Laboratorieteknik

Laboratorieteknik
Laboratorieteknik
Innehåll:
1. Allmänna anvisningar ................................................................................................ 2
1.1. Utrustning på laboratoriet ....................................................................................... 3
1.2 Riskanalys ................................................................................................................ 4
1.3 Laboratoriejournal.................................................................................................... 6
1.4 Laborationsredogörelse ............................................................................................ 9
2. Avdrivning av lösningsmedel - evaporering ............................................................ 11
3. Diskning ................................................................................................................... 12
4. Extraktion/Tvätt ....................................................................................................... 13
5. Filtrering .................................................................................................................. 14
6. Flashkromatografi .................................................................................................... 15
7. Reglering av reaktionstemperatur ............................................................................ 16
8. Omkristallisation ...................................................................................................... 17
9. Smältpunktsbestämning ........................................................................................... 19
10. Torkning av lösningsmedel .................................................................................... 20
11. Tunnskiktskromatografi ......................................................................................... 21
12. Uppvärmning ......................................................................................................... 23
13. Vägning och mätning ............................................................................................. 25
LabTek 1
Laboratorieteknik
1. Allmänna anvisningar
I preparativt laboratoriearbete spelar själva reaktionen tidsmässigt en ganska
underordnad roll. Det som tar den mesta tiden är upparbetningar av olika slag. Nedan
följer några allmänna råd angående laboratoriearbetet. Se även säkerhetsavsnittet i
detta kompendium.
•
Alla försök ska göras i dragskåp. Alla kolvar med lösningar och ämnen ska
förvaras i dragskåpet.
•
Dimensionera alltid din utrustning rätt. En tumregel är att kolvarna ska vara
halvfyllda. I en för liten kolv finns inget utrymme om något skulle hända, och
i en för stor kolv fastnar alltför mycket på väggarna.
•
En stor del av eventuella förluster sker vid filtreringar. Var noga med att ta
med allt material.
•
Sätt alltid i glaspropp i alla kolvar. Det är stor risk att kemikalierna i kolvarna
avdunstar och ger upphov till otrevliga ångor.
•
Märk alla kolvar. En omärkt kolv förväxlas lätt.
•
Om du misstänker att utbytet blivit avsevärt lägre än förväntat så måste du
givetvis minska exempelvis lösningsmedelsmängd vid en omkristallisation.
•
Det är viktig att känna till i vilket tillstånd de olika ämnena ska vara. Torr
P2O5 är till exempel ett vitt pulver och inte en flytande massa. En flytande
massa tyder på att ämnet har absorberat en massa vatten.
•
För att minska exponering mot kemikalier är det viktigt att jobba rent. Allt
spill skall torkas upp omedelbart. Detta inkluderar spill på och vid vågarna och
i det egna dragskåpet.
LabTek 2
Laboratorieteknik
1.1. Utrustning på laboratoriet
All den utrustning ni kommer att använda under kursen har namn. Som en hjälp för
att hålla ordning på detta följer en sida med bilder på olika typer av utrustning.
LabTek 3
Laboratorieteknik
1.2 Riskanalys
Innan varje laboration måste en riskanalys göras. För varje kemikalie ska R- och Sfraser tas fram och skrivas ut i klartext. I fall något går snett under laborationen är det
viktigt att snabbt få fram rätt information. Tänk igenom laborationen och gör gärna ett
flödesschema – det är lätt att glömma någon kemikalie. Riskanalysen skrivs in i
Laboratoriejournalen.
Ett exempel på en riskanalys ges nedan:
LabTek 4
Laboratorieteknik
LabTek 5
Laboratorieteknik
1.3 Laboratoriejournal
Allt arbete på ett kemiskt laboratorium måste dokumenteras omsorgsfullt. För detta
ändamål bör man föra en labjournal. I denna skall finnas datum, vilket (vilka)
experiment man gör och hur de förlöper.
För kvantitativa experiment skall primärdata som exempelvis vägningar,
volymbestämningar, avläsning av inställningsparametrar på mätinstrument
omedelbart föras in i journalen.
För kvalitativa experiment för man in vilka lösningar man blandar och vilka
observationer man gör, som till exempel bildning av fällning eller gas, färgfenomen
och liknande.
För att inte belasta minnet alltför mycket skall journalen föras kontinuerligt
under dagen och ej som en sammanfattning vid arbetsdagens slut. Alla former av
lösbladssystem bör undvikas. Labjournalen förs lämpligen i en anteckningsbok med
tåliga pärmar. Även om man tycker att ett experiment är mer eller mindre misslyckat
skall dess dokumentation inte rivas ur dagjournalen eftersom även misslyckade
experiment kan visa sig ha ett visst värde i ett senare skede av en experimentell
undersökning.
Vid alla former av rapportskrivning skall man tänka på läsaren. Vem skall läsa
labjournalen? Det är i första hand den som skrivit den, vilket ger stor frihet för hur
den utformas. Vad använder man den till? Ute i yrkeslivet används labjournalen som
underlag för rapporter av olika slag såsom tekniska rapporter, patentansökningar eller
vetenskapliga uppsatser. Sådana rapporter sammanställs vanligen inom en tidsperiod
av 1–2 år. Labjournalen måste alltså vara så detaljerad att man med hjälp av den
noggrant kan beskriva experiment som ligger flera år tillbaka i tiden.
