1 (2)
Excellenser, mina damer och herrar! Hjärtligt välkomna till Svenska Litteratursällskapets
132:a årshögtid, som får speciell glans av republikens 100 år. Speciellt välkommen hälsar jag
författaren Kjell Westö. Ditt festföredrag ser vi alla fram emot!
För precis ett år sedan utdelade SLS Runebergsmedaljen till den på dagen 90-årige professorn
och poeten Lars Huldén. Bara sju månader senare gick han ur tiden. Det finns en djup
symbolik i att SLS till årsfesten 1967 för 50 år sen hade anmodat Lars Huldén att skriva en
festdikt. Den innehöll bland annat ”Ollas Viktor”. Anci Holm från Hirvlax i Österbotten stod för
det starka framförandet. Texten är en brygga över 1900-talet med brännande aktuella teman:
brist på utkomst, uppbrott, avskedets smärta. Det är inte bara från Afghanistan, Irak, Syrien
och Somalia det har farits till fjärran länder.
Jag ska ta upp ett bekant tema, Bosse Österbergs visa: ”Minne – jag har tappat mitt minne. Är
jag svensk eller finne?” Många är idag lite borttappade då det gäller ens eventuella
nationalitet. Freudenthals teori från 1860-talet gick ju ut på att Finlands svenskspråkiga
skulle vara en del av den stora svenska nationaliteten med huvudfäste i Sverige, eftersom vi
enligt honom (citat) ”själva [är] svenskar till språk, börd och födelseort (en svensk koloni)”.
Ledande svenskspråkiga talade sedan länge om ”den svenska nationaliteten”, ”landets två
nationaliteter”, ”nationalitetsgarantier för de svenske” osv. Redan i den första folkvalda
lantdagen 1907 motionerade Ernst Estlander och 20 kolleger om en lag där finskan och
svenskan skulle deklareras vara nationalspråk. Det explicita argumentet för begreppet
”nationalspråk” var igen tanken om en allsvensk nationalitet, väsensskild från den finska.
Samma retorik upprepades då Finlands regeringsform kom till 1917–19, och i följande tre års
riksdagsbehandling av 1922 års språklagar. I uppropet till det första Folktingsvalet i mars
1919 talades om Finlands bägge folk, det svenska och det finska. Tinget öppnades av
ordförande Eric von Rettig med orden: ”Det har förts en bitter kamp, som ej allenast berott på
skillnad i språk. Det har varit en kamp mellan två nationer, två raser!”
Intressant nog talar de sex regeringspropositionerna från den här tiden om officiella språk
eller ämbetsspråk (virallinen kieli, virkakieli). Termen nationalspråk togs med i
Regeringformen och språklagarna dels av utrikespolitiska hänsyn (Ålandsfrågan), dels som en
eftergift till den svenskspråkiga nationella oron. Det här kan ju verka antikverat, men min
poäng är att det blivit lite oklart vilken den finlandssvenska nationalitetspositionen är idag.
2 (2)
Eirik Hornborg talade ännu på 50-talet om den svenska nationaliteten. Sven Lindman,
uppskattad statsvetarprofessor, skrev i Finsk Tidskrift 1954 om hur Freudenthals
nationalitetsuppfattning fortfarande är sakrosankt, alltså som inte får vanhelgas. Tore
Modeen skrev in på 80-talet om finlandssvenskarnas nationella grundlagsskydd.
Men Erik Allardt och Christian Stark påpekade 1981, att ordet ”nationalitet” efter 1950 ganska
långt fallit ur bruk. Finlands svensktalande är en heterogen etnisk grupp, med multipla
identiteter. Många tycker sig höra till en föreställd finlandssvensk, eller allfinländsk
nationalitet, eller kanske båda. Begreppet ”ett finländskt folk med två språk – kahden kielen
kansa” täcker väl både dagens svenska politiska ståndpunkt och mångens privata
kategorisering.
Tre avslutande observationer. För det första: hoppeligen har jag inte berövat någon
barnatron då jag säger att det inte numera finns en allsvensk nationalitet här. Jag har frågat
medlemmarna i Svenska Litteratursällskapets vetenskapliga råd hur många som tror på en
allsvensk nationalitet men ingen hand har räckts upp. Observera dock: även om jag
bokstavligen talar ex cathedra är det här inte SLS officiella linje!
För det andra: fadern till språklagar 1922 var professorn och politikern Emil Nestor Setälä.
Han argumenterade i 20 års tid mot den freudenthalska nationalitetsteorin. Setälä insisterade
på att – just det! – Finland har ett folk, en nation, men två språk. Hos Setälä finns alltså
upprinnelsen till ”kahden kielen kansa”. Det tog till slutet av 1900-talet för många
svenskspråkiga att komma till Setäläs insikt. Den 2 januari 2015 hörde jag i TV2
kommentaren: ”Olemme suomalaisia, vaikka puhumme ruotsia”. Vem var det som sade så?
Christoffer Taxell. Det var nånting annat än von Rettig sade 1919. Antagligen nickade Setälä
instämmande från molnets rand.
För det tredje: varför talar vi om nationalspråk om nationaliteterna har gått i graven? Det är
ju i så fall en anakronism. – Allt detta och mycket därtill kan man läsa om i professorerna Max
Engmans och Henrik Meinanders nya böcker Språkfrågan och Nationalstaten. Hela den här
4-volymserien förtjänar en plats i Finlands hem. Den som har identitets- eller
nationalitetproblem, eller bara vill veta mera, ska läsa de här volymerna för att komma till
inre klarhet.
Hjärtligt välkomna!