1. No category

UTBLICK: VåldtäKt som Vapen
n son – trots allt...
G
race Aimé, 17, sit- tiggde mat. Magen växte och
ter på en säng på när hon var höggravid sa nåBB-avdelningen gon att hon kunde föda på
och pratar väldigt Panzisjukhuset.
– Det var långt att gå hit.
tyst. Hon vill inte att de andra
När jag kom fram fick de föri salen ska höra.
– En äldre man kom till mitt lösa mig med kejsarsnitt.
Hon tittar ner på sin son
hus och sa att han ville ha sex
med mig. Jag sa nej. Då våld- Tresor, som rör sig oroligt i
tog han mig, säger hon och hennes armar. Han är en vecka
gammal och kommer aldrig att
tittar ner i betonggolvet.
Vid sitt högra öga har hon få något efternamn, eftersom
ett ärr som breder ut sig över barnen i Demokratiska republiken Kongo får efternamnen
tinningen.
– Jag berättade det inte för efter sina pappor.
En bit bort från BB-avdelnågon. När det började synas
att jag var gravid kastade mina ningen, där Grace Aimé har
kurat ihop sig på sängkanten,
föräldrar ut mig.
Rösten blir ännu tystare, finns en gård. Den är fylld av
den är knappt en darrande flickor och kvinnor – närmare 250 stycken. De sitter
viskning nu.
hopsjunkna på
– De sa att de ald- Det där har
bänkar. Andra
rig ville se mig mer.
gör handarbeten
Att de struntade i inte gjorts
eller ligger på
vad som hände mig. med lust,
marken
med
Att de…
Hon har svårt att utan med hat blickar som förlorar sig i fjärran.
få fram orden.
De flesta har skador i under– ...att de inte brydde sig om
livet – många läcker urin efterjag dog.
I månader levde Grace Aimé som de fått så kallade fistelpå gatan, sov i rännstenen och gångar mellan urinblåsa och
slida, andra har skurits med
kniv, bränts med glödande
kol, fått glödheta plastflaskor
instoppade i slidan – eller så
har de smittats med infektionssjukdomar som hepatit
och hiv/aids.
Vårdbehovet för våldtäktsGrace från Bunyaakitu är
skadade är enormt i den här
orolig för vad som ska hända
delen av Kongo – den östra –
när hon och sonen Tresor
och det är bara de svåraste falmåste lämna tryggheten på
sjukhuset.
len som får en vårdplats. Här
på Panzisjukhuset i Bukavu –
en stad som ligger på gränsen
till Rwanda på fem halvöar
som breder ut sig som gröna
fingrar i den blå Kivusjön –
har 33 000 överlevare av sexuMutysha Sisika, 40, blir opererad för sina svåra skador i
underlivet. Hon har fem barn.
en i
Vi fick in
en treåring som
var fullständigt
söndertrasad
Allas 42/13
ALA1342-090-093-Utblick.indd 91
ellt våld behandlats sedan starten 1999.
Doktor Denis Mukwege,
sjukhusets grundare och chef,
tvättar noggrant sina händer
och armar med tvål utanför
operationssalen. Träskorna gör
honom ännu lite längre, den
vita rocken hänger över de
runda axlarna. Inne i salen placeras en ung kvinnas nakna
ben i högläge och brett isär.
Narkosläkaren nyper henne i
sidan och konstaterar att ryggmärgsbedövningen fått effekt.
När doktor Mukwege slår
sig ner på operationspallen
fokuserar han blicken så att
pannan rynkas ovanför munskyddet. Det är tredje gången han ska försöka reparera
den här kvinnan. Hon har
infekterade bölder i vaginan
och ett trasigt urinrör efter
upprepade våldtäkter.
Den första överlevaren av
sexuellt våld som doktor
Mukwege opererade kom in
med skottskador i underlivet
och låren efter att hon gruppvåldtagits. Det antogs vara en
enstaka, brutal krigshandling. Tre månader senare
kom chocken: Då skrevs 45
kvinnor till in på sjukhuset
– med samma skador.
Sedan dess har vansinnet
bara fortsatt. Den väpnade
konflikten har pågått i 17 år
och på listan över offer återfinns: drygt sex miljoner
döda, två miljoner våldtagna
och flera generationer som
dömts till fattigdom, tvingats
på flykt och torterats. I vissa
byar har så många som tre av
fyra kvinnor våldtagits –
många gånger inför familjemedlemmar. Inga åldrar har
skonats.
Professor Ellinor Ädelroth
darrar på rösten när hon berättar om barnvåldtäkterna.
– Vi fick in en treårig flicka
som var fullständigt söndertrasad. Doktor
Mukwege bara Jag åkte hem
skrek rakt ut varje kväll
när han skulle
operera henne. och bara grät
Hur ofta händer det att ni
får in så unga fall?
– Det händer nu och då,
säger Ellinor Ädelroth.
Hon sitter på sitt enkla arbetsrum – lungprofessorn från
Umeå som har jobbat här i
Bukavu fram och tillbaka sedan 2009. Efter att ha pensionerats förra hösten arbetar hon
heltid på Panzi.
När hon visar runt bland
sjukhusbyggnaderna stannar
hon på en bakgård där patienter står på knä och gnuggar
kläder i baljor.
– Något vi skulle behöva är
tvättmaskiner. Men vi får inte
köpa in några. De pengar som
vi får från biståndsorganisationer är öronmärkta, säger hon.
Att Ellinor Ädelroth i en mening avhandlar barnvåldtäkter
och i den andra hushållsmaskiner känns inte konstigt – det är
verkligheten här. Vårdtiderna
kan vara upp till flera månader
Forts på nästa sida
Doktor Mukwege
berättar att första
tiden på sjukhuset
brukade han åka
hem och gråta
efter arbetsdagens
slut.
91
2013-09-19 08:51