Ett exempel på hur en labjournal kan föras ges på de kommande sidorna.
LabTek 6
Laboratorieteknik
LabTek 7
Laboratorieteknik
LabTek 8
Laboratorieteknik
1.4 Laborationsredogörelse
När laborationen är utförd föreligger resultaten dokumenterade i laboratoriejournalen.
Att skriva redogörelsen för laborationen innebär att presentera det materialet på ett
klart och överskådligt sätt. Därför måste man innan man börjar skriva ha en
genomtänkt disposition. Rubriker ska vara korta, koncisa och så informativa som
möjligt och bör inte innehålla förkortningar. Underrubriker ska visa avsnittets
innehåll. Rapporten kan se ut på följande vis:
1. Försättsblad
Som huvudrubrik bör laborationens titel i handledningen användas. Titelsidan ska
också innehålla författarens/nas namn, kursnamn, handledaren/nas namn samt år och
datum för utförande.
2. Inledning
I inledningen skall problemställningen definieras, dvs. frågan ”Vad är avsikten med
laborationen?” skall besvaras.
3. Teori
Detta avsnitt ska vara kortfattat. Beskriv så enkelt som möjligt den teoretiska
bakgrunden för laborationen med en sammanbindande text och referera till
litteraturen. Avsnittet bör innehålla en förklaring av den/de reaktioner som utförts
inklusive mekanismer, samt något om de metoder som använts. Här ska det inte
finnas några egna reflektioner eller diskussion kring egna resultat.
4. Experimentell metodik
Här beskrivs vad som gjorts under laborationen så tydligt så att läsaren på egen hand
kan upprepa experimentet förutsatt att han/hon är kemist. Det här avsnittet ska dock
inte vara en renskrivning av laboratoriejournalen utan mer en beskrivning av
huvuddragen i det experimentella utförandet. Då det är en beskrivning av vad som
utfördes på laboratoriet vid ett tidigare tillfälle ska alltid imperfekt användas. Nedan
finns ett exempel på experimentell metodik för föregående sidors laboratoriejournal:
Brombensen (0,335 ml, 3,2 mmol) i dietyleter (2 ml) sattes till en torr kolv med
magnesium (77 mg, 3,15 mmol). Reaktionsblandningen återloppskokades i 25
min. Därefter tillsattes metylbensoat (0,113 ml, 0,9 mmol) i dietyleter (0,5 ml)
droppvis till Grignardreagenset och blandningen återloppskokades i
ytterligare 1 h och 40 min. Därefter tillsattes is (1,5 g) följt av HCl (1,5 ml, 6
M). Vattenfasen separerades från den organiska fasen och extraherades med
etylacetat (3*5 ml). De samlade organiska faserna tvättades med mättad
NaHCO3 (aq.) tills lösningen blev basisk. Den organiska fasen torkades sedan
med Na2SO4, filtrerades och lösningsmedlet avdrevs sedan under vakuum.
Därefter omkristalliserades återstoden från heptan (2 ml) och produkten
erhölls som vita kristaller (0,152 g, 64%, Rf 0,225 i heptan/etylacetat 45:1,
smältpunkt: 160-161°C).
5. Resultat
I det här avsnittet sammanfattas resultaten i en löpande text. Resultaten ges oftast i
form av bearbetade data som helst överförts till tabeller eller figurer för att lättare
illustrera ett mönster eller en trend. Tabeller och figurer ska numreras och hänvisas
till i den löpande texten. Alla tabeller och figurer ska ha en kort och koncis
LabTek 9
Laboratorieteknik
förklarande text. En figurtext placeras under figuren medan en tabelltext placeras
ovanför tabellen. Osäkerheten i resultaten skall om möjligt anges med felgränser.
Tänk även på antalet signifikanta siffror.
6. Diskussion
Här tolkas resultaten och alla trådar knyts ihop. Om möjligt jämförs erhållna resultat
med förväntade resultat. Möjliga slutsatser i relation till studiens syfte och
frågeställning dras. Generalisera inte utan håll dig till kända fakta och dina egna
resultat. Felkällor ska också beaktas. Eventuellt kan avsnitten om resultat och
diskussion slås ihop.
7. Referenser
Här anges de källor där fakta hämtats ifrån. Dessa ska numreras i den ordning de
förekommer i texten. Varje referens bör innehålla författarens/nas namn, bokens titel,
tryckår, upplaga med sidhänvisning. På senare kurser kan det även hända att du
refererar till artiklar. Det finns lika många system för hur referenser presenteras som
det finns tidskrifter, vilket kan vara väldigt förvirrande. Det är viktigt att vara
konsekvent i sitt sätt att referera till artiklarna. Nedan följer exempel på hur en
referens till en vetenskaplig artikel1 respektive till en bok2 kan se ut.
