Nr: 2 juli 2013 Årgång 24 Hjortronbladet VÄLKOMMEN TILL HEMBYGDENS DAG PÅ SUUPALO HEMBYGDSOMRÅDE LÖRDAGEN DEN 27 JULI 2013 PROGRAM SERVERINGEN ÖPPEN 10.00—16.00 11.00 VÄLKOMSTTAL AV ORDFÖRANDE FRILUFTSGUDSTJÄNST AV KOMMINISTER ERIK DOMINICUS 12.00 FÖRELÄSNING OM KVÄNERNA AV GERTRUD MONLUND 14.00 BILDVISNING OIDENTIFIERADE BILDER AV CARL FALCK OCH VIKTOR ELIASSON. ÖVRIGA AKTIVITETER MUSIK PÅ UTESCEN PRO-LOPPIS I LÄKARVILLAN FOTOARKIVET LOTTERI MED FINA VINSTER FISKDAMM FÖR DE YNGSTA De föreningar, hemslöjdare eller andra som önskar plats för visning av egna alster under hembygdens dag, anmäl till Leif telefon 0981–10061 VÄLKOMMEN TILL EN INTRESSANT OCH GIVANDE FÖRELÄSNING OM TORNEDALINGAR AV HENRIK LANTTO LÖRDAGEN DEN 10 AUGUSTI 2013 KL 15.00 PÅ SUUPALO HEMBYGDSOMRÅDE S i da Hjortronbladet 2 Artikeln publicerad i Norrbottens-Kuriren Torsdag 3 mars 1960 Avskrift från ett sparat exemplar av tidningen som tillhandahållits av Dora Isaksson fru till Lage Isaksson vilka var lärare i Vittangi i slutet på 60- talet och början på 70- talet. Med Anders Zorn på lappmässa i Vittangi Hågkomster apropå Zornminnet av kontraktsprost G. Bergfors Med anledning av 100-årsminnet av konstnären Anders Zorns födelse har kontraktsprosten Georg Bergfors i Sollefteå för Norrbottens-Kuriren nedtecknat några hågkomster från ett besök av Zorn i Vittangi år 1912 vid en stor lapphelg på Marjanpäivä. I skildringen tecknas inte bara en intressant minnesbild av den store konstnären, där skymtar också doktor Hjalmar Lundbohm och där ges även en färgrik skildring av en lapphelg i Vittangi kyrka för ett halvt sekel sedan. Prästgårdarna i Lappland har av gammalt betraktats som härbärgen dit färdemannen utan särskild inbjudan kunnat bege sig och räkna med att vara en välkommen gäst, om han far den vägen fram. Vilken äldre reseskildring från Lappland man än bläddrar i talar om den gästvänskap, som i prästgårdarna ägnades även okända främlingar. Linné t.ex. fann detta ”hospitium” - såsom en romare väl skulle ha uttryckt sig - så naturligt, att han i sin "Iter Laponicum" öppenhjärtligt talar om, hur mycket hans självvalda värdfolk "accomoderade" honom. Det skedde tydligen i proportion till den undfägnad, som kostnadsfritt bereddes honom. Traditionen med de öppna prästgårdsdörrarna har länge hållet i sig. Den upphörde väl först i samband i med de snabba färdesätten med bilar och bussar. Men under de relativt sakteliga hästskjutsarnas dagar på de oplogade vintervägarna till de avlägsna kyrkbyarna var det ett högt skattat glädjeämne att få ta emot resande från den stora världen. Det var i många fall en liten ersättning för tidningar och kulturellt umgänge. Omväxling i isoleringen Under den tid, den som nedtecknaren av dessa rader bodde där uppe i de nordligaste Lappmarkerna räknade vi sådana besök till de stora glädjeämnena. De beredde oss omväxling i isoleringen. I vår gästbok finns många namnteckningar av forskare och kunniga män på skilda områden, författare, konstnärer, skolfolk, präster och andra. En kär och ofta sedd gäst var "Tisponenti". Där uppe visste alla vilken som gick under det namnet. Det var Doktor Hjalmar Lundbohm. Lapplands okrönte kung. Han var i många avseenden en stor man, och bland annat en förvandlare av levnadsbetingelserna i det Kiruna han grundat. Skyhögt skilde han sig från allt vad industrichefer hette. Han hyste tydligen den ovanliga uppfattningen att gods och penningar, titlar och hedersposter inte var den avgörande mätaren av människovärdet. Människornas jämbördighet var för honom någonting självklart och