1. No category

Infinitivfraser i svenskan
En korpusundersökning av infinitivfraser i Hufvudstadsbladet 2014
Pro gradu-avhandling
Östra Finlands universitet
Filosofiska fakulteten
Humanistiska avdelningen
Svenska språket
Maj 2016
Mirva Pulkkinen
ITÄ-SUOMEN YLIOPISTO – UNIVERSITY OF EASTERN FINLAND
Tiedekunta – Faculty
Filosofiska fakulteten
Osasto – School
Humanistiska avdelningen
Tekijät – Author
Mirva Johanna Pulkkinen
Työn nimi – Title
Infinitivfraser i svenskan – en korpusundersökning av infinitivfraser i Hufvudstadsbladet 2014
Pääaine – Main subject
Svenska språket
Työn laji – Level
Pro gradu -tutkielma
Sivuainetutkielma
Kandidaatin tutkielma
Aineopintojen tutkielma
x
Päivämäärä – Date
12.5.2016
Sivumäärä – Number of pages
100 sidor
Tiivistelmä – Abstract
Denna pro gradu–avhandling behandlar infinitivfraser i svenskan. Infinitivfrasen har valts som studieobjekt i sin egenskap av
satsförkortning, dvs. den liknar betydelsemässigt en fullständig sats men till skillnad från en sats saknar den både subjekt och finit verb.
Huvudsyftet med avhandlingen är att genom en beskrivande korpusundersökning skapa en helhetsbild på infinitivfraser i svenskan. Syftet
är att undersöka hurdana infinitivfraser det används i autentiska tidningstexter och i vilka syntaktiska funktioner de kan fungera i den
överordnade satsen. Syftet är också att undersöka hur det utelämnade subjektet, s.k. tankesubjekt, i infinitivfrasen kan tolkas: är det något
led i den överordnade satsen som utgör tankesubjekt eller finns tankesubjektet någon annanstans i kontexten? Därtill är syftet att undersöka
infinitivfrasers parafraseringsmöjligheter. Infinitivfraser motsvarar ju betydelsemässigt fullständiga bisatser och i många fall kan en bisats
parafraseras med en infinitivfras. Om parafrasering fungerar också åt motsatt håll, dvs. från en infinitivfras till en bisats, kommer att testas
i denna avhandling.
Som undersökningsmaterial används Hufvudstadsbladet 2014, en finlandssvensk tidningskorpus i Språkbanken i Göteborg. På grund av
korpusens storlek har undersökningsmaterialet begränsats till 252 första belägg på infinitivfraser (sammanlagt 212 meningar).
Undersökningen är en beskrivande korpusundersökning där alla regelbundenheter och oregelbundenheter tas i beaktande. Den är varken
rent korpusbaserad eller rent korpusdriven utan en kombination av dessa två betraktelsesätt. Eftersom företeelsen beskrivs så grundligt
som möjligt är analysen huvudsakligen kvalitativ. På grund av att materialet är relativt litet och begränsat kan resultaten av denna
undersökning inte generaliseras.
Den teoretiska delen i denna avhandling baserar sig på tidigare beskrivningar gällande infinitivfrasens struktur och syntaktiska funktion
samt infinitivfrasens tankesubjekt och infinitivfrasen i förhållande till bisatsen. Den mest omfattande beskrivningen av infinitivfraser finns
i Svenska Akademiens grammatik (1999), som är den huvudsakliga källan i denna undersökning. Infinitivfraser har inspirerat också till olika
undersökningar, varav den mest betydande är Benjamin Lyngfelts (2002) doktorsavhandling, där han genom en bred korpusundersökning
forskar i hur infinitivfrasens tankesubjekt kan tolkas i svenskan. Lyngfelts banbrytande studie spelar en viktig roll för denna avhandling
speciellt vid behandlingen av infinitivers tankesubjekt.
Resultaten av undersökningen är i stort sett i linje med tidigare beskrivningar och undersökningar. Detta gäller speciellt resultaten av
infinitivfrasens struktur och syntaktiska funktion. Den viktigaste nya iakttagelsen är att också längre satsled kan placeras i början av
infinitivfrasen även om långa och tunga led i allmänhet placeras i slutet av frasen. Också resultaten av infinitivers tankesubjekt sammanfaller
i huvudsak med tidigare beskrivningar. En stor del av infinitivfraser i materialet är subjektsstyrda men det finns också ett antal andra
mönster för subjektssyftningen. Tankesubjektet kan nämligen också ges indirekt via subjektet, vara generiskt, utgöras av objektet eller
framgå någonstans i kontexten. De faktorer som påverkar subjektssyftningen är åtminstone infinitivfrasens syntaktiska funktion samt olika
semantiska och pragmatiska faktorer, speciellt kontexten. Den sista forskningsfrågan, infinitivfrasens och bisatsens förhållande till
varandra, har inte tidigare undersökts ingående. Enligt resultaten kan den största delen av infinitivfraserna parafraseras med en bisats. Det
finns dock mycket variation i alla funktioner och en stor del av infinitivfraserna kan inte ersättas med en bisats. Resultaten visar att
parafraseringsmöjligheterna beror på infinitivfrasens syntaktiska funktion samt olika lexikaliska och strukturella omständigheter.
Avainsanat – Keywords
infinitivfras, korpusundersökning, tankesubjekt, subjektsregeln
ITÄ-SUOMEN YLIOPISTO – UNIVERSITY OF EASTERN FINLAND
Tiedekunta – Faculty
Filosofinen tiedekunta
Osasto – School
Humanistinen osasto
Tekijät – Author
Mirva Johanna Pulkkinen
Työn nimi – Title
Infinitivfraser i svenskan – en korpusundersökning av infinitivfraser i Hufvudstadsbladet 2014
Pääaine – Main subject
Ruotsin kieli
Työn laji – Level
Pro gradu -tutkielma
Sivuainetutkielma
Kandidaatin tutkielma
Aineopintojen tutkielma
x
Päivämäärä – Date
12.5.2016
Sivumäärä – Number of pages
100 sivua
Tiivistelmä – Abstract
Tämä pro gradu-tutkielma on kuvaileva korpustutkimus ruotsin kielen infinitiivilausekkeista. Infinitiivilauseke on lauseenvastike, mikä
tekee siitä mielenkiintoisen tutkimuskohteen: merkitykseltään se muistuttaa täydellistä lausetta, mutta rakenteellisesti siitä puuttuu lauseelle
tyypillisiä osia, kuten subjekti ja finiittimuotoinen verbi. Tutkimuksen tarkoituksena on autenttisen tekstiaineiston avulla luoda
kokonaiskuvaa ruotsin kielen infinitiivilausekkeista. Tarkoituksena on tutkia, millaisia infinitiivilausekkeita lehtiteksteissä käytetään ja missä
lauseopillisissa tehtävissä ne voivat toimia. Tutkimuksen kohteena on myös infinitiivilausekkeen implisiittinen subjekti (tankesubjekt), joka
voidaan tulkita infinitiivilausekkeen ulkopuolisista vihjeistä käsin. Tutkimuksessa selvitetään, miten tämä subjekti aineistossa määräytyy:
toimiiko joku ylemmän lauseen lauseenjäsen infinitiivilausekkeen subjektina vai määräytyykö subjekti jostain muualta kontekstista? Lisäksi
tarkoituksena on testata voiko tutkimusaineiston infinitiivilausekkeet korvata sivulauseilla. Infinitiivilausekkeethan ovat merkitykseltään
hyvin lähellä sivulauseita ja voivat tästä syystä usein korvata sivulauseen. Tutkielmassa pyritään selvittämään toimiiko tämä vastaavuus
myös toiseen suuntaan, ts. infinitiivilausekkeesta sivulauseeksi.
Tutkimusaineistona on suomenruotsalainen lehtikorpus Hufvudstadsbladet 2014 Göteborgin kielipankista (Språkbanken). Korpuksen
laajuuden vuoksi tutkimusmateriaali on rajattu korpuksen 252 ensimmäiseen esiintymään infinitiivilausekkeista (yhteensä 212 lausetta).
Tutkimus on kuvaileva korpustutkimus, jossa huomioidaan kaikki esiintymät huolimatta siitä, noudattavatko ne olemassa olevia kuvauksia
vai eivät. Tutkimusta ei voi pitää puhtaasti korpuspohjaisena eikä korpusvetoisena vaan pikemminkin yhdistelmänä näitä kahta
lähestymistapaa. Koska tutkimus pyrkii kuvailemaan infinitiivilausekkeita mahdollisimman tarkasti ja monipuolisesti, on analyysi pääosin
kvalitatiivista. Materiaalin pienuudesta ja rajallisuudesta johtuen tutkimuksen tulokset eivät ole yleistettävissä.
Tutkielman teoriaosa pohjautuu aiempiin kuvauksiin infinitiivilausekkeen rakenteesta, syntaktisesta funktiosta ja implisiittisestä subjektista
sekä infinitiivilausekkeesta suhteessa sivulauseeseen. Teoriaosan pääsääntöinen lähde on Svenska Akademiens grammatik (1999), joka sisältää
hyvin laajan kuvauksen ruotsin kielen infinitiivilausekkeista. Infinitiivilausekkeita käsittelevistä tutkimuksista merkittävin on puolestaan
Benjamin Lyngfeltin (2002) väitöskirjatutkimus, jossa hän laajan korpusaineiston avulla tutkii, kuinka infinitiivilausekkeiden subjekti
tulkitaan ruotsin kielessä. Erityisesti tutkielmani infinitiivilausekkeen subjektia koskevat osat pohjaavat pitkälti juuri Lyngfeltin uraauurtavaa
tutkimukseen.
Tutkimuksen tulokset ovat pitkälti yhteneviä aiempien teoriakuvausten ja tutkimusten kanssa. Varsinkin infinitiivilausekkeiden rakenteen
ja lauseopillisten tehtävien analyysi tarjoaa vain niukasti uudenlaista tietoa infinitiivilausekkeista. Aiempaa tietoa täydentävää on kuitenkin,
että myös pidemmät lauseenjäsenet voivat tulosten mukaan esiintyä lausekkeen alussa, vaikka yleinen pyrkimys onkin sijoittaa raskaimmat
lauseenjäsenet lausekkeen loppuun. Myös tulokset koskien infinitiivilausekkeen subjektia ovat yhteneviä aiemman tutkimustiedon kanssa.
Tulosten perusteella infinitiivilausekkeen subjektina toimii hyvin usein ylemmän lauseen subjekti, muttei tämä ole läheskään ainoa tapa
infinitiivilausekkeen subjektin määräytymiselle. Subjektina voi myös toimia ylemmän lauseen objekti tai se voi määräytyä ylemmän lauseen
subjektin kautta epäsuorasti, olla geneerinen tai käydä ilmi muualta kontekstista. Vaihtelu johtuu ainakin infinitiivilausekkeen kieliopillisesta
funktiosta sekä erilaisista pragmaattisista ja semanttisista tekijöistä, erityisesti kontekstista. Muista tutkimuskysymyksistä poiketen
infinitiivilausekkeen ja sivulauseen vastaavuutta toisiinsa ei ole aiemmin tutkittu kovinkaan syvällisesti. Tutkimustulosten mukaan suurin
osa infinitiivilausekkeista on korvattavissa sivulauseilla. Kaikkien funktioiden sisällä on kuitenkin paljon vaihtelua ja isoa osaa
infinitiivilausekkeista ei voi korvata sivulauseella. Vaikuttavia tekijöitä ovat tulosten mukaan ainakin infinitiivilausekkeen lauseopillisen
funktio sekä erilaiset leksikaaliset ja rakenteelliset seikat.
Avainsanat – Keywords
infinitiivilauseke, korpustutkimus, tankesubjekt, subjektsregeln
Innehåll
1 Inledning ...................................................................................................................................... 1
1.1 Disposition ............................................................................................................................ 3
1.2 Några centrala begrepp .......................................................................................................... 4
1.2.1 Satsförkortning ............................................................................................................... 4
1.2.2 Tankesubjekt .................................................................................................................. 6
1.2.3 Subjektsregeln ................................................................................................................ 7
2 Syfte och frågeställningar ............................................................................................................. 9
3 Material och metod .................................................................................................................... 11
4 Tidigare forskning ...................................................................................................................... 14
5 Beskrivning av infinitivfraser ..................................................................................................... 16
5.1 Infinitivfrasens struktur ....................................................................................................... 18
5.2 Infinitivfrasens syntaktiska funktion .................................................................................... 19
5.2.1 Nominala infinitivfraser ................................................................................................ 19
5.2.2 Adverbiella infinitivfraser ............................................................................................. 23
5.2.3 Nexusinfinitiv ............................................................................................................... 25
5.3 Infinitivmärket att ............................................................................................................... 27
5.4 Lyftningskonstruktioner ...................................................................................................... 28
5.4.1 Satsfläta ........................................................................................................................ 28
5.4.2 Infinitivfras med underförstådd bestämning – tough movement ..................................... 29
5.5 Infinitivers tankesubjekt ...................................................................................................... 31
5.5.1 Tankesubjekt för nominala infinitivfraser...................................................................... 32
5.5.2 Nexusinfinitivers tankesubjekt ...................................................................................... 35
5.5.3 Tankesubjekt för adverbiella infinitivfraser ................................................................... 36
5.5.4 Regelbrott tolereras ....................................................................................................... 40
5.6 Infinitivfrasen i förhållande till bisatsen ............................................................................... 42
6 Analys och resultat ..................................................................................................................... 45
6.1 Strukturell analys av infinitivfraser i Hufvudstadsbladet 2014 ............................................. 45
6.1.1 Det infinita verbets bestämningar .................................................................................. 45
6.1.2 Ordföljden .................................................................................................................... 48
6.1.3 Satser med satsfläta ...................................................................................................... 50
6.1.4 Satser med tough movement .......................................................................................... 50
6.1.5 Användningen av infinitivmärket att ............................................................................. 51
6.2 Syntaktisk analys av infinitivfraser i Hufvudstadsbladet 2014.............................................. 53
6.2.1 Infinitivfras som adverbial ............................................................................................ 54
6.2.2 Infinitivfras som objekt ................................................................................................. 58
6.2.3 Infinitivfras som subjekt ............................................................................................... 60
6.2.4 Infinitivattribut ............................................................................................................. 62
6.2.5 Nexusinfinitiv ............................................................................................................... 64
6.2.6 Infinitivfras som predikativ ........................................................................................... 65
6.2.7 Infinitivfraser med otydlig satsdelsstatus....................................................................... 66
6.2.8 Sammanfattning av infinitivfrasernas syntaktiska funktion............................................ 67
6.3 Tankesubjekt för infinitivfraser i Hufvudstadsbladet 2014 ................................................... 68
6.3.1 Tankesubjekt för nexusinfinitiv..................................................................................... 69
6.3.2 Tankesubjekt för infinitivfras som objekt ...................................................................... 69
6.3.3 Tankesubjekt för infinitivfras som predikativ ................................................................ 71
6.3.4 Tankesubjekt för infinitivattribut .................................................................................. 72
6.3.5 Tankesubjekt för infinitivfras som subjekt .................................................................... 74
6.3.6 Tankesubjekt för adverbiella infinitivfraser ................................................................... 76
6.3.7 Tankesubjekt för infinitiver i andra funktioner .............................................................. 78
6.3.8 Sammanfattning av infinitivernas tankesubjekt ............................................................. 79
6.4 Möjligheter att parafrasera infinitivfraser ............................................................................. 82
6.4.1 Parafraseringsmöjligheter för nominala infinitiver ........................................................ 83
6.4.2 Parafraseringsmöjligheter för nexusinfinitiv.................................................................. 86
6.4.3 Parafraseringsmöjligheter för adverbiella infinitivfraser ................................................ 87
6.4.4 Sammanfattning av infinitivfrasernas parafraseringsmöjligheter ................................... 89
7 Sammanfattande diskussion kring resultaten .............................................................................. 89
8 Sammanfattning ......................................................................................................................... 93
Litteratur ....................................................................................................................................... 98
1 Inledning
I svenskan finns det åtskilliga konstruktioner som kan användas i stället för fullständiga
satser. Dessa ”förkortade satser” möjliggör att använda färre ord men ändå få sagt allt
som behövs. Fullständiga satser kan nämligen ibland vara långa och krångliga, men
genom att man ersätter dem med kortare konstruktioner blir utsagan kompaktare utan att
något viktigt går förlorat. Detta kan lätt illustreras med meningsparen nedan (bisatser och
motsvarande förkortade konstruktioner är understrukna).
(1)
(2)
(3)
(4)
Hon gick iväg för att hon skulle handla mat.
Jfr: Hon gick iväg för att handla mat. (Stroh-Wollin 1998: 57.)
Eftersom hon var överlycklig ville hon fira.
Jfr: Överlycklig ville hon fira. (Bolander 2012: 188–189.)
Han har en likadan bil som han hade för trettio år sedan.
Jfr: Han har en likadan bil som för trettio år sedan. (Stroh-Wollin 1998:
57.)
Hur regeringen förhåller sig i frågan beror på opinionen.
Jfr: Regeringens hållning i frågan beror på opinionen. (Språkriktighetsboken 2005: 311.)
”Förkortade satser”, m.a.o. satsförkortningar (för närmare definition se avsnitt 1.2.1), är
ett behändigt sätt att koncentrera det språkliga uttrycket eller t.ex. sträva efter variation
(Åkermalm 1970: 183). Som framgår av (1)–(4) kan olika slags konstruktioner betraktas
som satsförkortningar, t.ex. infinitivfraser (1), predikativfraser (2), komparativfraser (3)
och verbalsubstantiv (4) (t.ex. Bolander 2012: 188; Andersson 1994: 99; Stroh-Wollin
1998: 57).
Med denna undersökning vill jag utreda hurdana satsförkortningar det förekommer i
tidningstexter och hur de används. En intressant fråga gällande satsförkortningar är också
hur vi kan tolka den information som har utelämnats i satsförkortningen. Jag kommer
dock inte att undersöka alla typer av satsförkortningar eftersom det skulle vara ett alltför
stort arbete utan jag koncentrerar mig bara på en frastyp: infinitivfraser. Infinitivfrasen
har valts som studieobjekt av den orsaken att den är en av de typer som klart kan räknas
som en satsförkortning och den är ett tämligen klart begränsat begrepp. Infinitivfrasen är
ett meningsfullt studieobjekt också därför att den är en relativt vanlig satsförkortning och
används i flera olika funktioner.
Om vi jämför meningsparen i (1)–(4) ser vi att det som egentligen skiljer satsförkortningar
och bisatser från varandra är att satsen med en bisats består av flera ord. Betydelsemässigt
1
finns det däremot inte stora skillnader och av den orsaken kan satsförkortningar betraktas
som satsvärdiga konstruktioner. Satsförkortningar är dock inte satsformade något som
betyder att de saknar vissa element som anses vara obligatoriska för en sats. När det gäller
infinitivfraser saknas det vanligen både subjekt och finit verb: (Lyngfelt 2002: 21;
Jörgensen & Svensson 1987: 118.)
(5)
Han räddade sig genom att hoppa från tredje våningen.
Jfr: Han räddade sig genom att han hoppade från tredje våningen. (Hultman
1975: 78.)
Orsaken till att subjektet han och det finita verbet hoppade kan lämnas bort från
infinitivfrasen i (5) är att de inte fyller någon egentlig informationsuppgift (Hultman
1975: 78). Det som blir intressant att undersöka hos infinitivfraser är hurdana dessa ickesatsformade konstruktioner egentligen är och hur de används i autentiskt språkbruk. I den
här avhandlingen försöker jag att genom en korpusundersökning ge någon slags
helhetsbild av infinitivfraser. Syftet är att undersöka infinitivfrasers strukturella
egenskaper och vilka satsledsfunktioner de kan ta i den överordnade satsen. Därtill är
syftet att få fram om det är något satsled i den överordnade satsen som anger
infinitivfrasens utelämnade subjekt, s.k. tankesubjekt (för närmare definition se avsnitt
1.2.2), eller finns tankesubjektet någon annanstans. Eftersom bisatser i många fall kan
ersättas med en infinitivfras, vill jag testa om parafrasering fungerar också åt motsatt håll,
dvs. om infinitivfraser kan parafraseras med en bisats. Undersökningens syfte och exakta
forskningsfrågor presenteras i kapitel 2.
Språkforskare och -vårdare har varit intresserade av infinitivfraser speciellt på grund av
deras subjektssyftning, dvs. vad som utgör infinitivers tankesubjekt. Detta har oftast
undersökts utifrån den s.k. subjektsregeln, enligt vilken infinitivens tankesubjekt bör vara
identiskt med den överordnade satsens subjekt (närmare om subjektsregeln se avsnitt
1.2.3). Det har dock visat sig att subjektsregeln inte är tillämplig på alla slags infinitiver.
Regelns oklara räckvidd har gett upphov till livlig språkvårdsdiskussion om vad som är
acceptabelt respektive oacceptabelt språkbruk. (t.ex. Lyngfelt 2002: 4; Andersson 1989:
16–24; Wellander 1973: 250–252; Reuter 1996: 13–15; Språkriktighetsboken 2005: 311–
319.) Diskussionen kring subjektssyftningen har inspirerat till undersökningar av vilka
den mest betydande är Benjamin Lyngfelts (2002) ovannämnda doktorsavhandling, den
första större korpusstudien av temat.
2
I kapitel 4 presenteras det närmare hur infinitivfraser har behandlats i litteratur och hurdan
forskning det har gjorts kring infinitivfraser. Först presenteras dock undersökningens
allmänna förutsättningar, dvs. de centralaste begreppen, avhandlingens syfte samt
material och metod. Näst ska vi ta en närmare till på avhandlingens disposition.
1.1 Disposition
Uppläggningen av denna pro gradu-avhandling är följande: Först introduceras temat och
ges bakgrund till undersökningen varefter infinitivfraser beskrivs ur ett teoretiskt
perspektiv. Därefter följer avhandlingens empiriska del, dvs. kapitel 6, där
korpusundersökningens resultat redovisas.
Kapitel 1 introducerar några centrala begrepp för undersökningen, dvs. satsförkortning
(1.2.1), tankesubjekt (1.2.2) och subjektsregeln (1.2.3). I kapitel 2 presenteras
undersökningens syfte och exakta forskningsfrågor och kapitel 3 undersökningsmaterial
och -metod. Litteratur och tidigare forskning kring temat presenteras i kapitel 4.
Kapitel 5 Beskrivning av infinitivfraser är den teoretiska delen av den här avhandlingen.
Avsnitt 5.1 behandlar infinitivfrasens struktur och avsnitt 5.2 infinitivfrasens syntaktiska
funktion i den överordnade satsen. Avsnitt 5.3 redogör för hur infinitivmärket att används
i infinitivfraser och avsnitt 5.4 presenterar hurdana lyftningskonstruktioner det kan
förekomma i satser med en infinitivfras. Avsnitt 5.5 ägnas åt tolkningen av infinitivers
tankesubjekt, och i avsnitt 5.6 behandlas infinitivfrasen i förhållande till bisatsen.
I kapitel 6, som är som sagt den empiriska delen av den här undersökningen, redogörs för
undersökningens resultat. Resultatgenomgången börjar med en strukturell analys av
infinitivfraserna (6.1), som följs av redovisningen av infinitivfrasernas syntaktiska
funktion (6.2). Tankesubjekt för infinitiver behandlas i avsnitt 6.3 och i avsnitt 6.4
redogörs för resultaten av det lilla testet av infinitivfrasernas parafraseringsmöjligheter.
I kapitel 7 sammanfattas och diskuteras resultaten. Det sista kapitlet, kapitel 8,
sammanfattar hela undersökningen.
3
1.2 Några centrala begrepp
I detta avsnitt definieras och förklaras undersökningens centralaste begrepp. Syftet är inte
att redogöra för alla de olika definitioner som finns för dessa begrepp i litteraturen, utan
att definiera varje begrepp på det sätt som det tillämpas i denna avhandling. De begrepp
som jag anser att är nödvändiga att definiera här är satsförkortning (1.2.1), som är ett
överbegrepp till undersökningens studieobjekt infinitivfrasen, tankesubjekt (1.2.2) som är
ett viktigt studieobjekt i den här avhandlingen och subjektsregeln (1.2.3) som är en
traditionell språkriktighetsregel för tolkningen av infinitivfrasers tankesubjekt.
1.2.1 Satsförkortning
Den här undersökningen fokuserar på infinitivfrasen som är en typ av en satsförkortning.
Satsförkortning är ett överbegrepp till ett antal olika konstruktioner som betydelsemässigt
motsvarar fullständiga satser men saknar vissa element som är obligatoriska för en sats.
Satsförkortningar är alltså inte satsformade men eftersom de liknar fullständiga satser kan
de betraktas som satsvärdiga konstruktioner. (Lyngfelt 2002: 20–21.)
Kännetecknande för en sats är att den innehåller både subjekt och finit verb som
tillsammans bildar en nexuskonstruktion (SAG 1999 4: 3). Om någotdera av dessa
element saknas kan man inte längre betrakta konstruktionen som en sats (Lyngfelt 2002:
21). När det gäller satsförkortningar saknas det vanligen både subjekt och finit verb, även
om det kan förekomma satsförkortningar med subjekt (Jörgensen & Svensson 1987: 118).
Satsförkortningar uppstår när sändaren inte vill eller kan explicit redovisa vissa referenter
eller han behöver inte göra det. Det kan till exempel vara så att referenten är redan känd
i sammanhanget. (Jörgensen & Svensson 1987: 119.) Som exempel kan vi ta en mening
som består av en huvudsats och en bisats:
(6)
Han sprang för att han skulle hinna med tåget (Jörgensen & Svensson 1987:
119).
4
I (6) känner vi bisatsens subjekt han redan från huvudsatsen och därför behöver det inte
upprepas. Subjektet han och också det finita verbet skulle kan lämnas bort. Därmed blir
bisatsen en satsförkortning: (Jörgensen & Svensson 1987: 119.)
(7)
Han sprang för att hinna med tåget (Jörgensen & Svensson 1987: 119).
En annan orsak kan vara att sändaren inte kan redovisa referenter som har en allmän,
indefinit karaktär (Jörgensen & Svensson 1987: 119). Det är alltså inte möjligt att
identifiera referenten utan det kan vara fråga om vem som helst:
(8)
(9)
Att förstå de här problemen är svårt.
Det är trevligt att ha semester. (Jörgensen & Svensson 1987: 119.)
Satsförkortningar hjälper att koncentrera det språkliga uttrycket eller åstadkomma
variation (Åkermalm 1970: 183). Enligt Hultman (1975: 78) är konsten att förkorta satser
också ”konsten att ekonomisera med språkets resurser”. Med det menar han att en del ord
i de fullständiga satserna inte fyller någon egentlig informationsuppgift och genom
satsförkortning kan sådan onödig information lämnas bort utan att det sker någon
informationslust. (Hultman 1975: 78.) Vi behöver alltså inte upprepa onödiga ord utan
kan lita på att mottagaren förstår våra yttranden med hjälp av kontexten. Så länge
klarheten bara inte lider kan satserna förkortas utan problem.
Det finns flera olika typer av satsförkortningar. Kategoriseringen verkar dock variera och
det är svårt att hitta en allomfattande lista. Men åtminstone följande konstruktioner
betraktas ofta som satsförkortningar: infinitivfraser (10), komparativfraser (11),
predikativfraser (12), med-fraser (13), reducerade indirekta frågesatser (14) och
fristående satsförkortningar (15). Också verbalsubstantiv (16) har ibland betraktats som
satsförkortningar. (Jörgensen & Svensson 1987: 119; Lindberg 1980: 209.)
(10)
(11)
(12)
(13)
(14)
(15)
(16)
Han lärde sig att spela piano.
Han är lika lång som hon.
Skrämd av åskan gömde sig katten under soffan.
De fick svära med handen på Bibeln.
Ljuset var tänt, och vi undrade varför. (Jörgensen & Svensson 1987: 120–
125.)
Mig ovetande hade Erik sålt bilen (Lindberg 1980: 209).
Man vågar emellertid icke tro att avtalets undertecknande betyder ett
avgörande steg mot bättre relationer (Åkermalm 1970: 185).
Kännetecknande för alla dessa typer är att de antingen helt och hållet saknar verb eller
har ett verb i infinitiv form (Ljung & Ohlander 1971: 201). Annars har de olika typerna
5
av satsförkortningar inte så mycket gemensamt, utan de skiljer sig från varandra i många
avseenden, bland annat strukturellt och funktionellt.
I denna pro gradu-avhandling koncentreras det enbart på infinitivfrasen som är en av de
typer som klart kan betraktas som satsförkortningar. Studieobjektet har begränsats bara
till en typ av satsförkortningar eftersom det skulle bli ett för stort arbete att studera flera
typer i detta sammanhang (se också kapitel 1).
1.2.2 Tankesubjekt
Ett av satsförkortningens centralaste kännetecken är att den vanligen inte har något utsatt
subjekt. Den implicita subjektsreferenten som satsförkortningen syftar på kallas för
tankesubjekt. Tankesubjekt är alltså inte något nominalt satsled utan ett icke-led som
uppfattas motsvara subjektet eftersom det fyller samma funktion som subjektet: likadant
som den finita satsens predikat predicerar något om subjektet, predicerar
satsförkortningen något om tankesubjektet. (Lyngfelt 2002: 27, 35.)
Terminologin kring detta tema är inte alldeles enhetlig utan t.ex. SAG använder
genomgående termen predikationsbas i stället för tankesubjekt och definierar den som
”den eller det som något utsäges om” (SAG 1999 1: 210). Predikationsbas är således ett
vidare begrepp än tankesubjekt eftersom den inte gäller bara satsförkortningar utan också
andra slags predikationer (Lyngfelt 2002: 35–36).
I den här undersökningen används termen tankesubjekt. Orsaken är inte bara att
tankesubjekt har använts länge i den svenska grammatiktraditionen utan också att det är
ett snävare begrepp och framhäver det faktum att satsförkortningar är satsvärdiga
konstruktioner (Lyngfelt 2002: 36).
Vad som fungerar som satsförkortningens tankesubjekt varierar mellan olika
konstruktioner men ofta är det den överordnade satsens subjekt som är tankesubjekt för
satsförkortningen (Språkriktighetsboken 2005: 312). Så är det också i (17) där
infinitivfrasens tankesubjekt är identiskt med satssubjektet jag.
(17)
Efter att ha sett videoreprisen måste jag tyvärr hålla med domarna
(Språkriktighetsboken 2005: 312).
6
Denna tendens har blivit så stark att den har gett upphov till den s.k. subjektsregeln, enligt
vilken satsförkortningens tankesubjekt alltid bör syfta på subjektet i den närmast
överordnade satsen (Språkriktighetsboken 2005: 312). Det finns dock en del
satsförkortningar som inte följer regeln så i praktiken gäller subjektsregeln bara en del av
satsförkortningar.
I det följande avsnittet introduceras subjektsregeln och dess tillämpningar närmare.
1.2.3 Subjektsregeln
Subjektssyftningen är en omfattande företeelse som behandlas inte bara vid
satsförkortningar utan också vid åtskilliga andra språkliga konstruktioner. När det gäller
satsförkortningar behandlas frågan om subjektssyftningen mestadels i samband med
subjektsregeln. Enligt subjektsregeln bör tankesubjekt för en satsförkortning vara lika
med subjektet i den närmast överordnade satsen. Subjektsregeln gäller olika slags
satsförkortningar, såsom infinitivfraser (18), fria predikativ (19) och fria adverbial (20).
(Andersson 1989: 21–22; Lyngfelt 2002: 67–68.)
(18)
(19)
(20)
Men genom att agera tillsammans kan städerna ytterligare stimulera
utvecklingen av och pressa priserna på miljövänliga produkter.
Väl hemkomna slog sig våra vintersportare ner i salongen.
Redan vid 15 års ålder var hon professionell balettdansös. (Hultman 2003:
239, 241.)
Satsförkortningar i (18)–(20) är alla underkastade subjektsregeln: i (18) är det subjektet
städerna som agerar, i (19) är det subjektet våra vintersportare som är hemkomna och i
(20) anger det fria adverbialet den ålder då subjektet hon blev professionell balettdansös.
Men även om subjektsregeln har en stark ställning i den svenska grammatiktraditionen är
det inte alls ovanligt med satser som bryter mot regeln och därmed retar språkkänslan.
Vid infinitivfraser sker brott mot subjektsregeln oftast i passiva satser, som i (21), eller
när infinitivfrasen kommer före subjektet. (22) är ett klassiskt exempel på fritt predikativ
i meningens början som inte följer subjektsregeln. (Språkriktighetsboken 2005: 313–314.)
Också (23) och (24) retar språkkänslan hos många eftersom satsförkortningar inte styrs
av subjektet utan objektet.
7
(21)
(22)
(23)
(24)
?Kylan måste omsorgsfullt utestängas för att skydda de vetenskapliga
instrumenten. 1
?Vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare kan jag inte annat än beklaga
Erik XIV.
?Endast tio år gammal satte fadern honom i en affär i London.
?Efter genomgången reparation öppnar undertecknad den 1 oktober här
järnhandel. (Wellander 1973: 250–252.)
Det är alltså inte kylan i (21) som skyddar instrumenten eller jag i (22) som är vansinnig
och omgiven av dåliga rådgivare, och inte heller är det undertecknad i (24) som har
genomgått en reparation. En del av språkbrukarna kanske inte ens märker något konstigt
i meningar som dessa. De uppfattar den avsedda tolkningen och den orimliga
konkurrerande tolkningen känns kanske inte ens möjlig. Vissa språkbrukare däremot
associerar så starkt till subjektet att meningar som (21)–(24) stör deras språkkänsla och
känns oacceptabla för dem. (Språkriktighetsboken 2005: 314.)
