Naturinventering av öar och halvöar i Marstrands
Naturinventering av öar och halvöar i Marstrands skärgård Rapport 2017:17 Rapportnr: 2017:17 ISSN: 1403-168X Rapportansvarig: Anders Olsson, Naturavdelningen Foto: Therese Johannesson, Svante Hultengren, Jens Morin & Johan Svedholm Naturcentrum AB Foto framsida: Stora Råvet (Therese Johannesson, Naturcentrum AB) Utgivare: Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Naturskyddsenheten Rapporten finns som PDF på www.lansstyrelsen.se/vastragotaland under Publikationer/Rapporter. 2 Förord Under somrarna 2014 och 2015 inventerades ett trettiotal öar i Marstrands skärgård. Inventeringarna utfördes av konsultföretaget Naturcentrum AB på uppdrag av Länsstyrelsen i Västra Götalands län. Uppgiften var att inventera naturvärden och behov av naturvårdande skötsel på öarna. Resultatet av inventeringarna kommer att ligga till grund för avgränsningen av det planerade naturreservatet Marstrands skärgård. Inventeringsresultatet är också betydelsefullt vid framtagandet av reservatets skötselplan. Arbetet med att skydda Marstrands skärgård som ett naturreservat är en del av ett regeringsuppdrag om att skydda tätortsnära områden av särskilt värde för friluftsliv och naturvård. Inventeringsresultaten presenteras i denna rapport. Den utgör inte något ställningstagande från Länsstyrelsernas sida. Diskussion och slutsatser är konsultens egna och författarna ansvarar själva för innehållet. 3 4 Innehållsförteckning Förord ..................................................................................................... 3 Innehållsförteckning .............................................................................. 5 Utförande................................................................................................ 6 Allmän beskrivning av det inventerade området ................................. 7 Inventerade öar 2014 ........................................................................... 12 Brunskär ........................................................................................................ 12 Långö ............................................................................................................. 14 Ängholmen .................................................................................................... 15 Kråkerön ........................................................................................................ 17 Brattholmen ................................................................................................... 20 Skräddarön .................................................................................................... 21 Instön – delområde 1 .................................................................................... 23 Instön – delområde 2 .................................................................................... 25 Instön – delområde 3 .................................................................................... 26 Instön – delområde 4 .................................................................................... 27 Instön – delområde 5 .................................................................................... 29 Instön – delområde 6 .................................................................................... 31 Inventerade öar 2015 ........................................................................... 34 Söö .................................................................................................................. 34 Halloren .......................................................................................................... 35 Sälö ................................................................................................................. 37 Stora Råvet .................................................................................................... 39 Högö ............................................................................................................... 40 Stora holmen grå........................................................................................... 42 Dukholmen..................................................................................................... 43 Stora Brorn .................................................................................................... 44 Stora Rörholmen ........................................................................................... 47 Brandholmen ................................................................................................. 48 Närsholmen ................................................................................................... 50 Bockarna ........................................................................................................ 51 Lyngholmen ................................................................................................... 53 Karholmen ..................................................................................................... 54 Lilla Brorn ...................................................................................................... 56 Porsholmen ................................................................................................... 57 Klåvholmen .................................................................................................... 58 Krokholmen ................................................................................................... 60 Tjällholmen .................................................................................................... 62 Södra Åstol .................................................................................................... 63 Referenser ..................................................................................................... 65 Bilaga. 1 Översiktskarta Bilaga 2. Bilaga skyddsvärda arter 2014-2015 5 Utförande Fältarbete utfördes under perioden 15 augusti – 11 september 2014 av Therese Johannesson, Johan Svedholm och Svante Hultengren samt under perioden 13 augusti – 20 augusti 2015 av Svante Hultengren och Therese Johannesson. Bakgrundsuppgifter har hämtats från ArtDatadankens observationsdatabas, Artportalen, Föreningen Bohusläns Flora, Jordbruksverket (2002 – 2004), Hultengren & Pleijel (2005), Schillander (1988), Naturcentrum AB (2003), Skogsstyrelsen/skogens pärlor och geologiska kartor från SGU. Vid fältbesöken dokumenterades • förekommande naturtyper (enligt förteckning från länsstyrelsen) • dominerande arter • fynd av rödlistade, signalarter och andra sällsynta/skyddsvärda arter, groddjur, knubbsäl och skarv • Natura 2000-habitat (Eide red 2013) • hävd • synliga fornlämningar • skyltar • nedskräpning. Svåravgränsade mosaiker som består av öppna hällmarker samt flera olika små naturtypsobjekt har vi valt att benämna ”hällmark”. I dessa hällmarker finns inslag av torrängar, små hällkar, strandängar, m.m. Många olika Natura 2000-habitat t.ex. sten- och grusvallar 1220, salta strandängar 1330, torra hedar 4030, silikatgräsmarker 6270 och hällmarkstorräng 8230 som förekommer på öarna är också svårkarterade och går inte att exakt kartera eftersom de ingår i mosaiker. I de fall det finns större sammanhängande områden med t.ex. strandäng har dessa markerats som egna delområden. För varje område bedömdes också behovet av naturvårdande skötsel. I rapporten ges en inledande och övergripande beskrivning av hela det inventerade landskapsavsnittets geologi och vegetation. Varje delområde presenteras sedan med beskrivning, vilka naturvärden som finns, spår av hävd jämte enkla förslag på naturvårdande skötsel. Förekommande signalarter (enl. Nitare 2000) anges med (s) och rödlistade arter (ArtDatabanken 2015) anges med NT (missgynnad), VU (sårbar), EN (starkt hotad) och CR (akut hotad). Signalarter och rödlistade arter anges med både svenskt och vetenskapligt namn första gången de nämns i texten, övriga arter endast med svenskt namn. 6 Allmän beskrivning av det inventerade området Det undersökta området utgörs av Marstrandsskärgården, inklusive delar av Instön. Flera av öarna är bebodda men bebyggelsen, med undantag för Instön, utgörs framför allt av sommarhus. Vägförbindelse finns till Instön och Skräddarön, men till övriga öar krävs båttransport. Naturen i stort karakteriseras av karga hällmarker. På exponerade öar är landskapet öppet, medan skyddade öar i innerskärgården domineras av träd- och buskrika marker av igenväxningskaraktär samt skog. Öarnas kustlinjer utgörs främst av klippor. Korta partier med sand- eller blockstränder förekommer på flera håll liksom sammanhängande vegetationsbälten