Kafferep hos kyrkoherdefrun Fredrique Linde, som presiderar vid bordets mitt
Prästgårdens egna ungdomar, storasyster, lillebror och deras kamrater, roade
sig själva på mångahanda vis. Närmaste umgänge var alla barnen Casparsson på
Uttersberg, den vackra gamla herrgården på andra sidan Svinsjön.
- Vad vi hade roligt tillsammans! säger Vera Hirvonen och ler åt många
glada minnen. Men jag hade också vänner i stugorna runt om. Vid jularna
åkte vi ju omkring från prästgården med vår stora vedkälke lastad med
matvaror och andra gåvor till de fattiga, som då inte var få, men jag
hälsade på titt och tätt dessemellan också. Särskilt minns jag den lilla
rara, rara gumman ”Mor Hansson”, änka efter en ladugårdskarl på
Uttersberg, vars boställe Råssla nu är hembygdsmuseum i Krokek.
Ordförande i styrelsen för hembygdsföreningen därute är f. ö.
barndomsvännen, numera ryttmästare Ernst Casparsson, som har stort
intresse för det värdefulla gamla. Jag minns också Pettersson i ”Gatan”,
en stuga nedanför prästgården. Han älskade Johannesevangeliets
femtonde kapitel, det om kärleken, och det fick jag alltid läsa för honom
vid mina påhälsningar. Och skomakaren Waldenström, som alltid sade
om sig själv, sin sulning och klackning, att han ”arbetade på
mänsklighetens undergång och unga flickors upphöjelse”.
Stil och hållning var det på ”Mor Hansson i Råssla”, vars stuga nu är Krokeks
hembygdsmuseum
Många fler av de originella människor, som ännu fanns ute i bygderna, minns
Vera Hirvonen. Nylund, som hade en dotter vid namn Deborah och då han fick
höra att den unga prästgårdsfröken tagit studenten – vilket då anno 1905
verkligen var en sensation – gjorde den enda kommentaren: ”Ja, ja, det vill till
att ha en bra stil! Jag hade också en bra stil i min ungdom!”
Ett annat original, som kanske många sommargäster från Norrköping minns,
var ”Tok-Klas”.
- Det namnet försökt vi i prästgården att få bort, säger fru Hirvonen. Lite
egen var Klas naturligtvis, men han redde sig bra genom att gå ärenden
och hjälpa till att ta emot trossen, då Bråviksbåtarna lade till vid
Sandvikens brygga. Vi kallade honom därför ”Hamnkapten” och det
insamlades medel till en mössa med den titeln i guld runt bandet,
varöver han var mäkta stolt. Han var alltid med på julaftonen i
prästgården och han fick sina klappar hos oss, och han brukade skratta
förtjust åt våra verser och diktning. Men en gång var han mycket
allvarlig, då pappa tog upp ett paket. Det innehåll en gåva från Klas själv
och bestod av ett fotografi, taget utanför hans egen stuga på
prästgårdens mark, som pappa skaffat honom. Klas stod där så fint
uppsträckt i rundkullig svart hatt, och fotot var försett med inskriften:
”Min stuga är inte något slott, men gott har jag där plats, min stuga är
mig kär”.
Prästgårdens granne på andra sidan Svinsjön var Uttersberg, vars gamla
huvudbyggnad, som ses på bilden, nu är riven
Många fler rörande och roliga minnen har fru Hirvonen, som man fängslad
lyssnar till, men det finns tyvärr något som heter spaltutrymme. Och så vill vi
gärna också få med något av vad Syster Sigrid har att berätta. Hon har ju
numera ett välkänt barnpensionat därute. Det var genom familjen Linde och sin
vistelse i prästgården hon kom att intressera sig för Krokeksbygden och slå sig
ner där efter sin sjukvårdsutbildning.