1.!Karlsson S., Nilsson U.J., J. Chromatogr. A, 1998, 639, 89-96
författare
tidskrift
år, volym, sidor
boktitel
2.!Atkins P. and Jones L., Chemical Principles - The quest for insight
4th Ed., W.H. Freeman and Company, 2008, 512-513
upplaga
förlag
år, sidor
Appendix
Ett appendix (en bilaga) innehåller sådant som tar så stor plats att det inte får plats
inne i rapportens löpande text eller något som är av perifert intresse. Alla appendix
numreras och hänvisas till i texten i den ordning de nämns i texten.
LabTek 10
Laboratorieteknik
2. Avdrivning av lösningsmedel - evaporering
Efter många reaktioner erhålles en utspädd lösning av den önskade produkten i något
lösningsmedel, exempelvis eter. Ofta innehåller lösningen dessutom rätt stora
mängder löst vatten som kan komma från en tidigare extraktion eller tvättning. För att
inte vattnet ska störa senare reaktioner eller uppreningar måste det först torkas bort (se
10. Torkning av lösningsmedel). Att låta lösningsmedlet bara stå och avdunsta är inte
bara tidsödande utan oftast direkt olämpligt. Förutom den omedelbara brandrisken
sänks dessutom temperaturen i lösningen så pass mycket att vatten, som vi ju så
noggrant har torkat bort, börjar kondensera ned. Indunstningen sker istället med en
rullindunstare (evaporator). Denna kokar, genom en kombination av lågt tryck och
värme, bort lösningsmedlet på kort tid. Ett problem kan dock vara risken för
stötkokning.
Gör så här:
• Väg den tomma rundkolven och anteckna vikten.
• Häll din lösning i kolven, högst halva kolven får vara fylld, och fäst kolven på
rullindunstaren med hjälp av en klämma.
• Skruva på kylvattnet.
• Öppna för vakuum och sänk försiktigt trycket. Här finns en risk för
stötkokning om trycket sänks för fort.
• När trycket är sänkt till 400 mmHg (se manometern) kan omrörningen startas
och kolven sänkas ner i vattenbadet.
• När allt lösningsmedel är borta upprepar man ovanstående i omvänd ordning
för att ta loss kolven.
• Väg återigen kolven. Genom att subtrahera kolvens egen vikt vet du nu hur
mycket produkt du fick.
En film som beskriver evaporering av lösningsmedel finns på:
feed://itunesu.lu.se/nfak/kema01_sd.xml
LabTek 11
Laboratorieteknik
3. Diskning
För att uppnå en så god arbetsmiljö som möjligt är det viktigt att minimera mängden
kemikalier och lösningsmedel i varje laborativt moment. Detta gäller även det sista
momentet, då använd utrustning skall rengöras. Därför bör ni tänka på följande när ni
diskar:
•
•
•
•
•
•
Glasutrustningen innehåller kemikalierester varför rengöringen bör ske i
dragskåp.
Inga lösningsmedel får hällas ut i avloppet.
Om speciellt farliga kemikalier har använts (till exempel tungmetaller) ska
dessa samlas upp i särskilt kärl.
Skölj först glaset med lite aceton för att bli av med det mesta av det organiska
materialet. Häll detta i lämplig slask.
Tvätta därefter med diskmedel och varmt vatten och skölj bort allt diskmedel
ordentligt.
För att kolven ska torka snabbt så kan den eftersköljas med lite aceton som
sedan snabbt lufttorkar
LabTek 12
Laboratorieteknik
4. Extraktion/Tvätt
(se även 10. Torkning av lösningsmedel)
I många fall kan en produkt renas upp genom extraktion, följt av tvättning. Vid dessa
moment sker en separation mellan två olika faser, oftast en vattenfas och en organisk
fas. Med extraktion menas att en produkt vid omskakning överförs från en fas till en
annan, där den har bättre löslighet. Med tvättning menas att en organisk fas som
innehåller en produkt skakas mot en vattenfas för att bli av med vattenlösliga
föroreningar. Olika organiska föreningar trivs oftast bäst i en organisk fas - lika löser
lika. Proteolytiskt aktiva föreningar, det vill säga föreningar som har en grupp som
kan protoneras eller deprotoneras, kan separeras från varandra vid olika pH. Detta
kommer sig av att en laddad förening helst befinner sig i vattenfasen, medan en
oladdad helst befinner sig i den organiska fasen. Som exempel kan nämnas separation
av bensoesyra (pKa 5) och fenol (pKa 10). Om en eterlösning av dessa båda ämnen
skakas mot en vattenfas kommer inget ämne att vandra över till vattenfasen. Om
lösningen i stället skakas mot en mättad natriumvätekarbonatlösning kommer
bensoesyran, men inte fenolen, att deprotoneras, bli laddad och vandra över till
vattenfasen. Om vattenfasen sedan surgörs faller bensoesyran ut och de båda ämnena
är separerade. I laborationsanvisningarna står det alltid vad man ska extrahera eller
tvätta med. Det kan till exempel stå tvätta med vatten eller extrahera till en eterfas.
Gör så här:
• Häll den organiska fasen i en separertratt (glöm inte att kontrollera att kranen
är stängd - ett nog så vanligt misstag). Häll sedan i vattenfasen (något mindre
vatten än organisk fas). Separertratten bör inte fyllas till mer än 2/3.
