1. No category

Europeiska kommissionen - Tal - [Endast den muntliga versionen
gäller]
Varthän Europa med 27? Vägar för en gemensam framtid med 27
Bryssel den 1 mars 2017
Tal av ordförande Jean-Claude Juncker vid Europaparlamentets plenarsammanträde i
samband med presentationen av Europeiska kommissionens vitbok om Europas framtid
Herr talman!
Ärade ledamöter av parlamentet!
Mina damer och herrar!
Senare denna månad, i Rom, kommer 27 av våra medlemsländer att fylkas sida vid sida i fred,
solidaritet och vänskap för att fira 60-årsjubileet av Romfördragen, och jag skulle vilja se parlamentets
talman delta i dessa evenemang.
Detta kommer dock inte enbart att vara ett födelsedagsfirande. Det kommer också att utgöra födelsen
för Europeiska unionen på 27 man hand.
Och i och med att vi vänder blad och inleder ett nytt kapitel i vår historia är det dags vi söker efter nya
lösningar på en fråga som är lika gammal som vår union är ung: varthän Europa med 27?
EU:s grundare var visionärer – Spinelli och Rossi, fängslade av fascistregimen, vågade drömma om en
plats där allierade och fiender skulle förenas. De kunde inte yttra sig fritt men skrev ett manifest för ett
fritt och enat Europa som fick cirkulera i hemlighet i Rom i den italienska motståndsrörelsen under
1943.
När de skrev detta manifest – detta nya kapitel – beslutade Spinelli och Rossi att inte hålla fast vid
mörkret kring dem i deras fängelseceller i Ventotene. De sträckte ut sina händer mot ljuset i stället. De
drömde om en bättre framtid och banade väg för den.
60 år senare bör detta vara en inspirationskälla för oss. Inget hindrar oss från att yttra oss, så kan vi
förlåtas om vi tiger? Om 60 år, vad kommer våra barnbarn att säga om det arv vi lämnar efter oss?
Jag vill att de ska vara stolta över det – som Spinelli och Rossi förmodligen skulle ha varit i dag.
Nu är det dags att vara banbrytande och skapa en vision så att vi kan gå hand i hand, enade med 27,
mot vår framtid.
*
Herr talman!
Mina damer och herrar!
Kära kolleger!
Varje dag förändras vår omvärld.
Förändringarna och omdaningarna kommer snabbt. Globalisering, terrorism, migration och den nya
teknikens inverkan på samhälle och arbetsplatser får djupgående följder för européernas vardag.
Omständigheter, förhållanden och sammanhang förändras inte varje år, månad eller vecka. De
förändras dagligen – så mycket och så snabbt att vi ibland tappar andan.
Framför oss ligger stora utmaningar och höga hinder. De är stora och höga, men alls inte oöverstigliga.
Antingen kan vi låta oss spolas med, mejas ned av utvecklingen, eller så kan vi ta till oss den, forma
den och gripa de nya möjligheter som den medför. Europa får inte förtröttas utan måste vara klarvaket
och gripa chanserna och möjligheterna aktivt, ibland proaktivt.
Som min gode vän Frank-Walter Steinmeier uttryckte det: ”om vi begär mod av andra behöver vi det
först själva”.
Europas framtid får inte bli prisgiven åt valcykler, partipolitik eller kortsiktiga inrikespolitiska
framgångar.
Brexit – hur beklagligt och smärtsamma det än kan vara – kommer inte att kunna hindra EU på vägen
mot dess framtid. Vi fortsätter. Vi måste fortsätta.
Vart går du Europa? Quo vadis Europa, varthän Europa med 27? Det finns egentligen inget bättre
tillfälle, det finns dessutom inget annat tillfälle, än nu att ha denna i och för sig svåra debatt.
*
I alla diskussioner om hur vi går vidare måste vi ha en väsentlig uppgift i centrum för våra göranden
och låtanden, och lösningen av denna uppgift måste vara ledande för allt vi gör.
Låt oss vara ärliga: Alltför länge har det funnits en klyfta mellan vad människor förväntar sig och vad
EU kan göra. Vi måste kunna visa tydligt vad EU kan och inte kan göra.
Ta till exempel kampen mot arbetslösheten, särskilt ungdomsarbetslösheten. Vi håller det ena
toppmötet efter det andra och lovar att få ner arbetslösheten, särskilt ungdomsarbetslösheten. Dock
ligger detta långt ifrån EU:s förmåga. På EU-nivå kan vi inte uträtta underverk om de nationella
åtgärderna inte räcker till. Vi kan finansiera utbildningsprogram, vi kan stimulera investeringar – inte
utan framgång för övrigt – men detta leder inte automatiskt och av sig självt till en systematisk
minskning av arbetslösheten. EU-budgeten omfattar endast 0,3 procent av de europeiska sociala
utgifterna. Noll komma tre procent! Medlemsländerna står för de övriga 99,7 procenten. Att säga att
EU ensamt ansvarar för att bekämpa arbetslösheten är helt enkelt fel.