odiskutabelt. Klassmotsättningar i samhället var, menade han, en olycka och, en styggelse. Själv tillämpade han i sin livsföring ständigt och osökt jämlikhetens princip, och i hans hem, där alla människor stortrivdes, sökte han att i praktiken omsätta denna grundsats. Vid hans bord satt vid samma måltid bland andra prins Eugen, länets hövding, Albert, Engström (i Strix), en känd författarinna, en lappman från Talma, en bonde och en komminister från Vittangi. Ingen behövde känna sig bortkommen. Baracken blev herdetjäll Det är lätt att förstå, att man satte värde på och gladdes åt besök av en sådan enkel och "gemen" gäst. Även vår mycket primitiva och obekväma prästgård höll han till godo med. Den var ingalunda något idylliskt "herdetjäll" utan till sin begynnelse en barack, som efter att ha varit bostad för arbetare vid Sjangeli koppargruva vid Nr: 2 juli 2013 norska gränsen slutligen hamnade som "pappila" i Vittangt kyrkby. Den utgjordes av en lång, timrad jättelåda med tre tvärväggar som utgjorde avbalkningar mellan de stora rummen. Dessa sträckte sig mellan de bägge långväggarna. Ett litet kyffe till kammare låg innanför förstugan. Alla var genomgångsrum från expeditionen vid ena gaveln till köket intill den andra. Då gästerna övernattade inlogerades de i prästfolkets sovrum, husfolket delade upp sig i övriga utrymmen i huset. Sådana olägenheter hindrade inte att trivseln föreföll vara god. Ingen klagade. Dr Lundbohm hade vid sina besök ofta någon av sina vänner eller anhöriga med sig. En dag meddelade han, att han nästa gång han kom ditut, gärna ville taga konstnären Anders Zorn med sig. Dag och stund kunde han inte lämna besked om. Prästfrun gjorde sina invändningar med tanke på allt som brast i den gamla prästgårdens bekvämligheter. Men detta viftade Lundbohm bort med förklaringen att Anders Zorn kunde finna sig i både den största lyx och den lantligaste enkelhet. Alltså var han välkommen. Efter gudstjänstens slut brukade många av kyrkmenigheten följa prästfolket hem till prästgården. Här ses en sådan skara. Längst t. v. på kortet står den kände rasbiologen professor Herman Lundborg och intill honom artikelförfattaren, dåvarande komminister Georg Bergfors. Längst t. h. står den lappklädda författarinnan Ester Blenda Nordström, som då var nomadlärarinna bland de närstående lapparna. S i da 3 Fint besök på Marjanpäivä Så hände det, att den välkomna bjällerklangen från "bolagsskjutsen" aftonen för Marjanpäivä ljöd från gårdsplanen. Ur risslan reste sig två väldiga vargpälsar, som flyttade sig in ur kylan. Det visade sig vara disponenten och Zorn. Prästfruns tankar flög - på husmödrars vis - ögonblickligen till matbordet, Vad skulle hon duka fram åt så förnäma gäster? Renköttet, fjällsiken och prästens jaktbyte, harar och ripor i rader, allt hängde "djupfryst" i stolpeboden, då inget främmande förebådats till denna dag. Disponenten märkte fruns förlägenhet och tröstade henne: "Zorn tyckte, 'att det verkade anspråksfullt att annonsera sin ankomst, och ingen av oss tänkte på matfrågan. Vi ville bara överraska". "Då får ni också hålla till godo med skaffningen, åtminstone i dag. Överraskningen kommer säkert på er lott", sa prästfrun, sedan hon hänvisat gästerna till deras rum. Sen försvann hon till köket för order givning till hjälpflickan Agata. Zorn åt gröt med förtjusning Prästfrun var ferm och uppslagsrik. Om en liten stund stod en hederlig aftonvard på bordet, som gästerna - tack vare sin dagslånga fasta - påstod vara välsmakande. Måltiden avrundades med en gulvit anrättning i en karott. Konstnären