Tolkningen av tankesubjekt beror inte bara på grammatikaliteten utan också på kontexten:
det är kontexten som ger oss tips om vilken tolkning som är den rimligaste om det finns
konkurrens mellan tankesubjektet och satssubjektet (Språkriktighetsboken 2005: 317).
Som exempel kan vi ta följande:
(25)
Tiger Woods var i praktiken borträknad från segerstriden, efter två
mänskliga inledningsronder. Men efter att i går ha tangerat banrekordet
vågar ingen räkna bort golfens nye Golden Boy (Språkriktighetsboken
2005: 316).
Det är uppenbart att (25) handlar om Tiger Woods. Han är hela textstyckets tema och av
den orsaken mer framträdande än satssubjektet ingen. Därför är det lätt för oss att
associera infinitivfrasens tankesubjekt till temat, dvs. till Tiger Woods. Som
Språkriktighetsboken (2005: 316) påpekar, associerar vi ”tankesubjektet till det som är
mest framträdande i sammanhanget”. Hur vi tolkar tankesubjektet beror alltså hellre på
sammanhanget än på någon enskild regel, även om subjektsregeln obestridligen har en
stark ställning i den svenska grammatiktraditionen. Tolkningen av tankesubjekt baserar
sig på olika ledtrådar och om alla ledtrådar pekar i samma riktning har vi inga problem
att tolka satsen på rätt sätt. Om olika ledtrådar däremot drar åt olika håll kan det förorsaka
missförstånd eller irritation. Det bästa sättet att undvika missförstånd är att uttrycka
tydligt vad eller vem som är tankesubjektet om detta inte sammanfaller med satssubjektet.
(Språkriktighetsboken 2005: 316–318.)
1
Diskutabla exempelmeningar markeras med frågetecken.
8
Såsom Wellander (1973: 250) konstaterar har subjektsregeln ”stor räckvidd men ganska
oklara gränser”. Regeln gäller nämligen ett antal olika konstruktioner men kan inte
tillämpas t.ex. på alla slags infinitiver eftersom vissa aldrig styrs av satssubjektet. Alla
infinitiver som inte följer subjektsregeln kan dock inte betraktas som brott mot regeln
eller som problematiska. Sådana är t.ex. följande infinitiver som subjektsregeln inte
gäller: (Språkriktighetsboken 2005: 313; Andersson 1989: 16.)
(26)
(27)
(28)
Den här regeln är svår (för ett barn) att förstå.
Jag tvingar henne inte att komma.
Att segla är att leva. (Andersson 1989:16.)
I (26) ges tankesubjektet av upplevaradverbialet för ett barn. I (27) är det satsens objekt
henne, inte subjektet jag, som är tankesubjektet. I (28) är både subjektet och predikativet
infinitivfraser och därför kan inte satsens subjekt utgöra tankesubjekt. I detta fall är
tankesubjektet ospecificerat, dvs. tankesubjektet kan vara vem som helst.
Den traditionella definitionen av subjektsregeln ger intrycket att alla satsförkortningar är
subjektsstyrda,
något
som
alltså
inte
motsvarar
verkligheten.
Regelns
tillämpningsområde är mycket snävare än vad definitionen låter antyda, och i praktiken
gäller regeln främst adverbiella infinitiver. (Lyngfelt 2002: 319.)
Den diskussion som har förts kring subjektsregeln kommer att redogöras närmare för i
avsnitt 5.5.4. Där tas också upp frågan om acceptabiliteten av olika brott mot
subjektsregeln.
2 Syfte och frågeställningar
Denna undersökning är en syntaktisk beskrivning av infinitivfraser. Syftet är att beskriva
hurdana infinitivfraser det förekommer i tidningstexter och hur de används. Företeelsen
betraktas och beskrivs så grundligt som möjligt i det valda materialet. Intresset riktas
speciellt mot infinitivfrasernas struktur och funktion samt mot infinitivernas tankesubjekt
och parafraseringsmöjligheter.
Undersökningens syfte är att beskriva infinitivfrasens inre struktur, dvs. det infinita
verbets bestämningar och deras inbördes ordning samt vilka syntaktiska funktioner
9
infinitivfrasen kan ta i den överordnade satsen. En central företeelse är också tolkningen
av infinitivens tankesubjekt, dvs. vad eller vem som fungerar som infinitivens
predikationsbas. Det kan också vara så att tankesubjektet inte finns utskrivet. Var kan
man härleda det då? Tolkningen av tankesubjekt hör nära ihop med den s.k.
subjektsregeln och därför är det rimligt att undersöka om infinitivfraserna i materialet
följer denna regel eller inte. Därtill är syftet med undersökningen att utreda infinitivers
parafraseringsmöjligheter. Intresset mot detta härstammar från det faktum att
satsförkortningar betydelsemässigt motsvarar fullständiga bisatser och i många fall kan
bisatser ersättas med en satsförkortning (se avsnitt 1.2.1). Syftet är att testa om
parafrasering fungerar också åt motsatt håll, dvs. om infinitivfraserna i materialet kan
parafraseras med en fullständig bisats.
Frågeställningarna i den här undersökningen är följande:
1. Vilka bestämningar kan det infinita verbet ta och vilken ordning har de olika leden
i infinitivfrasen?
2. Vilka syntaktiska funktioner kan infinitivfrasen ha i den överordnade satsen?
3. Hur tolkas infinitivers tankesubjekt? Följer infinitiverna subjektsregeln?
4. Kan infinitivfraserna parafraseras med en bisats?
Min hypotes är att det infinita verbet kan ta likadana bestämningar som vilket verb som
helst, eftersom vilket verb som helst kan bilda en infinitivfras – det finns inga
begränsningar till det. Och eftersom infinitivfraser i många fall motsvarar bisatser antar
jag att infinitivfraser kan ha ungefär samma syntaktiska funktioner som bisatser, t.ex.
subjekt, objekt, predikativ och adverbial. Därtill kan det finnas några speciella funktioner
som bara en infinitivfras kan uppfylla, t.ex. nexusinfinitiv.
Det hur infinitivfrasers tankesubjekt tolkas är kanske den intressantaste frågan. Min
hypotes är att tolkningen av tankesubjekt i huvudsak är i linje med subjektsregeln
eftersom regeln har en så stark ställning i den svenska grammatiktraditionen. Emellertid
är subjektsregeln bara en normföreställning, något som betyder att den inte nödvändigtvis
följs av språkbrukare. Jag antar att den viktigaste faktorn som påverkar vilket led som kan
styra infinitivfrasen är infinitivfrasens syntaktiska funktion. Det kommer dock troligen
att finnas också andra faktorer som påverkar tolkningen, t.ex. kontexten.
Min hypotes är att de flesta infinitivfraser i undersökningsmaterialet är möjliga att
parafrasera med en fullständig bisats eftersom bisatsen och infinitivfrasen kan uppfylla
10
många samma funktioner. Vissa infinitivfraser går dock antagligen inte att parafrasera
direkt med en bisats utan omskrivningen förutsätter större ändringar på hela satsens
struktur. Parafraseringsmöjligheter beror antagligen på olika faktorer, t.ex. på
infinitivfrasens syntaktiska funktion och den överordnade satsens struktur.
3 Material och metod
Som undersökningsmaterial använder jag Hufvudstadsbladet 2014, en finlandssvensk
tidningskorpus i Språkbanken i Göteborg. Språkbankens Korp omfattar över 615 miljoner
meningar och innehåller bland annat tidningstexter, skönlitteratur, akademiska och
medicinska texter samt texter från sociala medier. Jag kom att välja den nyaste
tidningskorpusen, även om det antagligen inte hade spelat så stor roll hur färskt
undersökningsmaterialet är eftersom användningen av infinitivfraser antagligen inte
ändras så snabbt. Åtminstone grammatikbeskrivningar av satsförkortningar och
subjektsregeln har enligt Lyngfelt (2002: 69) presenterats i stort sett likadant som i dag
redan i mitten av 1800-talet. Om normföreställningarna inte har ändrats så mycket under
de senaste drygt 100 åren har antagligen inte heller användningen gjort det.
Eftersom korpusarna i Språkbanken är taggade på ordnivå går det inte att söka direkt på
fraser. Av den här anledningen har materialet samlats genom att söka på infinitivformer
av verb i både aktiv och passiv. 2 På detta sätt får man sammanlagt nästan 73 500 belägg.
Jag har dock tagit med beläggen på endast de första 12 sidorna (med 25 träffar per sida).
Jag har lämnat bort sådana ofullständiga satser som består bara av det infinita verbet eller
en infinit verbfras (t.ex. Spy eller att äta till). Jag har också uteslutit de fall där
infinitivfrasen förekommer efter hjälpverb3. Orsaken är att konstruktioner hjälpverb +
infinitiv ofta betraktas hellre som verbkedjor, speciellt i traditionell grammatik. Enligt
min pilotundersökning är belägg på hjälpverb + infinitiv många 4, men de ger ändå ganska
lite till analysen och semantiskt känns det inte alltid rimligt att behandla infinitivfraser
2
Den exakta söksträngen är [(msd = "VB\.INF\.AKT" | msd = "VB\.INF\.SFO")].
Som hjälpverb räknas här de centralaste hjälpverben, dvs. böra, få, komma att, kunna, låta, lär, må, måste,
skola, torde och vilja.
4
Sammanlagt 42 % av alla belägg i pilotundersökningens material består av hjälpverb + infinitiv.
3
11
skilda från det överordnade verbet. Till exempel i (29) har hjälpverbet skulle semantiskt
sätt ringa egenbetydelse och därför är det mer rimligt att analysera verbsekvensen skulle
gissa som en verbkedja som tar bestämningar som helhet.
(29)
Jag skulle gissa att det tar tre till fem år att få fram en apparat som kan
användas på till exempel hälsostationer.
Hjälpverb + infinitiv ger inte heller så mycket till analysen av infinitivers tankesubjekt
eftersom det infinita verbets tankesubjekt utan undantag måste vara identiskt med det
överordnade verbets subjekt. Av dessa orsaker har jag bestämt att utelämna hjälpverb +
infinitiv från den här undersökningen, även om t.ex. SAG (1999 3) och Lyngfelt (2002)
behandlar hjälpverb och huvudverb som likvärdiga i detta avseende.
Med de ovannämnda avgränsningarna har jag fått 252 belägg på infinitiver. Många av
dessa infinitiver ingår i en mening som innehåller också en annan infinitivfras –
infinitivfraserna kan vara samordnade med varandra, som i (30), eller den ena kan vara
bestämning till den andra (31).
(30)
(31)
Däremot går det bra att delta i släckning av mark- eller skogsbränder eller
hjälpa till vid trafikolyckor oberoende av hur gammal du är.
– För en patient med en smärtsam urinvägsinfektion är det en plåga att
vänta på långsamma bakterieodlingar för att få rätt behandling så för dem
är en elektronisk näsa en fin uppfinning, säger Roine.
Om man räknar antalet olika meningar får man allt som allt 212 olika meningar, som
innehåller antingen en eller flera infinitivfraser. Undersökningsmaterialet består alltså av
212 meningar som innehåller sammanlagt 252 infinitivfraser.
Undersökningen är en beskrivande korpusundersökning. Med andra ord beskrivs
infinitivfraserna i materialet så noggrant som möjligt och både regelbundenheter och
oregelbundenheter tas i beaktande. Jag som forskare värderar inte grammatikaliteten utan
beskriver företeelsen som den är.
Traditionellt delas olika betraktelsesätt inom korpuslingvistiken i två: korpusbaserat (eng.
corpus-based)
och
korpusdrivet
(eng.
corpus-driven).
I
det
korpusbaserade
betraktelsesättet används korpusen för att förklara, testa eller åskådliggöra färdiga teorier
eller framställningar. De korpusar som används är ofta annoterade, dvs. de baserar sig på
färdiga teorier. I det korpusdrivna betraktelsesättet används däremot inte annoterade
korpusar eftersom man inte vill ha några förhandsinställningar eller färdiga teorier som
skulle påverka eller styra de observationer som görs. Idén är alltså att låta korpusen styra
analysen. Man är dock tvungen att använda vissa kategorier (verb, substantiv osv.) även
12
i det korpusdrivna betraktelsesättet och i praktiken är det omöjligt att inte ha någon
förhandsteori i analysen. (McEnery, Xiao & Tono 2006: 8–11.)
Den här undersökningen kan anses vara en kombination av de två betraktelsesätten.
Undersökningen är korpusbaserad i det avseende att jag utgår från vissa färdiga teorier,
till exempel använder jag de etablerade satsdelskategorierna för kategoriseringen av
beläggen. Korpusen är dock viktig för teoribildningen och jag tar med alla belägg och
resultat vare sig de passar in i tidigare teorier eller inte. Undersökningsmaterialet spelar
alltså en stor roll även om undersökningen stöder sig på tidigare grammatiska teorier. Det
är först och främst materialet som avgör vad som kommer att betonas i behandlingen. Det
är alldeles möjligt att det finns några företeelser i materialet som jag inte ens har kommit
att tänka på på förhand. I detta avseende är undersökningen också korpusdriven.
Analysen är huvudsakligen kvalitativ eftersom syftet med undersökningen är att beskriva
företeelsen så grundligt som möjligt. Speciellt vid behandlingen av infinitivfrasernas
struktur och syntaktiska funktion finns det också kvantitativa drag i analysen eftersom jag
räknar belägg och på detta sätt drar jag slutsatser om vilka som är de allmännaste
funktionerna för en infinitivfras i mitt material. Några slutgiltiga generaliseringar är dock
omöjliga att göra eftersom materialet är relativt litet.
I resultatredovisningen markeras inte ogrammatiska belägg på något sätt eftersom
meningen med undersökningen inte är att värdera språkbruket. I teoridelen och i avsnitt
6.4, där jag testar parafraseringsmöjligheter, markeras dock vissa ogrammatiska
strukturer av tydlighetsskäl: asterisken (*) framför exempelsatsen används för
ogrammatikalitet, frågetecknet (?) för tveksam acceptabilitet och klammerparentes för
optionalitet. De flesta exemplen är antingen ur grammatikböcker eller ur mitt
undersökningsmaterial. På vissa punkter har jag dock varit tvungen att konstruera egna
meningar. Dessa exempel markeras med #.
Undersökningsmaterialet används i exemplifieringen i kapitel 6, medan exemplen i den
teoretiska delen, dvs. i kapitel 5, i huvudsak är ur grammatikböcker. Orsaken till att inte
använda det egna materialets exempel redan i teoridelen är att jag vill undvika
upprepning: om jag hade använt exempel ur mitt eget material också i den teoretiska
delen, skulle jag ha varit tvungen att upprepa samma exempel flera gånger, något som
inte är ändamålsenligt. I analysdelen kan dock samma exempel förekomma i olika
13
sammanhang med olika numrering eftersom belägg på infinitivfraser i vissa syntaktiska
funktioner är så pass få att det är omöjligt att undvika upprepning helt och hållet.
4 Tidigare forskning
Satsförkortningar, och därmed också infinitivfraser, är en central företeelse i den svenska
grammatiktraditionen och behandlas i de flesta centralaste grammatikböcker – i vissa till
och med mycket ingående. Behandlingen av satsförkortningar begränsar sig dock inte
bara till grammatikböcker utan får stort utrymme också i språkvårdsböcker där
satsförkortningar
oftast
behandlas
i
samband
med den
diskussionsväckande
subjektsregeln. Temat har också väckt intresse hos språkforskare och det finns ett antal
undersökningar som har antingen infinitivfraser eller satsförkortningar som studieobjekt.
I detta avsnitt ska det kort presenteras tidigare forskning kring temat och de viktigaste
källorna för denna undersökning.
Många av de grammatikbeskrivningar som används i denna undersökning är skrivna vid
ingången av 2000-talet, men jag utnyttjar också äldre litteratur på några punkter. Denna
undersökning baserar sig på traditionell grammatik och därför används det huvudsakligen
litteratur som utgår från ett traditionellt perspektiv. Den mest djupgående beskrivningen
av infinitivfraser finns i Svenska Akademiens grammatik (SAG) (1999) som är den
huvudsakliga källan för den teoretiska delen i denna undersökning. Infinitivfraser
behandlas relativt omfattande också i Grammatik från grunden (1994) av Erik Andersson
och i Nusvensk grammatik (1987) av Nils Jörgensen och Jan Svensson. I denna
undersökning utnyttjas också andra grammatikböcker som dock inte alla behandlar temat
lika djupgående men ändå ger viktiga synpunkter på temat, såsom Funktionell svensk
grammatik (2012) av Maria Bolander, Svenska Akademiens språklära (2003) av Tor G.
Hultman, Beskrivande svensk grammatik (1980) av Ebba Lindberg och Svensk grammatik
(1973) av Olof Thorell.
Det är dock som konstaterats inte bara grammatikor som behandlar satsförkortningar utan
också språkvårdare är intresserade av dem, speciellt av frågan om satsförkortningars
tankesubjekt. Subjektssyftningen är nämligen inte lika entydig som subjektsregeln låter
14
anta: det finns fall där regeln inte gäller och i många fall där man kunde tillämpa regeln
väljer språkbrukare att inte göra så. Regelns omfattning har väckt språkvårdsdiskussion
och delat språkvårdare i två läger: de som förhåller sig striktare och de som förhåller sig
liberalare mot regelbrotten. Språkvårdsdiskussion kring subjektsregeln behandlas mer
djupgående i avsnitt 5.5.4. Subjektsregeln diskuteras t.ex. i den rådgivande
Språkriktighetsboken (2005) som behandlar också andra viktiga frågor gällande
infinitivfraser såsom satsfläta och användningen av infinitivmärket att.
Diskussionen kring subjektsregeln har gett upphov till undersökningar. Den mest
betydande undersökningen som har gjorts av infinitivfrasers subjektssyftning är
Benjamin Lyngfelts redan ovannämnda doktorsavhandling Kontroll i svenskan – Den
optimala tolkningen av infinitivers tankesubjekt (2002) där han undersöker hur
infinitivfrasens tankesubjekt tolkas i svenskan. Lyngfelts avhandling är den första större
korpusstudien som har ägnats åt tolkningen av tankesubjekt. Utöver den breda
korpusstudien undersöker han temat också genom en optimalitetsteoretisk analys. Han
följer inte det traditionella, normativa perspektivet i undersökningen, utan utgår från ett
generativt perspektiv. Lyngfelts begrepp och analyssätt härrör från den generativa
traditionen, t.ex. infinitivfrasers tankesubjekt utgår från begreppet kontroll 5. Även om
Lyngfelts sätt att närma sig tankesubjektet är lite annorlunda än mitt, spelar hans
avhandling en stor roll för mitt arbete speciellt vid behandlingen av infinitivers
tankesubjekt.
Också Erik Andersson har forskat i infinitivfraser och skrivit artiklar t.ex. om
subjektsregeln och infinitivfraser med underförstådd bestämning. I sin artikel När gäller
subjektsregeln? (1989) presenterar Andersson subjektsregelns viktigaste tillämpningar
och undantag samt diskuterar hur språkbrukarna uppfattar regeln. Anderssons artikel
erbjuder viktiga synpunkter och fakta speciellt på subjektsregelns omfattning.
Andra betydande undersökningar av infinitivfraser finns inte, men i pro graduavhandlingar verkar infinitivfraser vara ett populärt tema. Temat har närmats på flera
olika sätt: Hanni Korhonen (2011) har undersökt genom en felanalys hur finskspråkiga
universitetsstuderande och abiturienter behärskar svenskans infinitivfras. Förekomsten av
infinitivmärket att har undersökts i flera pro gradu-avhandlingar, vid Joensuu universitet
Lyngfelt förklarar begreppet kontroll på följande sätt: ”Det led som ger tolkningen av det implicita
tankesubjektet kallas dess kontrollör, och kontroll är då koreferensförhållandet mellan kontrollör och
tankesubjekt” (Lyngfelt 2002: 5).
5
15
åtminstone av Mirjami Paulamäki (2007) och Sanna Seppänen (1995). I samband med
andra attribut har Jonna-Leena Susimaa-Malewicz (2002) undersökt hur infinitivattribut
används i ett urval ledartexter och skönlitteratur. Infinitivfrasen är ett studieobjekt också
i flera pro gradu-avhandlingar som behandlar satsförkortningar i allmänhet.
Satsförkortningar har undersökts med hänsyn till t.ex. elevuppsatser, gymnasieläroböcker
och tidningar (t.ex. Eskelinen & Turunen (1998), Turunen-Tzellu (1994), Oinonen
(1998)). Ingen av dessa avhandlingar har dock gett en samlad bild på infinitivfraser
eftersom undersökningen i dem antingen är avgränsad till ett snävare område eller
fokuserar på satsförkortningar i allmänhet. Genom denna beskrivande korpusstudie
försöker jag täcka denna lucka och ge en helhetsbild av infinitivfraser i ett urval
tidningstexter.
5 Beskrivning av infinitivfraser
En fras är en grammatisk struktur som inte är en sats även om den kan bestå av flera ord
som hänger nära samman. En fras är alltid uppbyggd kring ett huvudord som kan ta olika
bestämningar. Det är huvudordet som avgör hur hela frasen kan fungera syntaktiskt och
hur olika fraser benämns: En nominalfras består alltid av ett substantiv med eventuella
bestämningar och den kan fungera t.ex. som subjekt eller objekt. Verbfrasen är däremot
uppbyggd av ett verb och dess eventuella bestämningar och den kan ha olika funktioner
beroende av huvudordet. Om huvudordet är ett finit verb kan frasen fungera som
predikatsled i satsen men om huvudordet är ett infinit verb kan den fungera t.ex. nominalt
eller adverbiellt. (SAG 1999 1: 172, 179; SAG 1999 3: 11, 253; Hultman 2003: 201.)
En infinitivfras är en verbfras där huvudordet är alltid ett verb i infinitiv. Infinitivfrasen
kan utgöras av ett huvudord ensamt (32), men den kan också innehålla olika bestämningar
(t.ex. objekt, predikativ, adverbial). Strukturellt är infinitivfrasen inte så mycket
annorlunda än andra verbfraser. Det viktigaste kännetecknet för infinitivfrasen är att den
i vissa funktioner måste inledas med infinitivmärket att och att vissa bestämningar (t.ex.
inte ens i (35)) kan placeras framför huvudordet. (SAG 1999 3: 562–563; Thorell 1973:
143.)
16
(32)
(33)
(34)
(35)
Det hjälper ingenting att klaga.
Det är roligt att ge presenter åt sådana människor.
Sluta klanka på dem!
Att inte ens visa sig verkar mycket oartigt. (Thorell 1973: 143–144.)
Infinitivfrasens funktion är mångsidig: i första hand fyller den samma funktioner som en
nominalfras, dvs. den kan fungera som subjekt, objekt, predikativ och rektion samt
attribut, men den kan fungera också som adverbial. Därtill finns det funktioner som kan
uppfyllas bara av infinitivfraser, t.ex. nexusinfinitiv. (SAG 1999 3: 562.) Se exempel
nedan.
(36)
(37)
(38)
(39)
Att inte ha några skulder är en god sak. [subjekt]
Han uppskattar att inte behöva låna mera pengar. [objekt]
Detta att behöva tigga om ett lån är förnedrande. [attribut]
Bengt såg kvinnorna gå omkring och tigga. [nexusinfinitiv] (SAG 1999 3:
564–565.)
Infinitivfrasen påminner i många fall om en bisats och ofta kan den utvidgas eller
omskrivas till en bisats (se också 1.2.1). Till skillnad från en fullständig bisats innehåller
dock infinitivfrasen inte något subjekt och inte heller är infinitivfrasen bestämd till
tempus och modus utan verbinnehållet uttrycks på ett mer allmänt abstrakt sätt. De
utelämnade uppgifter som inte ges explicit kan vanligen tolkas ur kontexten. (SAG 1999
3: 562; Thorell 1973: 142; Jörgensen & Svensson 1987: 120.)
I det här kapitlet presenteras infinitivfrasen närmare: I avsnitt 5.1 presenteras
infinitivfrasens inre struktur, varefter följer beskrivningen av olika syntaktiska funktioner
hos infinitivfraser (5.2). Därefter, i avsnitt 5.3, presenteras det i vilka funktioner
infinitivmärket att används. Infinitivfrasen kan i vissa funktioner splittras så att ett led
som hör till infinitivfrasen görs i stället till den överordnade satsens subjekt. Sådana
konstruktionsväxlingar kallas lyftningskonstruktioner och av dessa kommer att
presenteras de två vanligaste som förekommer vid infinitivfraser, dvs. satsfläta (5.4.1)
och infinitivfras med underförstådd bestämning, eller s.k. tough movement (5.4.2).
Därefter, i avsnitt 5.5, presenteras tolkningen av infinitivers tankesubjekt och till sist
infinitivfrasens förhållande till bisatsen (5.6).
17
5.1 Infinitivfrasens struktur
Infinitivfrasen består av en verbfras med huvudordet (=verbet) i infinitiv. Frasen föregås
ofta av ett inledande infinitivmärke att, varefter följer det infinita verbet. Det infinita
verbet kan ta olika underordnade led, som i princip har samma ordföljd och samma
inbördes relationer som i andra verbfraser. Det finns dock en grundläggande strukturell
skillnad mellan infinitivfraser och andra verbfraser: i infinitivfraser kan (sats)adverbial
och vissa verbbestämningar, dvs. vissa adverbial, fria predikativ och negerade objekt,
placeras före infinitiven. Efter huvudordet placeras däremot partikeladverbial, övriga
bundna bestämningar samt fria bestämningar. (SAG 1999 3: 255, 563; Thorell 1973: 142–
143; Jörgensen & Svensson 1987: 126.) Schema 1 nedan åskådliggör ordföljden i
infinitivfrasen.
Infinitivmärke
Framförställda
Huvudord
Efterställda bestämningar
bestämningar
att
alltså inte
veta
något om framtiden
att
aldrig
arbeta
på helgerna
att
ingenting
ha
yttrat under hela mötet
SCHEMA 1: Ordföljden i infinitivfrasen (SAG 1999 3: 563, modifierad.)
Även om infinitivfrasen ofta inleds med infinitivmärket att kan den i vissa funktioner
också stå utan att. Infinitivmärket kan vara obligatoriskt, optionellt eller omöjligt på
grund av olika syntaktiska och lexikaliska omständigheter. Användningen av
infinitivmärket att presenteras närmare i avsnitt 5.3. (SAG 1999 3: 563.)
Till skillnad från den finita satsen innehåller infinitivfrasen inte något uttryckt subjekt.
Tankesubjekt för infinitiven anges oftast med något led i den överordnade satsen, t.ex.
med subjektet (40) eller objektet (41). Om inget led i den överordnade satsen anger
tankesubjektet är detta vanligen generiskt (42). Infinitivers tankesubjekt redogörs
närmare för i avsnitt 5.5. (SAG 1999 3: 609.)
(40)
(41)
(42)
Vi lovade honom att vara noggranna. [tankesubjekt = den överordnade
satsens subjekt]
Vi bad Per att vara lite mer vänlig. [tankesubjekt = den överordnade satsens
objekt]
Det är alltid omoraliskt att använda sig av sådana metoder. [tankesubjekt
är generiskt: man] (SAG 1999 3: 609–610.)
18
5.2 Infinitivfrasens syntaktiska funktion
Infinitivfraser kan ha nominal eller adverbiell karaktär (Stroh-Wollin 1998: 57). Med
andra ord kan infinitivfrasen fylla samma funktioner som en nominalfras (dvs. subjekt,
objekt, predikativ, rektion och attribut) eller fungera som adverbial. Infinitivfrasen kan
också användas på sådana sätt som är särpräglade för just infinitivfrasen, t.ex. som
nexusinfinitiv. (SAG 1999 3: 562, 564–565.) Näst presenteras infinitivfrasens olika
funktioner närmare – först de nominala, sedan de adverbiella och sist nexusinfinitiv.
5.2.1 Nominala infinitivfraser
De nominala infinitivfraserna kan ta samma funktioner som en nominalfras, dvs. subjekt,
objekt, predikativ, rektion och attribut (SAG 1999 3: 564–565).
Infinitivfrasen kan fungera som predikationsbas till den överordnade satsen, dvs. fungera
som satsens subjekt. Då står den antingen som fundament (43)–(44) eller som
postponerat led i satsens slutfält (45)–(46). När infinitivfrasen fungerar som postponerat
subjekt står det formella subjektet det på subjektets ordinarie plats.6 (SAG 1999 3: 566.)
(43)
(44)
(45)
(46)
Att inte ha några skulder är en god sak.
Att vara begåvad räcker inte.
Under en lång tid hade det lockat honom att få segla jorden runt.
På den tiden var det nästan otänkbart att promenera omkring en kväll här
som polis. (SAG 1999 3: 564, 566.)
Infinitivfrasen måste alltid stå som postponerat subjekt i satser som inte har något
fundament och i satser där fundament är upptaget av något annat led. Konstruktionen med
postponerat subjekt används ofta också i satser där infinitivfras som subjekt i princip
också kunde stå som fundament. (SAG 1999 3: 566.)
(47)
(48)
(49)
Det hade alltid lockat honom att få segla jorden runt. [Jfr: Att få segla jorden
runt hade alltid lockat honom.]
Det hjälper inte att styra.
Det kändes hemskt att behöva sitta och se VM på TV. (SAG 1999 3: 566–
567.)
6
Enligt SAG (1999 3: 567) anser vissa språkbrukare det acceptabelt att ha infinitivfras som subjekt på
subjektets ordinarie plats också när den inte är fundament (om infinitivfrasen inte är för lång), t.ex. Eftersom
att segla jorden runt alltid hade lockat honom.
19
Varken infinitivfrasen eller det formella subjektet det kan dock anses vara typiska subjekt.
Om man vill ha ett mer typiskt subjekt i satsen, kan man lyfta upp ett led ur infinitivfrasen
och göra det till subjekt. En sådan konstruktionsväxling är möjlig vid vissa verb och
predikativ. I (50) har det bundna adverbialet i infinitivfrasen satts i fundamentet och gjorts
till subjekt i den överordnade satsen. (Andersson 1989: 19; Andersson 2009: 3; SAG 1999
3: 567.)
(50)
Att handskas med dem är svårt. Det är svårt att handskas med dem.
Jfr: De är svåra att handskas med [-]. (SAG 1999 3: 567.)
Efter konstruktionsväxlingen är infinitivfrasen dock inte längre subjekt utan den har blivit
en bestämning till adjektivet, dvs. ett adverbial (Andersson 1989: 19). (Närmare om
konstruktioner av denna typ se avsnitt 5.2.2 och 5.4.2.)
Infinitivfras används som objekt vid huvudverb. Detta gäller ett stort antal verb (och
verbförbindelser) som också kan ta nominalfras som objekt (SAG 1999 3: 570), t.ex.:
(51)
(52)
(53)
Vi sköt alltid upp att läsa läxorna till senare på kvällen.
SVT planerar nyanställa cirka hundra personer.
Han glömmer kolla resultatet. (SAG 1999 3: 570.)
Infinitivfras kan också förekomma som objekt vid bitransitiva verb, dvs. vid verb som tar
två objekt. I dessa fall fungerar infinitivfras nästan utan undantag som direkt objekt. (SAG
1999 3: 570–571.)
(54)
Sven tillät Karin att spela tuba (SAG 1999 3: 570).
Infinitivfras som objekt står oftast på objektets ordinarie plats, som i (54), men den kan
också stå som fundament (55). (SAG 1999 3: 571).
(55)
Att bli tagen av polisen ville jag inte riskera (SAG 1999 3: 571).
Det överordnade verbet till infinitivfrasen kan i vissa fall också ta ett bundet adverbial (åt
dem själva i (56)) eller ett objektspredikativ (för riskabelt i (57)). Dessa bestämningar
placeras alltid före infinitivfrasen och infinitivfrasen står då som postponerat led. Om det
är fråga om verb som konstrueras med objektspredikativ sättas ett platshållande det på
objektets ordinarie plats. (SAG 1999 3: 571.)
(56)
(57)
Vi lämnade åt dem själva att sälja huset.
Han ansåg det för riskabelt att lansera produkten redan nu. (SAG 1999 3:
571.)
Verbsekvenser som består av hjälpverb + infinitiv kan analyseras på två olika sätt. Det
ena sättet är att betrakta infinitivfrasen som objekt också vid hjälpverb (t.ex. SAG 1999
20
3: 572). Detta kan dock ses strida mot den mer traditionella synen enligt vilken hjälpverb
har ringa egenbetydelse och de används huvudsakligen som formord tillsammans med ett
eller flera andra verb. Verbsekvensen bestående av hjälpverb + infinitiv betraktas då
hellre som en verbkedja, dvs. som en syntaktisk enhet. (t.ex. Hultman 2003: 144;
Lindberg 1980: 51, 78.) I denna undersökning följs det senare betraktelsesättet och
konstruktioner hjälpverb + infinitiv analyseras som syntaktiska enheter, dvs. infinitiver
fungerar inte som objekt till hjälpverb. Som hjälpverb räknas här de centralaste
hjälpverben, dvs. böra, få, komma att, kunna, låta, lär, må, måste, skola, torde och vilja
i enlighet med Jörgensen & Svensson (1987: 74).
