1. No category

 Uppsats på grundnivå
Independent degree project − first cycle
Historia
History
Komplicerade rättsfall vid Sjuhundra häradsting
En mikrohistorisk undersökning av 1600-talsmänniskans relationer och
mentalitet
Pia Cederholm
Komplicerade rättsfall vid Sjuhundra häradsting En mikrohistorisk undersökning av 1600-­‐talsmänniskans relationer och mentalitet Historia B Mittuniversitetet vt 2014 Pia Cederholm Handledare: Glenn Svedin 1 Innehåll 1. Inledning ............................................................................................................ 3 1.1 Syfte och frågeställning ............................................................................................................................ 3 1.2 Bakgrund, teori och tidigare forskning ............................................................................................. 3 1.3 Metod ............................................................................................................................................................... 6 1.4 Källmaterial ................................................................................................................................................... 8 1.5 Avgränsningar ............................................................................................................................................. 9 2. Tre komplicerade rättsfall ................................................................................ 10 2.1 Stallmästaren, pigan och hästen ........................................................................................................ 10 2.2 Rasmus och killingen .............................................................................................................................. 14 2.3 ”Där hon stalp död ner” ......................................................................................................................... 18 3. Diskussion ........................................................................................................ 26 4. Sammanfattning ............................................................................................... 29 Källor .................................................................................................................................................................... 30 Litteratur ............................................................................................................................................................ 31 Bilaga 1. Karta över Sjuhundra härad på 1600-­‐talet Bilaga 2. Mörby slott Bilaga 3. Faksimil ur Sjuhundra härads dombok 32 33 34 2 1. Inledning För den historieintresserade är det alltid relevant att jämföra samtiden med det förflutna och fundera på vad som skiljer olika tider åt. En utbredd uppfattning är att 1700-­‐talets upplysning medförde sådana förändringar i den västerländska mentaliteten att människor sedan dess kan klassas som moderna och mer eller mindre lika oss.1 Bortom denna gräns minskar våra möjligheter att sätta oss in i individernas föreställningsvärld. Ändå väcker allmogen på 1600-­‐talet vår nyfikenhet, i synnerhet när man får tillgång till det unika och rika källmaterial som gamla domböcker alltid utgör.2 Min ingång till 1600-­‐talet är domböckerna från Sjuhundra häradsting i Uppland. Vad jag vet har dessa domböcker inte tidigare använts i en mikrohistorisk studie som syftar till att dra slutsatser om rättstänkande och mellanmänskliga rela-­‐
tioner i det svenska samhället vid den här tiden. 1.1 Syfte och frågeställning Min ambition med den här studien kan delas upp i två delar, en som rör menta-­‐
litet, värderingar och moral och en som handlar om individernas handlings-­‐
utrymme i förhållande till andra individer. För det första vill jag veta hur häradstingets ledamöter, tolv nämndemän ur den lokala allmogen och en lagläsare, agerade när de sattes på prov. Hur hanterade de fall som genom sin komplexitet krävde något annat än det rutinen erbjöd? Vilka ord användes och vilka värderingar kan därigenom skönjas? Vilket bete-­‐
ende betraktas som normalt och vad hamnar utanför det accepterade? Jag vill också ta reda på om man utifrån den rättsliga prövningen kan se vad målet med domstolens arbete var. Vad skulle processen leda till? För det andra riktar jag blicken mot de personer som vittnade inför rätten. Vem talar och varför är det så? När får kvinnor tala? Var träder skillnader mellan sociala klasser, kön och åldersgrupper i dagen? Jag vill undersöka bevekelse-­‐
grunderna hos alla parter: den svarande som är stämd inför tinget och därför måste försvara sitt handlande, den kärande som vill få någon annan fälld, lagläsaren och tolvmannajuryn som är satta att döma. Hur resonerar de? Vilka överväganden gör de? Varför handlar de som de gör? 1.2 Bakgrund, teori och tidigare forskning Eftersom jag kommer att använda ett hermeneutiskt tillvägagångssätt är det rimligt att redovisa min mentalitetshistoriska förförståelse, som också kan sägas utgöra den hypotes jag ska pröva. Enligt denna förförståelse var 1600-­‐tals-­‐
människan inte civiliserad, kontrollerad, självständig och rationell utan vid-­‐
1 Se t.ex. Annika Sandén, Missdådare (Stockholm 2014 s. 8) 2 Eva Österberg och Erling Sandmo, ”Introduction”, People Meet the Law (red. Österberg och Sogner, Oslo 2000 s. 11) 3 skeplig, impulsstyrd och intellektuellt begränsad. Med Annika Sandéns ord levde man då ”i en tillvaro genomsyrad av tro och gudsfruktan”.3 De flesta var inte läskunniga och för allmogen var det vanligt att födas och dö på samma plats, bland samma människor, utan att ha sett mer av världen än så. Sandén påpekar vidare, i likhet med andra före henne, att det var ett våldsammare samhälle där medkänsla inte verkar ha haft samma innebörd som för den moderna männi-­‐
skan.4 Först i slutet av 1700-­‐talet fick individen ett ökat egenvärde. ”Respekten för människoliv och omsorgen om svaga var företeelser som nu kunde växa fram.”5 Denna mentalitetsförändring kan också noteras i den rättsliga praktiken, även om inte alla målar förändringen i lika ljusa färger som Sandén ovan. Michel Foucault har visat hur samhället ännu på 1600-­‐ och 1700-­‐talen inriktade sig på att stävja brottsligheten genom offentligt utförda fysiska straff, såsom tortyr och avrättningar, medan vi från och med upplysningstiden i stället låser in kriminella i fängelser där individens själsliga existens hämmas och kontrolleras.6 Foucaults civilisationskritiska perspektiv kan ses som en reaktion på genomslaget för Norbert Elias civilisationsteori, enligt vilken människan genom historien entydigt gått mot ett allt mer civiliserat och behärskat beteende.7 För Elias sker denna disciplinering inifrån, genom ökad självkontroll, medan Foucault betraktar det som en maktutövning och en påtvingad disciplinering utifrån. Där mentalitetshistoriker presenterar teorier om hur människors tänkande påverkar deras beteende ägnar sig rättshistoriker åt kriminalitetens förhållande till rättssamhället. I det sammanhanget har flera forskare lyft fram hederns och ärans betydelse. Ännu på 1600-­‐talet tycks tingets främsta uppgift ha varit att återupprätta den enskildes heder genom att kompensera den som blivit kränkt och därigenom återställa det sociala lugnet i samhället. För den som begått brottet blev straffet en väg tillbaka till en accepterad position i samhället. Den grymma baksidan av den rättsfilosofin var att den som till exempel på grund av upprepad brottslighet miste sin heder för gott, också miste sin plats i gemen-­‐
skapen och förvisades till en stigmatiserad, utstött tillvaro utan hopp.8 Forskarna verkar vara överens om att reformationen i de nordiska staterna på 1500-­‐talet innebar dels en skärpning av lagen med mycket stränga straff även för gärningar som i våra ögon inte ens är brottsliga, dels att kvinnans ställning ytterligare kringskars.9 Dödsstraff föreskrevs för 70 olika brott i en förordning 3 Sandén (2014) s. 8. 4 ibid. 5 ibid. s. 9 6 Michel Foucault, Övervakning och straff (Lund 1993) 7 Norbert Elias, Sedernas historia (Stockholm 1989) 8 Österberg och Sandmo (2000) s. 17 9 Se t.ex. Österberg och Sandmo (2000) s. 12; Thomas Lindkvist och Maria Sjöberg, Det svenska samhället 800-­‐1720 (Lund 2009 s. 328-­‐329) 4 från 1608.10 Ungefär samtidigt tycks kvinnors juridiska status ha försämrats,11 även om man här måste hålla i minnet att det kunde finnas ett visst avstånd mellan norm och praxis.12 Det finns en hel del forskning om det nordiska samhället på 1600-­‐talet, forskning som just utgår från det domböckerna har att berätta. Jan Sundin skrev redan 1992 ett av standardverken i rättshistoria, För Gud, Staten och Folket, ett verk som är till stor hjälp när man vill sätta sig in i tiden och ämnet. Detsamma kan sägas om antologin People Meet the Law som i en handfull kapitel lägger flera olika perspektiv på den juridiska utvecklingen i Norden.13 För den blivande historikern är det i dag närmast obligatoriskt att möta Maria Sjöbergs metodövning utifrån tingen i Njurunda 1620, 1621 och 1622. Hon förklarar där att tingsprotokollen ger ”historikern möjlighet att komma nära den så kallade vanliga människan”, just därför att tinget på den tiden inte bara av-­‐
gjorde brottmål utan även fungerade ”som en arena där information förmed-­‐
lades och konflikter mellan grannar löstes”.14 Men det var inte bara offentlig information som spreds via tingen utan också de underliggande värderingar som då var i färd med att forma den svenska mentaliteten. Tamm et al. ser det som utmärkande för svensk rättskipning från Olaus Petri och framåt att de lokala domstolarna i det längsta behöll sin självständighet – de ägde en legitimitet som tillät dem att frångå statliga påbud: ”[…] judges were supposed to judge accor-­‐
ding to the circumstances and not according to the law.”15 Jan Sundin är också en av dem som påtalat diskrepansen mellan lagens bokstav och domstolarnas praxis i det äldre rättssystemet. Han menar att det övergrip-­‐
ande syftet var att ”bevara lugnet och harmonin i socknen”, vilket kunde åstad-­‐
kommas genom att domstolarna framför allt skulle ”verka för att en konflikt löstes så att detta lugn återställdes”.16 I den processen låg fokus på kollektivet, inte på individen, som i olyckliga fall kunde dömas ut ur gemenskapen, ”offras”. Individens heder var däremot av central betydelse eftersom den kunde användas för att återställa balansen. Annika Sandén sammanfattar: Det brukar ses som typiskt för tiden att rättskipningen var pragmatisk och inrik-­‐
