Föräldrarna säljer barnen för 80 kronor
▼ Almaze hukar under sin tunga börda men männen som passerar gör inget för att hjälpa henne. Forts från föreg sida binder de samman det i stora buntar – tyngre än vad fotograf Maria Östlin orkar lyfta. – Nej, gud vad tungt. Jag kan inte, säger hon och andas tungt. Efteråt har hon djupa avtryck på axlarna efter bärremmarna. Tjejerna får upp veden på ryggarna med hjälp av varandra. Ensamma klarar de inte av det. Deras knän och bålar viker sig under tyngden. Under den långa promenaden nerför berget stannar de ofta och avlastar sig mot vägrenen. När de når staden i skymningen skyndar de sig till marknaden och säljer veden. Förtjänsten – sex kronor per vedbunt – ger de till sina arbetsgivare. Samma sak gjorde de i går. Och dagen före det. Och samma sak kommer de att göra i morgon. Som barnslavar får de inte betalt för sitt jobb. För många tjejer som bär ved började slaveriet samma dag som de klev av bussen på terminalen i centrala Addis Abeba, smutsbruna av väg100 ALA1319-098-101-Utblick.indd 100 Föräldrarna säljer barnen för 80 kronor damm med en främling vid sin sida. Enligt Internationella organisationen för migration handlar det om 20 000 barn som säljs av sina föräldrar varje år, och hamnar just här på busstationen. Almaze var åtta. Eyerus bara sex. Sedan dess har de inte haft någon kontakt med sina familjer. Frågan väcks: Vad är det för mammor och pappor som säljer sina barn? Vi gör en resa ut på den etiopiska landsbygden för att söka efter ett svar. Lurar föräldrarna Många barn som traffickeras till huvudstaden kommer från byn Chencha, som ligger 54 mil söderut i en annan delstat. De sista två milen går genom en djungelskog som leder upp till ett höglandskap, där samhället breder ut sig på en högplatå med utsikt över gul savann och tefärgade sjöar. På den dammiga bygatan står några killar och spelar pingis. De hälsar med ett enkelt ”lo, lo”. ”Tja, tja” på deras språk – ett annat än det som talas i huvudstaden. Här i Chencha lever olika stamfolk som tidigare var krigare. De bor på slätterna runt byn i bikupeformade hyddor och odlar äpplen och andra frukter som de kan sälja. All mark ägs av staten, arrendet äter upp en stor del av vinsten och när man går runt mellan gårdarna säger alla samma sak: Allt har blivit dyrt, det är svårt att få det att gå ihop. Finanskrisen slog inte lika hårt i Afrika som i Europa sett till siffror, men här är marginalerna mindre. Tio procents nedgång i Sverige kan betyda att man inte har råd att ha kvar bilen. Fem procents nedgång i Etiopien kan betyda att man måste skicka bort sina barn. Hos familjer som har svårt att få fram mat på bordet dyker det ibland upp välklädda män som erbjuder pengar för barnen. Kan de köpa äldsta sonen för en ko? Mellansonen för markarrendet? Lillflickan för 80 kronor? Det är det normala priset. 80 kronor som ska betalas till föräldrarna för varje år som barnet är borta. Dessutom lovar männen att de ska få ett bättre liv i huvudstaden. Gratis utbildning och arbetstillfällen. Föräldrarna skrapar hoppfullt ihop sina sista slantar – bidrag till bussresan – och säger hejdå. Efter några veckor, månader börjar de undra: Varför kommer det inga pengar? Varför hör vi inget om hur det går? Är aldrig trygg Vid det laget har sonen eller dottern upptäckt att ingen framtid väntade på dem. Pojkarna sätts i mörka vävhus där de jobbar 16 timmar per dag under hot om stryk och sover under vävstolen. Flickornas öde är mer osäkert. En del säljs vidare till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, där de blir hembiträden och sexslavar – 1 000 per år enligt etiopiska departementet för kvinnofrågor. I dessa länder är priset för ett barn 5 000 till 140 000 kronor – mer ju yngre de är. Att jämföra med Etiopiens BNP som är 2 100 kronor per invånare. Andra tvångsprostitueras i Addis Abeba i stadsdelen Allas 19/13 2013-04-11 09:18
© Copyright 2024