1. No category

Ortsbegreppet & dagens arbetsmarknad
- En fördjupning och diskussion av Ortsbegreppet i 22§ LAS tillämpning i dagens
informationssamhälle
Timothy Nilsholm
Kandidatuppsats i arbetsrätt
HARH16
HT 2016
Handledare
Annamaria Westregård
2 Innehållsförteckning
1.1 Inledning 5 1.2 Syfte & frågeställning 6 1.3 Metod och material 7 1.4 Avgränsning 9 1.5 Disposition 9 2. Ortsbegreppet 2.1 Uppkomst av ortsbegreppet 2.2 Definition av ortsbegreppet 2.3 Definition av ”ort” i ortsbegreppet 2.4 Ortsbegreppet i den offfentliga sektorn 2.5 Ortsbegreppet & distansarbetare 10 10 12 13 15 17 3. Arbetsgivarna & ortsbegreppet 19 4. Arbetstagarna & ortsbegreppet 22 5. Ortsbegrepp & omplacering 5.1 Skälig omplacering & Ortsbegreppet 5.2 Omplacering & ortsbegreppet: arbetsskyldighet 24 25 27 6. Analys 6.1 Tolkning och tillämpning: omplacering & ortsbegreppet 6.2 Ortsbegreppet- I behov av uppdatering 6.3 Ortsbegrepp i nutiden- Ett organisatoriskt ortsbegrepp 28 28 31 32 7. Slutsats 35 Litteraturlista 38 2 3 Sammanfattning
Sverige var utformat som ett industrisamhälle under 1900-talet och därmed var även lagen
utformad efter det samhället. Idag är det istället ett informationssamhälle med komplexa
organisationer och goda kommunikationsmöjligheter. Förändringen av samhället gör att LAS
från 1982 med tillhörande ortsbegrepp väcker diskussionen om ortsbegreppet är i behov av att
förändras eller ersättas.
Kandidatuppsatsen undersöker ortsbegreppet i LAS innebörd och utveckling i den svenska
arbetsrätten och arbetsmarknad. Ortsbegreppet regleras i 22 § LAS om turordningsreglerna.
Syftet med kandidatuppsatsen är att undersöka om ortsbegreppet i LAS utvecklas genom
tiden allteftersom arbetsmarknaden förändras. I uppsatsen undersöks vilka rättsfaktum som är
avgörande för att klargöra ortsbegreppet. Vilket geografiskt område ska en turordningskrets
täcka? Finns det en organisatorisk faktor? Vad innebär ”ort”? Relevant rättspraxis
tillsammans med doktrin, förarbeten och utredningar i uppsatsen ska klargöra ortsbegreppet.
Uppsatsen har även i syfte att undersöka och belysa om det är möjligt att applicera
ortsbegreppet på vad en skälig omplacering anses vara vid en arbetsgivares
omplaceringsskyldighet i 7§ LAS. Hur långt kan ska en omplacering sträcka sig i en
organisations verksamhet för att anses skälig? Kan ortsbegreppet fungera som en gräns för en
skälig omplacering? Dessa frågor diskuteras och analyseras genom rättspraxis, doktrin och
förarbeten.
3 4 Förkortningar
AB
Allmänna Bestämmelser – Sveriges kommuner och landsting
AD
Arbetsdomstolen
LAS
Lagen om Anställningsskydd
LOA
Lagen om offentlig anställning
SOU
Statens offentliga utredningar
TURA-S
Avtal om turordning för arbetstagare hos staten
4 5 1.1 Inledning
Sveriges arbetsmarknad regleras av omfattande lagstiftning. För att säkerställa arbetstagarnas
rätt och anställning på arbetsmarknaden finns Lagen om Anställningsskydd (LAS). LAS
måste ständigt uppdateras och regleras alltefter som arbetsmarknaden förändras så att lagen
kan göra vad den ska: skydda den anställde. Turordningsreglerna i 22§ LAS är en lagregel
som genom sin turordningslista ska skydda arbetstagare vid uppsägningar.
I turordningsreglerna finns ett begrepp kallat ortsbegeppet som reglerar hur en
turordningslista upprättas: En gemensam turordningskrets för samtliga driftsenhet på orten.
Problemet är att ortsbegreppet är ett begrepp från en tid då Sverige var ett industrisamhälle.
Dagens samhälle är ständigt uppkopplad och du kan nå hela världen på kort tid genom:
internet, mobiler, flyg m.m. De goda pendelmöjligheterna mellan städer som nu finns och
förmågan att kunna arbeta nästan var som helst tack vare teknologiutvecklingen gör att
arbetsmarknaden blir alltmer tillgänglig för arbetstagare och arbetsgivare. Det i sin tur gör att
organisationer inte är geografiskt bundna till ett visst område/plats som tidigare. Utan var och
en av dagens organisationer har nu en egen unik organisationsstruktur, vilket betyder att den
svenska arbetsrätten måste anpassas till att kunna appliceras på alla olika organisationer.
Arbetsgivare och arbetstagare kan inte längre förlita sig på att den svenska lagen dömer
korrekt i nutida rättsliga frågor om lagen reglererar dåtiden och inte nutiden. Ortsbegreppet i
22 § LAS behövs utredas och förändras för att den svenska arbetsmarknaden med LAS ska
upprätthålla sina syften: en trygg och fungerande arbetsmarknad.
5 6 1.2 Syfte & frågeställning
Syftet med detta arbete är att analysera och diskutera ortsbegreppet i 22 § LAS.
Ortsbegreppet analyseras kring skälig omplacering i 7§ LAS, samt hur begreppet har
definierats genom tiden efter 1974 års anställningslag och dess inverkan på arbetsgivaren
och arbetstagaren på arbetsmarknaden. Hur ortsbegreppet är utformat och hur ortsbegreppet
påverkar arbetsmarknadens parter bör analyseras närmare för att undersöka om innebörden
av ortsbegreppet behövs uppdateras eller ersättas av ett mer nutida begrepp. Bakgrunden till
uppsatsen är att med dagens kommunikationsmöjligheter där kontaktbarheten med mobil,
dator, internet och uppkoppling har blivit mycket lättare och bättre genom åren och
pendelmöjligheterna har ökat. Detta innebär att det nutida ortsbegreppet möjligen behöver
förändras för att motsvara dagens verklighet på arbetsmarknaden. För att kunna analysera
och diskutera definitionen av ortsbegreppet i LAS och hur begreppet tillämpas i dagens
arbetsmarknad, är uppsatsen utformad med ett flertal rättsfrågor att besvara.
Huvudfrågan lyder:
Hur har ortsbegreppet utvecklats efter att LAS antogs 1974?
Till hjälp för att besvara huvudfrågan finns flera mindre frågor till hjälp:
Hur kan ortsbegreppet påverka om en omplacering är skälig i 7§ LAS?
Genom att analysera och besvara dessa rättsfrågor kan uppsatsen ge en analys av hur
ortsbegrepp kan påverka en skälig omplacering men även kunna ge en överskådlig bild av
hur ortsbegreppet i LAS har utvecklats och om det fortsätter att utvecklas över tid.
6 7 1.3 Metod och material
Arbetet är uppbyggt på sådant sätt att det består av en deskriptiv del och en analytisk del.
Uppsatsen utformas utifrån ett kritiskt perspektiv där det rättsliga materialet kritiskt
undersöks i förhållande till uppsatsens syfte och frågeställning.1
Arbetet är baserat på den juridiska metoden/ rättsdogmatiska metoden. Den rättsdogmatiska
metoden bygger på att juridiskt erkända rättskällor som praxis, förarbeten, lagtext och doktrin
är i fokus för att kunna besvara de ställda rättsfrågorna. Rättskällorna har följande dignitet:
författning, förarbeten, praxis och doktrin.2 I den här uppsatsen kommer rättsregeln
ortsbegreppet behandlas genom att analysera rättsregeln i förhållande till d rättsliga källor.3
Den deskriptiva delen av arbetet består av allt relevant rättsligt källmaterial om
ortsbegreppet i 22§ LAS: förarbeten, gällande lag, doktrin och rättspraxis rörande LAS, samt
offentliga sektorns kollektivavtal rörande ortsbegreppet.4
Lagstiftningen ligger till grund för detta arbete, det räcker dock inte endast att ta ansats i
lagstiftningen då det är knapphändig information där endast lagen koncist redogörs, utan
motivation och fördjupning. Det anses därför rimligt för fördjupningen av uppsatsen att
använda rättskällor så som förarbete och rättspraxis.5
Förarbetena och rättspraxis används i uppsatsen för att förstå och förklara hur gällande rätt
har kommit till, tolkas och motiveras samt för att förstå arbetsmarknaden och dess parter.
Den doktrin som används i arbetet är doktrin om LAS, turordning, omplacering, rättsfall och
svensk arbetsrätt i övrigt. Litteraturen är vald för dess relevans till uppsatsens ämne.
Doktrinen om gällande lag och rättsfall ger en bättre inblick och förståelse i hur ämnet tolkas
och förstås.6
Att endast behandla det traditionella juridiska materialet: författning, förarbeten, doktrin
rörande ortsbegreppet, ger enbart uppsatsen en deskriptiv utformning och kommer inte leda
1
Bernitz m.fl. (2008). Finna rätt - Juristernas källmaterial och arbetsmetoder, s. 236.
Dahlman, Christian, Rätt och rättfärdigande, India 2011, s. 21 f.
3
Sandgren (2011). Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 38.
4
Sandgren (2011). Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 30-31.
5
Melander & Samuelsson (2002). Tolkning och tillämpning, s. 147-148.
6
Melander & Samuelsson (2002). Tolkning och tillämpning, s. 40-42.
2
7 8 närmare till något svar på uppsatsens frågeställning och analys.7 För att utforma uppsatsen
från rent teoretiskt perspektiv till ett mer handlingsorienterat perspektiv på ämnet och
uppsatsen så kommer mycket av uppsatsens material bestå utav rättspraxis men även
kollektivavtal på den offentliga sektorn.8 Rättspraxis används i uppsatsen för att få en mer
klargörande och förstående bild av hur ortsbegreppet behandlas och tillämpas i verkligheten.
information och argumentation från arbetsmarknadens parter som ej går att finna i
författning eller förarbete, kan istället finnas och behandlas i olika rättsfall. Rättspraxis ger
en djupare analys i arbetet, då rättspraxis visar ortsbegreppet i verkligheten/praktiken.9
Samtliga rättsfall i kandidatuppsatsen berör ortsbegreppet och analyseras med detta ämne i
fokus.
Uppsatsen kommer även behandla material i form av avtal som det statliga kollektivavtalet:
TURA-S och avtalet om allmänna bestämmelser i kommun och landsting. Avtalstolkning
blir då relevant i detta arbete. Avtalstolkning kan räknas in som en del av den juridiska
metoden.10 Genom avtalstolkning kan information hittas som berör ortsbegreppet i
verkligheten, till exempel: TURA-S i den offentliga sektorn. TURA-S ersätter lagstiftningen
i 22 § LAS i den offentliga sektorn.11 Detta då 22§ LAS är semidispositiv och kan ersättas
eller kompletteras av kollektivavtal.