Infinitivfras fungerar som objekt inte bara vid verb utan också vid vissa adjektiv. Detta
är dock tämligen ovanligt och infinitivfras som objekt förekommer som bestämning bara
till ett litet antal adjektiv, t.ex. värd eller skyldig. (SAG 1999 3: 213, 571.)
(58)
Laurents utgångspunkt är att alla idéer är värda att prövas (SAG 1999 3:
571).
Infinitivfras kan också fungera som predikativ. Infinitivfrasen som predikativ
karakteriserar antingen subjektet eller objektet i den överordnade satsen, dvs. fungerar
antingen som subjekts- eller objektspredikativ (SAG 1999 3: 564). Nedan exempel på
infinitivfras som predikativ.
(59)
(60)
Att ha skulder är att inte vara herre i sitt hus. [subjektspredikativ]
Ja, hur som helst, det kallar jag att leva och ta dagen som den kommer /.../.
[objektspredikativ] (SAG 1999 3: 564.)
Som subjektspredikativ kan enligt Jörgensen och Svensson (1987: 121) räknas också
infinitivfras som ingår i en konstruktion med ett rent platshållande subjekt, t.ex.:
(61)
Det är bara att kasta sig i sjön (Jörgensen & Svensson 1987:121).
Enligt SAG (1999 3: 565) kan infinitivfras också fungera som rektion till en
prepositionsfras. Prepositionsfrasen som helhet kan användas t.ex. som bundet adverbial
vid verb (62) eller vid en lexikaliserad verbförbindelse (63), vid particip (64) och adjektiv
(65) samt som efterställd attribut i en nominalfras (66). (SAG 1999 3: 583, 591).
(62)
(63)
(64)
(65)
(66)
De har just sålt sin villa i andra änden av stan och njuter av att slippa
snöskottningen.
Hon kände ingen glädje (över) att säga det till honom.
Ingen av dem är intresserad av att följa med.
Jag är trött på att höra att jag är en förlorare, skriker Mitch. (SAG 1999 3:
583–584.)
Tanken på att inte behöva ha skulder är lockande (SAG 1999 3: 565).
21
Prepositionen kan i många fall utelämnas framför infinitivfrasen något som vanligen inte
har någon inverkan på infinitivfrasens funktion. Vid vissa verb, t.ex. vid hoppas, kan
utelämningen dock förorsaka tvetydighet. När prepositionen utelämnas kan det nämligen
uppstå verbsekvenser som kan analyseras på två olika sätt: infinitivfrasen kan antingen
fortfarande uppfattas som bundet adverbial eller den kan uppfattas som objekt. (SAG
1999 3: 293, 573–574, 584–587.)
(67)
hoppas (på) att vinna [Jfr: hoppas {på/*∅} seger] (SAG 1999 3: 293)
I den här undersökningen kommer infinitivfras som rektion inte att behandlas för sig utan
den klassificeras i regel efter prepositionsfrasens funktion. Med andra ord behandlas
infinitivfraser som attribut, adverbial osv. även om de egentligen utgör rektion i
prepositionsfraser som som helhet bildar attributen, adverbialen osv. Detta är logiskt
eftersom de flesta infinitivfraser har samma funktion oberoende av om de inleds av en
preposition eller inte.
Den sista nominala funktionen för en infinitivfras är attribut. Det kan vara enbart
infinitivfras eller preposition + infinitivfras som fungerar som efterställt attribut i
nominalfraser. (SAG 1999 3: 591.)
(68)
(69)
(70)
(71)
(72)
(73)
(74)
ambitionen att knyta kontakter med universiteten
mycket att göra
en fin flöjt (till) att spela på
hoppet (om) att bli fri
hans längtan efter att få resa till havet
ingen älskare av att hålla tal offentligt
fördelen med att vara statsanställd (SAG 1999 3: 591–592.)
Ofta fungerar de attributiva infinitivfraserna i nominalfraser som komplement till verben
ha, få eller finnas, som i de nedanstående exemplen (Jörgensen & Svensson 1987: 121):
(75)
(76)
(77)
Vi har många munnar att mätta.
De fick ett problem att lösa.
Det finns mycket att ta itu med. (Jörgensen & Svensson 1987: 121.)
Infinitivattributen kan klassificeras på olika sätt. Här presenteras dock bara Lyngfelts
(2002) klassificering, eftersom den tillämpas i den här undersökningen i analyseringen av
materialet (i avsnitt 6.2.4). Han kategoriserar infinitivattributen i tre olika typer:
22
relativattribut (78), identifierande attribut (79) och fyllnadsattribut (80)7 (Lyngfelt (2002:
144ff.)):
(78)
(79)
(80)
Han har ju inget arbete att stiga upp till [-].
/.../ för att undgå det skandalösa och utsatta ödet att bli ogift mor /.../
/.../ kunde vara tillräcklig orsak att utebli från arbetet. (Lyngfelt 2002: 144.)
När det gäller relativattribut (78) är huvudordet identiskt med ett utelämnat objekt i
infinitivfrasen. Kännetecknande för relativattribut är att de kan omskrivas med en relativ
bisats med som. Identifierande attribut (79) betecknar däremot samma sak som sitt
huvudord och preciserar huvudordets innebörd på något sätt. Ofta kan konstruktioner
parafraseras med kopula (ödet var att bli ogift mor). Identifierande infinitivattribut kan i
vissa fall påminna om den tredje typen, fyllnadsattributen. Fyllnadsattributen (80) går
dock oftast att känna igen på att de utgör bestämningar till huvudordet. De flesta
fyllnadsattributen är bundna komplement och inleds vanligen med en preposition.
(Lyngfelt 2002: 144.)
5.2.2 Adverbiella infinitivfraser
En adverbiell infinitivfras kan fungera som bundet eller fritt adverbial. Här presenteras
först infinitivfrasens funktion som bundet adverbial och sedan som fritt adverbial.
Infinitivfrasen kan användas som bundet adverbial till verb, adjektiv och particip. Ofta
är infinitivfrasen inledd av en preposition. (SAG 1999 3: 583.) Några exempel nedan.
(81)
(82)
(83)
Stanislavskij kunde inte förstå varför Tjechov envisades med att kalla
”Måsen” en komedi.
Ingen av dem är intresserad av att följa med.
/.../ då vore experten glad för att få en rapport. (SAG 1999 3: 583.)
Att utelämna en preposition framför infinitivfras är dock inte ovanligt. I vissa fall är
utelämning inte acceptabelt (84), i andra fall är utelämning av preposition klart vanligare
än bibehållande (86). Möjligheten att utelämna preposition beror i huvudsak på det
överordnade verbet eller predikativet. (SAG 1999 3: 584).
7
SAG (1999 3: 592) behandlar den andra och den tredje typen som en kategori, appositionellt
infinitivattribut. I den här undersökningen presenteras och tillämpas Lyngfelts (2002) kategorisering
eftersom den skiljer noggrannare olika attributtyper från varandra.
23
(84)
(85)
(86)
Vi övergick {från/*∅} att äta till att dansa.
Jag är inte van (vid) att arbeta med siffror. [Jfr: Jag är inte van {vid/*∅}
sifferarbete.]
Men nu var kung Harold beredd att möta hoten både från norr och söder.
[Jfr: Hon var inte beredd på en sådan utveckling.] (SAG 1999 3: 584.)
Vid vissa verb, adjektiv och particip inleds infinitivfrasen aldrig av en preposition även
om en nominalfras aldrig kan stå utan preposition i en motsvarande funktion (SAG 1999
3: 587). Se exempel nedan.
(87)
(88)
Han tvekade att lämna oss. [Jfr: Han tvekade {om/*∅} detta.]
Vi var förhindrade att komma. [Jfr: Vi var förhindrade {från/*∅} detta.]
(SAG 1999 3: 587–588.)
Infinitivfrasen kan fungera som bundet adverbial också vid adjektiv och particip som
värderar (och beskriver) subjektet i satsen (t.ex. vid mjuk, lätt, viktig). Då saknar
infinitivfrasen en nominalfras som bestämning eftersom denna är identisk med subjektet
i den överordnade satsen. (SAG 1999 3: 602–603.) När subjektet fungerar som
predikationsbas till predikativet kongruerar detta i numerus och genus med subjektet i
satsen, såsom i (89)–(91) (Engdahl 2010: 93). (Närmare om konstruktioner av denna typ
se 5.4.2.)
(89)
(90)
(91)
Mattan är mjuk (till) att gå på [-].
Hans föräldrar är lätta att prata med [-].
Detta är viktigt att tala om /.../ (SAG 1999 3: 602–603.)
Ett antal adverbial (t.ex. (allt)för, lagom, nog) som anger grad i förhållande till
normvärdet kan ta för + infinitivfras som adverbiell bestämning för att ange den
omständighet som avgör normvärdet. Prepositionen för kan i många fall utelämnas,
speciellt när ett led i infinitivfrasen är underförstått, som i (95). (SAG 1999 3: 205–206,
588–589.)
(92)
(93)
(94)
(95)
Han är (allt)för gammal för att gå i skolan.
Han är lagom gammal (för) att börja i skolan.
Han var hygglig nog att bjuda mig hem till sig.
Den är för stor att ha med [-]. (SAG 1999 3: 588.)
Infinitivfrasen kan användas också som fritt adverbial. Då inleds infinitivfrasen med en
preposition som vanligtvis inte kan utelämnas. Den vanligaste typen är enligt Åkermalm
(1970: 183) infinitiv som inleds med prepositionen för. Andra vanliga prepositioner som
inleder fria adverbiella infinitivfraser är efter, genom, med och utan. (SAG 1999 3: 589–
590; Lindberg 1980: 207.) Några exempel nedan.
(96)
(97)
Han läste medicin efter att ha kommit tillbaka från värnplikten.
Han gick ut för att få sig lite luft.
24
(98)
(99)
(100)
Hon har gjort sig oumbärlig genom att alltid vara steget före alla andra i
planeringen.
Han sålde företaget utan att tillfråga de anställda. (SAG 1999 3: 589–590.)
Man vinner bara kortsiktiga fördelar med att undanhålla uppgifter
(Lindberg 1980: 207).
Den fria adverbiella infinitivfrasen kan fungera som omständighetsadverbial, dvs. ange
sätt, tid eller någon annan omständighet vid handlingen, som i (101)–(103).
Infinitivfrasen kan också fungera som avsiktsadverbial, dvs. ange avsikt, och då inleds
den alltid med för att (104) (Andersson 1989: 20–21.)
(101)
(102)
(103)
(104)
Otto besegrade sina motståndare genom att sätta in en långspurt.
[sättsadverbial]
Lisa uppvaktade ministern utan att vänta sig några framgångar.
[avsaknadens adverbial]
Han blev anställd efter att ha avlagt sin examen. [tidsadverbial]
Kalle gick hem för att städa köket. [avsiktsadverbial] (Andersson 1989: 20–
21.)
I vissa fall kan avsiktsadverbial förekomma också utan preposition. Detta är typiskt i
satser med verb som skicka ngn, sända ngn, ge ngn ngt, nå och räcka, t.ex.: (SAG 1999
3: 590.)
(105)
(106)
Vi skickade pojken att köpa cigaretter.
Han släppte kalvarna att beta i hagen. (SAG 1999 3: 591.)
5.2.3 Nexusinfinitiv
Infinitivfrasen kan fungera som predikatsdel i konstruktionerna ”objekt med infinitiv”
och ”subjekt med infinitiv”. Då kallas infinitivfrasen nexusinfinitiv. (Hultman 2003:
228.) Det är en satsledsfunktion som bara kan fyllas av en infinitivfras. Nexusinfinitiv
står alltid utan infinitivmärke och den placeras ofta som ett objektspredikativ (eller som
ett bundet adverbial). (SAG 1999 3: 575.)
(107)
(108)
Vi såg dimman {∅/*att} komma. [objekt med infinitiv]
Han hördes {∅/*att} sjunga. [subjekt med infinitiv] (Hultman 2003: 228.)
Infinitivfras som nexusinfinitiv kan stå tillsammans med ett objekt vid verb i aktiv
konstruktion. Tillsammans bildar de det som semantiskt sett är objektet i satsen. I objekt
med infinitiv har nominalledet dubbel funktion eftersom det fungerar inte bara som
25
objekt till det finita verbet utan också som subjekt till infinitiven: t.ex. i (109) fungerar
nominalledet min chef som objekt till den överordnade satsens verb har sett men också
som subjekt till infinitivfrasen (min chef smyger omkring här). (SAG 1999 3: 575;
Andersson 1994: 99; Thorell 1973: 15.)
(109)
(110)
Man har sett min chef smyga omkring här (SAG 1999 3: 575).
Jag hörde tåget sätta i gång (Andersson 1994: 99).
Objekt med infinitiv förekommer vid tre typer av verb. Vanligen förekommer
konstruktionen vid verb som anger omedelbar perception, t.ex. se, höra och känna.
Objekt med infinitiv är möjlig också vid verbet låta (i betydelsen ’tillåta’, ’föranlåta’). I
stelare stil kan konstruktionen förekomma också vid verb som anger påstående eller åsikt,
t.ex. anse, anta, förklara, påstå och tro. Många av dessa verb tar dock bara ett reflexivt
objekt, såsom påstå i (115). (SAG 1999 3: 576–578.) Några exempel på objekt + infinitiv
vid olika verb:
(111)
(112)
(113)
(114)
(115)
Han såg henne sitta och sticka.
Nu kände hon hans hand ömt glida över hennes hår.
Han låter hjälten dö på de sista sidorna.
/.../ flertalet kristdemokrater anser förslaget vara för omfattande.
I intervjuer har Paul Hogan påstått sig vara opolitisk /.../. (SAG 1999 3:
576–578.)
Det överordnade verbet till konstruktionen objekt med infinitiv kan vanligtvis passiveras.
Det gamla objektet blir då subjekt i den nya passiva satsen, som i (116) och (117). Då är
det den överordnade satsens subjekt som anger infinitivfrasens predikationsbas och
konstruktionen kallas subjekt med infinitiv. (Andersson 1994:100; SAG 1999 3: 582).
(116)
(117)
Min chef har setts smyga omkring här.
Jfr: Man har sett min chef smyga omkring här. (SAG 1999 3: 575.)
Han hördes hugga ved.
Jfr: Vi hörde honom hugga ved. (Jörgensen & Svensson 1987: 123.)
Samma verb som i aktiv tar objekt med infinitiv kan ta subjekt med infinitiv i passiv form
(med undantag för verbet låta). Även om subjekt med infinitiv kan anses vara sekundär i
jämförelse med objekt med infinitiv, kan konstruktionen förekomma vid betydligt fler
verb än objekt med infinitiv: de verb som tar objekt med infinitiv bara i mycket stel stil,
dvs. verb som anger påstående eller åsikt, kan nämligen i passiv form helt naturligt ta
subjekt med infinitiv. (Andersson 1994: 100; Jörgensen & Svensson 1987: 102; Lindberg
1980: 208; SAG 1999 3: 582.)
(118)
(119)
Huset uppges vara ockuperat av hundratals studenter.
en vodka döpt till Gorbatschow och som påstås rena själen
26
(120)
det hot de sovjetiska attackubåtarna antogs utgöra mot Natos
Atlantförbindelser (SAG 1999 3: 582.)
5.3 Infinitivmärket att
Infinitivfrasen inleds ofta med infinitivmärket att. Detta är det viktigaste kännetecknet
som skiljer sig infinitivfrasen från andra verbfraser (se kapitel 5). (SAG 1999 3: 562.)
Även om det finns allmänna principer som avgör hur infinitivmärket ska användas har
användningen av att blivit vacklande i flera konstruktioner, och tendensen att utelämna
infinitivmärket har förstärkts med tiden (Språkriktighetsboken 2007: 356). I samband
med den strukturella analysen av infinitivfraser kommer jag att undersöka när
infinitivmärket att används och under vilka omständigheter det kan lämnas bort.
Användningen av att kommer att redogöras för i avsnitt 6.1.5 där jag också speglar mina
resultat till de allmänna principer som presenteras näst.
Det är i huvudsak syntaktiska och lexikaliska omständigheter som avgör när
infinitivmärket ska användas (SAG 1999 3: 563). SAG (1999 3: 596–598) listar i kapitel
22 § 22 i vilka syntaktiska funktioner infinitivmärket är obligatoriskt, optionellt och
uteslutet. Presentationen här är en sammanfattning av denna lista.
Användningen av infinitivmärket är obligatoriskt när infinitivfrasen är: a) rektion direkt
efter preposition (t.ex. längta efter att stå här), b) attribut (viljan att segra), c)
postponerad (antingen som subjekt eller objekt) (Det var intressant att få höra på henne),
d) adverbial utan preposition, med betydelse av avsikt (Vi skickade Emil att köpa
cigaretter) eller e) objekt vid vissa verb, vid de flesta adjektiv, particip eller lexikaliserade
verbförbindelser (Han hatar att bli sedd över axeln, Han är tvungen att komma, Han har
lust att komma). (SAG 1999 3: 596.)
Infinitivmärket är optionellt när infinitivfrasen är: a) fundament (Att se/Se på ishockey
älskar hon), b) objekt vid vissa verb (Han har slutat (att) röka) eller c) rektion efter
utelämnad optionell preposition efter enstaka verb (Han lyckas aldrig ((med) att) bli
färdig.). (SAG 1999 3: 597.)
27
Infinitivmärket är uteslutet när infinitivfrasen är: a) nexusinfinitiv (Han ansåg tiden vara
mogen) eller b) objekt vid vissa verb, speciellt sådana som inte alternativt kan ta
nominalfras som objekt (Han kunde inte simma). (SAG 1999 3: 597–598.)
5.4 Lyftningskonstruktioner
Det är möjligt att infinitivfrasen splittras så att ett led i infinitivfrasen lyfts ur och flyttas
till den överordnade satsen. En sådan här transformation kallas lyftning. (Andersson
2009: 3.) Ett exempel på lyftningskonstruktioner är infinitivfras med underförstådd
bestämning som redan har kommit fram i samband med infinitivfras som subjekt (se
avsnitt 5.2.1) och infinitivfras som bundet adverbial (se avsnitt 5.2.2). En annan tämligen
vanlig lyftningskonstruktion som förekommer inte bara vid infinitivfraser utan också vid
bisatser är satsfläta (Språkriktighetsboken 2007: 304ff.). Näst ska jag presentera närmare
dessa två konstruktioner, först satsfläta och sedan infinitivfras med underförstådd
bestämning, s.k. tough movement.
5.4.1 Satsfläta
I vissa funktioner kan infinitivfrasen splittras så att ett led som ingår i en infinitivfras
placeras först i satsen. Enligt Språkriktighetsboken (2007: 304) spetsställs ett led oftast
därför att man vill ha det led som yttrandet handlar om först i satsen. Med andra ord vill
man lyfta fram någon information från en senare fras eller sats och placera den i
fundamentet. Det är alltså behovet av tematisering som leder till dessa s.k. satsflätor 8.
Satsfläta är en etablerad syntaktisk företeelse som förekommer inte bara vid
infinitivfraser
(121)
utan också vid
bisatser
(122).
(Bolander
2012:
219;
Språkriktighetsboken 2007: 304, 310.)
(121)
Prag har han lovat oss att berätta om [-] en annan gång.
8
Terminologin kring satsflätor verkar vara varierande: t.ex. i SAG behandlas likadana konstruktioner under
begreppet ’blockled’ (SAG 1999 3: 598ff.).
28
(122)
(Jfr: Han har lovat oss att berätta om Prag en annan gång.)
Honom tror jag inte du har träffat [-] förr.
(Jfr: Jag tror inte du har träffat honom förr.) (Språkriktighetsboken 2007:
305.)
Satsflätor verkar vara mer typiska i satser med en underordnad sats, eller åtminstone
verkar behandlingen av satsflätor fokuseras mestadels till bisatser. Här kommer det
emellertid inte att presenteras hurdana satsflätor det förekommer i satser med en bisats,
utan intresset i den här undersökningen ligger endast i satser med en infinitivfras.
Satsflätor förekommer i huvudsak i satser där infinitivfrasen fungerar som objekt,
postponerat subjekt, predikativ, nexusinfinitiv eller bundet adverbial. De spetsställda led
som splittras från infinitivfrasen är bundna bestämningar, dvs. objekt, predikativ eller
adverbial. (SAG 1999 3: 599.) Nedan exempel på satsflätor.
(123)
(124)
(125)
(126)
Jorden runt lockar det honom att få segla [-]. [postponerat subjekt]
Sina memoarer var hans största dröm att få skriva [-]. [predikativ]
Det jobbet var han hågad att ta [-]. [bundet adverbial]
Kassör avrådde vi honom från att bli [-]. [bundet adverbial] (SAG 1999 3:
599.)
Det kan förekomma också sådana satsflätor som har inget att göra med spetsställning.
Detta gäller relativa satser där satsflätor uppstår om relativsatsen innehåller en
underordnad infinitivfras och om korrelatet motsvarar ett satsled i infinitivfrasen.
(Språkriktighetsboken 2007: 306.) Om relativsatsen däremot förekommer utan
infinitivfras är det fråga om en vanlig relativsats.
(127)
Här är katten som Sven bad mig att ta hand om [-]. #
Jfr utan satsfläta: Här är katten som jag ska ta hand om. #
5.4.2 Infinitivfras med underförstådd bestämning – tough movement
Infinitivfrasen kan i vissa syntaktiska kontexter sakna en nominalfras som bestämning,
dvs. ett objekt eller ett objektliknande adverbial (s.k. prepositionsobjekt), om det
underförstådda ledet i infinitivfrasen är identiskt med subjektet i den överordnade satsen.
Om vi jämför meningarna nedan ser vi att infinitivfras med underförstådd bestämning i
(129) har uppkommit genom en transformation från infinitivfras som subjekt (128):
Infinitivfras som fungerar som postponerat subjekt vid ett adjektiv har splittrats genom
29
att man har lyft upp ett led ur infinitivfrasen, i detta fall objektet den här konstruktionen,
och gjort det till subjekt i stället för det formella subjektet det. Infinitivfrasen i (129) är
inte längre subjekt utan den har blivit en bestämning till adjektivet, dvs. ett slags adverbial
(SAG 1999 3: 602; Andersson 2009: 3; Andersson 1989: 19.)
(128)
(129)
Det är svårt att beskriva den här konstruktionen.
Den här konstruktionen är svår att beskriva [-]. (Andersson 2009: 3.)
En sådan transformation kan också kallas tough movement.9 Denna term härstammar från
äldre transformationsgrammatik, men är fortfarande användbar. (Andersson 2009: 3.)
Termerna tough movement och infinitivfras med underförstådd bestämning har dock inte
exakt samma betydelse: termen infinitivfras med underförstådd bestämning som SAG
(1999 3: 602ff.) använder är ett bredare begrepp, eftersom den omfattar också t.ex.
relativa infinitivattribut som inte har något att göra med tough movement. Här betraktas
dock bara de konstruktioner av infinitivfras med underförstått led som kan härledas ur
subjektsinfinitiver, och därför föredras termen tough movement.
Tough movement förekommer vid en rad adjektiv och particip som värderar referenten på
något sätt, t.ex. bekväm, bra, lämplig, lätt, möjlig, svår och värd. Konstruktionen är
möjlig också vid vissa verb, t.ex. duga, gå och passa, och vid vissa verbförförbindelser,
t.ex. ta (lång) tid. Eftersom satser med tough movement kan betraktas vara härledda ur
satser med subjektsinfinitiver kan de oftast parafraseras med subjektsinfinitiv (antingen
som fundament eller som postponerat led). (SAG 1999 3: 602–603, 606; Andersson
2009: 3–4.)
(130)
(131)
(132)
(133)
Den här soffan är skön att sitta i [-].
≈ Att sitta i den här soffan är skönt. ≈ Det är skönt att sitta i den här soffan.
Hans föräldrar är lätta att prata med [-].
≈ Det är lätt att prata med hans föräldrar.
Den här pennan går inte att skriva med [-].
≈ Att skriva med den här pennan går inte. ≈ Det går inte att skriva med den
här pennan.
Den här uppsatsen tog så lång tid att bli färdig med [-].
≈ Det tog så lång tid att bli färdig med den uppsatsen. (SAG 1999 3: 606.)
Det är inte helt betydelselöst vilket led som lyfts ur infinitivfrasen utan subjektvalet kan
förorsaka en betydelsenyans. Om vi jämför meningarna (134)–(137) kan vi se hur orsaken
till svårigheterna varierar på grund av vilket satsled som fungerar som subjekt: i (135)
9
Andra termer som har används i litteratur är t.ex. den svenska termen TOUGH-konstruktion (Sundman
1987: 114ff.), oblik konstruktionsväxling (Andersson 2009: 4ff.) och objektslucka (t.ex. Lyngfelt
2002:157ff; Språkriktighetsboken 2005: 284).
30
beror svårigheten på egenskaper hos sonater, i (136) beror svårigheten på egenskaper hos
violinen medan i (137) är det rummets egenskaper som orsakar svårigheter. (Andersson
1989: 19.)
(134)
(135)
(136)
(137)
Det är svårt att spela sonater på den här violinen i det här rummet.
Sonater är svåra att spela på den här violinen i det här rummet.
Den här violinen är svår att spela sonater på.
Det här rummet är svårt att spela sonater i.
5.5 Infinitivers tankesubjekt
Kännetecknande för infinitivfraser är att de inte innehåller något uttryckt subjekt (se
avsnitt 1.2.2). Ändå kan vi tolka infinitivkonstruktioner utan problem eftersom det
underförstådda subjektet, s.k. tankesubjekt, finns ofta uttryckt någon annanstans i
meningen. (Dahl 2003: 112.) Vanligen är det något av leden i den överordnade satsen
som anger infinitivens tankesubjekt. Vilket led som kan fungera som tankesubjekt beror
på infinitivfrasens syntaktiska funktion och hela satsens struktur och betydelse. Oftast är
tankesubjektet inte bara ett syntaktiskt fullvärdigt led i den överordnade satsen utan har
också en semantisk roll både i den överordnade satsen och i infinitivfrasen. Det är också
helt möjligt att det inte finns något led som anger tankesubjektet. Då är tankesubjektet
vanligtvis generiskt. (SAG 1999 3: 609.)
Vilket led som fungerar som infinitivens tankesubjekt kan vanligen tolkas med hjälp av
kontexten. Tankesubjekt kan också komma fram i infinitivfrasen t.ex. genom
kongruensböjning eller val av reflexivt pronomen (SAG 1999 3: 609):
(138)
(139)
Vi lovade honom att vara noggranna.
Vi bad Per att skynda sig. (SAG 1999 3: 609.)
Tolkningen av infinitivens tankesubjekt bör enligt den traditionella grammatiken följa
den s.k. subjektsregeln (se avsnitt 1.2.3). Enligt subjektsregeln är infinitivfrasens
tankesubjekt lika med subjektet i den överordnade satsen. Så är det också i (140) där det
är den överordnade satsens subjekt Martin som löper mer taktiskt, inte t.ex. hans
konkurrenter. (Andersson 1989: 15.)
(140)
Martin besegrade konkurrenterna genom att löpa mer taktiskt (Andersson
1989: 15).
31
Även om tankesubjekt ofta är den överordnade satsens subjekt är subjektsregeln inte
absolut, utan tankesubjektet för infinitiven kan också utgöras av något annat led i den
överordnade satsen eller framgå på något annat sätt i kontexten. Att syfta på något annat
led än subjektet är inte i och för sig fel eller ovanligt och inte heller kan alla infinitiver
som bryter mot regeln anses vara oacceptabla. Subjektsregeln är nämligen tillämplig bara
på vissa typer av infinitivfraser. I praktiken är subjektsregelns omfattning mycket snävare
än vad den traditionella definitionen låter antyda. (Språkriktighetsboken 2005: 313–319;
Lyngfelt 2002: 91; Andersson 1989: 16.) Näst ska vi ta en närmare titt på i vilka
sammanhang subjektsregeln gäller och inte gäller. Först behandlas tankesubjekt för
nominala infinitivfraser, sedan för nexusinfinitiv och sist för adverbiella infinitivfraser.
5.5.1 Tankesubjekt för nominala infinitivfraser
Infinitivfraser som objekt följer ofta subjektsregeln, dvs. de har hela satsens subjekt som
tankesubjekt (Andersson 1994: 110). Detta gäller vid ett stort antal intransitiva verb, t.ex.
planera, försöka, hota, lyckas, börja, sluta. Vid dessa verb är infinitiven alltså
subjektsstyrd. (Andersson 1989: 17.) Se exempel nedan.
(141)
(142)
Krister planerade att åka hem över jul (Andersson 1994: 110).
Olle försökte sätta nytt rekord i tiokamp (Andersson 1989: 17).
Undantag från denna princip är möjliga men inte vanliga: enligt Lyngfelt (2002: 135–
137) kan det förekomma infinitivfraser som objekt som inte följer subjektsregeln, men i
verkliga språkbruket används sådana infinitiver bara marginellt.
När det gäller transitiva verb är det vanligen satsens objekt som fungerar som infinitivens
tankesubjekt. Detta objekt är i många fall ett indirekt objekt som står framför
infinitivobjektet. Infinitivfrasen fungerar då som direkt objekt. Infinitiven är objektstyrd
vid verb som tvinga, ge lov, tillåta, förbjuda, övertala, avråda, be och uppmana. Vid
dessa verb anger det indirekta objektet t.ex. en person som får tillåtelsen eller
uppmaningen eller som hindras av förbudet. (Andersson 1989: 17.)
(143)
(144)
Lisa övertalade honom att bo kvar. [att han skulle bo kvar] (Andersson
1989: 17.)
Man förbjöd eleverna att röka på skolgården. [eleverna får inte röka] (SAG
1999 3: 607.)
32
Det finns vissa bitransitiva verb som inte följer denna huvudprincip. Vid verben lova och
erbjuda är infinitivfrasen vanligen subjektsstyrd även om det finns ett indirekt objekt i
satsen. (Lyngfelt 2002: 139; SAG 1999 3: 612.)
(145)
(146)
Bengt lovade mig att skynda sig.
Hon erbjöd oss att själv ta hand om saken. (SAG 1999 3: 612.)
Dessa verb kan i vissa sammanhang vara tvetydiga. Speciellt verbet lova används ofta
som exempel på ett tvetydigt verb. I (147) kan antingen subjektet (pappa) eller objektet
(Lotta) tolkas som tankesubjekt för infinitivfrasen. Båda analyserna är semantiskt och
pragmatiskt rimliga. Däremot om infinitiven inleds av få, som i (148), kan
satsförkortningen inte analyseras på mer än ett sätt: då är det objektet som fungerar som
infinitivens tankesubjekt. (SAG 1999 3: 61; Andersson 1989: 18.)
(147)
(148)
Pappa lovade Lotta att köpa en glass.
= Pappa lovade Lotta att han skulle köpa en glass.
Eller: Pappa lovade Lotta att hon skulle (få) köpa en glass.
Pappa lovade Lotta att få köpa en glass. (Andersson 1989: 18.)
Vid andra verb har tillägg av verbet få däremot en motsatt inverkan. Vid verb som be och
övertala är infinitivfrasen normalt objektsstyrd (149), men om infinitivfrasen inleds av få
följer den subjektsregeln (150). Tolkningen av tankesubjektet går alltså i motsatt riktning
än vid verbet lova. (Andersson 1989: 18; Lyngfelt 2002: 140–141.)
(149)
(150)
Vi bad honom (om) att sätta sig i soffan. [att han skulle sätta sig i soffan]
Vi bad honom (om) att få sätta oss i soffan. [att vi skulle få sätta oss i soffan]
(SAG 1999 3: 612.)
När infinitivfras fungerar som attribut till ett substantiv är den vanligen inte
subjektsstyrd utan har samma tankesubjekt som substantivet. Tankesubjektet ges då ofta
av någon genitivbestämning till huvudordet. Bestämningen kan realiseras på olika sätt:
Tankesubjektet kan t.ex. ges av ett explicit genitivattribut till huvudordet, som i (151). I
(152) uttrycks possession genom prepositionen med och i (153) genom ett
prepositionsattribut. (Andersson 1989: 19; Lyngfelt 2002: 145.)
(151)
(152)
(153)
Jag avskyr din vana att alltid skylla på andra (Andersson 1989: 19).
Agent 007 med rätt att döda.
En match som betyder /.../ också en chans för hemmafansen att få se
stjärnorna. (Lyngfelt 2002: 145.)
Infinitivattributets tankesubjekt kan också ges av satsens subjekt (154) eller objekt (155).
Det kan också vara så att tankesubjektet inte alls nämns (156). (Lyngfelt 2002: 145;
Andersson 1989: 19.)
(154)
Pia trivs med vanan att stiga upp kl. 6 varje morgon.
33
(155)
(156)
Du har alltid avundats henne förmågan att se oberörd ut. (Andersson 1989:
19.)
Det är så många praktiska problem att lösa (Lyngfelt 2002: 145).
När infinitivfras fungerar som predikativ är tankesubjektet aldrig satssubjektet, utan
tankesubjektet ges indirekt via subjektet. Tankesubjektet kan uttryckas explicit eller
implicit eller det kan också vara generiskt. I (157) är också subjektet självt en
satsförkortning, något som orsakar att predikativets tankesubjekt inte kan vara satsens
subjekt utan tankesubjektet för infinitiven är subjektets tankesubjekt – predikativet och
subjektet har alltså samma tankesubjekt. I (158) kan substantivet (avsikten) betraktas som
verbalsubstantiv med underförstått tankesubjekt – detta underförstådda tankesubjekt är
också infinitivens tankesubjekt. I (159) anges infinitivens tankesubjekt explicit i form av
ett genitivattribut (vår) och i (160) syftar subjektet det på något tidigare nämnt och
infinitivfrasen kan tolkas ha samma tankesubjekt som denna tidigare nämnda predikation.
