Vi får nog börja redan i årskurs två i grundskolan när det kom en ny kille, Roger Brandt, i klassen och
jag lyckades övertala honom om att Formel 1 var det häftigaste som fanns. Sedan snackades det
racing i klassrum och korridorer under många år framöver.
Flera år senare ringde han och berättade att han, efter att ha varit på en sponsordag med team
Dickens/Lindström, blivit så inspirerad att han köpt racerbil och undrade om jag var intresserad av att
komma och titta i garaget och kanske följa med på någon tävling. Gissa om jag var?
Roger Brandt Racing Team på Anderstorp 1986
Följden blev att jag åkte med som mekaniker på i princip alla hans tävlingar från 1986 till 1990,
därefter blev vi ett tvåbilsteam. Vi (eller ja, han) körde Junior-SM, Nordiska Mästeskap, SSK-serien,
inbjudningstävlingar, ja allt som fanns tillgängligt. Vi började som totala noviser med en rätt skraltig
Royale RP24 men fick tack vare den fantastiska sammanhållningen i FF-gänget lära oss mycket; som
t.ex. på Anderstorp 1986 när en konkurrent kom fram till vår bil, tittade på den en stund, skakade på
huvudet och sa: -så där kan ni väl inte åka, pojkar? och därefter gav oss en crash course i inställning
av hjulvinklar. Tack vare denna hjälp kapade Roger fyra sekunder på sina varvtider.
Så en dag (det måste varit sensommaren 1989, han hade bytt upp sig till en Van Diemen RF84) blev
jag inkallad till garaget där Roger visade att han gjort nya fästen till sätet:
-Borde passa dig, sa han.
–Du ska köra mekanikerracet på Kinnekulle, sa han.
Detta var lönen för mödan, ett tack för hjälpen så att säga. Inte för att jag begärde någon lön, jag var
helt tillfreds med att bara få vara en del av teamet, men jag tänkte inte tacka nej!
Vilken upplevelse det var: kärlek vid första bakvagnskastet! Kinnekulle i regn i en RF84 som, med facit
i hand, har ganska opålitliga vägegenskaper; jag måste ha mer!
Jag anmälde mig till nystartade Scandinavian Formula School; Sven Frindelius och tre Formel Fordar
med utgånget bäst-före-datum, sammanlagt sju varv på Anderstorps korta slinga… Nä, det
imponerade inte på mig heller, så under säsongen 1990 började jag se mig om efter en egen bil.
Kinnekulle Ring 1991
Valet föll på Lasse Dahlberg; Han hade klassat upp till F4, men hade kvar sin Van Diemen RF85 i
garaget. För 40000 riksdaler blev jag ägare både till racerbil och Dahlton, hans gamla merca-buss.
(Dahlton är en travesti på Paddock Hilton, Yngve Sällqvists motor home)
I dessa Racerhistoriska kretsar kanske bilens historia är viktigare än min, så jag börjar där:
Inför säsongen -85 hade Lasse varit i England och valt ut sig en riktigt fin Van Diemen RF84, men som
när den levererades visade sig ha blivit utbytt mot en mycket sämre, kraschad och fusklagad RF84.
Tack vare bilder tagna i England fick han säljaren att ta tillbaka bilen och leverera en annan, men då
fanns inga 84:or tillgängliga så Lasse fick istället en demo-körd 85:a. Snacka om uppköp!
Den körde han sedan med viss framgång (bl.a. pole position på Anderstorp före Mika Häkkinen, och
seger på Lånke i Norge -88) fram till och med 1988. Därefter blev den stående till vårvintern 1990 när
jag hämtade den.
Efter att jag sålt den till herrarna Dickens/Lindström (de skulle ha den för att förnöja sina sponsorer)
har den på för mig okända vägar hamnat i Norge, hos Aslak Haugen-Heldal och körs med
oregelbundna mellanrum i tävlingar i RHK:s regi. Chassiet är för övrigt lätt att känna igen om man får
syn på det; De snett framåtriktade rören över pedalerna har Lasse tagit bort för att få plats med sina
46:or…
Om mitt eget tävlande finns väl egentligen inte så mycket att säga; Sportsligt sett var det ingen större
framgång. Jag harvade runt i den bakre halvan av startfältet tillsammans med andra entusiaster med
samma begränsade ekonomi som jag själv. Vi käkade ravioli direkt ur burken och rejsade på
begagnade däck som storfräsarna kasserat. Bara en gång fick jag något som liknade ett erkännande; i
spöregn på Falkenberg kvalade jag in som 21:a av 44 startande i en NEZ-tävling varpå en av de
snabbare grabbarna kaxigt sa: -Det där måste vara ett fel från tidtagarna, den där tiden har ni ju inte
klockat på era egna klockor? –Jodå, svarade jag, två gånger. Sanningen var att jag hängt på en snabb
finne och kört spår och bromsat på platser jag aldrig skulle ha vågat på egen hand…
Roger hade tagit initiativ till en B-klass för bilar 5 år och äldre, och där kunde man åtminstone
konkurrera hyggligt: -92 blev jag tvåa i serien, med en delseger (Kinnekulle) och några andraplatser.
En gång har jag också stått på en prispall och fått kram av en söt kranskulla, det var en B-final på Ring
Knutstorp.
Glory days 1992
Säsongen -94 blev min sista; vid årets andra deltävling kraschade jag gaska rejält, och bilen blev inte
hopskruvad förrän mot slutet av sommaren. Jag tänkte ta ett sabbatsår och komma tillbaka -95, men
så kom Leif Lindström och undrade om han fick köpa bilen.
Den 17:e augusti, min mors 50:årsdag, sålde jag den; -Det var den bästa födelsedagspresenten jag
kunnat få, sa morsan. Hon hade aldrig riktigt kunnat förlika sig med att jag ”utsatte mig för livsfara”.
Missuppfatta mig inte, jag älskar min mor, men för den kommentaren har jag fortfarande inte förlåtit
henne.
Kanske borde jag revidera sista stycket; -94 blev min senaste säsong. På senare år har jag åskådat på
ett flertal RHK:sammankomster, och när jag ser FF-heatet rulla ut är det som att visa en flaska
Explorer för en gammal alkoholist; Jag MÅSTE ha mer! Herrar som Kjell Nordberg, och kanske framför
allt Erik Berger, visar att det går utmärkt att ha kul med racerbilar långt efter pensioneringen.
Så nu avsätts regelbundet pengar på ett fondsparande och jag har börjat löpträna för att få plats med
buken i den gamla overallen. Jag har börjat planera hur jag ska skapa plats i garaget och jag lusläser
annonser om racerbilar och transportfordon nästan varje dag. Jag har till och med (nästan) intalat
hustrun att en racerbil är en fullt rimlig investering. Det blir kanske inte nästa år, det blir kanske inte
förrän om tio år, men beslutet är oåterkalleligen fattat: Jag SKA göra comeback!
Vänliga hälsningar
Stefan