Här berättar jag lite mer om hur vi kritiska föräldrar uppfattar ”Ledaren i Mig” (LiM) och vad vi är oroliga för. Jag tar också upp något om det märkliga med kostnaderna för programmet och omständigheterna kring dess införande. Jag har lagt lite bilder sist. Den första instinkten när jag satte mig in i vad LiM innebar var att försöka byta skola åt mitt barn. Men skolans rektors chef på utbildningsförvaltningen i Stockholm har sagt att detta är ett program som förmodligen kommer införas på fler kommunala skolor i Stockholm och i Sverige (än så länge är det bara 8 i landet). Vi som är missnöjda och oroliga kan inte gärna dra upp våra barn ur den miljö och det kompisgäng de har för en osäker framtid på en annan kommunal skola, som kanske byter rektor och ideologisk inriktning efter ett halvår. Vi bor i en gynnad stadsdel, många av oss kritiska föräldrar har tiden och kunskapen som krävs för att kunna engagera oss, och vi har självförtroende nog att driva en fråga för såväl våra barn som andras. Det är klart att vi måste protestera – om inte annat för att försöka hindra att detta program sprider sig! Programmets innehåll och föräldrars oro Programmet bygger på boken ”The 7 Habits of Highly Effective People” skriven av Stephen R. Covey. Grunden är ”de sju vanorna” (inklippta nedan). Vanorna ska läras in i en viss given ordning och är starkt normativa. Betoningen ligger på individens ansvar och förmåga att välja. Barnen lär sig också att de ska välja sina känslor och sitt mående – negativa känslor som t.ex. ilska ska kontrolleras och man ska välja att vara glad. Skolans rektor hävdar att detta är detta är ett missförstånd. Att vissa lärare lär ut programmet fel och att vi föräldrar tolkar det fel. Det är konstigt eftersom det på flera ställen i skolan finns nygjorda målningar på väggarna där det tydligt står att man väljer hur man mår, det finns också i rektorns ppt (se nedan) och det är mycket tydligt i boken som programmet bygger på. Individens ansvar kombineras i vissa fall med grupptryck. I en tvåa har de genomgångar av veckans ”sociala mål” då varje barn inför klassen ska berätta om det lyckats med målet eller inte. Om inte alla lyckats får hela klassen ha samma mål en vecka till (i tre veckor var målet att inte svära eller säga typ ”dumma” boll – alternativa förslag till hur man kunde visa sin ilska gavs inte). Programmet är också tydligt inriktat på att barnen ska bli produktiva och framgångsrika. De får lära sig att schemalägga sin tid, de ska visualisera sig själva som vinnare etc. Uppmuntran till kritiskt tänkande verkar inte existera. Barnen får lära sig att det är ”dåligt” att vara reaktiv samt att de inte ska lägga energi på sådant de inte kan påverka. För mig och för flera andra föräldrar stämmer inte det programmet lär ut med de värderingar vi har i våra familjer. Hemma får mitt barn lära sig att alla inte har samma förutsättningar, och att en förståelse för detta är grundläggande både i samspelet med andra och i synen på världen. Vi försöker uppmuntra vår dotter att berätta hur hon känner, särskilt om hon är ledsen eller arg, eftersom vi tror att det är en grund för att hon ska må bra, och vår relation till henne god. Hemma strävar vi efter att låta våra barn vara ”barn” så långt som möjligt, att de ska få tid som inte är strikt planerad och styrd mot ett mål. Vi försöker förmedla till våra barn att de duger, och är värda kärlek, som de är - oavsett prestation. Hemma säger vi att det är bra att reagera och förhålla sig till andra, och att man alltid ska säga ifrån när man tycker att något är fel även om man inte kan påverka så att det blir en synlig och direkt effekt. Förutom att jag tycker att det som lärs ut i programmet är obehagligt, så skapar de två motstridiga idealen, från skolan respektive föräldrarna (i de fall de är kritiska), en konflikt hos barnet. Vi är flera föräldrar som med sorg märkt att våra barn inte längre vill berätta för oss om vad som händer i skolan eftersom de tycker det är jobbigt att vi blir arga, ledsna eller börjar en föreläsning om hur vi tycker att man kan se på en sådan sak som t.ex. att vara ”proaktiv”. Barnen blir satta i en jobbig situation. Och vi föräldrar också – vi kan inte låtsas som ingenting eftersom vi tycker att barnen lär sig tokigheter. Vi upplever att programmet är starkt normativt på ett sätt som inte kan sägas överensstämma med skolans värdegrund så som den anges i skollagen och läroplanen där såväl individers olika förutsättningar, respekt för barnet, samt kritiskt tänkande betonas. Dessutom kan man frågas sig hur programmet förhåller sig till skolans kunskapsrelaterade mål? Vi har inte fått klart för oss hur mycket lektionstid som läggs på detta, det sägs av rektorn att det inte sker på bekostnad av något annat, men om barnen ägnar sig åt att lära sig vara ”proaktiva” och visualisera sig själva som