(Lyngfelt 2002: 141–142.)
(157)
(158)
(159)
(160)
Att bry sig om mormor blev att slippa tänka på det som molade i mig.
Men avsikten var aldrig att lämna tillbaka den.
Vår uppgift blev att tjänstgöra som effektskådespelare
Det innebär nästan att upphöja hästen till en gudomlighet. (Lyngfelt 2002:
141.)
Tankesubjektet för infinitivfraser som predikativ kan ibland ges av ett adverbial som
bildas med för och som anger upplevaren. Till exempel i (161) är det upplevaradverbialet
för mig som anger infinitivens tankesubjekt. (Lyngfelt 2002: 141.)
(161)
Det enda som återstår för mig blir väl att ge mig av /.../ (Lyngfelt 2002:
141).
När infinitivfras fungerar som subjekt är dess tankesubjekt enligt SAG (1999 3: 610)
”normalt den referent som upplever eller som har nytta/skada av det som anges av
infinitivfrasen”. Lyngfelt (2002: 198) anser dock att tolkningen av infinitivers
tankesubjekt inte är lika enhetlig och grammatiskt systematisk som det framställs i SAG,
utan att det finns mer flexibilitet hos subjektsinfinitiverna.
Normalt är subjektsinfinitivens tankesubjekt generiskt (162), sammanfaller med talaren
(163) eller framgår av kontexten på något sätt (164). I vissa fall kan en infinitivfras ha ett
så oklart tankesubjekt att den kan sägas helt och hållet sakna tankesubjekt (165).
Tolkningen baserar sig alltid på kontexten, och därför kan exakt samma mening ha ett
annat tankesubjekt i något annat textsammanhang, t.ex. tankesubjektet i (163) kunde i
passande sammanhang också vara något annat än talaren. (Lyngfelt 2002: 196–197.)
34
(162)
(163)
(164)
(165)
Att dricka sig berusad ökar risken för slaganfall.
Att sjunga på svenska är en självklarhet.
Sex år tog det att skriva den roman som nu föreligger i en mycket bra
svenska översättning av Rose-Marie Nielsen.
Att tvätta tar upp till 40 procent av hushållselen. (Lyngfelt 2002: 196–197.)
Tankesubjektet för subjektsinfinitiver kan i vissa fall vara betecknat explicit, t.ex. med ett
objekt (166) eller med ett bundet adverbial (167)–(168). Enligt Lyngfelt (2002: 197) är
detta dock tämligen ovanligt och frekvensen av sådana fall är åtminstone i hans material
låg. (SAG 1999 3: 610; Lyngfelt 2002: 197.)
(166)
(167)
(168)
(169)
Att segla roade honom mest av allt.
Nog var det sympatiskt av dig att ställa upp för oss. (SAG 1999 3: 610.)
I en boxares själ ligger det att kunna ta emot varje slag och lida nederlag.
Att resa de 200 kilometerna till Izjevsk skulle kosta halva hennes pension
på 360 000 rubel. (Lyngfelt 2002: 197.)
Speciellt vid en rad adjektiv, t.ex. lätt, svår, bekväm, möjlig och lämplig, eller vid vissa
verb, t.ex. gå och stå, ges infinitivers tankesubjekt ofta i form av ett upplevaradverbial.
Upplevaradverbialet sätts dock inte alltid ut, speciellt om det är fråga om en ospecificerad
person, dvs. infinitivfrasens handling är lätt eller svår för vem som helst (Andersson 1989:
19; Andersson 1994: 111):
(170)
(171)
(172)
Det är lätt för dig att säga att vi skall jobba hårdare. [du säger] (Andersson
1994: 110.)
Det går inte (för barn) att öppna det här låset. [barn öppnar]
Det är svårt (för vem som helst) att spela sonater på den här violinen.
(Andersson 1989: 19.)
5.5.2 Nexusinfinitivers tankesubjekt
När infinitivfrasen fungerar som nexusinfinitiv är tolkningen av tankesubjekt enkel: När
infinitivfrasen ingår i en objekt med infinitiv-konstruktion är det den överordnade satsens
objekt som är tankesubjekt för infinitiven (173). När det gäller konstruktionen subjekt
med infinitiv är det den överordnade satsens subjekt som är tankesubjekt för infinitiven
(174). (Andersson 1989: 17.)
(173)
(174)
Lotta såg honom resa bort. [han reser bort]
Han sågs resa bort. [han reser bort] (Andersson 1989: 17.)
35
Många verb som anger påstående eller åsikt tar ofta ett reflexivt objekt, dvs. tankesubjekt
till infinitiven är samtidigt både objekt och subjekt i den överordnade satsen, t.ex.:
(Andersson 1989: 17):
(175)
Hon trodde sig ha vunnit (Andersson 1989: 17).
Verbet låta konstrueras alltid med objekt med infinitiv, och således är tankesubjektet
vanligen satsens objekt. Vid verbet låta i betydelsen ’föranlåta’ kan objektet dock
utelämnas om detta anger icke-specifik referent. Således kan infinitivens tankesubjekt
vara en medvetet handlande agent som antingen framgår av sammanhanget, som
snickaren i (176), eller som är obestämd, som i (177). (Andersson 1989: 18; SAG 1999
3: 578.)
(176)
(177)
Krister lät snickaren reparera soffan.
Krister lät reparera soffan. (Andersson 1989:18.)
5.5.3 Tankesubjekt för adverbiella infinitivfraser
När adverbiella infinitivfraser förekommer i satser utan objekt följer både bundna (178)
och fria adverbial (179) normalt subjektsregeln (Lyngfelt 2002: 176). När det gäller fria
adverbial kan det förekomma några undantag, men jag återkommer till dessa avvikelser
lite senare.
(178)
(179)
Hon uppfostrades till att sikta högt.
Adjunkten försvann ut i nästa rum för att ordna argumenten. (Lyngfelt
2002: 176.)
Om det förekommer ett mellanliggande objekt, följer de bundna adverbialen inte
subjektsregeln utan då är det objektet som utgör infinitivens tankesubjekt. De fungerar
alltså enligt samma mönster som bitransitiva verb (se avsnitt 5.5.1). (Lyngfelt 2002: 176.)
(180)
Men allmänt brukar jag avråda folk från att köpa alltför små bilar/.../
(Lyngfelt 2002: 177).
När infinitivfrasen fungerar som bundet adverbial vid adjektiv eller particip följer den
vanligen subjektsregeln. Infinitivens tankesubjekt är nämligen det adjektiviska
huvudordets predikationsbas som oftast är satsens subjekt. Infinitiver är vanligen
subjektsstyrda oberoende av om de inleds med en preposition eller inte. (Lyngfelt 2002:
159.) Se exempel nedan.
36
(181)
(182)
Eva är van vid att dricka en kopp kaffe efter maten.
Ove är beredd att hjälpa till. (Andersson 1989: 18.)
När adjektivets predikationsbas inte sammanfaller med satsens subjekt är inte heller
infinitivfrasen subjektsstyrd. Till exempel i (183) är infinitivfrasen objektsstyrd eftersom
det är satsens objekt som fungerar som adjektivets predikationsbas. (Lyngfelt 2002: 160.)
(183)
När UK inte ansåg honom kvalificerad för att delta i London-OS/.../
(Lyngfelt 2002: 161).
En adverbiell infinitivfras kan också fungera som bestämning till adjektiv eller particip i
en konstruktion som betraktas vara härledd ur subjektsinfinitiv, s.k. tough movementkonstruktion (se 5.4.2) (Lyngfelt 2002: 157). Se exempel nedan.
(184)
(185)
(186)
Frågan var enkel att svara på [-] (Lyngfelt 2002: 155).
Ett vapen är inte så dumt att ha [-] (Lyngfelt 2002: 157).
Stolen är lätt (för dig) att bära [-] (SAG 1999 3: 611).
Subjektet i (184)–(186) är ett led som ingår i infinitivfrasen och därför kan inte subjektet
vara infinitivens tankesubjekt utan tankesubjektet måste finnas någon annanstans i
kontexten. Infinitivfrasens tankesubjekt kan anges av ett bundet adverbial, som i (186),
men om ett sådant adverbial saknas är tankesubjektet vanligen generiskt (likadant som
för subjektsinfinitiver, se avsnitt 5.5.1). I stället för subjektet kan det underförstådda ledet
i infinitivfrasen i vissa fall också motsvara objektet i den överordnade satsen. Då kan
infinitivfrasens tankesubjekt vara den överordnade satsens subjekt (187) eller ett indirekt
objekt (188). (SAG 1999 3: 611–612; Lyngfelt 2002: 158).
(187)
(188)
Jag fann henne lätt att tala med [-] (Lyngfelt 2002: 158).
Jag gav honom den att sitta på [-] (SAG 1999 3: 612).
Tankesubjekt för fria adverbial anges huvudsakligen av satsens subjekt, oberoende av
om satsen innehåller ett objekt eller inte. Subjektsregeln gäller främst för infinitivfraser
som fungerar som omständighetsadverbial, dvs. infinitivfraser som anger tid, sätt eller
någon annan omständighet. (Andersson 1989: 20; Lyngfelt 2002: 176.)
(189)
Ingvar Carlsson försökte även lugna letterna med att säga att Sverige vid
väpnat angrepp inte skulle lämna Baltikum i sticket (Lyngfelt 2002: 177).
Också infinitivfraser med betydelse av avsikt är oftast subjektsstyrda, som i (190). I vissa
fall kan tankesubjekt för avsiktsadverbial anges också av objektet. Objektsstyrda
avsiktsadverbial förekommer vid verb som skicka ngn, sända ngn och ge ngn ngt och ofta
tillsammans med platsadverbial, som utomlands i (191). Det är tämligen vanligt att de
37
objektsstyrda avsiktsadverbialen står utan preposition (192). (SAG 1999 3: 590, 613;
Andersson 1989: 21.)
(190)
(191)
(192)
Han skickade sin fru till Sverige för att lära sig leva utan henne.
Vi skickar studenterna utomlands för att lära sig forskningsmetodik.
(Andersson 1989: 21.)
Vi skickade henne att köpa cigaretter åt oss (SAG 1999 3: 613).
På grund av alterneringen mellan subjekts- och objektsstyrning kan det ibland uppstå
tvetydiga meningar. T.ex. i (193) kan tankesubjektet för infinitiven vara antingen
subjektet jag eller objektet dem – båda tolkningarna är möjliga. (Lyngfelt 2002: 177.)
(193)
Jag hade själv tagit hit dem för att skapa en trevlig atmosfär (Lyngfelt 2002:
177).
= /.../ för att jag skulle skapa en trevlig atmosfär.
Eller: /.../ för att de skulle skapa en trevlig atmosfär.
Tankesubjektet för fria adverbial kan också vara styrt av något annat led än subjekt eller
objekt. Helt acceptabelt anses t.ex. talaktsadverbial som alltid styrs av talaren (Lyngfelt
2002: 182):
(194)
För att använda hans eget uttryck, så är hon inte hans typ (Lyngfelt 2002:
182).
De ovanstående exemplen anses sällan felaktiga, även om de inte alla följer
subjektsregeln. Det som däremot ofta betraktas som brott mot subjektsregeln är att en
utsatt eller underförstådd agent styr en infinitivfras i passiv sats. (Andersson 1989: 20;
Lyngfelt 2002: 182.)
(195)
?Husen skyddas mot röta genom att impregnera virket med giftig färg
(Andersson 1989: 20).
I (195) motsvarar den passiva satsens underförstådda agent subjekt i en motsvarande aktiv
sats, och denna agent är infinitivens tankesubjekt. Det är alltså inte subjektet husen som
är tankesubjekt till impregnera, utan tankesubjektet är agenten till skyddas (dvs. den som
skyddar). Agentsstyrda infinitiver är omdiskuterade och många språkvårdare anser att
man borde följa subjektsregeln även i passiva satser. Om man vill följa subjektsregeln
här, måste man konstruera (195) som en fullständig sats eller byta subjekt i den
överordnade satsen. Se alternativa meningar nedan. (Andersson 1989: 16, 20, 23.)
(196)
(197)
(198)
Husen skyddas mot röta genom att man impregnerar virket med giftig färg.
Husen skyddas mot röta genom att virket impregneras med giftig färg.
Man skyddar husen mot röta genom att impregnera virket med giftig färg.
(Andersson 1989: 20.)
Lyngfelt (2002: 186) påpekar dock att det inte är enbart syntax som avgör vilket led som
fungerar som tankesubjekt utan också semantik spelar en stor roll i tolkningen. Det
38
inanimata subjektet husen i (195) kan inte vara tankesubjekt av den orsaken att infinitiven
kräver ett animat tankesubjekt. Det är alltså inte ens semantiskt möjligt att subjektet skulle
fungera som infinitivers tankesubjekt. (Lyngfelt 2002: 186.) På grund av olika semantiska
faktorer är risken för missförstånd i agentsstyrda infinitivfraser, såsom i (195), antagligen
inte speciellt hög, för om semantik och syntax pekar starkt åt olika håll är det väl det
semantiskt rimligaste alternativet som vi väljer.
Agentstyrda infinitivfraser kan anses vara gränsfall: vissa språkvårdare accepterar dem,
medan andra anser dem inte godtagbara och föredrar att följa subjektsregeln. Som helt
felaktiga anses däremot (199)–(202), där en adverbiell infinitivfras styrs av något annat
satsled än subjektet i en aktiv sats eller tankesubjektet finns i den tidigare kontexten.
Sådana här satser kan leda till förvirring eller löje, men ibland också till direkta
missförstånd, såsom i (202) där sammanhanget visar att det inte är maskinen som har
arbetat i två år utan uppfinnaren. (Andersson 1989: 15–16.)
(199)
(200)
(201)
(202)
*Kylskåpen börjar fungera genom att ansluta det till elnätet.
*För att kunna se in i apparaten finns det ett hål på framsidan.
*Gurkorna måste du koka upp ordentligt efter att ha legat i ättikslag i en
vecka.
*Efter att i två år ha arbetat på detta är maskinen alltså nu klar. (Andersson
1989: 15–16.)
Regelbrott som dessa sker speciellt när satsen innehåller ett formellt subjekt, som i (200),
eller när infinitivfrasen är spetsställd, som i (200) och (202) (Lyngfelt 2002: 182). Enligt
Lyngfelt (2002: 184) är speciellt de regelbrott där infinitivfrasen är spetsställd tämligen
acceptabla. Detta förklaras av textlingvistiska skäl: När infinitivfrasen förekommer i
fundamentet knyter man den till känd information, dvs. något som han nämnts tidigare
eller kommer fram på något annat sätt i kontexten, inte till satsens subjekt. Efterställda
adverbiella infinitivfraser associeras däremot lättare till subjektet. (Lyngfelt 2002: 184–
185.) Om vi jämför t.ex. följande meningspar kan vi betrakta hur satsen med ett spetsställt
adverbial (203) känns mer acceptabel än satsen med ett efterställt adverbial (204).
(203)
(204)
Genom att flytta en produktionslinje till fabriken i Italien blir en del
personal överflödig.
*En del personal blir överflödig genom att flytta en produktionslinje till
fabriken i Italien. (Lyngfelt 2002: 184.)
Spetsställningen förorsakar sällan problem så länge tankesubjektet bara är tillräckligt
framträdande i sammanhanget. Spetsställningen kan dock vålla problem om det inte är
tydligt vilket led tankesubjektet syftar på. Otydligheter kan uppstå t.ex. om skribenten
39
börjar satsen utan att veta hur han kommer att avsluta den (Åkermalm 1970: 184). Det är
kanske bäst att lyda Åkermalms råd (1970: 195) och undvika spetsställning speciellt när
meningen har en invecklad byggnad som gör det svårt för läsaren att veta vilket led
tankesubjektet syftar på.
Brott mor subjektsregeln gynnas som sagt också av formellt subjekt. Om den överordnade
satsen innehåller ett formellt subjekt, kan infinitiven inte följa subjektsregeln eftersom
det formella subjektet inte kan fungera som infinitivens tankesubjekt. Tankesubjektet kan
istället finnas i det egentliga subjektet (205) eller uttryckas explicit i satsen, t.ex. med ett
adverbial (206). (Lyngfelt 2002: 187–188.)
(205)
(206)
För att komma dithän /.../ krävs det att vi litar på den enkla människan.
För att hålla rätt kurs på natten borde det ha varit viktigt för dem att veta
vilka stjärnor som låg på himmelsekvatorn /.../ (Lyngfelt 2002: 188.)
5.5.4 Regelbrott tolereras
Subjektsregeln och dess omfattning har diskuterats mycket av olika språkvårdare och
-forskare, t.ex. av Erik Wellander (1973: 250–252), Erik Andersson (1989), Catharina
Grünbaum
(1996:
145–147)
och
Mikael
Reuter
(1996:
13–15)
samt
i
Språkriktighetsboken (2005: 311–319). Det verkar inte finnas en enhetlig föreställning
om vad som är acceptabelt och vilka fall som ska uppfattas som regelbrott, utan
språkvårdare förhåller sig på olika sätt till subjektsregelns tillämpning: vissa striktare,
andra liberalare. Det som har förorsakat mest språkvårdsdiskussion är de fria adverbiella
infinitivfraser som inte följer subjektsregeln utan den s.k. agentregeln. Vissa anser att
agentstyrda infinitivfraser är oacceptabla eftersom de lätt kan förorsaka missförstånd eller
åtminstone reta språkkänslan om det inte är helt givet vad tankesubjektet syftar på. Å
andra sidan finns det konstruktioner som anses fullt acceptabla även om de inte följer
subjektsregeln: t.ex. objektsstyrda infinitivfraser eller talaktsadverbial anses sällan som
regelbrott. Subjektsregeln borde alltså inte ses som deskriptiv generalisering som går att
tillämpa i varje fall, utan den är hellre en normföreställning som har en relativt snäv
omfattning. (Andersson 1989: 16, 23: Lyngfelt 2002: 86ff.)
40
Det har anförts olika slags argument för subjektsregelns upprätthållande, vilka baserar på
två olika tankar: den ena är att regelbrott orsakar missförstånd och den andra att regelbrott
stör språkkänslan och orsakar därmed irritation eller löje. Det första argumentet,
tydlighetsaspekten, verkar vara det viktigaste. Lyngfelt (2002: 88) påpekar dock att det
bara sällan finns riktigt tvetydiga fall – också exemplen på sådana verkar vara få. Enligt
honom bryter språkbrukare normalt inte mot regeln utan brott mot subjektsregeln
förekommer enbart när innebörden ändå framgår klart i sammanhanget. (Lyngfelt 2002:
88.) Också Wellander (1973: 252) anser att om tankesubjektet bara framgår tydligt någon
annanstans i meningen förorsakar det inte några svårigheter med begripandet.
Det andra argumentet, störd språkkänsla, har ingenting att göra med missförstånd utan
om att meningen känns intuitivt felaktig. Även om innebörden uppfattas korrekt, kan brott
mot subjektsregeln orsaka irritation eller löje hos läsaren, såsom mening (207). Risken
för allvarliga missförstånd är dock ganska liten: innebörden uppfattas eftersom den
konkurrerande tolkningen är orimlig (även om den är möjlig). (Lyngfelt 2002: 89.)
(207)
Tanter och farbroder går med sina fyrbenta älsklingar till de sandlådor som
är avsedda för småbarnen, för att där orena (Wellander 1973: 251).
Subjektsregeln är en normativ regel som inte följs av alla infinitiver. Vissa undantag kan
dock anses vara mer acceptabla än andra. De som inte räknas som brott mot
subjektsregeln är talaktsadverbial och objektstyrda infinitiver – de kan sägas vara säkra
undantag. Detsamma gäller
fall där infinitivens tankesubjekt anges av ett
upplevaradverbial eller när tankesubjektet är generiskt. De fall som däremot har betraktats
felaktiga och som också har orsakat språkvårdsdiskussion är agentstyrda infinitiver.
(Andersson 1989: 16, 23; Lyngfelt 2002: 92.)
Man kan också ifrågasätta om det är brott mot subjektsregeln som förorsakar
tolkningssvårigheter. Lyngfelt (2002: 191) påstår nämligen att det sällan är brott mot
subjektsregeln som gör en mening störande, utan de meningar som retar språkkänslan har
oftast också andra brister. Som exempel på en icke-välformad mening ger han exempel
(208). Han anser att även om meningen kan anses bryta mot subjektsregeln stör den i
första hand på grund av bristande symmetri. (Lyngfelt 2002: 191–192.)
(208)
Målet har varit att producera en betongfärg med god vidhäftning till
underlaget och kort torktid utan att för den skull torka i burken (Lyngfelt
2002: 191).
41
Det behöver alltså inte vara brott mot subjektsregeln som gör en mening störande eller
irriterande utan den kan vara misslyckad också annars. Lyngfelt (2002: 192) anser att ett
semantiskt/pragmatiskt motiverat regelbrott gör inte en mening ogrammatisk om den bara
annars är välformad.
Lyngfelt (2002: 318) är redo att ifrågasätta subjektsregelns existens – även om han
medger att det finns en stark tendens till att adverbiella infinitiver har satsens subjekt som
tankesubjekt. I många fall är syntax dock inte den viktigaste faktorn för tolkningen av
tankesubjekt: Pragmatiska faktorer spelar en viktig roll när det gäller spetsställda
infinitivfraser, och när det gäller efterställda infinitiver är objektstyrning helt vanligt.
Infinitivfraser kan inte heller vara subjektsstyrda när satsen innehåller ett formellt subjekt
– då är tankesubjektet det egentliga subjektet eller ett element inom det. Semantiska
faktorer kan vara avgörande när det gäller tolkningen av passiva satser – detta sker
speciellt om satsens subjekt är inanimat och infinitivfrasen kräver en animat agent.
(Lyngfelt 2002: 318–319.)
5.6 Infinitivfrasen i förhållande till bisatsen
Enligt Dahl (2003: 111) kan en satsförkortning betraktas som ”en hopdragen version av
bisatsen med samma funktion”. En sådan definition ger lätt intrycket att alla
satsförkortningar går att parafrasera med fullständiga bisatser. Detta stämmer dock inte
eftersom vissa typer av infinitivfraser aldrig kan ersättas med en bisats. Det finns
beskrivningar av förhållandet mellan infinitivfrasen och bisatsen, men under vilka
omständigheter infinitivfrasen går att parafrasera med en bisats har inte undersökts
uttömligt. I detta avsnitt redovisas hur infinitivfrasen beskrivs i förhållande till bisatsen i
litteraturen. Vilka infinitivfraser som är möjliga att parafrasera med en bisats kommer att
testas i den empiriska delen av den här avhandlingen. Resultaten av testet redogörs för i
avsnitt 6.4.
Infinitivfrasen liknar betydelsemässigt en narrativ bisats. De att-inledda infinitivfraser
som fungerar i nominala funktioner kan därför i många fall parafraseras med en narrativ
bisats utan att betydelsen ändras anmärkningsvärt. (SAG 1999 3: 607; Jörgensen &
42
Svensson 1987: 120.) Till exempel infinitivfras som subjekt vid adjektiv eller particip är
i de flesta fall utbytbar till en att-sats (209). Detsamma gäller också infinitivfras som
objekt, både vid monotransitiva (210) och bitransitiva verb (211).
(209)
(210)
(211)
Det var hyggligt av dig att komma.
Jfr: Det var hyggligt av dig att du kom. (SAG 1999 3: 607.)
De beslöt att gå hem.
Jfr: De beslöt att de skulle gå hem.
Han lärde sig att vara lydig.
Jfr: Han lärde sig att han skulle vara lydig. (Jörgensen & Svensson 1987:
120.)
Det går inte alltid att byta en nominal infinitivfras mot en bisats. Till exempel i (212)–
(215) kan infinitivfrasen inte parafraseras med en att-inledd bisats. (Jörgensen &
Svensson 1987: 120.)
(212)
(213)
(214)
(215)
Han försökte att lyfta bordet.
Hon började leta efter sina glasögon.
De fick lov att gå hem.
Det är förbjudet att röka i hissen. (Jörgensen & Svensson 1987: 120.)
Enligt SAG (1999 3: 607) är verben i (212)–(214) sådana som kräver att infinitivens
tankesubjekt är identiskt med satssubjektet, och i sådana fall kan narrativ bisats inte
användas. En annan förklaring till varför infinitiverna i (212)–(213) inte kan omskrivas
kan vara att de innehåller en verbkedja (försökte att lyfta respektive började leta).
Hjälpverb + infinitiv bildar alltså en syntaktisk enhet (Hultman 2003: 144). Det är bara
rimligt att det inte går att byta en del av en syntaktisk enhet mot en annan slags
konstruktion. I (215) kan infinitivfrasen inte omskrivas eftersom den anger aktionen i sig,
något som betyder att aktionen är oberoende av vem som utövar den (SAG 1999 3: 606).
Infinitivfrasen är inte heller direkt utbytbar till en bisats i de fall där det överordnade
verbet förutsätter i sin betydelse att objektet är identiskt med infinitivfrasens tankesubjekt,
t.ex. verbet tvinga ngn (till) i (216). I dessa fall är det vanligen bara en infinitivfras som
kan användas. (SAG 1999 3: 607.)
(216)
Han tvingade henne (till) att hålla ett plenarföredrag.
Jfr: *Han tvingade henne att hon höll ett plenarföredrag. *Han tvingade
henne att plenarföredraget varade 45 minuter. (SAG 1999 3: 607.)
När det gäller fria adverbiella infinitivfraser går de oftast att parafrasera med bisatser,
oberoende av vilken preposition de inleds med. I (217)–(219) har infinitivfrasen
parafraserats med en deskriptiv bisats och i (220) med en temporal bisats. Infinitivfraser
43
styrda av prepositionen för kan i allmänhet parafraseras med en final bisats (221) men
ibland också med en koncessiv bisats (222) (Jörgensen & Svensson 1987: 120).
(217)
(218)
(219)
(220)
(221)
(222)
Man fuktar luften i bastun genom att slå vatten på de heta stenarna.
Jfr: Man fuktar luften i bastun genom att man slår vatten på de heta
stenarna
Man vinner bara kortsiktiga fördelar med att undanhålla uppgifter.
Jfr: Man vinner bara kortsiktiga fördelar med att man undanhåller
uppgifter.
Vaktmästaren höll uppsikt över entrén utan att lämna sin plats vid disken.
Jfr: Vaktmästaren höll uppsikt över entrén utan att han lämnade sin plats
vid disken.
Jag gick efter att ha låst dörren.
Jfr: Jag gick efter (det) att/sedan jag hade låst dörren. (Lindberg 1980:
207.)
Han gick hem för att vila sig en stund.
Jfr: Han gick hem för att han skulle vila sig en stund.
För att bara vara sju år var han mycket försigkommen. (Jörgensen &
Svensson 1987: 120.)
Jfr: Trots att/Fastän han var bara sju år var han mycket försigkommen.
Objekt med infinitiv kan omskrivas med bisatser inledda med att, hur eller när. Vid
omskrivningen blir det gamla objektet subjekt i den fullständiga bisatsen och utelämnas i
den överordnade satsen (Andersson 1989: 17).
(223)
(224)
(225)
Experten förklarade problemet vara ur världen.
Jfr: Experten förklarade att problemet var ur världen.
Lotta såg honom resa bort.
Jfr: Lotta såg hur han reste bort.
Vi hörde tåget avgå.
Jfr: Vi hörde när/hur/att tåget avgick. (Andersson 1989: 17.)
Även om de flesta objekt med infinitiv kan omskrivas med en bisats finns det också
undantag. Vid verbet låta kan objekt med infinitiv nämligen inte omskrivas med en bisats:
(Lindberg 1098: 208.)
(226)
Vi lät barnen stanna uppe en stund till (Lindberg 1980: 208).
Jfr: *Vi lät att barnen stannade uppe en stund till.
44
6 Analys och resultat
I detta kapitel presenteras hurdana infinitivfraser som finns i den utvalda korpusen, dvs.
i Hufvudstadsbladet 2014. Analysen har delats enligt forskningsfrågor i fyra delar som
behandlas i varsitt avsnitt (för exakta forskningsfrågor se kapitel 2): Först, i avsnitt 6.1,
beskrivs allmänna egenskaper i infinitivfrasernas struktur. Intresset riktas speciellt mot
de bestämningar som det infinita verbet tar och deras inbördes ordning. Därefter, i avsnitt
6.2, presenteras vilka syntaktiska funktioner infinitivfraserna i materialet har, varefter, i
avsnitt 6.3, analyseras hur infinitivfrasernas tankesubjekt kan tolkas och om infinitiverna
följer subjektsregeln. Sist, i avsnitt 6.4, redovisas vilka infinitivfraser i materialet som
kan parafraseras men en motsvarande bisats och vilka som inte går att omskriva.
6.1 Strukturell analys av infinitivfraser i Hufvudstadsbladet 2014
Infinitivfrasens allmänna strukturella kännetecken presenteras i avsnitt 5.1. I detta avsnitt
behandlas infinitivfrasens struktur i undersökningsmaterialet närmare: Först, i 6.1.1,
presenteras de olika satsled som kan ingå i en infinitivfras varefter ordföljden i
infinitivfrasen tas upp till närmare granskning (6.1.2). Sedan presenteras hurdana
lyftningskonstruktioner som förekommer i materialet. Satser med satsfläta behandlas i
6.1.3 och satser med tough movement i 6.1.4. Sist förklaras hur infinitivmärket att
används i materialet (6.1.5).
6.1.1 Det infinita verbets bestämningar
Vilka satsled som kan ingå i en infinitivfras beror i hög grad på det infinita verbets valens,
dvs. vilka bestämningar verbet måste eller kan ta, t.ex. objekt, bundna predikativ och
bundna adverbial. Därtill kan infinitivfrasen också ta s.k. fria bestämningar, t.ex. fria
predikativ eller fria adverbial. (SAG 1999 3: 254, 257.)
45
Som kortast och enklast består infinitivfrasen bara av huvudordet, dvs. av ett verb i
infinitiv. Infinitiven kan antingen stå ensam eller inledas med infinitivmärket att:
(1)
(2)
Trion lyckas fly och detta inledande spår följs aldrig upp och får ingen
förklaring.
Den sortens publicitet får massan att reagera, tror hon.
Det är också möjligt att det infinita verbet består av en verbkedja. I materialet består
verbkedjor av två infinita verb, av vilka det första är ett hjälpverb (3)–(4). Det infinita
verbet är tvådelat också när det gäller ha + supinum, som i (5).
(3)
(4)
(5)
Det känns otroligt att få spela finalen.
Porosjenko har sagt att han hoppas kunna träffa Putin där.
Tillsammans misstänks de ha ordnat finansiering för Trevoc.
Det infinita verbet kan ta partikeladverbial som står direkt efter verbet. Verb + partikel
bildar en helhet och fungerar semantiskt som ett verb. Partikelverb kan ensamt bilda en
infinitivfras. Också lexikaliserade verbförbindelser har en likadan, enhetlig betydelse
även om de består av flera ord. Exempel på båda fallen nedan.
(6)
(7)
(8)
Senast i veckan var hon på vippen att ge upp, men nu står klänningarna
uppställda på rad och ser läckra ut.
Domprost Matti Pikkarainen säger att det viktiga är att kyrkans dörrar står
öppna om någon har behov av att tala ut.
Det här är Messis stora chans att en gång för alla ta kål på det där spöket
som säkerligen gäckar honom i det undermedvetna.
Det är vanligt att det infinita verbet tar objekt. Objektets längd och struktur kan dock
variera mycket, från en enkel nominalfras till en bisats. Nedan några exempel på
infinitivfras med objekt (objektet är markerat med fet stil).
(9)
(10)
(11)
(12)
(13)
Lydande någon gentlemannaregel som för länge sedan gått förlorad för
mänskligheten skonar de flesta ryggen, vilket gör att jag för det mesta lyckas
upptäcka dem.
ECB:s chef Mario Draghi berättade om beslutet att sänka styrräntan.
Logga in på eHbl på dator, eHbl på läsplatta eller mobil för att läsa de
återpublicerade historiska numren av Hufvudstadsbladet.
Företaget säger sig vilja hjälpa konsumenter att både undvika
matförgiftningar och undvika att slänga bort mat som är fullt ätbar.
Sockerproducenter har använt tekniken för att kontrollera att sockerbetor
inte farit illa under lagringen.
(12) är ett bra exempel på hurdana relationer det kan finnas mellan olika infinitivfraser.
Infinitivfraser kan vara samordnade med varandra som undvika matförgiftningar och
undvika att slänga bort mat som är fullt ätbar. Därtill är det relativt vanligt med
underordnade infinitivfraser, dvs. att en infinitivfras utgör ett satsled i en annan
46
infinitivfras. I (12) fungerar infinitivfrasen att slänga bort mat som är fullt ätbar som
objekt till undvika i den överordnade infinitivfrasen.
Också bundna adverbial är vanliga i infinitivfraser. De bundna adverbialen i materialet
anger t.ex. tid, rum eller någon annan omständighet. Se exemplen nedan (adverbialen är
markerade med fet stil).
