1. No category

Fysisk ekonomi
Bilaga till Schillerinstitutets nyhetsbrev Monitor
november 2016
Kina, Europa och Nya sidenvägen:
Harmonierande intressen
Två konferenser har gått av stapeln som ett led i Schillerinstitutets offensiv för att få med Europa, och framför allt
Frankrike och Tyskland, i Kinas Nya Sidenvägsprojekt. Konferenserna hölls i två symboliska städer: Essen i Tyskland och
Lyon i Frankrike. Essen ligger nära Duisburg, den största inrikeshamnen i Europa och första anhalt för tåget som kommer
tre gånger i veckan från Wuhan i Kina; Lyon är slutstationen,
precis som det var för den gamla Sidenvägen. Tåget kommer
med kiselsyra för däckframställning, elektronik, LED-lampor
och sportutrustning från Kina. Det återvänder, fullastat med
viner, kosmetika och matvaror. Tågets ankomst är i sig ett litet
mirakel; det tillryggalägger en sträcka på 1.130 mil, genomkorsar sex länder, byter lokomotiv åtta gånger och godset lastas
om tre gånger!
Den Nya Sidenvägspolitiken som lanserades av Kinas president Xi Jinping för tre år sedan erbjuder fantastiska möjligheter för Europa att ta sig ur sina många existentiella kriser och bli
en del av den utvecklingsdynamik som sveper över Asien och
flertalet underutvecklade länder. För Europa är det bara att ta
för sig av alla möjligheter till samarbeten, men det har knappast
skett, och det var därför som Schillerinstitutet beslöt att hålla
konferenser på Nya Sidenvägstemat i de två viktiga städerna
Essen och Lyon.
Konferensen i Lyon, den 19 oktober, arrangerades i samarbete med Club China EM Lyon Forever, en alumniförening vid
Lyons Ecole de Management (EM), en välsedd handelshögskola som också har ett campus i Shanghai.
I Essen, den 21 oktober, hade Schillerinstitutet äran att som
talare välkomna den kinesiska Berlin-ambassadens chargé
d’affaires Zhang Junhui, som berättade om Sidenvägsprojektets framskridande och den kinesiska regeringens önskan om
ett ökat ekonomiskt samarbete med Tyskland, som varande
den största ekonomin i den andra änden av Sidenvägen.
Konferensen öppnades av Schillerinstitutets internationella
ordförande Helga Zepp-LaRouche, följd av Jacques Cheminade från Schillerinstitutet i Frankrike. Båda framhöll att Europa
måste säga nej till imperialism och geopolitik och att Frankrike
och Tyskland borde gå tillbaka till traditionen från de Gaulle
och Adenauer och deras ekonomiska politik, som satte punkt
för decennier av konflikter och krig, genom att fokusera på det
ömsesidiga utbytet av samarbete. Zepp-LaRouche menade
att särskilt de tyska små och medelstora företagen har mycket
att vinna på ett Sidenvägssamarbete, eftersom det är de som
står för den största innovationskraften. (Läs mer om hennes tal
nedan.)
Professor Shi Ze vid Chinese Institute for International Studies framträdde på båda konferenserna. Han underströk att den
Nya Sidenvägen inte bara är en idé, som den var när Xi Jinping
först presenterade den, utan att den håller på att bli verklighet.
Den vilar på principen ”harmonierande mångfald”, d.v.s. ett
samarbete mellan olika länder och kulturer i deras ömsesidiga
intresse. Shi, som under flera år haft ett nära samarbete med
Schillerinstitutet i Europa och i Kina, tackade översvallande
institutet för dess arbete för att främja Sidenvägspolitiken och
en dialog mellan kulturerna.
I Essen betonade han att Tyskland har blivit Kinas viktigaste
handelspartner i Europa. 2015 uppgick handeln till 163 miljarder euro och de senaste fem åren har 1.700 kinesiska företag
etablerats i Tyskland.
Tyngdpunkten i samarbetet ligger på handel och tillverkningsindustri. Tanken med Sidenvägspolitiken är att knyta
samman kinesisk effektivitet med tysk kvalitet, att harmoniera
Made in China med Made in Germany. Satsningar på byggandet av vägar och pipelines och på jordbruket längs hela Sidenvägens sträckning kommer att skapa affärsmöjligheter för
tyska företag. Kina vill dra nytta av både Frankrikes och Tysklands långa erfarenhet av urbanisering; i Europa bor 75 procent
av befolkningen i städer och tätorter, i Kina bara 52,6 procent.