• Sätt i proppen och vänd på separertratten. Håll den upp och ner, öppna kranen
och släpp ut övertrycket. Det kan bildas ett rätt rejält tryck, framför allt då
man skakar mot en natriumvätekarbonatlösning.
• Stäng kranen och skaka separertratten, först försiktigt, sedan kraftigt. Släpp ut
trycket genom kranen då och då.
• Vänd tillbaka separertratten och låt faserna separera. Om faserna har svårt att
separera så rotera försiktigt separertratten eller rör med en glasstav i
fasgränsen. Fås fortfarande inte någon separation kan lite salt sättas till vilket
höjer jonstyrkan i vattenfasen och ger separation.
• Ta ur proppen (detta glömmer många vilket resulterar i att det bildas ett
undertryck i kolven) och töm ut underfasen.
Tips:
• Etylacetat och eter är lättare än vatten, medan diklormetan är tyngre.
• Många extraktioner med små volymer är effektivare än få med stora.
• Tänk på skillnaden mellan att extrahera och att tvätta.
En film som beskriver extraktion och tvättning finns på:
feed://itunesu.lu.se/nfak/kema01_sd.xml
LabTek 13
Laboratorieteknik
5. Filtrering
Filtrering krävs efter ett antal moment i det kemiska laboratoriearbetet. Det kan vara
kristaller som ska filtreras från en moderlut eller torkmedel från en torkad lösning.
Vid sugfiltering använder man vakuum för att suga vätskan genom filtret. Då
det fasta materialet (till exempel kristaller vid en omkristallisation) ska tas tillvara
använder man en Hirsch- eller Büchnertratt med filterpapper. Om det istället är
vätskan som är intressant användes ett glasfilter. Glasfiltret är gjort av sintrat glas och
finns med olika tätheter. En fördel är att det är kemiskt inert. För att täta mellan
tratten och sugflaskan används en gummimanschett. Det är även möjligt att filtrera
direkt ner i en rundkolv med slip om en filteradapter används. För att filtrera bort
vissa reagens från en reaktionslösning kan Celite användas. Celite är en lerart som
torkats och finmalts. Celiten placeras i en glasfiltertratt och slammas upp med något
lösningsmedel (till exempel heptan eller etylacetat). Därefter sugs lösningsmedlet ner
med vakuum och proceduren upprepas ett par gånger för att tvätta Celiten. När sedan
reaktionsblandningen ska filtreras sugs lösningsmedlet ned precis till toppen av
Celitebädden, därefter hälls reaktionsblandningen försiktigt på och sugfiltreras ned.
Skölj sedan Celiten noga med något passande lösningsmedel.
LabTek 14
Laboratorieteknik
Ventil
Luft ut
6. Flashkromatografi
Luft in
(se även 11. Tunnskiktskromatografi)
Efter en reaktion fås ofta en blandning av flera olika föreningar
som kan vara svåra att separera från varandra. Om dessa inte går
att skilja åt med hjälp av tvättning och extraktioner kan
flashkromatografi
vara
lösningen
i
många
fall.
Flashkromatografi
har
samma
princip
som
tunnskiktskromatografi och kiselgelen är densamma som
används till tunnskiktsplattor varför det är en direkt koppling
mellan tunnskiktskromatografi och flashkromatografi. Polära
föreningar fördröjs mer än opolära på en kiselgel-kolonn. Vid
en flash-kromatografering används en uppställning enligt
figuren.
Lösningsmedelsbehållare
Kolonn
Kiselgel
Kran
Slang
Gör så här:
• Den förening som ska renas fram bör ha ett Rf-värde på 0.1-0.2. System med
heptan och etylacetat i olika blandningar är ofta mycket bra.
• Fyll en kolonn med torr kiselgel, SiO2. Häll över kiselgelen i en E-kolv och
slamma upp den med den valda lösningsmedelsblandningen till en blaskig
jämn konsistens. Använd 1:20 för en enkel flash med stort ∆Rf och upp till
1:100 för en svår med litet ∆Rf, dvs 100 mg produkt i en svår flash ger 10
gram kiselgel till flashen.
• Häll över blandningen till kolonnen och öppna kranen. Vibrera kolonnen med
fingrarna för att få ut eventuella luftbubblor. Packa försiktigt med tryckluft
men stanna innan gelen blottlägges på ytan. Gelen får inte torka då detta ger
sprickbildning och dålig separation.
• Tillsätt en lösning av provet i minimal mängd av samma eller ett mindre polärt
lösningsmedel. Var försiktig så att inte den plana gelytan förstörs. Låt
lösningen rinna ner i gelen tills gelytan blottas igen.
• Använd en pipett för att skölja ned det sista längs kanterna med
lösningsmedel. Fyll upp cirka 3 mm och låt sjunka ned till gelytan igen,
upprepa 2 gånger.
• Stäng kranen och fyll försiktigt på med lösningsmedel upp till kanten utan att
slamma upp silica gelen och sätt dit lösningsmedelskulan. Fyll försiktigt denna
med lösningsmedel. Anslut tryckregulatorn. Se till att ventilerna är ordentligt
öppna.