(14)
(15)
(16)
(17)
Hustrun Marina (Hadewych Minis) ansätts emellertid av skuldkänslor och
då maken är borta släpper hon in honom och låter honom rentav hålla till i
en uthusbyggnad i trädgården.
På klubblagsnivå kunde Maradona inte mäta sig med Messi, delvis
beroende på att han hade så många problem utanför planen, men Maradona
gjorde något Messi inte varit i närheten av att göra ännu, nämligen att föra
Argentina till VM-titeln.
Med invasionen öppnades äntligen vägen för de allierade styrkorna att
befria Europa från nazisterna.
De spelare som står under kontrakt får tillåtelse att förhandla med andra
klubbar.
Vissa verb kan också ta bundna predikativ. Predikativ förekommer oftast vid kopula-verb
(bli och vara), men det finns också andra verb som kan ta predikativ. Det förekommer
både subjektspredikativ (18)–(19) och objektspredikativ (20)–(21) i materialet.
(18)
(19)
(20)
(21)
Vincent van Gogh (1853–1890) anses vara en av expressionismens främsta
föregångare.
Det är början till ett infernaliskt spel som eskalerar då Borgman tar av daga
husets trädgårdsmästare för att snart, nu maskerad och prydlig, även vinna
makens sympatier och bli anställd som ny trädgårdsmästare.
Med en skarp varning till Ryssland om att inte använda energi som ett vapen
avslutade G7-länderna toppmötet i Bryssel.
Då Tony Granholm i HBL (24.5) i sin insändare avslutar med följande
slutsats ”Att förvandla Finland till en mot Ryssland militariserad zon vore
den dyraste och dummaste bottenlösa penningbrunnen i Finlands historia”
visar han på okunskap i landets samtidshistoria.
Infinitivfraser kan innehålla fria adverbial som anger olika slags omständigheter. De fria
adverbialen kan i vissa omständigheter påminna om bundna adverbial men de skiljer sig
från bundna genom att de är de mindre beroende av verbet. De fria adverbial som finns i
materialet anger t.ex. tid, sätt, rum, avsikt, medel eller följeslagare. Nedan exempel på
olika fria adverbial.
(22)
(23)
(24)
Numera går det inte att odla potatis eller grönsaker i vår trädgård, med
undantag av nässlor och senapskål. [rum]
Genom att mäta PSA-värde med hjälp av ett blodprov kan man få veta om
prostatan växer eller inte, men för att få veta om det är fråga om cancer
eller inte behövs ett vävnadsprov. [medel]
Redan tidigare har italienska Lega Nord låtit förstå att man lämnar EFD
för att samarbeta med Le Pen. [avsikt]
47
(25)
Upplägget är lika enkelt som genialiskt, att tillsammans med en grupp
bosnier som på 90-talet hamnade i Närpes följa med BosnienHercegovinas avgörande VM-kvalmatcher på tv och åka med några av dem
till Litauen för den alla sista bortamatchen i kvalet. [följeslagare]
6.1.2 Ordföljden
Ordföljden i infinitivfraser i Hufvudstadsbladet 2014 följer i regel de principer som har
beskrivits i avsnitt 5.1: Om infinitivmärket förekommer i en infinitivfras, står det alltid
först. Huvudordet (dvs. det infinita verbet) står näst. Det är dock möjligt att ställa vissa
bestämningar (vanligen satsadverbial) mellan infinitivmärket och huvudordet. Efter
huvudordet står eventuella efterställda bestämningar, först de bundna och sedan de fria.
Ordföljden åskådliggöras i schema 2 nedan med några exempelmeningar.
Infinitiv-
Framförställda
märket
bestämningar
Huvudord
Partikeladvl
Övr. bundna
Fria
bestämningar
bestämningar
att
utpressa
varandra
att
bli
bortglömd
att
hoppa
på det bosnisk-
med två
österbottniska
matcher kvar av
tåget
ett historiskt
kval
att
inte
använda
energi som ett
vapen
att
tala
att
vinna
ut
titeln
på ärkefiendes
mark
SCHEMA 2: Ordföljden i infinitivfraser i Hufvudstadsbladet 2014
Framförställda bestämningar verkar vara sällsynta, eftersom det finns bara några belägg
där det står något mellan infinitivmärket och huvudordet. Oftast är den framförställda
bestämningen ett kort satsadverbial (t.ex. inte) men som framgår av exemplen (26)–(31)
är det möjligt att placera också längre adverbial mellan infinitivmärket och huvudordet
(framförställda bestämningar är markerade med fet stil).
48
(26)
(27)
(28)
(29)
(30)
(31)
Med det sagt är det dock bara att andlöst beundra den självklara virtuositet
med vilken studentensemblen förverkligade ett partitur, som i tidernas
morgon ansågs höra till de mest krävande man kunde tänka sig.
Det här är Messis stora chans att en gång för alla ta kål på det där spöket
som säkerligen gäckar honom i det undermedvetna.
Aarnio misstänks ha tagit emot tiotusentals euro i mutor för att genom sin
tjänsteställning medverka till att Helsingforspolisen köpte av Trevoc
utrustning, samtidigt som Aarnio själv var inblandad i företagets
verksamhet.
Det är inte fel att med nostalgi och tacksamhet minnas dem som gav sitt liv
och sin hälsa på Normandies stränder eller på andra krigsscener
Det är början till ett infernaliskt spel som eskalerar då Borgman tar av daga
husets trädgårdsmästare för att snart, nu maskerad och prydlig, även vinna
makens sympatier och bli anställd som ny trädgårdsmästare.
Upplägget är lika enkelt som genialiskt, att tillsammans med en grupp
bosnier som på 90-talet hamnade i Närpes följa med BosnienHercegovinas avgörande VM-kvalmatcher på tv och åka med några av dem
till Litauen för den alla sista bortamatchen i kvalet.
Att också längre bestämningar kan placeras mellan infinitivmärket och huvudordet är lite
överraskande eftersom tidigare beskrivningar av infinitivfrasens struktur ger intrycket att
det är bara korta led som kan placeras framför det infinita verbet. Till exempel SAG
(1999: 563) ger exempel på bara tämligen korta framförställda bestämningar och nämner
inte ens att också långa och tunga led kan i vissa fall placeras framför huvudordet.
Strax efter huvudordet står de närmast bundna bestämningarna, dvs. partikeladverbial,
reflexiva pronomen, objekt, bundna predikativ och bundna adverbial. Sist i frasen står
olika fria bestämningar, oftast fria adverbial.
Infinitivfraser är i regel högertunga: de längsta och tyngsta leden står i slutet av frasen (i
de två sista spalterna), medan de led som placeras i början av frasen vanligen är relativt
korta. Att längre bestämningar kan placeras framför huvudordet verkar förutsätta att
också slutet av frasen innehåller tunga och långa led. Således är också de infinitivfraser
som innehåller långa framförställda bestämningar i linje med den allmänna tendensen att
tunga led placeras helst i slutet av satsen.
49
6.1.3 Satser med satsfläta
Vid infinitivfraser kan det förekomma lyftningskonstruktioner, dvs. konstruktioner där
ett led lyfts ur infinitivfrasen och görs till subjekt i den överordnade satsen (närmare om
lyftningskonstruktioner se avsnitt 5.4). En lyftningskonstruktion är satsfläta, som enligt
mina resultat inte verkar vara någon frekvent företeelse. I materialet förekommer det
nämligen bara få belägg på satser där ett led som hör till infinitivfrasen har placerats i
början av den överordnade satsen. I alla de belägg som finns fungerar infinitivfrasen
antingen som objekt eller som nexusinfinitiv. Enligt SAG (1999 3: 599–601) kan också
infinitivfras som postponerat subjekt, predikativ eller bundet adverbial splittras, men
belägg på sådana satsflätor finns inte i mitt material. De led som har splittrats från
infinitivfrasen och spetsställts i början av satsen är antingen objekt (bisatsen att platsen
/.../ i (32)) eller adverbial (t.ex. tillsammans i (33)) i infinitivfrasen.
(32)
(33)
Att platsen femton år senare skulle vara scen för bittra politiska
demonstrationer hade jag svårt att tro[-]. [infinitivfras som objekt]
Tillsammans misstänks de ha ordnat finansiering för Trevoc. [infinitivfras
som nexusinfinitiv]
När satsflätor förekommer i relativa satser har de ingenting att göra med spetsställning
utan konstruktionen är nödvändig eftersom det korrelat som det relativa pronomenet
syftar på motsvarar ett led i infinitivfrasen (se avsnitt 5.4.1). I alla de belägg som finns i
materialet är det utbrutna ledet (dvs. relativsatsens korrelat) objekt i infinitivfrasen. Några
exempel nedan (infinitivfraserna och de utbrutna leden är markerade med fet stil).
(34)
(35)
(36)
Sympatiskt men förutsägbart drama om en mammas (Judi Dench) desperata
letande efter det barn [som] hon tvingades ge [-] till adoption.
Finland måste samla sig på nytt och leva upp till de höga förväntningar
som invånarna har rätt att ställa [-] på landets ledning.
På klubblagsnivå kunde Maradona inte mäta sig med Messi, delvis
beroende på att han hade så många problem utanför planen, men Maradona
gjorde något [som] Messi inte varit i närheten av att göra [-] ännu,
nämligen att föra Argentina till VM-titeln.
6.1.4 Satser med tough movement
Infinitivfraser kan sakna en bestämning också vid en annan lyftningskonstruktion, dvs.
vid tough movement (se avsnitt 5.4.2). Tough movement förekommer i materialet oftast
50
vid adjektiv som värderar subjektet men som egentligen inte beskriver subjektet på något
sätt. Däremot finns det inga belägg vid particip eller rent beskrivande adjektiv. Det
underförstådda ledet i infinitivfrasen är i vartenda fall objekt. Som framgår av (37)–(39)
kongruerar predikativet (svåra, underbar och värd) alltid med subjektet i satsen.
(37)
(38)
(39)
Kauppi säger att fall som det i Uleåborg är svåra att förutsäga [-].
Romamittfältaren är underbar att skåda[-].
– Nu har jag lärt mig att också en vild tanke kan vara värd att testa [-]...
Konstruktionen förekommer också vid verbet gå10. Också här är det objektet i
infinitivfrasen som har lyfts ur och gjorts till subjekt i den överordnade satsen.
(40)
Quite An Avenger gör ett nytt internationellt försök med Jorma Kontio i
sulkyn och V75 går att spela [-] i Finland.
Jfr: Det går att spela V75 i Finland.
Tough movement kan enligt SAG (1999 3: 602) förekomma också vid andra verb än gå,
t.ex. vid duga, passa och ta (lång) tid, men belägg på sådana finns inte i materialet.
6.1.5 Användningen av infinitivmärket att
De olika syntaktiska och lexikaliska omständigheter som avgör hur infinitivmärket att
används har presenterats i avsnitt 5.3. I huvudsak följer också infinitivfraserna i mitt
material dessa principer och användningen av infinitivmärket att beror i hög grad på
vilken satsledsfunktion infinitivfrasen har i den överordnade satsen. I de flesta funktioner
(dvs. subjekt, predikativ, attribut, nexusinfinitiv eller adverbial) är användningen entydig,
men när infinitivfras fungerar som objekt är användningen mer varierande. Då beror
användningen av att speciellt på lexikaliska faktorer.
Infinitivmärket att används alltid när infinitivfrasen fungerar som subjekt. Detta berör
både de fall där infinitivfrasen står i fundamentet och när infinitivfrasen är ett postponerat
led. Enligt SAG (1999 3: 596–597) är användningen av att obligatoriskt när
infinitivfrasen fungerar som postponerat led och optionellt när infinitivfrasen är
fundament. I materialet finns det dock ingen som helst variation när infinitivfrasen står i
Betydelsen hos gå är här ’vara möjlig’. När gå används som rörelseverb är konstruktionen inte möjlig
(Lyngfelt 2002: 206).
10
51
fundamentet utan också då förekommer infinitivmärket utan undantag. Orsaken till detta
kan vara att subjektsinfinitiver förekommer utan att bara i vardaglig stil eller i vissa
talesätt (Thorell 1973: 144). Nedan ett par exempel på användningen av att vid
subjektsinfinitiver.
(41)
(42)
Det känns otroligt att få spela finalen, det är känslomässigt stort.
Då Tony Granholm i HBL (24.5) i sin insändare avslutar med följande
slutsats ”Att förvandla Finland till en mot Ryssland militariserad zon vore
den dyraste och dummaste bottenlösa penningbrunnen i Finlands historia”
visar han på okunskap i landets samtidshistoria.
Också när infinitivfrasen fungerar som predikativ eller som attribut verkar användningen
av infinitivmärket vara vanligast. Åtminstone i mitt material finns det inga belägg på
infinitivfraser i dessa funktioner utan att. SAG (1999) tar inte ställning till användningen
av att när infinitivfrasen fungerar som predikativ men konstaterar att användningen av att
är obligatoriskt när infinitivfrasen är attribut (SAG 1999 3: 596).
(43)
(44)
Minimimålsättningen för Roni Ollikainen är att ta sig till final och de tre
sista omgångarna i EM. [infinitivfras som predikativ]
Nu har vi också alla möjligheter att förhindra oönskade graviditeter.
[infinitivfras som attribut]
Infinitivfras står alltid utan att när det är fråga om nexusinfinitiv. Som SAG (1999 3: 580)
konstaterar är detta ju karakteristiskt för nexusinfinitiv och en av de egenskaper som
skiljer nexusinfinitiv från infinitivfras i andra funktioner (se 5.2.3). Nedan ett exempel på
subjekt med infinitiv.
(45)
Penningtvätten tros hänga samman med att det i Aarnios ägo har påträffats
stora mängder egendom vars ursprung han inte har kunnat ge en
tillfredsställande förklaring till.
Infinitivfras som adverbial verkar alltid ha infinitivmärke. Detta beror i hög grad på att
infinitivfrasen nästan alltid är rektion till en preposition. Också i de fall där prepositionen
har lämnats bort förekommer att.
(46)
(47)
För att få delta i släckningsverksamheten bör du vara minst 18 år och ha
gått grundutbildningen på 60 timmar.
Då gällde fallet misstankar om att han hade hjälpt en prostituerad att
bedriva sin verksamhet.
När infinitivfrasen fungerar som objekt beror användningen av att på det överordnade
verbet. Om det överordnade verbet är ett verb som liknar hjälpverb (t.ex. bruka, börja,
försöka) används inte infinitivmärket. Däremot används infinitivmärket vid verb som
också annars kan ta objekt (en nominalfras med substantiviskt huvudord). Sådana verb är
t.ex. förtjäna, gilla och välja. Också vid lexikaliserade verbförbindelser och
52
adjektiv/particip förekommer infinitivmärket. Nedan exempel på infinitivfras som objekt
med eller utan infinitivmärke.
(48)
(49)
(50)
Nu försöker hon göra medvetna val men vill inte predika om hur man ska
leva.
Jag har alltid gillat att spela i Finland.
På grund av min dåliga syn kan jag inte ta ut pengar i bankautomaten, så
jag är tvungen att gå till närmaste bankkontor när jag behöver kontanter,
säger Sirkka Raatikainen.
I regel används infinitivmärket vid infinitivfras som objekt som presenterats ovan. Det
finns dock ett par undantag. Verbet lyckas kan nämligen ta infinitivfras med eller utan
infinitivmärke (se avsnitt 5.3). Växlingen är dock möjlig endast när prepositionen med
har utelämnats framför infinitivfrasen (SAG 1999 3: 597). Enligt resultaten utelämnas
infinitivmärket när infinitivfrasen står direkt intill lyckas (51) eller när det står ett
satsadverbial mellan dem (52). Däremot när det står ett TSR-adverbial mellan lyckas och
infinitivfrasen, förekommer infinitivmärket (53).
(51)
(52)
(53)
Lydande någon gentlemannaregel som för länge sedan gått förlorad för
mänskligheten skonar de flesta ryggen, vilket gör att jag för det mesta
lyckas upptäcka dem.
Lehtonen och Lahti lyckades inte ta sig vidare
Anna Gullichsen – mest känd för sina omtyckta barnböcker om Saga Blom
– lyckas med konststycket att skapa en rolig familjepjäs som hedrar
sommarteatertraditionen, men som också rymmer lekfulla
samtidsreferenser.
Ett likadant undantag verkar vara verbet hoppas. Verbet kan inte bara ta en infinitivfras
som objekt utan också en nominalfras som objekt (t.ex. Finland hoppas på stöd från
övriga EU-länderna). När hoppas tar infinitivfras som objekt kan prepositionen på
utelämnas och därmed blir användningen av infinitivmärket optionellt. I materialet finns
det bara ett belägg med hoppas som överordnat verb och där står infinitivfrasen utan att:
(54)
Porosjenko har sagt att han hoppas kunna träffa Putin där.
6.2 Syntaktisk analys av infinitivfraser i Hufvudstadsbladet 2014
Infinitivfrasen har en mångsidig funktion: den kan fylla de flesta funktioner liksom en
nominalfras (dvs. subjekt, objekt, predikativ och attribut), men det finns också funktioner
53
som är karakteristiska just för en infinitivfras (t.ex. nexusinfinitiv). Därtill kan
infinitivfrasen fungera som adverbial. (se 5.2; SAG 1999 3: 564ff.)
Den allra allmännaste funktionen för en infinitivfras är enligt mitt material adverbial, dvs.
infinitivfras fungerar som bundet eller fritt adverbial. Infinitivfras som objekt är den näst
vanligaste funktionen. Det verkar också vara relativt vanligt med infinitivfras som subjekt
eller attribut, medan belägg på nexusinfinitiv är betydligt färre. Också som predikativ
verkar infinitivfrasen fungera bara sällan. Jämförelsen är dock inte generell på grund av
mina analysgrunder: om jag skulle ha tagit med också de fall där infinitivfras förekommer
som objekt till hjälpverb, skulle det ha ökat antalet belägg på infinitivfras som objekt
avsevärt. Eftersom redan materialinsamlingen har begränsat beläggen så betydligt, är det
inte möjligt att dra några allmänna slutsatser om funktionernas inbördes frekvens.
Resultaten kan inte heller generaliseras av den orsaken att materialet är relativt litet.
Näst presenteras de olika funktioner som en infinitivfras tar i undersökningsmaterialet.
De olika syntaktiska funktionerna presenteras i frekvensordning efter antalet belägg i
materialet.
6.2.1 Infinitivfras som adverbial
Adverbial är den allmännaste syntaktiska funktionen för en infinitivfras i mitt material. I
detta avsnitt presenteras både de fall där infinitivfrasen fungerar som adverbial och de fall
där infinitivfrasen fungerar som rektion till en preposition, dvs. i adverbial. Denna
kombination har jag gjort därför att i många fall står infinitivfras som rektion utan
preposition, och således är gränsen mellan infinitivfras som adverbial och infinitivfras i
adverbial flummig.
I analysen kommer infinitivfras som adverbial och infinitivfras i adverbial alltså inte att
skiljas åt eftersom funktionen är oftast likadan vare sig infinitivfrasen inleds med en
preposition eller inte. Det som däremot kommer att behandlas skilt är fria och bundna
adverbial. Infinitivfras som bundet adverbial förekommer vid olika verb eller
54
lexikaliserade verbförbindelser och vid olika adjektiv och adjektiviska particip11. De fria
adverbialen är däremot mindre knutna till verbet. Gränsdragningen mellan bundet och
fritt är dock inte alltid lätt att göra. Jag kommer inte att behandla djupgående distinktionen
mellan bundna och fria adverbial eftersom det inte har så mycket att göra med denna
undersökning. Ett par diskutabla fall tar jag dock upp.
Först presenteras de fall där infinitivfras fungerar som bundet adverbial och sedan de fall
där infinitivfras fungerar som fritt adverbial.
5.2.1.1 Bundna adverbial
Infinitivfras fungerar som bundet adverbial till olika verb eller verbförbindelser. Vissa av
dessa verb tar inte andra bundna bestämningar, t.ex. objekt, utan deras enda bundna
bestämning är infinitivfras som bundet adverbial. Prepositionen kan i vissa fall utelämnas
framför infinitivfrasen, som prepositionen med i (56) (hjälpa till med ngt).
(55)
(56)
En Marvel-hjälte som det redan börjar gå slentrian i när man envisas med
att göra fortsättning på fortsättning.
Örat har återskapats med hjälp av celler från Vincent van Goghs släktingar,
celler som sedan hjälpt till att ta fram en datoriserad modell av örat.
Den största verbgruppen i mitt material som tar infinitivfras som bundet adverbial är de
verb som också tar en annan bunden bestämning, dvs. ett objekt. Sådana verb är t.ex.
hjälpa ngn (med) ngt, tvinga ngn (till) ngt eller få ngn att göra ngt. Prepositionen kan
förekomma framför infinitivfrasen (57), men i de flesta fall har prepositionen utelämnats
(58)–(60).
(57)
(58)
(59)
Men om det är så här bra väder har jag inget emot att tävla i Finland.
Då gällde fallet misstankar om att han hade hjälpt en prostituerad att
bedriva sin verksamhet.
– Det här G7-mötet bör bestämt uppmana Ryssland att lägga ned det här
vapnet, sade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso redan på
sin presskonferens inför mötet i förrgår.
11
I huvudsak följer jag SAGs (1999 3: 583–591) kategorisering av adverbiella infinitiver. Vissa
språkforskare anser dock att bundna adverbial inte hör till kategorin adverbial. De bundna adverbial som
utgör verbkomplement kunde också behandlas i samband med objekt och de bundna adverbial som fungerar
som bestämningar till adjektiv kunde också betraktas som adjektivbestämningar.
55
(60)
Förra sommaren hann Roni Ollikainen bara få till två tävlingar och fyra
uppmätta hopp innan en ljumskskada tvingade honom att packa ihop
säsongen.
Om verbet passiveras blir det semantiska objektet (den som blir uppmanad respektive
tvingad) subjekt i satsen:
(61)
(62)
Invånarna i staden Moncton uppmanades att låsa dörrarna och hålla sig
inomhus.
Fredsvillkoren var hårda, utöver stupade och sårade tvingades Finland att
avstå delar av Karelen (andra gången), annekteringen av Porkala,
krigsskadestånd till Sovjet samt återuppbyggande av hus och infrastruktur.
I (55)–(62) fungerar infinitivfrasen obestridligt som bundet adverbial. Däremot vid verbet
använda är det inte alltid lika klart om infinitivfrasen är ett bundet eller ett fritt adverbial.
(63)–(64) ligger på en gråzon mellan bundna och fria adverbial. Tvetydigheten beror på
det vilket led som anses vara infinitivfrasens predikationsbas: är det t.ex. tekniken eller
sockerproducenter som kontrollerar sockerbetor i (64)? Om det är objekten tekniken i
(64) och konstgjort luktsinne i (63) som kontrollerar sockerbetor respektive detekterar
giftiga gaser kan infinitivfraserna anses vara bundna. Däremot om det är subjektet i satsen
(dvs. rymdforskningen respektive sockerproducenter) som detekterar respektive
kontrollerar, är infinitiverna närmare fria adverbial. Om man ersätter infinitivfraserna
med motsvarande nominalfraser, kan de lättare identifieras som bundna adverbial.
(63)
(64)
Rymdforskningen har använt konstgjort luktsinne för att detektera giftiga
gaser i andningsluften under rymdfärder.
Jfr: Rymdforskningen har använt konstgjort luktsinne för detektering av
giftiga gaser /.../.
Sockerproducenter har använt tekniken för att kontrollera att sockerbetor
inte farit illa under lagringen.
Jfr: Sockerproducenter har använt tekniken för kontrollering /.../.
Också adjektiv och adjektiviska particip kan ta infinitivfras som bundet adverbial. Vid
vissa adjektiv och particip används prepositionen, vid andra används den inte. Några
exempel nedan.
(65)
(66)
(67)
EU-kommissionen vill använda fler leverantörer, bland annat USA är
intresserat av att leverera mer energi till Europa.
Vi som är emot deras politik måste vara bättre på att argumentera.
– Jag är beredd att betala 6–7 euro i månaden i bankavgifter, det är en
skälig summa.
Infinitivfras som bundet adverbial till adjektiv har ett led underförstått om detta är
identiskt med subjektet i den överordnade satsen (tough movement-konstruktion) (se
56
avsnitt 5.4.2). I materialet finns två belägg på infinitivfraser som bundet adverbial där
objektet är underförstått vid ett värderande adjektiv (svår, underbar).
(68)
(69)
Kauppi säger att fall som det i Uleåborg är svåra att förutsäga [-].
Romamittfältaren är underbar att skåda [-].
Infinitivfrasen kan också fungera som adverbiell bestämning till en gradadverbial.
Konstruktionen verkar dock vara ovanlig, eftersom det finns endast två belägg på sådana
konstruktioner i materialet. Infinitivfrasen används som adverbiell bestämning för att
karakterisera normen som gradadverbet, alldeles för låg respektive för främlingsfientligt,
anger. Infinitivfrasen inleds ofta med prepositionen för (71) men prepositionen kan i vissa
fall utelämnas (70).
(70)
(71)
Serien är egentligen alldeles för låg att passa in i ett så krävande spel som
Toto75 ändå är.
För Timo Soinis kompis Farage hänger det inte på att UKIP skulle vara för
främlingsfientligt för att accepteras i ECR.
5.2.1.2 Fria adverbial
Fria adverbial kan ibland påminna om bundna adverbial men det som skiljer dem åt är att
de fria adverbialen är mindre knutna till verbet, de hör inte till verbets valens. Infinitivfras
som fritt adverbial är inte en homogen grupp utan infinitivfrasens betydelse kan variera
beroende av vilken preposition den inleds av (se avsnitt 5.2.2). Infinitiven kan t.ex. ange
avsikt eller någon omständighet vid handlingen. Även om det finns ett flertal olika
prepositioner som kan förekomma framför infinitivfrasen framgår det av materialet att
vissa prepositioner är klart vanligare än andra.
Alla fria adverbialen i materialet inleds alltid av en preposition och de anger antingen
avsikt eller någon omständighet, t.ex. sätt eller tid. Den allra vanligaste typen är
avsiktsadverbialen som inleds med för att. Detta stämmer med det som redan Åkermalm
(1970: 183) har konstaterat om de olika typernas vanlighet (se avsnitt 5.2.2). Ett par
exempel på avsiktsadverbial nedan.
(72)
Hon spelade bra, men jag gjorde allt vad jag kunde för att vinna och är
väldigt nöjd, sade Halep i seger-intervjun på Parisgruset.
57
(73)
Messi har som bekant bott halva livet i Barcelona där han bland annat i
unga år fick hormonbehandling för att bli lite längre än prognoserna
förutspådde.
Även om infinitivfrasen som fritt adverbial kan ange en bred skala olika omständigheter,
anger de flesta adverbialen i materialet sätt. Vanligen inleds infinitiverna med genom att.
(74)
(75)
(76)
Att sy har hon lärt sig genom att sy mycket, att designa genom att läsa
modereportage och bloggar.
Rumäniens Simona Halep är fjärdeseedad i turneringen i Frankrike och har
infriat förväntningarna genom att ta sig till karriärens första Grand Slamfinal.
Han inledde säsongen redan i april med att hoppa 7,99 m i medvind (+2,2
m/s) i Florida.
Det finns bara fyra belägg på omständighetsadverbial som anger någon annan
omständighet än sätt. Två av dessa adverbial anger tid och inleds med efter att, som i (77),
medan två anger avsaknad och inleds med utan att, som i (78).
(77)
(78)
Efter att ha skramlat med vapen vid östgränsen har han redan två gånger
storslaget annonserat reträtt (mobiliseringen börjar hur som helst kosta för
mycket).
Sjarapova har finalrutinen och vinnarvanan, men Halep har de senaste åren
gjort en övertygande klättring på världsrankningen och rumänskan har
tagit sig till morgondagens final utan att förlora ett enda set på vägen.
Det finns också ett fritt adverbial som inte hör till de vanligaste typerna av adverbiella
infinitivfraser. Adverbialet består av i stället för + infinitivfras, och det anger alternativ:
(79)
ECB:s mål med åtgärderna är klart, tanken är att få fart på ekonomin och
förmå bankerna att låna ut sina pengar i stället för att placera likvida medel
hos centralbanken.
6.2.2 Infinitivfras som objekt
Objekt är den andra allmännaste funktionen för en infinitivfras och det finns ett stort antal
olika verb som kan ta infinitivfras som objekt. För det första kan infinitivfras fungera som
objekt vid verb som kan ta också nominalfras (med substantiviskt huvudord) som objekt
(se 5.2.1; SAG 1999 3: 570). Sådana verb är t.ex. besluta, gilla, undvika och värdesätta.
När dessa verb tar infinitivfras som objekt, tar de inga andra bundna bestämningar.
(80)
(81)
Alla ministrar som bär det största ansvaret för oredan i landet har antingen
själva beslutat att sluta, sökt sig utomlands eller blivit petade.
I den åldern värdesätter man statusprylar och att vara som alla andra.
58
(82)
Jag har alltid gillat att spela i Finland.
Den allra vanligaste verbgruppen som tar infinitivfras som objekt i materialet är
hjälpverbsliknande verb, t.ex. börja, bruka och fortsätta. Dessa fall är med i
undersökningen även om de infinitivfraser som fungerar som objekt vid egentliga
hjälpverb har uteslutits (se kapitel 3). De hjälpverbsliknande verben skiljer sig från de
egentliga hjälpverben på det sättet att de kan uppträda också självständigt. Se exempel på
infinitivfras som objekt vid hjälpverbsliknande verb nedan.
(83)
(84)
(85)
Orsakerna har varit varierande, men ingen statsminister har suttit perioden
ut sedan man börjat tillämpa den nya grundlagen på regeringsbildningen.
Vi ger aldrig upp utan fortsätter bara att kämpa, säger Kingsforwarden
Tyler Toffoli.
Päivi Lindholm säger sig förstå bankernas svåra sits och att de behöver få
in mer pengar, men hon tycker inte att det är rätt att höja bankavgifterna
för vanliga bankkunder.
Också verben lyckas och hålla på räknas i den här undersökningen som verb som tar
infinitivfras som objekt, även om de inte annars tar direkt objekt (utan ett
prepositionsobjekt med prepositionen med). Analysen grundar sig på denna syn, även om
det enligt SAG (1999 3: 584–585) finns också en alternativ tolkningsmöjlighet för dessa
verb, nämligen att infinitivfrasen fungerar i bundet adverbial vid dessa verb (ofta utan
preposition), t.ex. lyckas (med) att fly, hålla på (med) att byggas. Nedan några exempel
på infinitivfraser som objekt vid lyckas och hålla på.
(86)
(87)
(88)
Trion lyckas fly och detta inledande spår följs aldrig upp och får ingen
förklaring.
I historiens största landstigningsoperation lyckades de allierade styrkorna
den 6 juni 1944 bryta Hitlers kustförsvarslinje i Normandie.
Faktiskt heter det att storebror Salmela – av misstag – höll på att hänga sig
på riktigt.
Också verbförbindelser kan ta infinitivfras som objekt. Belägg på sådana är dock få i
materialet. De vanligaste verbförbindelser som förekommer i materialet är vara tvungen
och ha svårt.
(89)
(90)
(91)
– På grund av min dåliga syn kan jag inte ta ut pengar i bankautomaten, så
jag är tvungen att gå till närmaste bankkontor när jag behöver kontanter,
säger Sirkka Raatikainen.
Brittiska UKIP:s ordförande Nigel Farage stod för en brakseger i EU-valet,
men han har svårt att hitta folk som vill samarbeta med honom.
Senast i veckan var hon på vippen att ge upp, men nu står klänningarna
uppställda på rad och ser läckra ut.
59
Också bitransitiva verb, dvs. verb som tar två objekt, kan ta infinitivfras som direkt objekt.
I materialet finns det bara ett belägg på detta, och där är det indirekta objektet ett reflexivt
pronomen.
(92)
Att sy har hon lärt sig genom att sy mycket, att designa genom att läsa
modereportage och bloggar.
Märk att i (92) är infinitivfrasen placerad avvikande i fundamentet. Vanligen står
infinitivfras som objekt på objektets ordinarie plats.
Infinitivfras kan förekomma som objekt också vid adjektiv, även om detta gäller bara ett
litet antal adjektiv (se avsnitt 5.2.1). I materialet förekommer infinitivfras som objekt bara
vid adjektivet värd:
(93)
Nu har jag lärt mig att också en vild tanke kan vara värd att testa /.../
6.2.3 Infinitivfras som subjekt
Subjekt är den tredje vanligaste funktionen för en infinitivfras i materialet. Infinitivfras
som subjekt är placerad antingen som fundament (94) eller som postponerat led senare i
satsen (95)–(96). Märk att det formella subjektet det står alltid på subjektets ordinarie
plats när infinitivfrasen är postponerad. (5.2.1; SAG 1999 5: 566.)
(94)
(95)
(96)
Att betala en räkning på ett bankkontor kostar 5–7 euro.
– Det är enormt svårt att sätta pris på sådana här plagg.
– Det går inte att göra resultat med våld i längdhopp.
Enligt materialet är infinitivfrasen oftast placerad som postponerat subjekt, eftersom de
fall där infinitivfrasen står i fundamentet är betydligt färre (bara 4 belägg). Detta är
förståeligt eftersom de flesta infinitivfraser som subjekt är långa och tunga led – oftast de
längsta och tyngsta leden i hela satsen – och därför placeras de helst i slutet av satsen. Att
postponera subjekt beror ju på den allmänna tyngdlagen: lätta led placeras före långa och
tunga led (Jörgensen & Svensson 1987: 143). De vänstertyngda satser där infinitivfras
står i fundamentet associeras lätt med stelt skriftspråk (Jörgensen & Svensson 1987: 145),
något som tidningstexter antagligen försöker undvika.