Zorn betraktade med frågande min först rätten, sedan värdinnan: "Jag är så bortkommen i fråga om lappländska delikatesser, att jag måste fråga pastorskan, vad detta är", sa han. ”Frågan är förklarlig”, svarade hon, "Men sorgligt nog är det varken något lappländskt eller någon delikatess, det är nånting så vardagligt som mannagrynsgröt med smörbrunn". "Gröt!" utropade Zorn förtjust; "gröt har ja aldrig fått, sen jag var barn! Det här var verkligen påhittigt!" – "Och hjältemodigt!" stack prästen emellan med. - "Och så blir det upplivande av barndomsminnen", tillade prästfrun. Hon blev röd och het i ansikte av glädje, då Zorn ätit den för sta portionen och bad om mera. Om det var av artighet eller uppriktighet S i da 4 visste hon inte. Nu var främlingskapets is också bruten. Man kände å ömse håll att all uppstyltad högaktningsfullhet saklöst kunde utbytas mot den oförställda enkelheten och hjärtligheten i umgängelsen. Zorn visade sig i all sin rent av ödmjuka anspråkslöshet vara den allra älskvärdaste människa, man kunde möta. Han gjorde efter teet inspektionsfärd genom den gamla spöklika prästgårdslängan och konstaterade försvarlig tillgång på böcker men frånvaro av konstverk. I köket fastnade hans blick emellertid på en färgreproduktion av hans kända tavla "Midsommardans", ett klipp ur en jultidning. _ "Roligt at se Zorns konst representerad i kök så här långt norr om polcirkeln", sa konstnären med låtsad stolthet. Den tog prästfrun genast ur honom med förklaringen: "Jo, se det beror på att här i köket var det en så ful fläck på tapeten, att vi 'måste försöka skyla den med FnågotF vackert. "De sista orden var nog menade som en ursäkt, men Zorns goda skratt visade att ursäktandet var onödigt. Ett livligt färgspel i byn Det här var aftonen före lapparnas stora kyrk helg och marknad under deras vintervistelse i skogslandet. Det var Marjanpäivä (Vårfrudagen) 1912. Alla lappar, som kunde lämna kåta och hjord, samlades då för att övervara gudstjänsterna i sockenkyrkan. Från utbyarna anlände de liksom de fastboende i risslor, från skogarna runt kyrkbyn i pulka eller på skidor, män, kvinnor och barn i bästa helgdagsstass. De brokiga lappdräkterna med de glänsande prydnaderna av silvermässing ger ett särskilt livligt färgspel åt byn under dessa dagar i den ljusnande vårdagsjämningstiden. Tidigt på helgdagsmorgonen kommer lappfamiljer i rader till prästgården. De gör sig ärende av olika slag. Somliga anmäler sig till skrift, andra .vill häm- Hjortronbladet ta en almanacka, andra bara hälsar på. De slår sig ner i rörliga grupper på golvet, där det bäst passar sig, kravlande barn i mjuka pälsar av ofödda ren-kalvars skinn, små dibarn i komsio, en skinnvagga, som modern bär i en rem över axeln, raggiga hundar med brinnande kol till ögon fyller varje befintligt tomrum på golvet. Mängder av piprök från "norska blader", bildar moln i rummet, och lapska ord hoppa i behaglig lekfullhet över deras läppar. Allt detta var som en ny upplevelse för konstnären. Han kunde inte se sig mätt på den färgrika och rörliga tavlan. Matriarkatet är inte långt borta. Den i kåtan rådande moderliga omsorgen om och tålmodigheten med barnen följer med lappfamiljen, var den än uppehåller sig, det må vara i pörte eller kyrka. Livligt under gudstjänsten. Där ute har det ringt till gudstjänst. Till kyrkan beger sig folket i dag i stora grupper. Där bänka sig "lantalaiset" (de bofasta) och ”lappalaiset" (lapparna) om varandra. Denna dag är trängseln i kyrkan större än någonsin annars under det året. Tursamt nog har lapparna ingenting emot att