Så vi ska inte låtsas att EU ensamt kan lösa problemet. Det är dags att vi – och medlemsländerna – är
ärliga på denna punkt. Vi ska inte få människor att tro att vi kan ta ner månen och solen om vi
möjligen kan tillhandahålla ett teleskop. Vi bör sluta att kommunicera våra avsikter och i stället börja
fokusera på de områden där vi kan ge de mest påtagliga resultaten.
*
Utgångspunkten, herr talman, för kommissionens vitbok, som jag nu lägger fram för er, är följande:
Det är dags – låt mig upprepa det – att vi gör klart vad EU kan göra och inte göra. Alldeles för ofta har
diskussionen om EU:s framtid begränsats till ett val mellan ”mer” eller ”mindre” Europa. Denna
inställning leder dock fel, som alla överdrivna förenklingar gör. I vitboken erbjuder vi en rad vägval för
Europas framtid med 27: fem scenarier för EU med 27, även om det i verkligheten kan finnas fler
möjligheter. Inte alla scenarier har utan vidare kommissionens stöd. Men alla fem ligger på bordet. Så
vi måste ta itu med dem. Vi skulle vilja förklara de följder som vart och ett av de här scenarierna kan
få.
Scenario 1
Vi tar scenario 1, som är en fortsättning av dagens politik. När den här kommissionen tillträdde lovade
jag i denna kammare att göra saker och ting annorlunda för att återfå medborgarnas förtroende. Och
vi gör förhoppningsvis redan detta i stor utsträckning. Den här kommissionen har redan gjort stora
framsteg med att stävja den feltänkta reflexen att vilja reglera och lägga sig i varje aspekt av
människors vardag. Människor vill inte att vi ska utfärda föreskrifter om toalettspolningar eller
gungställningarnas höjd. Genom att dra tillbaka flera hundra förslag och bara föreslå 23 initiativ per år,
i stället för den strida ström av 130 som var vanligt tidigare år, koncentrerar vi oss på de stora frågor
som är viktiga för medborgarna i stället. Ändå anklagas kommissionen för överreglering i nästan alla
nationella parlament, ibland också i nästan alla medier, i alla huvudstäder. Denna ständiga Brysselbashing är orimlig, eftersom det saknat grund sedan den här kommissionen tillträdde. Det skulle göra
oss alla gott om detta hackande på Bryssel, på EU, slutade. Det används ofta för att skyla över
nationella försummelser.
Vi skulle kunna fortsätta så här, koncentrera all vår energi på de stora frågorna, på vår positiva agenda
– som stöddes av parlamentet – fullborda den inre marknaden, den digitala inre marknaden,
energiunionen, kapitalmarknadsunionen och försvarsunionen. Det gör vi också och det kommer vi att
fortsätta med. Men vi måste fråga oss om det räcker.
Scenario 2
Vi skulle kunna göra tvärtom, och välja ett EU-27 som endast fokuserar på den inre marknaden:
scenario 2. Om medlemsländerna inte kan enas på allt fler områden, om alltfler regeringar vill
nedgradera kommissionen till att enbart vara den inre marknadens förvaltare, vore detta den enda
rimliga lösningen. Det är inte vår eller min lösning! EU skulle i princip bli reducerat till ett
frihandelsområde. Men Europa är mer än marknader, varor och pengar. Den inre marknaden och euron
är inga självändamål. De är till för människornas skull. Ändå finns det regeringar som vill minska EU:s
roll och därför kommissionens till att bara handla om den inre marknaden. Jag är absolut mot detta.
Scenario 3
Det finns ett tredje alternativ: måste alla medlemsländer gå framåt i samma takt? Om vi inte kan enas
med 27 – varken om mål eller medel – bör det vara möjligt för dem som vill att gå vidare på de
områden där det är nödvändigt. Samtidigt måste de andra, som inte kunde eller ville vara med från
början, ha möjlighet att ansluta sig senare.
