
lämplighet ska göras i den omfattning som krävs, 11:12 st. 2 FB. Enligt uttalanden i
förarbeten innebär detta att kraven på kontrollen av tilltänkta ställföreträdare skärpts.80
I förarbetena anges dock att obligatoriska inslag i kontrollen bör vara att kontrollera
belastningsregistret och Kronofogdemyndighetens register. Vidare ska det också som
huvudregel inhämtas uppgifter om den tilltänkte ställföreträdaren från referenspersoner. Det
faktum att en person utfört tidigare uppdrag utan anmärkning är en faktor som kan tala för att
78
Prop. 2013/14:225, s. 19.
Prop. 2013/14:225, s. 17 ff.
80
Prop. 2013/14:225, s. 34.
79
18
han eller hon är en lämplig person.
81
En ytterligare faktor som bör iakttas i
lämplighetsbedömningen är den hur många uppdrag den tilltänkte gode mannen eller
förvaltaren har sedan tidigare. Detta eftersom det är av vikt att den som utses till god man
eller förvaltare har den tid som uppdraget kräver. Det finns dock ingen bestämd gräns för hur
många uppdrag en och samma ställföreträdare får ha. Den saken får istället avgöras i varje
enskilt fall med hänsyn till huvudmannens behov och ställföreträdarens erfarenhet och
skicklighet. En ställföreträdare bör dock inte ha för många aktiva uppdrag eftersom det skulle
kunna riskera att han eller hon inte kan tillgodose alla sina huvudmäns behov på ett
tillfredsställande sätt. 82 Att den tilltänkte ställföreträdaren är anhörig till huvudmannen ska
inte spela någon roll i utredningen av hans eller hennes lämplighet inför förordnandet. Samma
utredningskrav gäller således oavsett den tilltänkte gode mannen eller förvaltarens relation till
huvudmannen.83 Vidare framgår dock i och med den nya lagändringen att den person som
huvudmannen föreslår också ska utses om han eller hon är lämplig.84
I vissa fall medger lagstiftaren att utredningen av den tilltänkte ställföreträdarens lämplighet
kan göras mindre omfattande Det särskilt i fall då han eller hon nyss utretts för
ställföreträdarskap i ett annat ärende. Enligt lagstiftaren finns inga möjligheter att i andra fall
göra en mer enkel utredning. Som exempel på sådana fall nämns det förhållande då en
anhörig ska förordnas som ställföreträdare och ingen lättnad i kontrollen av hans eller hennes
lämplighet får göras på grund av det.85
Utöver dessa allmänna delar i utredningen av lämplighet ska också utredningen göras
specifikt efter förutsättningarna i det enskilda fallet. Det innebär att den tilltänkte
ställföreträdaren måste vara särskilt lämplig för det uppdrag som han eller hon anförtros. Om
en huvudman äger tillgångar som det krävs särskild kompetens för att förvalta så bör det
ställas som krav på den tilltänkte ställföreträdaren att han eller hon innehar den kompetensen.
Det kan exempelvis röra sig om en huvudman som äger stora fastigheter, ställföreträdaren bör
i ett sådant uppdrag ha de kvalifikationer som krävs för att kunna förvalta den typen av
egendom på ett tillfredsställande sätt.86
81
Prop. 2013/14:225, s. 34 och 44.
Prop. 1974:142, s. 170; prop. 2013/14:225, s. 36 och 44.
83
Prop. 2013/14:225, s. 44.
84
Prop. 2013/14:225, s. 32 f.
85
Prop. 2013/14:225, s. 44.
86
Prop. 2013/14:225, s. 44 f.
82
19
4.3 Om lämpligheten förändras under pågående uppdrag
En god man eller förvaltare som inför ett uppdrag bedömts som lämplig kan på grund av flera
olika orsaker under det löpande uppdraget komma att betraktas som inte längre lämplig för
det. I 11:20 FB finns en bestämmelse som anger att en ställföreträdare ska entledigas från sitt
uppdrag om han eller hon inte längre anses vara lämplig. Om han eller hon missbrukar sin
ställning, agerar försumligt eller kommer på ekonomiskt obestånd så innebär det att han eller
hon inte längre är lämplig. Även andra orsaker kan göra att en ställföreträdare inte är fortsatt
lämplig att utföra sitt uppdrag, 11:20 st. 1 FB.
Beslut om att entlediga en god man eller förvaltare från hans eller hennes uppdrag fattas av
överförmyndaren, 11:20 st. 1 FB. Tillsyn över gode män och förvaltares löpande verksamhet
utövas som huvudregel av överförmyndaren i den kommun där huvudmannen är folkbokförd,
eller om huvudmannen inte är folkbokförd i Sverige, den kommun där han eller hon vistas,
12:9 och 16:2 st. 1 FB. Överförmyndaren borde därför vara den som i första hand upptäcker
uppkommen olämplighet hos en ställföreträdare i och med den tillsyn som utövas enligt 16:3
FB. Där anges att överförmyndaren ska utföra tillsyn med utgångspunkt i de redovisningar
och andra handlingar och uppgifter som lämnats i ett ärende.
Wallgren menar att grunder som kan göra att en person är försumlig eller på annat sätt
missbrukar sin ställning och inte längre är lämplig för sitt uppdrag är att han eller hon
sammanblandar sin egen ekonomi med huvudmannens eller att det gjorts för riskfyllda
placeringar med huvudmannens tillgångar. Även förskingring bör falla inom ramen och
utgöra grund för entledigande. Wallgren menar också att det kan finnas andra situationer där
en god man eller förvaltare blir olämplig och överförmyndaren därför kan entlediga honom
eller henne. Som exempel nämns om god man eller förvaltare också blivit personlig assistent
för huvudmannen. Det menar Wallgren kan innebära en jävsliknande omständighet som kan
utgöra grund för entledigande.87
Sjöstedt och Sporrstedt menar att det är ställföreträdarens hantering av sitt uppdrag och sin
förmåga att följa gällande regler som, utöver ekonomiskt obestånd, kan utgöra grund för
entledigande.88
87
88
Wallgren, 2011, s. 128.
Sjöstedt och Sporrstedt, 2011, s. 206.
20
5 Praxis avseende lämplighet enligt 11:12 FB
5.1 Högsta domstolen
5.1.1 NJA 1980 s. 171
Avgörandet avser godmanskap för MP som flyttat till pensionärshem och som är i behov av
hjälp med att förvalta egendom på grund av sjukdom. Till god man för MP förordnades först
en utomstående person, P. Men efter brev från huvudmannen MP förordnades istället hennes
bror, GB, till god man av Karlskrona tingsrätt. Detta efter att MP’s tidigare gode man P begärt
sitt entledigande och samtidigt förespråkat brodern GB som ny god man i ärendet. MP’s
systerdotter ML anförde besvär över tingsrättens förordnande av ny god man och menade att
GB måste entledigas från uppdraget som god man för sin syster då han gjort sig skyldig till
olagliga handlingar gentemot MP. Högsta domstolen uttalar i domen att när det gäller god
mans lämplighet så är denna beroende av uppdragets omfattning i det enskilda fallet. Om
uppdraget skulle avse att sörja för person borde en nära anhörig till den hjälpbehövande vara
lämplig att utföra detta. Om godmanskapet istället omfattar att förvalta egendom eller bevaka
rätt menar domstolen att det istället kan vara lämpligt att förordna någon utomstående, särskilt
om det råder oenighet bland de nära anhöriga.
Högsta domstolen konstaterar att syftet med just detta anordnande från början varit att
förhindra GB från att förskingra och tillägna sig delar av MP’s lösöre. Detta då anledningen
till att systerdottern från början ansökt om god man för MP var för att kunna skydda henne
från att GB skulle förskingra hennes ägodelar. Vidare menar Högsta domstolen att det
framkommer vissa fakta som skapar tvivel kring den av MP undertecknade viljeförklaringen
att förordna GB som god man för henne. Tvivlet kring detta grundar sig på att MP, enligt
läkarintyg, varit åldersdement redan något år innan viljeförklaring skrevs och att sjukdomen
sedan flytten till pensionärshemmet enbart försämrats. Avslutningsvis konstaterar Högsta
domstolen att då det råder sådana tveksamheter kring MP’s viljeförklaring och eftersom syftet
från början varit att skydda MP’s tillhörigheter från GB så kan han ej anses vara lämplig för
uppdraget som god man för MP.
5.1.2 NJA 1991 s. 545
Detta avgörande gäller förvaltarskap för en person, BWB, som lider av Down’s syndrom och
som sedan födseln är förståndshandikappad. BWB hade 1989 en förmögenhet som uppgick
till 2 678 000 kr och som förvaltare för BWB förordnades då av Norrköpings tingsrätt
kriminalinspektören TH. BWB’s syster överklagade beslutet att tillförordna TH som
21
förvaltare för BWB då hon ansåg att TH inte hade den kompetens som bör fordras av en
förvaltare i ett ärende som omfattar en så stor förmögenhet. Vidare menade hon att avseende
delen att sörja för person hade BWB det redan väl försett för sig. Enligt hennes mening avsåg
förvaltarskapet därför främst att förvalta egendom och bevaka rätt. Systern menade att det av
den förordnade förvaltaren krävdes att han eller hon var en advokat och specialiserad på
förmögenhetsförvaltning, en erfaren bankman eller en auktoriserad revisor. Anledningen till
det var enligt henne att det inte var tillräckligt att den förmögenhet som BWB innehade endast
depåförvarades i bank eftersom bankens uppgift enbart är att bistå med rådgivning. Eftersom
den
förvaltare
som
Norrköpings
tingsrätt
utsett
inte
hade
erfarenhet
av
förmögenhetsförvaltning ansåg systern att han inte heller var lämplig för uppdraget.
Överförmyndarnämnden i Norrköping anförde att den tillförordnade förvaltaren, TH, i sitt
arbete som kriminalinspektör bland annat arbetar med frågor om ekonomisk brottslighet. TH
har tidigare utfört andra uppdrag som god man i ärenden som rört förvaltning av egendom
omfattande åtminstone 500 000 kr varför han är lämplig även för detta uppdrag. Det särskilt
eftersom överförmyndarnämnden menar att det är av vikt att huvudmannen har kontakt med
personer utanför omsorgsförvaltningen.