sitta på golvet, där rum finns. De små byltena är lindrigt stillsamma men håller sig i närheten av mor.' Kommer ett kvidande från komsion, bu1tas den till en början ganska hårdhänt mot golvet. Skakas inte barngråten ned på detta sätt, får lillen en tuss med renost eller annat matnyttigt att suga på. Sista resursen är modernäringen. Man kan ibland se en rad mödrar utan spår av förlägenhet i kyrkan - eller var som helst - ge brösten åt sitt lilla barn. Låt vara att stillheten i kyrkan en dag som denna inte är den allra djupaste. Men tro inte därför, att andakt och uppmärksamhet saknas. En gladlynt, lekfull lapphund har lyckats smita in i kyrkan mellan benen på de för dagen anställda hundvakterna på kyrktrappan. Han deltar nu med illa dold glädje i en hinderlöpning som ett par små koltliknande bylten satt igång mellan kyrkdörren och höggolvet. Ingen störes emeller- Nr: 2 juli 2013 tid av slikt ''prassel'', allra minst prästen. Han får stundom höja sin röst och bemöda sig att flyta över de vågor av barnjoller och gli, som höjer och sänker sig bland menigheten. Gudstjänsten sker på finska, ett språk som där längst i norr förstås både av finnbefolkningen och av lapparna. Mitt i detta gående kommande och tassande på mjuka härnskor sitter de vuxna i ett andäktigt lyssnande stillhet, oberörda av allt annat på jorden. De har sina ögon oavvänt riktade mot predikstolen, liksom för att suga åt sig varje ord, som kommer därifrån. Prästgårdsgästerna ha för att få bättre utsikt över kyrkfolket blivit placerade i kyrkvärdsbänken framme i koret, De förstå inte mycket vad prästen säger. De låter hörselsinnet vila och fö1jer dess mera uppmärksamt vad synsinnet rapporterar. Så kommer nattvardsgången, och det ena duklaget avlöser det andra. Först framträder de stillsamma konfirmanderna, sen de vuxna bland lapparna och de bofasta. Lappmödrarna åtföljas av sina småbarn ända fram till altaret. En späd röst frågar tämligen högljutt: "Vad ger prästen?" Den stackarn fick intet svar. Baki knäna på en gammal lapp följer hans trogna, väluppfostrade vallhund, fram till knäfallet och tillbaka i bänken. Solen lyser in genom de höga kyrkfönst- Några finska och lapska konfirmander. Bilden tagen i Vittangi för c:a 50 år sedan. S i da 5 ren och övergjuter männen och kvinnorna där framme med välsignade strålknippen, medan de luta sina huvuden över altarringen. Strålarna glimra i deras glänsande djurpälsar och i de skönfärgade halsdukarna av silke, som ligger över varandra omkring hals o. axlar. Ögat fägnas av det vackra och urkonstnärligt sammansatta färgspelet särskilt i kvinnodräkterna. Dit hör de rödbrokiga huvudbonaderna i form av små runda hättor, utsirade med färgstarka band samt en vit utstående spets, som överskyggar pannan och inramar det brunbrända ansiktet. Till helgdagsstassen räknas också de ripvita skorna och de brokiga vantarna, som dock kan ersättas av stora renskinnshandskar, även dessa om möjligt vita. Konstnären Zorn njöt obeskrivligt av den syn detta säregna fjällfolk denna dag bjudit honom på i templet. Han förklarade, att en lappmarkskyrka aldrig kan bi konstnärligare utsmyckad, inte av den berömdaste mästares hand, än genom de levande bilder som lappfolk i tillbedjan genom sin blotta närvaro pryda det heliga rummet med. När han betraktade dessa människor i templet, där de vördnadsfullt krypa ned i stoftet för sakramentets gåvor med en vördnad, som kan avläsas i deras yttre framträdande, frågade han sig: "Vem har lärt dessa skogens och fjällets barn allt detta savoir vivre i ordets djupaste och vackraste