Men vad får detta system för konsekvenser? Det kan innebära stora framsteg i ett litet antal länder:
för länder som utbyter information i kampen mot terrorismen, inrättar en verkligt asylsystem och
förenar sin försvarskapacitet. Detta kan utan tvekan vara ett rimligt alternativ. Ett komplext system av
koncentriska cirklar skulle dock kunna uppstå, där många länder skulle hamna utanför centrala
politikområden. Det kan göra EU ännu svårbegripligare än vad det redan är. Hur kan man förklara för
människor att EU svarar för att harmonisera frekvenser som automatiska fordon behöver för att ringa
larmtjänsten vid en olycka – men bara i länderna X, Y och Z och därför får du ingen hjälp om du kör i
land A?
Vi ser utmaningarna med detta upplägg redan i dag när vi försöker förklara att EU har en del av
ansvaret för att övervaka Schengenområdets yttre gränser, men inte hela ansvaret. Men ändå kan
tanken att några medlemsländer kan gå vidare på vissa områden inte utan vidare avfärdas. Detta sätt
att gå vidare bör inte syfta till att utesluta någon, utan att inkludera alla i slutändan. Ärligt talat skulle
jag kunna arbeta med det här scenariot. Målet måste vara att gå vidare med alla 27. Men om det visar
sig omöjligt måste det vara möjligt för en koalition av de integrationssinnade att gå vidare. Europas
framgångar har nästan alltid varit ett verk av ledande pionjärer – som Schengenområdet eller euron.
Scenario 4
Det finns ett fjärde alternativ. EU-27 skulle gemensamt kunna besluta att göra mycket mer, alla
tillsammans, på ett litet antal områden där våra åtgärder verkligen tillför ett mervärde och där
medborgarna förväntar sig att vi ska agera: scenario 4. Detta skulle i praktiken innebära mer av ”göra
mindre”.
Bra exempel på områden där medborgarna förväntar sig att vi agerar är bland annat säkerhet och
saker som dieselskandalen. En fullfjädrad europeisk antiterroristbyrå för hela EU som utbyter
information över gränserna och systematiskt spårar misstänkta, skulle, är jag förvissad om, ha en
verklig förmåga att skapa säkerhet. De europeiska konsumenter som vilseleds av biltillverkarnas
”manipulationsanordningar” skulle också kunna förlita sig på en EU-myndighet som straffar företag och
ser till att de betalar ersättning. I stället för att människor blir besvikna över att vi bara skickar skarpt
formulerade brev och uppmanar EU-länderna att agera, måste vi se till att dessa krav kan uppfyllas.
Scenario 5
Slutligen, herr talman, skulle EU-länderna i scenario 5 kunna besluta att dela mer makt, resurser och
beslutsfattande överlag. De kunde gå mot en gemensam framtid med full gas och se till att EU får en
ledande roll. Klimatskydd – här måste EU fortsätta att vara pionjär, oavsett vad som händer på andra
sidan Atlanten. Hållbar utveckling – en ständig europeisk fråga. Försvar – även här måste oberoende
europeiska strukturer inrättas.
*
Ärade ledamöter!
Alla dessa teoretiskt möjliga scenarier, idéer, projekt är alla alternativ som står till vårt förfogande. Jag
kommer inte att säga nu vilket alternativ jag förordar, även om jag tydligt motsätter mig tanken att EU
ska reduceras till ett frihandelsområde, för det är inte min uppfattning och svarar inte mot EU:s
ambitioner. Jag kommer inte att säga vad jag förordar i dag, eftersom när allt kommer omkring är det
inte bara min sak – dessvärre – eller kommissionens att fatta dessa beslut i ensamt majestät.
Jag vill inte lägga fram kommissionens slutgiltiga åsikter. Jag ägnar mig inte åt, även om det är
populärt nuförtiden, exekutiva order. Ordet måste ges till detta parlament, de nationella parlamenten,
regeringarna, det civila samhället, kort sagt till medborgarna. I motsats till vad som har gjorts i det
förflutna ägnar sig den här kommissionen inte åt att föreskriva, diktera, instruera. Den här
kommissionen vill lyssna innan den fattar beslut.
Inga diktat, utan lyhördhet. Det ligger inte för mig. Jag är inte någon diktator, men jag talar gärna
klarspråk. Och jag vill visa vad jag tycker redan i dag, min vision för EU. Jag kan se hur besvikna de är
som hade önskat att jag skulle visa vad jag tycker. Men vi föredrar att lyssna innan vi talar. Till dem
som säger att kommissionen borde yttra sig före debatten, säger jag att ni inte bör förväxla ledarskap
med diktatur. Till skillnad från vad som har gjorts hittills, vill vi lyssna innan vi fattar beslut. Detta kan
leda till, har jag läst mig till, till allvarliga besvikelser, men det är en metod som inte bara hedrar den
representativa demokratin, utan själva demokratin.