vinnare, eller bekänna hur de lyckas med sina mål så får man anta att det tar åtminstone en viss tid. I en tvåa har de t.ex. inte haft ordinarie SO-lektioner på hela terminen eftersom de har pratat om ”vanorna”. Ekonomin och införandet av LiM LiM är relativt dyrt – 600 000 i inköp samt en mindre, men löpande, kostnad under tre år. Till det kommer den kostnad i tid eller vikariekostnader som är följden av att skolans personal (ca. 100 personer) gått en kurs i fem dagar. Skolans rektor anger att han trodde att skolan skulle få ”stipendier” för programmet men att så inte blivit fallet. Skolan kommer därför gå back 600 000 innevarande år på grund av LiM. I vanliga fall bör inköp av den här storleken konkurrensutsättas enligt lagen om offentlig upphandling. Av ett protokoll från skolans ledningsgrupp framgår att rektorn ansåg att det inte fanns likvärdiga program och att någon offentlig upphandling därför inte behövde göras. Till detta om kostnaderna kan läggas att skolan skar ned kraftigt på personal i våras samt att en gryta varit trasig hela hösten och att skolan nu blir tvungen att ta ett lån för att köpa en ny gryta. Historien med grytan har gjort att en del barn ibland inte fått mat/tillräckligt med mat. Enligt avtalet mellan skolan och företaget Radical Change Sweden förbinder sig skolan att bidra till företagets marknadsföring genom att delta i ”ledarskapsdagar” och låta företaget spela in en film på skolan. Skolans rektor har redan föreläst i företagets regi. Man kan fråga sig om det är rimligt att en kommunal verksamhet går privata företags ärenden på detta sätt? Och vad har vi föräldrar att rätta oss efter när skolplikt råder men våra barn används i reklamsyfte? Programmet kan knappast sägas ha införts efter väl avvägt beslut. Den nya rektorn tillträdde i maj/juni 2012, i början av september samma år tas beslut i ledningsgruppen om att programmet ska köpas in och i februari 2013 gick alla lärarna på LiM-kurs. Skolan var vid den tidpunkt då den nye rektorn tillträdde inte problematisk vad gällde studieresultat eller elevernas trygghet. Det framstår inte som att man gjort någon analys av vad det var just Matteusskolan kunde tänkas behöva för att bli en bättre skola. Med tanke på skolans bästa är det svårt att förstå vad som motiverade detta snabba och dyra inköp. Vidare menar vi att införandet av programmet strider mot skollagen då det införts utan samråd med föräldrar och med mycket knapphändig information. Skollagen säger också att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet – det finns ingen sådan när det gäller LiM. Det har inte heller gjorts någon riskbedömning ur ett barnhälsoperspektiv, vilket borde vara fallet då man inför ett program som till en del handlar om att styra barns känslor. Stockholm den 28 oktober 2013 Ylva Sjöstrand (med stöd av många andra föräldrar på Matteusskolan) Nedan följer först en bild på en målning i skolans gympasal och sedan de sju vanorna så som vår rektor presenterar dem. Jag menar att ett barns möjlighet att välja och ta ansvar är begränsad – denna formulering är en stark förenkling som riskerar att lägga alltför stort ansvar och skuld på barnet. Möjligheten att välja måste sättas i relation till det individuella barnets situation och utveckling. Bara formuleringen ”det som är rätt” visar på det normativa i detta program. Jag menar att barn idag utsätts för alltför mycket målstyrning och planerad tid. Alla barn mår kanske inte bra av se på tillvaron i termer av måluppfyllelse. Många barn behöver nog snarare bli bekräftade för den de är just nu, utan krav på motprestation i form av uppfyllt mål. Mindre barn har dessutom svårt att planera för framtiden – jag tror varken att det är möjligt eller önskvärt att försöka ändra på det. För denna vana gäller samma som för vana 2. Varför ska barn i lågstadiet schemalägga sin tid mer än de redan nu tvingas till genom en ofta stressig tillvaro. Vad är det som är ”det viktigaste” – är det alltid samma för alla och är det så lätt för ett barn att veta vad som är viktigast för dom. Vana 4, 5 och 6 är samarbetsvanorna. De kan tyckas goda eller harmlösa. Man kan dock notera att de ska komma efter de individuella vanorna och att de är utformade i jag-form. I LiM finns inget ”vi”, samarbetet är ett medel och inte ett mål. Här gäller samma kritik som för vana 4. Om man inte misstänkt att samarbetet är ett medel och inte ett mål tidigare så får man det klart för sig vid vana 6. Allt handlar om vad samarbetet kan åstadkomma, inte om vad det är att befinna sig i ett sammanhang och ett samspel med andra. Under den obegripliga rubriken ”Vässa sågen” döljer sig en förnumstig pekpinne om hur man ska leva sitt liv. Kanske inte alltför upprörande men när man vet att barnen får göra stenciler om vilken frukost som är bra m.m. kan man undra över hur mycket skolan generellt ska lägga sig i barnens fritid.