tad på att lösa konflikter, och att det därför vägdes in vad människor runt om den 10 Ditlev Tamm et al. ”The Law and the Judicial System”, People Meet the Law (red. Österberg och Sogner, Oslo 2000 s. 31); Marja Taussi Sjöberg, Rätten och kvinnorna (Stockholm 1996 s. 23-­‐24) 11 Taussi Sjöberg (1996) s. 83 12 Österberg och Sandmo (2000) s. 14 13 red. Eva Österberg och Sølvi Sogner, People Meet the Law (Oslo 2000) 14 Maria Sjöberg, ”Tinget i Njurunda på 1620-­‐talet”, Metodövningar i historia 2 (red. Lindkvist 1996 s. 46) 15 Tamm et al. (2000) s. 49 16 Sundin (1992) s. 12 5 dömde hade att säga om saken. Att kunna lova och hålla löften – för att sedan gå i god – ser ut att ha ingått i domstolsförfarandet på ett nästan formaliserat sätt.17 Överlag kan man säga att om forskningen från 1930-­‐talet och framåt var inriktad på generella utvecklingslinjer, som civilisationsprocessen i Europa, så har den under de senaste decennierna alltmer kommit att fokusera på enskilda männi-­‐
skors öden – det som kallas mikrohistoria. Det senaste tillskottet på det området är Annika Sandéns Missdådare.18 Under 1600-­‐talet har den utveckling som kallas den judiciella revolutionen kom-­‐
mit ett litet stycke på vägen mot enhetlig rättskipning, ökad professionalisering och mer av statlig kontroll.19 Ett uttryck för detta var att från 1614 skulle så kallade renoverade kopior på häradstingens domböcker varje år sändas in till Svea hovrätt för granskning.20 Statsmaktens inflytande var även högst påtagligt genom regeln att en hovrätt skulle godkänna dödsdomar. Hovrätterna hade också viss makt över de lokala lagläsarna, dessa som i egen-­‐
skap av domare både ledde tingets arbete och skrev protokollen. I praktiken tillsattes lagläsaren ännu på den ordinarie häradshövdingens rekommendation men 1678 kom en åtstramning med ett plakat om att ”ingen lagläsare fick för-­‐
ordnas utan hovrättens prövning av dugligheten och 1680 stadgades att domar-­‐
sysslan måste skötas av den ordinarie, av kungen utnämnde, häradshövding-­‐
en”.21 Fram till den judiciella revolutionen hade rättvisan en tydlig lokal för-­‐
ankring med både geografisk och social närhet till allmogen. Jan Sundin förklarar det så här: De mest etablerade bönderna i bygden valdes ofta in i nämnden år efter år och skaffade sig på så sätt en stor erfarenhet i de ärenden som avhandlades. I stället för ordinarie häradshövdingar vikarierade formellt relativt oskolade lagläsare som domare, personer som inte befann sig särskilt långt från nämndemännen socialt sett.22 Successivt flyttades under 1700-­‐ och 1800-­‐talen den dömande makten bort från lokalsamhället och in till de anonyma institutioner där den utövas i dag. Det är rimligt att tänka sig att en sådan förskjutning fick konsekvenser för hur den enskilda människan såg på brott och straff. 1.3 Metod Det jag ska ägna mig åt i den här uppsatsen kan kallas mikrohistoria, något som enligt Annika Sandén har två förutsättningar: 17 Sandén (2014) s. 198 18 (2014) 19 Jan Sundin, För Gud, Staten och Folket (Lund 1992 s. 447); Taussi Sjöberg (1996) s. 20 ff; Österberg och Sandmo (2000) s. 16-­‐19; Lindkvist och Sjöberg (2009) s. 326 ff 20 Tamm et al. (2000) s. 50 21 Sundin (1992) s. 41 22 ibid. s. 447-­‐448 6 För det första att man måste vilja förstå människor i det förflutna och ta dem på allvar. För det andra att det handlar om människor som, liksom vi själva, har fysiska och mentala behov. Man måste försöka att sätta sig in i annorlunda handlingsmönster och tankesätt – och tro att det är möjligt att förstå dem. […] Det handlar om att plocka isär, plocka ihop och spåra en logik som gör det främmande begripligt. Om det sedan överensstämmer exakt med det förflutna eller inte, det får man aldrig veta.23 Även John Tosh varnar för att den berättelse som tar form när man gör en sådan här närläsning inte nödvändigtvis är sann i vetenskaplig mening: ”Valet av narrativ måste erkännas för vad det är: en tolkande handling, inte ett oskyldigt sätt att berätta en historia.”24 Med denna varning i minne väljer jag ändå att behandla dombokens text som nyckeln till förståelse av en tidigmodern menta-­‐
litet, där rättstänkandet så som det slår igenom i anklagelser, försvar och dom-­‐
slut även avslöjar mycket annat om människors världsbild. Inte minst gäller detta de djupt liggande, kollektiva uppfattningar om rätt och fel som alltid har funnits och som hjälper oss att förstå och hantera relationer till andra individer i samhället omkring oss. Sådana etiska tankesystem utgör grunden både för juridiken och för samhällsgemenskapen som helhet.25 Sist och slutligen är det relationerna till våra medmänniskor som avgör om – och hur – vi kan leva här. Så måste det ha varit också på 1600-­‐talet, kanske i ännu högre grad. Historia är till sitt väsen inte en vetenskap om förfluten tid, menar Henrik Ågren, utan ”läran om mänskliga relationer i det förflutna”.26 Genom att försöka klarlägga den sociala kontexten (strukturperspektiv) såväl som indi-­‐
viduella strävanden att manövrera i denna kontext (aktörsperspektiv) vill jag undersöka hur det kunde vara att leva på den svenska landsbygden på 1600-­‐
talet. Jag har ur dombokstexten valt ut tre fall för närläsning. Det är fall som är ovan-­‐
liga och komplexa och därför har en särskild potential att kunna avslöja något mer om 1600-­‐talsmänniskornas världsbild och de konfliktlinjer som kommer i dagen vid tingsförhandlingarna. Ytterst handlar det om makt. Den konflikt jag är ute efter är inte den mellan stat och individ utan en som grundar sig i språket. Aalto, Johansson och Sandmo uttrycker det så här: The court was rather a focus of power, an institutional framework surrounding a power that was there already. […] But this power is not primarily the power over the people or the people’s power over the king, but power over the world. The power in question here is the power to determine what is what.27 23 Sandén (2014) s. 15 24 John Tosh, Historisk teori och metod (Lund 2000 s. 127) 25 Österberg och Sandmo (2000) s. 9 26 Henrik Ågren, ”Historia”, Historiska undersökningar (red. Florén och Ågren, Lund 2006 s. 15) 27 Seppo Aalto, Kenneth Johansson och Erling Sandmo, ”Conflicts and Court Encounters in a State of Ambivalence”, People Meet the Law (red. Österberg och Sogner, Oslo 2000 s. 202) 7 När jag läser dombokstexten är det alltså för att undersöka vad som definierades som brottsligt, hur individen framställdes och omnämndes och med vilka argu-­‐
ment domsluten motiverades. Med hjälp av sekundärlitteratur försöker jag för-­‐
stå de villkor som satte ramarna för deras tillvaro. Den förståelsen kan komma till pass när jag vill se hur människor i språk och handling definierade sig själva – och definierades av sin samtida omgivning. Tack vare den till eftervärlden be-­‐
varade domboken kan vi då kanske få bevittna hur sedan länge döda personer stiger fram ur historiens dunkel. 1.4 Källmaterial Domböckerna är vår bästa och vanligen också enda källa till kunskap om hur allmogen framlevde sina liv under första halvan av 1600-­‐talet. Annat käll-­‐
material som till exempel personliga brev och dagböcker saknas, eftersom de flesta i det här samhällsskiktet inte var skrivkunniga, och kyrkböcker med information om födslar, vigslar, dödsfall och så vidare hade ännu inte börjat föras. Det innebär att man bör vara på sin vakt mot överanvändning av materi-­‐
alet; många viktiga händelser blev aldrig föremål för förhandlingar vid tingen och hamnade således inte på pränt någonstans. En annan svårighet gäller tolkningen av dombokstexten. Även i de fall där den är fullständig och läsbar löper vi risk att tolka människors handlingar mot bak-­‐
grund av vår egen världsbild. Vi vet inte vilka deras drivkrafter var, vilka alter-­‐
nativ de valde mellan, vad de riskerade med en lögn eller en bekännelse. Utan att vi märker det kan vi tillskriva dem motiv som var dem främmande medan vi förblir omedvetna om de ramar som kringgärdade tingets överväganden men som var för självklara för att behöva föras till protokollet. En frestelse är dock lätt att undvika, nämligen den statistiska. Eftersom det råder så mycket osäkerhet kring vad som täcks i källmaterialet och vad som hamnat utanför är det klokt att avstå från omdömen om exakt hur stor andel av befolk-­‐
ningen som begick brott, lagfördes eller straffades. Lika lite kan man med säker-­‐
het uttala sig om hur vanligt förekommande ett särskilt brott eller en viss rätts-­‐
procedur var. Minst risk löper den forskare som håller sig tätt intill källtexten och med hjälp av kunskap från annan forskning på hermeneutisk väg försöker förstå så mycket som möjligt av wie es eigentlich gewesen. Jag håller med Jan Sundin när han slår fast att få ”historiska källor torde ha ett så stort läsvärde som domböckerna om man vill komma enskilda medlemmar av allmogen inpå livet”.28 Marja Taussi Sjöberg har apropå Njurunda härads dom-­‐
bok satt fingret på vad det är för slags kunskap vi kan nå med hjälp av just dombokstexter: Protokolltexten fungerar som ett slags berättelse om det lokala samhället. Genom en kvalitativ läsning av innehållet kan vi komma åt det omätbara i lokala 28 Sundin (1992) s. 469 8 samhällen, inte minst människors förhållningssätt till varandra. […] ett intryck av ett lokalsamhälle där relationerna mellan människor var öppna, offentliga i bemärkelsen att de var synliga för alla. […] en anledning att titta närmare på livet och relationerna mellan människor i ett agrart lokalsamhälle fjärran från huvudstaden i det avlägsna 1600-­‐talet, ett århundrade präglat av adel, kungar och krig i våra historieböcker.29 Just den metoden, den kvalitativa läsarten, kommer jag att tillämpa i det följande. Även jag är främst intresserad av individer, relationer och vardagsliv. För att komma åt detta behöver jag också bättre förstå 1600-­‐talssvenskan. Där har jag stor glädje av SAOB:s onlineversion som har utförliga artiklar till och med om formord som ’endels’. Jag har även stor nytta av det personregister som Nils Sundelius upprättat och de ordförklaringar han skrivit till Sjuhundra härads domböcker, vilket gör det lättare för mig att fokusera på innehållet. Nils Sundelius är den som har sett till att stora delar av Sjuhundra härads dom-­‐
böcker från 1600-­‐talet finns utgivna.30 Han har tolkat dombokstexten, vilket innebär att han inte bara transkriberat den utan också moderniserat språket. Eftersom jag har tillgång till faksimilutgåvan kan jag se att hans bearbetning inte på något väsentligt sätt förändrat innehållet. Utöver en modernisering av stav-­‐
ningen har Sundelius ändrat ordföljden, något som syns i bilaga 3. I slutet av rad 3 och början av rad 4 står det i originalet ”Frågade Nils henne …” vilket Sundelius har ändrat till ”Nils frågade henne …”, alltså den SVO-­‐ordföljd (subjekt-­‐verb-­‐
objekt) som numera utmärker svenskan. Inom parentes och citattecken återfinns några smakprov på 1600-­‐talssvenska som Nils Sundelius lämnat i fall där han moderniserat ordvalet. Enbart parentes indikerar att han fyllt i med utelämnade ord eller återskapat något utifrån en otydlig ursprungstext. Originaltextens parenteser syns i stället som snedstreck. 1.5 Avgränsningar De rättsfall jag närstuderar här har hämtats från perioden 1638-­‐1649. Histo-­‐