- Jag var enda barnet, säger hon, och mina i Norrköping bosatta föräldrar
tyckte jag borde lära mig lite mera hushåll och språk, och så kom jag till
Orrekulla, som prästgården hette och då alltid kallades. Ja, där fick man
lära sig mycket och där hade man roligt! Jag har tänkt efteråt på att både
kyrkoherden och hans maka var före sin tid ifråga om tolerans och
förståelse för det mänskliga. Farbror Linde var en märklig personlighet
och tant enastående kunnig och duktig, och så glad och rar! ”Man måste
kunna göra allting själv”, brukade hon säga. Vi ungdomar kände oss
mycket störda av att hon satte sig vid symaskinen klockan fyra om
mornarna! Lina var för övrigt ungefär lika tidig i vävstolen.
- Tant kunde göra arbetet till en fest, och särskilt minns jag ”Ostgänget”,
fortsätter Syster Sigrid. Det var alltid på Fredrika-dagen den 19
september och på sätt och vis en upptakt till julen. Då kom tidigt på
morgonen bondmororna från trakten med mjölk. Det blev massor med
mjölk. Alla var välkomna, även om de bara medförde ett par liter. Så
ystades det hela dagen i brygghusets väldiga kar till jul-och vinterförråd
och arbetet gick under skämt och glam. På kvällen kom fruarnas äkta
män och hämtade dem och då blev det stor supé och mycken gamman.
Stämningsrika slädfärder till julottan med snö och bjällerklang minns Syster
Sigrid och högtidsstunder i prästgården, men också muntra episoder som
utklädningsspektakel och författandet av ”Flugan”. Den senare var enligt eget
motto månatligt ”Vetenskapligt och humoristiskt litteratur- och nyhetsblad för
Orrekulla-ungdom”. Som redaktörer fungerade olika studerande och som
sekreterare mestadels de unga damerna Vera och Sigrid.
- Plötsligt blev det bråttom med ett julnummer och då gick vi och purrade
farbror Linde klockan 5 på morgonen och begärde en dikt. Jodå, han
skrev snällt och fort ihop en stilig sak!
Ur utklädningslåren kunde man hämta nästan vad som helst i utstyrselväg,
berättar Syster Sigrid också. En dag, när kyrkoherden hade utflykt med sina
pojkar och mamma Fredrique på grund av denna lättnad i hushållet ställde till
med kafferep, var hon mycket nöjd med att de kvarvarande ungdomarna
gjorde så litet väsen av sig. I själva verket hade de tillsammans med
”Uttersbergarna” klätt ut sig till zigenarfölje och drog omkring i Sandviken och
småskrämde vänner och bekanta tills de avslöjades och blev bjudna på
saftkalas. Sigrid höll på att inte få var med i zigernarföljet, eftersom hon
befanns vara alldeles för ljus i hy och hår, men en vänligt sinnad yngling hjälpte
henne genom att svartmåla alltihop med hjälp av sot och skosmörja. Det blev
en mycket lyckad effekt – det dystra var bara att den svarta färgen knappast
gick att få bort sedan utan den stackars flickan fick hela sommaren gå omkring
svart- och grårandig i håret tills nytt hann växa ut.
Humor, vidhjärtenhet och varmt människointresse var tydligen egenskaper som
fanns i det Lindeska prästhemmet. Vi märker på våra intervjuobjekt att sådana
egenskaper också håller människorna vitala genom åren!
Dixi
Efterord:
Signaturen Dixi, som skrivit texten, var journalisten och redaktören Elsa
Grandin.
Nedan följer några utdrag ur en minnesruna i NT den 23 maj 1986, efter hennes
död.
”Hon var den första kvinnliga yrkesjournalisten i Norrköping och anställdes på
Norrköpings Tidningar 1 januari 1922. Då hon pensionerades på nyåret 1960
hade hon bakom sig en gedigen gärning i pressen, präglad av kultur, kunnighet,
mångsidighet och noggrannhet.
…Som ansågs naturligt på den tiden fick hon ta hand om det så kallade
kvinnliga materialet: hem, hushåll och kvinnligt föreningsliv, vilket då
bevakades mycket noga. Hon skrev också om bio och var sin tids främsta
referent i Norrköpingspressen….Hon var en lyhörd intervjuare och alltid mycket
omsorgsfull i sitt arbete.”
(Avskriften av texterna gjord av Christina Folkeson i oktober 2015 för Krokeks
Hembygdsförenings räkning)