I Essen erbjöd konferensen ett välkommet avbrott i den teknikfientliga, industrifientliga ”gröna” ideologi som annars är
så dominerande i Tyskland, tack vare flera talare som visade på
hur Tyskland både kan bidra till Sidenvägspolitiken och tjäna
på den.
Professor Reinhart Poprawe vid Frauenhofer Institute for
Laser Technology vid Tekniska högskolan i Aachen, som
också innehar en hedersprofessur vid Tsinghua-universitetet
i Peking, påpekade att Kina inte längre är landet som förser
världen med billiga varor utan mycket snabbt inom flera högteknologiska forskningsfält håller på att klättra till den absolut
högsta toppen och har kommit ikapp Tyskland, Japan och
USA. Proprawe menar att Tyskland med sitt ”Industry 4.0”program är väl lämpat att samarbeta med den ambitiösa ”China
2020”-satsningen.
Professor Dieter Ameling, tidigare ordförande i de tyska
stålproducenternas förening, och som innehaft topposter i
de största tyska stålföretagen, målade upp ett perspektiv av
nära samarbete på järn- och stålområdet mellan Tyskland och
Kina, där Kina nu kraftigt har ökat sin egen produktion. Men
han varnade också mycket eftertryckligt för att om den tyska
skydda det franska folket mot det exempellöst farofyllda läge
som världen befinner sig i idag, nämligen tvillinghotet med
dels en risk för en kärnvapenkonfrontation mellan USA och
Ryssland, dels den omedelbara möjligheten av en härdsmälta i
det transatlantiska finanssystemet?”
regeringen håller fast vid sin energifientliga politik, så kommer
företagen inom den energiintensiva sektorn att flytta till länder
där elnotan inte hålls hög på konstlad väg genom gynnandet av
s.k. förnybar energi. Elen i Tyskland är numera dubbelt så dyr
som i USA och 50 procent dyrare än i Frankrike. Han polemiserade också mot uppfattningen att koldioxidutsläpp orsakar
klimatförändringar.
Eftersom detta riskabla läge är resultatet av människors
politik, sa hon, så kan det också ändras om man väljer att föra
en helt annan politik. Zepp-LaRouche presenterade Lyndon
LaRouches fyra lagar för hur man kan lösa dessa problem, och
övergick sedan till att beskriva hur ”nationerna i världen ingår
nya strategiska allianser på ett sätt som man inte sett förut, vilket har skapat helt nya möjligheter i världspolitiken”.
Professor Reinhold Meisinger vid Tekniska högskolan i
Nürnberg, som i många år har varit gästforskare vid Tongjiuniversitetet i Shanghai, redogjorde ingående för den banbrytande magnetsvävartekniken Transrapid, som ursprungligen
utvecklades i Tyskland, och som nu används i kommersiell
tågtrafik mellan Shanghai och flygplatsen i Pudong, efter att
ha lagts i malpåse hemma. Han indikerade att en del nybyggda
höghastighetståg, som är byggda med hjulteknik, framförs på
och kommer att framföras på räls som är anpassad för framtida
användning av magnetsvävartåg. Meisinger berättade att hans
kinesiska studenter är ivriga att få jobba med att ta fram nya
magnetsvävarsystem som kan tas i trafik i Kina i framtiden.
Kina har med sin svindlande snabba ekonomiska utveckling
hunnit lika långt på 40 år som andra industriländer behövde
200 år för, och är nu världsledande inom snabbtågssystem,
digitalisering av industrin och elektroniken. Efter att ha lyft
700 miljoner människor upp ur fattigdom riktar Kina nu en
maning till världen att avskaffa fattigdomen till år 2020.
Grundvalen för den kinesiska Sidenvägspolitiken är inte
bara ett utbyte av varor, sa hon, utan ett utbyte av kunskap, teknik och kultur för en total förändring av de berörda länderna.
Den typ av samarbete som man har utvecklat med de 70 medverkande länderna omfattar en plan för forskningssamarbete,
gemensamma laboratorier, tekniköverföringscentra, vetenskaps- och teknikparker samt utbytesprogram för utbildning
av 150.000 anställda inom vetenskap och teknik och 5.000
studenter. Vid G20-mötet i Goa efterlyste president Xi Jinping
”en innovationsbaserad strategi”, byggd på ”vetenskaplig och
teknologisk utveckling”.