rierna bakom, det som lett fram till ärendet i tinget, har alla utspelat sig i Sjuhundra härad i Uppland, i trakterna kring Rimbo (i dag en del av Norrtälje kommun, se bilaga 1). Men jag följer dem bara en kort stund, den stund det tar att behandla ärendet vid tinget och göra tillbakablicken på de händelser som förevarit. Vad som därefter tar vid i form av efterspel och förändringar för de inblandade vet jag inget om. Jag har valt rättsfall från tre ordinarie ting 1638, 1642 och 1649. Dessa tre fall förenas av att de personer som möts inför tolvmännen tillhör olika grupper i samhället – skilda kön, åldrar eller samhällsklasser – och jag förväntar mig att upptäcka hur den tidens skiljelinjer mellan människor blir synliga. Ännu mer 29 Taussi Sjöberg (1996) s. 175 30 Utöver de två verk som jag använder som källmaterial här och som täcker perioden 1601-­‐
1651 finns en utgåva med domböcker från perioden 1660-­‐1670. 9 intressanta är domsluten. I mina tre rättsfall slutar det inte med fällande dom, åtminstone inte vid den första tingsförhandlingen, trots besvärande bevisning i form av vittnesmål och i ett fall en bekännelse. Här är det tingsmännens resone-­‐
mang som står i fokus för min närläsning av protokolltexten: på vilka grunder avstår de från att döma den anklagade? Just dessa fall har jag valt ut på grundval av deras komplexitet. För att bestämma vad som är ett komplicerat fall har jag gått efter textmängden. Ett komplicerat fall genererar mer dombokstext eftersom det kräver en längre redogörelse. Vanligtvis är anteckningarna ganska kortfattade men ju fler oklarheter som finns i ärendet, desto fler ord behövs för att få med alla potentiellt avgörande detaljer. Det är därför just när nämnden tvingas till utdragna överläggningar som vi sentida läsare kan få syn på de underförstådda konventionerna kring vad någon eller något ska kallas. Sådana komplicerade rättsfall är därmed särskilt lämpade för studier av hur 1600-­‐talsmänniskan ringade in sin värld och avgränsade sina bärande kategorier. 2. Tre komplicerade rättsfall Jag kommer här i tur och ordning att redogöra för de tre rättsfallen och samtidigt kommentera dem utifrån det tvådelade syftet att undersöka mentalitet och mellanmänskliga relationer. Jag försöker också fastställa vad det är i dessa rättsfall som gör dem ovanliga och extra komplicerade, eller med andra ord vilka orsakerna är till att just dessa fall upptar så många rader i domboken. Alla sidhänvisningar i det följande, som inte föregås av ett årtal, syftar på Nils Sundelius transkriberade utgåva från 1984 av Siuhundra häradh domböcker 1601-­‐1651. 2.1 Stallmästaren, pigan och hästen Stöld sågs som ett allvarligt brott under 1600-­‐talet och straffen kunde bli mycket hårda. Här tillämpades principen om ”öga för öga, tand för tand”, vilket innebar kroppsstraff för den som inte klarade att ersätta värdet av det stulna.31 Enligt Landslagens tjuvabalk skulle manliga tjuvar hängas och kvinnliga tjuvar be-­‐
gravas levande.32 Enbart anklagelsen om stöld, själva tillmälet ’tjuv’, var grave-­‐
rande och måste med all kraft tillbakavisas.33 Under 1600-­‐talet ökade egendomsbrotten något och stod vid mitten av seklet för ca 20 procent av brottmålen i svenska domstolar.34 Det var ändå avsevärt 31 Sundin (1992) s. 12, 14 32 Sandén (2014) s. 195. Se även Sundin (1992) s. 116. 33 Se t.ex. Taussi Sjöberg 1996:130-­‐131 och Sandén 2014:89. 34 Heikki Ylikangas et al. ”Family, State, and Patterns of Criminality”, People Meet the Law (red. Österberg och Sogner, Oslo 2000 s. 99) 10 mindre än i övriga Europa, där feodalismen upprätthöll skarpare skillnader mellan den rike och den fattige, och där det fanns fler lösdrivare som kunde frestas att lindra sin nöd med stöldgods.35 Det måste vi förstås se mot bakgrund av ett samhälle där egendom på ett helt annat sätt än i dag kunde vara avgörande för individens eller familjens överlevnad. I det perspektivet får en häststöld långt allvarligare konsekvenser än en bilstöld. Vid det första tinget 1638 var f.d. stallmästaren Hendrich Frijs inte instämd och kunde därför inte svara på anklagelsen från Erich Carlsson i Granby ”att han rövat en häst av hans piga på landsvägen”36 men till nästa ting blev han instämd. Det andra tinget 1638 ägde rum 30 april. Det berättas då att hästrovet ska ha skett förra vintern och att pigan ifråga är Erich Carlssons syster, Malin Carlsdotter. Hon befann sig vid tidpunkten på ”allmänna vägen vid Medevi i Fasta socken” eftersom ”hon skulle resa till Mjölsta efter sin fader”.37 Detta tilldrog sig så, att Hendrich hade varit hos H: Nådes herr Gabriel Bengdtssons landbofogde Hans Michelsson i Medevi, där han druckit något och var drucken förrän han kom dit. Medan han var där inne, hade hans skjutspojke kört sin kos, så att när han skulle resa hade han ingen häst. Då skaffade Hans Michelsson honom en häst, men den ville Hendrich inte rida på, eftersom där inte fanns annat än en klöv(je)sadel, utan han gick sin kos. Strax därefter mötte han bemälte piga och tog hästen av henne undsägandes henne med hugg, som pigan själv berättade. 38 Den anklagade Hendrich Frijs ska alltså ha ratat en häst därför att den hade fel sorts sadel.39 Man anar hans irritation när han därpå ”gick sin kos”, mötte pigan Malin Carlsdotter, hotade henne med stryk och på det sättet tvingade till sig hennes häst. Så långt Malins vittnesmål. Av det följande förstår vi att Malins häst var selad framför en släde och att det var den sortens ekipage som Hendrich behövde för att ta sig till Rimbo (även om han inte hittade dit i mörka natten).40 Vi kommer också strax att se att han uppfattade sig som en herreman som åtmin-­‐
stone under vissa omständigheter hade rätt att ta det han begärde av någon som socialt sett stod så långt under honom som en ensam piga på en mörk landsväg. Att Malin inte delade hans uppfattning märks på hur han behövde hota med våld för att hon skulle underkasta sig. Det verkar också som om hon trots sin utsatta position inte gick med på detta utan fortsatte att kräva tillbaka hästen. 35 Ylikangas et al. (2000) s. 101 36 s. 68 37 s. 69 38 Den här omnämnde Hans Michelsson förekommer flitigt i domböckerna. Han var fogde på Mörby åt Gabriel Bengtsson Oxenstierna men också bonde i Medevi och Söderby (s. 133) och han satt ibland med vid tingen i egenskap av fogde. I den här historien spelar han dock en biroll som dryckesbroder. 39 En klövjesadel är en packsadel avsedd för last, inte för ryttare. 40 I Rimbo fanns gästgiveri med skjutshåll, så där kunde Hendrich antingen övernatta eller byta häst och rida hem. 11 Så vände han hästen och satte sig i släden och körde mot Fasta kyrka, då pigan menade att hon skulle få igen hästen. Men han körde därifrån ut mot Mörby slott och därifrån till en by benämnd Ösby, där han frågade (efter) vägen. Då Thomas i Ösby kom ut från sin nattsäng kippskodd tog Hendrich honom med sig utan strumpor i kalla vintern och tvingade honom att följa med till Rimbo socken. När det var något över midnatt släppte Hendrich Frijs hästen, och bonden tog hästen med sig tillbaka och mötte då Erich Carlsson, som ägde hästen och allestädes i bygden hade sökt hästen. Han fick så veta att Hendrich Frijs hade haft hästen, varför han nu liksom förut på nästföregående ting, då Hendrich excuserade, eftersom han inte var lagligen stämd, beskyllde Hendrich för ”full ränsman”, enär han mot pigans vilja vände om hästen och körde tillbaka.41 Att Thomas i Ösby släpades ut ”kippskodd” betyder att han inte hann få på sig strumpor – Hendrich befann sig tydligen i så stor brådska att det inte bekymrade honom att en oskyldig medmänniska frös om fötterna. Huvudsaken verkar ha varit att han skyndsamt tog sig till Rimbo och då utnyttjade han Thomas som vägvisare. Detta tycks i protokollet läggas Hendrich till last, liksom detaljen att Erich Carlsson, Malins bror (vi förstår att hon gått hem till fots och varskott honom) ”allestädes i bygden hade sökt hästen”. Till den anklagades fördel kan föras att han ursäktar sin frånvaro vid förra tinget med att han inte fått en kallelse. Men inte desto mindre kommer därefter brottsrubriceringen från kärande part: Hendrich Frijs bör dömas som ”full ränsman”, en kallblodig rånare. Här måste vi fråga oss om Hendrich kan anses ha rånat Malin, alltså med våld eller hot tagit hästen ifrån henne? Så verkar det ju, men varför har han i så fall lämnat hästen till Thomas, som kunde förmodas återlämna den till dess rätta ägare? I Hendrichs egen version av händelsen medger han att han tagit hästen från Malin men han säger samtidigt att han betalat henne ”2 polska dyttingar” (små polska silvermynt). Någon sådan affär känns varken Malin eller hennes bror vid och Malin svär ”med avlagd ed på bok” att hon inte tagit emot någon ersättning. Erich står fast vid att hästen inte hyrts ut eller sålts och upprepar anklagelsen om ”full ränsman”. I det läget tar Hendrich till sin sista utväg och hävdar att han är adelsman. Häradsrätterna skulle döma i allmogens tvister men för adelsmän som miss-­‐
tänktes för allvarligare brott var i stället hovrätten första domstolsinstans. Den här ”feodala principen att man skulle dömas av sina sociala likar” hade slagits fast genom rättegångsordningarna 1614 och 1615.42 Vid tinget i Sjuhundra härad 30 april 1638 kom man därför inte längre eftersom man saknade jurisdiktion. Dock lägger protokollföraren in en brasklapp: ”Om han inte varit adelsman hade rätten inte kunnat fria honom för ränsman”.43 Även nästa punkt på dagordningen var en anklagelse mot Hendrich Frijs med samma brottsrubricering, ”full ränsman”. Den kärande var Oloff Matsson i Kalla, 41 s. 69 42 Sundin (1992) s. 15 43 s. 69 12 som hävdade att Hendrich rövat en rad verktyg från hans sågkvarn efter att Oloff i ett tidigare beslut ålagts att riva sågkvarnen men inte gjort det inom utsatt tid. Detta ärende slutade på samma sätt: Men alldenstund Hendrich pretenderar på adliga privilegier, kunde fördenskull rätten inte judiciera dem emellan, utan försändes dessa rannsakningar till den höglovliga Kungl: Hovrätten, vilka här med till de nådiga, högvälborna samt högaktade och välvisa gode mäns höga betänkande och rättvisa dom ödmjukeligen submitteras.44 Tolvmännen i häradstinget hade agerat formellt korrekt och det uppskattades säkert i Stockholm. Knappt två månader senare, 27 juni 1638, hölls extra-­‐
ordinarie ting i Sjuhundra.45 Anledningen var att Hendrich Frijs inför hovrätten ”inte kunnat uppvisa nöjaktiga skäl till sitt pretenderade adelsskap”.46 Han var alltså inte att betrakta som adlig och domstolen hade sammankallats för att nu döma i de två tidigare målen. Inga andra ärenden stod på agendan. Här skulle man kanske förvänta sig ett snabbt och snöpligt slut på processen eftersom Hendrich uppenbarligen förlorat ansiktet men tolvmännen tog tvärtom god tid på sig och gjorde noggranna överväganden av allt som hittills fram-­‐
kommit. I protokolltexten syns inga spår av hämndbegär gentemot den fräcke, falske adelsmannen. Rätten lyssnade på hans protester och sökte efter väg-­‐
ledning både i Tjuvabalken, Byggningabalken, Edsöresbalken och Köpmåla-­‐
