Janne Larsson - 2000
Janne Larsson vid ett fönsterbord med utsikt över Sergels Torg i Stockholm. Med samma fågelperspektiv kopplat till ett jordnära synsätt granskar han utvecklingen inom psykiatrin. Foto: Anna Böhlmark Janne Larsson, matteläraren som blev psykiatrins störste kritiker Janne Larsson är en av Sveriges mest kända kritiker av psykiatrin. Han är särskilt kritisk till den ensidiga medikamentella behandlingen av oroliga barn som trendmässigt ges diagnosen ADHD. Han har också bidragit till förändringar som kan bidra till större öppenhet mellan myndigheter och den enskilde medborgaren. 2000-Talets Vetenskaps Anna Böhlmark har träffat honom. J anne Larsson är högstadielärare i matematik. Men det är inte därför som 2000-Talets Vetenskap träffar honom. Det är hans intresse för medicineringen av barn med ADHD som väckt vårt intresse. Janne Larsson började intressera sig för detta samtidigt som de första läkemedlen mot denna beteendestörning började skrivas ut i Sverige. Som mattelärare på högstadiet har han på sin lediga tid grävt i psykiatrin de senaste tjugo åren. Intresset intensifierades speciellt under åren 1995–96 då trenden från USA att diagnostisera barn kom till Sverige och man började skriva ut dessa läkemedel även här. Förskrivningen skedde med samma argument som användes i USA men med viss eftersläpning. – Bakom dessa trender som kom till Sverige låg ekonomiska intressen från de stora läkemedelsbolagen, säger Janne Larsson. Kopplingarna mellan Läkemedelsverket och läkemedelsindustrin är mångfacetterade. Vad många kanske inte vet är att 6 Läkemedelsverket finansieras av läkemedelsbolagen och därför måste fungera som ett företag för sin egen överlevnads skull. Janne Larsson är unik, eftersom han har lyckats få ut offentliga handlingar som Läkemedelsverket nekat att lämna ut, men som de senare blivit tvungna att dela med sig av efter domstolsbeslut. Dessa handlingar har gett Janne Larsson djupa insikter om olika läkemedelsbiverkningar (i vissa fall även dödsfall), som läkare ofta inte informerar patienter om. Många privatpersoner har genom åren tackat honom för de insatser han har gjort genom att föra ut denna kunskap i ljuset. Några av dessa är föräldrar till barn som avlidit till följd av behandlingen av ADHD. Kraftigt ökad förskrivning av läkemedel mot ADHD Begreppet ADHD är enligt Janne Larsson bara påhittat. Alla utredningar som görs ger sken av att ge en diagnos av en gedigen medicinsk sjukdom. Han anser att ADHD egentligen är ett beteende. Man bör inte ge medicin mot ett beteende. Det är enligt honom inte för barnets skull som man skriver ut mediciner mot ADHD. Man använder mediciner för att tillfälligt sopa ett problem under mattan. Ett problem som kan ha många bakomliggande orsaker. Förra året fick 19 000 barn i Sverige medicin mot ADHD – en ökning med 20 gånger på tio år. Med den ökningen är Sverige sannolikt det land i världen som ökat den medikamentella behandlingen mest. Ökningen kom till stånd efter att Sverige haft en lång tradition av att inte skriva ut psykofarmaka till barn. Begreppet ADHD i Sverige och dess påföljande ökning har marknadsförts av en liten grupp psykiatriker med kopplingar till Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och läkemedelsindustrin. Janne Larsson kallar diagnosen lite ironiskt för slasktrattsdiagnos: allt som är oönskat kastas in i begreppet ADHD. Han finner ingen annan orsak till att ge diagnosen ADHD än att vilja sälja och lösa problem på ett enkelt sätt: med ett piller. Om inte ADHD hade funnits som enkel diagnos hade man funnit orsaken i andra faktorer såsom kost, tillvägagångssätt vid undervisning i skolan, miljöoch omgivningsfaktorer, sociala förhållanden eller familjesituation. Man bryr