• Öppna kranen och reglera trycket så att lösningsmedlet rinner (inte droppar) ut
genom kolonnen. Samla upp fraktioner i provrör, ta fraktionerna ungefär lika
stora i mL som silica mängden i gram, det vill säga 10 g silica ger 10 mL stora
fraktioner.
• Ta TLC på alla fraktioner.
Markera UV aktiva substanser
och framkalla TLC-plattan
och för över de fraktioner som
innehåller produkt till en
tarerad
kolv.
Driv
av
lösningsmedlet
och
väg
TLC på
TLC på fraktioner i
produkten.
startmaterial
kromatograferingen
LabTek 15
Laboratorieteknik
7. Reglering av reaktionstemperatur
När man vill genomföra en reaktion vid en högre temperatur än rumstemperatur måste
man tillföra värme och kokning kan verka som en enkel operation men kan vara nog
så besvärlig. När man istället vill genomföra en reaktion vid en lägre temperatur än
rumstemperatur måste man använda sig av ett kylbad.
7.1. Kokning
För att kokningen ska vara jämn och stötkokning undvikas används en magnetloppa
vilket ger en yta där ångblåsorna kan bildas på ett lugnt sätt. Förr användes kokstenar
av små kvarts- eller porslinsbitar. En magnetloppa är en liten teflonklädd magnet som
används till omrörning och samtidigt fungerar de som kokstenar och ger en jämn
kokning. Tänk på att magnetloppor aldrig får läggas i en upphettad lösning.
Lösningen kan nämligen vara överhettad och när magnetloppan läggs i startar en
våldsam kokning och den varma lösningen sprutar ut ur kylaren. Om du glömt lägga i
magnetloppa så måste lösningen först kylas ner något innan du lägger i den.
7.2. Reflux eller återloppskokning
För att inte lösningsmedlet ska koka bort måste en kylare användas. I
denna kondenserar lösningmedlet och droppar sedan tillbaka ner i
lösningen igen. Detta förfarande kallas för reflux eller
återloppskokning. Det är viktigt att dimensionera kylaren så att den
verkligen kan föra bort all värme som tillförs. Om det krävs mycket
kylning kan, i stället för den vanliga Liebigkylaren, en spiralkylare,
som har större kapacitet, användas. Kylaren sätts i slipen på
reaktionskolven utan att spännas fast med en klämma. Spänns kylaren
fast blir det inte tätt i slipen vid kolven och lösningsmedlet kokar
bort. Kylvattenslangarna sätts fast med najtråd eller slangklämmor så
att de sitter fast vid det övertryck som vattnet ger och inte kan lossna.
Välj inflödet närmast kolven och utflödet i motsatt sida. Starta ett
långsamt flöde så att vattnet rinner fint och inte fullt tryck från
kranen. När sedan reaktionen startas måste man tillse att övertrycket
kan komma ut ur systemet antingen genom att ha öppet i toppen på
kylaren eller genom en septa med kvävgastillflöde. Vid återloppskokning måste
kylvattenflödet kontrolleras med jämna mellanrum. Kranpackningarna har nämligen
en tendens att svälla och täppa till vattenströmmen. Detta kan göra att lösningmedlet
kokar bort och reaktionen får göras om.
7.3. Kylning av reaktion
När man vill genomföra en reaktion vid lägre temperatur än rumstemperatur måste ett
kylbad användas. Det är oftast en skål där man blandar till önskat köldmedium i som
sedan rymmer reaktionskolven. Kärlet kan även vara ett termokärl för att hålla
temperaturen längre än ett oisolerat kärl.
• Isvatten är 0°C
• Is i aceton är -10°C
• Torris i aceton är -78°C
LabTek 16
Laboratorieteknik
8. Omkristallisation
Omkristallisation är ett av de vanligaste sätten att rena upp fasta material. I ett
kristallgitter finns, på grund av den täta strukturen och kravet på ordning, väldigt lite
plats för föroreningar vilket innebär att en hög renhet ofta uppnås.
Det finns två valmöjligheter för att praktiskt utföra en omkristallisation. Den
första är att överföra sina orena kristaller till ett vägt centrifugrör följt av en liten
mängd lösningsmedel (0.5-1.0 mL). Röret upphettas sedan försiktigt med hjälp av en
värmepistol. Om lösningen börjar koka så låt det svalna under ett tag och fortsätt
sedan värmningen tills alla kristaller har gått i lösning, vid behov tillsätts mer
lösningsmedel. Låt sedan temperaturen falla tills kristallerna åter faller ut och när
lösningen är sval (rumstempererad) centrifugeras kristallerna ner i botten och
supernatanten pipetteras av med en pasteurpipett. Om en olja erhålls i botten av
centrifugröret så gör om kristallisationen. Kristallerna kan sedan sköljas med en liten
mängd kallt lösningsmedel och efter upprepad centrifugering pipetteras även den
mängden lösningsmedel av. Röret torkas sedan i exsickator.