Mycket av det material som används i detta arbete: SOU, propositioner, doktrin, rättspraxis
är från 70-, 80- och 90- talet. Anledningen till att mycket av materialet är från dessa tider är
för att genom dessa tiders utredningar, förarbeten och rättspraxis har ortsbegreppet kommit
till. Rättsfallen från 80- och 90-talet har stegvis gjort att ortsbegreppet har sin nuvarande
definition. Det är därför av relevans i detta arbete att förklara, diskutera och analysera
materialet från dessa tider för att kunna besvara uppsatsens frågeställning: om ortsbegreppet
har utvecklats efter att LAS antogs 1974. Även material som doktrin, rättspraxis och
propositioner från 2000-talet behandlas för att vidare kunna analysera och besvara
uppsatsens syfte och frågeställning.
7
Wenander & Önnerfors (2016). Att skriva rätt, s. 20 Holm & Kellgren (2007). Att skriva uppsats i rättsvetenskap, s.45.
Holm & Kellgren (2007). Att skriva uppsats i rättsvetenskap, s. 44-45, 47-48.
9 Wenander & Önnerfors (2016). Att skriva rätt, s. 20-21.
10
Sandgren (2011). Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 38.
11
Wenander & Önnerfors (2016). Att skriva rätt, s. 20-21. 8
8 9 1.4 Avgränsning
Uppsatsen är avgränsad till den svenska arbetsrätten,vilket innebär att det är svensk
lagstiftning och svenska rättskällor som berörs. Inriktningen på uppsatsen rör ortsbegreppet,
detta inkluderar turordningsreglerna i 22 § LAS.. Uppsatsen avgränsas till att endast beröra
det i turordningsreglerna som hör till ortsbegreppet: turordningskretsar, driftsenheter.
Uppsatsen går ej in på vilken placering i turordningslistan en arbetstagare: tillräckliga
kvalifikationer m.m eller om en arbetstagare är kvalificerad till omplacering, detta då det ej är
relevant för uppsatsens syfte kring ortsbegreppet och att det hade blivit ett alltför stort område
för att bearbeta och analysera med tanke på uppsatsens givna omfång. Ortsbegreppet kommer
även analyseras i hänsyn till omplaceringsskyldigheten i 7§ LAS. Endast 7§ LAS kommer
beröras i hänsyn till vad som anses vara en skälig omplacering i förhållande till ortsbegreppet.
Detta då en närmare fördjupning i 7§ skulle beröra flera arbetsrättsliga ämnen som ej är
relevant för att kunna analysera och besvara uppsatsens syfte och frågeställning.
Inom avtalsområde kommer uppsatsen avgränsas till att endast beröra den offentliga sektorns
kollektivavtal då de är av relevans vid analys av ortsbegreppet. Med detta sagt betyder det inte
att det inte finns kollektivavtal i den privata sektorn som kan ge adekvat och intressant fakta
till en djupare analys, men på grund av uppsatsens omfång och syfte berörs ej några av dessa
avtal. I offentlig sektor är ortsbegreppet av relevans genom att begreppet regleras i
kollektivavtalen TURA-S (staten) och AB(Kommun och landsting). Dessa kollektivavtal
inom den offentliga sektorn ersätter 22§ i LAS, genom att 22§ i LAS är semidispositiv.
Rättspraxis i uppsatsen berör nödvändigtvis inte endast ortsbegreppet, utan flera olika ämnen i
arbetsrätten. Uppsatsens ämne och syfte gör att ingen närmare fokus kommer göras på dessa
arbetsrättsliga ämnen då det inte kommer tillföra något i analys och besvarandet av de ställda
rättsfrågorna.
1.5 Disposition
Uppsatsen är indelat i sju kapitel för att ge den läsande en tydlig överskådlig blick över ämnet
och uppsatsens struktur. I det första kapitlet redovisas uppsatsens inledning om ämnet, syfte
metod och material, avgränsningar. Detta ger läsaren en tydlig instruktion över uppsatsens
ämne och vad för material som har använts, samt vad uppsatsens vill besvara.
9 10 Nästkommande kapitel ger en omfattande bild av ortsbegreppet tillkomst och utformning
fram till 1982 års lag om anställningsskydd. Detta kapitel fungerar som en introduktion för
läsaren att förstå hur ortsbegreppet först kom till och hur det sedan applicerades på den
nuvarande lagen om anställningsskydd. Det andra kapitlet handlar om hur ortsbegreppet har
utvecklats och definierats till att vara av den geografiska karaktär den är nu. Detta visas
framför allt genom att grundligt och systematiskt redovisa rättspraxis och förarbeten
relevanta i ortsbegreppets utveckling. Kapitlet kommer även belysa hur ortsbegreppet ter sig
annorlunda för olika arbetstagare samt den offentliga sektorn. Genom detta kapitel får
läsaren en klar bild av hur ortsbegreppet har utvecklats och utformats till hur det ser ut idag.
Det tredje och fjärde kapitlet redovisar och diskuterar ortsbegreppets inverkan på
arbetsmarknadens parter. Ortsbegreppet diskuteras genom rättspraxis och tidigare redovisad
teori i uppsatsen för att tydligare klargöra hur ortsbegreppets utformning kan påverka
arbetsmarknadens parter vid upprättande av turordningskretsar.
Det femte kapitlet redovisar och diskuterar rättspraxis och teori kring
omplaceringsskyldighetens skälighet i förhållande till ortsbegreppet. I detta kapitel redovisas
relevant rättspraxis och teori om hur ortsbegreppet kan komma att påverka vad en skälig
omplacering anses vara. Detta kapitel ger läsaren en inblick i hur ortsbegreppet inte endast
berör turordningskretsen, utan kan även komma att påverka omplaceringsskyldigheten i 7§
LAS.
Slutligen analyseras den teoretiska i analyskapitlet. Där den teoretiska delen ställs i
förhållande till uppsatsens frågeställning för att kunna analysera och besvara frågorna.
Uppsatsen avslutas med en slussats som fungerar som en sorts sammanfattning av
uppsatsens olika delar och analys.
2. Ortsbegreppet
2.1 Uppkomst av ortsbegreppet För att förstå gällande och utformningen av ortsbegreppet i LAS måste ortsbegreppet
uppkomst och utveckling över tid förklaras. Ortsbegreppet innebär att samtliga driftsenheter
på en och samma ort kan slås ihop till en gemensam turordningskrets på orten istället för en
10 11 turordningskrets för varje driftsenhet.12 Med turordningskrets förstås att berörda arbetstagare
vid en uppsägning/ driftinskränkning ska ingå i en turordningslista, där de rangordnas efter
anställningstid enligt 22 § LAS.13 Att turordningskretsar ska upprättas inom ett visst
geografiskt område uppkom år 1943.14
I AD 1943:44 handlade tvisten om en arbetsgivares olika butiker på en ort skulle ingå i en
gemensam turordningskrets för driftsenheterna. Ett butiksbiträde blev uppsagt från en butik,
men blev inte omplacerad till en annan butik på samma ort. Tvisten gällde om butiksbiträdet
hade förtur till de andra butikerna om dessa utgjorde en och samma driftsenhet.
Arbetsdomstolen menade att det gällande kollektivavtalet om arbetsförhållandena för
arbetstagare berörde samtliga butiker på orten och därför bör samtliga butiker ses som en
gemensam turordningskrets på orten. Genom AD:s tolkning i detta fall kom en
turordningskrets innebära att alla driftsenheter på orten ska omfattas vid en turordningslista.15
Det är från detta rättsfall som ortsbegreppet härstammar ifrån.
När Lagen om Anställningsskydd (LAS) upprättades 1974, kom ortsbegreppet att bli en del i
LAS rörande turordningskretsar, 22§ LAS.16 I förarbetet till LAS kom ortsbegreppet till att
utvecklas. För att förstå vad ortsbegreppet är måste driftsenheter klargöras då det är det en
gemensam turordningskrets består av samtliga driftsenheter på orten. I förarbetet proposition
1973:129 skrivs att en driftsenhet ska normalt vara en del av verksamheten som befinner sig i
en och samma byggnad, flera sammanhängande byggnader eller ett inhägnat område.17
Propositionens författare menar även att samtliga driftsenheter på en och samma ort ska
kunna slås ihop till en gemensam turordningskrets om arbetstagarorganisationen begär det,
förutsatt att arbetsgivaren är eller brukade vara bunden av kollektivavtal.18
En viktig notis vid begäran om gemensam turordningskrets är att kretsen måste innehålla
samtliga driftsenheter på orten och inte endast ett fåtal. Det är även viktigt att klargöra att en
ort kan ha flera driftsenheter vid upprättandet av en gemensam turordningskrets, men två orter
och dess driftsenheter kan ej ingå i en gemensam turordningskrets. En gemensam
12
Lunning & Toijer (2016). Anställningsskydd, s. 635.
Malmberg & Källström (2016). Anställningsförhållandet, s.152.
14
Calleman (1999). Turordning vid uppsägning, s. 55. 15
AD 1943:44
16
Lunning & Toijer (2016). Anställningsskydd, s. 599.
17
Proposition 1973:129. Sid 260
18
Proposition 1973:129 sid 157.
13
11 12 turordningskrets är således bundet till endast en ort. Vidare tydliggörande kan en ort inte
likställas med en kommun, då en kommun kan innehålla ett flertal orter. Däremot kan en ort
innefatta flera kommuner.19 En närmare ingång på ort och gemensam turordningskrets
redovisas i de kommande kapitlen.
De två redovisade faktorerna: driftsenhet och möjligheten att sammanföra driftsenheter på en
ort till en större turordningskrets, låg till grund för ortsbegreppets utformning i LAS 22§ från
1982.20
Nuvarande LAS tillkom 1982 för att skapa en mer trygg och säker arbetsmarknad åt alla
arbetstagare än vad den tidigare anställningsskyddslagen från 1974 gjorde.21 LAS fungerar
primärt som ett skydd för arbetstagaren anställning. Arbetstagarens anställning hotas ständigt
av arbetsmarknadens föränderliga struktur, där företags inkomster och utgifter fluktuerar
genom tiden, därav är behovet av ändringar i lagstiftningen nödvändiga genom tiden.22
Ortsbegreppets nuvarande definition i LAS är dock mycket detsamma som i förarbetet
1973:129, och utvecklas möjligen inte i den takt som behövs för att vara applicerbar och
relevant i dagens värld.
2.2 Definition av ortsbegreppet
I proposition 1973:129 visar författaren tydligt att en geografisk syn på gemensamma
turordningskretsar ska tillämpas i lagstiftningen.23 Genom tiden har den geografiska synen av
ortsbegreppet fått en alltmer geografisk strikthet genom arbetsdomstolens rättspraxis.
I AD 1988:100 tvistade parterna om huruvida en centralredaktion och en lokalredaktion hos
en dagstidning kunde utgöra samma driftsenhet. Arbetsgivaren menar att orterna Skellefteå,
Umeå och Byske bör ses i enlighet med den geografiska natur som lagen förordnar, att olika
orter innebär separata turordningskretsar och driftsenheter. Arbetstagarorganisationen menade
att i och med det administrativa arbetet som lön, personal, schemaläggning skedde centralt så
bör driftsenheterna ses som en samma driftsenhet. AD beslöt i rättsfallet att en driftsenhet
främst är av en geografisk karaktär och att en driftsenhet inte ska kunna vara förlagd på flera
19
Wästfelt et al. (2014). Anställningsskyddslagen med kommentarer. S 210.
Calleman (1999). Turordning vid uppsägning, s. 101-102.
21
Bylund et al (2008). Anställningsskyddslagen, s.13.
22
Skedinger (2008). Effekter av anställningsskydd, s. 12.
23
Proposition 1973:129 sid 157-158.