sig inte om att ta reda på den verkliga orsaken till problemet och hittar följaktligen ingen verklig lösning. Man 2000-Talets Vetenskap 4/2010 säger att ADHD är ett kroniskt, medicinskt fel i hjärnan, vilket i Janne Larssons värld är den yttersta kränkningen av ett barn. Om man kan bevisa hjärnskadan vore det en sak, men i inget av fallen vid diagnoser av ADHD sker en sådan undersökning. Man säger alltså att felet sitter inne i personen, medan det i själva verket finns att hitta utanför denne. Attentions kunskapsråd levererar I Sverige har en liten krets psykiatriker, med Björn Kadesjö (vetenskapligt råd vid socialstyrelsen) i spetsen, gett ut en bok som ligger till grund för utvecklingen av begreppet ADHD i Sverige. Bland författarna i boken märks professorn i psykiatri Christoffer Gillberg och Anneli von Knorring, vetenskapligt råd vid Läkemedelsverket. 1999 startade man patientföreningen Attention som från början finansierades med pengar från en stiftelse där Christoffer Gillberg var ordförande. Föreningen sponsras även av läkemedelsföretaget Eli Lilly, som under åren 2004–2005 bidrog med en miljon kronor. Samma personer som skrivit boken har format ett kunskapsråd (liknande en expertgrupp för ADHD). Samtidigt står samma personer för råden till Läkemedelsverket och Socialstyrelsen och gör studier åt läkemedelsindustrin. Patientföreningen har flera roller, varav en är att förmedla patienter till media, som alla berättar att de blivit hjälpta av pillren. Så fort någon kritiserar ADHD-industrin dyker patientföreningen upp och kritiken skildras då som en kränkning av de stackars patienter som behöver dessa mediciner. Kunskapsrådet får stort utrymme i media, speciellt då de kan välja ”rätt” patienter som kan berätta om sina behandlingar. Föreningen Attention har aldrig tagit upp fall med personer som har haft biverkningar av mediciner mot ADHD. I Sverige finns, såvitt Janne Larsson vet, idag ingen patientförening som tar upp negativa biverkningar av ADHD-mediciner. Något annat som förbryllar och ger en något felvinklad bild av begreppet ADHD i media är problemet med långa köer. Läkemedelsindustrin säger att det är långa köer fanns en stapel som visade att 600 000 svenskar led av DAMP. Året efter var stapeln helt borta. Janne Larsson skrev till Hjärnfonden och undrade hur det kom sig att stapeln för DAMP försvunnit och fick till svar att det inte längre finns vetenskapliga bevis för DAMP. Om liknande statistik hade funnits för diabetes hade nog många höjt på ögonbrynen. Slutsatsen man kan dra av detta är att fenomenet DAMP bara var en trend. Man kan nu fråga sig hur länge fenomenet ADHD kommer att hålla i sig? Kommer även ADHD att försvinna inom tju- I Sverige finns, såvitt Janne Larsson vet, idag ingen patientförening som tar upp negativa biverkningar av ADHD-mediciner. för att få behandling. Samlar man ihop artiklarna om ADHD inom svenska medier, så handlar den största andelen artiklar om långa köer. Det är fråga om en snabbare väg till pillret. Man säger att det är långa köer för utredning och behandling, vilket Janne Larsson menar att det bevisligen inte är om man tittar på statistiken: de senaste två åren har diagnoserna av ADHD fördubblats. Statistiken som försvann ADHD existerade inte för tjugo år sedan. Före ADHD fanns DAMP. Nu har nästan ingen DAMP längre – kan det vara en sjukdomstrend? År 2001 sammanställde Hjärnfonden en statistisk undersökning över hjärnskador och hjärnrelaterade sjukdomar. Där go års tid och kanske ersättas med ett nytt begrepp? Kopplingen mellan myndigheter och läkemedelsindustri Janne Larsson specialiserade sig på att begära ut handlingar med stöd av tryckfrihetsförordningen, som bevisar kopplingen mellan myndigheter, läkemedelsindustri