Infinitivfras som postponerat subjekt är vanlig i satser med adjektiv eller particip som
predikativ. Dessa predikativ kan ta det bundna adverbialet för + ngn, som anger
60
upplevaren i handlingen, t.ex. bankerna i (99). Detta s.k. upplevaradverbial förekommer
dock bara i två belägg i mitt material något som kan antyda att användningen inte är så
allmän. Upplevaren i handlingen kan ju komma fram också på något annat sätt i
kontexten.
(97)
(98)
(99)
– Det är alltid härligt att rida på derbybanan i Ypäjä.
Förvisso kan det vara frestande att se filmen som en samhällelig allegori
som attackerar en bornerad borgerlighet.
Det blir dyrare för bankerna att hålla sina likvida medel hos centralbanken
och om det är en situation som pågår länge kommer det att få effekt på
avgifterna för depositionskunderna.
Predikativ är dock inte alltid en adjektivfras utan i två fall är verbfrasens predikativ en
nominalfras. Nominalfrasen, en glädje i (100) och en plåga i (101)(100), värderar den
aktion som infinitivfrasen anger. Båda meningarna följer den allmänna tyngdlagen:
infinitivfrasen står postponerad eftersom den är det längsta ledet i hela satsen. Om vi
konstruerar mening (101) till en bassats kommer det ännu tydligare fram hur dåligt det
skulle fungera med en framförställd subjektsinfinitiv.
(100)
(101)
– Hon var alltid på gott humör, det var en glädje att märka att hon var på
jobbet, säger Lähde.
– För en patient med en smärtsam urinvägsinfektion är det en plåga att
vänta på långsamma bakterieodlingar för att få rätt behandling så för dem
är en elektronisk näsa en fin uppfinning, säger Roine.
Jfr: Det är en plåga att vänta på långsamma bakterieodlingar. #
Jfr: ?Att vänta på långsamma bakterieodlingar är en plåga. #
Infinitivfras som subjekt förekommer också vid verb som gå (bra)(för ngn) och ta (så
och så lång tid)(för ngn) samt vid verbförbindelsen ligga i ngns intresse:
(102)
(103)
(104)
Däremot går det bra att delta i släckning av mark- eller skogsbränder eller
hjälpa till vid trafikolyckor oberoende av hur gammal du är.
– Jag skulle gissa att det tar tre till fem år att få fram en apparat som kan
användas på till exempel hälsostationer.
Ligger det i finländarnas intresse att skjuta ner idéer direkt?
Som framgår av (94)–(104) fungerar infinitivfrasen som subjekt i olika slags satser och
vanligen som postponerad. Den kan förekomma i satser med predikativ eller vid ett fåtal
verb (eller verbförbindelser). Gemensamt för alla är att infinitivfrasen alltid anger satsens
predikationsbas.
61
6.2.4 Infinitivattribut
En tämligen vanlig funktion för en infinitivfras i materialet är också attribut.
Infinitivfrasen fungerar som efterställt attribut till en nominalfras och kan förekomma
antingen ensamt eller med en preposition. Jag har använt Lyngfelts (2002: 144ff.)
kategorisering och indelat infinitivattributen i materialet i tre typer: relativattribut,
identifierande attribut och fyllnadsattribut (närmare om dessa tre typer se avsnitt 5.2.1).
Belägg på relativattribut är få i materialet. Huvudordet motsvarar nämligen ett utelämnat
objekt i infinitivfrasen bara i två belägg. I (105) är nominalfrasens huvudord en
substantiv, varningstecken, och i (106) ett självständigt pronomen, annat. Det som skiljer
relativattribut från de två andra typerna är att de påminner om relativa bisatser eftersom
infinitivfrasen beskriver huvudordet på ett likadant sätt som en relativ bisats (jämför
meningarna nedan).
(105)
(106)
Det finns egentligen inga varningstecken för vänner och familj att läsa av
[-].
Jfr: /.../ inga varningstecken som vänner och familj kunde läsa av.
De traditionella spanska partierna har ändå fått annat att tänka på [-] än
självständighetsplanerna.
Jfr: /.../ annat som de ska tänka på än självständighetsplanerna.
Det finns en konstruktion i materialet som också kunde klassificeras som relativattribut,
nämligen konstruktionen ha (något) att göra. Enligt Lyngfelt (2002: 149) kan
konstruktioner som (107) utan vidare betraktas som en relativ infinitiv. Det som gör mitt
belägg (108) problematiskt är att attributet helt och hållet saknar huvudord. Men om man
tänjer lite på gränserna kan (108) betraktas som infinitivattribut till implicita nominal.
Som Lyngfelt (2002: 149) påpekar kan ett sådant fall åtminstone inte klassificeras på
något annat sätt. En annan möjlighet är att betrakta konstruktionen som en lexikaliserad
fras som inte går att kategorisera överhuvudtaget.
(107)
(108)
Den solidaritet som nu predikas och kallas internationell har ingenting med
arbetarklass att göra (Lyngfelt 2002: 149).
Men det går inte att jämföra för fallen är alltid kulturbundna, har [-] att
göra med kvinnans ställning i samhället, säger hon.
Belägg på den andra typen, identifierande attribut, finns inte avsevärt fler än
relativattribut. Till identifierande attribut hör de attribut som betecknar samma sak som
sitt huvudord och på något sätt preciserar huvudordets innebörd (5.2.1; Lyngfelt 2002:
62
144). En sådan predikativ relation har infinitivfrasen och nominalfrasens huvudord i
(109)–(111). Identifierande attribut kan förekomma antingen med eller utan preposition.
(109)
(110)
(111)
ECB:s chef Mario Draghi berättade om beslutet att sänka styrräntan.
Möjligheterna till, och i vissa fall kanske också en vilja att ge sig in i,
diskussioner om konkreta åtgärder, är säkert begränsade.
Planerna på att skapa allt större gymnasier får tummen ner av rektorerna i
landets svenskspråkiga gymnasier.
Den vanligaste typen av infinitivattribut i materialet är den tredje typen,
fyllnadsattributen. Gränsen mellan identifierande attribut och fyllnadsattribut är inte
alltid klar, men det som skiljer dessa två typer är att fyllnadsattributen inte betecknar
samma sak som sitt huvudord utan de fungerar som bestämningar till huvudordet.
Fyllnadsattributen är också mer benägna att ta preposition. (5.2.1; Lyngfelt 2002: 144.)
Fyllnadsattributens huvudord är ofta avledda av verb eller adjektiv. När huvudordet är ett
verbalsubstantiv förhåller sig fyllnadsattributet till sitt huvudord likadant som ett objekt
(112) eller bundet adverbial (113) till satsens verb. Ofta inleds attributen med en
preposition.
(112)
(113)
Domprost Matti Pikkarainen säger att det viktiga är att kyrkans dörrar står
öppna om någon har behov av att tala ut.
Jfr: /.../ om någon behöver tala ut.
Med en skarp varning till Ryssland om att inte använda energi som ett
vapen avslutade G7-länderna toppmötet i Bryssel.
Jfr: varna Ryssland för att inte använda energi som ett vapen
I materialet finns det bara ett adjektivavlett huvudord, möjlighet, som dock förekommer
flera gånger i materialet. I dessa konstruktioner påminner infinitivfrasens och
huvudordets relation närmast egentliga subjektets och predikativets relation (jämför
konstruktionerna nedan).
(114)
(115)
Nu har vi också alla möjligheter att förhindra oönskade graviditeter.
Jfr: Nu är det möjligt att förhindra oönskade graviditeter.
Det är inte alltför ofta man har möjlighet att stifta bekantskap med
holländsk film.
Jfr: Det är inte alltför ofta möjligt att stifta bekantskap med holländsk film.
Fyllnadsattributen kan också förekomma vid övriga substantiv som inte är avledningar. I
dessa fall kan infinitivfrasen vara inledd av en preposition. Några exempel på
fyllnadsattribut vid icke-avledda substantiv nedan.
(116)
Det sägs ibland att tröskeln för att ta till vapen är högre för militärer än för
politiker eftersom militärerna vet vad kriget kostar i människoliv och
lidande.
63
(117)
(118)
(119)
(120)
Alla borde prisa honom och någon borde hitta på en term för att beskriva
hur han spelar fotboll.
Trots att han alltså blir blott 27 år i sommar känns det som hans absolut
bästa chans att bli ”Leo” med hela det argentinska folket.
Huvudet hängde, steget fanns inte där och lusten att spela verkade vara som
bortblåst
Med invasionen öppnades äntligen vägen för de allierade styrkorna att
befria Europa från nazisterna.
Infinitivattribut står vanligtvis direkt efter sitt huvudord. Men om huvudordet tar också
det bundna upplevaradverbialet för + ngn placeras detta alltid före infinitivfrasen, som i
(120).
6.2.5 Nexusinfinitiv
Nexusinfinitiv är den enda satsledsfunktion som bara kan fyllas av infinitivfras (5.2.3;
SAG 1999 3: 575). Till nexusinfinitiv hör två olika konstruktioner: subjekt med infinitiv
och objekt med infinitiv. Av dessa två konstruktioner verkar subjekt med infinitiv vara
vanligare eftersom det i materialet finns betydligt färre belägg på objekt med infinitiv (4
respektive 12 belägg).
Det finns inga belägg på nexusinfinitiv vid verb som anger omedelbar perception (t.ex.
se, höra, känna). Detta kan bero på att materialet består bara av tidningstexter, där
användningen av sådana konstruktioner kanske inte är lika vanligt som i några andra
genrer. Subjekt med infinitiv förekommer således bara vid verb som anger påstående
eller åsikt, t.ex. anse, anta, misstänka, uppge. Några exempel på subjekt med infinitiv
(subjektet är markerat med fet stil):
(121)
(122)
(123)
På sikt antas en elektronisk näsa också spara pengar genom att man slipper
vissa dyra laboratorieodlingar.
Ett stort pådrag pågick i går i New Brunswick i sydöstra Kanada där polisen
jagade en 24-årig man som misstänks ha skjutit ihjäl tre poliser och
skottskadat två.
Vincent van Gogh (1853–1890) anses vara en av expressionismens främsta
föregångare.
Verb som anger påstående eller åsikt konstrueras också med objekt med infinitiv. Belägg
på dessa är dock betydligt färre än motsvarande subjekt med infinitiv. Detta
överensstämmer också med SAG (1999 3: 582) som konstaterar att vid dessa verb är
64
konstruktionen subjekt med infinitiv betydligt vanligare än motsvarande objekt med
infinitiv, speciellt om objektet är icke-reflexivt. De två belägg på objekt med infinitiv som
förekommer i materialet är båda vid verbet säga och objektet i fråga är ett reflexivt
pronomen:
(124)
(125)
Företaget säger sig vilja hjälpa konsumenter att både undvika
matförgiftningar och undvika att slänga bort mat som är fullt ätbar.
Päivi Lindholm säger sig förstå bankernas svåra sits och att de behöver få
in mer pengar, men hon tycker inte att det är rätt att höja bankavgifterna
för vanliga bankkunder.
Enligt SAG (1999 3: 582) kan verbet låta ta bara konstruktionen objekt med infinitiv.
Med andra ord kan det inte stå i passiv. Också mitt material stöder detta påstående
eftersom de två belägg som finns på verbet låta är båda i konstruktionen objekt med
infinitiv. (126) är en typisk objekt med infinitiv-konstruktion medan (127) inte ser ut som
objekt med infinitiv eftersom det inte står något objekt utsatt i satsen. Enligt SAG (1999
3: 578) kan detta ske om objektet anger icke-specifik referent. Så är fallet också i (127)
där det inte sägs specifikt vem som har förstått.
(126)
(127)
Hustrun Marina (Hadewych Minis) ansätts emellertid av skuldkänslor och
då maken är borta släpper hon in honom och låter honom rentav hålla till
i en uthusbyggnad i trädgården.
Redan tidigare har italienska Lega Nord låtit förstå att man lämnar EFD
för att samarbeta med Le Pen.
6.2.6 Infinitivfras som predikativ
I mitt material fungerar infinitivfras som predikativ bara sällan (6 belägg). I alla dessa fall
betecknar infinitivfrasen subjektets referent, dvs. infinitivfrasen fungerar som
subjektspredikativ. Strukturen i meningarna är enkla: de består av subjektet, kopulaverbet
vara och predikativet. (130) innehåller två samordnade infinitivfraser (att få fart på
ekonomin och förmå bankerna att låna ut sina pengar) som båda fungerar som predikativ.
(128)
(129)
Minimimålsättningen för Roni Ollikainen är att ta sig till final och de tre
sista omgångarna i EM.
Dess huvudsakliga uppgift är att samordna åtgärder ägnade att främja den
globala marknadsekonomins önskemål beträffande konkurrenskraften i de
enskilda medlemsländerna.
65
(130)
ECB:s mål med åtgärderna är klart, tanken är att få fart på ekonomin och
förmå bankerna att låna ut sina pengar i stället för att placera likvida medel
hos centralbanken.
I (128)–(130) är predikativets predikationsbas, dvs. subjektet i satsen, en nominalfras med
eventuella framförställda och efterställda bestämningar. Exempel (131) innehåller
däremot ett rent platshållande subjekt. Också en sådan infinitivfras kan dock kategoriseras
som subjektspredikativ (se 5.2.1; Jörgensen & Svensson 1987: 121).
(131)
Med det sagt är det dock bara att andlöst beundra den självklara virtuositet
med vilken studentensemblen förverkligade ett partitur, som i tidernas
morgon ansågs höra till de mest krävande man kunde tänka sig.
6.2.7 Infinitivfraser med otydlig satsdelsstatus
Det finns infinitivfraser i materialet som inte går att kategorisera som nominal, adverbial
eller nexusinfinitiv. De passar inte i de etablerade satsdelskategorierna eftersom de inte
ingår i en överordnad sats eller de är bestämningar till utbyggda prepositionsfraser
(Lyngfelt 2002: 201).
En av dessa icke-satsformade meningar kan betraktas som syntaktiskt självständig, dvs.
den fyller inte någon satsdelsfunktion i föregående sats. Meningens semantiska funktion
närmar sig en expressiv sats och påminner en känsloladdad uppmaning:
(132)
Bara att hoppas – eller, om det blir för många ordlekar, hålla tummarna för
– att Ollikainen får vara frisk.
Infinitivfras kan också utgöra en egen mening utan att vara syntaktiskt självständig. (133)
innehåller två självständiga meningar som båda består av dels + infinitivfras.
Infinitivfraser kan inte betraktas som självständiga utan de fyller en satsdelsfunktion i den
tidigare meningen. Med andra ord specificerar de predikativet. I (133) är det alltså fråga
om en slags meningsfragment.
(133)
Målen är då två. Dels att splittra sanktionsfronten från väst mot Ryssland,
genom att utså otydlighet. Dels att framstå som den sansade fredsmäklaren
och den enda aktören på spelplanen som får någonting till stånd.
(134) påminner mycket om (133) men skiljer sig genast med avseende på skiljetecknen.
Infinitivfrasen är inte grafiskt självständig och därför betraktas den hellre som en lös
66
apposition till subjektet. I motsats till de flesta lösa appositioner står infinitivfrasen inte
direkt efter sin nominalfras, dvs. upplägget, utan har postponerats i slutet av satsen.
Antagligen står infinitivfrasen postponerad på grund av sin längd, appositionen består
nämligen av två långa infinitivfraser som är samordnade med konjunktionen och.
(134)
Upplägget är lika enkelt som genialiskt, att tillsammans med en grupp
bosnier som på 90-talet hamnade i Närpes följa med Bosnien-Hercegovinas
avgörande VM-kvalmatcher på tv och åka med några av dem till Litauen för
den alla sista bortamatchen i kvalet.
Inte heller de infinitivfraser som fungerar som bestämningar till utbyggda
prepositionsfraser kan kategoriseras enligt vanliga satsdelskategorier. Även om jag
annars inte särskiljer infinitivfraser som inleds med en preposition utan behandlar dem
enligt den funktion de fyller som helhet måste de fall där infinitivfras fungerar som
bestämning till en prepositionsfras behandlas skilt. I materialet förekommer
infinitivfraser som bestämningar till två olika prepositionsfraser, i färd med och i
närheten av:
(135)
(136)
På klubblagsnivå kunde Maradona inte mäta sig med Messi, delvis
beroende på att han hade så många problem utanför planen, men Maradona
gjorde något Messi inte varit i närheten av att göra ännu, nämligen att föra
Argentina till VM-titeln
Family Guy- och Ted-kreatören Seth MacFarlane i Vilda västern, i färd
med att riva ner alla de romantiska myterna.
6.2.8 Sammanfattning av infinitivfrasernas syntaktiska funktion
Den syntaktiska analysen av infinitivfraser i Hufvudstadsbladet 2014 har bevisat hur
mångsidig funktion infinitivfrasen har: den kan fungera i nominala och adverbiella
funktioner, som nexusinfinitiv samt i funktioner utan tydlig satsdelsstatus. Frekvensen
mellan olika funktioner varierar mycket: belägg på adverbial som är den allra vanligaste
funktionen finns mångfaldigt flera jämfört med t.ex. predikativ som förekommer bara
sällan i materialet. De resultat som jag har fått kan dock inte generaliseras på grund av
materialets storlek och begränsningar i materialinsamlingen (se kapitel 3 och avsnitt 6.2).
Den allmännaste funktionen för infinitivfrasen är adverbial. Infinitivfrasen kan fungera
antingen som bundet eller fritt adverbial, även om analysen har visat att gränsen mellan
67
bundet och fritt ibland är flummig. Den näst allmännaste funktionen i materialet är objekt.
Det finns åtskilliga verb som kan ta infinitivfras som objekt, men oftast förekommer
infinitivfras som objekt vid hjälpverbsliknande verb. Också subjekt och attribut är vanliga
funktioner för infinitivfrasen. Som subjekt förekommer infinitivfras vid olika verb och
verbförbindelser samt vid predikativ och oftast står den postponerad. Infinitivattribut har
jag kategoriserat i tre olika typer enligt Lyngfelts (2002: 144ff.) kategorisering (närmare
om kategoriseringen se avsnitt 5.2.1) och av dessa tre typer är fyllnadsattribut den
vanligaste i mitt material.
Både nexusinfinitiv och predikativ är funktioner som förekommer bara sällan i materialet.
Den största delen av nexusinfinitiverna är subjekt med infinitiv-konstruktioner och de
förekommer alltid vid verb som anger påstående eller åsikt. De få predikativ som
förekommer i materialet fungerar alla som subjektspredikativ.
Det finns också ett litet antal övriga infinitivfraser som inte kan kategoriseras enligt de
etablerade satsdelskategorierna. En del av dessa icke-satsformade meningar kan betraktas
vara syntaktiskt självständiga medan andra fyller någon satsdelsfunktion i den tidigare
meningen. Därtill kan infinitivfrasen också fungera som bestämning till en utbyggd
prepositionsfras.
6.3 Tankesubjekt för infinitivfraser i Hufvudstadsbladet 2014
Infinitivfrasen har inte något utsatt subjekt, utan subjektet till aktionen som infinitivfrasen
anger finns uttryckt någon annanstans i kontexten (se avsnitt 5.5). Det underförstådda
subjektet, dvs. tankesubjektet, kan utgöras av ett led i den överordnade satsen eller vara
uttryckt i den tidigare kontexten. Det är också möjligt att det inte finns något tankesubjekt
överhuvudtaget. (Dahl 2003: 112; SAG 1999 3: 609.)
Tolkningen av infinitivers tankesubjekt beror i hög grad på vilken satsdelsfunktion
infinitivfrasen har i den överordnade satsen, och därför är det också rimligt att redovisa
resultaten utifrån syntaktisk funktion. Infinitivfraser presenteras i ordning efter deras
regelbundenhet: först presenteras de mest regelbundna fallen och sist de som har mest
variation. Först redovisas tankesubjekt för nexusinfinitiv, varefter presenteras hur
68
tankesubjekt kan tolkas för infinitiver i olika nominala funktioner. Sist redovisas
tankesubjekt för adverbiella infinitiver och infinitiver utan tydlig satsdelsstatus.
6.3.1 Tankesubjekt för nexusinfinitiv
När det gäller nexusinfinitiv ligger tolkningen av tankesubjekt i linje med det som har
presenterats i avsnitt 5.5.2: när infinitivfrasen ingår i subjekt med infinitiv-konstruktion
är den subjektsstyrd (137), medan infinitivfrasen i objekt med infinitiv-konstruktion är
objektsstyrd (138).
(137)
(138)
Den avstängda narkotikapolisen Jari Aarnio misstänks ha tagit emot
tiotusentals euro av företaget Trevoc för att se till att Helsingforspolisen
köpte utrustning av företaget.
Hustrun Marina (Hadewych Minis) ansätts emellertid av skuldkänslor och
då maken är borta släpper hon in honom och låter honom rentav hålla till
i en uthusbyggnad i trädgården.
Två belägg på objekt med infinitiv innehåller ett reflexivt objekt. Då sammanfaller alltså
infinitivers tankesubjekt med både subjektet och objektet i satsen.
(139)
Päivi Lindholm säger sig förstå bankernas svåra sits och att de behöver få
in mer pengar, men hon tycker inte att det är rätt att höja bankavgifterna
för vanliga bankkunder.
I ett belägg har objektet utelämnats. Enligt SAG (1999 3: 578) kan detta ske om objektets
referent är icke-specifik. Således kan tankesubjektet i (140) betraktas som generellt.
(140)
Redan tidigare har italienska Lega Nord låtit [-] förstå att man lämnar EFD
för att samarbeta med Le Pen.
6.3.2 Tankesubjekt för infinitivfras som objekt
Enligt mitt material är tankesubjekt för infinitivfras som objekt i de flesta fall den
överordnade satsens subjekt. Infinitivfraser följer subjektsregeln i påståendesatser som
har antingen ett intransitivt eller transitivt verb som huvudverb. Detsamma gäller också
69
satser där det överordnade satsens predikat består av en verbförbindelse. Inte heller har
t.ex. omvänd ordföljd eller verbpartikel någon inverkan på detta mönster.
(141)
(142)
(143)
(144)
(145)
Finlands bnp började peka nedåt år 2012 och sedan har det i praktiken inte
gått uppåt.
Jag har alltid gillat att spela i Finland.
Fler än 17 000 finländska barn kan inte bo i sitt eget hem för att föräldrarna
inte klarar av att ta hand om dem.
Senast i veckan var hon på vippen att ge upp, men nu står klänningarna
uppställda på rad och ser läckra ut.
Förra sommaren hann Roni Ollikainen bara få till två tävlingar och fyra
uppmätta hopp innan en ljumskskada tvingade honom att packa ihop
säsongen.
Endast i ett fall är den överordnade satsens predikat ett bitransitivt verb (146). Då är det
indirekta objektet dock reflexivt, något som förorsakar att tankesubjektet kan styras av
antingen subjektet eller objektet. Ur materialet kan man alltså inte dra några som helst
slutsatser om infinitiverna vanligen är objekts- eller subjektsstyrda vid bitransitiva verb.
(146)
Att sy har hon lärt sig genom att sy mycket, att designa genom att läsa
modereportage och bloggar.
Subjektet i satsen uttrycks inte alltid explicit. Detta gäller satser i imperativ.
Tankesubjektet är då förstås mottagaren/läsaren.
(147)
Passa nu på att besöka Rhododenronparken i Haga.
Det kan också vara så att den överordnade satsens subjekt är ett relativpronomen. I dessa
fall
är
tankesubjektet
detsamma
som
relativpronomenets
korrelat,
t.ex.
familjedagvårdaren i (148).
(148)
Här möter vi Nina Hukkinens familjedagvårdare, tvåbarnsmamman Malla,
som har svårt att få det här med jobb, vardag och familj att gå ihop.
I alla exemplen i mitt material är infinitivfras som objekt alltid styrd av samma led som
det överordnade predikatet, dvs. av satsens subjekt. Subjektet står dock inte alltid i den
närmast överordnade satsen utan meningar kan bestå av olika konstruktioner som är
underordnade varandra. I (149) ingår infinitivfrasen (att slänga bort mat som är fullt
ätbar) i en annan infinitivfras där den fungerar som objekt till undvika. Den överordnade
infinitivfrasen (att både undvika...) fungerar däremot som ett bundet adverbial i
huvudsatsen, och dess tankesubjekt konsumenter (som är objektet i huvudsatsen) är också
tankesubjekt för den underordnade infinitivfrasen.
(149)
Företaget säger sig vilja hjälpa konsumenter att både undvika
matförgiftningar och undvika att slänga bort mat som är fullt ätbar.
70
Vid adjektivet värd är infinitiven inte subjektsstyrd utan tankesubjektet är antingen
generiskt eller sammanfaller med talaren:
(150)
– Nu har jag lärt mig att också en vild tanke kan vara värd att testa /.../.
6.3.3 Tankesubjekt för infinitivfras som predikativ
Infinitivfras som predikativ har inte satsens subjekt som tankesubjekt utan tankesubjektet
ges på något sätt indirekt via subjektet. Detta sammanfaller med tidigare beskrivningar,
dvs. med Lyngfelts resultat (se 4.5.1; Lyngfelt 2002: 141–143). Tankesubjektet ges i vissa
fall explicit medan i andra måste tankesubjektet tolkas med hjälp av kontexten. I nästan
alla belägg är subjektet en nominalfras med eventuella bestämningar. Däremot finns det
inga belägg på satser där både subjektet och predikativet skulle vara infinitivfraser.
När infinitivfras fungerar som predikativ är dess tankesubjekt samma som subjektets
tankesubjekt. Tankesubjektet kan ges genom olika slags bestämningar till satsens subjekt,
t.ex. genom ett adverbial. T.ex. i (151) anger adverbialet för mig subjektets tankesubjekt
som också är infinitivens tankesubjekt (jag får höra musiken live).
(151)
Något av det finaste för mig är att få höra musiken live.
I (152) anges tankesubjektet däremot av ett genitivattribut till subjektet (dess).
Pronomenet syftar till något tidigare nämnt och detta tidigare nämnda fungerar också som
infinitivfrasens tankesubjekt. När man läser exempelmeningen i sin kontext, får man veta
att genitivattributet syftar till EU – det är alltså EU som ska samordna åtgärder.
(152)
Dess huvudsakliga uppgift är att samordna åtgärder ägnade att främja den
globala marknadsekonomins önskemål beträffande konkurrenskraften i de
enskilda medlemsländerna.
Subjektet kan också bestå bara av huvudordet och då kan det vara svårare att veta vad
som är tankesubjektet för infinitiven eftersom man inte heller vet vem som är subjektets
tankesubjekt. Enligt Lyngfelt (2002: 141) kan subjektet i dessa fall betraktas som
verbalsubstantiv med underförstått tankesubjekt. Tankesubjektet är alltså inte markerat
explicit utan ska tolkas med hjälp av kontexten. I (153) hittar man tankesubjektet till
tanken i den föregående satsen: det är fråga om Europeiska Centralbanken (ECB) och om
deras mål och tanke. Således är också infinitivens tankesubjekt ECB. Också i (154) har
71
infinitiven och satssubjektet samma tankesubjekt. Det som gör tolkningen svårare här är
att det inte finns någon kontext till meningen. Således blir det oklart vem som ska öppna
butiken 2019.
(153)
(154)
ECB:s mål med åtgärderna är klart, tanken är att få fart på ekonomin och
förmå bankerna att låna ut sina pengar i stället för att placera likvida medel
hos centralbanken.
Målet är att öppna åtta butiker före slutet av 2019.
Problematiskt är det också att tolka vad som är infinitivens tankesubjekt i en mening med
ett rent platshållande subjekt. Jag anser att tankesubjektet i (155) sammanfaller närmast
med publiken, dvs. med en grupp som omfattar också talaren.
(155)
Med det sagt är det dock bara att andlöst beundra den självklara virtuositet
med vilken studentensemblen förverkligade ett partitur, som i tidernas
morgon ansågs höra till de mest krävande man kunde tänka sig.
6.3.4 Tankesubjekt för infinitivattribut
När infinitivfras fungerar som attribut är tankesubjektet ofta den överordnade satsens
subjekt. Nästan lika vanligt är att någon bestämning till huvudordet anger tankesubjekt.
Det är också möjligt att tankesubjektet finns någon annanstans i meningen eller nämns
inte direkt. Även om också objektet i princip kunde fungera som infinitivattributs
tankesubjekt (se avsnitt 5.5.1) finns det inga objektsstyrda infinitivattribut i materialet.
Infinitivattributen är ofta subjektsstyrda. Den största delen av subjektsstyrda
infinitivattribut fungerar i nominalfraser som är komplement till verben ha eller få (t.ex.
ha möjlighet, få tillåtelse, ha behov, ha rätt, ha chans).
(156)
(157)
Nu har vi också alla möjligheter att förhindra oönskade graviditeter.
De spelare som står under kontrakt får tillåtelse att förhandla med andra
klubbar.
Bara i två belägg är infinitivattribut subjektsstyrt utan att det överordnade verbet är ha
eller få (158)–(159). Som framgår av (156)–(159) är de subjektsstyrda infinitivattributen
vanligen fyllnadsattribut.
(158)
(159)
Nu väntar Roni Ollikainen bara på rätta förhållanden för att krossa
åttametersgränsen.
115 miljoner EU-medborgare lever i fattigdom och dras med uppenbar risk
att marginaliseras för gott.
72
I (160) är det inte alldeles klart vems beslut det är fråga om. Det kan vara så att
tankesubjektet till infinitiven är antingen subjektet i satsen, Mario Draghi, eller
genitivattributet i subjektet, ECB. Den rimligaste tolkningen enligt min mening är dock
att tankesubjektet till infinitivattributet är genitivattributet, ECB. Det är väl Europeiska
Centralbanken som sänker styrräntan, inte chefen ensam.
(160)
ECB:s chef Mario Draghi berättade om beslutet att sänka styrräntan.
Det kan alltså vara något attribut till huvudordet som anger infinitivfrasens tankesubjekt.
Vanligen anges tankesubjektet av ett genitivattribut till huvudordet, som i (160)–(162),
men tankesubjektet kan också ges genom ett prepositionsattribut (163)–(164). Som
framgår av exemplen nedan kan ett annat attribut utgöra infinitivens tankesubjekt vid
fyllnadsattribut ((161) och (163)), identifierande attribut (162) och relativattribut (164),
dvs. vid alla typer av infinitivattribut.
(161)
(162)
(163)
(164)
I artikeln beskriver Rapley hur den globala ekonomin försvårar
beskattningen och drar mattan under fötterna på regeringarnas uppriktiga
avsikter att slå vakt om sina medborgares väl.
Det här är Messis stora chans att en gång för alla ta kål på det där spöket
som säkerligen gäckar honom i det undermedvetna.
Med en skarp varning till Ryssland om att inte använda energi som ett vapen
avslutade G7-länderna toppmötet i Bryssel.
– Det finns egentligen inga varningstecken för vänner och familj att läsa
av.
Tankesubjekt för infinitivattribut kan också finnas någon annanstans i meningen.
Tankesubjektet kan t.ex. anges av ett upplevaradverbial, som i (165). Det är också möjligt
att tankesubjektet kan tolkas genom ett adverbial som skapar kontext till händelsen. T.ex.
i (166) anger rumsadverbialet på G7-mötet omständigheten till händelsen. Tankesubjektet
för infinitiven kan tolkas genom detta adverbial: det är G7-länder som kan förhindra och
straffa människor.
(165)
(166)
Det sägs ibland att tröskeln för att ta till vapen är högre för militärer än för
politiker eftersom militärerna vet vad kriget kostar i människoliv och
lidande.
På G7-mötet talades dessutom om gemensamma åtgärder för att ”förhindra
och straffa” människor som återvänder från kriget i Syrien och kan komma
att genomföra terrordåd i väst.
Tankesubjektet kan också finnas i en bisats eller i en annan satsförkortning. I (167)
fungerar bisatsen att jag vill vara med som satsens objekt. Tankesubjektet för infinitiven
är att-satsens subjekt jag.
73
(167)
– Det är möjligheten att hjälpa andra och den fina anda som finns i gruppen
som gör att jag vill vara med, säger kårchef Roger Roos vid Ekenäs FBK,
som varit med i 40 år.
Det är dock möjligt att infinitivattributets tankesubjekt inte nämns direkt. Då får man
oftast stöda sig på kontexten för att tolka vad som är tankesubjektet. Om man läser (168)
som fristående sats kan man inte veta vem det är fråga om. Kontexten avslöjar dock att
texten behandlar Lionel Messi och det är hans lust att spela som det är fråga om.
(168)
Huvudet hängde, steget fanns inte där och lusten att spela verkade vara som
bortblåst.
Att tankesubjekt inte nämns direkt kan också bero på att tankesubjektet är generellt. Så
är fallet t.ex. i (169) där det är vem som helst som kan hålla på Bosnien-Hercegovina.
Däremot i (170) kan tankesubjektet inte tolkas vara generellt eftersom det är fråga om
antingen kommunens eller statens planer, aktören vill bara inte nämnas direkt i detta
sammanhang. I (171) är det svårt att urskilja något tankesubjekt överhuvudtaget eftersom
det inte ges någon vidare kontext till satsen.