med vass och havssäv. Geologi & geomorfologi Öarnas berggrund domineras av metamorfa bergarter, främst gnejser, rika på kvarts och fältspat. På öarna Karholmen, Brattholmen, Dukholmen, Södra Åstol samt Stora och Lilla Holmen grå förekommer basiska bergarter. Jordtäcke saknas i stora delar av det undersökta området, men på större öar förekommer postglaciala sand- och ler-områden i sänkor, klåvor och låglänta partier. Området tillhör den naturgeografiska regionen "Ljungheds- och kustskogsområden längs svenska västkusten" (Nordiska Ministerrådet 1984). Växtligheten Nedan följer en beskrivning av de naturtyper som förekommer på de inventerade öarna, antingen som hällmarker och hällmarksmosaiker, som små fragment i hällmarksmosaiker, eller som karterade och i beskrivningarna av öar/delområden särredovisade naturtyper. En del karaktäristiska arter anges också jämte ovanliga och/eller rödlistade arter som kan uppträda i de angivna naturtyperna (även sådana arter som finns i grannskapet men som ännu inte noterats inom det aktuella undersökningsområdet anges också). Hällmarker med mosaikartade strukturer. Hällmarksområdena utgörs vanligen av en mosaik av lavklädda berghällar, mer eller mindre vegetationsklädda sprickor (klåvor), småvatten, torrängar, ljunghedar, fattigkärr och fuktängar. Den här mosaikartade naturtypen är mycket vanlig utmed Bohuskusten och naturvärdena är ofta svåra att definiera. Det är ganska sparsamt med ovanliga eller rödlistade arter, men artrikedomen, särskilt när det gäller lavfloran, är påfallande. Naturtypen består i regel av dominerande ytor av öppna berghällar, genomkorsade av sprickor och förskiffringstrukturer. I svackor och sprickor finns mindre ytor med småvatten, kärr, buskvegetation, torrängsfragment, ljunghedsvegetation, fukthedar, m.m. I de här fläckarna med avvikande vegetation kan det ibland finnas ovanliga eller rödlistade arter. I hällmarkerna finns ofta inslag av bergstoppar med en vegetation med lavar, mossor och kärlväxter påverkad och gynnad av fågelspillning. Öppna hällmarker, som dominerar naturen i Marstrandsskärgården, är fortfarande en vanlig naturtyp och den nuvarande hotbilden bedöms som liten. Men trots stora arealer finns en hotproblematik som på lång sikt utgörs av igenväxning och av alltför omfattande exploateringar. Om hällmarkerna är ohävdade kommer träd och buskar att så småningom etablera sig och skog bildas och breder ut sig. Därigenom hotas hällmarkernas naturvärden. Vi har valt att kalla områden där det är omöjligt att särskilja de olika naturtyperna för ”hällmarker”. 7 Figur 1. Hällmarksmosaik med öppna, lavklädda hällar, skrevor med torräng och ljung samt fuktsvackor på Södra Åstol. I klippskrevor och klåvor växer vanligtvis ljung, odon, kråkbär, stensöta och enbuskar, olika videarter, björk, asp och rönn. Där jordmånen är rikare av t.ex. kalk från skalgrus, kan även ädellövträd som ek, skogsalm Ulmus glabra CR och ask Fraxinus exelsior EN förekomma. På öppna berghällar dominerar lavarna. Berggrunden är i regel näringsfattig, hård och svårvittrad, vilket leder till en relativ artfattigdom bland kärlväxter. Lavfloran kan däremot vara mycket ymnig på öppna klipphällar. Många olika lavsamhällen går att särskilja. Exempelvis finns en speciell lavflora på klipporna vid havstranden. Här dominerar saltlav, olika orangelavar och vägglavar. Längre uppåt land, där markerna är torrare finns ett lavsamhälle som kännetecknas av ett stort antal olika sköldlavar (Pameliaceae). Bland vittringsgrus växer olika bägar-och trattlavar (Cladoniaceae) och här och var påträffas den egendomliga papill-laven. På sluttande marker tillkommer olika navellavar t.ex. kustnavelav och tuschlav samt påskrislavar Stereocaulon spp. Här och var på de öppna hällmarkerna har det utvecklats ett tunt jordlager och en vegetation med lågvuxna örter som gul fetknopp, vit fetknopp, kärleksört, styvmorsviol, mandelblom och bergsyra. Vegetationstypen kallas hällmarkstorräng och är mycket vanlig i området. Kopparnickmossa jämte ovanliga arter som flikig skinnlav Scytinium gelatinum och strutskinnlav S. palmatum NT kan förekomma på hällmarkstorrängar med lokal översilning. Vanliga torrängar förekommer också – både som små fragment i hällmarkerna och som större sammanhängande ytor. Torrängarna kan vara antingen näringsfattiga eller kalkpåverkade, och den förstnämnda typen är vanligast i det undersökta området. Typiska arter är fårsvingel, knägräs, rödven, ljung, gråfibbla, m.fl. I kalkpåverkade torrängar tillkommer exklusiva arter som kattfot, månlåsbräken Botrychium lunaria NT, spåtistel m.fl. Hällmarkerna täcks på många platser av ljung och rör det sig om stora sammanhängande områden kan man tala om ljunghed. Det handlar hos oss i Sverige om två typer – vanlig ljunghed med ljung där markförhållandena är torra eller friska och suboceanisk klockljunghed med klockljung på fuktiga till blöta marker. De vanliga ljunghedarna, som förr i tiden var ganska artrika, täcks idag ofta enbart av gammal, grov och högväxt ljung eftersom ingen traditionell hävd (med bete och bränning) förekommit i sen tid. I öppna naturliga gräsmarker av frisk- eller fuktängstyp påträffas rödven, ljung, rödklint, prästkrage, liten blåklocka. Om de hävdas eller har hävdats i sen tid kan ovanligare arter som granspira Pedicularis sylvatica NT, ängsstarr Carex hostiana NT och loppstarr C pulicaris VU förekomma. Fuktängar/högörtsfuktängar är vanliga i klåvor där buskar ännu inte vandrat in och de utgör ofta en del av hällmarksmosaiken. Högörtsängar är i området en igenväxningsvegetation. Vanliga arter är älggräs, knapptåg, veketåg, fackelblomster, kärrsilja, hampflockel, m.fl. Högörtsfuktängarna är ofta rika fjärilsmiljöer. 8 På flera av skärgårdsöarna förekommer mindre partier av strandängar. Längre in mot land övergår strandängarna ofta i olika typer av gräsmarker. Strandängarna påverkas av havsvatten vilket också präglar floran. Typiska arter på strandängarna är strandkrypa, gåsört, blåsklöver, revigt saltgräs och salttåg. På strandnära och av skalgrus påverkade fuktängar med hävd eller med en svagare grad av igenväxning förekommer vildlin och darrgräs. När hävden upphört förekommer högvuxna örter som älggräs, fackelblomster och vass. I fattigkärr, som är en mycket vanlig naturtyp i området, är ljung, blåtåtel, tuvsäv, klockljung, kråkris, rundsileshår, ängsull och olika starrarter vanligt förekommande. I kärrens bottenskikt dominerar olika vitmossor. Även Jungfru Marie nycklar Dactylorhiza maculata subsp. maculata (s) förekommer i denna naturtyp. Fattigkärren är i regel mycket små, från några tiotals kvadratmeter till något hektar. Småvatten förekommer också rikligt i området. Det handlar om allt från strandnära hällkar till vattenfyllda sprickor. Vegetationen är varierad och lokalt rik. Sannolikt förekommer också de flesta av västkustens groddjur i de här miljöerna. Den skog som förekommer i det aktuella skärgårdsområdet utgörs framför allt av triviallövskog. Det finns också exempel på barrblandskog med lövinslag, barrskog samt ett fåtal områden med ädellövskog. Skogen är generellt ung till medelålders, men några bestånd äldre ädellövträd samt enstaka grövre ädellövträd förekommer också. Skogen är mestadels av igenväxningskaraktär och många bestånd är i sen tid uppväxta på före detta brukade marker, andra i skyddade klåvor. Även planterad skog förekommer. Figur 2. Ljung - en av skärgårdens karaktärsarter. Markanvändning Marstrandsskärgårdens natur är skapad i samverkan mellan klimatet, geologin och av forna tiders markanvändning. Fram till början av 1900-talet fanns i området, liksom i övriga delar av södra Sverige, ett öppet och hårt utnyttjat kulturlandskap. Småskaligt jordbruk, med åkrar, ängar, betesmarker och brända hedar dominerade landskapet. Skogen hade försvunnit genom markanvändningen i jordbruket och sillperiodernas virkesslukande verksamheter. I den tidens odlingslandskap utvecklades speciella biologiska värden. Idag finns enbart fragment i form av rödlistade arter av dessa värden kvar. Hävdade marker är artrika av flera orsaker, bland annat för att störningen av marken (tramp, slåtter, betande mular) ger grogrund för frön från växter. En annan orsak är att hävd av olika slag gynnar en viss sorts växter – det vill säga sådana som genom olika strategier undgår liar och betande mular. När hävden upphör uppstår en tävling där arter som snabbt kan växa på höjden vinner och där 9 småväxta arter förlorar. På kort sikt blir ohävden vacker och artrik, men på längre sikt är den förödande. Störningarna på marken (läs hävden) kan också hjälpa till att skapa olika mikromiljöer där andra små organismer t.ex. mossor, insekter, m.m. kan