och konsulter som jobbar på båda sidor. Flera av handlingarna innehåller bedömningar om skadeverkningar som Läkemedelsverket gjort. Då han i flera fall nekades att få ut de allmänna handlingar som han begärde från Läkemedelverket, tog han fallet till domstol. Han fick där rätt i runt tio fall. Från Läkemedelverkets sida har man argumenterat för att det kan skada läkemedelsindustrins ekonomiska Janne Larsson har nästan alltid rätt! Janne Larsson har ofta varit tidigt ute i debatten i sin kritik av användingen av psykiatriska droger. Och påfallande ofta har det visat sig att han haft rätt i sin kritik. Senast bekräftades detta i fallet med AstraZeneca. Företaget hade i USA hamnat i en besvärlig rättslig tvist med stora skadeståndskrav efter allvarliga biverkningar av deras läkemedel Seroquel. Seroquel är ett psykofarmaka som främst är avsett att användas vid schizofreni och depression. Men biverkningarna är många och ibland svåra. Därför hade 22 000 amerikanska patienter stämt AstraZeneca bland annat för att man ansett att Seroquel gjort att användarna utvecklat diabetes. I mitten av augusti 2010 2000-Talets Vetenskap 4/2010 meddelade företaget att man hade nått en förlikning med 17 500 patienter. Den summa som AstraZeneca kommit överens om att betala uppgår till nästan 200 miljoner dollar, det vill säga 1,3 miljarder kronor. Från företagets sida vet man inte om detta är slutet, eftersom det kan finnas fler stämningar som väntar på att lämnas in. I förlikningsprocessen förbinder sig både patienter och företag att hemligstämpla alla specifika uppgifter, vilket gör att medlet fortsatt kan säljas. Janne Larssons faktaspäckade hemsida har adressen: www.jannel.se 7 Janne Larsson håller en fast hand över utvecklingen inom psykiatrin. Foto: Anna Böhlmark intresssen om vissa handlingar blev kända. Tack vare Janne Larssons kamp för att få tillgång till dessa offentliga handlingar har domstolen ändrat denna sekretess så att när någon i fortsättningen begär liknande handlingar blir Läkemedelsverket tvunget att lämna ut papperen. EU-samarbetet har inneburit att de respektive läkemedelsverken numera gör gemensamma bedömningar inom läkemedelsområdet. Huvudlandet för bedömning av läkemedlet Strattera är England. Janne Larsson begärde att få ut handlingar om Strattera genom det svenska Läkemedelsverket, men blev nekad med argumentet att det skulle bryta utrikessekretessen, då det handlade om Sveriges relationer med andra länder. Domstolen gav Janne Larsson rätt även i detta fall och handlingarna från England om allvarliga skador och dödsfall orsakade av Strattera kom till hans kännedom. Dessa uppgifter var inte allmänt kända tidigare. Janne Larsson skrev även till det brittiska läkemedelverket för att fråga om en sammanställning av dödsfall från samma 8 psykofarmaka. De svarade att de inte hade handlingar om detta. Efter denna händelse blev Janne Larsson svartlistad av den engelska myndigheten. Larsson förklarar detta med att England, till skillnad från Sverige, inte har någon tradition med offentliga handlingar. I England lämnar man normalt sett inte ut någonting till en medborgare. De betraktar handlingarna som myndigheternas och industrins ägodelar. Om sådana handlingar blir offentliga, så betraktas det av läkemedelsindustrin som en skandal. Myndigheterna i Sverige har ändrat sin attityd och praxis tack vare de domstolsbeslut som Janne Larsson drivit fram. Vad som tidigare var konfidentiellt kan nu komma ut i ljuset. Han jobbar privat med att sprida de handlingar han fått ut och de sammanställningar han gjort av resultaten. Genom att skriva debattartiklar riktade till politiker och myndigheter i svenska dagstidningar vill han dela med sig av de kunskaper han har