Högsta domstolen konstaterar att det i det aktuella uppdraget ingår att sörja för BWB’s person
samt att handha hans ekonomi. Eftersom BWB’s förmögenhet uppgår till det aktuella
beloppet krävs att särskilda krav ställs på den som förordnas som förvaltare för BWB. I detta
fall krävs enligt Högsta domstolen att förvaltaren har sakkunskap och erfarenhet av
förmögenhetsförvaltning.
Vidare menar Högsta domstolen att det också krävs av den
tilltänkte förvaltaren att han eller hon håller sig uppdaterad om BWB’s behov av medel som
kan uppstå över tid. Däremot menar Högsta domstolen inte att förvaltaren i det aktuella
ärendet aktivt behöver engagera sig i omsorgen av huvudmannen. Högsta domstolen kommer
därefter fram till att den av Norrköpings tingsrätt förordnade förvaltaren TH ej är lämplig i det
här ärendet eftersom han inte har de kunskaper inom förmögenhetsförvaltning som bör ställas
som krav på ställföreträdaren i detta ärende.
5.2 Hovrätterna
5.2.1 RH 2013:25
Detta avgörande gäller frågan om en mamma, tillika personlig assistent också kunde vara
lämplig att vara god man för sin dotter. Överförmyndaren i Göteborg motsatte sig att modern
var lämplig som god man för sin dotter på grund av de intressekonflikter som kunde uppstå
22
mellan modern och dottern. Att ha sin mor som god man samtidigt som hon också är
personlig assistent och mamma menade överförmyndaren kunde vara till nackdel för
huvudmannen, varför de menade att mamman inte var lämplig.
Göteborgs tingsrätt som först prövade frågan ansåg att det inte förelåg något hinder att
förordna modern som god man för sin dotter. I bedömningen och skälen härtill menade de att
det finns extern insyn i huvudmannens tillvaro genom andra personliga assistenter då det
dygnet runt är dubbelbemanning hos henne. Utöver detta menade de att insyn även finns från
andra aktörer så som skola och fritidsaktiviteter. Enligt tingsrätten väger fördelarna med att ha
modern som god man upp för de eventuella nackdelar som det kan innebära och den externa
insynen gör enligt tingsrätten att det ändå kan vara lämpligt att förordna mamman som god
man.
Ärendet överklagades av överförmyndaren som ansåg att det inte fanns sådan extern insyn
som tingsrätten menade, vidare anförde överförmyndaren att det inte var moderns
kvalifikationer som var i fråga utan att frågan var av principiell art. Överförmyndaren ansåg
att det så långt som möjligt skulle undvikas att en person som redan har en formaliserad
funktion gentemot huvudmannen också utses till god man för honom eller henne.
Hovrätten för Västra Sverige prövade frågan och konstaterade att de regler som ska tillämpas
i frågan är de i 11:12 FB som anger att den som utses till god man eller förvaltare ska vara
erfaren, rättrådig och i övrigt lämplig. Hovrätten hänvisar till ett uttalande i förarbetena till
lagstiftningen som anger att anhöriga ej genom principbeslut får diskrimineras från rollen som
ställföreträdare i vissa typfall. Med anledning härav menar hovrätten att det inte är förenligt
med lagstiftarens intentioner att uppställa generella principer som anger att en personlig
assistent i princip aldrig kan förordnas som god man för sin brukare. I bedömningen av
någons lämplighet ska en helhetsbedömning göras av förhållandena i det enskilda fallet.
Hovrätten kommer därför till samma slutsats som tingsrätten gjort. Det får inte uppställas
några principiella hinder mot att förordna en personlig assistent som god man utan
omständigheterna i det enskilda fallet ska avgöra huruvida den personliga assistenten är
lämplig eller ej. I detta ärende menar hovrätten att tingsrättens bedömning är korrekt och att
de eventuella nackdelar som kan finnas med förordnandet vägs upp av fördelarna. Modern är
således enligt hovrättens mening lämplig för uppdraget som god man i enlighet med lagens
mening.
23
5.2.2 ÖÄ 91-14 Hovrätten för Övre Norrland
I detta ärende har ett godmanskap anordnats för en man med alkoholdemens. Huvudmannens
dotter som ansökt till Skellefteå tingsrätt om att hennes far behöver god man har också i
samband med ansökan angivit att hon är villig att åta sig uppdraget. Huvudmannens maka har
motsatt sig att dottern förordnas som god man för huvudmannen och menar istället att hon är
bättre lämpad för uppdraget. Huvudmannens båda barn har i sin tur motsatt sig att makan
utses till god man för deras far. Överförmyndaren i Skellefteå har tillstyrkt att dottern är
lämplig som god man för sin far och tingsrätten bedömde också dottern som mest lämplig för
uppdraget varför hon förordnades som god man.
Huvudmannens maka överklagade det beslutet till Hovrätten för Övre Norrland. Makan
menar att huvudmannen förvisso vistas mest på ett boende för dementa men att hans hem är
hos henne då de är gifta. Barnen, varav en nu blivit god man för huvudmannen, träffar bara
honom sporadiskt några gånger om året medan hon själv är den som stått huvudmannen
närmast under de senaste 15 åren. Hon är den som på slutet hjälpt huvudmannen med diverse
uppgifter som att betala räkningar och liknande och det finns inget som gör att hon inte skulle
vara lämplig att vara god man för sin make.
Dottern som av tingsrätten förordnats till god man för sin far menar att hon också är den som
är bäst lämpad att tillvarata sin faders intressen. Fadern som lider av alkoholdemens bor på ett
boende för dementa och hon vill se över möjligheterna att få honom flyttad till ett boende i
Uppsala där man specialiserat sig på sjukdomen. Hennes fars maka som vill bli god man för
hennes far har själv ett pågående alkoholmissbruk och finns inte alltid behjälplig för fadern.
Vidare är makan inte villig att samarbeta med barnen kring faderns behov, inte heller kommer
hon vilja samarbeta med en utomstående god man. Dottern menar avslutningsvis att hennes
fars maka har ett bristande engagemang för fadern på grund av hennes eget pågående
missbruk, varför hon inte är lämplig att vara god man för honom. Huvudmannens son
instämmer i det som dottern anfört gällande makans bristande lämplighet och menar att hans
syster, huvudmannens dotter, är bättre lämpad att vara god man för fadern. Även
överförmyndaren i Skellefteå anser att dottern är bäst lämpad att vara god man för
huvudmannen och att det redan vid anmälan om behov av godmanskap för huvudmannen
angivits i läkarintyg att makan har ett alkoholmissbruk.
24
Hovrätten kommer i sin bedömning fram till att huvudmannens maka inte ifrågasatt dotterns
lämplighet som god man för huvudmannen, hon har istället bara yrkat att hon är bättre
lämpad. Det finns därför, enligt hovrätten, inget skäl att utse en utomstående person som god
man i detta ärende. Det är således antingen dottern eller makan som ska vara god man för
huvudmannen. Eftersom det finns uppgifter om att makan har ett pågående alkoholmissbruk
men däremot inget som talar mot dotterns lämplighet så anser hovrätten att dottern är mest
lämplig för uppdraget. Makans överklagande avslogs därför.
5.2.3 ÖÄ 603-14 Hovrätten för Övre Norrland
Omständigheterna i detta ärende var sådana att överförmyndaren i Bodens kommun
överklagat tingsrättens beslut att tillsätta en person som god man. Det eftersom
överförmyndaren menar att den av tingsrätten förordnade gode mannen inte är lämplig.
Istället föreslår de att en utomstående person ska förordnas som god man i uppdraget.
Orsaken till detta är att överförmyndaren menar att en god man ska ha god kunskap om det
svenska samhället och själv ha en ordnad ekonomi. Den gode mannen som tingsrätten har
tillsatt i uppdraget får sin försörjning genom försörjningsstöd från socialtjänsten, vilket enligt
överförmyndaren gör att hon inte är lämplig att vara god man.
Den tillförordnade gode mannen själv menar att det är bäst för huvudmannen att ha en god
man som förstår hennes vilja och kan kommunicera med henne. Vidare menar den gode
mannen, som också är huvudmannens moder, att huvudmannens vilja är att hon ska kvarstå
som god man för sin dotter.
Huvudmannen har i ärendet inte getts något tillfälle att yttra sig eftersom hon enligt läkarintyg
inte förstår vad saken gäller.
Hovrätten konstaterar att kraven för god mans lämplighet i 11:12 FB inte anger att en god
man inte får inneha försörjningsstöd men att en person som är på obestånd normalt sett inte
kan vara lämplig att vara god man. Hovrätten finner efter det konstaterandet att det är mest
förenligt med huvudmannens behov att tillförordna någon utomstående som god man i
ärendet varför den av överförmyndarnämnden föreslagna utomstående personen istället
förordnas som god man i uppdraget.
25
5.2.4 ÖÄ 1024-14 Svea hovrätt
Aktuellt avgörande rör frågan om en person som både är mor och personlig assistent också är
lämplig att vara god man för sin son. Falu tingsrätt beslutade att anordna godmanskap och
förordnade en utomstående person som god man. En utomstående person förordnades trots att
modern som ansökt om godmanskapet själv anmält sig som villig att åta sig uppdraget.
Överförmyndaren ansåg däremot inte att hon var lämplig som god man i ärendet då hon redan
innehade flera olika roller gentemot huvudmannen. Överförmyndaren betonade för det första
att om modern också blev god man skulle det innebära att hon bevakade huvudmannens
intressen i förhållande till sig själv som personlig assistent. För det andra betonades det
faktum att huvudmannen också bodde hemma hos henne, förutom varannan helg då han
bodde hos sin far. Det var med hänsyn till dessa omständigheter som tingsrätten sedan
beslutade att förordna en utomstående person som god man i uppdraget.
