FAMILJEN ÖSTMANS FRAMGÅNGSSAGA
Allt började på Gotland dit Eriks släkt invandrat från Belgien. De var Valloner.
Jag vet inte så mycket mer än att på de flesta kyrkogårdar som vi besökt på
Gotland finns flera gravstenar med familjenamnet Östman. Eriks far hade en
syster som gifte in sig i familjen Wahlby och som fortsatte att bo kvar i Visby
även sedan familjen Östman flyttat till Stockholm. Vi semestrade många gånger
på Gotland och då kommer jag ihåg att vi hälsade på hos Eriks kusiner.
Utan att jag vet skälet flyttade Eriks familj till Stockholm och bosatte sig i en
mindre lägenhet på Celsiusgatan på Kungsholmen. Förmodligen är detta
omkring år 1900.
Det var nödvändigt att försörja sig och för Eriks del blev det som springpojke i
en vinhandel. Nästa arbete blev som avläsare i Gasverket. Alla lägenheter hade
gas i köket där en mätare för polletter fanns. Den skulle tömmas och avläsas.
Det stod tydligt att Erik representerade Gasverket för han hade märke i mössan.
Erik, Fredrik och Gustav var alla idrottsintresserade. Erik och Fredrik
spelade fotboll i Värtan på somrarna och bandy i samma klubb på
vintrarna. Erik var målvakt och senare lagledare. Han avancerade 1914
till auktoriserad fotbollsdomare och hade fritt inträde till
Idrottsförbundets samtliga arenor. Han var då 19 år.
1921 köpte Erik Kungsholms Express
tillsammans med kompanjonen Ture
Norrman. Betalningen, 9.500:- kronor,
klarade han med ett lån från
frisörmästaren Berg på Inedalsgatan som räckte till
ena halvan. Företaget hade inte mycket inventarier
Säljarna
annat än långkärror och bårar. Lastbilar fanns inte på den tiden i
någon större utsträckning. När första världskriget hade slutat kunde man köpa
amerikansk krigsutrustning typ lastbilar vilket skedde.
Lastbilsparken utökades och i takt därmed även
inkomsterna.
1929 köpte Erik och Alida en tomt i Ålsten på en obebyggd
äng som tillhörde Ålstens Gård och där korna betade. De
byggde sin villa samtidigt som jag föddes . Egen familj,
eget företag, egen villa och egen bil. På den här tiden kunde
Erik lägga undan 1000 kronor i veckan inte minst tack vare generösa skatter,
berättar han själv. Kamrer Jansson, som skötte bokföringen, förvånades över att
Eriks lön nu var högre än generaldirektörens på SJ.
Så startade Eriks väg mot ”rikedom”. Genom träget arbete och under åren fram
till 1937, då kompanjonen Ture Norrman hastigt avled, utvecklade de företaget,
Erik som administratören och Ture som den kraftfulle arbetsledaren.
1939 köpte Erik fastigheten Bergsgatan 57 för att där
längre fram kunna inreda kontor, lager och personalutrymmen.
Nu hade han fått smak på vad tillväxt var så han köpte
också en obebyggd tomt på Stora Essingen som han
tänkte bebygga med magasin, garage mm.
1940 blev han emellertid erbjuden att köpa en större tomt
om 10.000 m2 som ägdes av Lundby Kemiska Tvätt i
Göteborg och som även den låg på Stora Essingen. Priset
var 245.000 kr. Frestelsen blev för stor och han slog till.
Tyskarna invaderade Danmark och fortsatte in i Norge. Det var inte bara bristen
på kapital efter de tidigare investeringarna
utan oron över att ett krig eventuellt
skulle komma, som krävde mod. Han
säger själv fatalistiskt att det ”får bära eller
brista”. Han satsade våghalsigt och
skrapade ihop vad som behövdes bla
genom att sälja den obebyggda tomten
som han tidigare köpt. Ett fördelaktigt lån
hjälpte också till. Tillsammans med det
faktum att kriget aldrig nådde Sverige gjorde Essingevarvet till hans bästa affär
någonsin.
Redan tidigt hade han bestämt sig för att fastigheterna skulle ägas av honom
själv och inte av företaget. Ett i sanning klokt beslut skulle det visa sig .
Eriks såväl som företagets ekonomi
utvecklades trots svårigheterna under
krigsåren att driva åkeri med myndigheternas
långtgående restriktioner bla brist på både
bensin och däck. Bilparken växte dock i takt
med fler uppdrag och terminalen på Stora
Essingen blev än värdefullare.
Efter att kriget slutat och allt mycket långsamt
normaliserats skedde med början på 50-talet en ständig om– och tillbyggnad på
Essingeterminalen ända fram till slutet av 70-talet.
Den befintliga fabriksbyggnaden som var av trä
stod länge kvar och den stora fabriksskorstenen
imponerade länga genom sin storlek. En helt ny
byggnad uppfördes i början på 50-talet men på
grund av byggnadsrestriktionerna som då gällde
begränsades höjden till en full våning plus vind.
Garage och bilverkstad
tillkom därigenom.
Vinden användes för
lagring av bohag.
1954 byggdes huset på
med tre plan om 800
m2 vardera samt en
bostad.
Under hela 50-talet växte industritomtens utseende då all ursprunglig
bebyggelse revs och nya lokaler skapades för anpassning till verksamheten.
Vid övergång till containers som krävde stora uppställningsytor schaktades och
asfalterades tomtmarken i sin helhet.
Kungsholms verksamhet på
terminalen i slutet av 70talet
.
Kungsholms såldes 1978 och 10 år senare beslöt de nya ägarna att flytta från
Essingevarvet. Några år senare köpte
Skanska fastigheten och all bebyggelse
revs. I stället uppfördes åtta större hyreshus.
Området döptes till Essingeviken.
Epoken Kungsholms på Essingen slutade alltså något oväntat med att
terminalen fylldes med bostadshus i stället för allt som familjen Östman under
två generationer använt sina krafter för att bygga upp till nytta för sitt
flyttningsföretag.
Hur har det då utvecklats med fastigheten Bergsgatan 57 ?
1946 flyttade den nystartade speditionsavdelningen med Helge Olsson (Britts
pappa) och medhjälparen Bertil Roos in på rummet
omedelbart ovanför porten som blev början på Eriks
vision av ett nytt kontor i fastigheten. Några år senare
flyttade kontoret från Agnegatan 40 till Bergsgatan och
källaren blev personalutrymme. Behovet av utökat kontor
gjorde att lägenheterna på en trappa såväl som två trappor
inkorporerades.
Fastigheten genomgick under ett 20-tal år fram till 1970talet betydande reparationer och förbättringar både in– och utvändigt. På 80talets början blev det en bostadsrättsförening och lägenheterna köptes av
hyresgästerna vilket även gällde våra barn. Kungsholms hade dessförinnan
flyttat kontoret till Essingeterminalen.
1936
1921 Kungsholmsg.
Kontoret på
Agnegatan 40
Första
möbelbuss i
Stockholm
1931
Erik tar
körkort