balken. Protokollet avslöjar att pigan Malin till en början inte varit närvarande vid det förra tinget – brodern tycks ha framfört hennes vittnesmål – men på Hendrichs begäran blev hon ”genast efterskickad ½ mils väg” för att svära på att hon inte tagit emot betalning för hästen. Hendrich verkar ha räknat med att hon skulle avböja. Nu var han missnöjd med utfallet och menade att han i så fall var ”lika trovärdig att svära eden som pigan”. Men hans heder var skadad. Intrycket här blir i stället att en pigas ed med handen på Bibeln hade lika stort rättsligt värde som någon annans, oavsett kön och samhällsklass. Å ena sidan har Hendrich knappast ”tagit hästen med avsikt att vilja behålla den” och han har inte heller blivit ertappad på bar gärning av hästens ägare. Å andra sidan kan han inte bevisa att han fått lov att låna, hyra eller köpa hästen – den var inte till salu – och han har lagt beslag på hästen ute på allmän väg för sitt eget behovs skull, inte därför att hästen råkade befinna sig på hans ”åker och äng” vilket hade varit en förmildrande omständighet. Dessutom var det i lag förbjudet att göra affärer med ”bondens barn eller hjon”, så Malin hade inte rätt att sälja sin brors häst ens om hon hade velat. 44 s. 69 45 Det var ovanligt med urtima, dvs. extraordinarie, ting, skriver Jan Sundin. Sådana sammankallades ”för mycket få mål, och då ofta av allvarligare art, till exempel grövre våld, hor eller stölder” (1992) s. 75. 46 s. 72 13 Men att låna en häst när man har bråttom, ”sådant giör mång redelig man”, påstod Hendrich. Han hänvisade alltså till en informell hederskodex där han i kraft av sin samhällsställning och hemma i sitt lokala grannskap borde kunna ta sig dylika friheter utan att riskera efterverkningar. Häradsrätten i Sjuhundra höll inte med utan dömde honom slutligen som ränsman i fallet med hästen. När det gällde redskapen som ”frijsen” bortfört från Oloff Matssons sågverk dömdes han likaså, men för ”våldsverke”. I båda fallen blev det dryga böter. Hendrich Frijs omnämns en gång till domböckerna från den här perioden, nästan elva år senare, då det vid tinget 16 februari 1649 i förbigående berättas att han i hovrätten fällts att betala 50 daler silvermynt i böter för att han undanhållit ränta från kronans uppbördsman. Som anklagad står vid det tillfället fru Chirstin von Biuren.47 Hendrich omtalas som ”hennes man”. Betyder det att han trots allt var en adelsman, eftersom han verkar ha varit gift med en adelsdam? Hade Svea hovrätt ändrat uppfattning om honom och bifallit hans ståndspretentioner? Uppenbart är i alla fall att Hendrich Frijs såg sig själv som adlig medan tinget i Sjuhundra härad efter noga övervägande behandlade honom som vanligt folk. 2.2 Rasmus och killingen När barn omnämns i rättsliga dokument från den här tiden är det nästan ute-­‐
slutande som ”ett objekt i egenskap av resultatet av sin mors utomäktenskapliga umgänge”, som Annika Sandén uttrycker det.48 Anklagade barn förekommer sparsamt i tingsprotokollen. När de finns med verkar det som om det normala förfarandet var att ta hänsyn till barnets ringa ålder och förstånd vid domslutet, även i fall där lagen föreskrev dödsstraff. Hans Eyvind Næss och Eva Österberg beskriver en norsk pojke på 14-­‐15 år som 1685 inte dömdes till döden därför att han ansågs för ”miserable, naked, poor”. Dödsstraffet omvandlades till kroppsstraff att verkställas av hans föräldrar, som ålades att piska honom tills blodet rann.49 Jan Sundin beskriver ett fall i Lin-­‐
köping 1640 där en pojke dömdes att ”sättas i kistan” för att han slagit ihjäl några svin. Pojkens far försökte få byta plats med sonen i fångkistan men det gick inte borgmästaren med på utan straffet blev 20 markers böter.50 Av de sjuttio brott som i enlighet med Mose lag alltid skulle leda till dödsstraff i första instans (och först därefter skulle godkännas i högre instans, med benåd-­‐
ning och omvandling till bötesstraff som vanligt utfall) fanns sodomi. Det är en 47 Fru Chirstin stod anklagad för icke erlagd ränta till kronan och för en rusttjänst som hon rätteligen skulle ha bekostat, s. 96. 48 Sandén (2014) s. 22 49 Hans Eyvind Næss och Eva Österberg, ”Sanctions, Agreements, Sufferings”, People Meet the Law (red. Österberg och Sogner, Oslo 2000 s. 148) 50 Sundin (1992) s. 138 14 term som verkar användas både om homosexuella handlingar och tidelag. Båda sågs med ytterst oblida ögon eftersom de stod ”nära det djävulska”.51 I de nordiska domböckerna syns relativt få uppgifter om personer som dömts för tidelag, men det förekom. Jan Sundin har visat att av de 1 497 brottmålen i Östergötland som avgjordes vid Göta hovrätt 1635-­‐1649 gällde en majoritet sexualbrott, 1 054 fall (av mestadels enkelt hor) och bland dessa fanns tre fall av tidelag.52 Det tycks som om anklagelser om tidelag, i den mån de förekom, vanligen ledde till dödsstraff. Jämfört med Norge och Danmark var detta brott mot naturen vanligare åtminstone i vissa delar av Sverige. Under perioden 1635-­‐
1772 avrättades i Sverige mellan 600 och 700 män för tidelag.53 Vid det första laga tinget i Sjuhundra 1642, vintertinget 28 februari, skulle rätten bedöma ett sådant fall. Ställdes inför rätten en liten pojke, Rasmus Rasmusson benämnd, omkring 10 år, vilken anklagades av Joen Larsson, välborne Åke Axelssons fogde, för att han föregående år, när han tjänade i Björneborg, skall haft tidelag med några stycken getter, då han gick i vall med dem.54 Ser vi enbart till de sociala styrkeförhållandena tycks spelet förlorat redan efter första meningen: en enkel vallpojke ställs till svars av en fogde som tjänar hos en adelsman.55 Men det var inte Joen Larsson själv som vittnade mot Rasmus, utan en kvinna, en hustru, benämnd Margreta Jacobzdotter i Tjära, vilken efter avlagd ed vittnade att hon i bönedagsveckan gick till skogen efter ökar, och när hon kom på en sved strax intill torpet Björneborg, stod pojken vid en sten och hade en killing framför sig med vilken han gjorde otukt och höll killingen bak med händerna. Hon sade, att hon stod på 3 eller 4 famnars avstånd, och när hon hade stått en stund och sett på honom, sade hon till honom: Rasmus varför gör du så? Han svarade att han skulle något taga sig för, och då sade hon till honom: Gud nåde dig för det stycket du nu gjorde. Mera om detta sade hon sig inte veta.56 Margreta säger sig alltså ha stått och iakttagit pojken på nära håll och när hon frågade honom vad han höll på med svarade han att han behövde ha något att göra. Tydligen var han uttråkad. Både Margreta och Rasmus befinner sig i rättssalen, där han nu konfronteras med anklagelsen på nytt och får en chans att förklara sig inför de församlade, däribland de tolv nämndemännen som ska hjälpa lagläsaren att döma i målet. Tillspordes pojken om allt som hustru Margreta berättade var sant, vartill han först nekade och sade sig endast stått och lekt med killingen. Omsider bekände 51 Sandén (2014) s. 168 52 Sundin (1992) s. 42-­‐43. Hundra år senare, perioden 1745-­‐1754, förekommer dock 21 fall av misstänkta tidelag i Göta hovrätt (ibid. s. 48). 53 Næss och Österberg (2000) s. 153 54 s. 76 55 Åke Axelsson på Finsta tillhörde adelsfamiljen Natt och Dag. 56 s. 76 15 han att han nog hade sådant i sinnet, men kunde inte fullborda det och nekade under tiden åter till gärningen.57 Rasmus tycks svara undvikande och tvetydigt här, förmodligen påverkad av situationen där han förväntas tala inför en stor församling vuxna. Han verkar inte vilja säga emot Margreta, vilket skulle vara detsamma som att anklaga henne för lögn och falskt vittnesmål. För en 10-­‐åring måste situationen ha varit förtviv-­‐
lad och av fortsättningen förstår vi att det fanns andra vuxna vars påståenden ytterligare hade förvirrat Rasmus. Han var bokstavligen livrädd. Då berättade Joen Larsson, att när han vid Finsta gård tog pojken till förhör och lät sätta honom i (fång)kistan, så hade en skräddare, som är son till torparen i Björneborg, gått in till honom och sagt: Såframt du bekänner att du har haft med flera getter att beställa, så skall du slippa ut, varom icke skall du sitta kvar här i natt och allt bortåt. Då bekände han att han gjort det med 4 stycken gamla getter till, vilket skräddaren nu tillstod, men pojken nekade att ha gjort det. Han sade sig ha bekänt för den orsakens skull att han skulle slippa ut, ty han fruktade att han skulle dö där eller också inte slippa döden (genom dom).58 Fogden själv, övermaktens förlängda arm och den mäktige man som anmält Rasmus till tinget, hade alltså placerat pojken i fängsligt förvar. Det var allmänt känt att man kunde dö av de eländiga villkoren medan man satt häktad och det är uppenbart att Rasmus fruktade för sitt liv.59 Vid det här laget var han säkert medveten om att det han anklagades för var den sorts synd som enligt Mose lag utan förskoning skulle bestraffas med döden. Han grep alltså efter det halmstrå som skräddaren, son i huset där Rasmus var satt att valla getter, räckte honom: han bekände tidelag både med killingen och med fyra fullvuxna getter. Næss och Österberg urskiljer tre olika perspektiv på den logik som ledde från brott till straff vid den här tiden. Man kunde för det första döma målrationellt för att avskräcka från framtida brott och tvinga den skyldige till lydnad. För det andra kunde man döma värderationellt och utgå från allmänt omfattade värde-­‐
ringar om vad som var rätt och fel. På så sätt blev straffet också en ideologisk signal. Slutligen kunde domstolen handla i moralpanik och med en omedelbar, känslomässig reaktion på brottet utdöma ett straff som inte baserades på någon objektiv analys.60 Utöver dessa tre sätt att hantera ett ärende bör man också, påpekar Næss och Österberg, lyfta fram domstolarnas utrymme att ta hänsyn till omständigheterna även när det innebar att man frångick vad som stadgades i lagboken. Vi kan kalla detta ett fjärde perspektiv, byggt på sunt förnuft och omsorg om varje människo-­‐
liv i den glesbefolkade Norden där alla händer behövdes i arbetet. En sådan nästan humanistisk rationalitet tycks i själva verket dominera. Sedan Næss och Österberg avfärdat målrationaliteten (inte effektivt), värderationaliteten (fung-­‐
57 ibid. 58 s. 76 59 Se t.ex. hur Annika Sandén (2014) s. 190 skildrar en inlåsning i ”kistan”. 60 Næss och Österberg (2000) s. 143 16 erar möjligen på en generell nivå) och moralpaniken (kan endast appliceras på häxprocesser) stannar de vid den förnuftsbaserade, måttfulla logiken som en mer tillämplig modell för rättstänkandet. Moral ja, men inte panik.61 I fallet med Rasmus som anklagades för tidelag uppvisar Sjuhundra häradsrätt just ett sådant sunt förnuft: Denna sak hänsköts till nämnden, och ehuru det väl är klart att han kan ha haft ont uppsåt med killingen, så synes det vara omöjligt att han kan ha fullbordat det med en så ung killing, som var killad på våren, och detta har skett före pingstdagen. För hans späda ålders skull och att han emellanåt förnekar och dessemellan bejakar, vet man inte vad man skall hålla sig vid. Vad hans bekännelse i fängelset om de 4 getterna vidkommer, så är han extrajudicialis och dessutom metu extorquerat och alltså inte Libera. Sådana barn kunna lätt bli lockade eller skrämda till att bekänna sådant som de aldrig gjort, helst emedan de inte kan betänka vad en sådan gärning har att innebära. Därför fann nämnden rådligt att fria honom för detta tillmäle.62 De tolv männen i häradsnämnden (varav fem hette Erich, fyra Matz, två Anders och en Michel) var alla själva bönder. De visste precis hur liten en nyfödd killing var och de förstod det orimliga i situationen. Lagläsaren som förde protokollet, en Johan Larsson Laurinus, var å sin sida juridiskt erfaren och uppenbarligen kunnig i latin. Dessutom var han medveten om att domboken skulle granskas i Svea hovrätt. Påföljden för slarviga domslut kunde bli en varning från hovrätts-­‐