Modern som överklagade tingsrättens beslut att förordna en utomstående person till god man
för hennes son menade att hon trots sina olika roller gentemot sonen också var lämplig att
vara god man för honom.
Hovrätten resonerar kring skälen som överförmyndaren lämnat kring varför modern skulle
vara olämplig som god man i ärendet. De konstaterar att huvudmannen som inte kan
kommunicera genom tal behöver någon som förstår hans behov, viljeyttringar och sätt att
kommunicera. Det faktum att modern också är personlig assistent innebär enligt hovrätten
inte att hon enbart på grund av det är olämplig som god man. Det eftersom det framkommer
att huvudmannen har flera personliga assistenter och att det under dagtid på veckorna är en av
dessa utomstående personer som utför assistensen för huvudmannen. Vidare är modern inte
anställd direkt av huvudmannen och huvudmannen bor varannan helg hos sin far. Av vad som
framkommit gällande huvudmannens behov och i övrigt gällande insyn i hans livssituation
menar hovrätten att fördelen med att förordna modern som god man väger upp för den
eventuella bristen på insyn, som enligt dem inte tycks vara alltför stor. Hovrätten ändrar
därför tingsrättens beslut och förordnar istället modern som god man för sin son.
5.2.5 ÖÄ 528-13 Hovrätten för Nedre Norrland
Även i det här rättsfallet är frågan om en anhörig som också är personlig assistent utöver detta
även kan vara lämplig som god man. Det är i målet huvudmannen som överklagat tingsrättens
beslut om förordnande av god man. Istället yrkar hon att hennes mor ska utses till god man för
26
henne. Som grund åberopar hon att modern tillsammans med fadern under många år skött
hennes ekonomi och angelägenheter på ett tillfredsställande sätt. Hon menar också att det
faktum att modern också är personlig assistent gör att hon har bättre insyn i de behov som
finns hos huvudmannen. Ingen av de andra parterna yttrade sig till hovrätten angående det
överklagade beslutet.
Hovrätten börjar med att konstatera vilka krav som gäller för en god mans lämplighet och att
det enbart finns två formella krav, nämligen att den person som ska utses inte får vara under
18 år och inte heller själv ha förvaltare. Utöver dessa formella krav menar hovrätten att den
tilltänkte gode mannen måste ha de kunskaper som krävs för uppdraget. De kvalifikationer
som en god man bör besitta är således enligt hovrätten beroende av vad uppdraget omfattar.
Vidare konstaterar hovrätten att anhöriga inte lämnas något företräde då god man ska utses,
däremot bör det enligt domstolen beaktas att en anhörig ofta kan hysa särskild omtanke om
den enskilde. Å andra sidan poängterar domstolen att det också finns vissa situationer då en
anhörig är mindre lämplig för uppdraget som ställföreträdare. Det kan till exempel vara så om
det råder motstridiga åsikter anhöriga emellan avseende huvudmannens situation och omsorg.
Hovrätten konstaterar sammanfattningsvis att det kan uppstå intressekonflikter mellan
huvudmannen och den gode mannen om denna samtidigt är personlig assistent. Att modern i
det här fallet har skött huvudmannens angelägenheter under hela hennes tidigare liv utan att
på något sätt ha misskött det menar domstolen ändå talar för hennes lämplighet. Vidare menar
domstolen att det inte finns något konkret förhållande som talar emot moderns lämplighet
varför de konstaterar att hon trots de dubbla rollerna gentemot huvudmannen ändå är att anse
som lämplig.
6 Praxis avseende entledigande enligt 11:20 FB
6.1 Högsta instans
Som tidigare noterats är det i ärenden gällande entledigande av ställföreträdare hovrätten som
är sista instans, 20:12 st. 3 FB. I och med detta finns inga avgöranden från Högsta domstolen i
denna typ av ärenden.
27
6.2 Hovrätterna
6.2.1 RH 1981:41
Detta ärende rör en 84-årig huvudman som fått en god man förordnad. Huvudmannen som
vistades på ett vårdhem besökte ofta sin syster, vilken hon också hade regelbunden kontakt
med. Det är sedan systern som väckt talan och yrkat att den gode mannen ska entledigas.
Anledningen till det är att hon och den gode mannen inte kunnat komma överens i
angelägenheter som rört huvudmannen. Systern yrkade vidare att en advokat, som också är
hennes ombud, istället skulle utses till god man för huvudmannen. Både den gode mannen
och överförmyndaren i kommunen bestred bifall till yrkandet som kom att prövas av
tingsrätten.
Tingsrätten konstaterade att det inte framkommit någon kritik mot den gode mannen som
kunde läggas honom till last. Inga uppgifter om missbruk eller försummelse vid utövandet av
uppdraget hade gjorts gällande. Dock klargör domstolen att det inte enbart är sådana
omständigheter som kan utgöra grund för entledigande. Grund för entledigande behöver inte
hänföras till ställföreträdarens personliga egenskaper utan andra typer av skäl kan ligga till
grund för ett beslut om entledigande. I detta fall tycks huvudmannens syster vara den enda
person som har regelbunden kontakt med huvudmannen. Därför menar domstolen att det
främst är med just systern som den gode mannen kommer behöva ha kontakt gällande
huvudmannens angelägenheter. Domstolen anger att det är olyckligt att det inte finns ett
förtroendefullt förhållande mellan systern och gode mannen och att detta i sig därför utgör
skäl för ett entledigande. Den gode mannen entledigas således på dessa grunder och
domstolen beslutar om en ny god man som inte tidigare haft någon befattning med ärendet.
Systern överklagade beslutet och yrkade att den person som hon föreslagit i tingsrätten istället
skulle utses till god man för hennes syster. Hovrätten som kom att pröva frågan fastslog
tingsrättens dom på de skäl som tingsrätten lagt fram.
6.2.2 ÖÄ 967-12 Hovrätten för Övre Norrland
Detta ärende rör ett entledigande av en god man som också är mor till huvudmannen. Beslut
om entledigande har fattats av överförmyndaren efter att den gode mannens årsredovisning
för 2011 varit så bristfällig att den granskats med anmärkning. Anledningen till anmärkningen
har enligt överförmyndaren varit att gode mannen sammanblandat huvudmannens ekonomi
med sin egen. Sammanblandningen har skett genom att pengar överförts från huvudmannens
konto till den gode mannens, från vilket sedan huvudmannens räkningar betalats. Vidare finns
28
enligt överförmyndaren inga underlag som kan styrka dessa betalningar. Överförmyndaren
har efterfrågat underlag flera gånger men den gode mannen har inte kommit in med något
verifikat för de utgifter som hon redovisat. Eftersom redovisningen varit så bristfällig har det
inneburit att överförmyndaren inte har kunnat utöva sin tillsyn över den gode mannens
förvaltning.
Den gode mannen menar å sin sida att hon, i och med att hon förordnades som god man för
sin son beviljats att lämna en typ av förenklad redovisning. Hon menar vidare att
överförmyndaren aldrig meddelat henne om att detta inte längre var aktuellt i hennes fall och
att hon, sedan hon blivit medveten om kraven på redovisningen, börjat spara verifikat. Den
typ av redovisning som hon lämnat in i flera års tid har alltid tidigare accepterats av
överförmyndaren. Först i samband med att hon lämnade in 2011 års redovisning kom
överförmyndaren med andra krav på vad hon var tvungen att ha med i den.
Hovrätten konstaterar först grunderna för entledigande enligt 11:20 FB. De anger att en god
man som gör sig skyldig till missbruk eller försummelse vid utövandet av sitt uppdrag eller
som av annan anledning inte är lämplig för uppdraget ska entledigas från det. Hovrätten
menar vidare att det kan bli aktuellt med ett entledigande trots att det inte föreligger någon
mer kvalificerad olämplighet till grund. Enligt hovrätten räcker det således med att den gode
mannen inte längre uppfyller kraven i 11:12 FB som gäller vid förordnandet. I ärendet menar
hovrätten att det är klarlagt att en sammanblandning av huvudmannen och den gode mannens
ekonomi har skett och att inga kvitton eller verifikat finns för redovisade utgifter om totalt
80 578 kronor. Hovrätten konstaterar vidare att det ställs samma krav på redovisningen
oavsett om den gode mannen och huvudmannen är förälder och barn. På grund av hur den
gode mannen brustit i att fortlöpande föra redovisning, samt hur hon sammanblandat sin
ekonomi med huvudmannens, har överförmyndaren inte kunnat utöva den tillsyn som krävs
enligt 16 kap. FB. Den tillsyn som är till skydd för huvudmannen och dennes egendom har
således inte kunnat utföras på grund av den gode mannens bristande redovisning. Hovrätten
menar att vad som visats gällande gode mannens bristande redovisning utgör skäl för
entledigande enligt 11:20 FB då hon inte är lämplig att som god man förvalta huvudmannens
egendom.
29
6.2.3 ÖÄ 9695-12 Svea Hovrätt
Målet som avser entledigande tar sikte på huruvida en förvaltare som ansetts olämplig i flera
andra uppdrag också på grund av det kan entledigas från ytterligare ett. Det handlar om ett
ärende där en förvaltare och dennes huvudman överklagat överförmyndarens beslut att
entlediga förvaltaren från aktuellt uppdrag. Anledningen till att förvaltaren entledigats i
uppdraget är att hon entledigats från flertalet andra uppdrag på grund av klagomål från både
huvudmän och personal för huvudmän. Hon har i flertalet fall lånat ut pengar till sina
huvudmän och i ett ärende har hon lagt bud på sin huvudmans bostadsrättslägenhet för sin
sons räkning. Det har skett utan att iakttagande av den lagstiftning som gäller för en sådan
affär. Tingsrätten biföll överklagandena och menade att förvaltaren förvisso agerat olämpligt i
övriga ärenden precis som överförmyndaren framlagt men att det inte handlar om sådan
olämplighet att det är avgörande även i det aktuella ärendet. Särskilt inte eftersom
huvudmannen själv vill ha kvar förvaltaren.
Överförmyndaren överklagade tingsrättens beslut och hovrätten kom därefter att pröva frågan.