Att tala om institutioner, fördragsändringar, institutionella förfaranden – en debatt som är spännande
för dem som sitter bekvämt i den Brysselbubbla som vi alla bör lämna – intresserar mig inte nu.
Framför allt intresserar en sådan diskussion inte medborgarna. Ni, när ni håller möten i era länder, har
ni någonsin fått en fråga om maktbalansen mellan rådet, kommissionen och parlamentet? Aldrig, aldrig
har jag fått en sådan fråga, eftersom det är en typisk Brysseldebatt, som inte intresserar någon
utanför Brysselbubblan. Så vi bör inte föra den debatten.
Det kommer en dag, det är jag säker på, när fördragen måste ändras för att det finns en samlad vilja
att göra det. Den samlade viljan finns inte i dag.
För att ge form åt denna samlade vilja behöver vi en riktig och ärlig debatt om Europa och vad
medborgarna förväntar sig av EU.
Detta seriösa samtal är inte något som vi bör ha bara i Rom eller bara vid våra många toppmöten eller
våra talrika debatter här. Detta samtal bör föras i städer och regioner i hela Europa. Tillsammans med
er, ärade ledamöter av detta parlament, och tillsammans med medlemsländerna, kommer vi att
anordna en serie debatter om Europas framtid. Varje röst, hur svag den än är, även de som knappt
hörs, bör höras.
Medborgarna ska berätta vad de förväntar sig av EU. De kommer antagligen att uttrycka sina tvivel,
sina frågor, men också sina förhoppningar. Då är det vår sak att svara. Att ni läser vitboken, och jag
uppmanar er att läsa den, även inledningen och argumenten för och emot, kommer att hjälpa oss att
formulera rätt lösningar.
Kommissionen kommer att bidra ytterligare under de kommande månaderna med ett antal
diskussionsunderlag och mer precisa förslag om vissa av de stora möjligheter och utmaningar som
ligger framför oss.
Vi kommer att lägga fram idéer om en förstärkning av EU:s sociala dimension – en debatt som jag
anser har avgörande betydelse och som jag kommer att ägna all min uppmärksamhet åt. Det är inte
många i denna kammare som applåderar när vi talar om det sociala Europa – ni borde skämmas! För
det sociala Europa är en nyckelfråga för de kommande årtiondena. Vi kommer att lägga fram våra
idéer om att fördjupa den ekonomiska och monetära unionen, särskilt om vilka mekanismer som
införts för att förbättra den mycket nödvändiga samordningen av den ekonomiska politiken. Vi kommer
att ge vår syn på hur man tar vara på globaliseringens möjligheter. Vi kommer också att lägga fram
våra idéer om framtiden för EU:s försvar och framtiden för EU:s finanser.
När det gäller försvar är det klart att länderna i Europa bör öka sina försvarsbudgetar. Men den globala
stabiliteten är inte bara beroende av försvarsutgifterna. Den globala, internationella stabiliteten beror
också på anslagen till utvecklingsbistånd och finansieringen av kampen mot klimatförändringar. Att
minska anslagen till utvecklingsbistånd, ifrågasätta våra och andras åtaganden, i frågor som gäller
klimatförändringar – jag talar om COP 21 – skadar den globala stabiliteten allvarligt. EU måste och
måste fortsätta att framhålla detta. Stabilitet är inte bara en fråga om arméer utan även en fråga om
att låta dem som hamnat efter komma ikapp. Stabilitet är försvarsutgifter, men inte bara
försvarsutgifter, det är också utvecklingsbistånd och kamp mot klimatförändringen.
Detta parlament har tittat närmare på alla dessa frågor, och vi ser fram emot ett fortsatt samarbete
med er – och framför allt med föredragandena som just har sett sina betänkanden antas.
Jag återkommer till er i september för mitt tal om tillståndet i unionen, där jag kommer att utveckla
dessa idéer vidare, men först efter att ha lyssnat på andra.
Sedan skulle jag vilja att Europeiska rådet i december lägger fram preliminära riktlinjer för en process
som så småningom mynnar ut i 2019 års val till Europaparlamentet.
2019 möter vi den allmänna rösträtten i EU-valet. Detta kommer främst att handla om förklaringar.
Förklaringar av de politiska krafterna, det vill säga de politiska grupperna, som var och en bör förklara
hur de ser Europa år 2025 och därefter. Och jag vill den demokratiska process som inleddes 2014 ska
fortsätta. Vad jag menar med det är att 2019 bör de europeiska politiska partierna låta väljarna välja
mellan olika kandidater, något som är nödvändigt för att den europeiska demokratin ska fungera och
förbli trovärdig. Vi får inte under 2019 avstå från allt som vi uppnådde 2014.