fiskalen.63 Så det gällde att välja rätt bland termerna: extrajudicialis innebär att detta inte ska betraktas som ett vanligt rättegångsfall (antagligen för ”hans späda ålders skull”), metu extorquerat betyder ’av fruktan avtvingad’ och att pojken inte är Libera betyder att han inte är fri, dvs. han har inte erkänt av fri vilja. Inte bara tidelag utan även anklagelser om tidelag ansågs mycket graverande, och i de fall där brottet inte kunde styrkas föll skulden tillbaka på den som fram-­‐
fört anklagelsen och hotade därmed den kärandes heder. En Lisbet Klements-­‐
dotter i Linköping beskyllde 1616 Sven i Mörby för tidelag men fälldes själv för anklagelsen då hon inte kunde bevisa något. Egentligen skulle hon ha fått döds-­‐
straff men efter att Sven bett om nåd för henne omvandlades straffet till 6 dalers böter och förvisning från staden.64 Av sådana domar får man intrycket att tinget antingen måste döma någon som skyldig till tidelag eller till att falskeligen ha anklagat en annan för tidelag. Oav-­‐
sett blev straffet hårt, vilket också var avsikten. Domstolarna skulle annars ha riskerat att överhopas med anklagelser om verbal misshandel. Den svenska lagstiftningen för ärekränkning avskräckte från missbruk genom att fastställa att tillmälet måste gälla ett lagbrott – att kalla någon för ’hynda’ gick an, men sa man ’hora’ och upprepade detta inför tinget, så måste man antingen bevisa att hor 61 ibid. s. 160-­‐161 62 s. 76 63 Tamm et al. (2000) s. 50 64 Sundin (1992) s. 138 17 faktiskt hade begåtts eller också acceptera att själv bli straffad för den falska tillvitelsen.65 Dessutom var grova anklagelser, som den om tidelag, något som hotade inte bara individens heder utan familjens och släktens. Alltså var det helt nödvändigt att bli rentvådd och rehabiliterad i rätten. Ylikangas et al. förklarar: Honour was perceived as collective. Shameful words directed at a person violated not only that person but also his family. Ordinary insults were paid back with violence, but when the accusation concerned a criminalized act […] violence was not enough to put an end to the suspicions. The offended party went to court, and the accuser had an opportunity to confirm his words with witnesses or to accept the punishment that would otherwise have threatened the victim of the slander.66 Det anmärkningsvärda med fallet Rasmus Rasmusson är att ingen dömdes i slut-­‐
ändan, trots den mycket allvarliga anklagelsen, det detaljerade vittnesmålet och pojkens egen bekännelse. Anklagelsen avfärdades av nämnden, vilket i normala fall borde ha inneburit att den slog tillbaka på den kärande, alltså fogden Joen Larsson eller möjligen huvudvittnet Margreta Jacobzdotter. Men så skedde inte. Detta fall var verkligen extra judicialis. 2.3 ”Där hon stalp död ner” Trots att dödligt våld av allt att döma var mer vanligt förekommande på 1600-­‐
talet var det inte socialt accepterat utan beivrades med stränghet av lagen.67 Just därför är det ett vetenskapligt problem att förklara våldet. Det räcker inte att peka på bristande impulskontroll hos den tidens människor, även om en första läsning av Sjuhundra härads domböcker kan ge ett sådant intryck. Inte heller kan vi i varje enskilt fall hänvisa till hederskulturen, där effekten av kränkande ord kunde upphävas med knytnävsslag eller knivdragning. Ska vi jämföra med vår tid måste vi också ta i beaktande att människor då avled av simpla skador därför att de inte fick sjukhusvård. Därför krävdes inte nödvändigtvis någon särskild brutalitet för att en enstaka handling skulle leda till döden. Vid det andra tinget 1649, sommartinget 9 juni, finns en lång redogörelse för omständigheterna kring ett oklart dödsfall. Här möts, åtminstone i protokollet, samhällets högsta och lägsta när ”den ädle och välborne herre”, Gabriel Bengtsson Oxenstierna, som bland sina många titlar kan räkna även riksråd och skattmästare, figurerar i samma rättssak som en utfattig, förvirrad, ”gammal och sjuklig” kvinna vid namn Malin Mårtensdotter. Domboken introducerar dessa två genom att berätta att ”förliden vår”, då Oxenstierna befann sig på sitt gods Mörby i häradet, lät han hämta den gamla Malin ”ut ur de fattigas stuga vid Esterna och upp till gården Mörby för att där ha sin skötsel och uppehälle intill dödsstun-­‐
65 Ylikangas et al. (2000) s. 80. Se även Sundén (2014) s. 194. 66 Ylikangas et al. (2000) s. 120 67 Se t.ex. Sandén (2014) s. 8, s. 201-­‐203. 18 den.”68 Att det skulle bli ”intill dödsstunden” i mycket bokstavlig mening och att detta ögonblick inte var långt borta kunde han förstås inte veta. Mörby slott var ett ståndsmässigt herresäte för den högadliga släkten Oxenstierna under både 1500-­‐ och 1600-­‐talen. Med Aron Rydfors ord ska Mörby ha varit det yppersta av alla uppländska adelsslott på 1500-­‐talet; det kallas också här uttryckligen ”arx” (borg). Mörby sätesgård synes redan på 1400-­‐talet ha varit bebyggd med ett fast hus, som sedan i nästföljande århundrade ombyggts till eller ersatts med den stolta slottsbyggnad, varom Svecia ger oss en föreställning. Borgen bestod av fyra höga längor, som omslöto en borggård och i hörnen betäcktes av runda torn.69 Oxenstierna omtalas i domboken med det vördnadsfulla ”hans herl:t”, alltså ”hans herrlighet”, och någon förklaring ges inte till att han nedstigit från denna höga position för att rädda gamla Malin ur fattigstugan. Annika Sandén skriver så här apropå 1600-­‐talssamhället oöverstigliga sociala skrankor som följde med från födseln: ”Folk skulle in i åtskilda roller. Att särskilja grupper var både den kyrkliga och världsliga överhetens uttryckliga ambition. […] Sociala skikt skulle alltså hållas åtskilda.”70 I stället för att spekulera i något eventuellt (och ganska osannolikt) band mellan dessa två ytterposter i det svenska 1600-­‐talssamhället väljer jag att se Malins flytt från fattigstugan till slottet som ett utslag av Oxenstiernas omsorg om allmogen som på ett eller annat sätt hörde till hans gods och var beroende av hans nåd. Redogörelsen för omständigheterna kring Malins frånfälle är så detaljerad och närmast litterär till språk och struktur att den förtjänar att återges i sin helhet. Här tar jag med det mesta av dombokstexten och gör bara pauser för att kom-­‐
mentera innehållet utifrån mina forskningsfrågor. Malin är huvudpersonen ’hon’. Sistförliden vår, när isen skulle gå upp (”gå uthaf vattnet”), hände det sig att hon en dag själv genom andra låtit inbilla sig att ett gästabud skulle hållas i Almunge socken på den dagen, trots att det inte var något sådant på färde. Därför begärde hon av åtskilliga personer, som kom in i fatburstugan den dagen att de skulle följa och ledsaga henne till gästabud.71 Vi anar av upptakten att Malin i sin nya tillvaro har fått en fast plats i fatbur-­‐
stugan, ett förrådsutrymme i slottsbyggnaden. Där satt hon nu om dagarna mer eller mindre orörlig, som det verkar, medan gårdens folk gick ut och in. Möjligen var hennes tillvaro lite enahanda och hon längtade efter någon festlighet. Att hon ”genom andra låtit inbilla sig” är en formulering som döljer en eventuell avsikt: 68 s. 100. Bilaga 2 visar Mörby slott på 1600-­‐talet som Erik Dahlberg såg det. 69 Aron Rydfors i Erik Dahlberg, Svecia Antiqua et Hodierna (Stockholm 1924 s. 98.) På samma sida finns ytterligare en bild av Mörby slott (”Arx Möörby”) där man ser en imponerande barockträdgård, med pergolagångar, lusthus, hästar, tjänstefolk osv. 70 Sandén (2014) s. 231-­‐232 71 s. 100 19 hade någon lurat i henne att det var fest i Almunge eller hade hon själv kommit fram till detta, baserat på andras kommentarer? Till Almunge i den västra grannsocknen är det omkring en och en halv mil land-­‐
vägen och tidigt om våren var föret besvärligt. Det gällde säkert i än högre grad ifall man skulle ta sig sjövägen dit, när isen varken bär eller brister. En tänkbar tolkningsram är att Malin här var utsatt för ett internt skämt som alla omkring henne begrep utifrån en gemensam kontext: just den tid på året när utflykter är som allra mest ogörliga skojar man om ett gästabud i grannsocknen som man tvunget måste närvara vid. Men Malin hade hakat upp sig på tanken om en festlighet inom räckhåll och hon tjatade på alla som kom in i fatburstugan. Bland andra kom också en humlegårdsdräng, benämnd Johan Larsson, in där och av honom begärde hon att han skulle följa henne till gästabudet, fast han åtskilliga gånger ursäktade sig att han inte hade tid eller lägenhet därtill. För hennes enträgenhets skull och för att avskräcka henne ifrån hennes fattade inbillning med det dåliga föret, begärde Lars Larssons hustru av Johan att han skulle leda henne /emedan hon både såg illa och eljes var så svag att hon inte själv kunde klara sig/ ner ur fatburstugan i stenhuset och igenom vattuporten ner på sjön och där avråda henne ifrån resan och sedan strax leda henne tillbaka upp igen, vilket Johan också gjorde och förde henne upp i fatburstugan igen.72 Den som återgav allt detta inför rätten var Lars Larsson, Oxenstiernas befall-­‐
ningsman på Mörby. I sin herres ställe fungerade han som högsta ansvarig och hans hustru bör med andra ord också ha besuttit en hög position inom det miniatyrsamhälle som Mörby utgjorde. Det var Larssons hustru som föreslog avledningsmanövern och hon tycks ha haft den pondus som krävdes för att humlegårdsdrängen Johan skulle åta sig denna besvärliga och till synes onödiga uppgift. Och Larssons hustru fortsatte att ge order när Malin kom tillbaka från den lilla promenaden. Eftersom det var något vatten på isen utanför porten, blev hon något ”våtskodd”, varför Lars Larssons hustru lät pigan kläda av henne de våta skorna och strumporna och kläda på henne torrt igen.73 Befallningsmannen Lars Larsson kan förmodas vilja framställa sin hustru i för-­‐