De konstaterar i sin prövning att ett entledigande kan ske trots att det inte föreligger någon
mer kvalificerad olämplighet till last för förvaltaren. Inte heller behöver bristerna hos
förvaltaren vara kopplade till det aktuella ärendet utan det räcker att ställföreträdaren inte
längre uppfyller de krav som ställs på en sådan enligt 11:12 FB. Det räcker således inte att
förvaltaren har sin huvudmans förtroende i uppdraget utan han eller hon måste även leva upp
till de krav som ställs på en förvaltare. Efter vad som framkommit gällande vilka handlingar
förvaltaren företagit i andra uppdrag så menar hovrätten att det klart framgår att hon inte lever
upp till de högt ställda krav som ställs på ställföreträdare i 11:12 FB. Hovrätten lämnar därför
bifall till överförmyndarens överklagande och förvaltaren entledigas i enlighet med deras
yrkande och tidigare beslut på grund av den bristande lämplighet som framkommit i andra
uppdrag.
7 Analys och diskussion
7.1 Om uppdraget
7.1.1 Innebörden av huvudmannens hjälpbehov och typ av förordnande
God man eller förvaltare förordnas bara för den som inte själv kan sköta sina angelägenheter
av de slag som anges i 11:4 och 11:7 FB. Orsaken till varför någon inte kan göra det är
avgörande för om godmanskap eller förvaltarskap kan anordnas eller inte. Enbart de personer
som har en sådan sjukdom eller är i ett sådant tillstånd som anges i 11:4 och 11:7 FB kan få
30
hjälp av en god man eller förvaltare. De personer som det rör sig om kan alltså inte själva se
efter sina rättigheter, egendom och/eller person, vilket är själva grunden för behovet av hjälp.
Det handlar således om en grupp människor som blir utlämnade till, och får förlita sig på en
medmänniska som är beredd att hjälpa. Jag anser att detta är grunden till varför det är så
viktigt att den som förordnas som ställföreträdare för en person också har de kvalifikationer
som krävs för att kunna ge den hjälp som behövs i det enskilda fallet.
Eftersom det finns lika många olika typer av uppdrag som det finns huvudmän så innebär det
att de olika uppdragen kan vara varandra mer eller mindre lika. En del uppdrag kan vara
väldigt krävande medan andra kanske inte alls kräver särskilt stora insatser från
ställföreträdaren. En huvudman som inte har några egentliga tillgångar, inte själv vidtar några
rättshandlingar och som bor på ett servicehem bör kunna vara ett relativt enkelt uppdrag. Ett
uppdrag med en huvudman som är i farten och själv ingår många olika typer av
rättshandlingar kan istället upplevas som mer svårt för en ställföreträdare att hantera. Oavsett
vem huvudmannen är borde det vara av största vikt att den ställföreträdare som förordnas
honom eller henne verkligen gör det som huvudmannen själv saknar förmågan att göra och att
det genomförs med utgångspunkt i vad som bäst gynnar huvudmannen. Ett ytterligare typfall
som kan uppfattas som både enkelt och svårt beroende hur man ser på det är det när
huvudmannen inte själv förstår vad saken gäller. Eller när han eller hennes tillstånd är sådant
att han eller hon inte kan ge uttryck för sin vilja. Ställföreträdaren måste då agera utifrån vad
han eller hon kan anta är huvudmannens vilja. Å ena sidan kommer huvudmannen inte kunna
klaga på vad ställföreträdaren gör inom uppdraget, men å andra sidan kan det vara svårt att
avgöra vad huvudmannen själv vill.
Uppdragen som god man och förvaltare innebär i sin omfattning inga egentliga skillnader
men deras roll gentemot huvudmannen måste anses skilja sig ganska drastiskt åt. En god man
måste hela tiden agera utifrån sin huvudmans samtycke och han eller hon kan egentligen inte
heller göra något åt rättshandlingar som huvudmannen vidtar på egen hand. En huvudman
som har god man kan alltså egentligen själv fortsätta agera som han eller hon gjort också
innan anordnandet. En huvudman som får en förvaltare förordnad kan däremot inte fortsätta
rättshandla som han eller hon tidigare gjort. Det beror på att förvaltaren faktiskt tar över
huvudmannens rättshandlingsförmåga i de delar som omfattas av uppdraget. Jag anser därför
att en huvudman som får en förvaltare förordnad därmed blir mer utlämnad än den som får
god man förordnad för sig. Dessutom är det inte heller alltid så att den som får förvaltare
31
förordnad också samtycker till det, vilket däremot som huvudregel krävs vid godmanskap.
Trots att förvaltarskapet är mer ingripande gentemot den enskilde huvudmannen än vad ett
godmanskap är så är kraven på lämplighet desamma för en förvaltare som för en god man.
7.1.2 Uppdragets omfattning
Som jag tidigare redovisat för i avsnitt 2.3.1 ska varje uppdrag anpassas så att det blir så lite
ingripande som möjligt gentemot huvudmannen. Den anpassning som kan göras är att
anordnandet kan utformas till att enbart omfatta en av de tre delarna, ett uppdrag kan till och
med anpassas så att det enbart omfattar en viss del av någon av delarna. Exempelvis kan ett
uppdrag komma att omfatta enbart förvaltning av ett av huvudmannens flera bankkonton. Om
inget särskilt anges om uppdragets omfattning i beslutet därom ska det anses omfatta alla tre
delar. Enligt mig kan detta tyckas rimma illa med principen om minst ingripande åtgärd, det
lämnar nämligen öppet för beslutande instans att egentligen inte göra någon faktisk prövning
av vilka delar som hjälpbehovet egentligen omfattar. Uppdrag kan därmed komma att rent
slentrianmässigt omfatta fler delar än vad som faktiskt är nödvändigt utifrån huvudmannens
hjälpbehov och omständigheterna i övrigt.
Å andra sidan anser jag att uppdelningen efter principen om minst ingripande åtgärd kan
innebära problem rent praktiskt för ställföreträdaren. En ställföreträdare kan ha uppdraget att
enbart sörja för sin huvudmans person, men hur ska han eller hon då kunna agera om han eller
hon upptäcker brister i huvudmannens livssituation? Det är ju inte ställföreträdarens uppdrag
att själv utföra något för sin huvudman och i det fallet ställföreträdaren enbart har att sörja för
person så kan han eller hon, enligt min mening, faktiskt inte åtgärda eventuella brister som
upptäcks. Anledningen till det är att han eller hon inte är behörig att till exempel ansöka om
bistånd eller ersättning eftersom den typen av uppgifter hör till delen att bevaka rätt. Inte
heller kan ställföreträdaren se till att något inköps för huvudmannens egna medel eftersom en
sådan handling skulle vara att hänföra till, och därmed vidtas inom delen, att förvalta
egendom.
Eller hur ska en ställföreträdare kunna veta vilka rättigheter huvudmannen skulle kunna ha
gentemot exempelvis Försäkringskassan om han eller hon inte har någon insikt i
huvudmannens egendomsförvaltning? Hur ska en ställföreträdare i de fallen kunna veta vilka
rättigheter som hans eller hennes huvudman har? Om ställföreträdaren agerar utanför ramen
för förordnandet så innebär det för det första att de åtgärder som vidtas utanför uppdraget
32
egentligen inte blir bindande för huvudmannen och dessutom har den gode mannen eller
förvaltaren heller inte rätt till någon ersättning för det arbete som förvisso utförts. Men i
många fall borde ställföreträdaren inte ens kunna åtgärda sådana typer av uppgifter som ligger
utanför uppdraget.
På grund av ovanstående anser jag att det inte borde göras några inskränkningar i uppdragets
omfattning när det gäller godmanskap. Istället skulle det kunna skötas så att ställföreträdaren
gör allt det som huvudmannen själv inte kan eller får gjort för sig så länge det håller sig inom
någon av de tre delarna att bevaka rätt, förvalta egendom eller sörja för person. Frågan om
minst ingripande åtgärd torde enligt min mening inte vara av lika stor betydelse gällande
uppdragets omfattning vid ett godmanskap som vid ett förvaltarskap. Frågan om minst
ingripande åtgärd vid ett godmanskap bör istället avse om ett godmanskap behövs
överhuvudtaget snarare än omfattningen av det. Detta resonemang håller dock enbart på
godmanskap där huvudmannen själv behåller sin rättshandlingsförmåga och kan ge uttryck
för sin vilja. I fråga om förvaltarskap anser jag däremot att omfattningen även fortsatt bör
beslutas enligt principen om minst ingripande åtgärd. Anledningen till det är att
rättshandlingsförmågan i de delar som omfattas av uppdraget i praktiken fråntas den enskilde
huvudmannen. Med respekt för huvudmannens integritet och rätt till självbestämmande så bör
ett förvaltarskap därför bestämmas till att enbart omfatta just den del som hjälpbehovet avser.
När det gäller godmanskap där huvudmannen inte förstår vad saken gäller eller inte kan ge
uttryck för sin vilja är det svårare. Han eller hon borde dock i många av de fallen behöva hjälp
i alla delarna varför det kanske ändå inte borde vara något problem.
7.2 Kraven på lämplighet enligt 11:12 och 11:20 FB
7.2.1 Lag och förarbeten
I 11:12 FB anges att en ställföreträdare ska vara rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig samt att
han eller hon ska vara minst 18 år och inte själv ha förvaltare. Vad gäller de krav som
uppställs under ett pågående uppdrag så anges i 11:20 FB att en ställföreträdare ska entledigas
om han eller hon gör sig skyldig till missbruk eller försummelse vid utövandet av uppdraget
eller kommer på obestånd och som på grund av det är olämplig. Vidare anges att en
ställföreträdare också ska entledigas om han eller hon av någon annan orsak inte längre är
lämplig att inneha uppdraget. Lämplighetskraven så som de anges i 11:12 FB har sitt ursprung
i 1924-års förmynderskapslag. Som ovan anförts 3.1.1 så anges i förarbetena till den lagen
enbart att det ska vara fråga om en vederhäftig person som har en så pass ordnad ekonomi att
33
han eller hon inte frestas att utnyttja sin ställning gentemot huvudmannen. Det uttalas att
denna syn korresponderar väl med reglerna i 11:20 FB om att en ställföreträdare som kommit
på obestånd därför bör entledigas. Reglerna, så som de såg ut i förmynderskapslagen, infördes
sedan utan större förändringar i FB när denna tillkom 1949.