trivas. I merparten av de delområden som inventerats förekommer ljunghedar. Ljunghedarna utgörs vanligen av mindre ytor som finns insprängda i hällmarksmosaiken men det finns även exempel på mer utbredda hedar, t.ex. på Brattholmen. Utbredningen av ljunghedar vittnar om tidigare skogsavverkning och intensivt bete. Idag är merparten av ljunghedarna ohävdade, men igenväxningen går mycket långsamt på grund av det hårda kustklimatet. Under 1900-talet har dessvärre många av skärgårdens öar slyat igen, eftersom odling och annan markanvändning upphört. Att så långt möjligt restaurera och återskapa detta landskap och dess naturvärden är idag ett viktigt mål för naturvården. I flera av de delområden som inventerats finns naturvärdena som är kopplade till en viss typ av skötsel, exempelvis bete. Värdena kan t.ex. utgöras av värdefull växtlighet, knuten till öppna, hävdade gräsmarker. Exempel på öar där det fortfarande finns kvar förekomster av hävdgynnad flora är Kråkerön, Brattholmen och Ängholmen. Särskilt skyddsvärda naturtyper och hotbild Sammanfattningsvis utgörs undersökningsområdets mest skyddsvärda naturtyper av strandängar, ljunghedar, tidigare hävdade gräsmarker, bestånd med ädellövträd och skalgrusrika hävdade marker. Generellt bedöms de vetenskapliga naturvärdena i form av ovanliga växter, djur och naturtyper vara måttliga till höga, och inga stora tätheter av rödlistade arter har noterats. Lokalt finns dock inslag av högre naturvärden t.ex. bergbranter, skalgrusansamlingar, ljungmarker, ett antal öar med rikt fågelliv samt olika naturtyper utmed havsstränder. De sociala (friluftslivet) och historiska värdena bedöms vara mycket stora. Det största hotet mot de vetenskapliga och sociala naturvärdena i området i stort utgörs av igenväxning p.g.a. av avsaknad av hävd. På de öar som inventerades 2015 förekom bete enbart på Närsholmen (får), i övrigt var markerna ohävdade. De ohävdade områdena är under igenväxning. Detta är ett akut hot mot mångfalden. Andra hot är exploatering av värdefulla marker samt avverkning av värdefulla skogsbestånd och enskilda träd. Exempel på öar där det förekommit bete under den senaste 20-årsperioden, utöver Närsholmen som fortfarande betas, är Kråkerön och Ängholmen. Naturvårdande skötsel av kustens natur Flertalet av de inventerade områdena är i behov av hävd för att behålla sina naturvärden. Med hävd avses bete, slåtter eller bådadera, där den sistnämnda är den mest traditionella och bästa metoden för att gynna biologisk mångfald. Även bränning av gräsmarker, i synnerhet ljunghedar, är en skötselmetod som har en lång men bortglömd tradition på såväl den svenska västkusten som utmed övriga västeuropeiska kuster. Ljunghedsbränning vitaliserar ljungen och markerna genom mineralisering av näringsämnen m.m, vilket ger en gynnsam effekt på naturvärdena. Traditionen med bränning av ljunghedar går långt tillbaka i tiden, då man med jämna mellanrum brände hedarna för att skapa ett bättre bete till kreaturen. Bränning kan emellertid uppfattats negativt och hotfullt och det är av största vikt att denna typ av åtgärd förankras väl hos berörda t.ex. markägare, sommarboende m.fl. och att bränning sedan genomförs av experter. Bränning, som åtgärden föreslås i rapporten, utförs som en engångsåtgärd innan betet återupptas, men det är också mycket gynnsamt med återkommande bränning när vedväxter och gräs blir alltför vildvuxet. Intervallen kan emellertid inte bestämmas på förhand, utan utvecklingen i markerna måste styra. Detta gäller förstås också betestrycket, där antalet djur och deras effekt på naturvärden måste följas upp. 10 Utöver ovanstående allmänna och övergripande skötselråd, t.ex. bete eller slåtter, lämnas mer detaljerade skötselförslag för några delområden/öar. Sådana, mer specifika skötselråd lämnas där det finns viktiga naturvärden som på sikt kan utvecklas med särskilda insatser. Naturvårdsbränning är en skötselåtgärd som nästan alltid är gynnsam men vi har, av praktiska skäl, valt att enbart föreslå detta på några utvalda platser som har höga naturvården men där hävd saknas och naturvärdena är särskilt hotade. Prioritering skötselinsatser Nedan utpekas ett antal öar/delområden med sådana naturvärden att vi bedömer att de bör prioriteras när det gäller olika typer av skötselåtgärder. Vi har då resonerat utgående från begreppet ”naturvårdsnytta” – vilket innebär att områden/öar med höga naturvärden som med skötselinsatser av olika typ på relativt kort tid och till en rimlig kostnad kan förhöja sina naturvärden. Under skötselrubriken i beskrivningarna av öar/delområden anges ofta bränning som åtgärd. I nedanstående prioritering har vi lyft fram områden där vi tycker att bränning är extra befogat. Förteckning av prioriterade områden. Brandholmen (bränning, hävd av strandängar och gräsmarker med hävdgynnad flora) Brattholmen (bränning, hävd av gräsmarker med hävdgynnad flora och ljunghed) Kråkerön (hävd av strandängar och gräsmarker med hävdgynnad flora) Instön delområde 1 (hävd av strandängar) Instön delområde 4 (avverkning av gran och frihuggning av grova askar) Instön delområde 5 (hävd av strandängar) Ängholmen (bränning, hävd av strandängar och gräsmarker med hävdgynnad flora) Stora Brorn (bränning, hävd av strandängar och gräsmarker) Instön delområde 6 (hävd av gräsmarker med hävdgynnad flora) För alla öar/delområden där vi föreslår bränning som skötselåtgärd avses bränning av gräs- och ljungrika marker enligt resonemang under rubriken ”Naturvårdande skötsel av kustens natur” på sidan 10. 11 Inventerade öar 2014 Brunskär Figur 3. Karta naturtyper Brunskär. Området kännetecknas av öppna, lavklädda hällmarker. Hällmarkernas flora utgörs av ljung, fårsvingel, stensöta, gullris, m.fl. Från bebyggelsen och västerut löper en klåva, där björk, rönn och al dominerar. I övrigt förekommer enstaka exemplar av vresros, rönn, brakved och björk. Västerut övergår växtligheten i ett vassbälte. I söder finns ett flertal hällkar samt ett stråk med våtmarker och dammar. I dammarna förekommer igelknopp, gropnate, svalting och hästsvans, vilket är något rikare växtlighet än vad som är vanligt typ av småvatten i skärgårdens hällmarker. Ävjebrodd Limosella aquatica NT noterades i en mindre vattensamling i söder. Våtmarkernas flora representeras av bl.a. olika starrarter, kråkklöver och sileshår. Hämpling och drillsnäppa observerades under fältbesöket. En knubbsäl observerades utanför öns nordvästra del. Nedskräpning som noterades vid fältbesöket var två tunnor på öns nordspets samt oljefläckar. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik • dammar/hällkar • rödlistade arter. 12 Spår av hävd. Saknas. Förslag till naturvårdande skötsel. Rensning av igenväxande dammar. Figur 4. En av dammarna på sydvästra Brunskär. I dammen växer bland annat hästsvans, blåsäv, stor igelknopp och bredkaveldun. Ävjebrodd NT (till höger) växer i en liten vattensamling på sydvästra Brunskär. Figur 5. Ljungrika hällmarker på Brunskär. 13 Långö Figur 6. Karta naturtyper Långö. Långö domineras av hällmarker. Från småbåtshamnen i väster löper ett stråk med klappersten i nordostlig riktning. På flera platser finns stenmurar och på en höjd i nordväst ligger ett röse. Med undantag för en mindre sandstrand på nordvästra sidan samt ett vassbälte i en vik i nordöst utgörs ön strandlinje av klippstränder. I väster och öster finns låglänta marker och i anslutning till dessa ligger merparten av bebyggelsen. Markerna hålls öppna genom gräsklippning. De öppna markerna omges av bergssidor som kantas av en lövträdsbård med framför allt asp. Även senväxta ekar förekommer. Intill bebyggelse i väster förekommer större buskage med sälg, och ner mot småbåtshamnen växer olvon och slån. I större klåvor dominerar lövträd och buskar, så som ek, björk, asp, al och sälg. Utmed berget, i anslutning till de öppna markerna i öster, växer lundalm Ulmus minor CR (förekomsten bör betraktas som förvildad). Figur 7. Långö domineras av hällmarker genomskurna av djupa klåvor. I öster och väster finns låglänta marker med bebyggelse. De öppna gräsmarkerna kantas av lövbårder med asp, ek och björk. I lägre liggande partier i sydväst finns en mosaik av våtmarker, i form av fattigkärr och mer eller mindre igenvuxna dammar med blåsäv och havssäv. I anslutning till en våtmark på öns sydvästra spets växer kustarun. I gräsmarker direkt norr om småbåtshamnens mynning växer knägräs, bock- 14 rot och käringtand. I övrigt domineras öns flora av växtlighet typisk för hällmarker, såsom ljung, diverse gräsarter och lavar. Öns enda småvatten ligger centralt i söder. Under fältbesöket noterades drillsnäppa och hämpling. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik • öppna gräsmarker med hävdgynnad flora • ädellövskogsmiljöer • dammar/hällkar • rödlistade arter. Spår av hävd. Saknas. Förslag till naturvårdande skötsel. Rensning av dammen i sydost. Figur 8. På gåsbetad gräsmark på sydvästra Långö växer bland annat kustarun. Ängholmen Figur 9. Karta naturtyper Ängholmen. 15 Hällmarksdominerad ö som delas på mitten av ett låglänt gräsmarksområde. Där gräsmarkerna möter vattnet finns smala remsor med strandäng. Strandlinjen domineras av klippstrand men i sydöst finns också en mindre sträcka med strandäng. Hällmarkerna är relativt öppna, i synnerhet på den sydvästra delen av ön. Ljung är en karaktärsart på den nordvästra delen. Buskmarkerna övergår österut i skog med bland annat tall, björk, och ek. Även den östra delen karaktäriseras av öppna respektive ljungrika hällmarker samt igenväxta klåvor med asp, björk, tall, en, videarter, hagtorn och rönn. Den centralt belägna gräsmarken uppvisar en kalkgynnad flora med arter som vildlin, gullviva och darrgräs. I de torrängsartade, nordvästra delarna finns även bockrot och knägräs. I övrigt domineras gräsmarken av högörtsarter som tuvtåtel, blåtåtel, älggräs och olika tåg. Närmast stranden finns en zon präglad av gåsbete, och här påträffas hävdgynnade arter som vildlin, kustarun och dvärgarun samt bohusmarrisp. Även i sydost finns strandängsvegetation med arter som vildlin, kustarun och dvärgarun samt en stenstrand. Drillsnäppa och hämpling noterades vid fältbesöket. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik • öppna gräsmarker med hävdgynnad flora • mark med kalkinnehåll Spår av hävd. Beteshävd har förekommit i sen tid, och lämningar efter fårstängsel finns ännu kvar i markerna. I delar av gräsmarksområdet är växtligheten fortfarande av lågvuxen karaktär, troligen efter tramp och annat slitage eftersom områden är välbesökta av människor sommartid. Förslag till naturvårdande skötsel. Hävd av strandängar, artrika gräsmarker, gräsmarker och hällmarker på öns centrala och sydöstra delar. Bränning. Figur 10. Ljunghällmarker på Ängholmen. I bakgrunden syns den gräsmark som skiljer öns två delar. Här växer bland annat gullviva och vildlin, vilka indikerar skalgrusförekomst I delar av gräsmarken. 16 Kråkerön Figur 11. Karta naturtyper Kråkerön. Stora delar av Kråkerön karakteriseras av en mosaik med öppna, lavklädda hällar, ljungmarker, mindre fattigkärr, småvatten, klåvor med buskar och träd samt små skogsdungar. 17 Figur 12. Södra Kråkerön karakteriseras av ljunghällmarker. Västra strandlinjen domineras av klippor men på några ställen finns också smala gräsmarker och stenstränder. Området är förhållandevis öppet, träd och buskar är koncentrerade till större klåvor. Öns södra delar är generellt mer öppna jämfört med de norra där större skogspartier breder ut sig. I berggrunden finns stråk med järnhaltiga bergarter vilket indikeras av lavar t.ex. rostspricklav och rostskivlav. På Kråkeröns östra, flacka delar, som vetter mot Kråkerö sund, breder gamla odlingsmarker ut sig. Centralt i området ligger en gammal gård med omgivande odlingsmarker. I väster gränsar området till skog och tomtmark och i norr till gammal åkermark. Områdets östra delar utgörs av hällar och däremellan liggande strandängar, där det bland annat växer dvärgarun och kustarun. In mot land vidtar hällmarker och gräspartier med fårsvingel, stagg, rödven, ängsvädd och knägräs. Norr om stigen som förbinder gården med den lilla båtplatsen dominerar vass. Söder om stigen finns sältor med glasört och havsnarv. På hällar söder om huvudbyggnaden växer engelsk fetknopp Sedum anglicum NT. Norr om gården breder tidigare brukade marker ut sig, och ner mot vattnet övergår dessa marker i vassbälten. Figur 13. Vy över Kråkeröns gamla odlingslandskap. Vass täcker numera stora områden. Söderut finns öppna strandängar och sältor. Söder om odlingslandskapet, i anslutning till en tomt, finns öppna gräsmarker som sluttar ner mot vatten. Här växer bland annat vildlin, rödklint och liten blåklocka. Vid fältbesöket noterades svingelgräsfjäril och silversmygare Hesperia comma NT. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik • dammar/hällkar • småskaligt odlingslandskap • öppna gräsmarker med hävdgynnad flora • rödlistade arter. Spår av hävd. De södra delarna av odlingsmarkerna har betats i sen tid. Vid ett fältbesök som Naturcentrum gjorde 2004 betades ett område (markerna söder om gårdsbebyggelsen) av får. Hävden var vid detta tillfälle svag, i stora delar dominerade vass, tuvtåtel, grenrör och blåtåtel liksom tistlar och älggräs. Förslag till naturvårdande skötsel. Återupptagen hävd av betes- och kulturmarker. Slåtter och efterbete eller bete på öppna f d åkermarker, strandängar, artrika gräsmarker och gräsmarker. 18 Figur 14. Fotografi taget på Kråkerön 2004. Då betades markerna söder om gården. Skillnaden mellan betade och icke betade marker framgår tydligt av fotot. Idag sker inget bete. 19 Brattholmen Figur 15. Karta naturtyper Brattholmen. Brattholmen utgörs av en markerad höjdrygg som löper ifrån sydväst till nordöst och av ett flackt område norr om höjdryggen. Berggrunden utgörs till stora delar av den för regionen ovanliga bergarten diorit. Diorit är en s k grönsten vilken gynnar förekomst av en kalkgynnad flora. Det flacka området i norr består av såväl ohävdade gräsmarker som ljunghed. I de kalkpåverkade gräsmarkerna växer bland annat slankstarr, ängsvädd, vildlin och darrgräs. Ner mot vattnet övergår växtligheten i vass och älggräs. På ljungheden växer förutom ljung även kråkris, fårsvingel och blåtåtel. I övrigt domineras ön av öppna hällmarker, med endast få träd och buskar. Enstaka större exemplar av rönn står utmed öns sydsida. Utmed öns sydsida störtar berget brant ner i vattnet, vilket står i kontrast till nordsidans flacka berghällar. I stupet växer bland annat gaffelbräken. I nordost finns en kort sandstrand och ovan denna växer strandråg, kärrtörel, rödklint, m.fl. Även på västsidan finns ett stort bestånd av kärrtörel. Norr om ljungheden finns en mindre sandstrand, där det bland annat växer strandråg och strandbeta. I mindre skrevor utmed sydsidan växer vildlin, rödklint, ängsvädd och darrgräs. Vid fältbesöket noterades huggorm, tornfalk och drillsnäppa. Naturvärden. Förekomst av • öppna gräsmarker med hävdgynnad flora • mark med kalkinnehåll • bergbranter Spår av hävd. De låglänta gräsmarkerna har betats i sen tid. Förslag till naturvårdande skötsel. Hävd, framför allt av öppen gräsmark och ljunghed i nordväst. Bränning. 20 Figur 16. På nordsidan Brattholmen finns öppna, tidigare hävdade marker. Skräddarön Figur 17. Karta naturtyper Skräddarön. Skräddarön ligger väl skyddad i den inre delen av Ryskärsfjorden, mellan Nordön i norr och Kråkerön. Stora delar är klädda med skog, vilket gör att Skräddarön skiljer sig från övriga öar i skärgården. Ön köptes 1947 av Spårvägspersonalens Semesterhemförening och i början av 1950-talet anlades en av landets första stugbyar här. Stugbyn, som ligger på öns norra del, är fortfarande i högsta grad intakt och består av 24 stugor samt en samlingslokal. Sedan ön inköptes har närmare 100 000 träd planterats på ön, framför allt bergtall, tjeckisk svarttall och svensk tall men också ek, björk, al och gran. Skogen i övrigt utgörs av tall- och blandskog. Fältskikt är trivialt med ljung, blåbär, kruståtel, blåtåtel och odon. I ett litet kärr i anslutning till bebyggelse på öns södra del växer orkidén Jungfru Marie nycklar. Öppen, ljungrik hällmark förekommer framför allt i områdets sydvästra del. I nordost finns en mindre sumpskog dominerad av björk och längs stigen som löper utmed öns västsida finns en sumpskog dominerad av al. I sumpskogarna förekommer mindre mängder död ved samt hålträd. Utmed syd till sydostsidan finns en smal, ohävdad havsstrandäng med havssäv och kärrtörel. Badplatsen i sydväst utgörs av gräsmarker med havssäv, strandråg och diverse mållor. På en höjd på öns södra del finns ett röse. Vid fältbesöket noterades spillkråka Dryocopus martius NT. 21 Figur 18. Spillkråka NT och orkidén Jungfru Marie nycklar noterades vid fältbesök på Skräddarön. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik • öppna gräsmarker med hävdgynnad flora • sumpskog • hålträd • död ved • rödlistade arter. Spår av hävd. Saknas. Förslag till naturvårdande skötsel. - Figur 19. Ljunghällmarker på södra Skräddarön. 