tillskansat sig. Allt material lägger han också ut på sin egen hemsida. På så vis hoppas han kunna öppna ögo- nen hos allmänheten och ge denna ökad kunskap om Läkemedelsverket och industrin. Ibland händer det att han får ut handlingar där det fattas uppföljning av informationen. Man tycker att berörda borde ha följt upp och utrett ärendet. Även detta är viktigt att visa med stöd av offentlighetsprincipen. Läkemedelsverket – för folket eller industrins bästa? Svenska Läkemedelsverket är helt finansierat av myndighetens kunder, det vill säga från läkemedelsindustrin. Läkemedelsföretagen måste precis som andra företag informera sig om var och hur man kan få en snabb och effektiv behandling på ansökningar. Man kan till och med välja att lämna in ansökningar hos läkemedelsverk i olika länder i Europa, vilka sedan gäller för hela Europa. Svenska Läkemedelsverket måste därför marknadsföra sig själva för att dra till sig kunder. Det vore synnerligen lämpligt om Läkemedelsverket var finansierat med skattemedel. De anställdas främsta uppgift borde vara att arbeta för allmänintresset och folkhälsan. På 1970-talet fanns det patientföreningar som var oberoende och slogs mot nerdrogningar och tvång i psykiatrin. Idag satsar läkemedelsindustrin på patientför- 2000-Talets Vetenskap 4/2010 eningar som stöds av både staten och läkemedelsindustrin. Denna viktuppgång ger i sig upphov till framtida metabol sjukdom. Hotet mot de svenska barnen Många ADHD-patienter skriver tackbrev till Janne Larsson. Även föräldrar till barn som tagit ADHD-läkemedlet Strattera har skrivit och tackat för hans insatser. Föräldrarna till dessa barn, som i några fall avlidit av behandlingen, har inte fått någon som helst information om biverkningar av Strattera. Läkarna som skriver ut medicinen berättar ofta inte om läkemedlets biverkningar. Strattera kan ge maniska reaktioner, ökad självmordsbenägenhet och akatisi – inre tvång och rastlöshet. Enligt Janne Larssons beräkningar har 47 dödsfall från hela världen rapporterats sedan 2003, där barnen använt sig av Strattera. De flesta av dessa var självmord. Nästan inget av dessa barn var deprimerat från början utan depressionen uppkom i flertalet fall i samband med läkemedelsbehandlingen. – Det grymma är att dessa föräldrar till barn som dött eller lider av behandlingar av Strattera, ofta tar på sig skulden för att deras barn inte mår bra, säger Janne Larsson. Hotet mot de svenska barnen är att när de behandlats med detta läkemedel under flera år ökar risken för maniska tillstånd. Med tiden blir effekten sämre och efter hand lyckas de inte tygla sitt beteende. I det läget byts ADHD-diagnosen ut mot bipolär sjukdom, det som tidigare hette manodepressiv sjukdom. Officiellt säger man att 25 procent av barn med ADHD egentligen har bipolärt syndrom. Man säger då att dessa barn fått fel diagnos, även om sanningen är att de blivit bipolära av medicinen. Behandlingen av bipolär sjukdom är ofta neuroleptika. Neuroleptika gavs till patienter på mentalsjukhusen på 1950-talet, då det från början var en typ av kemisk lobotomi. Man fick lugn och ro på avdelningarna. USA:s ledande professor och barnpsykiatriker, Joseph Biederman, har meddelat att 25 procent av ADHD-barnen har bipolär störning och därför bör erhålla denna behandling. Trenden att ge neuroleptika till barn (namnen på dagens psykofarmaka är Zyprexa, Risperdal, Seroquel) har ännu inte på allvar spridit sig till Sverige, men denna process är på gång. Förutom eventuella skador på hjärnan är en av biverkningarna för dessa medel viktuppgång med 20–30 kilo på några månader. En historia om förgiftning Strategin från läkemedelsindustrin är att koppla ihop kritiken mot psykiatrin med religiositet för att få bort