Vid lagändringar 1974 då bland annat möjligheterna till omyndigförklaring inskränktes så
uttalades i förarbetena att eftersom uppdragens omfattning varierar från fall till fall så kan inte
kraven
på
ställföreträdares
lämplighet
preciseras
närmare.
Detta
eftersom
varje
ställföreträdare måste ha de kvalifikationer som krävs i varje specifikt uppdrag. Inget
förtydligande gjordes kring innebörden av kraven på erfarenhet och rättrådighet. 89 1989
gjordes enbart redaktionella förändringar av reglerna om ställföreträdares lämplighet och
samma krav behölls därmed. Då betonades det dock att det huvudsakliga syftet med
anordnandet bör vara avgörande vid valet av ställföreträdare. Det uttalades samtidigt att om
uppdraget avser att sörja för person så bör en släkting vara att föredra medan en erkänt kunnig
person med särskilda sakkunskaper bör förordnas om uppdraget kräver det.90
Genom införandet av LEKB kom de allmänna kraven på god mans lämplighet återigen att
bekräftas då det fastslogs att kraven på gode män för ensamkommande barn ska vara
desamma som för gode män enligt FB. Utöver de allmänna kraven uttalas i förarbetena dock
att det ska ställas ytterligare krav på gode män för ensamkommande barn. Dessa ytterligare
krav avser att det vid lämplighetsprövningen ska fästas särskild vikt vid den utsatta situation
som barnet befinner sig i. Som ett förtydligande anges att en god man enligt LEKB måste
kunna tillvarata barnets rättigheter gentemot myndigheter och organisationer som barnet
kommer i kontakt med. Den gode mannen ska också vara oberoende gentemot dessa
myndigheter och organisationer och ha god kännedom om det svenska samhället. 91
Genom de lagförarbeten som förekommit sedan 1924 har innebörden av lämplighetskraven
inte klargjorts. Istället har det uttalats att kraven ska hållas generella eftersom de inte går att
precisera bättre på grund av att alla uppdrag ser så olika ut. Förarbetena ger oss helt enkelt
inte några klara svar på vilken innebörd de olika begreppen har. Att poängtera är dock vad
som uttalas vid införandet av LEKB, att gode män för ensamkommande barn ska kunna
89
Prop. 1974:142, s. 125 f.
Prop 1987/88:124, s. 173 f.
91
Prop. 2004/05:136, s. 35 f.
90
34
tillvarata barnets intressen gentemot myndigheter med flera. Jag skulle vilja påstå att det
kravet redan fanns i 11:12 FB eftersom det är just att tillvarata huvudmannens intressen
gentemot olika instanser och delar av samhället som är en god mans uppdrag. Att kunna göra
det även för ett ensamkommande barn kan enligt min mening inte vara något ytterligare krav.
Inte heller kan goda kunskaper inom det svenska samhället vara något som ligger utanför
kraven i 11:12 FB. Jag skulle också vilja ifrågasätta om kravet på att stå fri från de
myndigheter och organisationer som man som god man kommer i kontakt med för sin
huvudmans räkning verkligen ligger utanför kraven i 11:12 FB?
Jag tycker helt enkelt inte att lagstiftaren är helt tydlig med vilka som är de ytterligare krav
som ställs på gode män enligt LEKB och som därmed inte ingår i 11:12 FB. Dessutom tycker
jag att lagstiftaren återigen gör samma misstag som vid införandet av kraven i 11:12 FB. Det
genom att uttala att vid val av gode män för ensamkommande barn så ska det särskilt beaktas
den utsatta situation som barnet befinner sig i utan att vidare klargöra vad det innebär rent
lämplighetsmässigt. Detta resonemang kring LEKB är dock ett sidospår som inte hör till
syftet med denna uppsats men det visar ändå på att det från lagstiftarens sida tycks vara
ganska besvärligt att uttrycka vilka kraven som ska ställas på en ställföreträdare egentligen är.
Som tidigare konstaterats så står sig de gamla lämplighetskraven från 1924 även efter den
senaste lagändringen som trätt ikraft den 1 januari i år och i och med det tycks lagstiftaren
anse att kraven är tillräckliga. Eftersom inga förtydliganden avseende deras innebörd har
gjorts så tolkar jag det som att lagstiftaren också anser att de är tillräckligt tydliga.
7.2.2 Praxis
I de rättsfall som jag refererat i uppsatsen är det en sak som är tydlig och det är att samtliga
fall som gäller lämplighet enligt 11:12 FB avser frågan om vad som ligger inom ramen för i
övrigt lämplig. Enligt min tolkning av de rättsfall som jag refererat så avser inget av dem
oklarheter kring ställföreträdarens rättrådighet eller erfarenhet. Det saknas således praxis som
kan ge vägledning för vad som ska anses ligga i dessa begrepp.
I NJA 1980 s. 171 tycks Högsta domstolens slut inte vara särskilt överraskande nämligen att
den person som från början varit orsaken till att ett godmanskap anordnas inte sedan kan
anses vara lämplig som god man i uppdraget. I övrigt konstaterar Högsta domstolen i domen
att syftet med anordnandet är avgörande för vem som är att anse som lämplig. I NJA 1991 s.
35
545 som behandlar BWB och den tilltänkte förvaltaren TH tydliggör Högsta domstolen att
ställföreträdare måste ha den kompetens som krävs i det enskilda fallet. Trots att TH i
allmänhet fick anses vara lämplig då han tidigare innehaft flera uppdrag utan anmärkning så
kunde han inte förordnas i detta uppdrag eftersom han inte hade den särskilda kompetens som
domstolen ansåg krävdes.
De hovrättsdomar som refererats och gäller lämplighet vid förordnande enligt 11:12 FB avser
alla anhöriga vars lämplighet ifrågasatts och i tre av de fem fallen så är den anhörige också
personlig assistent för huvudmannen. Just i typfallen med anhöriga som också är personlig
assistent för huvudmannen så tycks det finnas en motvilja hos överförmyndare att föreslå en
sådan person som lämplig för uppdraget som god man. I RH 2013:25 drev överförmyndaren i
Göteborg frågan rent principiellt utan att egentligen åberopa något skäl till varför modern
tillika personliga assistenten inte var lämplig. De menade istället att det så långt som möjligt
skulle undvikas att en person som redan hade en formaliserad funktion gentemot
huvudmannen också utsågs till god man för densamma. Detta resonemang gick inte igenom
hos domstolen som konstaterade att inget principiellt hinder får uppställas mot att personliga
assistenter utses till gode män. Hovrätten konstaterade istället att det är omständigheterna i
varje enskilt fall som måste avgöra om en person är lämplig eller inte.
Inte heller i ÖÄ 1024-14 och ÖÄ 528-14 som rör anhöriga som också är personliga assistenter
för huvudmannen har överförmyndaren fått rätt. När domstolen vägt in alla omständigheter
har de till slut kommit till slutsatsen att inget hinder förelegat. Att en person i sin roll som god
man bevakar att han eller hon själv utför ett bra arbete i sin andra roll som personlig assistent
utgör enligt hovrätterna inte i sig något hinder. Åtminstone tycks detta vara fallet om det finns
någon annan extern insyn i huvudmannens vardag, exempelvis genom anställda i skola eller
andra anställda assistenter. Kanske hade utgången varit en annan om huvudmannen inte haft
sådana externa kontakter. Eftersom domstolen särskilt trycker på förekomsten av extern insyn
så drar jag den slutsatsen att om sådan extern insyn saknas bör det vara mer tveksamt om
personliga assistenter kan anses vara lämpliga. Även den gode mannen eller förvaltarens roll
hos assistansanordnaren skulle kunna vara en faktor av betydelse. Om ställföreträdaren genom
sitt uppdrag, eller annars, har stort inflytande över den som ordnar assistansen för
huvudmannen så skulle det i sig kunna innebära att insynen kan ifrågasättas. Det oavsett hur
många assistenter huvudmannen har. Om ställföreträdaren har kontrollen över assistansen hos
huvudmannen så får det anses tveksamt om andra assistenter skulle känna sig bekväma med
36
att anmäla eventuell olämplighet hos den gode mannen. En sådan anmälan skulle nämligen i
förlängningen kunna komma att straffa anmälaren i det fall ställföreträdaren har stort
inflytande över assistansanordningen.
Hovrättsfallet ÖÄ 603-14 är av en något annan karaktär, där är det en moder som av
tingsrätten förordnats som god man för sin dotter. Överförmyndaren överklagade det beslutet
eftersom de menar att en god man ska ha goda kunskaper om det svenska samhället samt en
ordnad ekonomi. Eftersom modern uppbar försörjningsstöd från socialtjänsten så menade
överförmyndaren att hon inte var lämplig. Hovrätten konstaterade då att det inte finns något
hinder mot att en person som har sin försörjning genom socialtjänsten utses till god man,
däremot menade de att en person som är på obestånd normalt inte kan anses vara lämplig.