20
12 13 orter.24 AD visar igenom sin dom härmed att en driftsenhet inte kan ligga på ett flertal orter
vid upprättandet av en gemensam turordningskrets. AD gör genom sin dom därmed gällande
att ortsbegreppet kan endast omfatta en ort.
Den geografiska karaktären fastlås vidare i AD 1996:56.25 I fallet sades en arbetstagare upp
på sitt lokalkontor i Landskrona, arbetsgivaren hade då vid en senare tid en ledig tjänst på
samma kontor, och omplacerade en annan arbetstagare från huvudkontoret i Helsingborg till
Landskrona och anställde en ny till tjänsten som därmed uppkom i Helsingborg. Tvisten
berörde om Landskrona och Helsingborg utgjorde samma driftsenhet och i så fall hade den
uppsagde arbetstagaren rätt till att stanna eller försöka omplaceras. AD bedömde dock med
grund från det tidigare rättsfallet 1988:100 att Helsingborg och Landskrona inte kan anses
vara samma ort. AD klargör att skilda orter indikerar skilda driftsenheter och därmed kan inte
ingå i samma turordningskrets.
AD visar genom dessa båda rättsfall att inte mycket fokus ligger på den teoretiska eller
organisatoriska strukturen hos företag utan endast geografiskt.26 Där orten ska utgöra den
yttre gränsen. Oavsett om arbetsgivaren anser att två orter är en och samma driftsenhet då ett
av driftsenheterna är ett huvudkontor som fördelar arbeten som i AD 1996:56, kan de ändå
inte ingå i samma turordningskrets. AD:s domar klargör att en gemensam
turordningskrets/ortsbegreppet innehåller alla driftsenheterna i endast den enskilda orten.
2.3 Definition av ”ort” i ortsbegreppet
I avsnittet ovan klargjordes att med turordningskrets och driftsenhet ska tolkas med en
geografisk karaktär med orten i fokus, dock klargörs det inte helt vad en ort är. Inte heller i 22
§ LAS rörande om en arbetstagarorganisation vill slå ihop flera turordningskretsar till en stor
krets i samma ort finns det en definition av hur begreppet samma ort/orten definieras.27
Förarbetet proposition 1973:129 till turordningsreglerna går inte i heller närmare in på vad en
ort utgör, utan det har istället rättspraxis fått göra och definitionen har utvecklats genom
åren.28
24
AD 1988:100
AD 1996:56 26
Öman (2014). AD om arbetsbrist, turordning och företrädesrätt., s. 90.
27
Lunning & Toijer (2016). Anställningsskydd, s. 636.
28
Proposition 1973:129, Lunning, Lars, 2006, sid 603 25
13 14 I AD 1984:4 behandlas ortsbegreppet rörande vad som ska anses vara samma ort. I fallet
berörs om orterna Mjällom och Nordinggrå Vallen som båda ligger i samma kommun kan
räknas som en och samma ort vid utformningen av turordningskretsar eller om det ska ses
som två separata orter och därmed olika driftsenheter. Det var först i detta fall som AD
yttrade och klargjorde om tolkningen ort i turordningsreglerna. AD kom fram till att de båda
orterna ska ses som två separata orter vid utformandet av turordningslistan. Den
bakomliggande fakta till detta beslut var hos AD att enligt topografisk karta hade orterna
separata befolkningskoncentrationer och att de låg 1,2 mil ifrån varandra med majoritet skog
och obebyggelse emellan.29 Genom detta klargörande av samma ort visade AD att separata
befolkningar och avstånd mellan två orter ska fungera som en definition av vad samma ort
innebär.
Vidare klargör AD i ett senare fall: AD 1984:59 tydligare vad samma ort innebär. I fallet var
orterna Kiruna och Svappavaara i fokus om de kunde anses vara samma ort, även om de låg
de 4,6 mil ifrån varandra, i fall de hade ett starka organisatoriska samband mellan de båda
orternas driftsenheter. AD hävdade här att definition av samma ort ska vara allmängiltig och
inte påverkas av hur företags organisatoriska verksamhet är strukturerad, då alla företag har
olika strukturer och uppbyggnader.30 Definitionen av vad samma ort är blev genom rättsfallet
mer klargjort: oavsett organisationsstruktur eller verksamhet så kan två orter med olika
befolkningar och avstånd mellan varandra inte anses vara en och samma ort vid turordning.
Vidare förstärker AD sin geografiska ståndpunkt vid ortsbegreppet i AD 1993:45. I fallet har
en arbetsgivare verksamhet i flera orter som ligger tätt inpå varandra: Lund, Helsingborg,
Trelleborg, Höör, dessa orter har goda pendel- och kommunikationsmöjligheter med
varandra, Tvisten handlade om dessa orter skulle anses ingå i samma turordningskrets på
grund av de goda pendelmöjligheterna. AD dömde att kommunikationsmöjligheter och
pendelavstånd inte har någon betydelse i utrönandet av om flera orter kan vara samma ort vid
turordningskretsar.31
Utvecklingen av ortsbegreppet visar att AD har ett restriktivt sätt att definiera ort som något
geografiskt.32 AD:s restriktiva tolkningssätt blir än mer detaljerat och restriktivt i AD 1993:99
29
AD 1984:4 30
AD 1984:59
AD 1993:45
32
Calleman (1999). Turordning vid uppsägning, s. 106. 31
14 15 berörande sammanslagning av turordningskretsar i ett storstadsområde. Stora städer som
Göteborg och Stockholm som bebos av hundratusentals människor och flera kommuner, blir
förhållandet mellan ortsbegreppet och turordningskretsar med driftsenheter mer drivet till sin
spets. I rättsfallet bedriver en arbetsgivare kollektivtrafik i Stockholms län och har flera stora
bussterminaler runtom länet som motsvarar driftsenheter och som ligger i ett flertal
kommuner i Stockholms län. Arbetstagarorganisationen i rättsfallet menar att många av dessa
bussterminaler ligger på samma ort och därmed ska ha en gemensam turordningskrets.
Arbetstagarorganisationen menar på att Stockholm är ett storstadsområde där småorter växer
ihop till en större bebyggelse som Stockholm Stad. AD menade dock att driftsenheter har en
geografisk karaktär och att områden och orter med långt eller kort avstånd ifrån varandra inte
kan anses vara samma ort då det går emot allmänt språkbruk kring användandet av ort. Vad
som anses vara en ort ska därför för enkelhetens skull anses ta hänsyn till den gällande
kommunindelningen. Solna Kommun som ligger bredvid Stockholms Kommun och utgör en
del av Stockholmsområdet ska ej ses som samma ort som Stockholms kommun.33 Att som
Lunning påpekar att varför lagstiftaren i förarbetet inte använt sig av benämningen ”kommun”
istället för ”ort”, tar inte AD i beaktande, utan behåller sin ståndpunkt kring begreppet ort.34
2.4 Ortsbegreppet i den offfentliga sektorn
Ortsbegreppet i offentlig sektor styrs av det statliga kollektivavtalet: TURA-S och Avtalet
Allmänna Bestämmelser i kommun och landsting(AB). Dessa kollektivavtal ersätter 22§ i
LAS då paragrafen är semidispositiv .35
När det uppstår arbetsbrist inom offentlig sektor, har arbetsgivaren skyldighet att följa
turordningsreglerna i 22§ LAS, precis som den privata sektorn. Turordningsreglerna i den
offentliga sektorn kompletteras även av lagen om offentlig anställning (LOA) samt TURA-S
som är det statliga kollektivavtalet rörande turordning.36 Som arbetsgivare menas de statliga
myndigheter som tillsammans utgör en arbetsgivarfunktion, även om staten i sig är en juridisk
person så måste de statliga verksamheter som driver egna verksamhetsinriktningar ses som en
enskild arbetsgivare. Det statliga turordningsavtalet har en kompletterande paragraf för 22§
LAS rörande driftsenheter. I 3§ TURA-S kan följande läsas:
33
AD 1993:99
Lunning & Toijer (2016). Anställningsskydd, s. 636-637.
35
Andersson m fl. (2014). Kommunal arbetsrätt, s. 348-349. Malmberg & Källström (2013). Anställningsförhållandet,
s.151- 152.
36
Lunning & Toijer (2016). Anställningsskydd, s. 646-647.
34
15 16 ”Istället för det som föreskrivs i 22 § 3 st. lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) gäller
att turordning vid uppsägning ska omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara
arbetsuppgifter hos myndigheten på den ort där arbetsbristen finns”.37
Detta innebär att vid upprättande av en turordningskrets kan det komma att röra sig om flera
driftsenheter i samma turordningskrets jämför med 22§ LAS där kravet är en turordningskrets
för varje driftsenhet om inget avtalas.38 Utgångspunkten är enligt turordningsavtalet att utgå
från den berörda orten vid upprättande av turordning39. Det finns dock möjlighet att vidga den
statliga turordningskretsen om en lokal arbetstagarorganisation vill det, enligt 5§ TURA-S:
”Arbetsgivaren och berörda lokala arbetstagarorganisationer får träffa kollektivavtal om att
turordningen vid uppsägning skall omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara
arbetsuppgifter vid
1. En del av myndigheten på en viss ort,
2. Delar av myndigheten på mer än en ort eller
3 myndigheten i dess helhet”.40
Det finns vidare i TURA-S 6§ även möjlighet att på central nivå få två olika statliga
myndigheter att slå samman en och samma turordningskrets på orten.41
Vidare i avtalet Allmänna Bestämmelser i kommun och landsting (AB) berörs ortbegreppet
vid turordning. I 35§ 5: stycket utläses:
”Gemensam turordning vid uppsägning och företrädesrätt till återanställning ska gälla för
arbetstagare med samma yrkes-/befattningsbenämning inom samma förvaltningsområde”.42
Staten har myndigheter och förvaltningar över hela landet och som täcker stora geografiska
områden, vid upprättande av en turordningskrets blir det därmed ett stort område som
innefattas. Det finns många AD-fall där problematiken med ett sådant stort område ska utgöra
gränsen för turordningskretsar. De flesta av dessa fall berör dock mest andra ämnen än
37
TURA-S 3§. Calleman (1999). Turordning vid uppsägning, s. 218.
Bylund et al (2008). Anställningsskyddslagen, s. 230. 39
Lunning & Toijer (2016). Anställningsskydd, s. 647.
40
TURA-S 5§. Calleman (1999). Turordning vid uppsägning, s. 218.
41
TURA-S 6§
42
Andersson m fl. (2014). Kommunal arbetsrätt, s. 348-349.
38
16 17 ortsbegreppet och berörs därför inte närmare i denna uppsats.43 I AD 1992:130 berörs dock
problemet med tolkning av förvaltningsområde och orter.
I AD 1992:130 berörs frågan om hur stor omfattningen av turordningskretsen vid uppsägning
av en arbetstagare ska vara. Tvisten berörde huruvida turordningskretsen skulle komma att
omfatta alla driftsenheter i kommunen. Problematiken som belystes var om samtliga
driftsenheter på orten, som i så fall utgörs av kommungränsen, utgjorde turordningskretsen
eller om det i själva verket är den kommunala myndighetens/ nämndens verksamhetsområde
(flera orter) som utgör den yttersta gränsen för turordningskretsen. AD kom fram till att den
geografiska karaktären främst skulle tolkas i form av kommungränsen och genom
kollektivavtal ska verksamhetsområde fungera som den yttersta gränsdragningen för
turordningskrets.44
AD:s dom visar att ortsbegreppet ser annorlunda ut för statligt anställda arbetstagare, där de
genom TURA-S och AB hamnar normalt i en större turordningskrets än privatanställda
arbetstagares turordningskretsar i LAS 22§. Istället för orten som gräns för en gemensam
turordningskrets är det istället hela verksamhetsområdet/förvaltningsområdet.