Det andra alternativet är att överföra sina kristaller till en rundkolv följt av en
liten mängd lösningsmedel. Kolven spänns sedan fast i en klämma och en kylare
passas till kolven. Kolven hettas sedan med antingen värmepistol eller annan
värmekälla tills alla kristaller löst sig, vid behov tillsätts mer lösningsmedel. Sedan tas
värmekällan bort och när lösningen är sval (rumstempererad) så filtreras kristallerna
av från lösningsmedlet, även här sköljs kristallerna i filtret av med en liten mängd
kallt lösningsmedel.
Den första metoden är mer lämplig för omkristallisation i mindre skala där tid finns
för att låta centrifugröret torka under längre tid, gärna i exsickator. Den andra
metoden är mer lämplig för omkristallisation i större skala samt där man har en
blandning av lösningsmedel där det är viktigt att förhållandet bibehålls under
omkristallisationen.
Om kristallerna inte vill falla ut finns ett antal trick som kan användas för att
påskynda utfällningen:
•
•
•
•
•
Ympning – Tillsätt en ren kristall av produkten så att kristallerna har något att
växa på
Skrapa på glaset – Skapar små oregelbundenheter på glasytan vilket också ger
kristallerna något att växa på
Tillsätt en glasflisa – Samma funktion som ovan
Tillsätt ett annat lösningsmedel droppvis – Försämrar lösligheten för
kristallerna, glöm inte blanda ordentligt mellan varje droppe
Kyla – om inget annat fungerar, låt lösningen vila i kyl eller frys under en
längre tid
Det är oftast fördelaktigt att använda ett polärt lösningsmedel då de flesta
föroreningar (som man ju inte vill fälla ut) oftast är lättlösliga i polär miljö. Ett annat
sätt är att lösa föreningen i något polärt lösningsmedel som den är lättlöslig i, och
sedan genom att sätta till något opolärt ämne sänka polariteten och därmed också
lösligheten, och på detta vis få föreningen att kristallisera.
LabTek 17
Laboratorieteknik
När kristallerna har filtrerats av har man kvar en lösning som fortfarande innehåller
mycket material, den så kallade moderluten. Denna ska evaporeras för att sedan
kristalliseras igen. Dessa kristaller är oftast av sämre kvalitet och ska inte blandas
med första fraktionen.
Några av de vanligaste lösningsmedlen ordnade efter ökad polaritet:
minst polärt
heptan
toluen
diklormetan
eter
CH2Cl2
O
O
etylacetat
etanol
metanol
vatten
O
OH
OH
H2O
mest polärt
LabTek 18
Laboratorieteknik
9. Smältpunktsbestämning
Smältpunkten är ett bra mått på en organisk substans renhet. En ren substans smälter i
ett mycket skarpt temperaturintervall medan en oren substans blir klibbig och börjar
smälta långt under den temperatur där rena kristaller smälter. Om man gör flera
omkristallisationer på samma substans kan man följa att den blir renare och renare
och smältpunkten stiger. Smältpunktsintervallet för en ren substans brukar vara 1-2°.
För att noggrant kunna bestämma smältpunkten tas lite av provet i en
smältpunktskapillär som sedan värms tills provet smälter. Temperaturen kan då
avläsas.
Gör så här:
• Lägg kristallerna på en fast yta (urglas, filterpapper, botten på ett liten bägare)
tag ett smältpunktskapillär och stöt med den öppna ändan mot kristallerna i
provet. När lite material har packats i röret (0.5-1.0 cm högt) släpps röret, med
den stängda änden nedåt, genom ett vidare rör av metall eller glas. När
kapillärröret börjar studsa stöts provet ner i botten av kapillären. Upprepa
detta tills allt prov ligger i kapillärens botten.
•
Sätt kapillären i provutrustningen så att provet tydligt syns genom linsen. Höj
temperaturen långsamt. En temperaturhöjning om 4°/minut rekommenderas
vid smältpunkten.
•
Anteckna när provet börjar smälta och när hela provet är smält. Detta kallas
för smältpunktsintervall.
•
En smältpunkt anges alltid som ett intervall, till exempel mp = 143-145°C.
LabTek 19
Laboratorieteknik
10. Torkning av lösningsmedel
Torkning av lösningsmedel är en viktig operation. Det kan vara en lösning som
innehåller vatten efter en extraktion eller ett lösningsmedel som måste torkas extra
innan en fuktkänslig reaktion.
10.1. Torkning av lösningsmedel till reaktion
För att få riktigt torra lösningsmedel kan man göra på flera olika sätt. Under
laborationerna kommer assistenten oftast att ha förberett detta.
Destillation från torkmedel: Genom att destillera från något ämne som binder vatten
fås mycket torra lösningsmedel. Som exempel kan nämnas att diklormetan kan
destilleras från kalciumhydrid och aceton från kalciumsulfat (gips).
Natriumtorkning: Om natrium strimlas ner i en lösning kommer metallen att reagera
med vattnet och bilda natriumhydroxid. En förutsättning är givetvis att inte
lösningsmedlet kan reagera. Det är lämpligt att förtorka lösningsmedlet så att det inte
är så mycket fukt kvar. Natriumtorkning används till exempel till eter och toluen. Na
får inte användas för att torka halogenerade lösningsmedel. En flaska med
natriumtorkat lösningsmedel ska hanteras med största försiktighet. Se
säkerhetsavsnittet.