22 Instön – delområde 1 Figur 20. Karta naturtyper delområde 1 Instön. Delområdet omfattar norra delen av Instöns västra del från strax söder om bron till Koön och norrut. Området domineras av hällmarker i varierande grad av igenväxning. Här finns även enstaka tallar och björkar. Längst i norr finns större dungar av tall och triviallövträd. Hällmarkerna genomkorsas av klåvor i ost-västlig riktning. Klåvornas vegetation domineras av björk, ek, rönn samt buskar som slån, brakved och getapel. En klåva i södra delen av delområdet domineras av gammal, senväxt ek, med oxtungssvamp Fistulina hepatica NT och blekticka Haploporus tuberculus NT. Även i en brant mot väg 168 står gamla, grova ekar. I vägdiket längs norra sidan av väg 168 nära bron till Koön växer västkustbjörnbär och skageracksbjörnbär Rubus nordicus NT. Söder om väg 168 breder en ohävdad strandäng ut sig. Närmast havet dominerar havssäv, och längre upp mot land påträffas bohusmarrisp. Här noterades även stolt trampört Polygonum aviculare ssp. excelsius EN. 23 Figur 21. På senvuxen ek i en klåva på norra Instöns sydvästra del noterades de rödlistade svamparna blekticka och oxtungssvamp på ek. Naturvärden. Förekomst av • öppna gräsmarker med hävdgynnad flora • ädellövsskogsmiljöer • rödlistade arter • grova träd. Spår av hävd. Saknas. Förslag till naturvårdande skötsel. Hävd (slåtter med efterbete, alternativt enbart slåtter) av strandängen. 24 Instön – delområde 2 Figur 22. Karta naturtyper delområde 2 Instön. Delområde 2 omfattar den centrala delen av Instöns norra kust. Området domineras av hällmarker/ljunghed med ljung och en. I större klåvor växer björk, ek, rönn och enstaka tall. I de sydöstra delarna finns fuktiga sänkor med fukthed dominerad av pors, klockljung och kråkbär samt fattigkärr med ängsull och vitmossor. Längs en bergskant i söder växer grova ekar, här noterades ekspindling och rödsopp, båda värmegynnade och mindre vanliga arter. En djup klåva/bäckravin löper i nordost-sydvästlig riktning genom området. Här finns senväxt ek och gott om beskuggade lodytor. Miljön i klåvan är blockrik och mycket fuktig med en frodig mossflora, med arter som purpurmylia Mylia taylorii (s) samt mycket rika förekomster av klippfrullania Frulliana tamariscii (s), stor revmossa Bazzania trilobata (s), västlig hakmossa Rhytidiadelphus loreus (s) och krushättemossa Ulota crispa (s). Mot nordost öppnar sig denna klåva till en igenväxande, kalkpåverkad hagmark med arter som blåsippa, gullviva, småborre och getapel. I hagens nordvästra hörn står en medelgrov ek. Figur 23. Vy över norra Instön. Landskapet domineras av hällmarker med ljung. Där jordtäcket är tjockare har buskar och träd etablerats, för att i klåvor bilda i det närmaste ogenomtränglig vegetation. 25 Naturvärden. Förekomst av; • hällmarksmosaik • öppna gräsmarker med hävdgynnad flora • mark med kalkinnehåll • ädellövsmiljöer • välutvecklade sprickdalsbildningar med frodig växtlighet • signalarter. Spår av hävd. Saknas. Förslag till naturvårdande skötsel. Hävd (bete) av igenväxande gräsmarker på kalkrik mark. Engångsröjningar krävs inför eventuellt bete. Figur 24. Purpurmylia (s), stor revmossa (s) och blåsippa (s) förekommer i delområde 2 på norra Instön. Instön – delområde 3 Figur 25. Karta naturtyper delområde 3 Instön. Omfattar Kvarnudden på nordöstra delen av Instön. Delområdet domineras helt av igenväxande hällmarker med ljung, en, tall och björk. Genomkorsas av flera små klåvor med björk och ek. 26 Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik. Spår av hävd. Saknas. Förslag till naturvårdande skötsel. - Figur 26. Naturen på Kvarnudden domineras av igenväxande hällmarker med ljung. Instön – delområde 4 Figur 27. Karta naturtyper delområde 4 Instön. Delområde 4 utgörs av Långe udde på nordöstra Instön. Hällmarker bevuxna med ljung och en dominerar, men i öster finns ett område med yngre till medelålders hällmarkstallskog. Längst i sydväst finns gamla, grova, ihåliga askar EN som tidigare stått i ett öppet hagmarkslandskap men som nu omges av yngre ek, lind och hassel längs bergsranden. Här förekommer signalarter som lönnlav Bacidia rubella (s), platt fjädermossa Neckera complanata (s), guldlockmossa Homalothecium sericeum (s) samt murgröna. I nordväst finns längs hela bergskanten en mycket fin ädellövskogsmiljö i en blockrik rasbrant. Trädskiktet är olikåldrigt med gott om äldre träd och domineras av ek, ask EN och skogsalm CR med inslag av asp, hassel och rönn. Inslaget av död ved är rikligt till mycket rikligt. 27 Vegetationen är tydligt kalkpåverkad. Här hittades ett flertal rödlistade arter, signalarter samt sällsynta arter; bronssopp Boletus appendiculatus NT, ljus ängsfingersvamp Ramariopsis subtilis NT, vit vedfingersvamp Lentaria epichnoa NT, gaffelriska, blek rökriska, toppvaxskivling Hygrocybe conica (s), späd frullania Frullania fragilifolia (s), fällmossa Antitrichia curtipendula (s) och västlig hakmossa (s). Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik • ädellövskogsmiljöer • mark med kalkinnehåll • grova träd • rödlistade arter • signalarter. Spår av hävd. Saknas. Förslag till naturvårdande skötsel. Avverkning av granar. Frihuggning av grova askar. Figur 28. Skriftlav, fällmossa och ljus ängsfingersvamp noterades på Långe udde, delområde 3 på Instön. 28 Instön – delområde 5 Figur 29. Karta naturtyper delområde 5 Instön. Delområdet ligger på Instöns östsida, från öns centrala del ner till väg 168. Områdets strandnära delar utgörs av öppna ljunghällmarker med inslag av enstaka en, björk, ek, rönn och tall. Strandlinjen domineras av klippor med undantag för den grunda viken i delområdets södra del, där det finns såväl strandäng som vassbälten. På den ohävdade havsstrandängen dominerar havssäv och diverse gräsarter. Här noterades också stolt trampört EN. Ovan de havsnära hällmarkerna finns flera små, sammanlänkade skogspartier. På halvön söder om Tjällvik, i klåvan ovanför småbåtshamnen, växer björk och ek på mager mark. Ekarna är medelgrova och senvuxna och det förekommer en del död ved. Västerut övergår skogen i hällmarkstallskog. I anslutning till bebyggelsen dominerar lövträd som björk, ek och rönn. Ekarna som växer på hällmarken har ”krattkaraktär” (äldre, senväxta och krumma träd) medan de som växer på frisk mark i anslutning till bebyggelsen är rakstammig och medelgrova. Vid entrén till själva fastigheten står en grov ek. Söderut löper ett fuktstråk med ung ek och björk, fram till låglänta marker som utgörs av en tomt. Tomten avgränsas i väster av blandskog med ek, tall och björk. I söder avgränsas tomten av ett berg och utmed bergskanten växer medelålders ek, lönn, klibbal, lind och idegran. Hålträd noterade här. Utmed vägen som leder till fastigheten växer medelålders – grov ek. Grov ek förekommer också 29 utmed avfartsvägen från väg 168, utmed den sträcka som går parallellt med havsstrandängen. Här växer också medelgrov – grov skogsalm CR, ask EN och asp. I delområdet ingår också Fasholmarna och Brattholmen, som utgörs av hällmarkstallskog med inslag av triviallöv samt öppna hällar. I vikar förekommer havssäv, i övrigt utgörs strandlinjen av klippor. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik • ädellövsskogsmiljöer • rödlistade arter • grova träd • hålträd • död ved. Spår av hävd. Saknas. Förslag till naturvårdande skötsel. Hävd (slåtter med efterbete, alternativt enbart slåtter) av strandängen. Frihuggning av grova ekar. Figur 30. Längst in i Fasholmsviken breder en idag ohävdad strandäng ut sig. På strandängen växer bland annat den rödlistade arten stolt trampört EN. I bakgrunden på bilden ses Fasholmarna. 30 Figur 31. Enstaka grova ekar förekommer i anslutning till bebyggelse i delområde 5 på Instön. I den nordöstra delen förekommer krattekskog med visst inslag av död ved. Instön – delområde 6 Figur 32. Karta naturtyper delområde 6 Instön. 