2.5 Ortsbegreppet & distansarbetare
Att ortsbegreppet har haft en sådan inverkan på vad en driftsenhet är, har skapat problematik
för vissa grupper av arbetstagare. När en geografisk karaktär av driftsenhet tillämpas av hur
turordningskretsar ska upprättas, blir framför allt distansarbetare lidande vid upprättandet.
Distansarbetare kan vara telefonförsäljare, IT-relaterat arbete, konsulter och säljare som
antingen arbetar hemifrån heltid eller utgår för mestadels sitt arbete från sitt hem.45 I AD
1988:32 berörs enskilda arbetstagare som arbetar hemifrån eller på distans.
I AD 1988:32 har en arbetstagare som arbetar inom IT ett enmanskontor i sitt hem i
Jönköping. Arbetstagaren fick sina arbetsuppdrag ifrån distriktskontoret från Göteborg och
frågan som togs upp i AD var om de båda kontoren kan ses som en och samma driftsenhet på
grund av sin organisatoriska sammanhållning och därmed ska arbetstagaren ingå i
44
45
AD 1992:130. Öman (2014). AD om arbetsbrist, turordning och företrädesrätt., s. 95-96.
SOU 1998:115 sid 97-98.
17 18 turordningskretsen på Göteborgskontoret. AD kvarstod dock med sin geografiska synpunkt på
vad en driftsenhet är och arbetstagarens enmanskontor i själva verket är en egen driftsenhet.46
Detta rättsfall belyser problematiken med att distansarbetarnas anställningsskydd blir svagare
av ortsbegreppets betydelse vid upprättande av turordningskretsar. Att distansarbetare hade
svagare anställningsskydd innebar problematik vid upprättande av turordningskretsar i LAS,
och en lagändring trädde i kraft. Lagändringen innebar att bara för att en arbetstagare är
stationerad i sin bostad, betyder inte det att det ska ses som en enskild driftsenhet.47 Att det är
bostaden som innefattas i lagtexten, baseras på SOU 1998:115 om distansarbete, att
majoriteten av arbetstagare som är distansarbetare arbetar i normfallet en eller flera dagar i sin
bostad.48 Lagändringen innebär att det även finns möjlighet för en arbetstagare som arbetar i
sin bostad eller från distans fortfarande kan komma att räkna sin bostad som en egen
driftsenhet.49 Att inrikta sig endast på bostaden i lagtexten underlättar för AD att inte behöva
utröna vad som är en huvudarbetsplats eller lokalkontor vid rättsfall som berör
distansarbete.50 Även om detta innebar ett bättre anställningsskydd än tidigare för
distansarbetare, betyder inte detta att en distansarbetare har ett lika fullkomligt
anställningsskydd som andra arbetstagare, utan att de endast har chans att göra befogade
undantag från ortsbegreppet förutsatt att de arbetar hemifrån.51 Vid distansarbete som inte är
kopplat till arbetstagarens bostad utan en annan lokal, tillämpas ett mer organisatoriskt synsätt
på hur arbetstagarens koppling till organisationen är, och inte dennes bostads geografiska
avstånd till en arbetsplats.52 Enligt utredningar och proposition 2016/17:21- Infrastruktur i
framtiden, kommer distansarbete och framför allt IT-relaterat arbete att öka på grund av
digitaliseringens utveckling på arbete och transport.53 Där arbetstagare kan ta sig allt längre
avstånd på en alltmer kortare tid till en arbetsplats men även tillhöra arbetsplatsen på ett mer
organisatoriskt sätt än rent fysiskt genom att till exempel arbeta hemifrån.54 Den fortsatta
ökningen av distansarbete och digitalisering gör att det nuvarande ortsbegreppet är i behov av
förändring för att erbjuda ett bättre skydd för den ökande delen distansarbetstagare.55
46
AD 1988:32
Proposition 1999/2000 sid 144. 48
SOU 1998:115 sid 97.
49
Malmberg & Källström (2016). Anställningsförhållandet, s.152.
50
SOU 1998:115 sid 100.
51
Calleman (1999). Turordning vid uppsägning, s. 100-101.
52
Glavå (2016). Arbetsrätt, s. 478.
53
Proposition 2016/17:21
54
SOU 1998:115 sid 98, proposition 2016/17:21 sid 33-35.
55
SOU 1998:115, sid 98.
47
18 19 3. Arbetsgivarna & ortsbegreppet
För att ortsbegreppets definition är av en geografisk karaktär, finns det en rad punkter på
ortsbegreppet att beakta och förhålla sig till hur en arbetsgivares synvinkel.
Arbetsgivare har stor frihet att bestämma vilka arbetsuppgifter en arbetstagare ska utföra samt
när och var detta ska utföras, detta enligt arbetsledningsrätten som är en betydande roll i hur
den svenska arbetsrätten är utformad.56 Ortsbegreppet tillkom som tidigare nämnt genom att
arbetstagarorganisationer har rätt att begära att en gemensam turordningskrets på orten. Den
geografiska karaktären som ortsbegreppet har kommit till att bestå av, kan inskränka
arbetsgivarens arbetsledning då i teorin, större turordningskrets ger mindre spelrum att
manipulera fram att rätt arbetstagare behålls efter uppsägning sett ur arbetsgivarens
perspektiv.57 Det finns även fler punkter/aspekter en arbetsgivare bör vara medveten om kring
ortsbegreppet.
En arbetsgivare bör förhålla sig och vara medveten om ortsbegreppets betydelse i
storstadsområdet. I den tidigare nämnda domen AD 1993:99 kan ortsbegreppet fungera till
arbetsgivarens förmån.58 I fallet har arbetsgivaren verksamhet över hela Stockholms län som
då uppgick till 22 kommuner på en yta av 6488 kvadratkilometer. AD menade som tidigare
sagt att turordningskretsarna ska gälla med kommungränserna som yttersta gränsdragning.
Detta betyder att vid upprättandet av turordningskrets enligt ortsbegreppet bör arbetsgivaren
endast se till driftsenheterna i den berörda orten. I fallet innebär det att arbetsgivaren i själva
verket då kan välja vilka orter som ska beröras och därmed vilka arbetstagare som ska sägas
upp enligt turordningslistan.59 Området Solna i Stockholmsområdet är endast 20
kvadratkilometer stort men är en egen ort. Detta innebär att arbetsgivaren vid en
driftinskränkning kan välja orten Solna som driftsenheten att skära ner personal på.
Arbetsgivaren behöver då endast ta hänsyn till arbetstagarna i orten Solna vilket troligtvis
med tanke på ortens storlek blir en liten turordningslista. Arbetsgivaren kan genom sitt val av
en mindre turordningskrets ge sig själv större möjligheter att säga upp mindre önskvärd
personal, än om det hade varit en större turordningskrets.60 Arbetstagare som varit anställda
en längre tid än andra arbetstagare på driftsenheterna i Stockholmsområdet och som är
56
Malmberg & Källström (2016). Anställningsförhållandet, s.191. Sigeman (2010). Arbetsrätten- en översikt, s.201. Calleman (1999). Turordning vid uppsägning, s. 106.
58
AD 1993:99
59
Calleman (1999). Turordning vid uppsägning, s. 94.
60
Proposition 1999/2000:86 sid 125. 57
19 20 ”mindre önskvärda att behålla”, kan bli uppsagda ändå, då dessa har lägst total arbetstid på
just den lilla turordningskretsen i Solna. Med ortsbegreppet i storstadsområdet har
arbetsgivaren möjlighet att ta kringgå ”sist in, först ut”- principen genom att välja mellan
många turordningskretsar och arbetstagare.
Det finns även en aspekt om ortsbegreppet i områden där det finns goda pendel- och
kommunikationsmöjligheter som arbetsgivaren bör vara medveten om. I AD 1993:45 vill
arbetstagarorganisationen att driftsenheter på orter som: Lund, Helsingborg, Höör m.m som
ska dras ihop till en och samma turordningskrets på grund av sina goda pendelmöjligheter och
kommunikationsmöjligheter AD:s dom säger dock att kommunikationsmöjligheter och
organisatoriskt synsätt inte är applicerbar på 22§ utan det är av ren geografisk karaktär. Detta
innebär att arbetsgivaren får upprätta turordningslistor efter var och en av orternas
driftsenheter.61
Den här aspekten kan vara relevant för en arbetsgivare vid en uppsägning. I ett område som
Skåne med orterna Lund, Helsingborg, Höör, Malmö, Trelleborg m.m., där det finns väldigt
goda pendelmöjligheter, kan arbetstagare bo på en ort och arbeta på en annan utan större
svårigheter tack vare dessa pendelmöjligheter. En stor arbetsgivare verksam i Skåne har
troligtvis flera driftsenheter/arbetsplatser på olika orter, där arbetstagare med lätthet kan
pendla mellan arbetsplatser utan större problem. Vid uppsägning och upprättande av en
turordningslista bör arbetsgivaren rimligen ha en stor gemensam turordningskrets över alla
arbetsplatser då det rent organisatoriskt och pendelmässigt bör vara möjligt att flytta
arbetstagare sinsemellan arbetsplatserna. En stor gemensam turordningskrets kan följaktligen
ge arbetsgivaren svårt att behålla exakt den personal denne vill, då de önskvärda arbetstagarna
kan vara dåligt placerade på den stora turordningslistan. Även rent administrativt kan det
tänkas vara betungande för arbetsgivaren att följa en sådan stor turordningskrets. Detta är
dock inte behövligt tack vare att ortsbegreppet är av sådan stark geografisk karaktär och inte
organisatorisk. Arbetsgivaren kan istället upprätta en turordningskrets på den ort denne själv
önskar, och ha större möjlighet att behålla flera önskvärda arbetstagare.
Den offentliga sektorn är genom avtal mer styrda till ett förvaltningsområde och därför blir
oftast turordningskretsarna större. Givetvis beror detta dock på vilken myndighet och var i
61
AD 1993:45
20 21 Sverige driftinskränkningen sker. Även när arbetstagarorganisationen i den privata sektorn
kräver att slå ihop alla driftsenheter på en ort, blir det en större turordningskrets för
arbetsgivaren. Denna större gemensamma turordningskrets genom ortsbegreppet bör
arbetsgivaren inte bara beakta som en inskränkning av sin arbetsledning för att denne inte
själv får välja turordningskrets som är mindre enstaka arbetsplatser. Genom en större
turordningskrets kan nämligen fler arbetstagare innefattas av turordningslistan än om det hade
varit mindre turordningskretsar. Ökningen av arbetstagare i en turordningslista kan göra det
möjligt för en arbetsgivare att behålla kompetent personal. Duktig och kompetent personal
som vid mindre turordningskretsar riskerar att ligga dåligt till på turordningslistan kan genom
att mindre kompetent personal tillförs till turordningslistan, tack vare ortsbegreppet med en
stor gemensam turordningskrets, tillskansa sig en bättre position och undvika uppsägning,
förutsatt att de har längre anställningstid.62
Ytterligare en punkt att belysa med ortsbegreppet är att det är endast
arbetstagarorganisationen som kan kräva att en större turordningskrets på orten ska upprättas
vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Detta innebär att en arbetstagarorganisation kan
beroende på hur arbetsgivaren väljer att upprätta turordningskretsarna, hävda att en strikt
lagtydning av turordningslista ska ske, för att i senare skede göra avsteg från sin begäran om
hur turordningskretsarna ska vara i utbyte mot ersättningar. Ortsbegreppet kan då fungera som
ett påtryckningsmedel gentemot arbetsgivaren vid förhandlingar.63
I den offentliga sektorn finns det ytterligare mer att beakta om ortsbegreppet för
arbetsgivarna. Staten och kommunen i form av arbetsgivare kan finna den geografiska
karaktären av ortsbegreppet som ett hinder vid turordning. På en arbetsplats som ett sjukhus
eller en förvaltningsbyggnad som innehåller flera olika verksamheter, kan ett
förvaltningsområde bli väldigt stort och invecklat att klargöra var gränserna går för respektive
verksamhet och vilka som ska innehålla i en turordningslista. Detta problem illustrerades i
AD 1992:130 som benämnts tidigare, där verksamhetsområde och kommungränser var i
fokus. När en arbetstagarorganisation vid en gemensam turordning begär att sammanslå flera
driftsenheter på en ort i enlighet med 5§ TURA-S, innebär detta att det kan bli mycket
tidskrävande, långtgående och administrativa svårigheter att överskåda.64
62
Calleman (1999). Turordning vid uppsägning, s. 102.