uppmärksamheten från vad det egentligen handlar om. Men hur mycket man än marknadsför olika psykofarmaka som medicin, så är det enligt Janne Larsson bara olika grader av förgiftning. Janne Larsson berättar en historia som 2000-Talets Vetenskap 4/2010 packar in barn i samma teoretiska sammanhang i en ålder där de är extremt rörliga och tvingar dem att sitta i en skolbänk stora delar av dagen. Janne Larsson menar att om lärarna ville, skulle uppemot 50 procent av 9–10-åriga pojkar kunna leva upp till en ADHD-diagnos. Därför bör skolan tillgodose barns behov av mer rörelse. Visionen är att diagnosen ADHD ska tas bort helt, samtidigt som Läkemedelsverket ska tjäna allmänintresset. Det skulle slå ut alla kopplingar mellan Läkeme- Hotet mot de svenska barnen är att när de behandladts med detta läkemedel under flera år ökar risken för maniska tillstånd. manar till eftertanke. Två socialarbetare var och hälsade på en patient i Svedala, Skåne. De blev bjudna på kaffe, varefter socialarbetarna blev yra, illamående och fick svårt att gå. En av dem åkte in på sjukhus, där man kunde konstatera att socialarbetaren blivit förgiftad av neuroleptika. Då gav Arbetsmiljöverket ut nya rutiner där socialarbetare på hembesök inte fick bjudas på kaffe. Janne Larsson tog reda på hur stor dos socialarbetarna fått i sig. Det visade sig vara en enda dos som en vanlig patient tar varje dag. Hur stora skador får då inte den patient som tar medicinen år efter år om en socialarbetare blir förgiftad efter bara en dagsdos? En framtidsvision Janne Larsson ser med oro på framtiden. Allt fler barn och tonåringar blir kroniskt sjuka och vänjer sig vid rollen som psykiatrins patienter. Deras liv och tankeverksamhet är totalt kopplat till konsumtionen av industrins läkemedel. Han målar upp en dyster bild av vad som väntar barn och ungdomar med så kallad ADHD–problematik. De hade kunnat leva ett friskt och lyckligt liv om de hade blivit hjälpta i grunden. Janne Larssons vision för Sveriges barn är motsatsen till dagens medikamentella behandling. Den är att sluta ge barnen en slasktrattsdiagnos och istället bemöda sig om att leta efter de verkliga orsakerna till problemen. Att sätta in något som kan vara en långsiktig lösning. Då blir man tvungen att gå den långa vägen. Tittar man på dagens skola är det till exempel uppseendeväckande att man delsverket och läkemedelsindustrin så att myndigheten blir oberoende och gör det den verkligen ska göra, det vill säga arbeta för folkets välmående. I denna ideala värld skulle man öppna upp möjligheten för flera orsaker till problemen och många alternativa lösningar skulle komma upp till ytan. Idag satsar man pengar på psykofarmaka, då många lever på denna industri. Satsade man inte längre på denna industri utan skar bort pengarna, skulle inte lösningen på problemen bli en. Då blir man tvungen att söka flera orsaker till problemen, vilket skulle leda fram till andra lösningar som skulle kunna blomma upp. På så sätt tror Janne Larsson att det är möjligt att vända trenden. Det är viktigt att personer som Janne Larsson finns och får verka, eldsjälar som brinner för att hjälpa andra och som kan få upp ögonen för problem i samhället som både myndigheter och läkemedelsindustri hellre gömmer undan. Han tycker att fler borde begära ut handlingar från myndigheter och utnyttja sin medborgerliga rättighet att påverka besluten. Framförallt är det viktigt att information om läkemedlens biverkningar sprids så att barn och deras föräldrar förstår vad det är de stoppar i munnen. Om vi kan sprida denna information, kanske vi en dag kan bli så starka tillsammans att myndigheterna blir tvungna att hitta alternativa lösningar på problemen. Anna Böhlmark frilansjournalist 9
© Copyright 2024