delaktig dager, som en ansvarskännande och omtänksam person. Ändå finns det knappast något skäl att betvivla att hon visade gamla Malin en sådan här omsorg när hon blivit våt om fötterna, med tanke på att det var Larssons hustru som kommit med detta påhitt från början. Någon stund därefter kommer Johan åter in i fatburstugan, och då började Malin ånyo be honom följa sig till gästabudet. Trots att han åter förebar åtskilliga ursäkter, var hon så enträgen att Lars Larssons hustru än en gång bad honom taga henne med sig och leda henne upp på borggården, vilket han gjorde, och när han 72 ibid. 73 ibid. 20 kom upp på borggården övergav han Malin och tog Lars Larssons lilla dotter i famnen och går ut genom porten till stallet.74 Tydligen var Malin så virrig att hon redan hade glömt anledningen till att det inte kunde bli någon utfärd till Almunge. Men gästabudet hade hon inte glömt. Inför anblicken av ”Lars Larssons lilla dotter”, som då också är barn till hans matmor, tycks Johan definitivt ha tröttnat på gummans senila tjat. Att han lyfter upp den lilla flickan i famnen är en sådan där oväntat ömsint detalj som ger oss en värde-­‐
full glimt från 1600-­‐talet.75 När han kommer in till stallet kommer Malin efter och begärde än ytterligare att han skulle följa henne till gästabudet. Därmed tar han henne och leder henne utför stallbron ner till sjön, där det var en vak, som stalldrängarna om vintern hade tagit upp och som då var överskyld med vatten och annan orenlighet, så att Johan inte kunde bli varse den utan föll ner där, och i samma ögonblick föll också Malin omkull i vattnet, som stod på isen, varifrån hon kryper till broändan igen. När annat folk kom och reste upp henne och skulle leda henne upp för bron, blev hon plötsligt död i deras händer.76 Skedviken är en stor sjö som nådde nästan ända fram till slottet, och bredvid bryggan föll åtminstone Johan ner i vakens kalla avloppsvatten. Malin tycks i förstone ha klarat sig något bättre där hon kröp tillbaka över isen, men de personer som snabbt var på plats för att hjälpa till hann bara resa henne upprätt innan hon föll ihop. Kanske fick hon en hjärtattack eller ett slaganfall? Här greps nog också protokollföraren av dramatiken, att döma av flera byten fram och åter mellan presens och preteritum. Nu växlar vi raskt till det rättsliga efterspelet, som inte är mindre spännande. Och enär det nu på detta sätt tillgått att Malin hastigt omkommit, ville hennes släkt och anförvanter endels beskylla Johan för hennes baneman. Av dessa var en ung piga, benämnd Karin Erichsdotter, hennes brorsdotter, tillstädes. Lars Larsson begärde fördenskull, att rätten skulle taga upp denna sak och rannsaka därom samt förhöra de vittnen, som var tillstädes, och med en slutlig dom ”avhjälpa” saken.77 Formordet ”endels” kunde på 1600-­‐talet betyda både ’delvis’, ’rentav’ och ’fullt ut, uteslutande’.78 Alla dessa betydelser är tänkbara här, men kanske den första är mest rimlig. Malins släktingar anklagade Johan för att till viss del ha vållat Malins död. En fråga inställer sig naturligt när det först här i historien dyker upp ”släkt och anförvanter”: Var har de hållit hus tidigare? Varför har de inte tagit hand om Malin utan låtit henne hamna först på fattigstugan och sedan som inhyseshjon på Mörby? Vi hade fått intrycket att Malin stod ensam i världen men det gjorde hon tydligen inte alls. 74 ibid. 75 jmf Taussi Sjöberg (1996) s. 174-­‐175 76 s. 100-­‐101 77 s. 101 78 artikeln om ”endels” i SAOB online hämtad 2014-­‐05-­‐18 21 Kanske bör vi tolka släktingarnas beskyllningar om mord på Malin mindre som omsorg om den fattiga, förvirrade och tydligen ganska påfrestande gamla gumman och mer som en omsorg om hennes och därmed hela släktens heder? Det verkar vara viktigt för de efterlevande att klarlägga hur Malin dött. Möjligen skulle de kunna förlika sig bättre med Malins frånfälle om det fanns en – drängen Johan – som åtminstone delvis bar ansvaret för hennes död. För de verkar ha svårt att acceptera att det skulle röra sig om en olyckshändelse, eller ännu värre, att Malin själv skulle bära skuld till sin död. Är det mer hedervärt att bli utsatt för dödligt våld eller oaktsamhet än att genom sin dementa och idiotiska nöjes-­‐
lystnad själv dra olyckan över sig? Då framträdde Karin Erichsdotter såsom åklagande, och sade sig ha varit där när detta skedde: När Johan kom ledande Malin utför stallbron och hon fick se vattnet på isen vid broändan, hade Malin sagt: Släpp mig hem, här är så mycket vatten, jag kan inte gå till gästabud! Då hade Johan tagit henne med sig och sagt: Kom, kom! Gingo de så ned i vattnet, där han strax kom ner i en vak, och samtidigt föll Malin omkull i vattnet, som stod på isen. När hon skulle krypa därifrån till bron igen, tog Johan, som ännu stod i vaken, henne tillbaka och doppade hennes ansikte i vattnet, som stod på isen, varvid hon hisnade och kröp till bron. Då springer Johan upp ur vaken och kastar med foten vatten på Malin. Så kom annat folk och reste upp henne, och när hon kommit upp på bron gav hon upp andan.79 Lägg märke till den aktiva roll Karin Erichsdotter tillskrivs i inledningen till stycket ovan. Trots att hon var kvinna framträdde hon alltså inför rätten inte bara i rollen som vittne utan ”såsom åklagande”. Enligt Jan Sundin blev det under 1500-­‐ och 1600-­‐talen allt vanligare att kvinnor talade på tinget ”som själv-­‐
ständiga svarande och i vissa fall även som vittnen. Först år 1697 stadgades det officiellt att kvinnor kunde få vittna”.80 Då hade många kvinnor länge deltagit vid tingsförhandlingar på ett sätt som inte hade uttalat stöd i lagen. Detta är ännu ett exempel på att lagens bokstav och verklighetens pragmatiska praxis skilde sig åt. ”Kvar står emellertid att kvinnor i vissa fall räknades som fullvärdiga aktörer”,81 skriver Sundin som också klarlagt att just under 1640-­‐talet ökade andelen kvinnor i rättssammanhang, av olika anledningar. Genom sin redogörelse för händelserna ville Karin Erichsdotter visa att Johan agerat både oaktsamt och grymt mot hennes faster Malin, vilket då ska ha lett till hennes plötsliga död. Men att Johan med vett och vilje skulle ha doppat Malins ansikte i vattnet låter inte helt sannolikt och det nämns inte heller i de följande vittnesmålen. Hittade Karin på detta för att utmåla Johan som en våldsman? Och ifall Karin verkligen stod så nära att hon hörde ordväxlingen mellan Johan och Malin, som hon ju påstår här, varför ingrep hon då inte när hennes gamla faster mot sin vilja släpades ut på isen? Det här verkar inte stämma med vad vi tror oss veta om den tidens föreställningar om släktkänsla, heder och god moral. 79 s. 101 80 Sundin (1992) s. 103 81 ibid. 22 Jan Sundin har påvisat hur tingets funktion var att uppnå förlikning mellan parterna, snarare än rättvisa i vår mening. I synnerhet när det gällde misstänkta dråp och vållande till annans död, som kunde vara mycket svårt att bevisa, slutade rättegången vanligen med ”mansbot”, i tveksamma fall ”halv mansbot”.82 Domstolen skulle döma så att båda sidor blev någotsånär nöjda. Den som ansåg sig berövad något skulle alltså kompenseras av den som felat, så att en ny jäm-­‐
vikt inträdde. Var Karin Erichsdotter ute efter pengarna hon kunde få ifall Johan dömdes till böter? I så fall låg det i hennes intresse att få Johan fälld. Men Johan försvarade sig: Mot detta berättade Johan, att han bara ville leda henne ner på sjön och därifrån genom vattenporten upp i fatburstugan igen, så att han således måtte bli av med henne, men att han oförmodat föll ner i vaken. Att Malin därmed föll omkull i vattnet rådde han inte för och ej heller var det hans vilja. Då han kom ner (i vaken) sköt han henne ifrån sig uppåt bron, och om ansiktet då kom ner i vattnet sade han sig inte veta.83 Marja Taussi Sjöberg beskriver några fall av våld mot kvinnor där kvinnan blivit allvarligt skadad, ibland oavsiktligt, och kanske till och med dött.84 Vid sådana gränsfall mellan misshandel och våda kunde tinget utdöma böter om bevisning fanns. Det hände också att den som råkat skada en annan (mer än avsikten var) erbjöd sig att betala ett förlikningsbelopp. Men gamla Malin på Mörby faller inte riktigt under den kategorin eftersom hon inte blivit misshandlad. Det här är inte ett av de där vanliga grälen som urartat till slagsmål. Inget slag har utdelats. Komplikationen ligger i att man inte kan fastställa dödsorsaken och därmed inte heller skuldfrågan, trots alla dessa vittnen. För fler stiger nu fram och berättar samma historia. Då framkallades efterskrivne personer och efter avlagd ed vittnade som följer. Matz Nilsson, djurskötare vid Mörby, vittnade att han kommit dit med sina notökar just som Johan kom på bron, och då sade Malin: här är vatten, jag vill gå tillbaka igen. Då sade Johan om Matz’ notökar: Kom, kom, här är gästabuds-­‐
hästarna. Så tog hon upp sina kläder och gick med, och när de kommo i vattnet, som stod på isen vid broändan, föll Johan i en vak, som var dold under vatten och annan orenlighet. Därmed föll också Malin omkull i vattnet, som stod på isen, så att ansiktet kom ner under vattnet och hisnade och ropade: Huj vider. Kryper så åt broändan, då Matz Nilsson kommer till henne och hon säger: Hjälp mig upp. Men Johan sprang strax upp och hävde vatten på henne med foten. Då reste Matz Nilsson och Lars Larssons pojke /som nu icke var tillstädes/ upp henne. Så stod hon först något på fötterna, och när de sedan kommo mitt på bron med henne, dignade hon omkull och blev död. Ingen skada syntes på hennes ansikte utan det var vått. 85 82 Sundin (1992) s. 232 83 s. 101 84 Taussi Sjöberg (1996) s. 124-­‐125 85 s. 101 23 Nils Sundelius förklaring till termen ’notökar’ är följande: ”hästar som användes vid notdragning (notfiske). Ordet öka användes också förr i stället för eka”.86 Här finns en språklig tvetydighet som bör ha varit uppenbar för alla i sammanhanget. Ännu en gång måste vi fråga oss om Malin var utsatt för något slags skämt och om det ansågs rimligt att skoja med just Malin på detta sätt. Stod folk på stranden och skrattade åt spektaklet? Nils Nilsson vid Ladugården, rättare, berättade att när han kom till Malin och skulle tillika med Matz Nilsson och Lars Larssons pojke hjälpa henne upp för bron, sade Malin: Gud give att jag vore inne. Nils frågade henne om hon inte ville draga till gästabud, varvid hon svarade: Nej tusen djävlar drage nu till gästabud. Sedan ledde de henne ett fjät eller två uppåt bron, där hon stalp död ner. Ingen skada såg han på henne utan hon var våt i ansiktet och allt frampå, men bakpå ryggen var kläderna torra. Hans Hemmingsson, Oloffs dräng i Gillberga, vittnade detsamma. Anders Larsson i Målsätra berättade att han var stadd i hönsgården, och när han fick höra sorlet av Matz Nilsson och de som var med honom, då de kommo med noten, menade han att de skulle föra Malin ifrån bron över vattnet till stenhus-­‐
porten, och fördenskull klev han upp på taket för att titta, då han strax blev varse att Johan stod nere i vaken och att han sköt Malin ifrån sig, när hon stod på knä i vattnet på isen, och så kröp hon till stallbron, och Matz Nilsson med de andra reste upp henne. Sedan Johan kom ur vaken, kastade han vatten efter henne med foten. Vad Malin emellertid talade visste han intet att berätta.87 Vittnena börjar nu bli så många och så samstämmiga att det är rent märkvärdigt att frågan inte kan lösas. Uppenbarligen var det gott om folk runt slottet den här dagen, var och en sysselsatt med sitt arbete. Att Johan när han själv hade kravlat sig upp ur vaken skulle ha sparkat lite kallt, smutsigt vatten i riktning mot Malin är en detalj som kan tolkas på olika sätt. Antingen har vittnena under de måna-­‐