SOU 1993:32 sid 476-477.
64
SOU 1993:32 sid 486. 63
21 22 4. Arbetstagarna & ortsbegreppet
Ortsbegreppet har tillkommit i 22§ LAS för att kunna möjliggöra att
arbetstagarorganisationen ska kunna skapa större turordningskretsar. I teorin innebär detta att
arbetstagarorganisationen ska kunna öka anställningsskyddet hos sina medlemmar.
Ortsbegreppet har en rad aspekter för arbetstagarna att beakta och agera utifrån.
Den makt och spelrum som arbetstagarorganisationen har att kunna begära en större
turordningskrets genom ortsbegreppet eller låta turordningskretsarna vara mindre genom att
inte begära det, gör att arbetstagarorganisationen kan försöka göra det bästa från sin synvinkel
vid en driftinskränkning. Som tidigare nämnt i stycket om arbetsgivarens och ortsbegreppet
kan ortsbegreppet användas som ett verktyg för arbetstagarorganisationer att påtrycka
arbetsgivaren ersättningar och krav, vilket förstärker arbetstagarposition i förhandlingar om
uppsägningar m.m.65 Även arbetstagarorganisationer inom offentlig sektor, kan också
använda den geografiska karaktären av ortsbegreppet som påtryckningsmedel, genom att se
på förvaltningsområde kan arbetstagarorganisationen öka sin turordningskrets och innesluta
väldigt fler medlemmar till en turordningslista, vilket kan avskräcka eller öka viljan för en
arbetsgivare att omplacera eller strukturera om verksamheten istället för uppsägning.66
Även arbetstagarorganisationer måste precis som arbetsgivare beakta ortsbegreppet i
storstadsområden. I det tidigare redovisade AD 1993:99 som berör ortsbegrepp i
storstadsområde, förlorar arbetstagarorganisationen fallet på grund av den geografiska
karaktären av ortsbegreppet. Arbetstagarorganisationens önskan att göra en större
turordningskrets genom att se Stockholmsområdet som en stor ort och därmed en stor
turordningskrets nekades då AD beslöt att gränsen för en ort utgörs av kommungränsen, att
orter bildar tillsammans ett stort område har ingen betydelse. Detta betyder att en
arbetstagarorganisation har det svårt att skydda sina medlemmar vid uppsägningar.
Arbetsgivaren kan nämligen manipulera vilka arbetstagare och turordningskretsar i
storstadsområdet som ska innefattas av driftinskränkningen genom att själv välja
orter/turordningskretsar i storstadsområdet och arbetstagarorganisationen kan te sig maktlösa
vid en sådan situation.67
65
66
67
SOU 1993:32 sid 476-477
SOU 1993:32 sid 486.
AD 1993:99, Calleman (1999). Turordning vid uppsägning, s. 106.
22 23 Arbetstagarorganisationen behöver även utöver storstadsområde även se ortsbegreppet i
förhållande till områden med goda kommunikationsmöjligheter, till exempel sydvästra Skåne.
i AD 1993:45 som tidigare nämnt, berördes om flera orter med goda
kommunikationsmöjligheter kan vara samma turordningskrets, vilket AD beslöt att det ej
kunde vara enligt ortsbegreppet.68 Arbetstagarorganisationer kan därmed ha svårt att skydda
majoriteten av sina medlemmar då många av arbeten finns i storstadsregionerna och i
områden med goda pendelmöjligheter som sydvästra Skåne (Lund, Malmö, Helsingborg,
Trelleborg). Arbetstagarna i dessa områden kan därmed riskera att få ett sämre skydd vid
uppsägning då de konkurrerar med endast konkurrerar med arbetstagare på sin ort, vilket
innebär färre antal arbetstagare än om hela sydvästra Skåne hade ingått i turordningskretsen.
Arbetstagarna riskerar därmed i större utsträckning hamna bland de första på
turordningslistan.
Ortsbegreppet kan även motverka den nödvändiga avvägningen kring enskild medlem eller
flertalet som arbetstagarorganisationer kan behöva förhandla om vid turordning. Dilemmat
blir bland annat om att applicera ortsbegreppet med större turordningskretsar eller ej. Den
enskilde medlemmen som berörs av uppsägningen kan vid en liten turordningskrets klara sig
genom att slå ut de som är längre ner på listan, medan om en större turordningskrets upprättas
så sägs denne istället upp.69
För distansarbetare som är på resande fot eller har sin bostad som arbetsplats kan
ortsbegreppet försvaga deras anställningsskydd. Som AD 1988:32 påvisade, är
distansarbetares anställningsskydd försvagat när en arbetsgivare upprättar turordningskretsar.
Även om lagändringen 2001 om att distansarbetares bostad inte behöver vara en egen
driftsenhet, kan fortfarande ortsbegreppet komma att vara ett hinder för distansarbetare. Detta
då många distansarbetare inte har sin bostad som arbetsplats och därmed inte har en
driftsenhet med geografisk karaktär, utan anställningsskyddet utgörs istället av hur
organisatorisk självständig denne är.70 Att distansarbetare skyddas av ett mer organisatoriskt
begrepp än ett geografiskt ortsbegrepp gör att arbetsgivaren möjligtvis lättare kan säga upp
denna arbetstagarkategori genom att upprätta snäva turordningskretsar med innehållandes en
68
AD 1993:45 69
70
SOU 1993:32 sid 476
Glavå (2016). Arbetsrätt, s. 478.
23 24 eller få distansarbetare, där längre anställningstid blir ett mer uttunnat skydd än i en större
turordningskrets.71
Arbetstagare kan även se ortsbegreppet som en nackdel vid förflyttningar inom verksamheten.
Att bli befordrad eller förflyttad till en ny arbetsplats kan innebära att anställningsskyddet
minskar, då arbetstagaren kanske hamnar på en mindre lönsam arbetsplats och riskerar
uppsägning vid eventuella framtida uppsägningar, då arbetsgivaren troligtvis väljer den minst
lönsamma arbetsplatsen att säga upp personal på.72
5. Ortsbegrepp & omplacering
Ortsbegreppet berör förutom turordning även omplacering. Detta då omplacering av en
arbetstagare blir aktuellt när uppsägning på grund av arbetsbrist eller personliga skäl är
aktuellt.73 Uppsägning av arbetsbrist innebär en driftsinskränkning av en driftsenhet och
således är ortsbegreppet av relevans. När en arbetsgivare ska säga upp en arbetstagare måste
uppsägning ha saklig grund för att kunna genomföras enligt 7§ LAS. Arbetsgivaren är
skyldig att noggrant utreda om det finns annat arbete inom företaget som anses skäligt och
möjligt för den berörda arbetstagaren att flytta till.74 Denna skyldighet hos arbetsgivaren att
först försöka omplacera arbetstagaren innan uppsägning motiveras av proposition 1973:129
där uppsägning menas vara den allra yttersta åtgärden att kunna träda i kraft när först alla
andra möjligheter för fortsatt arbete hos arbetsgivaren har utretts.75 Att arbetsgivaren måste
noggrant och omfattande utreda om möjlighet för omplacering finns, innebär att det inte
endast ska undersöka om en omplacering på arbetsplatsen arbetstagaren arbetar på, utan även
på andra håll i företaget: såsom andra driftsenheter och orter enligt 7§ 2: stycket.76
71
Calleman (1999). Turordning vid uppsägning, s. 94.
SOU 1993:32 sid 486. 73
Malmberg & Källström (2016). Anställningsförhållandet, s.145-146.
74
Glavå (2016). Arbetsrätt, s. 402.
75
Proposition 1973:129 sid 121
76
Bylund et al (2008). Anställningsskyddslagen, s.155-156.
72
24 25 5.1 Skälig omplacering & Ortsbegreppet
Omplaceringsskyldigheten arbetsgivaren måste genomföras vid uppsägningar innebär som
tidigare nämnt att arbetsgivaren måste utförligt utreda om det finns ett liknande eller annat
arbete som arbetstagaren kan uträtta. En viktig notis kring omplaceringsskyldigheten är att
omplaceringen måste vara skälig.77 Kraven på skälighet kring omplacering är mång, i denna
uppsats kommer endast kravet på skälighet beröra ortsbegreppet: alltså krav på skälig
omplacering utöver arbetstagarens nuvarande arbetsplats i förhållande till den geografiska
faktorn. I proposition 1973:129 nämns att en arbetsgivare först och främst bör undersöka
möjligheten för omplacering på arbetstagarens dåvarande arbetsplats och sedan utöka
undersökningen därefter. Vidare i propositionen menar författaren att undersökningen ska
undersöka alla driftsenheter företaget har.78 Arbetsgivaren behöver dock inte säga upp en
annan arbetstagare för att fullfölja sin omplaceringsskyldighet79. Detta i sin tur betyder inte att
arbetsgivaren inte får omplacera en berörd arbetstagare till ett annat arbete på en annan
driftsenhet så att en annan arbetstagare måste sägas upp istället.80
Vidare i klargörandet av en skälig omplacering i förhållande till ortsbegreppet innefattas AD
1984:141. I rättsfallet handlar tvisten om att omplaceringsskyldighet ej varit fullgjord då
berörd arbetstagare kunde beretts annat arbete på annan arbetsplats. Diskussionen i domstolen
är om arbetsgivaren som var Kalmar Läns landsting inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet
när denne inte erbjöd berörd arbetstagare, som var överläkare på lasarettet i Oskarshamn, en
tjänst som överläkare på en vakant tjänst på Kalmar Lasarett. Domen blev att AD ansåg att
även om arbetsgivarens verksamhet var sådant förlagd att de båda lasaretten var egna
organisatoriska enheter så ligger båda enheterna i samma förvaltningsområde och därför
borde erbjudande om omplacering till Kalmar Lasarett erbjudits arbetstagaren.81 Detta
rättsfall visar på att den geografiska faktorn i form av förvaltningsområdet i offentlig sektor
måste tas hänsyn till för att en omplacering ska anses vara skälig när arbetsgivarens
omplaceringsutredning sker.
77
Lunning & Toijer (2016). Anställningsskydd, s. 489.
Proposition 1973:129 sid 121, Lunning & Toijer (2016). Anställningsskydd, s. 471.
79
Sigeman (2010). Arbetsrätten- en översikt, s. 199.