31 Området omfattar kustremsan på Instöns södra del. Landskapet är här kuperat med klippor som genomskärs av djupa sprickor – klåvor. I dessa växer ett tätt träd- och buskskikt med framför allt björk, rönn, tall, ek, en och sälg. Ljungrika hällmarker dominerar. Den östra delen av delområdet utgörs av höjden Barlind (äldre ord för idegran) samt hällmarker och bebyggda marker norr om denna (småbåtshamn med tillhörande vändplats). I anslutning till vändplatsen finns mosaikområden med öppen, ohävdad ljunghed och insprängda gräsytor. Söder om hamnen löper en klåva dominerad av älggräs och andra högväxta örter. Avverkningar har utförts i klåvan, och i markerna norr om småbåtshamnen. På höjden Barlinden dominerar öppna – igenväxta hällmarker. I anslutning till villor i den norra delen finns två större dammar. I den ena norra dammen noterades en obestämd vattensalamander (troligen mindre vattensalamander). På höjdens nordöstra del växer hällmarkstallskog och i sluttningen mot norr övergår tallskogen i barrblandskog med tall, gran, ek och björk. Utmed strandlinjen finns skog på frisk till fuktig mark och här förekommer en del klen död ved. Enstaka unga individer av idegran noterades här. Den södra delen av höjden kännetecknas av öppna hällar och igenvuxna klåvor. Utöver triviallövträd förekommer ek och enstaka askar EN. I en klåva i söder noterades murgröna. Figur 33. Södra Instöns kustnära marker domineras av igenväxande hällmarker. Den södra delen av området omfattar Barlindenäset. Näset skiljs från höjden Barlinden av ett låglänt område som i öster utgörs av en strandäng med ovanliggande gräsmarker, och i väster av igenväxta gräsmarker som vid vattenlinjen övergår i en mindre stenstrand. Näset domineras, liksom södra Barlind, av ljungrika hällmarker och igenvuxna klåvor. På strandängen i nordöst noteras bl a bohusmarrisp. I de ovanliggande gräsmarkerna växer bockrot, ängsvädd, darrgräs och rödklint. De öppna gräsmarkerna kantas av fina brynmiljöer med oxbär, hagtorn, nypon, slån och getapel. Söder om strandängen finns mindre skogsdungar på frisk – fuktig mark. Här växer ask EN, getapel, asp, björk. Uddens strandlinje är utmed västsidan uppruten i små, korta sträckor med grus- och stenstränder. Här växer bland annat bohusmarrisp, strandråg och strandkål. I väster och sydväst dominerar hällmark och strandklippor. På flera ställen längs västsidan finns småbåtshamnar, bryggor och sjöbodar. Små fragment av strandängar med kalk- och hävdgynnad flora (vildlin, jungfrulin, bockrot) finns på något ställe. Innanför viken mot Barlindenäset finns ett vassområde, och innanför detta täta buskmarker samt en bäckravin/klåva som öppnar sig till en delvis sumpig skog med al, björk och gamla hasselbuketter med ett måttligt – rikligt inslag av död ved. Här hittades arter som glansfläck Arthonia spadicea (s) och västlig rostticka. 32 Figur 34. Strandäng och gräsmarker som skiljer Barlindenäset från höjden Barlind. Bland floran märks bohusmarrisp och darrgräs. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik • öppna gräsmarker med hävdgynnad flora • rödlistade arter • signalarter • sumpskog • hålträd • död ved. Spår av hävd. Saknas. Förslag till naturvårdande skötsel. Hävd/slåtter av artrika gräsmarker. 33 Inventerade öar 2015 Söö Figur 35. Karta naturtyper Söö. Området utgörs av Instöns nordvästra del i form av en halvö. Området domineras av hällmarker med ljung och igenväxta klåvor. I väster finns ett fåtal större våtmarker. I större klåvor växer björk, ek, rönn och enstaka tall. I väster finns våtmarker med vitmossor, blåtåtel m.fl. Figur 36. Söö domineras av hällmarker med ljung och igenväxta klåvor. Naturvärden Förekomst av • hällmarksmosaik Spår av hävd. Saknas. 34 Förslag till naturvårdande skötsel. - Halloren Figur 37. Karta naturtyper Halloren. På Halloren dominerar öppna, lavklädda hällmarker. Hällmarkernas flora utgörs av fackelblomster, styvmorsviol, strandglim, rosendunört, kustbaldersbrå, kärleksört m.fl. På stenstränder i nordöst samt i söder växer strandbeta, strandkål och strandmalört. Ön är i det närmaste buskfri, med endast enstaka lågvuxna exemplar av en, brakved och videarter. På ön finns flera dammar och hällkar, varav några var torrlagda vid fältbesöket. Ävjebrodd NT och rödlånke Lythrum portula NT noterades i uttorkade dammar centralt på ön. Drillsnäppa och stenskvätta observerades under fältbesöket. En knubbsäl observerades. På ön finns tre skyltar som informerar om fågelskyddet. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik • dammar/hällkar • rödlistade arter. Spår av hävd. Saknas Förslag till naturvårdande skötsel. - 35 Figur 38. Rödlånke NT växer i fuktsvackor på Halloren. Vid fältbesöket noterade knubbsäl i vattnet utanför ön. Figur 39. Blomsterrika hällmarker på Halloren. 36 Sälö Figur 40. Karta naturtyper Sälö. Sälö domineras av hällmarker. Utmed ett stråk från nordväst till sydöst finns flera dammar och mindre våtmarker. Utmed kustlinjen finns bitvis rikligt med hällkar. Ön är i princip buskfri, med endast enstaka lågvuxna exemplar av en, brakved och videarter på framför allt öns östra sida. I våtmarkerna och i anslutning till dessa växer bl.a. kaveldun, kråkklöver, rosendunört och diverse mållor. Rödlånke NT och klolånke noterades i en delvis uttorkad damm i 37 nordväst. På öns nordöstra del finns partier med gåshävdade gräsmarker, högörtsvegetation samt ett sammanhängande område med ljung. Här växer bl.a. käringtand, svartkämpar, backlök, gökblomster och gatrödtoppa. I anslutning till gräsmarkerna finns en damm där det bl.a. växer hästsvans. I övrigt domineras öns flora av växtlighet typisk för hällmarker diverse gräsarter och lavar. Figur 41. Mindre guldvinge och slåttergräsfjäril noterades på Sälö. Figur 42. Sälö domineras av hällmarker med ett större stråk av våtmarker centralt över ön (ovan). På nordöstra sidan finns ett område med gräsmarker och högörtsvegetation (nedan). Vid fältbesöket noterades vitkindad gås, ljungpipare, havstrut, mindre guldvinge och slåttergräsfjäril. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik • dammar/hällkar • rödlistade arter. Spår av hävd. Saknas. Förslag till naturvårdande skötsel. Hävd/bete. 38 Stora Råvet Figur 43. Karta naturtyper Stora Råvet. Hällmarksdominerad ö präglad av det västliga läget. Ön är träd- och buskfri så när som på en videbuske och ett vresrosbuskage. Öns östra del utgörs av en höjd, i väster breder flacka hällmarker ut sig. På ön finns rikligt med småvatten och hällkar. Öns växtlighet är mycket sparsam och utgörs av bl.a. av kärleksört, kustbaldersbrå, fackelblomster, styvmorsviol, knölsyska och diverse lavar. Väster om höjden på öns östra del finns en stenstrand där det bl.a. växer strandkål, strandråg och strandbeta. Strandbeta förekommer också på öns västra del. Vid fältbesöket noterades drillsnäppa, rödbena, knubbsäl, tistelfjäril och slåttergräsfjäril. Figur 44. Stora Råvet domineras av öppna hällmarker. På öns finns rikligt med småvatten och hällkar. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik • dammar/hällkar • rödlistade arter Spår av hävd. Förslag till naturvårdande skötsel. - 39 Högö Figur 45. Karta naturtyper Högö. Ön Högö domineras av hällmarker med inslag av gräs- och ljungpartier. I större klåvor förekommer högörtsängar samt busk- och trädskikt av igenväxningskaraktär. I öster finns större våtmarker. Spritt i området finns mindre gräsytor med delvis hävdgynnad flora. Strandlinjen utgörs framför allt av klippor. I sydöst finns en större stenstrand och i det lagunliknande området i nordväst finns partier med strandängar respektive bälten med säv. Större dammar förekommer centralt samt i väster och utmed kustlinjen finns flertalet hällkar. På öns östra del finns flera områden med block och sten. Träd- och buskskiktet är sparsamt på ön. Till de förekommande arterna hör rönn, björk, tall, videarter, en och brakved. På stenstranden samt ovanliggande gräsmarker i sydöst växer bl a gatrödtoppa, knägräs, bockrot. Centralt på öns nordsida finns en högörtsäng som ned mot vattnet övergår i gåsbetad strandäng. Här växer bl.a. älgräs, fackelblomster, havssäv och frossört. På en liten bergknalle ovan ängen noterades vildlin. Västerut breder ett lagunliknande området ut sig. På mindre strandängar förekommer strandmalört och gatrödtoppa. Väster om lagunen löper en klåva i västostlig riktning med högörtsvegetation, bl.a. kungsljus och strandklo. Öster om lagunområdet löper en klåva i nord-sydlig riktning och här växer bl.a. bockrot och backnejlika. Strandbeta och strandkål förekommer såväl på stenstranden i sydöst som på öns östra spets. I en bergsskreva i de lodräta bergväggar som förkommer i sydöst noterades gaffelbräken. Vid fältbesöket noterades silversmygare NT, makaonfjäril, sandgräsfjäril, citronfjäril, puktörneblåvinge, slåttergräsfjäril samt knubbsäl. På öns högsta topp finns ett röse. På stränder i öst noterades ilandflutet skräp. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik • dammar/hällkar • öppna gräsmarker med hävdgynnad flora • rödlistade arter. Spår av hävd. Förslag till naturvårdande skötsel. Hävd/bete. Bränning. 40 Figur 46. På Högös västra del finns ett lagunliknande område med långsmala, grunda vikar. Utmed strandkanterna finns mindre partier med strandängar som är gåshävdade. Strandmalört förekommer på flera håll i området. Figur 47. Hällmarker på Högös östra sida. På toppen av berget finns ett röse från bronsåldern. Till vänster i bilden ses öns största våtmark, ett fattigkärr där det bl a växer kaveldun, vattenklöver och klockljung. Figur 48. Backnejlika växer i en klåva på Högös nordsida. Silversmygare NT noterades vid fältbesöket 2015 på öns östsida. 