Willy Pusch berättade om en ideell organisation som engagerat sig för byggandet av ett tunnelsystem för godståg i mellersta Rhendalen, som är en central del av järnvägen mellan
Rotterdam och Genua. Den föreslagna 10 mil långa Westerwald-Taunus-tunneln, dubbelt så lång som den nya Gotthardtunneln i Schweiz, skulle kunna frakta fyra gånger mer gods än
idag - dessutom utan de bullernivåer som nu, speciellt nattetid,
plågar invånarna i Rhendalen mellan Bonn och Mainz.
Christine Bierre, från Solidarité et Progrès, hade tittat på
relationerna mellan Frankrike och Kina. Hon kunde konstatera
att president Hollandes politik gentemot Kina paradoxalt nog
verkar vara mycket bättre än den han för i Frankrike! Som gynnad bundsförvant till Kina sedan 1964, tack vare de Gaulle,
delar Frankrike med sig av viss avancerad teknik i utbyte mot
att man får medverka i Kinas starka utveckling.
Hon gick igenom den hisnande raden toppmöten (G20,
Vladivostok, ASEAN, BRIKS) som inom loppet av sex veckor
resulterade i otroligt många ekonomiska överenskommelser,
och räknade upp alla finansinstitutioner som inrättats för att
finansiera alla projekten. Detta har skapat en situation ”där
världspolitikens centrum mycket klart har flyttats till Asien”.
Airbus-plan monteras i Kina och kärnkraftssamarbetet har
varit gott i närmare 30 år. Den 30 juni 2015 tecknade de båda
länderna en överenskommelse om att hjälpas åt att bygga
kärnkraftverk i tredjeland, enligt samma modell som Hinkley
Point-överenskommelsen i Storbritannien. Ett nära samarbete
har också kommit till stånd för att minska föroreningarna i luft,
vatten och jordbruksmark, vilket kineserna prioriterar.
Efter att ha kritiserat den oligarkiska eliten i väst för att
den håller på att gå i ”Thukydidesfällan”,* återkom hon till de
Gaulle, en patriot och världsmedborgare: ”Jag är säker på att
han passionerat skulle ansluta sig till tanken att fattigdomen
kan besegras genom den Nya Sidenvägens globala utvidgning
till en Världslandbro.” Hon citerade ur hans fantastiska tal
1962 till den tyska ungdomen, där han talade om den ”gåtfulla
kraft” som kan få materiella ting att genomgå snabba förvandlingar och om vetenskapliga upptäckter som ständigt förbättrar
människans levnadsvillkor. Ett framåtskridande som blir till
allmän nytta, och bidrar till att främja det sköna, det rätta och
det goda.
Nu föreslog Christine Bierre att man, i samma anda som
Leibniz eurasiska grand design på 1600-talet, ska förstärka
samarbetet på fyra ytterligare områden, nämligen: utforskningen av rymden; utveckling av nya generationer kärnkraft
(fusion, pebble bed-reaktorer, thoriumdrivna snabba smältsaltreaktorer, fission-fusion-hybridreaktorer); modernisering
av tågtrafiken; samt gemensamma fransk-kinesiska projekt i
Afrika. Allt detta kräver att Frankrike går tillbaka till att föra en
gedigen, framtidsorienterad industripolitik.
Zepp-LaRouche menade att det finns en ”djup släktskap”
mellan denna europeiska humanistiska tradition och den idé
om människans ständiga fullkomning av sig själv som utvecklades inom konfucianismen. Vilket är vårt gemensamma
mål idag? frågade hon. Gå ihop om att industrialisera Afrika,
genom att knyta ihop det med Sidenvägen, och se till att alla
barn på den här planeten får gå i skolan.
Vad skulle Charles de Gaulle ha gjort idag?
* Den amerikanske statsvetaren Graham T. Allison myntade
uttrycket ”Thukydidesfällan” som beteckning för att en uppstigande makt väcker en rädsla hos en etablerad makt som eskalerar till krig. Thukydides skrev i sin historia om det peloponnesiska kriget: ”Det som gjorde kriget oundvikligt var Athens
allt starkare maktställning och den rädsla den gav upphov till
hos Sparta.”
Schillerinstitutets internationella ordförande Helga ZeppLaRouche, som öppnade konferensen i Lyon den 19 oktober,
placerade utmaningen för fransmännen på rätt nivå: ”Vad
skulle Charles de Gaulle ha gjort idag, för att slå vakt om och
2