80
Lunning & Toijer (2016). Anställningsskydd, s. 504. 81
AD 1984:141
78
25 26 I proposition 1973:129 står det att vid omplaceringsskyldighet inom offentlig sektor är det
myndighetens verksamhetsområde som ska undersökas.82 Verksamhetsområdet som en skälig
avgränsning vid omplacering påvisas i AD 1996:66. Tvisten rör om uppsägningen av tre
arbetstagare från kriminalvårdsmyndigheten i Umeå är korrekt eller ej. Anledningen till
tvisten är om omplaceringsskyldigheten hos arbetsgivaren kan anses genomförd eller ej, då
arbetsgivaren ej undersökt omplacering till andra enheter i kriminalvårdsmyndigheten i
Umeå-regionen. AD dömer att omplaceringsskyldighet ej är genomförd, då det fanns ledigt
arbete att omplacera till i verksamhetsområdet.83 Faktorn för en skälig omplacering i offentlig
sektor är att tyda ifrån förarbete och AD, att det geografiska området i form av
verksamhetsområde ska vara gränsen för en skälig omplacering.
Vidare i AD 2013:60, berör AD hur långt ortsbegreppet är möjligt att kunna tolkas
geografiskt och verksamhetsmässigt. I rättsfallet bedriver ett byggföretag verksamhet runtom
i Sverige, och är uppdelat i fyra entreprenadsregioner. Dessa entreprenadsregioner är alla
inom samma verksamhet och uppbyggda på samma sätt, däremot är varje region självständig
inom ledning, verksamhetsstyrning och personalfrågor. Rörande arbetsgivarens
omplaceringsskyldighet anser därför AD genom sin dom, att visserligen är det samma
verksamhet men på grund av verksamhetsstrukturen, självständigheten och avståndet mellan
regionerna så måste det anses skäligt att omplacering ej sträcker sig till de andra
entreprenadsregionerna84.
Det finns alltså möjlighet, som AD 2013:60 visar, att verksamhetsfaktorn vinner över den
geografiska faktorn vid vad som anses ett skäligt omplaceringserbjudande. Betydelsen av
organisationens uppbyggnad med regioner berörs även i proposition 1973:129, där en
rörelsegren som har egen personaldelning och som självständigt sköter personalfrågor, inte
behöver ingå i en omplaceringsutredning rörande andra regioner.85 I SOU 1993:32 benämns
även detta undantag vid omplacering: en arbetsgivare som bedriver en rörelse som har en
personalavdelning på varje ort, kan det inte nödvändigtvis vara skäligt att kräva att en
omplacering ska ske till andra orter.86 Detta är en liknande beskrivning av ortsbegreppet:
turordningskretsar kan inte innehålla flera orter.
82
Proposition 1973:129, sid 121, Lunning & Toijer (2016). Anställningsskydd, s. 471.
AD 1996:66 84
AD 2013:60
85
Proposition 1973:129 sid 243.
86
SOU 1993:32 sid 363.
83
26 27 De tre nämnda rättsfall ovan påvisar att en omplaceringsskyldighet inte är helt självklar hur
långt den ska sträcka sig för arbetsgivaren. Visserligen menar AD att verksamhetsområdet är
den yttersta gränsen för omplaceringsutredningen, men i och med att den organisatoriska
faktorn också är av betydelse med självstyrda enheter, så finns ingen riktig tydlighet var en
arbetsgivares omplaceringsutredning slutar rent geografiskt.
5.2 Omplacering & ortsbegreppet: arbetsskyldighet
Jonas Malmberg kommenterar även en omplaceringsskyldighet i förhållande till ortsbegreppet
genom en arbetstagares arbetsskyldighet. Malmberg redovisar att en arbetstagare som har en
tillsvidareanställning är därmed inte knuten till en viss arbetsplats, utan att arbetsgivaren har
en viss befogenhet att förflytta en arbetstagare till annan arbetsplats. Malmberg sammanställer
att rättspraxis visar ett starkt stöd att en arbetstagare är skyldig att godta en förflyttning från
en arbetsplats på en ort till en annan arbetsplats på samma ort eller till en ort som ligger helt
nära.87 En förflyttning utöver orten eller ort i närheten, anses inte arbetstagaren vara skyldig
att acceptera, såvida inte dennes tjänst normalt innebär förflyttning.88 Denna regel som
uppkommit genom rättspraxis, är tanken att avväga arbetsgivarens intresse att leda sin
verksamhet och arbetstagarens intresse att själv kunna förfoga över sin fritid. En arbetstagare
ska således inte förlora sin egna fria tid i förmån för arbetsgivarens vilja att flexibelt ändra
och organisera sin verksamhet.89 Malmberg uttrycker följande denna regel om att omplacering
ska vara inom ett bekvämligt pendelavstånd för arbetstagaren:
”Man skulle, med en medveten överdrift, kunna säga att regeln innebär att arbetstagare
måste godta omplaceringar som medför att han inte hinner laga middag åt familjen, men inte
sådana som hindrar honom från att se sportnytt på TV”.90
Således existerar det en slags gräns liknande ortsbegreppet: orten/närliggande orter utgör
gränsen att förhålla sig till vid en arbetstagares arbetsskyldighet vid en omplacering. Denna
möjlighet att en arbetsskyldighet sträcker sig inom turordningsområdet på orten ska kunna
87
Malmberg (1997). Anställningsavtalet, Om anställningsförhållandets individuella reglering, s. 276.
Fahlbeck (1994). Praktiskt arbetsrätt, s. 217. 89
Malmberg (1997). Anställningsavtalet, Om anställningsförhållandets individuella reglering, s. 276.
90
Malmberg (1997). Anställningsavtalet, Om anställningsförhållandets individuella reglering, s. 277.
88
27 28 påverka ett omplaceringsbeslut, väcker diskussionen om att en liknande regel skulle upprättas
kring arbetsgivarens omplaceringsskyldighet.
6. Analys
6.1 Tolkning och tillämpning: omplacering & ortsbegreppet
Omplaceringsskyldighetens utsträckning har arbetsgivare och arbetstagare olika åsikter om.
Arbetsgivarsidan menar att omplaceringsskyldigheten är för vidsträckt. Speciellt i den
offentliga sektorn menar arbetsgivaren att skyldigheten att omplacera i hela
förvaltningsgrenen är alltför vidsträckt. Arbetstagarna menar tvärtemot att
omplaceringsskyldigheten ska fortsätta täcka hela arbetsgivarens verksamhet oavsett hur
verksamheten är organiserad.91
AD har mer ett organisatoriskt synsätt på verksamheten än ett geografiskt vid vad som anses
vara en skälig omplacering. AD påvisar detta synsätt i AD 2013:60, AD 1984:141, AD
1996:66. I samtliga rättsfall stödjer AD sig på hur organisationen är uppbyggd. I AD 2013:60
är det regionkontorens självständiga verksamhet som är den avgörande faktorn för hur långt
en omplacering anses vara skälig. I AD 1984:141 och AD 1996:66 är det
landstingets/myndighetens utformning som förvaltning och verksamhet som avgör vad som
anses vara en skälig omplacering; verksamhetsområde/förvaltningsområde, inte det
geografiska avståndet.
Att lagstiftningen och rättspraxis utgår med den nuvarande arbetsplatsen som startpunkt för
omplaceringsutredningen för att sedan ska sträcka sig över hela verksamhetsområdet verkar
orimlig, då många arbetsplatser inom ett verksamhetsområde blir mer och mer självständiga
och rationaliserade. Självständigheten av verksamheter och myndigheters arbetsplatser blir till
då mycket av arbetet i dagens samhälle kan utföras på den enskilda arbetsplatsen, utan att vara
helt beroende av huvudkontor/distriktskontor.92 Detta görs möjligt tack vare den snabba
digitala utvecklingen och kommunikationssamhället vi lever i. Det verkar därmed orimligt att
inkludera ett helt verksamhetsområde i en omplacering, då det kan bli svårt administrativt att
utreda omplacering över en hel verksamhet/myndighet med självständiga arbetsplatser utspritt
över stora geografiska avstånd i verksamhetsområdet. Visserligen finns det en gräns som
klargörs i AD 2013:60, att om andra verksamhetsdelar har en egen självständig
91
92
SOU 1993:32 sid 398. SOU 1993:32, 397-398.
28 29 personalavdelning, budget m.m. och ett stort avstånd mellan verksamhetsdelarna behöver inte
nödvändigtvis en omplaceringsutredning innefatta dessa. Detta undantag i
omplaceringsutredningen innefattar dock inte alla verksamheter och bedöms beroende på det
individuella fallet. Vilket ger en tvetydighet kring vad en skälig omplacering anses vara.
Tvetydigheten och oklarheten vilka arbetsplatser som ska anses vara självständiga blir extra
tydlig i den offentliga sektorn. Myndigheter och sjukhus har till exempel i många fall
arbetsplatser med egna personalavdelningar m.m. och har stora avstånd emellan
arbetsplatserna. Att alla dessa arbetsplatser ska ingå i en omplaceringsutredning gör det svårt
för en arbetsgivare att veta skäligheten för en omplacering, vilket tidigare rättsfall bekräftade:
AD 1984:141 och 1996:56.
Vad en skälig omplacering är i verksamheten, skulle kunna tydligare besvaras genom att
tydligare klargöra hur långt en omplaceringsskyldighet ska sträcka sig mer detaljerat. En mer
klar och inskränkt gränsdragning av omplaceringsskyldighetens räckvidd förespråkas även i
SOU 1993:32.93 Arbetsgivaren vill som tidigare nämnt ha en så snäv omplaceringsskyldighet
som möjligt: driftsenheten, medan arbetstagaren vill ha hela verksamhetsområdet.94
Lagstiftningen i den svenska arbetsrätten är till för att skydda arbetstagaren men även för att
få en fungerande arbetsmarknad, därför är det viktigt att få omplaceringsskyldigheten relevant
till dagens arbetsmarknad med mer självständiga arbetsplatser i verksamhetsområdena.
Lösningen bör därför ta båda parternas viljor i beaktande. Ortsbegreppet skulle kunna fungera
som den fungerande lösningen, där den gemensamma turordningskretsen på orten skulle
fungera som en rimlig väg att gå för att finna en skälig omplacering.
I SOU 1993:32 redovisas att omplaceringsskyldigheten ska vara vidsträckt för arbetsgivaren
och innefatta hela verksamhetsområdet.95 Vidare i utredningen menar dock författarna att en
mer klar och inskränkt gränsdragning av omplaceringsskyldighetens räckvidd ska
förespråkas. Parterna ska ha möjlighet att avtala om en mer inskränkt
omplaceringsskyldighet.96 Ortsbegreppet skulle kunna vara denna inskränkta
omplaceringsskyldighet.
Använda ortsbegreppet som en skälig gräns för omplacering, kan styrkas av det tidigare
nämnda stycket om en arbetstagares arbetsskyldighet. En arbetstagares arbetsskyldighet vid
93
SOU 1993:32 sid 503.
SOU 1993:32 sid 398. 95
SOU 1993:32 sid 503.
