Minnen från min skoltid i Pauträsk.pdf

MINNEN FRÅN MIN SKOLTID I PAUTRÄSK 1949 - 1955
Lärare som gjort intryck på gott och ont. Mest på gott
När jag började skolan 1949 fick jag Alfrida Stenvall som lärare. Jag tror att det var hennes näst sista
år innan hon gick i pension. Vi hade stor respekt för henne, eller snarare var vi kanske lite rädda för
henne. Hon lyckades på grund av sin kunskap och erfarenhet lära alla ettor läsa. Hon var nog urtypen
för småskollärarinna på den tiden.
Anna-Greta Wollberg, folkskollärarinna, tjänstgjorde länge i Pauträsk och hade oftast klass 3-4
Hon var mycket omtyckt av elever och föräldrar. Hon var särskilt bra på att undervisa i engelska. På
den tiden var det inte alla mellanstadielärare som hade kompetens för att undervisa i engelska. Osäkra
lärare fick ta hjälp av skolradions lektioner. Hon fick lov att högläsa Sotarpojken för varje ny klass hon
fick, då barnen visste att hon inte kunde hålla sig från att gråta när hon läste Sotarpojken.
Magister Carstedt var en man som visste att sätta sig i respekt. Man fick absolut inte säga du till
honom. Det var bara, vad jag vet, en elev som kom undan med det och det var Sune Jaktlund. En
lunchrast hörde jag magister Carstedt förmana Sune. Han sa: ”Du får inte säga du till mig. Du måste
säga magistern eller Carstedt, har du förstått?”
Ja, sa Sune. ”Men hördudu Carstedt …”
Nu insåg nog Carstedt att han måste ge upp.
Claesson hette en nyexaminerad folkskollärare från Göteborg som fick sin första tjänst i Pauträsk. Han
var nog 23 - 24 år när han kom. Han var min klasslärare i årskurs 5.
Han bodde i lärarbostaden och var inte så erfaren när det gällde matlagning och bakning. Han gav sig
dock på det mesta och frågade ofta min mamma till råds. En södagskväll kom han över till oss och
frågade mamma vad han kunde ha gjort för fel när vetelängderna blev stenhårda. Mamma bad honom
berätta hur han gjorde.
Jo, sa han, jag hade haft inne plåten i ugnen i 4-5 minuter när jag insåg att jag skulle bli sen till
kapellet, så jag tog ut plåten och gräddade färdigt när jag kom hem.
Vi provocerade ofta Claesson, för vi tyckte det var roligt att se honom arg. När han blev riktigt arg
sprang han ut till vedbacken och sågade ett par klabbar. Sedan kom han in, lugn som om ingenting
hade hänt. Han hade oss också i träslöjd, i en lokal i centrum av byn. Dit kom han en gång på en
nyinköpt motorcykel. När han skulle åka därifrån ville inte motorcykeln starta. Det var någon som
hade pluggat igen avgasröret med en potatis.
Nästa spratt gick lite för långt. Någon hade blockerat dörren till virkesförrådet. Det visade sig senare,
om jag nu minns rätt, att det var Torbjörn Nordström. Jag hörde ett våldsamt bankande från
virkesförrådet och gick dit och tog bort blockeringen.
Claesson kom utrusande, alldeles sjövild, och kastade en hovtång efter mig, men missade. Sedan fick
han grepp om mitt skjortbröst och slet sönder min skjorta.
När jag kom hem smög jag ner i tvättstugan och bytte skjorta, men sa ingenting till mamma. Jag tyckte
det var förargligt.
När vi skulle till att äta middag kom Claesson för att be om ursäkt. Han sa också att han ville betala
skjortan. Då sa min mamma:”Bry dig inte om det. Har han inte gjort nåt dumt den här gången lär han
väl göra det nån annan gång. Sätt dig och ät i stället, vi skulle precis äta middag.”
Alla pojkar i 5-6an blev väldigt tagna av vad som hade hänt, och vad jag minns blev Claesson inte
utsatt för något mer spratt.