Molekylsikt: Molekylsikt är en zeolit med hålrum av bestämd storlek. I hålrummen
kan vatten och andra små molekyler bindas. En vanlig storlek på hålrummen är 3-4
ångström. Molekylsikt måste aktiveras innan den kan användas. Detta sker i värme.
Man kan undersöka om molekylsikten är aktiv genom att ta några bitar i handen och
droppa på lite vatten. Blir den varm är den aktiv.
10.2. Torkning av reaktionsblandning
Denna torkning sker oftast med hjälp av något fast salt som binder upp vattnet som
kristallvatten. De vanligaste torkmedlen är natriumsulfat (Na2SO4) och
magnesiumsulfat (MgSO4).
Gör så här:
• Häll ner en sked natriumsulfat i lösningen. Omkring 5-10 % av lösningens
volym brukar vara lagom. Saltet ska virvla kring i lösningen. Bildas klumpar
har du hällt i för lite natriumsulfat.
• Rör om under 5-15 minuter. Lösningen ska bli helt klar.
• Filtrera bort saltet, som nu har tagit upp allt vatten. Skölj med lite nytt
lösningsmedel så att all produkt följer med.
LabTek 20
Laboratorieteknik
11. Tunnskiktskromatografi
(se även 6. Flashkromatografi)
För att ta reda på om en reaktion är klar används ofta tunnskiktskromatografi (TLC).
Vid TLC applicerar man provet på en kiselgelplatta som elueras, vilket betyder att
man låter ett lösningsmedel stiga upp genom plattan. De olika föreningarna binder
olika hårt till kiselgelen och vandrar därför olika långt. Elueringen är klar när
lösningsmedlet nått en cirka 1 cm från plattans övre kant. Då torkas plattan och sedan
framkallas föreningarna på något vis och man kan se hur mycket startmaterial som är
kvar eller om det har bildats produkt. För att beskriva hur långt föreningarna vandrat
anges Rf-värdet. Detta definieras som kvoten mellan sträckan som substansen har
vandrat och den totala sträckan lösningsmedlet har vandrat.
lock
TLC-platta
Kiselgelen bort
från filterpapperet!
b
a
filterpapper
lösningsmedel
TLC-vanna
Rf=a/b
Gör så här:
Val av rörlig fas: Vid val av lösningsmedel använder man oftast blandningar av ett
opolärt och ett polärt lösningsmedel. Exempel på opolära lösningsmedel är toluen,
heptan och diklormetan. Typiska polära lösningsmedel är etylacetat, etanol och eter.
Ett bra system att starta med är heptan/etylacetat 1:1. Om föreningarna vandrar för
snabbt tillsätts mer av det opolära lösningsmedlet, om de vandrar för långsamt tillsätts
mer av det polära.
Applicering av provet: Gör en utspädd lösning av provet (cirka 1 %) i något
lättflyktigt lösningsmedel som din förening är löslig i, till exempel diklormetan.
Applicera provet på en tunnskiktsplatta (provet ska vara över vätskenivån i
tunnskiktsvannan). Fläcken bör vara cirka 2 mm stor. Det är lämpligt att sätta en
referensfläck av startmaterialet intill så att man vet om det skett någon reaktion.
Använd endast organiska föreningar som referens (ej oorganiska reagens eller
organiska lösningsmedel).
LabTek 21
Laboratorieteknik
Eluering: Tunnskiktsplattan sätts ner i en tunnskiktsvanna, fyllt till cirka 5 mm av den
valda rörliga fasen. Var nog med att vätskenivån är under den punkt där provet
applicerades på plattan. Ett filtrerpapper i kärlet hjälper till att snabbt mätta luften
med lösningsmedel. Lösningsmedlet kommer nu att sugas upp i plattan med hjälp av
kapillärkrafter. Avbryt elueringen när lösningsmedelsfronten är ungefär 1 cm från
övre kanten. Plattan tas upp och lösningsmedlet får avdunsta, eventuellt med hjälp av
en hårtork.
För snabbt Bra system För långsamt
system
system
Plattan
skadad
För mycket
prov
Bra tunnskikt
Visualisering: Om komponenterna i provblandningen inte själva är färgade finns en
rad olika metoder för att göra fläckarna synliga.
•
•
•
UV-ljus: Kiselgelplattan har i förväg preparerats med en fluorescerande
substans som i UV-ljus lyser grönt utom där det finns ämnen som absorberar
(till exempel aromatringar). Dessa syns som lila fläckar.
Sprayreagens: Ett annat sätt att framkalla fläckarna är att spraya på ett reagens
som reagerar med föreningarna och sedan värma plattan. Det finns både
specifika och ospecifika sprayreagens. Ett exempel på ett allsidigt reagens är
svavelsyra som förbränner substanserna till kol.
Jod: Genom att skaka plattan i en burk med jod kan man få vissa föreningar att
framträda.