96
SOU 1993:32 sid 503 94
29 30 omplacering förhåller sig till ortsbegreppet, där arbetsskyldigheten har den utsträckning att
vara inom arbetsplatsens ort(turordningsområde) och närvarande orter. Utsträckningen av
arbetsskyldigheten slutar vid närliggande orter, detta för att en arbetstagare fritid inte ska bli
lidande av förändrade arbetsförhållanden en omplacering längre bort ger. Det skulle skäligen
kunna vara likadant för en arbetsgivares omplaceringsskyldighet: en arbetsgivares
omplaceringsskyldighet sträcker sig lika långt som gränsen för arbetstagarens
arbetsskyldighet vid en omplacering. Allt utanför denna gräns blir då inte relevant vid
omplacering då arbetstagaren är bosatt allt för långtifrån för att skäligen kunna arbeta på den
nya arbetsplatsen och bo kvar. Vidare kan en sådan ny definition av
omplaceringsskyldigheten vara troligare att bli möjlig, då en arbetsgivares verksamhet
troligen är snarlik på arbetsplatser vid samma ort eller närvarande orter, till exempel en
butikskedja. Därmed bör det rimligen finnas möjlighet att relativt lätt utreda och eventuellt
finna möjlighet för omplacering. Att därefter gå utöver turordningsområdet till hela
verksamheten ter sig orimligt då en verksamhet kan skilja sig i storlek och
organisationsstruktur, vilket kan innebära väldigt svåra överskådliga omplaceringsutredningar
över ett stort område geografiskt och verksamhetsmässigt. Även om ett
omplaceringserbjudande så småningom kommer upp, tackar arbetstagaren troligen nej till det
då det är alltför långt bort från sin nuvarande arbetsplats/boende.
Ortsbegreppet i sin nuvarande geografiska karaktär gör dock att en sådan ny inskränkning av
omplaceringsskyldighet till turordningsområde på orten, innebär att arbetstagares
anställningsskydd minskar. Detta då en omplaceringsutredning kan bli väldigt liten beroende
på hur många arbetsplatser det finns på orten. För att en sådan ny inskränkt
omplaceringsskyldighet skulle kunna fungera krävs det därför att ortsbegreppet blir mer
organisatoriskt. Med ett organisatoriskt synsätt kommer turordningskretsen kunna vidgas och
fler orter kan ingå, beroende på pendelavståndet och hur organisationen är uppbyggd.
Det organisatoriska synsättet använder AD i dagens arbetsmarknad vid omplacering, således
bör även ortsbegreppet vara organisatoriskt för att fungera som en gränsdragning vid
omplacering.
30 31 6.2 Ortsbegreppet- I behov av uppdatering
Ortsbegreppets nuvarande definition är upprättat med förarbetet till LAS år 1974 som grund,
därefter byggdes ortsbegreppet på och utvecklades under 70-, 80- och 90-talet med den nya
LAS 1982 och rättspraxis från de tre decennierna. Det innebär att det nuvarande ortsbegreppet
är format efter ett dåtida svenskt samhälle under 1900-talet, där det industriella samhället var
dominerande97. Under denna tidsepok var den svenska arbetsmarknaden bestående av mycket
industrier, små butikskedjor, sämre pendlingsmöjligheter och sämre
kommunikationsmöjligheter än idag. Författarna i SOU 1993:32 menade att det industriella
samhället i Sverige går alltmer till ett flexibelt samhälle där allt fler arbetstagare inte längre är
bundna till en viss geografisk arbetsplats. Denna utveckling av samhälle bevisas vidare i ITpropositionen 1999/2000, där alltfler arbetstagare arbetar hemifrån i och med den tekniska
utvecklingen vi har i vårt samhälle.98 Idag lever vi i den tekniska utvecklingen de berättade
om i IT-propositionen och SOU 1993:32, Vi har idag ett informationssamhälle istället för
industrisamhälle, vilket innebär att en lagregel som ortsbegreppet i LAS som är från 1900talets industrisamhälle måste uppdateras och förändras.
Vidare ökar urbaniseringen och storstadsområdena växer och orter kommer allt närmare
varandra, att därför använda sig av en geografisk gräns vid turordningskrets som
ortsbegreppet, ter sig föga relevant, när orter kan dela samma arbetsplatser, butikskedjor,
gator m.m. Som Lars Lunning påpekar: att en arbetstagare får en sämre turordningsplats för
att Solna och Stockholm ej anses vara i samma ort kan ifrågasättas, när de klart och tydligt ter
sig vara sammansatta med gator, butiker och kommunikationer så att de upplevs vara samma
ort.99 Mer rimligt ter det sig då att en verksamhet som har arbetsplatser på flera orter i
storstadsområdet med samarbete emellan, till exempel en butikskedja, bör kunna ha samtliga
arbetsplatser i en och samma turordningskrets oavsett ort. Likväl kan det inte anses rimligt att
om samarbete saknas mellan verksamhetens olika arbetsplatser att begära de ska slås samman
bara för att de är inom samma storstadsområde. En mer verklighetsrelaterad tolkning av en
gemensam turordningskrets behövs; där AD kan ha mer spelrum att vara konsekvent i sitt
dömande men även ta det enskilda fallet och arbetstagarna i beaktning. Att ge ett
organisatoriskt synsätt på ortsbegreppet hade kunnat innebära att AD får detta spelrum.
97
SOU 1993:32 sid 487.
Proposition 1999/2000:86 sid 125.
99
Lunning & Toijer, (2016), sid 636. 98
31 32 I AD 2013:60 ses en viss vilja av AD att ändra och ifrågasätta den geografiska karaktären
ortsbegreppet har kommit att bli. I AD 2013:60 visar AD att ett organisatoriskt synsätt kan
väga tyngre än ett geografiskt synsätt. Detta då arbetsplatserna i fallet är mycket självstyrda
med egen ledning, personaladministration och verksamhetsstyrning. AD-domen visar att
ortsbegreppet kan väga mindre än ett organisatoriskt synsätt i verkligheten. Att rättsfallet är
från 2000-talet indikerar också på att samhället alltmer förändras och att AD nu mer möjligen
utvecklar ortsbegreppet sakta genom rättspraxisen.
6.3 Ortsbegrepp i nutiden- Ett organisatoriskt ortsbegrepp
Ortsbegreppet är inget som arbetsgivarsidan har strävat efter utan tvärtom: de har velat ändra
på det geografiska synsättet ortsbegreppet är i LAS, då det saknar en företagsekonomisk
aspekt.100 Arbetsgivarsidan menar att med lägre anställningsskydd så ökar
sysselsättningsgraden och arbetsmarknaden gynnas.101 Detta kan ske genom att tillämpa andra
regler kring turordningskretsar och dess storlekar.102 Genom att till exempel gå till ett mer
organisatoriskt synsätt kring indelning av turordningskretsar, där administrationen och de
ekonomiska aspekterna avgör var gränsen går för en turkrets.103 Detta hade underlättat
framför allt för den offentliga sektorn, där kommuner och förvaltningar kan ha det svårt att
administrativt tillämpa ortsbegreppet vid turordningskretsar104.
Arbetstagarna i ledning av arbetstagarorganisationer har historiskt sätt förespråkat att
ortsbegreppet har en geografisk karaktär för att förstärka anställningsskyddet hos
arbetstagarna. Arbetstagarsidan har även historiskt sett menat att genom tryggare anställning
så ökar produktiviteten.105 Detta då ett geografiskt synsätt försvårar att en arbetsgivare
omorganiserar sin verksamhet så att de manipulerar turordningslistorna, jämfört med om det
hade varit ett organisatoriskt synsätt på ortsbegreppet106. Ortsbegreppet är dock från en tid då
många arbetstagarorganisationer och arbetstagare arbetade i industrin. Med IT-utvecklingen
och möjligheten att distansarbeta och pendla längre sträckor smidigare, ändras även
arbetstagarnas behov av anställningsskydd.107 I AD 1993:99 berörande storstadsområde, vill
100
SOU 1993:32 sid 473.
Skedinger (2008). Effekter av anställningsskydd, s. 13.
102
Calleman (1999). Turordning vid uppsägning, s. 111-112.
103
SOU 1993:32 sid 492. Calleman (1999). Turordning vid uppsägning, s. 95.
104
SOU 1993:32 sid 486.
105
Skedinger (2008). Effekter av anställningsskydd, s. 13-14. 106
Calleman (1999). Turordning vid uppsägning, s. 95.
107
Proposition 1999/2000:86, s. 124.
101
32 33 arbetstagarsidan upprätta en stor gemensam turordningskrets i Stockholmsområdet, vilket
ortsbegreppet förhindrar. Det kan därmed tänkas att arbetstagarsidan vill kunna gå ifrån den
geografiska karaktären av ortsbegreppet och istället få ett mer nutida begrepp som skyddar
den alltmer ökande arbetskraften i storstadsområdena.
Arbetsgivarnas och arbetstagarnas syn på ortsbegreppet och deras behov av att ändra på
lagstiftningen om ortsbegreppet för att få en mer fungerande arbetsmarknad har inte gått
obemärkt förbi på arbetsmarknaden. Statens offentliga utredning 1993:32 berör behovet av
förändring från ortsbegreppets geografiska karaktär till en mer organisatorisk karaktär, för att
följa utvecklingen i samhället. Dock gav aldrig denna utredning något mer konkret i
lagstiftningen, men förslagen i utredningen om att utveckla ortsbegreppet är relevanta att
diskutera.
Som förslag till att förändra ortsbegreppet togs ett förslag om att ändra driftsenhet till
”arbetsenhet” i SOU 1993:32.108 Genom ändringen försökte man bland annat ändra
ortsbegreppets geografiska synsätt till ett mer organisatoriskt synsätt. Genom denna ändring
kan två arbetsplatser på två olika orter som har ett samband arbetsmässigt eller organisatoriskt
ingå i samma turordningskrets. Till exempel en butikskedja i Stockholmsområdet har
troligtvis flera butiker på flera olika orter där arbetstagare hoppar runt till ett flertal butiker på
olika orter i detta storstadsområde, därav bör de
också kunna ingå i en gemensam turordningskrets för alla butiker i området.109
Fokus i ändringen är att ett företags verksamhet och organisations-samband ska ses från ett
perspektiv utifrån. I den statliga och kommunala/landstingssidan skulle denna ändring
innebära att flera myndigheter om de har starka organisatoriska samband kunna utgöra samma
arbetsplats vid upprättande av en turordningskrets. De kan även om inga samband finns,
utgöra flera olika arbetsenheter och därmed inte ingå i samma turordningskrets. Ändringen
skulle möjligen kunna tillämpa en flexibilitet vid upprättande av turordningskretsar och
utveckla ortsbegreppet från den restriktiva synsätt som den geografiska karaktären är. I många
fall behålls den geografiska begränsningen i ortsbegreppet, till exempel vid fabriker som är
helt självstyrda m.m., som tydligt utgör en arbetsplats kan utgöra en egen turordningskrets,
medan i andra fall som butiker, kan ingå i samma turordningskrets då ett organisatoriskt
synsätt tillämpas istället.
108
109
SOU 1993:32 sid 492
SOU 1993:32 sid 493 33 34 Det organisatoriska ortsbegreppet gör att arbetstagarna skyddas i större utsträckning, då
många företag har organisationer som sträcker sig utöver orten. En arbetstagare som arbetar i
en butikskedja i Lund, kan genom ett organisatoriskt ortsbegrepp, beredas arbete i
Helsingborg istället, då kommunikationsmöjligheterna är goda och arbetet detsamma i
butikerna. Distansarbetare har redan en visst organisatorisk tillämpning av ortsbegreppet
genom att deras bostad inte nödvändigtvis måste räknas som en arbetsplats. Med ett helt
organisatoriskt ortsbegrepp, stärks detta skydd vidare då arbetstagare lättare kan räknas in till
en arbetsplats som i geografiskt synsätt hade varit för långt bort och bostaden.