EU:s medborgare bör få välja vem nästa kommissionsordförande ska vara. Medborgarna bör välja, inte
regeringsmaskineriet. Jag kommer inte att kandidera för en andra mandatperiod, och det sade jag ju
från första början. Men tro mig, jag är inte trött och har inte slut på idéer. Tvärtom. Och det ska ni få
se.
*
Herr talman, Europa reste sig ur andra världskrigets aska för att göra det omöjliga: få slut på den
ständiga europeiska tragedin som tvingat folken och deras ledare att välja mellan krig och fred. Fyrtio
krig och militära konflikter rasar i dag runt om i världen, men inte en enda på EU:s mark.
På avstånd, sett från andra världsdelar, ser Europa fortfarande underbart ut. Att ha återförenat en
kontinent – att få slut på efterkrigstidens diktat som ville ha Europa för all framtid kluvet i två block,
har skapat en oas av stabilitet, välstånd och jämlikhet som hela världen applåderat. Mycket ofta får jag
intrycket att andra beundrar oss fast vi tycker illa om oss själva.
Men detta Europa som jag har beskrivit är inte något självklart. Europa har alltid varit och är ännu i
dag ett medvetet val som måste försvaras mot strömmar och motvind, mot angrepp från personer som
inte vill förstå historien.
Och de val vi gör i dag, i morgon, om två år, fram till 2025, måste träffas i ljuset av en fullständig
förståelse av konsekvenserna, inte bara för oss utan för kommande släktled. För vi kommer att dömas
inte efter vad vi ärvt utan efter vad vi lämnar efter oss.
Våra medborgare säger ofta att vi måste göra saker och ting annorlunda. Ja, vi är redo. Men allt måste
inte förändras.
Vi bör sträva efter att bättre förstå de svårigheter och möjligheter som en korrekt tillämpning av
subsidiaritetsprincipen ger oss – något som inte bör ersätta solidariteten som bör förbli den vägledande
principen för alla våra åtgärder på europeisk och nationell nivå. När jag lyssnar på dem som försvarar
subsidiaritetsprincipen, får jag ofta intrycket att de inte vill tala om solidaritet, så de talar om
subsidiaritet i stället. Vi behöver veta exakt var subsidiaritet innebär.
Vi har inte rätt att vara, hur ska jag uttrycka det, patriotiska mot andra. Tjugohundratalets patriotism
är tvådimensionell: en lycklig patriotism, accepterad och acceptabel inåt, en form av solidaritet som är
patriotismens fortsättning utåt. Detta är de värden som fortfarande binder oss samman: fred,
demokrati och solidaritet, rättsstatsprincipen – ofta hotad – som en grund som hjälper oss att bygga
ett rättvisare samhälle, lika värdighet för alla människor och en fri och oberoende press. Se vad som
händer i Turkiet, där tyska journalister fängslas utan någon motivering, endast på grund av att de sade
vad som måste sägas. Dessa värderingar omfattar även att ta avstånd från intolerans mot dem som är
annorlunda men inte mindre värda än vad vi är.
Vi kan inte låta de människor som försvarar dessa värderingar – som jag önskar vore allomfattande –
överröstas av högljudda nationalistiska slagord som använder patriotism som ett slagträ mot andra.
Patriotism är inte patriotism när den vänds mot andra.
Europa måste fortsätta att vara den positiva kraft i världen som vi är i dag. Vårt samhälle, våra
europeiska samhällen, bygger på öppenhet. Vi bör vara stoltare över det.
Andra delar av världen föredrar att sluta leden och rikta blickarna inåt. Isolationism gör alarmerande
framryckningar i hela världen. Men en sådan inställning, en sådana isolationism, ligger inte för oss och
ligger inte i vårt intresse.
Demokrati, den fullständiga demokratin, är en europeisk skapelse och vi kommer att försvara den
överallt och med all vår kraft.
Så låt oss ha det mod, det tålamod och den beslutsamhet som långa färder och höga ambitioner
kräver.
EU fortsätter att vara en hög ambition, en ambition som har en mycket lång färd bakom och framför
sig.
Det finns många vägar vi nu kan ta, några skadligare, några mer lovande för framtiden än andra.
Vad vi än väljer vilar Europas framtid med 27 i våra händer.
I våra händer, ja. Men det är först och främst en fråga för hjärtat. Och en fråga om de värderingar som
skänker sann mening åt de europeiska länderna.
Jag reciterar inte en europeisk dikt.
Jag beskriver en kontinental nödvändighet.
Tack för er uppmärksamhet.
SPEECH/17/424