En film som beskriver tunnskiktskromatografi finns på:
feed://itunesu.lu.se/nfak/kema01_sd.xml
LabTek 22
Laboratorieteknik
12. Uppvärmning
Bland de vanligaste operationerna inom den organiska kemin är uppvärmning. Det
kan till exempel vara en reaktionsblandning eller en destillation. Uppvärmning kan
göras med många olika metoder.
12.1. Öppen låga
Detta var förr den vanligaste och oftast enda metoden för att värma. Av säkerhetsskäl
får endast assistenten använda öppna lågor på labbet. Detta på grund av den
överhängande risken att lågan kan tända eventuella lösningsmedelsångor i luften.
12.2. Hårtork
För att snabbt värma till exempel vid omkristallisation och upplösning av olika ämnen
används en vanlig hårtork.
12.3. Värmepistol
För att snabbt kunna värma till lite högre temperaturer används en så kallad
värmepistol. I första läget är temperaturen 300°C och i det andra 600°C. Tänk på
antändningsrisken. Värmepistolen är även bra för att värma tunnskiktsplattor med.
Tänk på att värmepistolens munstycke förblir varmt ett tag efter att pistolen stängs av.
12.4. Värmeplatta
Elektriska värmeplattor är bra för att koka upp vatten kastruller. Glas får inte sättas
direkt på en värmeplatta eftersom det kan skapas spänningar som gör att glaset
spricker. Brandfarliga ämnen får ej värmas på värmeplattor eftersom det finns en risk
för antändning. Eterångor kan till exempel antändas mot en värmeplatta utan att
någon gnista behövs.
12.5. Vattenbad
För lägre temperaturer är ett vattenbad idealiskt.
12.6. Oljebad
Detta är en vanlig uppvärmningsmetod i ett organisk laboratorium. Då temperaturen
på oljebadet ska ställas in väljs först en temperatur 20-30° högre än vad som önskas
med grovinställningsratten på själva oljebadet. Sedan ställs önskad temperatur in på
styrenheten (observera att detta kan slå ± 5%). Ett oljebad får aldrig värmas till mer
än 160°C. Över denna temperatur kan det fatta eld. Ett oljebad får aldrig lämnas
obevakat om temperaturen överskrider 140°C. En annan fara med oljebad är om det
kommer ner vatten i det. Vattnet sjunker nämligen till botten och börjar koka där.
Även en liten mängd vatten kan göra att olja börjar stänka omkring med stor risk för
brännskador.
LabTek 23
Laboratorieteknik
12.7. Värmemantlar
Värmemantlar innehåller elektriska trådar inbäddade i ett brandsäkert textilt material.
Problemen med värmemantlar är att de dels är svåra att reglera och dels innebär en
antändningsrisk, ifall lösningsmedel rinner ner i dem.
12.8. Aluminiumblock
Aluminiumblock är sannolikt det mest praktiska sättet att värma
reaktionsblandningar. Det finns block som passar till de flesta kolvstorlekar och
temperaturen kan lätt regleras.
LabTek 24
Laboratorieteknik
13. Vägning och mätning
För att kunna hantera kemikalier i milligram- och mikroliterskala krävs bra vågar och
pipetter. I labbet finns det en våg som väger ner till 1 mg samt snabbpipetter
(automatpipetter).
13.1 Vågen
Vågen är en apparat som skall behandlas med omsorg och försiktighet. Egenhändiga
justeringar får ej göras.
Det är ursäktligt att spilla men inte att underlåta att avlägsna eventuellt spill!
Om man spiller substans på vågskålen måste denna omedelbart borstas ren med en
pensel. Tillse att vågen i övrigt och även vågborden hålls rena.
Då yttersta noggrannhet inte eftersträvas, kan glaset hanteras med fingrarna,
minsta möjliga beröringsyta; uppvärmningen har oftast större inverkan än eventuella
fingeravtryck. Luften i en 100 ml kolv väger 130 mg, en grads temperaturändring ger
således 0.5 mg ändring i vikten! Papper, filterpapper, etiketter och kork har ej
konstant vikt.
13.2 Snabbpipetter
Gör så här:
• Ställ in den volym du vill mäta upp genom att vrida pistongen. Det finns två
olika pipetter, 20-200 µl och 200-1000 µl. Ställ inte in en volym utanför det
intervall som pipetten är gjord för.
• Tryck fast en pipettspets och se till att den fastnar ordentligt. Spetsarna är
engångs och finns i två storlekar. Använd rätt spetstyp.
• Tryck in pistongen till det första stoppet. För ner pipettspetsen några
millimeter under vätskeytan och släpp sedan långsamt upp pistongen igen. Om
pistongen släpps snabbt kommer vätska att spruta upp i pipetten, vilket kan
förstöra denna (pipetten är mycket dyr).
• För att släppa ut vätskan igen trycks pistongen in långsamt till det första
stoppet och efter ett par sekunder till det andra stoppet.
• Släng pipettspetsen.
• Håll/lägg alltid pipetten med spetsen neråt. Detta förhindrar att det rinner in
lösningsmedel i den. Spill inte lösningsmedel på pipetter då detta kan ha en
negativ inverkan på plasten.
LabTek 25