Med ett organisatoriskt ortsbegrepp kan arbetstagare i helhet öka sitt anställningsskydd
Iiområden som har tätbebyggelse såsom Stockholm och Skåne. Det görs möjligt då
kommungränser inte längre är en avgörande faktor för gränsen av en turordningskrets. Med
ett organisatoriskt ortsbegrepp får arbetstagarorganisationen större möjlighet att skydda fler
av sina medlemmar än vad det geografiska ortsbegreppet gjorde i tätbefolkade områden. I AD
1993:99 och AD 1993:151 som berör Stockholmsområdet och Skåne (Lund, Helsingborg,
Malmö), kan arbetstagarorganisationen med ett organisatoriskt ortsbegrepp skydda de berörda
arbetstagarna. Detta genom att upprätta en gemensam turordningskrets i hela området, utan
hänsyn till kommungränser och orter, förutsatt att organisationen var uppbyggt på ett sådant
sätt att en sådan turordningskrets är möjlig.
Ett organisatoriskt ortsbegrepp möjliggör till den önskade flexibilitet som arbetsgivaren vill
ha genom att frångå det nuvarande geografiska ortsbegreppet till ett ortsbegrepp som speglar
just arbetsgivarens specifika organisationsstruktur. I offentlig sektor slipper arbetsgivaren se
hela verksamhetsområdet som sitt ortsbegrepp, utan kan istället se på hur myndigheten och
dess verksamhet är uppbyggd, med självständiga arbetsplatser och/eller samarbete med andra
myndigheter. Arbetsgivare kan med ett organisatoriskt ortsbegrepp visserligen göra det till sin
nytta att behålla personal som normalt skulle sägas upp, genom att omorganisera
verksamheten så att dessa skyddas. Att ändra en arbetstagares arbetsuppgifter, rapportering,
chef, avdelning m.m. så ändras även arbetstagarens tillhörighet i organisationen och deras
anställningsskydd kan försämras. Denna manipulering arbetsgivaren gör av
turordningskretsen kan försvåras eller helt förhindras genom att det endast ska vara
arbetstagarorganisationen som kan avgöra om ortsbegreppet ska träda i kraft, precis som
innan.
34 35 Problemet vid ett organisatoriskt ortsbegrepp är hur det begreppet ska tolkas och upprättas.
Frågor kring vad för sorts samarbete och hur länge ett sådant samarbete ska gälla för
sammanslagning av turordningskretsar, samt vad som anses skäligt geografiskt att sammanslå
turordningskretsar till. Kan en arbetsplats i Kiruna och i Malmö vara samma turordningskrets
för att de samarbetar nära via internet/telefon m.m.? Sådana ställningstagande måste
lagstiftaren och AD ta i beaktande om ett organisatoriskt ortsbegrepp ska och hade införts.
Nyckeln till att ett organisatoriskt ortsbegrepp ska fungera i dagens arbetsmarknad är först
och främst att det är enbart arbetstagarorganisationen som ska kunna åberopa att ha en
gemensam turordningskrets. Det är även viktigt att arbetsgivare och arbetstagarorganisationer
kan själv avtala vad för turordningskretsar som gäller vid en sammanslagning, detta då en
organisation aldrig är den andra lik. Genom kollektivavtal kan ortsbegreppet få en mer
relevant innebörd på arbetsmarknaden då var och en av företagen och facken har möjlighet att
besluta vad som är bäst i deras specifika organisation och medlemmar.
7. Slutsats
Genom denna uppsats görs det klart att ortsbegreppet är fast i det sena 1900-talets
arbetsmarknad. Därmed kan huvudfrågan besvaras:
Hur har ortsbegreppet utvecklats efter att LAS antogs 1974?
Att flertalet av rättspraxis inom ortsbegreppet är från 80 och 90-talet och även utredningar och
propositioner är från 90-talet visar att väldigt lite har hänt i utvecklingen av ortsbegreppet.
Detta behöver nödvändigtvis inte betyda att ortsbegreppet är i behov av förändring.
Arbetsmarknadens parter har möjligen varit mer ifrågasättande och villiga att gå till domstol
kring gemensam turordningskrets när ortsbegreppet i LAS trädde i kraft 1982. Efter 80- och
90-talets rättspraxis framgick det att AD klart och tydligt hade en restriktiv tolkning av
ortsbegreppet med ett geografiskt synsätt. Arbetsgivare och arbetstagarorganisationer fick
kanske därmed en tydlig indikation på hur ortsbegreppet ska tolkas och därmed kom allt färre
fall upp i AD rörande ortsbegreppet. Det kan även förespråkas att ortsbegreppets geografiska
karaktär uppmuntrar till att kollektivavtal och lokala överenskommelser upprättas mellan
arbetsmarknadens parter, i enlighet med den svenska arbetsrättsmodellen. AD 2013:60
indikerar dock att ortsbegreppets geografiska karaktär fortfarande är ett ämne som är i behov
av av uppdatering. Särskilt då AD i rättsfallet hade ett organisatoriskt argument i sitt domslut.
35 36 Det nuvarande geografiska ortsbegreppet kan därmed beskrivas som stelbent, med stela
faktorer som: kommungränser, fabriker, orter som avgörande vid en turordningskrets, istället
för nutida rörliga begrepp som: organisation, självständighet, verksamhet. Ett organisatoriskt
ortsbegrepp ger möjlighet för en arbetsgivare att lättare kunna omstrukturera, säga upp samt
bereda arbetstagare arbete efter hur organisationen är uppbyggd och inte efter yttre faktorer
som orter och kommungränser som ej kan ändras.
Vidare kan ett organisatoriskt ortsbegrepp även appliceras på en arbetsgivares
omplaceringsskyldighet, där den nuvarande omplaceringsskyldigheten inte är tydlig vad som
anses vara en skälig omplacering geografiskt och inom verksamheten. Genom att använda
en gemensam turordningskrets, med ett organisatoriskt ortsbegrepp, till att vara en yttre
gräns för omplaceringsskyldigheten kan arbetsgivare tydligare göra sin
omplaceringsutredning. Arbetsgivaren gör omplaceringsutredningen inom ett mer rimligare
område som speglar den specifika organisationen och inte ett verksamhetsområde som kan
vara stort och diffust. Det kan te sig rimligt att en arbetstagare i stor mån inte heller är
intresserad att godta omplaceringserbjudanden som sträcker sig väldigt långt ifrån sin
nuvarande arbetsplats eller boende, vilket arbetsskyldigheten indikerar också.
Arbetstagarorganisationen kan genom att ensam inneha rätten att begära att ett
organisatoriskt ortsbegrepp ska upprättas även de styra omplaceringen till att vara skälig för
just deras organisation och medlemmar.
Således är ett organisatoriskt ortsbegrepp i LAS en nödvändighet i dagens samhälle för att
anställningsskyddet ska fortsätta ha betydelse för arbetstagaren och för att arbetsgivaren ska
kunna driva sin verksamhet effektivt.
36 37 Abstract
Sweden was formed in the 20th century as an industry society and therefore is also the
legislation formed after that kind of society. Today the society is instead an information
society with complex organizations and good ways of communications in the labor market.
The change of society makes a legislation such as the employment protection act from 1982,
which contains the district concept, in focus of the discussion: If the district concept is in need
of a renewal or a replacement.
This essay examines the definition and evolution of the district concept in the swedish labour
law and labor market. The district concept is a part of 22§ in the swedish employment
protection act: LAS, regarding the priority rules of employees concering layoffs. The purpose
of the thesis is to examine if the district concept develops through the years as the labor
market changes. What geographic area shall the priority rules consists of? Is there an
organizational factor in the district concept? What is a ”district” in 22 § LAS? These
questions will be answered by analyzing relevant cases, doctrine prepatory work,
investigations and the collective agreements of the public sector concerning the district
concept
The purpose of the essay is also to analyze and discuss if it is possible to apply the district
concept to what a reasonable repositioning of an employee is. Regarding an employers
obligation to investigate repositioning of employees in 7§ LAS. How far can a repositioning
stretch to be regarded as reasonable? Can the district concept work as boundary for a
reasonable repositioning? These questions are being discussed and answered by using
relevant cases, doctrine, prepatory work and investigations
37 38 Litteraturlista
Offentligt tryck
Proposition 1973:129 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om anställningsskydd, m.m.
Proposition 1999/2000 Ett informationssamhälle för alla
Proposition 2016/17:21 Infrastruktur för framtiden – innovativa lösningar för stärkt
konkurrenskraft och hållbar utveckling
SOU 1993:32 Ny anställningsskyddslag
SOU 1998:115 Distansarbete
Rättsfall
AD 1943:44
AD 1984:4
AD 1984:59
AD 1984: 141
AD 1988:32
AD 1988:100
AD 1992:130
AD 1993:45
AD 1993:99
AD 1996:56
AD 1996:66
AD 2013:60
Avtal:
TURA-S- Avtal om turordning för arbetstagare i Staten
AB- Allmänna bestämmelser- Sveriges Kommuner och Landsting
38 39 Litteratur
Andersson, Anderz, Kommunal arbetsrätt, 4., [rev.] uppl., Studentlitteratur, Lund, 2014
Bernitz, Ulf, Finna rätt: juristens källmaterial och arbetsmetoder, 10., aktualiserade uppl.,
Norstedts juridik, Stockholm, 2008
Bylund, Bo (2008). Anställningsskyddslagen: med kommentarer. 10., [uppdaterade] uppl.
Stockholm: Norstedts akademiska förlag
Calleman, Catharina, Turordning vid uppsägning, Univ., Diss. Umeå : Umeå universitet,
Umeå, 1999
Dahlman, Christian, Rätt och rättfärdigande, India 2011
Fahlbeck, R.einhold. Praktisk arbetsrätt. 3e uppl., Liber AB, Stockholm, 1989
Glavå, Mats & Hansson, Mikael, Arbetsrätt, 3., [uppdaterade] uppl., Studentlitteratur,
Lund, 2016
Kellgren, Jan & Holm, Anders, Att skriva uppsats i rättsvetenskap: råd och reflektioner, 1.
uppl., Studentlitteratur, Lund, 2007
Källström, Kent & Malmberg, Jonas, Anställningsförhållandet: inledning till den
individuella arbetsrätten, 4., [rev.] uppl., Iustus, Uppsala, 2016
Lunning, Lars & Toijer, Gudmund, Anställningsskydd: en lagkommentar, 11., [rev.]
uppl., Wolters Kluwer, Stockholm, 2016
Malmberg, Jonas, Anställningsavtalet. Om anställningsförhållandets individuella
reglering, Iustus förlag, Uppsala, 1997
Samuelsson, Joel & Melander, Jan, Tolkning och tillämpning, Iustus, Uppsala, 2002
Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: ämne, material, metod och
argumentation, 3., [utök. och rev.] uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2015
Sigeman, Tore, Arbetsrätten: en översikt, 5., [rev. och utök.] uppl., Norstedts juridik,
Stockholm, 2010
Skedinger, Per, Effekter av anställningsskydd: vad säger forskningen?, 1. uppl., SNS
förlag, Stockholm, 2008
39 40 Trolle Önnerfors, Elsa & Wenander, Henrik, Att skriva rätt: goda råd för att skriva
uppsats i juridik, 1. uppl., Wolters Kluwer, Stockholm, 2016
Wästfelt, M., Bäckström, M., Wulkan, M., & Åström, L. Anställningsskyddslagen med
kommentarer. 12e uppl., Studentlitteratur AB, Lund, 2014
Öman, Sören, AD om arbetsbrist, turordning och företrädesrätt, Åhnberg, Stockholm,
2014
40