Avslutningsvis motiverade de att det är mest förenligt med huvudmannens behov att en
utomstående person förordnas som god man. Tyvärr tydliggör inte hovrätten det egentliga
skälet till varför modern inte är lämplig i detta ärende. De konstaterar att det faktum att en
person uppbär sin försörjning genom stöd från socialtjänsten inte i sig utgör något hinder
avseende dennes lämplighet. Däremot säger de i nästa mening att en ställföreträdare inte får
vara på obestånd, men de klargör inte om det innebär att vara på obestånd att uppbära
försörjningsstöd och deras sammantagna motivering är för mig inte särskilt tydlig. Enligt min
mening bör inte det faktum att en person uppbär sin försörjning genom försörjningsstöd från
socialtjänsten automatiskt innebära att han eller hon är på obestånd. Däremot skulle man
kanske kunna hänföra detta resonemang tillbaka till 1924 då lagstiftaren talade om att en
ställföreträdare måste ha en ordnad ekonomi så att han eller hon inte frestas att missbruka sin
ställning gentemot huvudmannen. Dock kanske det vore att gå lite för långt att hävda att alla
som uppbär sin försörjning från socialtjänsten enbart på grund av det är mer benägna att
missbruka sin ställning gentemot andra människor. Inte heller tydliggjordes ytterligare
huruvida modern i detta fall kunde anses uppfylla kraven på kunskap om det svenska
samhället och vad det kravet egentligen omfattar. Rättsfallet skulle kunna tolkas som att
domstolen egentligen inte konstaterar att modern inte är lämplig utan att den gode man som
de istället utser anses vara mer lämplig. Ett sådant resonemang tycks enligt min mening något
märkligt men jag kan inte förstå beslutet på något annat sätt. På sätt och vis påminner det
rättsfallet något om ÖÄ 91-14 där huvudmannens maka överklagat tingsrättens beslut
eftersom hon anser att hon är mer lämplig än den som av tingsrätten förordnats som god man.
Hovrätten konstaterar att eftersom inget framkommit i överklagandet som talar mot den
tillförordnade gode mannens lämplighet så får avgörandet avse vem av de två som är mest
37
lämplig. De kommer då till slutsatsen att den gode man som förordnats av tingsrätten är mest
lämplig då det fanns uppgifter om att makan som överklagat själv var olämplig då hon hade
ett pågående alkoholmissbruk.
I frågor om entledigande är, som tidigare nämnts i avsnitt 6.1, hovrätten högsta instans. De tre
rättsfall som refererats skiljer sig åt något och visar olika typer av grund för entledigande. I
RH 1981:41 räckte det med att den förordnade gode mannen inte kom överens med
huvudmannens anhöriga. Det var alltså inte i den gode mannens kvalifikationer som det brast
utan istället var det just samarbetsproblemen med huvudmannens syster som var avgörande. I
ÖÄ 967-12 var det på grund av bristande årsredovisningar som entledigande skedde. Detta
eftersom överförmyndaren inte kunde utöva sin tillsyn över förvaltningen då den gode
mannen inte kunde redovisa för var stora belopp av huvudmannens pengar tagit vägen. I det
sista rättsfallet, ÖÄ 9695-12 som avsåg entledigande förelåg ingen misskötsamhet som kunde
hänföras till det aktuella uppdraget. Men eftersom ställföreträdaren misskött flera andra
uppdrag så kunde det enligt hovrätten också läggas till grund för ett entledigande i ett uppdrag
där ingen misskötsamhet förekommit. Detta kunde också ske trots att huvudmannen själv ville
ha kvar ställföreträdaren.
Sammanfattningsvis tycker jag att praxis visar på olikheterna i varje enskilt fall och med den
lagstiftning som finns på området så lämnas domstolarna ganska fria att tolka lagen i varje
enskilt ärende. Att en god man också kan vara personlig assistent för sin huvudman tycks det
inte råda någon tvekan om. I samtliga rättsfall som jag refererat i denna uppsats fick den
personlige assistenten också vara god man för huvudmannen. Domstolen poängterar i
samtliga fall att det är omständigheterna i det enskilda fallet som ska vara avgörande och inte
någon gång är alltså det faktum att den gode mannen i princip ska granska sig själv inom
ramen för en annan roll ett problem. För att dra en parallell till LEKB och kraven som ställs
där så anger lagstiftaren att en god man för ensamkommande barn måste stå fri från de
myndigheter och organisationer som barnet kan komma i kontakt med. Om detta krav även
hade omfattats av 11:12 FB så skulle det enligt min mening ha varit mer tveksamt om en
personlig assistent också skulle få vara god man för huvudmannen och då redan på ett
principiellt plan. Socialstyrelsen kommer i sin utredning från 2014 fram till samma slutsats
som domstolarna gjort, nämligen att det är omständigheterna i varje enskilt fall som måste
avgöra lämpligheten. Av utredningen framkommer också att det är omkring 2 500 personer
38
som i dagsläget har en personlig assistent som också är god man.92 Det faktum att det finns så
många gode män som också är personliga assistenter för sina huvudmän skulle kunna styrka
att de dubbla rollerna i sig, faktiskt inte behöver innebära något generellt problem.
Något som ytterligare kan ifrågasättas är om någon vikt alls bör läggas vid om huvudmannen
och ställföreträdaren är anhöriga. Med stöd av vad som framkommit i praxis så borde man
kunna dra den slutsatsen att släktband i sig inte utgör hinder. I tidigare förarbeten har det
också talats om att anhöriga inte ska ha företräde och i de senaste förarbetena talades det om
att anhöriga ska utredas på samma sätt som andra. Detta talar enligt mig tydligt för att det
faktum att den tilltänkte gode mannen eller förvaltaren och huvudmannen är anhöriga i sig
inte kan utgöra grund för olämplighet.
Vad gäller entledigande så tycker jag att det ganska tydligt att det finns många orsaker till
varför en ställföreträdare kan bli entledigad. Det kan uppenbarligen bero på såväl konkreta
omständigheter i det aktuella uppdraget som omständigheter som framkommit i andra
uppdrag, se ÖÄ 967-12 och ÖÄ9695-12. I ÖÄ 9695-12 konstaterades att en ställföreträdare
inte behöver ha misskött sig i varje uppdrag för att ändå bli entledigad från samtliga. Detta är
enligt mig en viktig princip som innebär en säkerhet för huvudmännen då överförmyndaren
som upptäcker brister hos en ställföreträdare inte behöver invänta att de bristerna ska visa sig
i samtliga uppdrag. För ett entledigande krävs egentligen inte några stora misstag från
ställföreträdarens sida. Det kan, som framkommer i RH 1981:41, räcka med att
ställföreträdaren inte kommer överens med de anhöriga.
7.2.3 Doktrin
Som redovisats i avsnitt 3 har man i doktrin försökt bryta ner lämplighetskraven var för sig på
ett sätt som inte gjorts i varken förarbeten eller praxis. Angående kravet på rättrådighet så
framgår i doktrin att det ska vara fråga om en person som känner till, och själv följer, lagen.
Wallgren anser dock att inte alla brott bör leda till att en person inte är rättrådig enligt 11:12
FB. Att rättrådighet innehar denna betydelse kan inte tyckas vara uppseendeväckande på
något sätt. Däremot anser jag att det kan bli problematiskt att börja göra skillnad på vilka brott
som innebär olämplighet och vilka som inte gör det. Jag tror att det kan riskera rättssäkerheten
för den enskilde huvudmannen om man vid lämplighetsbedömningen börjar göra skillnad på
92
Socialstyrelsen, 2014, s. 15.
39
brott och brott. Dessutom blir risken i sådana fall stor att bedömningen för vad som anses
ligga inom ramen för lämplig blir olika beroende på vem som har att göra den.
Vad gäller kravet på att en ställföreträdare ska vara erfaren anges i doktrin att det bör vara
fråga om krav på god kännedom om det svenska samhället och erfarenhet av kontakter med
svenska myndigheter och liknande. Helt enkelt att den tilltänkte ställföreträdaren vet hur saker
och ting i samhället fungerar och var han eller hon ska vända sig med olika typer av ärenden.
Sjöstedt och Sporrstedt menar också att det är inom ramen för erfarenhet som krav på
särskilda kunskaper, som krävs för det specifika uppdraget, ska uppställas. Detta resonemang
kan jag inte instämma i, jag menar snarare att det är sådana specifika kunskaper som hör
hemma inom ramen för övrig lämplighet. Däremot håller jag med dem om att prövningen av
erfarenhet bör göras något grundligare när det handlar om personer som är yngre. Detta
eftersom det inte är säkert att de hunnit vara i kontakt med samhällets olika myndigheter i
särskilt stor utsträckning. Yngre personer kan därför ha svårt att veta var olika typ av hjälp
och liknande finns att tillgå. Wallgren menar å sin sida att det är inom erfarenhet som kraven
på att en person ska kunna redovisa sin förvaltning ligger och detta bör också enligt min
mening vara rimligt.
För kravet på i övrigt lämplig så är man i doktrin överens om att det är inom ramen för detta
som den tilltänkte ställföreträdaren ska vara lämplig för det specifika uppdraget. Sådana
kunskaper som huvudmannens modersmål, att vara av ett visst kön eller att personkemin
stämmer mellan huvudman och ställföreträdare nämns också som delar av vad som faller
inom ramen för i övrigt lämplig enligt doktrin. Men egentligen skulle jag vilja säga att det
bara är exempel på vad som kan avses med att vara lämplig i det enskilda ärendet. Wallgren
menar också att det är inom ramen för i övrigt lämplig som släktskap mellan huvudman och
ställföreträdare kan prövas vilket kan tyckas lämpligt. Men som jag tidigare anfört så bör
släktskapet i sig inte utgöra något hinder utan det är väl snarare den tilltänkte
ställföreträdarens förhållande till huvudmannen och dennes anhöriga, oavsett släktband, som
måste fungera.
Sjöstedt och Sporrstedt kommer med många exempel på kvalifikationer som de hos
överförmyndaren i Västerås kommit fram till bör ligga inom ramen för i övrigt lämplig.
Många utav dessa kvalifikationer anser jag snarare skulle vara att hänföra till de andra
lämplighetskraven, främst kravet på erfarenhet. Att vara rättvis och uppträda på ett korrekt
40
sätt och uttrycka sig väl i tal och skrift är exempel på sådana krav. Sjöstedt och Sporrstedt
menar också att det är inom ramen för i övrigt lämplig som kunskapen att redovisa för sitt
uppdrag och att inte sammanblanda sin och huvudmannens ekonomi hör. Här håller jag som
jag tidigare anfört med Wallgren när det gäller att kunna redovisa för sin förvaltning. Vad
gäller att sammanblanda ekonomierna så anser jag att det överhuvudtaget är svårt att bedöma
innan ett uppdrag startat. Det skulle vara om kunskap finns att en ställföreträdare gjort det i
tidigare uppdrag, men ett sådant faktum skulle jag snarare vilja hänföra till rättrådighet. Det
eftersom det är förbjudet för en ställföreträdare att sammanblanda huvudmannens ekonomi
med någon annans enligt 12:6 FB. Enligt min mening bör det inom begreppet för rättrådighet
ingå att följa alla typer av lagstiftning, inte enbart exempelvis den straffrättsliga.