(169)
(170)
(171)
Det faktum att Bosnien-Hercegovina faktiskt är det enda av de 32 länderna
som gör sitt första VM är i sig en utmärkt anledning att hålla på just den
nationen.
Planerna på att skapa allt större gymnasier får tummen ner av rektorerna i
landets svenskspråkiga gymnasier.
Deflation innebär också ett tryck på att sänka lönerna.
6.3.5 Tankesubjekt för infinitivfras som subjekt
Resultaten av subjektsinfinitivernas tankesubjekt överensstämmer med Lyngfelts (2002:
196) resultat: Infinitivfraser som utgör satsens subjekt har aldrig ett syntaktiskt
tankesubjekt utan tankesubjektet är antingen generiskt, sammanfaller med talaren eller
framgår på något sätt av kontexten. I vissa fall går det inte alls att urskilja ett tankesubjekt
överhuvudtaget. (Se också avsnitt 5.5.1.)
Tankesubjekt för infinitivfraser som subjekt framgår ofta på något sätt i kontexten.
Tankesubjektet kan i vissa fall vara betecknat explicit i den överordnade satsen, t.ex. i
(172) anges tankesubjektet av ett upplevaradverbial och i (173) finns tankesubjektet
finländare i ett bundet adverbial. Oftast måste kontexten dock tolkas lite mer för att kunna
74
veta vad eller vem som är tankesubjektet. Tankesubjektet kan t.ex. finnas i något tidigare
uttryckt, som i (174)–(175), eller i infinitivfrasen själv (176).
(172)
(173)
(174)
(175)
(176)
Det man kanske kan poängtera är hur viktigt det är för alla att ha
vänskapsrelationer som är öppna och stödjande, säger Kauppi.
Skulle det inte vara i finländarnas intresse att fråga varför det inte blir det,
frågade Niinistö.
Tidigt på morgonen den 6 juni togs tyskarna i Normandie på sängen, och
när försvararna i sina bunkrar upptäckte hundratals och åter hundratals
fientliga fartyg utanför kusten, var det för sent att kalla in förstärkningar.
Päivi Lindholm säger sig förstå bankernas svåra sits och att de behöver få
in mer pengar, men hon tycker inte att det är rätt att höja bankavgifterna
för vanliga bankkunder.
Numera går det inte att odla potatis eller grönsaker i vår trädgård, med
undantag av nässlor och senapskål.
Infinitivfrasens tankesubjekt kan också sammanfalla med talaren. Detta sker speciellt i
satser som består av subjektsinfinitiv och predikativ. Dessa satser är ofta direkta citat av
intervjuade personer som berättar om hur de förhåller sig till något.
(177)
– Det är enormt svårt att sätta pris på sådana här plagg.
Tolkningen av tankesubjekt är kontextberoende och oftast finns tankesubjektet
någonstans i kontexten. Det tycks vara bara sällan när tankesubjektet är rent generellt.
(178) är ett av de få belägg där tankesubjektet kan betraktas vara vem som helst.
(178)
Att betala en räkning på ett bankkontor kostar 5–7 euro.
Infinitivens tankesubjekt kan dock inte sägas vara generiskt bara på grund av att det inte
går att nämna något tankesubjekt. I (179)–(180) kan tankesubjektet inte nämnas specifikt,
men ändå kan man inte anta att tankesubjektet är vem som helst. Det går bara inte att
skönja något subjekt till dessa handlingar.
(179)
(180)
Kauppi påminner om hur det alltid är viktigt att ta väl hand om mammor
och barn.
Då Tony Granholm i HBL (24.5) i sin insändare avslutar med följande
slutsats ”Att förvandla Finland till en mot Ryssland militariserad zon vore
den dyraste och dummaste bottenlösa penningbrunnen i Finlands historia”
visar han på okunskap i landets samtidshistoria.
75
6.3.6 Tankesubjekt för adverbiella infinitivfraser
De flesta bundna adverbialen är antingen subjekts- eller objektsstyrda. Subjektsstyrda
infinitiver förekommer såväl vid verb som adjektiv och particip, som i (181)–(183). Men
om det förekommer ett objekt i den överordnade satsen, är infinitiven objektsstyrd (184).
(181)
(182)
(183)
(184)
Han lurar i dem att Bamse sagt ”en gång skurk, alltid skurk” och då blir
Vargen, piraterna och de andra så sårade att de återgår till att vara
tågrånare i stället för bagare och andra mönstermedborgare.
Nouy konstaterar att även om banktillsynen i Norden redan är god och
också om myndigheterna här är vana vid att samarbeta är den
gemensamma banktillsynsmekanismen till nytta för de nordiska bankerna
både på kortare och på längre sikt
VEU var inriktat på att hålla Tyskland i styr, men så småningom var det
Sovjetunionen som betraktades som en potentiellt större utmaning, både
ideologiskt och militärt.
Den sortens publicitet får massan att reagera, tror hon.
Också passiva satser brukar vara subjektsstyrda. Det finns dock ett exempel som bryter
mot detta mönster. I (185) är det inte subjektet pengarna som ska utveckla
mobilspelsplattformar och andra underhållningstjänster utan spelfirman Rovio som
fungerar här som underförstådd agent. (185) följer alltså inte subjektsregeln utan den s.k.
agentregeln.
(185)
Pengarna ska användas till att utveckla mobilspelsplattformar och andra
underhållningstjänster.
En infinitivfras som fungerar som bundet adverbial vid adjektiv kan ha en bestämning
underförstådd, som i (186) (s.k. tough movement; se avsnitt 5.2.2 och 5.4.2). Eftersom
subjektet i satsen motsvarar då infinitivfrasens objekt kan infinitiven inte vara
subjektsstyrd, utan tankesubjektet är generiskt.
(186)
Romamittfältaren är underbar att skåda [-].
Adjektivkonstruktioner med gradadverbial (se 5.2.2) är däremot subjektsstyrda. I dessa
konstruktioner motsvarar ju den överordnade satsens subjekt inte något led i
infinitivfrasen och kan därför fungera som infinitivfrasens tankesubjekt.
(187)
(188)
För Timo Soinis kompis Farage hänger det inte på att UKIP skulle vara för
främlingsfientligt för att accepteras i ECR.
Serien är egentligen alldeles för låg att passa in i ett så krävande spel som
Toto75 ändå är.
De fria adverbialen i materialet är nästan alla subjektsstyrda. Detta är lite överraskande
eftersom det är just fria adverbial som har förorsakat diskussion kring subjektsregeln. Det
76
syns alltså inte så mycket variation eller många brott mot subjektsregeln i mitt material
utan de flesta infinitiver som fria adverbial har den överordnade satsen subjekt som
tankesubjekt. Detta gäller både omständighetsadverbial och avsiktsadverbial. Adverbiella
infinitiver är subjektsstyrda också i satser som innehåller ett objekt. Några exempel
nedan.
(189)
(190)
(191)
(192)
(193)
Tyvärr är Krösus Sork borta (antagligen för att sådana bovar kallas hjältar
i dag) och nu är det Reinard Räv som vill väcka liv i alla skurkar som blivit
snälla genom att umgås för mycket med Bamse.
Iklädd svart huvudduk och blå träningsjacka stirrar hon framför sig utan
att röra en min.
Blek och sammanbiten stiger den 35-åriga Uleåborgskvinnan in i
rättssalen för att höra den fruktansvärda anklagelsen.
För att få delta i släckningsverksamheten bör du vara minst 18 år och ha
gått grundutbildningen på 60 timmar.
Redan tidigare har italienska Lega Nord låtit förstå att man lämnar EFD
för att samarbeta med Le Pen.
Den överordnade satsens subjekt är inte alltid utsatt, men ändå är infinitivers tankesubjekt
identiskt med det överordnade verbets predikationsbas. Satser i imperativ kan ju inte
innehålla något utsatt subjekt men ändå refererar infinitiven i (194) till samma subjekt
som verbet logga in, dvs. du eller ni. I (195) finns tankesubjektet inte utsatt i den närmast
överordnade frasen, utan den adverbiella infinitivfrasen har samma tankesubjekt som den
överordnade infinitivfrasen – tankesubjektet för den överordnade infinitivfrasen anges av
upplevaradverbialet i huvudsatsen.
(194)
(195)
Logga in på eHbl på dator, eHbl på läsplatta eller mobil för att läsa de
återpublicerade historiska numren av Hufvudstadsbladet.
– För en patient med en smärtsam urinvägsinfektion är det en plåga att
vänta på långsamma bakterieodlingar för att få rätt behandling så för dem
är en elektronisk näsa en fin uppfinning, säger Roine.
Enligt Lyngfelt (2002: 182) sker regelbrott mot subjektsregeln speciellt när satsen
innehåller ett formellt subjekt eller när infinitivfrasen är spetsställd (se avsnitt 5.5.3).
Eftersom det inte finns ett enda belägg på adverbiella infinitiver i en sats med formellt
subjekt kan jag inte ta ställning till den första punkten. Inte heller finns det tillräckligt
många belägg på spetsställda infinitivfraser för att jag skulle kunna dra några
anmärkningsvärda slutsatser av spetsställningens inverkan på subjektsstyrningen.
Det finns dock ett belägg där spetsställningen förorsakar brott mot subjektsregeln. I den
senare satsen i (196) (dvs. i satsen som är samordnad med den första med konjunktionen
men) följs inte subjektsregeln eftersom vävnadsprov – som icke-levande – inte kan få veta
77
något överhuvudtaget. Verbet veta förutsätter nämligen i sin betydelse att subjektet är en
levande person. Därför måste tankesubjektet för infinitiven vara något annat än satsens
subjekt. Infinitivfrasen följer samma mönster som infinitivfrasen i den första satsen och
har den första satsens subjekt man som tankesubjekt. Den spetsställda infinitivfrasen
knyter sig alltså till det tidigare nämnda och kan tolkas genom det.
(196)
Genom att mäta PSA-värde med hjälp av ett blodprov kan man få veta om
prostatan växer eller inte, men för att få veta om det är fråga om cancer
eller inte behövs ett vävnadsprov.
Subjektsregeln följs inte heller i (197) utan det är den underförstådda agenten som styr
denna infinitiv. Även om nya koncept och strategier syntaktiskt fungerar som subjekt i
den överordnade satsen, så är de ju semantiskt objekt till finslipa. Agenten till handlingen
nämns inte explicit här, men ur kontexten får man veta att det är Nato som finslipar sina
koncept och strategier, och därför är det också Nato som är tankesubjekt för
infinitivfrasen.
(197)
Nu finslipas nya koncept och strategier för att integrera partnerskapsländer
som av en eller annan anledning vill stå utanför ett direkt medlemskap.
6.3.7 Tankesubjekt för infinitiver i andra funktioner
Självständiga infinitivfraser fyller ofta någon satsledsfunktion i den tidigare meningen,
och då kan tankesubjektet tolkas från det tidigare yttrandet. I (198) specificerar de attinledda infinitivfraserna predikativet (två) i den föregående satsen och därför kan deras
tankesubjekt tolkas likadant som om de stod på predikativets egentliga plats. Predikativets
tankesubjekt bestäms ju alltid indirekt via subjektet i satsen (se avsnitt 5.5.1 och 6.3.3).
Infinitivfrasens tankesubjekt är i detta fall samma som subjektets tankesubjekt.
Tankesubjekt till subjektet (målen) är dock inte utsatt, men den tidigare kontexten
avslöjar att hela textens tema är Putin. Det är således Putin vars mål det är fråga om och
som är tankesubjekt för infinitiverna i (198).
(198)
Målen är då två. Dels att splittra sanktionsfronten från väst mot Ryssland,
genom att utså otydlighet. Dels att framstå som den sansade fredsmäklaren
och den enda aktören på spelplanen som får någonting till stånd.
En syntaktiskt självständig infinitivfras kan dock bilda en mening ensam utan att behöva
ha en satsledsfunktion i det tidigare yttrandet. I (199), som är en känsloladdad uppmaning,
78
tolkar jag infinitivens tankesubjekt sammanfalla med talaren eller till en grupp som
innehåller också talaren.
(199)
Bara att hoppas – eller, om det blir för många ordlekar, hålla tummarna för
– att Ollikainen får vara frisk.
När infinitivfrasen utgör en bestämning till en prepositionsfras sammanfaller
infinitivfrasens tankesubjekt med prepositionsfrasens tankesubjekt. I (200) är
prepositionsfrasen subjektspredikativ och styrs därför av satssubjektet. Således är också
infinitivfrasens tankesubjekt satsens subjekt. I (201) utgör prepositionsfrasen ett bundet
adverbial. Eftersom satsen inte innehåller något objekt är prepositionsfrasens och också
infinitivfrasens tankesubjekt satsens subjekt (Messi).
(200)
(201)
Family Guy- och Ted-kreatören Seth MacFarlane i Vilda västern, i färd med
att riva ner alla de romantiska myterna.
På klubblagsnivå kunde Maradona inte mäta sig med Messi, delvis
beroende på att han hade så många problem utanför planen, men Maradona
gjorde något Messi inte varit i närheten av att göra ännu, nämligen att föra
Argentina till VM-titeln
6.3.8 Sammanfattning av infinitivernas tankesubjekt
Om vi tar en översikt över resultaten verkar det inte finnas ett entydigt mönster hur
infinitivers tankesubjekt styrs utan tolkningen av tankesubjekt varierar mellan olika
syntaktiska funktioner. Man kan dock skilja allmänna tendenser hos olika funktioner – i
vissa tolkas tankesubjektet alltid på ett sätt, medan i andra är tolkningen av tankesubjekt
inte lika regelbundet och det finns större variation. I detta avsnitt ska jag sammanfatta
resultaten av infinitivfrasernas tankesubjekt och diskutera hur de sammanfaller med
tidigare beskrivningar (som presenteras i avsnitt 5.5), främst med Lyngfelts (2002)
resultat.
Satsens subjekt spelar ofta en stor roll i tolkningen av tankesubjekt: det kan vara direkt
satsen subjekt som utgör tankesubjektet eller tankesubjektet kan också ges indirekt via
subjektet. Subjektssyftningen kan också ske enligt ett antal andra mönster: Det är relativt
vanligt att tankesubjektet anges av något annat led i den överordnade satsen, t.ex. av
objektet. Tankesubjektet behöver inte nödvändigtvis uttryckas exakt i den överordnade
satsen utan det kan också vara generiskt eller komma fram på något sätt ur kontexten.
79
Kontexten är ju en oersättlig hjälp när man försöker tolka tankesubjektet. Det är nämligen
inte bara den syntaktiska funktionen som bestämmer tankesubjektet för infinitiven utan
också semantiska och pragmatiska faktorer spelar en viktig roll.
Om vi börjar med de mest regelbundna fallen, så styrs tankesubjektet för nexusinfinitiv
alltid enligt samma mönster: vid objekt med infinitiv är infinitivfrasen alltid objektsstyrd
och vid subjekt med infinitiv subjektsstyrd. Detta mönster är förutsättningen för att
konstruktionen kan kallas nexusinfinitiv, och om man avviker från mönstret är
konstruktionen inte längre nexusinfinitiv. Nexusinfinitiv betraktas inte alltid som en riktig
satsförkortning och t.ex. Lyngfelt (2002) har inte studerat konstruktionen i sin
avhandling.
När det gäller infinitivfras som objekt eller som predikativ spelar satsens subjekt en viktig
roll i tolkningen av tankesubjekt, även om inte på ett likadant sätt: tankesubjekt för objekt
utgörs oftast direkt av satsens subjekt medan tankesubjekt för predikativ utgörs alltid
indirekt via satsens subjekt, dvs. tankesubjekt för predikativ är samma som satssubjektets
tankesubjekt. Resultaten framhäver alltså subjektets betydelse för tolkningen av
tankesubjekt vid dessa funktioner, något som också Lyngfelts (2002) resultat visar.
De objekt som följer subjektsregeln förekommer vid monotransitiva verb. Vid adjektivet
värd är tankesubjektet däremot antingen generiskt eller sammanfaller med talaren. Enligt
Lyngfelt (2002: 137ff.) är de flesta infinitivfraser som objekt vid bitransitiva verb inte
heller subjektsstyrda utan har vanligtvis satsens objekt som tankesubjekt. Det är vid
bitransitiva verb där det enligt tidigare forskning finns variation mellan subjekts- och
objektsstyrning. Som det framgår i avsnitt 6.3.2 kan jag inte ta ställning till denna
variation eftersom det inte finns tillräckligt med belägg på bitransitiva verb i mitt material.
Också attributiva infinitiver kan vara subjektstyrda. Detta är dock möjligt endast vid
fyllnadsattribut och relativattribut. I materialet förekommer de subjektsstyrda
fyllnadsattributen oftast i satser där det överordnade verbet är ha. I sin undersökning har
Lyngfelt (2002: 145) märkt att vissa verb förorsakar alltid en viss subjektssyftning och
vid verbet ha brukar infinitiver vara subjektsstyrda. Det är också relativt vanligt med
attribut vars tankesubjekt utgörs av en annan bestämning till huvudordet. En annan
bestämning kan ange tankesubjektet för relativattribut, fyllnadsattribut och identifierande
attribut, dvs. för alla typer av attribut. Enligt Lyngfelt (2002: 145) är detta det enda
mönstret som är gemensamt för alla de tre typerna. Vanligen anges tankesubjektet av ett
80
genitivattribut till huvudordet men tankesubjektet kan också ges genom ett adverbial eller
vara generiskt.
När infinitiven är subjekt kan den naturligtvis inte vara subjektsstyrd utan tankesubjektet
finns oftast någonstans i kontexten. Tankesubjektet kan t.ex. ges genom olika slags
adverbial eller finnas i infinitivfrasen själv. En möjlighet är att tankesubjektet finns i
något tidigare uttryckt. I vissa fall kan tankesubjektet också vara talaren, men bara sällan
är tankesubjektet rent generiskt. I de flesta fall kan man hitta infinitivens tankesubjekt
någonstans, men i få fall går det inte att urskilja något tankesubjekt överhuvudtaget. Som
resultaten visar är det speciellt vid subjektsinfinitiver där det finns en stor variation i
subjektssyftningen. Mina resultat överensstämmer i stort sett med Lyngfelts (2002:
193ff.) resultat som visar att tankesubjektet kan vara generiskt, sammanfalla med talaren
eller komma fram ur kontexten. I sin undersökning använder han termen arbiträr för att
beskriva en sådan här variation.
Både bundna och fria adverbial är oftast subjektsstyrda. När det gäller bundna adverbial
kan det dock förekommer också andra mönster: Tankesubjektet kan också anges av den
överordnade satsens objekt. Enligt Lyngfelt (2002: 176) är det till och med obligatoriskt
att bundna adverbial är objektsstyrda när det förekommer ett mellanliggande objekt. I
tough movement-konstruktion är tankesubjektet däremot generiskt.
Språkvårdsdiskussionen kring infinitivfrasers subjektssyftning har gällt främst fria
adverbial och därför är det överraskande att de flesta fria adverbial i materialet är
subjektsstyrda. Det finns alltså en stark tendens till subjektsstyrning och även om det
förekommer undantag från detta mönster är deras antal försvinnande litet. Ändå kan det
faktum att det finns undantag redan i ett sådant här litet material antyda att det inte är så
ovanligt med fria adverbial som bryter mot den traditionella subjektsregeln. Vilka
faktorer som gynnar brott är omöjligt att avgöra ur ett så här litet material. Åtminstone
kontexten verkar vara en av de viktigaste faktorerna.
Till slut försöker jag svara på frågan om infinitiverna i materialet följer subjektsregeln
eller inte. Ett entydigt svar är omöjligt att ge eftersom en del av infinitivfraserna alltid
följer subjektsregeln, en del följer den aldrig och en del följer regeln i vissa
omständigheter. Subjektsregeln följs alltid eller nästan utan undantag när infinitivfrasen
fungerar som objekt eller adverbial (i satser utan objekt) eller i subjekt med infinitiv.
Också de omdiskuterade fria adverbialen följer oftast subjektsregeln och brott mot regeln
81
är få. I de få fall där adverbialen bryter mot regeln hjälper kontexten att skapa den rätta
tolkningen, så brott mot subjektsregeln förorsakar inga tolkningssvårigheter. I tre
funktioner, dvs. som subjekt, predikativ och i objekt med infinitiv, följer infinitivfrasen
aldrig subjektsregeln. Detta beror på de syntaktiska funktionerna i sig och därför kan
infinitiverna inte betraktas som brott mot regeln. Det är bara så att subjektsregeln inte
gäller dem. I andra funktioner följs subjektsregeln emellanåt: subjektsstyrning är ett
alternativ bland andra möjliga mönster.
Svaret på frågan om infinitiverna följer subjektsregeln beror på vilka funktioner vi anser
att subjektsregeln gäller. Om vi betraktar infinitiverna i alla funktioner kan subjektsregeln
inte sägas följa eftersom en så stor del av infinitiverna har något annat tankesubjekt än
satssubjektet. Om vi däremot betraktar subjektsregeln bara vid adverbial som regeln i
praktiken gäller och som oftast behandlas i samband med subjektsregeln, kan infinitiverna
sägas följa regeln nästan utan undantag.
6.4 Möjligheter att parafrasera infinitivfraser
Satsförkortningar har ibland betraktats som förkortade bisatser något som antyder att de
skulle vara möjliga att parafrasera med fullständiga bisatser. Men som det redan har
konstaterats i avsnitt 5.6 är inte alla infinitivfraser direkt utbytbara till bisatser.
Parafraseringsmöjligheter beror speciellt på infinitivfrasens syntaktiska funktion och den
överordnade satsens konstruktion. Också lexikaliska faktorer påverkar parafraseringen.
Jag har testat om infinitivfraserna i mitt material går att omskriva med fullständiga
bisatser. Acceptabiliteten av parafraserna har jag bedömt enligt min språkkänsla. I detta
avsnitt presenteras vilka belägg i materialet som kan parafraseras med en motsvarande
bisats och vilka kan inte. Först presenteras parafraseringsmöjligheter för nominala
infinitiver sedan för nexusinfinitiv och sist för adverbiella infinitiver.
82
6.4.1 Parafraseringsmöjligheter för nominala infinitiver
De flesta infinitiver som subjekt kan parafraseras med en bisats. När infinitivfrasen
fungerar som subjekt (både som fundament och postponerat led) vid ett verb eller ett
predikativ verkar den i de flesta fall vara direkt utbytbar mot en att-sats (202)–(203). I
vissa fall går det däremot bättre att parafrasera infinitivfrasen med en annan slags bisats,
t.ex. med en tidsbisats (204) eller med en villkorsbisats (205). Vanligen behöver man inte
ändra huvudsatser på något sätt, märk dock det formella subjektet det som har tillagts i
(204).
(202)
(203)
(204)
(205)
Det känns otroligt att få spela finalen, det är känslomässigt stort.
Jfr: Det känns otroligt att jag får spela finalen.
Jag skulle gissa att det tar tre till fem år att få fram en apparat som kan
användas på till exempel hälsostationer.
Jfr: /.../ det tar tre till fem år att man får fram en apparat /.../
Att betala en räkning på ett bankkontor kostar 5–7 euro.
Jfr: När man betalar en räkning på ett bankkontor kostar det 5–7 euro.
Det skulle vara bra att ta sig en funderare om man kan lösa det här
problemet själv eller verkligen behöver professionell hjälp.
Jfr: Det skulle vara bra om man tog sig en funderare /.../
Ändå finns det subjektsinfinitiver som inte är utbytbara mot fullständiga bisatser. Vid
verbet gå (i betydelse ’vara möjlig’) kan infinitivfrasen inte parafraseras med en bisats,
som i (206). Om man vill omskriva infinitivfrasen måste man ändra satsen också annars,
t.ex. byta det överordnade verbet till kunna.
(206)
Inför EM i Helsingfors 2012 hade tre finländare – Mikko Kivinen, Tommi
Evilä och Roni Ollikainen – hoppat över 8 meter och det gick att skönja en
viss längdboom.
Jfr: */.../ och det gick att man skönjde en viss längdboom.
Däremot: /.../ och man kunde skönja en viss längdboom.
Inte heller går det att omskriva med en bisats de subjektsinfinitiver som förekommer vid
ett predikativ som värderar subjektet ur ett allmänt perspektiv, t.ex. vid frestade och svår.
Eftersom infinitivfrasen i dessa fall är oberoende av vem som utövar handlingen eller när
den utövas (SAG 1999 3: 606), är det bara rimligt att den inte kan ersättas med en bisats
som egentligen inte ger någon annan tilläggsinformation jämfört med infinitivfrasen än
vem som är subjektet och när aktionen utspelas. En omskrivningsmöjlighet är att göra
infinitivfrasen till ett verbalsubstantiv, som i (208).
(207)
Förvisso kan det vara frestande att se filmen som en samhällelig allegori
som attackerar en bornerad borgerlighet.
83
(208)
Jfr: *Förvisso kan det vara frestande att man ser filmen som en samhällelig
allegori.
– Det är enormt svårt att sätta pris på sådana här plagg.
Jfr: *Det är enormt svårt att man sätter pris på sådana här plagg.
Däremot: Prissättningen av sådana här plagg är enormt svårt.
Också infinitivfras som predikativ går oftast att parafrasera med en fullständig bisats.
(209) kan lätt parafraseras med en att-sats, medan (210) är svårare att omskriva eftersom
man inte vet vem som är aktören bakom handlingen. Strukturellt skulle det vara möjligt
att ersätta infinitivfrasen i (210) med en bisats, men eftersom tankesubjektet inte nämns
någonstans i kontexten vet vi inte vilken parafrasering som skulle passa bäst i
textsammanhanget.
(209)
(210)
Minimimålsättningen för Roni Ollikainen är att ta sig till final och de tre
sista omgångarna i EM.
Jfr: Minimalmålsättningen för Roni Ollikainen är att han tar sig till final.
Målet är att öppna åtta butiker före slutet av 2019.
Jfr: Målet är att företaget/vi/de/han/hon öppnar åtta butiker före slutet av
2019.
Den största delen av infinitivfraser som objekt kan inte parafraseras med en bisats. Det
finns nämligen ett stort antal verb som inte kan ta en bisats som objekt, t.ex. bruka, börja,
fortsätta, förmå, försöka, ha svårt, hinna, klara av, lyckas, tyckas, tänka, vara tvungen
och våga. De flesta av dessa är hjälpverbsliknande verb och kan inte ta bisats som objekt
eftersom de förutsätter i sin betydelse att satsens subjekt är också infinitivens tankesubjekt
(se också avsnitt 5.6). Se exempel nedan.
(211)
(212)
(213)
Vi ger aldrig upp utan fortsätter bara att kämpa.
Jfr: *Vi ger aldrig upp utan fortsätter bara att vi kämpar.
Lehtonen och Lahti lyckades inte ta sig vidare.
Jfr: *Lehtonen och Lahti lyckades inte att de tog sig vidare.
Det här låter ju inte så lovande när TV5 nu börjar sända serien.
Jfr: */.../ när TV5 nu börjar att den sänder serien.
Inte heller verkar det vara möjligt att parafrasera infinitivfras med bisats när
infinitivfrasen fungerar som objekt vid ett adjektiv. Åtminstone vid adjektivet värd är
parafrasering omöjligt.
(214)
Stoet har ännu inte vunnit i år och kan vara värd att gardera.
Jfr: *Stoet kan vara värd att man garderar.
Vid vissa verb är parafraseringen med en att-sats helt möjligt. Sådana verb är åtminstone
besluta, välja, hoppas och värdesätta. Gemensamt för dessa verb är att de är klart
huvudverb, dvs. de kan också ta en nominalfras som objekt.
84
(215)
(216)
(217)
Europeiska centralbanken ECB:s råd beslöt i går att sänka sin styrränta
med 0,10 procent till historiskt låga 0,15 procent.
Jfr: ECB:s råd beslöt i går att de sänker sin styrränta /.../
På grund av händelserna i Ukraina har dock de ursprungliga G7-länderna
tills vidare valt att bryta samarbetet med Moskva
Jfr: /.../ G7-länderna tills vidare valt att de bryter samarbetet med Moskva.
Porosjenko har sagt att han hoppas kunna träffa Putin där.
Jfr: Porosjenko har sagt att han hoppas att han skulle kunna träffa Putin.
Attributiva infinitivfraser är sällan direkt utbytbara till bisatser. I vissa fall är
parafrasering dock möjligt: Identifierande attribut och fyllnadsattribut kan parafraseras
t.ex. med en bisats inledd med att (218) eller med hur (219). Relativattribut går däremot
att parafrasera bara med en relativ bisats med som (220).
(218)
(219)
(220)
Med en skarp varning till Ryssland om att inte använda energi som ett vapen
avslutade G7-länderna toppmötet i Bryssel.
Jfr: /.../ varning till Ryssland om att de inte ska använda energi som ett
vapen
På G7-mötet talades dessutom om gemensamma åtgärder för att ”förhindra
och straffa” människor som återvänder från kriget i Syrien och kan komma
att genomföra terrordåd i väst.
Jfr: /.../ åtgärder för hur man kan förhindra och straffa människor /.../
– Det finns egentligen inga varningstecken för vänner och familj att läsa av.
Jfr: Det finns egentligen inga varningstecken som vänner och familj kunde
läsa av.
De flesta infinitivattribut är som sagt inte direkt utbytbara mot bisatser. I många fall kan
infinitivattributen dock omskrivas t.ex. med en nominalisering (221)–(222). Om
huvudordet är ett rent verbalsubstantiv kan man ofta omskriva satsen genom att ersätta
huvudordet med ett verb, som i (223). Omskrivningsmöjligheter beror speciellt på
huvudordet och vad som är relationen mellan huvudordet och attributet.
(221)
(222)
(223)
Huvudet hängde, steget fanns inte där och lusten att spela verkade vara som
bortblåst.
Jfr: spellusten
Deflation innebär också ett tryck på att sänka lönerna.
Jfr: ett tryck på lönesänkningar
Domprost Matti Pikkarainen säger att det viktiga är att kyrkans dörrar står
öppna om någon har behov av att tala ut.
Jfr: om någon behöver tala ut
85
6.4.2 Parafraseringsmöjligheter för nexusinfinitiv
Nexusinfinitiver i materialet går oftast att parafrasera med en att-sats. Vid parafraseringen
av subjekt med infinitiv i (224) flyttas huvudsatsens subjekt till bisatsens subjekt och
huvudsatsen får ett nytt subjekt, antingen man (aktiv sats) eller det (passiv sats).
(224)
Den bärbara apparaten uppges läsa av bland annat kött och fisk och sedan
skicka ett meddelande om varans färskhetsgrad till ens telefon.
Jfr: Man uppger/Det uppges att den bärbara apparaten läser av bland annat
kött och fisk /.../
Inga nexusinfinitiver i materialet kan parafraseras med en bisats inledd av när eller hur,
även om de i vissa omständigheter kan ersätta en nexusinfinitiv (se avsnitt 5.6; Andersson
1989: 17). Jag antar att detta beror på att det inte finns några nexusinfinitiv vid verb som
anger omedelbar perception, t.ex. se, höra eller känna (se avsnitt 6.2.5). Det är nämligen
speciellt vid dessa verb som det är möjligt att parafrasera infinitivfraser med någon annan
bisats än att-sats, åtminstone så verkar det vara enligt givna exempel (se avsnitt 5.6).
Nexusinfinitiv i en relativbisats går inte alltid lika lätt att omskriva. Problemet är att det
relativa pronomenets korrelat motsvarar subjektet i infinitivfrasen, som i (225). Om man
parafraserar infinitivfrasen med en bisats måste man använda ett s.k. resumtivt pronomen
som syftar till korrelatet. Sådana konstruktioner är dock talspråkliga och hör inte hemma
i vårdat skriftspråk (Språkriktighetsboken 2005: 307–310). Därför går dessa
konstruktioner bättre att omskriva på något annat sätt, t.ex. genom att ersätta det
överordnade verbet med ett adverbial.
(225)
/.../ som kan användas som cancermarkörer och som antas bidra till att
cancer avger lukt.
Jfr: ?som man antar att de bidrar till att cancer avger lukt.
Hellre: /.../ som antagligen bidrar till att cancer avger lukt.
Inte heller kan en objekt med infinitiv-konstruktion vid verbet låta parafraseras direkt
med en bisats. Som Lindberg (1980: 208) har konstaterat är verbet låta också i detta
avseende ett specialfall bland andra nexusinfinitiver. Infinitivfrasen i (226) kan dock
omskrivas genom att ändra det överordnade verbet till tillåta.
(226)
Hustrun Marina (Hadewych Minis) ansätts emellertid av skuldkänslor och
då maken är borta släpper hon in honom och låter honom rentav hålla till i
en uthusbyggnad i trädgården
Jfr: *Hon låter att han håller till i en uthusbyggnad i trädgården.
Däremot: Hon tillåter att han håller till i en uthusbyggnad i trädgården.
86
6.4.3 Parafraseringsmöjligheter för adverbiella infinitivfraser
Bundna adverbiella infinitiver kan ofta parafraseras med en att-sats. Ibland kan också en
nominalisering fungera lika bra – i vissa fall är nominalisering till och med det enda
alternativet. Se exempel nedan.
(227)
(228)
(229)
(230)
Men om det är så här bra väder har jag inget emot att tävla i Finland
Jfr: /.../ inget emot att jag tävlar i Finland.
Serien är egentligen alldeles för låg att passa in i ett så krävande spel som
Toto75 ändå är.