der som gått sedan händelsen pratat ihop sig till en gemensam men falsk min-­‐
nesbild av en sådan irriterad och föraktfull gest från Johans sida eller så spark-­‐
ade han faktiskt vatten på Malin och vittnena minns det oberoende av varandra. Enligt Aalto et al. var det vanligt att traumatiska händelser bearbetades lokalt till hanterliga berättelser och att vittnen hann komma överens om detaljerna i storyn.88 Om jag åter applicerar den tolkningsram jag föreslog tidigare, att Malin var en person som det var tillåtet att driva med i det här sammanhanget, kan man före-­‐
ställa sig att Johan nu definitivt tröttnat på sin meningslösa ledsagarroll. Han har (om än motvilligt) spelat med en stund i skämtet men nu får det vara färdiglekt. Redan från början hade han ju förgäves påpekat att han varken hade tid eller möjlighet att följa Malin till något gästabud. Lägg därtill chocken över att oväntat falla ner i vakens iskalla och smutsiga vatten. Om då humlegårdsdrängen Johan Larsson, sedan han kravlat sig upp (han verkar inte ha fått någon hjälp av de till-­‐
skyndande som fokuserade på den gamla gumman) i vredesmod skulle ha stänkt 86 s. 120 87 s. 101. Till den här delen av dombokstexten har jag valt att ta med ett stycke av originalet som bilaga (bilaga 3), för den händelse någon vill kontrollera att Malins svordom verkligen noterades. 88 Aalto et al. (2000) s. 217 24 vatten på den redan blöta Malin så är det en fullt förståelig mänsklig reaktion. Han kunde ju inte veta att det var den sista kommunikation han någonsin skulle ha med henne. Men när Malin i nästa stund dör, omtolkas detaljen med det sparkade vattnet. Minnesbilden fryses hos de närvarande. I ljuset av Malins död framstår Johans gest som onödigt grym, nästan pervers. Man skojar inte med en döende. Domstolen skulle nu ta ställning till huruvida något brott var begånget och i så fall vilket. Det är i slutsatsen som tolvmännens omdöme blir synligt. Några fler skäl i denna sak kunde man icke nå, utan rätten tog saken i betänkande. Och ehuru vittnena inte i allt kommo alldeles överens, kan man likväl av actis inte se att Johan av uppsåt har velat tillfoga Malin något skadligt utan endast velat förekomma hennes galna inbillning, och bragt sig själv i fara, och icke heller fanns på hennes kropp någon skada som han tillfogat henne. Nämnden med allmogen, som väl kände henne, visste att hon både var mycket gammal och svag och att hon, då hon för 2 eller 3 år sedan gick man och man emellan, innan hon kom ibland de fattiga, klagade att sireser eller annan ohyra hade byggt sig in i hennes huvud. Därför kunde nämnden inte fälla Johan att ha vållat hennes död utan friade honom därför. Dock (är) den högtärade Kungl Hovrättens högvisa betänkande och resolution i underdånighet alltid förbehållen.89 Det latinska ordet ’actis’ (akter, handlingar) betyder här sannolikt vittnesmål, menar Nils Sundelius medan ’sireser’ ska uttydas som syrsor.90 I våra öron låter detta med syrsorna som en beskrivning av tinnitus men för Malins samtida verkar det ha varit ett tydligt tecken på dårskap – Malin var inte vid sina sinnens fulla bruk. Hon var ”gammal och svag” till både kropp och själ. Tingets tolvmän, som hämtats ur den lokala allmogen, kände nog alla till vad Malin var för slags person: en äldre, förvirrad kvinna som länge varit till visst besvär och som brukade inbilla sig olika stolligheter. Om man inte på sina ställen förbarmat sig över henne så hade hon redan för några år sedan stått på bar backe, men då fick hon tydligen gå ”man och man emellan”. Därefter hamnade hon på fattighuset och sedan kom hon till Mörby. Släktingarna med brorsdottern Karin Erichsdotter i spetsen har vad det verkar inte tagit hand om henne alls och därför känns det som om de är ute i ogjort väder när de nu försöker få Johan fälld för vållande till Malins död. Men att Johan kan framstå som skyldig beror enbart på slumpen. Han råkade vara den som hamnade med Malin på isen och sedan råkade hon dö. Något entydigt kausalt samband finns inte mellan Johans handlande och Malins död. Det kunde ha hänt vem som helst. Tolvmännen friar Johan efter att grundligt ha prövat fallet. I min jakt på rättsfall som kan jämföras med Malins död på Mörby har jag hos Jan Sundin hittat åtminstone två, men de ligger senare i tiden. Det första är från 89 s. 101-­‐102 90 s. 115 resp. s. 121 25 Linköping 1698, där en rusthållare Gabriel Bååk råkade i gräl med mjölnar-­‐
drängen Jonas Nilsson. Bååk drog sin värja och drängen ”sprang på” den och dog. För detta skulle Bååk dömas till döden men mjölnardrängens far accepterade en förlikningssumma och bad för dråparens liv, som skonades. Det andra fallet är från 1797, där rättsprotokollet berättar om hur avskedade ryttaren Magnus Öberg och slottsknektshustrun Lena Boman en majkväll förde ut en gammal sjuk änka och lade henne på gatan där hon dog. I det fallet blev de åtalade fällda men inte för vållande till annans död utan för sitt ”hårda och obarmhärtiga förhållande” och de fick utstå skamstraff i kyrkan. Dessa exempel visar skillnaden mellan mord och dråp. För att bli fälld för mord krävdes att kallblodigt uppsåt kunde bevisas. Mördare behandlades utan för-­‐
skoning, dråpare slapp lindrigare undan. Försoning med överlevande släktingar var en viktig faktor, som slutgiltigt kunde rädda gärningsmännen från döden. I fallet om vållande till annans död avslöjas de möjligheter till samverkan mellan världslig och religiös makt som fanns, särskilt när den allmänna lagen inte gav vägledning.91 Sjuhundra häradsting bedömer att Malin Mårtensdotters död inte avsiktligt har orsakats av Johan Larsson. Därmed finns ingen som kan betala ut böter till de efterlevande. Karin Erichsdotter, som verkar ha varit närmaste släkting och som också tycks ha haft arbete på Mörby eftersom hon befann sig på plats när Malin dog, fick lämna tinget tomhänt. 3. Diskussion Jag har i den här uppsatsen gjort ett försök att analysera rättstänkandet och de mellanmänskliga relationerna på landsbygden strax före halvsekelskiftet 1650. Tidsmässigt befinner vi oss då i övergången till ett modernare, statligt styrt rättssystem: den judiciella revolutionen. Innan den slog igenom handhades rättvisan av lekmän med lokal förankring. I de tre fall jag har studerat tycks just inslaget av lokala nämndemän i rättssalen vara avgörande för bedömningen av skuldfrågan. Det är också troligt att tolv-­‐
männen vägde in att de alla skulle fortsätta att leva tillsammans i samma härad i framtiden, och att vardagens relationer måste fungera någorlunda. När tinget avslutats gick dessa bönder hem till sig och fortsatte sina liv. Då tjänade alla på att man under tingsförhandlingarna lyckats bli överens om vad som var rätt och riktigt men också att de förfördelade hade fått kompensation. När den judiciella revolutionen var fullt genomförd 150 år senare hade de lokalt förankrade, självständigt och förnuftigt resonerande nämndemännen försvunnit. Rättvisan vilade då på professionella vars bedömning i sin tur grundade sig på lagtexten. Vilken betydelse det fick för alla dem som anklagades för något brott 91 Sundin (1992) s. 233 26 är givetvis svårt att säga men vi kan gissa att både rättssystemet och mentali-­‐
teten förändrades. Behandlingen av de tre fall från Sjuhundra häradsrätt som jag tagit upp här utmärks av ett mänskligt inkännande och en amatörmässig klokhet som skiljer sig från den professionelle advokatens distanserade handlag. Det finns alltså en stor enighet bland forskarna om att det äldre lokala rätts-­‐
systemet, jämfört med en senare centraliserad rättskipning, i högre grad dominerades av lokala intressen […] Även om det fanns skriven lag, medgavs inom dess ramar en större flexibilitet när det gällde tolkningen av lagen och straffmätningen i kriminalmål. […] Flexibiliteten gjorde sig bland annat gällande så att man i domarna inte enbart tog hänsyn till brottet utan även till personen.92 Av min inledande hypotes återstår inte mycket. Jag har inte fått belägg för att mänskliga relationer styrdes av kyrkan eller att barnsliga impulser låg bakom personernas handlingar. Inte en enda gång har jag skymtat någon religiös vidskepelse eller någon ovanifrån sanktionerad grymhet. Hänvisningar till individuell heder eller ära har likaså varit sparsamma. Domstolens män visade sig tvärtemot mina fördomar besitta både intellektuell förmåga och gott om-­‐
döme. Den förväntade bristen på medkänsla har kommit på skam. I stället har jag sett ett samhälle där man tog ansvar också för den som hade en avvikande uppfattning om sig själv. Hendrich Frijs uppfattade sig som en adelsman med vissa självklara privilegier och rätt till omedelbar behovstillfredsställelse. Rätten lyssnade till allt vad han hade att säga och övervägde det men utdömde ändå till sist det straff som föreföll riktigt utifrån lagboken och den allmänna uppfattningen. Endast när det gällde den formella hanteringen av målet, att adelsmän skulle dömas i hovrätt, böjde de sig för Hendrichs samhällsposition. I övrigt fick han ingen särbehand-­‐
ling som kan hänföras till klass eller kön. Rasmus Rasmusson, 10-­‐åringen, trasslade in sig i sitt eget försvarstal när han stod anklagad för tidelag. Egentligen skulle han dömas till döden för det han bekänt men nämnden frikände. Eftersom han var ett barn som inte förstod bättre, resonerade tolvmännen, tog de som vuxna över ansvaret. Pojken friades alltså från anklagelser om tidelag utan att brottet blivit fullständigt utrett. De vuxna männen i nämnden insåg att pojken inte kunde förväntas svara klart och redigt när han var påverkad av rädsla. En sådan hänsyn står inte att läsa i Mose lag utan i nämndemännens eget omdöme. De valde att lägga brottsmisstanken åt sidan och agera ur ett inkännande, medmänskligt perspektiv. Malin Mårtensdotter var en kvinna som omgivningen tycks ha haft stort tålamod med trots att hon kunde ha tillhört den tidens arma utstötta. Hon hanterades ännu efter sin död med hänsynsfullhet. ”Att ingå i ett hushåll tillsammans med andra var tidens viktigaste sociala trygghetssystem”, förklarar Annika Sandén. För ”dem som av olika skäl inte kunde klara sig på egen hand, som den funktions-­‐
92 Sundin (1992) s. 11 27 hindrade, […] den psykiskt sjuka eller den gamla utan några anförvanter” åter-­‐
stod ute i socknarna bara ”kyrkornas fattigverksamhet”.93 Malin uppfyllde alla dessa misärkriterier: hon var funktionshindrad eftersom hon såg illa och inte orkade gå själv, hon visade tecken på psykisk sjukdom (eller demens) och hon beskrivs som gammal och skröplig. Visserligen fanns anförvanter i närheten men de tog inte hand om henne. Sedan hon sluppit ur fattigstugan blev Mörby en kort tid hennes sociala trygghet, där en rad människor uppfattade det som mer eller mindre självklart att tillgodose hennes behov. Där fanns ett sammanhang som hon fick ingå i, möjligen på bekostnad av sin värdighet. Vad gäller kvinnans ställning har vi belägg för att kvinnor talade inför tinget men vanligtvis först efter att en man kärat åt dem. Malin Carlsdotter var inte ens in-­‐