7.3 Utredning avseende lämplighet
Detta är ett område som varit föremål för förändring i och med den senaste lagändringen som
trätt ikraft i år. I förarbetena till den senaste lagändringen anges att kontrollen av en tilltänkt
ställföreträdares lämplighet ska skärpas. Det anges också vad som i huvudregel ska ingå i en
sådan kontroll. Kravet på skärpning av utredningen kommer genom lagändringen till uttryck
direkt i lagen genom att det där anges att kontroller av lämplighet ska göras i den omfattning
som krävs.
Vad som krävs ska avgöras från fall till fall men i kontrollen ska som huvudregel ingå att
kontrollera belastningsregister, Kronofogdemyndighetens register samt att inhämta uppgifter
från referenspersoner. Redan tidigare har överförmyndaren i utredningen av lämplighet haft
möjlighet att inhämta uppgifter från Kronofogdemyndigheten och belastningsregistret.93 Jag
kan därför anse att det är svårt att se vad som är den riktiga skärpningen i och med den nya
lagändringen, bortsett från att det direkt i lagen anges att kontrollen ska göras i den
omfattning som krävs. Men det borde enligt min mening egentligen inte innebära någon
skillnad jämfört med tidigare eftersom kraven på ställföreträdarna är desamma. Jag anser att
kontrollerna även innan denna ändring måste ha skett i den omfattning som krävts, annars
hade det inte gått att fastställa om någon var lämplig eller inte.
Det som jag anser är nytt i kraven på kontrollen är kravet på att som huvudregel inhämta
yttrande från referenspersoner. Jag tycker att det är en bra idé men jag har svårt att se nyttan
93
Prop. 2013/14:225, s. 34.
41
av det vid en allmän prövning av någons erfarenhet eller rättrådighet. Däremot tycker jag att
det kan vara av stor vikt om den tilltänkte ställföreträdaren uppger att han eller hon besitter
någon specialkompetens. I de fallen bör det vara en god idé att inhämta uppgifter från en
referens som kan bekräfta att kompetensen finns. Sådana referenser borde främst finnas att
inhämta från exempelvis arbetsgivare. Denna typ av utredning borde då i första hand avse
övrig lämplighet, det vill säga lämplighet av särskild typ som krävs i det enskilda fallet. Att
inhämta yttranden från referenspersoner som enbart kan bekräfta att en person är hederlig
eller dylikt kan inte vara av någon större vikt utan skulle snarare innebära ett onödigt
merarbete för den som har att utreda lämpligheten.
7.4 Lämplighetskraven och utredningen
Rimligtvis borde det vara så att de grundkontroller som ska göras av en tilltänkt god man eller
förvaltare motsvarar kraven på lämplighet. Det vill säga, om man gör den utredning som
enligt förarbeten ska göras enligt huvudregeln så borde det ge en grund i fråga om lämplighet.
För kravet på rättrådighet så menar jag att detta utreds väl genom utdrag från både
belastningsregister och Kronofogdemyndigheten. Rättrådigheten är således lätt att kontrollera
på så vis att den som begått brottsliga handlingar, eller som annars inte fullgjort förpliktelser
som han eller hon åtagit sig, lätt kan upptäckas. Frågan är dock exakt vad det är som
diskvalificerar en person i dessa kontroller. Wallgren talar om att exempelvis vissa brott inte
bör vara något hinder, men vilka brott? Och om vissa brott inte är något hinder är det inte
också så att vissa mindre eller gamla betalningsanmärkningar kanske inte heller bör vara det?
Förmodligen är avsikten att detta ska avgöras från fall till fall men jag anser fortsatt att det,
om man tillåter vissa saker, finns en risk för att lika fall kommer att behandlas olika beroende
på vem som har att bedöma dem. Dessutom skapar det en osäkerhet hos dem som ska göra
bedömningen om ingen tydlig gräns finns. Jag anser i alla fall att just kravet på rättrådighet är
lätt att utreda genom dessa kontroller, oklart är sedan vad det är som man ska titta efter i
kontrollen.
Gällande erfarenheten så går den inte att koppla till någon av de kontroller som lagstiftaren
anger, möjligtvis skulle det kunna vara genom uppgifter från referenspersoner. Men å andra
sidan vet jag inte vad en referensperson generellt kan säga om till exempel någons kunskap
om det svenska samhället. Bedömningen av erfarenhet kan snarare omfattas av den kontakt
42
som den tilltänkte ställföreträdaren har med den myndighet som har att utreda honom eller
henne. Min uppfattning är dock att en vuxen person som lever i Sverige och som intresserar
sig för bli god man eller förvaltare allmänt sett borde inneha den erfarenhet som krävs.
Möjligtvis med undantag för yngre personer för vilka det skulle kunna vara av vikt med en
skärpt kontroll i enlighet med Sjöstedt och Sporrstedts resonemang. Hur en kontroll av en
persons tillräckliga erfarenhet annars skulle kunna se ut har jag inget förslag till. Däremot
anser jag att om inga konstigheter eller annars skäl till tveksamheter framkommer vid den
tilltänkte ställföreträdarens kontakter med överförmyndaren så bör tillräcklig erfarenhet kunna
konstateras. Det ska ju också enligt uttalanden i förarbeten vara så att den medmänniska som
vill, också ska kunna, hjälpa och i grund och botten så handlar ett uppdrag som god man eller
förvaltare om ett lekmannauppdrag.94
Vad gäller kontroller av om en person är i övrigt lämplig så kan detta ske på olika sätt
beroende på vad det är som ska kontrolleras. Som jag ovan nämnde så bör det här kunna vara
till nytta att inhämta yttranden från referenspersoner om ställföreträdaren uppger sig inneha
viss kompetens. Annars är det här som anhöriga kan få uttala sig om de anser att en tilltänkt
ställföreträdare är olämplig av någon anledning. Det är också inom denna prövning som
huvudmannen får lämna önskemål om särskilda egenskaper eller kunskaper hos den tilltänkte
ställföreträdaren. För utredning av denna typ av kvalifikationer finns det ingen allmän
kontroll att göra utan varje specifik kompetens eller egenskap får utredas på lämpligast vis.
Något som jag anser skulle kunna vara ett problem i denna utredning är att förslag på en
lämplig ställföreträdare ska lämnas innan beslut har fattats för vad anordnandet ska omfatta.
Det betyder att det inte alltid är säkert att den som ska föreslå en lämplig ställföreträdare vet
exakt vad han eller hon ska vara lämplig för. Full insyn i exempelvis en huvudmans
ekonomiska situation får överförmyndaren först i och med att ställföreträdaren lämnar in en
tillgångsförteckning, vilket ska ske senast två månader efter att han eller hon förordnats, 14:1
st. 1 FB. Det kan alltså förekomma situationer där den som föreslår en ställföreträdare faktiskt
föreslår någon som inte är lämplig. Det kan ske om kunskap saknas gällande vad
ställföreträdaren egentligen behöver vara lämplig för inom ramen för uppdraget. Om
överförmyndaren som ska föreslå en lämplig god man eller förvaltare inte vet att
huvudmannen besitter en förmögenhet så finns en risk att en person som inte har kompetensen
94
Prop. 2013/14:225, s. 14.
43
att förvalta en sådan förmögenhet föreslås som lämplig och senare också utses av tingsrätten.
Som huvudregel borde en sådan ställföreträdare senare kunna entledigas på grund av de
omständigheterna, men detta är under förutsättning att ställföreträdaren åtminstone förstår
vilka tillgångar som huvudmannen har och att han eller hon redovisar för dessa till
överförmyndaren.
Avseende lämplighetskraven anser jag att man bör kunna dela in dem i två grupper nämligen
allmänna krav och specifika. En person som lever upp till de allmänna kraven skulle kunna
konstateras ha en slags grundlämplighet och utifrån det skulle han eller hon sedan kunna
matchas gentemot de specifika kraven. Jag menar då att till de allmänna kraven hör det att
vara rättrådig och erfaren. Dessa krav måste alla ställföreträdare leva upp till för att ha en
grundlämplighet. När väl grundlämpligheten har kunnat fastslås så kan ställföreträdaren
matchas mot de specifika kraven, som skulle motsvara kravet på att vara i övrigt lämplig
vilket innebär att vara lämplig för ett specifikt uppdrag. I vissa fall där det är frågan om ett
enklare uppdrag utan några specifika krav skulle det då enligt min mening räcka med en
ställföreträdare vars grundlämplighet fastslagits.
7.5 Övriga synpunkter
Något som inte nämns i de senaste förarbetena och inte heller i de tidigare är det om
kontroller av tilltänkt ställföreträdare hos socialtjänsten. Wallgren nämner att detta kan göras
och i rättsfallet ÖÄ 603-14 talar domstolen om detta i samband med att de också uttalar att en
ställföreträdare inte får vara på obestånd. Som jag tidigare anfört så anser jag att det är oklart
huruvida just det faktum att en person uppbär sin försörjning från socialtjänsten i sig innebär
att han eller hon för den sakens skull inte är lämplig. 1924 talades det om att en
ställföreträdare ska ha en ordnad ekonomi så att han eller hon inte frestas att utnyttja sin
ställning gentemot huvudmannen. Men som jag tidigare anfört så har jag svårt att se att den
som uppbär försörjningsstöd på grund av det har en ökad sådan benägenhet att missbruka sin
ställning. Dessutom anser jag att det faktum att lagstiftaren aldrig nämner denna kontroll talar
för att den egentligen inte ska ingå i utredningen av en persons lämplighet. Dessutom uttalas i
förarbetena inför den senaste lagändringen att personer från alla delar av samhället ska kunna
vara lämpliga att som god man eller förvaltare hjälpa en medmänniska som behöver det. 95 Att
då diskvalificera personer direkt på grund av att de har försörjningsstöd från socialtjänsten
95
Prop. 2013/14:225, s. 14.