41 Stora holmen grå Figur 49. Karta naturtyper Stora Holmen grå. Stora Holmen grå domineras av hällmarker. På norra delen löper två smala klåvor i öst-västlig riktning. Centralt och söderut på ön finns våtmarker omgivna av ohävdade gräsmarker och högörtsängar. Hela ön utgörs av en basisk bergart. Träd- och buskskiktet är mycket sparsamt och utgörs av enstaka träd av tall, rönn, björk, videarter, brakved, björnbär och en. I de smala klåvor som löper över ön dominerar högörtsflora med arter som älggräs, fackelblomster, blåtåtel och kärrsilja. Våtmarkerna utgörs av fattigkärr eller vass. I fattigkärren växer bl.a. rundsileshår och kråkklöver. I anslutning till våtmark centralt på ön växer bl a stagg och hirsstarr och i anslutning till ett större vassområde i söder växer luddtåtel och bergsyra. I ett igenvuxet småvatten noterades ävjebrodd NT och fyrling Crassula aquatica NT. Vid fältbesöket noterades slåttergräsfjäril. 42 Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik • rödlistade arter. Spår av hävd. – Förslag till naturvårdande skötsel. Hävd/bete. Bränning. Figur 50. Öppna hällmarker med inslag av torrängar och högörtsvegetation på Stora Holmen grå. Dukholmen Figur 51. Karta naturtyper Dukholmen. 43 Dukholmen är en långsträckt ö som smalnar av på mitten. Hällmarker dominerar, med inslag av våtmarker i form av fattigkärr och vassbälten. På öns nordöstra del finns flertalet ytor med högörtsvegetation. Mindre partier med gåshävdade strandängar förekommer utmed strandlinjen. På öns sydvästra del finns en mindre, igenväxande damm, på öns östra del finns enstaka småvatten/hällkar. Öns trädskikt består av enstaka videarter och björk. I hällmarkerna utgörs vegetationen av torrängar samt partier med ljung, stagg, hirsstarr, blåtåtel m.fl. I våtmarkernas växtlighet syns bl.a. vass, vattenklöver, rundsileshår, kaveldun. På strandängarna växer bl.a. strandkrypa och gåsört. På öns nordöstra del förekommer flera högörtsängar med rödklint och älggräs. Vid fältbesöket noterades silversmygare NT, amiral, tistelfjäril och slåttergräsfjäril. På mitten av ön finns en stenmur. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik • dammar/hällkar • rödlistade arter. Spår av hävd. Saknas. Förslag till naturvårdande skötsel. Hävd/bete. Bränning. Figur 52. Öppna hällmarker med bitvis stort inslag av torrängspartier på Dukholmen. Till vänster i bilden ses en av öns våtmarker. Stora Brorn Figur 53. Karta naturtyper. Stora Brorn utgörs av öppna hällmarker med enstaka träd och buskar. I hällmarkerna förekommer torrängar. I söder breder ett större område med gräsmark ut sig. Utmed sydsidan finns flera gåshävdade strandängar. 44 På Stora Brorn växer endast ett fåtal träd, i form av lågvuxen björk och rönn. På hällarna växer vit fetknopp, kustbaldersbrå, kärleksört, m.fl. Utmed strandkanten i söder finns flera gåshävdade strandängar och på dessa växer bl.a. dvärgarun, rödmire och gatrödtoppa. Utmed öns sydsida finns flera bestånd med bohusmarrisp. På öns sydvästra sida löper ett område med gräsmarker och högörtsvegetation. Här växer bl.a. bockrot, käringtand, kungsljus och älgört. I en fuktsänka centralt på öns södra del växer rödlånke NT, ävjebrodd NT och fyrling NT. Vid fältbesöket noterades silversmygare NT, mindre blåvinge Cupido minimus NT, tornfalk. Figur 54. Vid fältbesöket 2015 noterades mindre blåvinge NT på Stora Brorn. På öns östra del löper flera mindre stenmurar. På öns västra sida finns en skylt. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik • rödlistade arter Spår av hävd. Saknas. Förslag till naturvårdande skötsel. Hävd av strandängar och gräsmarker. Bränning. 45 Figur 55. På Stora Brorn sydsida finns flera gåshävdade strandängar med rik flora. Här växer bl a dvärgarun och rödmire. 46 Stora Rörholmen Figur 56. Karta naturtyper Stora Rörholmen. Stora Rörholmen domineras av öppna hällmarker med torrängar och mindre våtmarker. Ön är i princip träd- och buskfri med undantag för enstaka exemplar av rönn centralt på ön. Små partier med gåshävdad strandäng förekommer på östsidan av ön. På västsidan finns ett småvatten och utmed strandlinjen finns flera hällkar. På ön finns flera lämningar i form av tomtningar samt bebyggelselämningar från sill-salteri. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik • dammar/hällkar Spår av hävd. Saknas. Förslag till naturvårdande skötsel. Hävd/bete. Bränning. Figur 57. På en mindre stenstrand på Stora Rörholmens västsida växer bl.a. strandråg och strandkål. 47 Figur 58. På Stora Rörholmen dominerar öppna hällmarker med inslag av torrängar. Brandholmen Figur 59. Karta naturtyper Brandholmen. 48 Brandholmen utgörs av öppna hällmarker med inslag av torrängar och våtmarker. På framför alt öns södra del förekommer gåshävdade strandängar. I större klåvor breder högörtsvegetation ut sig. På ön finns enstaka småvatten/hällkar. Ön är i princip träd- och buskfri, så när som på enstaka hagtorn. På och i anslutning till strandängarna påträffas dvärgarun, vildlin, käringtand och glesstarr. Ovan strandängarna förekommer högörtsvegetation med bl.a. kransmynta, vattenmynta och älggräs. I friska till fuktiga marker växer blåtåtel, ljung, kärrsilja och stagg. I ett småvatten noterades vattenmöja. Vid fältbesöket noterades silversmygare NT samt larver av makaonfjäril. Centralt på öns södra del finns stenmurar. Figur 60. På Brandholmens södra del breder gåshävdade strandängar med rik flora ut sig. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik • öppna gräsmarker med hävdgynnad flora • dammar/hällkar • rödlistade arter Spår av hävd. Saknas. Förslag till naturvårdande skötsel. Hävd/bete av strandängar, gräsmarker och hällmarker. Bränning. Figur 61. Vildlin växer på Brandholmen. 49 Närsholmen Figur 62. Karta naturtyper Närsholmen. Närsholmen utgörs av hällmarker och gräsmarker. Utmed sydsidan finns mindre sandstränder. Ön betades vid fältbesöket av ett tiotal får. Ön är helt öppen så när som på enstaka rönnar. I hällmarkerna växer bl.a. flikig skinnlav. Gräsmarkerna domineras av diverse gräsarter, örter som noterades var bockrot och vildlin. På stranden i viken på sydvästsidan noterades rödmire. Vid fältbesöket noterades ängssmygare, puktörneblåvinge, sandgräsfjäril, mindre guldvinge och slåttergräsfjäril. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik • öppna gräsmarker med hävdgynnad flora Spår av hävd. Fårbete. Förslag till naturvårdande skötsel. Hävd/bete. Bränning. 50 Figur 63. Av de öar som inventerades 2015 var Närsholmen den enda där det förekom hävd, i form av fårbete. Bockarna Figur 64. Karta naturtyper Bockarna. 51 Bockarna domineras av hällmarker med inslag av torrängsvegetation. I nordväst finns mindre träddungar, i övrigt endast enstaka lågvuxna träd. I nordväst finns också gåshävdad strandäng. På ön finns tre större områden med högörtsvegetation. Utmed västsidan finns en grusstrand. I dungarna på ön förekommer björk, gran och rönn. Enstaka rönn och björk finns i söder och i nordost. På strandängen i viken i nordväst växer strandkrypa och glesstarr. I backen ner mot grusstranden på västsidan växer bl.a. rödklint, småborre, gullris, bockrot och backlök. På grusstranden växer strandråg och strandkvanne. I klåvan öster om träddungarna dominerar gräsarter samt älggräs. Även söderut finns en klåva där det bl.a. annat växer rödklint, åkertistel och bockrot. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik Spår av hävd. Saknas Förslag till naturvårdande skötsel. Hävd/bete. Bränning. Figur 65. På grusstranden på Bockarnas västsida växer bl.a. strandråg och strandkvanne. I backen ovan stranden växer bl.a. småborre och rödklint. 52 Lyngholmen Figur 66. Karta naturtyper Lyngholmen. Lyngholmen utgörs av öppna hällmarker med rikligt inslag av torräng samt visst inslag av ljung. I nordöst löper en klåva, där den östra stranden utgörs av gåshävdad strandäng och den västra av en stenstrand med strandråg. I klåvan växer en sälg, öns enda träd. Även i väster finns en klåva, dominerad av högörtsvegetation med bl.a. åkertistel. Längst i väster finns en grusstrand där det växer strandråg. Figur 67. Lyngholmen domineras av öppna hällmarker med inslag av torrängar. I väster finns ett mindre område med ljung. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik Spår av hävd. Saknas. Förslag till naturvårdande skötsel. Hävd/bete. Bränning. 53 Karholmen Figur 68. Karta naturtyper Karholmen. Karholmen domineras av hällmarker. Uppe på höjden i väster finns en mindre damm. Utmed en låg bergkam centralt på ön finns en jättegryta. I väster och mitt på ön finns fuktängar med högörtsvegetation. I anslutning till lite fuktigare marker förekommer sparsamt med träd och buskar. Centralt på västra delen finns ett större vassområde som västerut övergår i ljunghed. En liten gåshävdad strandäng finns i väster. Det sparsamma busk- och trädskiktet utgörs av enstaka björk, gran, videarter samt enbuskar. På fuktängarna växer blåtåtel, älggräs, vattenmynta och diverse starrarter. Till ljunghedsvegetationen hör hirsstarr och stagg. På en mindre strandäng på nordsidan av öns västra del växer kust- och dvärgarun. I dammen i väster noterades gäddnate. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik • dammar/hällkar Spår av hävd. Saknas. Förslag till naturvårdande skötsel. Hävd/bete. Bränning. 54 Figur 69. På Karholmens nordvästra sida finns en mindre, gåshävdad strandäng där det växer dvärg- och kustarun. Figur 70. På Karholmen dominerar hällmarker med inslag av torräng. På ön finns även fuktängar med bl.a. vattenmynta, kärrsilja och blåtåtel. 55 Lilla Brorn Figur 71. Karta naturtyper Lilla Brorn. Lilla Brorn domineras av hällmarker med visst inslag av torräng. På ön finns enstaka träd. I väster finns en mindre stenstrand. Över hela västra delen av ön löper en klåva. På Lilla Brorn växer enstaka rönn och videarter mitt på ön står en lågvuxen ek. På stenstranden i väster växer strandkål och strandkvanne. På öns östra del växer svärdslilja i ett mindre kärr och i klåvor bl.a. älggräs och mjölkört. Vid fältbesöket noterades knubbsäl, drillsnäppa och stenskvätta. Figur 72. På Lilla Brorn dominerar öppna hällmarker. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik Spår av hävd. Saknas. Förslag till naturvårdande skötsel. Hävd/bete. Bränning. 56 Porsholmen Figur 73. Karta naturtyper Porsholmen. Porsholmen domineras av hällmarker. På nordvästra sidan förekommer ljunghed. Utmed öns nordsida finns en del träddungar. Här finns också ett antal småvatten/hällkar. Öns trädskikt utgörs av björk, tall och videarter. Träddungarna är koncentrerade till nordsidan men enstaka träd förekommer också på öns sydsida. På höjden som reser sig i väster breder ljunghed ut sig i form av igenväxande ljung. Centralt på öns sydsida noterades bohusmarrisp. Figur 74. På Porsholmens sydsida finns endast enstaka träd och buskar. På höjden i väster (till vänster i bilden) finns rikligt med ljung. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik Spår av hävd. Saknas. Förslag till naturvårdande skötsel. Hävd/bete. Bränning. 57 Klåvholmen Figur 75. Karta naturtyper Klåvholmen. Klåvholmen domineras av hällmarker med inslag av torräng. På ön finns enstaka buskar och träd. Enstaka hällkar finns på öns västsida. Öns busk- och trädskikt utgörs av bl.a. björnbärssnår och enstaka exemplar av rönn och videarter. I väster finns en avsnörd havsvik och i dess norra del breder ett bälte med havssäv ut sig. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik • dammar/hällkar Spår av hävd. Saknas. Förslag till naturvårdande skötsel. Hävd/bete. Bränning. 58 Figur 76. På Klåvholmens västsida finns en avsnörd havsvik kantad av havssäv. 59 Krokholmen Figur 77. Karta naturtyper Krokholmen. Krokholmen domineras av öppna hällmarker med inslag av torräng. I klåvor som löper över ön förkommer viss växtlighet i form av ljung, klockljung, kråkbär. Centralt på ön finns ett mindre parti gräsmark som österut mot vattnet övergår i högörts- och kärrvegetation med bl.a. svalting. Ön är i princip busk- och trädfri så när som på lågvuxen vide som växer i anslutning till fuktig mark i klåva centralt på ön. I nordväst finns en större damm, utmed nordsidan finns också ett antal hällkar. I anslutning till den större dammen växer strandmalört. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik • dammar/hällkar Spår av hävd. Saknas. Förslag till naturvårdande skötsel. Hävd/bete. Bränning. 60 Figur 78. På Krokholmen dominerar hällmarker. Växtligheten är koncentrerad till klåvor och utgörs bl.a. av ljung, klockljung och kråkbär. 61 Tjällholmen Figur 79. Karta naturtyper Tjällholmen. Tjällholmen domineras av låglänta, öppna hällmarker med inslag av hällmarkstorräng, ohävdade gräsmarker samt högörtsvegetation. På västsidan finns en stenstrand. Enstaka hällkar förekommer utmed strandlinjen, i norr finns en avsnörd havsvik. Ön är i princip busk- och trädfri, med enstaka inslag av enbuskar. På östsidan noterades strandmalört och bohusmarrisp. Vid fältbesöket noterades kanadagås och storskrake. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik • dammar/hällkar Spår av hävd. Saknas. Förslag till naturvårdande skötsel. Hävd/bete. Bränning. 62 Figur 80. På Tjällholmens östsida växer bl.a. strandmalört och bohusmarrisp. Södra Åstol Figur 81. Karta naturtyper Södra Åstol. Södra Åstol utgörs av två höjder och mellan dessa en långsträckt klåva i öst-västlig riktning. Ön domineras av hällmarker. På öns södra del förekommer ett flertal våtmarker och enstaka dammar. Norrsidans hällmarker har ett stort inslag av hällmarks-torräng. Ön är i princip träd- och buskfri så när som på buskage i den västra viken, ett stråk i nordöst samt i anslutning till våtmarkerna. Centralt på ön löper ett stenfält. Klippstränder dominerar på ön, i små vikar centralt i öster och väster finns mindre stenstränder. På ön finns ett fåtal dammar och hällkar. I små dungar i nordost förekommer björk, rönn och en. Ett vresrosbälte breder ut sig längt in i den västra viken. Kring våtmarkerna på ön södra del förekommer videarter och enstaka lågvuxna tallar. Kring våtmarken växer bitvis rikligt med ljung. I stenbranten noterades gaffelbräken och på den östra stenstranden bohusmarrisp. 63 Vid besöket noterades sandgräsfjäril. Naturvärden. Förekomst av • hällmarksmosaik • dammar/hällkar Spår av hävd. Saknas. Förslag till naturvårdande skötsel. Hävd/bete. Figur 82. Södra Åstol utgörs av två höjder, åtskilda av en klåva i öst-västlig riktning. I klåvan löper ett stenfält där det bl.a. växer gaffelbräken. Figur 83. Södra Åstol är en av flera öar där det växer bohusmarrisp. 64 Referenser ArtDatabanken 2015. Rödlistade arter i Sverige 2015. ArtDatabanken SLU, Uppsala. Artportalen; www.artportalen.se Eide, W. red 2013. Arter och naturtyper i habitatdirektivet. ArtDatabanken, Uppsala. Föreningen Bohusläns Flora. Datauttag; Evastina Blomgren/Föreningen Bohusläns flora. Hultengren, S. och Pleijel, H. 2005. Kusthedar, sältor och ängar. Natur och människor i kustbygd. Naturcentrum AB. Jordbruksverket. Ängs- och betesmarksinventeringen 2002-2004, TUVA. www.sjv.se/tuva Naturcentrum AB. 2003. Utredning om förutsättningar för bete – en inventering av värdefulla naturbetesmarker och aktörer inom kustområdet i södra Bohuslän (Kungälv, Tjörn, södra Orust, Stenungsund). Arkivmaterial, Naturcentrum AB. Nitare, J. 2000. Signalarter. Indikatorer på skyddsvärd skog. Flora över kryptogamer. Skogsstyrelsen, Jönköping. Nordiska ministerrådet 1984: Naturgeografisk regionindelning av Norden. Nordiska ministerrådet. Schillander, P. 1988. Ängar och hagar i Kungälvs kommun. Länsstyrelsen Göteborgs och Bohus län. Skogsstyrelsen – Skogens pärlor. www.skogsstyrelsen.se/skogensparlor Sveriges geologiska undersökning (SGU). Berggrundskarta Marstrand, skala 1:50 000. Sveriges geologiska undersökning (SGU). Jordartskarta Marstrand, skala 1:50 000. www.skraddaron.se 65 Bilaga 2. Påträffade rödlistade arter samt signalarter 2014-2015. RL = rödlistad art (NT = missgynnad, VU = sårbar, EN = starkt hotad, CR = akut hotad), S = signalart. 1. Brunskär 2. Långö 3. Kråkerön 4. Skräddarön 5. Instön 1 6. Instön 2 7. Instön 4 8. Instön 5 9. Instön 6 10. Halloren 11. Sälö 12. Högö 13. Stora Holmen grå 14. Dukholmen 15. Stora Brorn 16. Brandholmen. ARTER kärlväxter fyrling ask ävjebrodd rödlånke stolt trampört skageracksbjörnbär engelsk fetknopp skogsalm lundalm svampar bronssopp oxtungssvamp blekticka toppvaxskivling vit vedfingersvamp ljus ängsfingersvamp lavar glansfläck lönnlav mossor fällmossa stor revmossa späd frullania klippfrullania guldlockmossa purpurmylia platt fjädermossa västlig hakmossa krushättemossa djur mindre blåvinge spillkråka silversmygare summa arter RL vetenskapligt namn Crassula aquatica Fraxinus excelsior Limosella aquatica Lythrum portula Polygonum aviculare ssp. excelsius Rubus nordicus Sedum anglicum Ulmus glabra Ulmus minor Boletus appendiculatus Fistulina hepatica Haploporus tuberculosus Hygrocybe conica Lentaria epichnoa Ramariopsis subtilis S NT EN NT NT EN NT NT CR CR NT NT NT NT NT 3 4 5 6 7 8 9 • • • 10 • • • • 11 12 13 14 15 • • • • • • 16 • • • • • • • • • • • • Antitrichia curtipendula Bazzania trilobata Frullania fragilifolia Frullania tamariscii Homalothecium sericeum Mylia taylorii Neckera complanata Rhytidiadelphus loreus Ulota crispa • • • • • • • • • NT NT VU 16 2 • Arthonia spadicea Bacidia rubella Cupido minimus Dryocopus martius Hesperia comma 1 • • • • • • • • • • • • • • • • • • • 16 1 1 • 2 1 4 5 11 3 2 2 1 • 1 2 • 1 • 5 • 1
© Copyright 2024