kallad till rättegången där Hendrich Frijs anklagades för att ha rånat henne på den häst hon hade hand om, utan hennes vittnesmål återges i andra hand. Först när den svarande själv så begärde blev pigan Malin eftersänd, då för att svära en ed som han hoppades skulle fria honom. Hennes närvaro ansågs inte nödvändig vid förhöret men hennes personliga ed sågs samtidigt som oersättlig. ”Denna tvetydiga inställning till kvinnans legala status är markant på 1600-­‐talet”, som Jan Sundin sammanfattar det.94 Margreta Jacobzdotter kallades fram för att vittna mot Rasmus och vi fick intrycket att de församlade verkligen lyssnade på hennes redogörelse. Ändå beslutade de att hantera vittnesmålet som om det inte var giltigt, och i stället fria pojken för tidelag. Det är en intelligent tyngdpunktsförskjutning som också på sätt och vis räddar Margretas heder. Säkert skulle hon inte ha mått bättre av att sända ett barn i döden. Den unga pigan Karin Erichsdotter fick vittna inför rätten om hur hon menade att hennes faster Malin utsatts för en behandling som orsakat hennes död. Karin hade en uppenbar anledning att driva ärendet, eftersom det kunde ha slutat med ekonomisk kompensation till henne. Därför finns skäl att misstro just hennes vittnesmål om det som hände – hon kan mycket väl ha överdrivit det miss-­‐
krediterande i den anklagade Johan Larssons ord och handlingar. Han i sin tur saknade motiv att mörda gamla Malin, vilket rätten också tycks ha haft klart för sig. De frikände Johan. Alltsammans var en olyckshändelse och han hade inte haft för avsikt att skada Malin. Släktbandens betydelse understryks ofta när man diskuterar en äldre tids mentalitet. Men var fanns Rasmus anförvanter? Var var gamla Malins närmast sörjande när de bäst behövdes? Inte ens Erich Carlsson i Granby tycks ha fört sitt ärende till tinget därför att hans syster drabbats, utan därför att det var hans häst. I stället tycker jag mig se ett lokalsamhälle där man bemödade sig dels om att handla i enlighet med vad som var rätt och riktigt, dels om att behålla goda 93 Sandén (2014) s. 86-­‐87 94 Sundin (1992) s. 103 28 relationer till alla runtomkring. Målet med häradstingets arbete blir i det ljuset inte bara att uppnå lugn och ro, som Jan Sundin (1992) menar,95 utan snarare att skapa förutsättningar för att alla – även de som på olika sätt avvek från normen – skulle kunna fortsätta att leva tillsammans. Eva Österberg och Erling Sandmo förklarar hur denna äldre rättvisa fungerade på en helt lokal nivå, där den juridiska makten låg i händerna på folket och inte hos staten: It existed in purely physical terms in the community, it was close at hand and easily accessible. The most important actors were members of the local community, who both fought the cases as individuals and judged them as representatives of the collective.96 Steget mellan individens upplevelse och nämndemännens förhandling tycks ha varit kort, kortare här under 1600-­‐talet än i vår centraliserade tid. Det måste ha inneburit en trygghet för de flesta att de kloka tolvmännen, som alla var väl-­‐
bekanta figurer i lokalsamhället, kunde träda in och ta ansvar för den som så behövde, oavsett om man var brottsoffer eller gärningsman. Efter att jag närmat mig dessa 1600-­‐talsöden har jag insett att förflutenhetens människor på många sätt liknade mig. De försökte att främja sina egna intressen, omgivna av den väv som alla andras strävanden utgjorde. Oftast ansträngde de sig för att göra vad som uppfattades som rätt. Förutsättningarna formades kollektivt i ett samhälle där alla påverkade varandra. Konflikter uppstod därför att en individs önskemål kolliderade med andras verklighet. Men då fanns tinget som en instans där man kunde söka upprättelse och slutgiltigt få veta vad som gällde. Att häradstingen verkligen fungerade som ett sådant moraliskt rättesnöre som åstadkom något slags harmoni och garanterade samhällets fortbestånd bevisas av den mängd ärenden som enligt domböckerna behandlades – och löstes – vid häradstingen. 4. Sammanfattning Jag har närläst dombokstexter som redogör för några 1600-­‐talsmänniskors öden i Sjuhundra härad. Syftet har varit att undersöka vad som fällde utslaget just för dem när de ställdes inför tinget. På köpet har jag fått en inblick i deras vardag och då särskilt intresserat mig för hur de uppfattade sig själva i förhållande till omgivningen och hur relationerna mellan människor ur olika grupper kunde komma till uttryck. Det första fallet handlade om Hendrich Frijs som 1638 stod åtalad för att ha stulit en häst från en piga på en mörk landsväg. Efter diverse krumbukter från 95 Sundin (1992) 96 Österberg och Sandmo (2000) s. 17 29 hans sida lades undersökningen ner i samma ögonblick som han hävdade att han var adelsman. Sedan ärendet remitterats till hovrätten, som inte bedömde honom vara adlig och därför återremitterade saken till häradstinget, utlystes extra ordinarie ting vid vilket Hendrich Frijs fälldes. I den processen visade nämnden i handling att en ensam pigas vittnesmål väger lika tungt som det en påstått adlig stallmästare bedyrar inför rätten. Det andra fallet gällde ett barn, 10-­‐årige Rasmus Rasmusson, som 1642 anklaga-­‐
des för tidelag. Trots det med den tidens mått mätt vederstyggliga brottet, som Rasmus också erkände sig skyldig till, och trots ett mycket trovärdigt vittnesmål från en kvinna som avslöjat honom in flagranti, frikändes Rasmus av rätten med hjälp av juridiska spetsfundigheter och sunt förnuft. Till sist kom ett fall som på ytan verkade gälla vållande till annans död men som skapade fler frågor ju djupare man grävde i det. Malin Mårtensdotter var en sjuk och gammal kvinna vars trygghet vilade helt på andras välvilja. Då hon hastigt dog begärde hennes anhöriga kompensation eftersom de menade att hon utsatts för brott, eller åtminstone för oansvarighet. Ett av vittnena, Karin Erichsdotter, råkade vara Malins brorsdotter, vilket innebar att hon hade mycket att vinna på en fällande dom. Men även om flera vittnesmål tycktes peka på att humlegårds-­‐
drängen Johan Larsson farit oaktsamt fram med gamla Malin strax innan hon avled, så valde rätten att fria honom helt från misstanken om vållande till annans död. I dessa tre rättsfall har häradstinget framstått som en klok och omdömesgill samling män, som vägt in allt de fått höra, jämfört detta med lagtexter och tidigare erfarenheter och kommit fram till välmotiverade domslut som alla tycks ha accepterat. På så sätt har tinget också i dessa ovanligt komplicerade rättsfall befäst sin legitima ställning som moraliskt rättesnöre och en symbol för hela samhällets kollektiva rättskänsla. Källor Siuhundra Häradh Domböcker 1601-­‐1651 tolkade och kommenterade av Nils Sundelius (1984) Norrtälje släktforskarförening, Norrtälje kulturnämnd och Stockholms läns hembygdsförbund Siuhundra Häradh Domböcker 1601-­‐1651 del II: Faksimilutgåva. Inledning av Nils Sundelius (1985) Norrtälje släktforskarförening och Norrtälje kulturnämnd 30 Litteratur Aalto, Seppo, Johansson, Kenneth och Sandmo, Erling (2000) ”Conflicts and Court Encounters in a State of Ambivalence” i People Meet the Law, red. Österberg, Eva och Sogner, Sølvi, Oslo: Universitetsforlaget Dahlberg, Erik (1924) Svecia Antiqua et Hodierna. Sverige i forntid och nutid, nationalupplaga med kort beskrivande text av D:r Aron Rydfors, Stockholm: Fröléen & Comp. Elias, Norbert (1989) Sedernas historia (del 1 av Nobert Elias civilisationsteori) övers. Berit Skogsberg, Stockholm: Atlantis Foucault, Michel (1993) Övervakning och straff. Fängelsets födelse, andra upplagan, övers. C G Bjurström, Lund: Studentlitteratur Lindkvist, Thomas och Sjöberg, Maria (2009) Det svenska samhället 800-­‐1720. Klerkernas och adelns tid, Lund: Studentlitteratur Næss, Hans Eyvind och Österberg, Eva (2000) ”Sanctions, Agreements, Sufferings” i red. Österberg, Eva och Sogner, Sølvi, People Meet the Law, Oslo: Universitetsforlaget Sandén, Annika (2014) Missdådare. Brott och människoöden i Sverige omkring 1600, Stockholm: Atlantis Sjöberg, Maria (1996) ”Tinget i Njurunda på 1620-­‐talet” i red. Lindkvist, Thomas Metodövningar i historia 2. Historisk teori, metod och källkritik, Lund: Studentlitteratur Sundin, Jan (1992) För Gud, Staten och Folket. Brott och rättskipning i Sverige 1600-­‐1840, Lund: Institutet för rättshistorisk forskning Svenska Akademiens ordbok (SAOB) http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ Tamm, Ditlev, Johansen, Jens Christian V., Næss, Hans Eyvind och Johansson, Kenneth (2000) ”The Law and the Judicial System” i People Meet the Law, red. Österberg, Eva och Sogner, Sølvi, Oslo: Universitetsforlaget Taussi Sjöberg, Marja (1996) Rätten och kvinnorna. Från släktmakt till statsmakt i Sverige på 1500-­‐ och 1600-­‐talen, Stockholm: Atlantis Tosh, John (2000) Historisk teori och metod, tredje upplagan, övers. Gunnar Sandin, Lund: Studentlitteratur Ylikangas, Heikki, Johansen, Jens Christian V., Johansson, Kenneth och Næss, Hans Eyvind (2000) ”Family, State, and Patterns of Criminality” i red. Österberg, Eva och Sogner, Sølvi, People Meet the Law, Oslo: Universitetsforlaget Ågren, Henrik (2006) ”Historia” i Anders Florén och Henrik Ågren, Historiska undersökningar. Grunder i historisk teori, metod och framställningssätt, Lund: Studentlitteratur Österberg, Eva och Sandmo, Erling (2000) ”Introduction” i People Meet the Law, red. Österberg, Eva och Sogner, Sølvi, Oslo: Universitetsforlaget Österberg, Eva och Sogner, Sølvi (red. 2000) People Meet the Law. Control and conflict-­‐handling in the courts. The Nordic countries in the post-­‐Reformation and pre-­‐industrial period, övers. till engelska Alan Crozier, Oslo: Universitetsforlaget 31 Bilaga 1 Norrtälje kommun på 1600-­‐talet. Ur Sundelius faksimilutgåva av Siuhundra Häradh Domböcker 1601-­‐1651 (1985) s. 7. Platsen där Mörby slott låg vid Skedvikens strand är utmärkt med en pil. 32 Bilaga 2 Mörby slott vid Skedviken (”Schedwijk Lacus”) som Erik Dahlberg ritade av det vid sitt besök 1662 och sedan presenterade det i Suecia Antiqua (utgåvan från 1924, s. 99, bilden är beskuren). I dag finns ruinen efter slottet bevarad. 33 Bilaga 3 Utdrag ur faksimilutgåvan av domboken för 9/6 1649, vid den dramatiska passage som inleds sålunda (snedstreck visar radbyte): ”Nils Nilsson vid Ladugården, rättare, berättade att när han / kom till Malin och skulle tillika med Matz Nilsson och Lars Larssons pojke hjälpa / henne upp för bron, sade Malin: Gud give att jag vore inne. Frågade / Nils henne om hon inte ville draga till gästabud, varvid hon svarade: Nej / tusen djävlar drage nu till gästabud. Sedan ledde de henne ett fjät / eller två uppåt bron, där hon stalp död ner.” ! 34