44
skulle enligt min mening inte stämma överens med detta. Om så ändå skulle vara fallet,
uppkommer också frågan om en person som uppbär försörjningsstöd direkt i och med det ska
anses vara olämplig, eller om det ska finnas vissa nyanser även i den bedömningen.
Frågan om en tilltänkt ställföreträdares lämplighet utifrån dennes ekonomiska situation skulle
enligt min mening endast behöva omfattas av utdraget från Kronofogdemyndigheten. Det
eftersom det är först när man inte kunnat betala sina skulder så till den grad att man fått en
anmärkning i Kronofogdemyndighetens register som man enligt min mening kan konstateras
vara på obestånd. Att vara på obestånd innebär, som jag förstår det, att man inte har förmåga
att betala sina skulder och att denna oförmåga inte är helt tillfällig.96 Enligt min mening finns
det därför en viss skillnad mellan att vara på obestånd och att uppbära försörjningsstöd och en
person som uppbär försörjningsstöd är inte automatiskt, i och med det, på obestånd. Om
lagstiftaren hade haft för avsikt att denna typ av kontroll ska göras inom ramen för
lämplighetsprövningen så menar jag avslutningsvis att detta borde ha framkommit åtminstone
någonstans i förarbetena.
7.6 Sammanfattning
Reglerna kring vem som är lämplig att vara god man eller förvaltare har funnits i princip
oförändrade sedan 1924 och inte heller i lagändringar som skett sedan dess har några
egentliga förtydliganden gjorts. Om de lämplighetskrav som ställs verkligen kan säkerställa
att de människor som har behov av hjälp också får den hjälpen är för mig omöjligt att svara
på. Men om den grundkompetens som jag menar ligger inom ramen för erfaren och rättrådig
kan konstateras hos varje ställföreträdare så tror jag att det finns en viss grund för att ändå
kunna anta att de ställföreträdare som utses är lämpliga. Åtminstone borde de vara lämpliga så
till den grad att de i alla fall inser om de inte har den specifika kompetens som krävs i ett visst
uppdrag och då redogör för detta så att en lämplig ställföreträdare istället kan förordnas.
Med tanke på att det ändå framkommer olika syn på vad de olika begreppen egentligen
innebär och vad som ska utredas inom de olika delarna av lämplighetsprövningen så menar
jag att det finns en viss osäkerhet kring vad kraven innebär och hur lämpligheten i praktiken
utreds. Detta tror jag till viss del kan bero på att lagstiftaren enbart anger var man ska leta,
men inte efter vad. Som jag tidigare anfört så är det exempelvis helt tydligt att utdrag ska
96
Se 1:2, st. 2 Konkurslag (1987:672); Prop. 1975:6, s. 71.
45
inhämtas från belastningsregistret och Kronofogdemyndigheten, men vad ska man titta efter i
det utdraget?
Särskilt när det gäller förvaltning av egendom bygger systemet med gode män och förvaltare
på en oerhörd tillit till dem. Överförmyndaren som ska föreslå en ställföreträdare kan vara
fullkomligt ovetandes om att huvudmannen, till vilken de ska föreslå en lämplig god man, har
30 miljoner på banken. Om de helt saknar uppgifter om detta och huvudmannen själv av
någon anledning inte är förmögen att berätta så kan helt enkelt en person helt utan kunskaper
om förmögenhetsförvaltning föreslås som lämplig och därefter förordnas i uppdraget. Det
som överförmyndaren då har att förlita sig till är att denna person verkligen förstår vilka
tillgångar som huvudmannen har och redovisar för dessa. Detta betyder också att det inte
skulle vara omöjligt för en god man att faktiskt undanhålla viss egendom från redovisningen
så att överförmyndaren inte vet om att den existerar. På så vis skulle ställföreträdaren kunna
agera helt utan överförmyndarens tillsyn över förvaltningen av den egendomen. I den bästa av
världar skulle lösningen på detta vara att överförmyndaren inför varje nytt förordnande visste
vilka delar uppdraget omfattar och de särskilda omständigheter som föreligger i det enskilda
ärendet. Bedömningen av om en person är i övrigt lämplig, den specifika utredningen, är
enligt min mening beroende av de uppgifter som lämnas om huvudmannen vid ansökan och
under tiden för handläggningen innan anordnandet.
Att inför ett nytt förordnande veta vilken typ av anordnande och vilken omfattning det handlar
om tror jag skulle kunna underlätta för den som har att föreslå lämplig ställföreträdare. Det
skulle också till viss del kunna underlätta för den tilltänkte ställföreträdaren att avgöra om han
eller hon är villig att åta sig uppdraget. Av vikt kan det till exempel vara för ställföreträdaren
att veta om det är ett godmanskap eller förvaltarskap som är ifråga. Lagstiftaren har dock
förkastat idén om att anordnandet ska fastställas innan förordnandet, detta då de menar att det
skulle innebära onödiga administrativa steg i handläggningen.97 Jag kan som sagt inte hålla
med i detta eftersom jag anser att det finns ett värde i att, vid tidpunkten för förslag på
ställföreträdare, veta så mycket som möjligt om vad han eller hon ska vara lämplig för.
Eftersom systemet bygger på en sådan tillit till de gode männen och förvaltarna så anser jag
att när det gäller de utdrag som begärs från belastningsregistret och Kronofogdemyndigheten
97
Prop. 1993/94:251, s. 157.
46
så bör det snarare luta mot att man tillämpar en nolltolerans än att man sakta men säkert höjer
toleransnivån för vad som kan krävas inom ramen för lämplighet. Detta med respekt för den
enskilde huvudman vars egendom, rättigheter och personliga angelägenheter ska komma att
skötas av någon annan. Det är trots allt frågan om lämpligheten hos en person som, särskilt
vid anordnande av förvaltarskap, kommer ha ett stort inflytande över en annan människas
levnadssituation och allt vad det innebär.
Att överförmyndaren som har att utreda god man och förvaltares lämplighet har verktygen för
att göra det anser jag står klart. Dessa verktyg består i deras möjlighet att inhämta uppgifter
om de tilltänkta ställföreträdarna. Vad som däremot inte är helt klart är hur de verktygen ska
användas. Det vill säga, hur ska de uppgifter som inhämtas tolkas? Om reglerna blev tydligare
för det så skulle osäkerheten i tillämpningen minska och därmed skulle huvudmännens
rättssäkerhet öka.
Avslutningsvis så bör det påpekas att ställföreträdare är, och ska också vara, vanliga
människor. Även för vanliga människor kan ibland vissa saker bli fel när de företräder sig
själva, vilket innebär att risken också finns för att det kan hända när de företräder andra. I alla
typer av uppgifter som människor företar finns alltid en risk för att något går fel. Att få ett
system som helt kunde förebygga och utesluta fel och brister som beror på den mänskliga
faktorn är i min värld en omöjlig uppgift. Risken finns ju dessutom att huvudmannen själv
hade gjort fel istället för rätt om han eller hon företrätt sig själv. Riskerna för de fel som kan
uppstå på grund av ställföreträdares bristande lämplighet bör nog inte överdrivas, men de bör
ändå om möjligt minimeras. Ett sätt att minska riskerna vore, enligt mig att en gång för alla
förtydliga innebörden av lämplighetskraven i 11:12 FB. Varför inte passa på att samtidigt i
och med det lyfta ut bestämmelserna avseende ställföreträdare för vuxna ur FB till en egen lag
i likhet med LEKB?
47
Käll- och litteraturförteckning
Offentligt tryck
Regeringens propositioner (Prop.)
Prop. nr. 53, 1924.
Prop. 1974:142. Med förslag till lag om ändring av föräldrabalken m.m.
Prop. 1975:6, om ändring i konkurslagen (1921:225) m.m.
Prop. 1987/88:124. Om god man och förvaltare.
Prop. 1993/94:251. Förmynderskapslagstiftningen.
Prop. 2004/05:136. Stärkt skydd för ensamkommande barn.
Prop. 2007/08:150. Förmynderskapsrättsliga frågor.
Prop. 2013/14:225. Bättre förutsättningar för gode män och förvaltare.
Statens offentliga utredningar
SOU 2004:112.
Praxis
Avgöranden från Högsta domstolen
NJA 1980 s. 171.
NJA 1991 s. 545.
NJA 1994 s. 402.
Hovrättsavgöranden
RH 1981:41.
RH 2008:33.
Svea Hovrätts beslut 2013-03-08, mål ÖÄ 9695-12.
RH 2013:25.
Hovrätten för nedre Norrlands beslut 2013-10-09, mål ÖÄ 528-13.
Hovrätten för övre Norrlands beslut 2013-10-11, mål ÖÄ 967-12.
Hovrätten för övre Norrlands beslut 2014-02-27, mål ÖÄ 91-14.
Hovrätten för övre Norrlands beslut 2014-02-27, mål ÖÄ 603-14.
Svea Hovrätts beslut 2014-04-16, mål ÖÄ 1024-14.
48
Litteratur
Fälldin, Kerstin, God man eller förvaltare: en praktisk handbok, upplaga 4, Bokförlaget Natur
och Kultur, Stockholm, 2007.
Odlöw, Torbjörn, Ställföreträdare för vuxna. Kamrer eller handledare?, Upplaga 1, Jure
Förlag AB, Stockholm, 2005.
Sjöstedt, Daniel, Sporrstedt, Peter, God man och förvaltare: en handbok., upplaga 1:1,
Studentlitteratur, Lund, 2011.
Wallgren, Jan, Gode mannens ABC: en handbok för gode män och förvaltare, upplaga 1:10,
Norstedts juridik, Stockholm, 2011.
Westman, Per, Förmynderskap, upplaga 2, Norstedts juridik, Stockholm, 2011.
Övriga källor
Socialstyrelsens utredning, Personlig assistent och god man. Är rollerna förenliga?, 2014.
[http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19332/2014-1-17.pdf] 201410-01.
49