Jfr: /.../ för låg för att den skulle passa in i ett så krävande spel
Nouy konstaterar att även om banktillsynen i Norden redan är god och
också om myndigheterna här är vana vid att samarbeta /.../
Jfr: /.../ myndigheterna här är vana vid att de samarbetar
Jfr: /.../ myndigheterna här är vana vid samarbete
Då tänker man på Jean Renoirs Boudu flyter förbi (1932) med Michel
Simons luffare som av en bokhandlare räddas från att drunkna varefter
luffaren tar över hushållet och förför både frun och hembiträdet
Jfr: /.../ räddas från drunkning
Som det framgår av exemplen ovan kan en att-sats ersätta infinitivfras som bundet
adverbial vid vissa verb med objekt, t.ex. ha ngt emot i (227) och vid vissa adjektiv, t.ex.
van (vid) i (229). Också infinitivfras i bestämning till ett gradadverbial kan omskrivas
med en att-sats (228).
Vid en del verb kan en bunden adverbiell infinitivfras inte omskrivas med en att-sats, som
räddas (från) i (230). Inte heller kan en bisats användas t.ex. med verben få ngn (till),
hjälpa ngn (med) eller tvinga ngn (till). Detta är i linje med det som sägs i SAG (1999 3:
607, 609) om dessa verb: de förutsätter i sin betydelse att det överordnade verbets objekt
är subjekt för infinitiven och därför kan de inte ta en narrativ bisats (se också avsnitt 5.6).
(231)
(232)
(233)
De senaste årens skandaler inom kungahuset har fått de republikanska
känslorna att svalla.
Jfr: *har fått känslorna att de svallar
Då gällde fallet misstankar om att han hade hjälpt en prostituerad att
bedriva sin verksamhet.
Jfr: *hade hjälpt en prostituerad att hon bedriver sin verksamhet
Förra sommaren hann Roni Ollikainen bara få till två tävlingar och fyra
uppmätta hopp innan en ljumskskada tvingade honom att packa ihop
säsongen.
Jfr: *tvingade honom att han packade ihop säsongen
Vid de flesta adjektiv kan infinitivfras som bundet adverbial inte heller omskrivas med
en bisats:
87
(234)
Vi som är emot deras politik måste vara bättre på att argumentera.
Jfr: *bättre på att vi argumenterar
Infinitivfras med underförstådd bestämning vid adjektiv kan inte parafraseras med en
bisats. Konstruktionen kan dock omskrivas genom att flytta det utbrutna ledet till sin egen
plats i infinitivfrasen. På detta sätt blir infinitivfrasen subjekt (antingen fundament eller
postponerat). Infinitivfrasen blir dock kvar eftersom konstruktionen inte går att omskriva
längre.
(235)
Romamittfältaren är underbar att skåda [-].
Jfr: Det är underbart att skåda Romamittfältaren.
Romamittfältaren är underbart.
Jfr: *Det är underbart att man skådar Romamittfältaren.
Att
skåda
Infinitivfras som fritt adverbial är alltid direkt utbytbar mot en fullständig bisats, oavsett
vilken preposition den inleds av. Infinitivfraser styrda av för att kan ofta parafraseras med
en final bisats, som i (236), medan infinitivfrasen styrd av efter att parafraseras med en
temporal bisats (237). Infinitivfraserna i (238)–(240) som är styrda av genom att, med att
eller utan att kan parafraseras med en motsvarande deskriptiv bisats. Likaväl kan
infinitivfrasen styrd av i stället för att ersättas med en motsvarande bisats (241).
(236)
(237)
(238)
(239)
(240)
(241)
En del påstår att Messi drog i handbromsen under våren för att komma i
absolut toppform till VM
Jfr: /.../ för att han skulle komma i absolut toppform till VM.
Till de mera sannolika prognoserna för Ukrainakrisen hör att Putin, efter
att ha skruvat upp konflikten till kokpunkten, kommer att backa – och kräva
stor tacksamhet för det.
Jfr: /.../ efter att han har skruvat upp konflikten till kokpunkten
Tyvärr är Krösus Sork borta (antagligen för att sådana bovar kallas hjältar
i dag) och nu är det Reinard Räv som vill väcka liv i alla skurkar som blivit
snälla genom att umgås för mycket med Bamse.
Jfr: /.../ genom att de har umgåtts för mycket med Bamse.
Han inledde säsongen redan i april med att hoppa 7,99 m i medvind (+2,2
m/s) i Florida.
Jfr: /.../ med att han hoppade 7,99 m i medvind i Florida.
Iklädd svart huvudduk och blå träningsjacka stirrar hon framför sig utan
att röra en min.
Jfr: /.../ utan att hon rör en min.
ECB:s mål med åtgärderna är klart, tanken är att få fart på ekonomin och
förmå bankerna att låna ut sina pengar i stället för att placera likvida medel
hos centralbanken.
Jfr: /.../ i stället för att de skulle placera likvida medel hos centralbanken.
88
6.4.4 Sammanfattning av infinitivfrasernas parafraseringsmöjligheter
En stor del av infinitiverna i materialet kan parafraseras direkt med en bisats. Det
förekommer dock mycket variation och möjligheter att parafrasera infinitivfrasen kan
variera inom en och samma funktion. Parafraseringsmöjligheter beror i hög grad på
infinitivfrasens syntaktiska funktion men också på lexikaliska och strukturella
omständigheter.
Infinitivfraser som fungerar som predikativ, adverbial, nexusinfinitiv eller subjekt är
oftast direkt utbytbara mot bisatser. Den vanligaste parafrasen är en att-sats men i vissa
funktioner är också en adverbiell bisats möjlig. Alla infinitiver i dessa funktioner är dock
inte utbytbara mot bisatser eftersom bisatsen inte alltid kan användas på grund av
lexikaliska och strukturella omständigheter: det kan t.ex. vara så att det överordnade
verbet eller adjektivet inte kan konstrueras med en bisats eller satsen innehåller en
lyftningskonstruktion som försvårar parafraseringen.
De funktioner där infinitivfraser är sällan utbytbara mot bisatser är objekt och attribut. I
vissa lexikaliska och strukturella omständigheter kan dock en del av infinitiver i dessa
funktioner parafraseras med en bisats.
7 Sammanfattande diskussion kring resultaten
I denna undersökning har jag försökt beskriva infinitivfraserna så mångsidigt och
grundligt som möjligt genom att undersöka 1) vilka bestämningar det infinita verbet kan
ta och vilken ordning de olika leden i frasen har, 2) vilka syntaktiska funktioner
infinitivfrasen kan ha och 3) hur infinitivers tankesubjekt tolkas. Därtill har jag testat 4)
om infinitivfraserna kan parafraseras med en bisats. Här ska jag sammanfatta de resultat
som jag har fått samt diskutera de hypoteser som jag hade gällande forskningsfrågor (för
exakta forskningsfrågor och hypoteser se kapitel 2).
Resultaten överensstämmer i stort sett med tidigare forskning som har gjorts kring
infinitivfraser. Vissa frågor gällande infinitivfraser har dock inte undersökts uttömmande
och jag hoppas att mina resultat åtminstone delvis kunde täcka dessa luckor. Resultaten
89
av den här undersökningen kan dock inte generaliseras eftersom materialet är relativt litet
(252 belägg) och består bara av tidningstexter ur en årgång av Hufvudstadsbladet.
Resultaten visar att det infinita verbet kan ta liknande bestämningar som verb i finit form.
Detta är i linje med det som har presenterats också tidigare, t.ex. i SAG (1999 3: 563).
Vilka bestämningar som kan förekomma i infinitivfrasen beror på det infinita verbets
valens. Möjliga bestämningar är partikeladverbial, objekt, bundna predikativ samt bundna
och fria adverbial. Resultaten sammanfaller alltså med min hypotes enligt vilken det
infinita verbet kan ta likadana bestämningar som vilket verb som helst.
Ordföljden i infinitivfraserna överensstämmer i huvudsak med det som beskrivs t.ex. i
SAG (1999 3: 563): Infinitivmärket att förekommer inte alltid, utan användningen beror
på lexikaliska och syntaktiska omständigheter. Men om infinitivmärket förekommer står
det alltid först i frasen. Efter infinitivmärket står huvudordet, dvs. det infinita verbet.
Mellan infinitivmärket och huvudordet kan dock placeras vissa bestämningar. Resultaten
visar att dessa framförställda bestämningar kan vara relativt långa led. Detta överraskade
mig eftersom de exempel som ges t.ex. i SAG (1999 3: 563) i samband med
infinitivfrasens struktur innehåller bara korta och enkla framförställda bestämningar,
något som ger intrycket att det är bara korta led som kan placeras framför det infinita
verbet. Att också längre led kan placeras mellan infinitivmärket och huvudordet är något
som inte har tagits upp i tidigare beskrivningar. Efter huvudordet placeras olika
efterställda bestämningar, först bundna och sedan fria.
De olika leden i infinitivfrasen står vanligen på de ovannämnda platserna men vissa led
kan placeras också annorlunda, t.ex. på grund av lyftningskonstruktioner. Ett led kan
nämligen lyftas ur infinitivfrasen och göras till subjekt i den överordnade satsen. Belägg
på lyftningskonstruktioner är dock tämligen få, så det är inte fråga om någon högfrekvent
företeelse. Enligt resultaten är infinitivfraser i allmänhet högertunga, dvs. långa och tunga
led placeras helst i slutet av frasen.
Den andra forskningsfrågan handlar om infinitivfrasens syntaktiska funktioner. Också här
håller min hypotes: infinitivfraserna i materialet fungerar antingen i nominala eller
adverbiella funktioner eller som nexusinfinitiv. De nominala funktioner som
infinitivfrasen kan ha är subjekt, objekt, predikativ och attribut. Som adverbial kan
infinitivfrasen vara antingen bundet eller fritt. Det finns också ett litet antal infinitivfraser
som inte kan kategoriseras enligt de traditionella satsdelskategorierna. Infinitivfraser utan
90
tydlig satsdelsstatus är antingen infinitivfraser som inte ingår i en överordnad sats eller
som fungerar som bestämning i en utbyggd prepositionsfras. Resultaten av
infinitivfrasernas syntaktiska funktion överensstämmer med tidigare forskning.
Belägg på olika syntaktiska funktioner förekommer dock inte lika ofta i materialet, utan
frekvensen mellan olika funktioner varierar mycket. Med andra ord är vissa funktioner
betydligt vanligare än andra. Den vanligaste funktionen enligt antalet belägg är adverbial.
Den näst allmännaste funktionen är objekt, och efter det subjekt och attribut som båda
förekommer tämligen ofta i materialet. Beläggen på nexusinfinitiv och predikativ är
däremot få. Jämförelsen är dock inte generell eftersom redan materialinsamlingen har
förvrängt resultaten: frekvensen av infinitivfraser som objekt skulle ha varit avsevärt
större om jag hade tagit med också de fall där infinitivfras förekommer som objekt till
hjälpverb.
Min tredje forskningsfråga handlar om infinitivernas tankesubjekt och subjektsregeln.
Resultaten visar att det finns ett antal olika mönster enligt vilka tankesubjektet kan styras.
En stor del av infinitiverna är subjektsstyrda. Satssubjektet kan dock spela en viktig roll
för tolkningen av tankesubjekt också annars: för en del infinitiver (speciellt predikativ)
som inte följer subjektsregeln kan tankesubjektet ges indirekt via subjektet. Det är också
tämligen vanligt att tankesubjektet är generiskt eller framgår ur kontexten. I vissa fall kan
tankesubjektet också vara den överordnade satsens objekt, sammanfalla med talaren eller
finnas någon annanstans i meningen.
Min hypotes var att tolkningen av tankesubjekt i huvudsak följer subjektsregeln. Om
hypotesen håller eller inte beror på vilka funktioner vi anser att subjektsregeln gäller.
Betraktar vi infinitiver i alla funktioner eller bara adverbiella infinitiver (som är alltså de
infinitiver som subjektsregeln i praktiken gäller)? Om vi betraktar alla infinitivfraser kan
subjektsregeln inte sägas följas, eftersom en stor del av infinitiverna har något annat
tankesubjekt än satssubjektet. Om vi däremot betraktar bara adverbial blir svaret något
helt annat. Nästan alla adverbial följer nämligen subjektsregeln. Bundna adverbial är
nästan alltid subjektsstyrda om det bara inte förekommer något objekt i satsen. Också de
flesta fria adverbial följer subjektsregeln eftersom det finns bara två undantag från regeln:
ett spetsställt adverbial och ett efterställt adverbial som styrs av agenten. De brott som
förekommer i materialet kan inte enligt min mening anses vara allvarliga eftersom
91
tankesubjektet lätt kan tolkas ur kontexten. Eftersom den största delen av adverbiella
infinitiver följer subjektsregeln kan min hypotes om subjektsregeln sägas hålla.
Den sista frågan gäller infinitivfrasernas parafraseringsmöjligheter. Hypotesen om att de
flesta infinitivfraser är möjliga att parafrasera med en bisats håller ganska bra, men det
finns dock en stor del infinitivfraser som inte kan parafraseras med en bisats.
Infinitivfraser som predikativ, adverbial, nexusinfinitiv eller subjekt är oftast direkt
utbytbara mot bisatser. Däremot kan infinitivfraser som objekt eller attribut bara sällan
parafraseras med en bisats. Analysen har visat att parafraseringsmöjligheter beror
speciellt på infinitivfrasens syntaktiska funktion, men också lexikaliska och strukturella
omständigheter påverkar.
Undersökningens och resultatens reliabilitet måste betraktas med tanke på olika faktorer.
Resultaten kan inte generaliseras eftersom undersökningsmaterialet består av bara en
årgång av en tidning, dvs. Hufvudstadsbladet 2014. Jag antar att flera årgångar skulle ha
gett i stort sett liknande resultat, men om jag hade valt en annan slags tidning eller till och
med en helt annan slags korpus, t.ex. webb-texter, kunde resultaten ha varit annorlunda.
Tidningstexter strävar ju ofta efter vårdat språk, något som betyder att journalister kan
t.ex. försöka undvika brott mot subjektsregeln, och detta kan förvränga resultatet jämfört
med språket hos vanliga språkbrukare.
Metoden som har använts i undersökningen kan anses vara lämplig: genom att söka på
verb i infinitiv, både i aktiv och passiv, har jag fått med alla möjliga belägg på infinitiver,
sökmetoden har inte uteslutit en enda fall. Om jag däremot hade sökt infinitiverna t.ex.
utifrån vissa typiska strukturer skulle jag ha möjligtvis uteslutit en del fall, t.ex. de
infinitiver som inte kan kategoriseras enligt de traditionella satsdelskategorierna. Även
om jag inte har analyserat alla infinitiver i den valda korpusen utan bara de 252 första
beläggen har detta knappast någon inverkan på resultaten eftersom texternas ordning i
korpusen är i det avseendet slumpmässig att de inte är organiserade t.ex. enligt alfabetisk
ordning eller syntaktiska funktioner.
Undersökningen kan anses vara trovärdig också i det avseendet att hela den empiriska
delen i den här avhandlingen baserar sig på tidigare teorin och de begrepp som används
kan anses vara relevanta med tanke på temat och forskningsfrågorna. Därtill har analysen
varit grundlig: varje belägg har analyserats och också de belägg som inte nödvändigtvis
92
har passat in i tidigare kategorier eller mallar har tagits i beaktande. Också det att
resultaten överensstämmer med tidigare forskning talar för undersökningens trovärdighet.
8 Sammanfattning
Denna pro gradu-avhandling behandlar infinitivfraser i svenskan. Genom en beskrivande
korpusundersökning har jag försökt skapa en helhetsbild av infinitivfraserna i en
tidningskorpus, dvs. i Hufvudstadsbladet 2014. Syftet med undersökningen har varit att
forska i hur infinitivfraser används i det valda materialet och hurdana de är strukturellt.
Syftet har också varit att undersöka hur infinitivernas utelämnade subjekt, s.k.
tankesubjekt, tolkas. Därtill har jag testat om infinitivfraserna i materialet går att
parafrasera med en bisats. Avhandlingen börjar med definitionerna av de centralaste
begreppen i kapitel 1. I kapitel 2 presenteras undersökningens syfte och exakta
forskningsfrågor och i kapitel 3 redogörs för undersökningens material och metod.
Tidigare forskning och litteratur kring temat behandlas i kapitel 4. Kapitel 5 Beskrivning
av infinitivfraser presenterar den teoretiska bakgrund som undersökningen baserar sig på.
Kapitel 6, som är den empiriska delen av den här undersökningen, redogör för
korpusundersökningens resultat. Resultaten sammanfattas och diskuteras i kapitel 7. I
detta kapitel sammanfattas hela avhandlingens innehåll.
Undersökningens studieobjekt är infinitivfrasen, som har valts i sin egenskap av
satsförkortning. Satsförkortningar definieras ofta som ”satsvärdiga men inte satsformade
konstruktioner” (Lyngfelt 2002: 3). Med detta menas att de betyder samma sak som
fullständiga satser men saknar vissa element som är obligatoriska för en sats. När det
gäller infinitivfraser saknas det både subjekt och finit verb. Infinitivfrasens förhållande
till en fullständig bisats kan lätt illustreras med följande meningspar:
(1)
Han sprang för att hinna med tåget.
Jfr: Han sprang för att han skulle hinna med tåget (Jörgensen & Svensson
1987: 119.).
Infinitivfraser innehåller som sagt inget subjekt. Förstås har den aktion som
infinitivfrasen anger ett subjekt, men detta är inte utsatt i frasen. Det utelämnade
subjektet, s.k. tankesubjekt, kan vanligen tolkas ur kontexten. Tankesubjektet är oftast ett
93
fullvärdigt led i den överordnade satsen, vanligen satssubjektet. Detta mönster har blivit
så pass vanligt att det har gett upphov till den s.k. subjektsregeln enligt vilken infinitivens
tankesubjekt alltid bör vara subjektet i den närmast överordnade satsen. Subjektsregeln
sägs ha en stor räckvidd, eftersom den gäller inte bara infinitivfraser utan också andra
konstruktioner, t.ex. fria predikativ och fria adverbial. Det finns dock en del infinitivfraser
som subjektsregeln inte gäller och också många infinitiver som i princip kunde följa
regeln bryter mot den. Dessa brott har vållat diskussion om subjektsregelns omfång och
acceptabiliteten av de olika brotten har delat åsikter bland språkvårdare och -forskare.
I denna avhandling har jag försökt beskriva infinitivfraser så grundligt som möjligt i det
valda materialet. Syftet har varit att undersöka hurdana infinitivfraser det förekommer i
materialet och vilka satsledsfunktioner de kan ha. En viktig forskningsfråga har också
varit hur infinitivfrasernas tankesubjekt kan tolkas: jag har undersökt om det är den
överordnade satsens subjekt som utgör tankesubjektet eller om tankesubjektet finns någon
annanstans. Jag har också testat om infinitivfraserna i materialet går att parafrasera med
en bisats. Syftet med detta har varit att testa i vilka funktioner infinitivfraser är direkt
utbytbara mot motsvarande bisatser. Infinitivfraser betraktas nämligen ofta som
”förkortade bisatser” något som antyder att de kan ersättas med en bisats. Syftena har
sammanfattats i följande fyra forskningsfrågor:
1. Vilka bestämningar kan det infinita verbet ta och vilken ordning har de olika leden
i infinitivfrasen?
2. Vilka syntaktiska funktioner kan infinitivfrasen ha i den överordnade satsen?
3. Hur tolkas infinitivers tankesubjekt? Följer infinitiverna subjektsregeln?
4. Kan infinitivfraserna parafraseras med en bisats?
Undersökningen är beskrivande och ligger någonstans mitt emellan korpusdriven och
korpusbaserad. Studieobjektet, dvs. infinitivfraser, har beskrivits så grundligt som möjligt
och både regelbundenheter och oregelbundenheter har tagits i beaktande. Syftet med
undersökningen har inte varit att värdera beläggens språkriktighet utan beskriva
företeelsen som den är. Som undersökningsmaterial har använts Hufvudstadsbladet 2014,
en finlandssvensk tidningskorpus i Språkbanken i Göteborg. Alla belägg i korpusen har
inte tagits med i undersökningen utan materialet har begränsats till 252 första belägg på
infinitiver.
94
Den teoretiska delen i denna avhandling baserar sig i huvudsak på beskrivningar av
infinitivfraser i svenska grammatikböcker. Den viktigaste källan är Svenska Akademiens
grammatik (1999), som innehåller den mest djupgående beskrivningen av infinitivfraser.
Andra, mer kortfattade beskrivningar finns t.ex. i Grammatik från grunden (1994) av Erik
Andersson och i Nusvensk grammatik (1987) av Nils Jörgensen och Jan Svensson. Utöver
grammatikböcker behandlas infinitivfraser också i språkvårdsböcker, t.ex. i den
rådgivande Språkriktighetsboken (2005), där de vanligtvis tas upp i samband med den
omdiskuterade subjektsregeln. Den livliga språkvårdsdiskussionen om infinitivernas
subjektssyftning har också gett upphov till olika undersökningar och artiklar. Den mest
betydande undersökningen är Benjamin Lyngfelts (2002) doktorsavhandling där han
genom en bred korpusundersökning forskar i hur infinitivfrasens tankesubjekt tolkas i
svenskan. Både den teoretiska och empiriska delen av infinitivfrasers tankesubjekt i den
här avhandlingen baserar sig i hög grad på Lyngfelts undersökning.
De resultat som jag har fått överensstämmer i huvudsak med tidigare beskrivningar av
infinitivfraser och med Lyngfelts (2002) resultat av infinitivfrasernas subjektssyftning.
Några banbrytande observationer har jag alltså inte gjort, men vissa resultat kan anses
vara nya i det avseendet att de inte har betonats i tidigare beskrivningar eller undersökts
så grundligt tidigare.
Resultaten förstärker den tidigare föreställningen om att det infinita verbet kan ta liknande
bestämningar som verb i finit form. Också ordföljden i infinitivfraserna ligger i linje med
tidigare beskrivningar: Om infinitivmärket att förekommer, står det alltid först. Efter
infinitivmärket står huvudordet, dvs. det infinita verbet. Mellan infinitivmärket och
huvudordet kan dock placeras vissa framförställda bestämningar. Resultaten visar att
också relativt långa led kan placeras framför huvudordet, något som inte har inte kommit
fram i tidigare beskrivningar. Efter huvudordet placeras efterställda bestämningar, först
bundna och sedan fria. Denna ordning följs alltid, men ibland kan vissa led i
infinitivfrasen lyftas ut och göras till subjekt i den överordnade satsen. Sådana
lyftningskonstruktioner förekommer dock tämligen sällan i materialet. I huvudsak är
infinitivfraser högertunga, dvs. långa och tunga led placeras oftast i slutet av frasen.
Också resultaten av infinitivfrasens syntaktiska funktion ligger i linje med tidigare
forskning: infinitivfrasen kan fungera som subjekt, objekt, predikativ, attribut, adverbial
samt nexusinfinitiv. Enligt resultaten finns det också infinitivfraser som inte kan
95
kategoriseras enligt de traditionella satsdelskategorierna eftersom de inte ingår i en
överordnad sats eller de fungerar som bestämning i en utbyggd prepositionsfras.
Resultaten visar att infinitivens tankesubjekt kan styras enligt ett antal olika mönster. En
stor del av infinitiverna är subjektsstyrda, t.ex. infinitivfraser som objekt, subjekt med
infinitiv, bundna adverbial och fria adverbial har alltid eller oftast satsens subjekt som
tankesubjekt. Satssubjektet spelar en viktig roll för tolkningen av tankesubjekt också t.ex.
vid predikativ vars tankesubjekt alltid ges indirekt via subjektet. Tankesubjektet kan
också vara generiskt eller framgå någonstans i kontexten. Andra möjligheter är att
tankesubjektet är objekt, sammanfaller med talaren eller finns någon annanstans i
meningen. Subjektssyftningen kan alltså variera ganska mycket mellan olika funktioner
och i vissa funktioner kan tankesubjektet styras på olika sätt på grund av olika semantiska
och pragmatiska faktorer. De resultat som jag har fått gällande infinitivfrasers
tankesubjekt överensstämmer i stort sett med resultaten i Lyngfelts doktorsavhandling.
Men hur förhåller sig infinitiverna till den traditionella subjektsregeln? Om vi betraktar
infinitiver i alla funktioner, kan subjektsregeln inte sägas följas eftersom en stor del av
infinitiverna inte har satssubjektet som tankesubjekt. Subjektsregeln sägs dock i praktiken
gälla bara adverbial. Om vi således betraktar bara adverbiella infinitiver är resultatet något
helt annat: Nästan alla adverbial (både bundna och fria) följer subjektsregeln och det
förekommer bara få undantag. De få brott som förekommer kan inte anses vara
problematiska eftersom tankesubjektet lätt kan tolkas ur kontexten.
Testet på infinitivfrasernas parafraseringsmöjligheter har gett som resultat att en del av
infinitivfraserna kan parafraseras med en bisats men en del inte. Infinitivfraser är oftast
direkt utbytbara mot bisatser i funktioner som predikativ, adverbial, nexusinfinitiv och
subjekt. Däremot kan infinitivfraser som objekt eller attribut bara sällan parafraseras med
en bisats. Enligt resultaten beror parafraseringsmöjligheterna inte bara på infinitivfrasens
syntaktiska funktion utan också på lexikaliska och strukturella omständigheter.
Resultaten
av den här
undersökningen
går
inte
att
generalisera
eftersom
undersökningsmaterialet har varit relativt litet och består bara av tidningstexter ur en
årgång av Hufvudstadsbladet. Det är möjligt att en annan tidningskorpus eller en helt
annan slags textgenre inte nödvändigtvis skulle ha gett samma resultat. Även om
materialet har varit ganska litet är jag nöjd med att materialet har erbjudit så många olika
infinitiver att undersöka. Det har nämligen funnits åtminstone några belägg på varje
96
funktion som infinitivfraserna enligt tidigare beskrivningar kan ha. Därtill innehåller
materialet också belägg på lyftningskonstruktioner vars frekvens antagligen inte är så
hög. Tyvärr är antalet belägg på vissa funktioner så pass lågt att det är omöjligt att se
några allmänna tendenser hos dem. På grund av materialets storlek är det också helt
möjligt att vissa undantagsfall inte är med i undersökningen. Å andra sidan om jag inte
hade uteslutit de fall där infinitivfras förekommer efter hjälpverb, skulle materialet varit
ännu ensidigare och antalet belägg på vissa funktioner ännu mindre. Jag är nöjd med att
jag på grund av min pilotundersökning förstod att begränsa materialet på ett meningsfullt
sätt.
På basis av denna undersökning vågar jag påstå att det inte finns så mycket mera att forska
i infinitivfrasens struktur och syntaktiska funktion. Resultaten visar ju att bruket
strukturellt och funktionellt motsvarar tidigare beskrivningar. Trots Lyngfelts
banbrytande doktorsavhandling har infinitivernas subjektssyftning enligt min mening inte
undersökts uttömmande. Hans undersökning kan nämligen kompletteras på olika sätt: till
exempel de olika pragmatiska och lexikaliska omständigheter som påverkar tolkningen
av tankesubjekt har ännu inte undersökts tillräckligt. Ett annat alternativ kunde vara att
undersöka subjektssyftningen hos andra typer av satsförkortningar. Detta kunde vidga vår
uppfattning om subjektssyftningen i allmänhet. Därtill kunde infinitivfrasers förhållande
till bisatser vara ett framtida forskningsobjekt.
Infinitivfraser har visat sig vara ett intressant studieobjekt. På grund av materialets storlek
och fyra ganska omfattande forskningsfrågor har jag dock bara snuddat vid ytan av
företeelsen. Jag hoppas att denna pro gradu-avhandling skulle inspirera till framtida
forskning och till att borra sig in i frågorna under ytan.
97
Litteratur
Undersökningsmaterial
Hufvudstadsbladet 2014. Elektronisk korpus i Språkbanken vid Göteborgs universitet.
https://spraakbanken.gu.se/korp/#?stats_reduce=word&cqp=[]&corpus=hbl2014
(Hämtad 1.9.2015)
Tryckta källor
Andersson, Erik 1994: Grammatik från grunden. En koncentrerad svensk satslära. 2
uppl. Uppsala: Hallgren & Fallgren.
Bolander, Maria 2012: Funktionell svensk grammatik. 3 uppl. Stockholm: Liber.
Dahl, Östen 2003: Grammatik. 2 uppl. Lund: Studentlitteratur.
Grünbaum, Catharina 1996: Strövtåg i språket. Stockholm: Bonniers.
Hultman, Tor G. 1975: Liten svensk grammatik. Lund: Liber.
Hultman, Tor G. 2003: Svenska Akademiens språklära. Stockholm: Svenska Akademien.
Jörgensen, Nils & Svensson, Jan 1987: Nusvensk grammatik. 2 uppl. Malmö: Liber.
Lindberg, Ebba 1980: Beskrivande svensk grammatik. 2 uppl. Stockholm: AWE/Gebers.
Ljung, Magnus & Ohlander, Sölve 1971: Allmän grammatik. Lund: Liber.
Lyngfelt, Benjamin 2002: Kontroll i svenskan. Den optimala tolkningen av infinitivers
tankesubjekt.
Nordistica
Gothoburgensia
25.
Göteborg:
Acta
Universitatis
Gothoburgensis.
McEnery, Tony, Xiao, Richard & Tono, Yukio 2006: Corpus-based language studies: An
advanced resource book. London: Routledge.
Reuter, Mikael 1996: Reuters rutor 2. Svar på frågor om svenska i allmänhet och
finlandssvenska i synnerhet. Esbo: Schildts.
SAG Svenska Akademiens grammatik 1. Inledning, Register. 1999. Teleman, Ulf,
Hellberg, Staffan & Andersson, Erik. Stockholm: Svenska Akademien.
98
SAG Svenska Akademiens grammatik 3. Fraser. 1999. Teleman, Ulf, Hellberg, Staffan
& Andersson, Erik. Stockholm: Svenska Akademien.
SAG Svenska Akademiens grammatik 4. Satser och meningar. 1999. Teleman, Ulf,
Hellberg, Staffan & Andersson, Erik. Stockholm: Svenska Akademien.
Språkriktighetsboken 2005: Skrifter utgivna av Svenska språknämnden, 93. Stockholm:
Svenska språknämnden & Norstedts Akademiska Förlag.
Stroh-Wollin, Ulla 1998: Koncentrerad nusvensk formlära och syntax. Lund:
Studentlitteratur.
Sundman, Marketta 1987: Subjektval och diates i svenskan. Åbo: Åbo akademiens förlag.
Thorell, Olof 1973: Svensk grammatik. Stockholm: Esselte Studium.
Wellander, Erik 1973: Riktig svenska. 4 omarb. uppl. Stockholm: Esselte Studium.
Åkermalm, Åke 1970: Modern svenska. 2 uppl. Stockholm: Gleerups.
Otryckta källor
Eskelinen, Kirsi & Turunen Tanja 1998: Förekomsten av satsförkortningar i svenskan
och deras användning i två gymnasieläroböcker samt i elevuppsatser. Pro graduavhandling vid Joensuu universitet.
Korhonen, Hanni 2011: Hur behärskar finskspråkiga svenskstuderande svenskans
infinitivfras? Pro gradu-avhandling vid Östra Finlands universitet.
Oinonen, Anu 1998: Satsförkortningar i svenskan och deras förekomst i några
gymnasieläroböcker. Pro gradu-avhandling vid Joensuu universitet.
Paulamäki, Mirjami 2007: Förekomsten av infinitivmärket att vid hjälpverbsliknande
verb i finlandssvenska tidningstexter i jämförelse med sverigesvenska. Pro graduavhandling vid Joensuu universitet.
Seppänen, Sanna 1995: Om infinitivfrasen med speciell hänsyn till partikeln att. Pro
gradu-avhandling vid Joensuu universitet.
99
Susimaa-Malewicz, Jonna-Leena 2002: Om adverbattribut, prepositionsattribut,
satsattribut, adverbiella bisatser som attribut och om infinitivattribut i ett urval
ledartexter och skönlitteratur. Pro gradu-avhandling vid Joensuu universitet.
Turunen-Tzellu, Riitta 1994: Om svenskans satsförkortningar med särskild hänsyn till en
del abiturientuppsatser och en Dagens Nyheter -tidning. Pro gradu-avhandling vid
Joensuu universitet.
Elektroniska källor
Andersson,
Erik
1989:
När
gäller
subjektsregeln?
Språkbruk
1/1989.
http://www.sprakbruk.fi/media/sprakbruk_1989.1_artikel_3.pdf (Hämtad 3.12.2014)
Andersson, Erik 2009: Marketta är att gratulera – om verb med subjektsstyrd oblik lucka
i infinitivfras. I: Berg, K. M., Borg, K., Ingman, E., Sandelin, M. & Åberg, A-M. (red.)
En färd i Språket. Festskrift till Marketta Sundman på 60-årsdagen den 12 mars 2009.
Åbo: Åbo universitet. S. 3–17.
https://oa.doria.fi/bitstream/handle/10024/43995/festskrift-sundman.pdf?sequence=1
(Hämtad 26.1.2016)
Engdahl, Elisabeth 2010: Vad händer med subjektstvånget? Om det-inledda satser utan
subjekt. Språk & Stil 20/2010.
https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/24048/2/gupea_2077_24048_2.pdf
(Hämtad 27.1.2016)
100