bemärkelse, varuti de ställer oss, s. k. kulturmänniskor långt bakom sig?" Han upprepade efter hemkomsten från kyrkan denna fråga för pastorn, som i allt instämde med honom. Pastorn tillade också inte utan stolthet, att dessa nordliga lappar tillhörde "lappadeln i riket", de voro också de duktigaste i landet, "Det finns hos detta lappfolk", tillade pastorn, "en medfödd grandezza, som aldrig framträder mera storslaget, än när de är samlade till nattvardsfirande. Månne det inte ligger något atavistiskt nedärvt, något av vördnaden och fruktan för seiterna i för länge sen S i da 6 svunna sekel, vilka man ju nalkades med undånigt och höviskt uppträdande". Doktor Lundbohm, som under hela sin lappmarkstid umgåtts förtroligt med fjäl1folket, trodde att lösningen också endels kunde ligga däri, att de hårda snöstormarna på fjällen, som lappen i årtusenden fått kämpa med, slipat bort en hel del kantigheter och ojämnheter, som vi går och bär på - därför att vi aldrig varit utsatta för samma sorts nötning. "Där fick jag ytterligare något att 'tänka på", summerade Zorn ihop intrycken från denna rikt givande kyrkodag. Zorn tecknade sakta och försiktigt. På hemvägen från kyrkan bad mig Zorn försöka få tag i en "ung och välformad lapsk moder med barn", som han kunde få teckna av. Jag visste precis, hur hon skulle se ut för att gillas av Zorn, och kom snart hem med en ung hustru, vilken jag ett år tidigare sammanvigt med en fjällapp. Hennes barn hade jag nyligen döpt. Särskilt svårbedd hade hon inte heller varit, eftersom hon fått veta, att hon kunde bli generöst betalad för besväret. Jag ombads att under sittningen vara närvarande i "ateljén" för att tolka samtalet mellan konstnären och modellen. Jag beundrade hans förmåga att sätta sig in i en helt främmande människas tänkesätt. Om en liten stund var de tu så bekanta med varandra, att de kunde samspråka om vad som helst i familjelivet. Då jag tidigare betraktat Zorns teckningar, hade jag fått den föreställningen, att dessa utförts med stor snabbhet och rörlighet i linjeföringen. Men så visade det sig alls inte vara fallet. Sakta och försiktigt fördes pennan, som inte tilläts göra några oberäknade slängar. Detta krävde tid. Kvinnan visste sig vara väntad hem. Hon frågade mig på lapska, om inte kortet inte snart var färdigt, samt vad jag trodde att hon Hjortronbladet kunde få för sin avbildning. Predikanterna såg inte med gillande på fotografering och dylikt. Zorn anade vad frågan gällde och tog upp ur fickan en redig boll med sedlar, som han bad mig ge henne som avbetalning. Familjen var fattig på renar, och då hustrun helt oförhappandes fick så där mycket pengar på en gång, blev hennes lycka fullkomlig. Hon skulle gott ha kunnat sitta droppstilla som en Buddhabild dagar och veckor för denna förmögenhet. Det blev ett mycket vackert konstverk, som Zorn gav namnet "Lappmoder". Zorn gjorde studieutflykt. Zorn tillhörde tydligen inte det slags människor, som nöjer sig med enbart söndagsbetraktelser. Han visade sig vara en verkligheternas man som intresserade sig för, hur även vardagslivet levdes. Följande dag tog han prästfrun med sig "på en studieutflykt", som han sa. Hon skulle bekanta honom med folket i bygden och tolka hans samtal med människorna. På marknaden i kyrkbyn träffade han Den teckning av en lappkvinna med barn som Anders Zorn utförde i Vittangi prästgård Marie bebådelsedagen 1912. S i da Nr: 2 juli 2013 lappar i pörten, i renhagen, hos handelsmännen och guldsmederna. De ständigt godlynta lapparna beredde honom mycket nöje. Somliga av dem hade redan hämtat dragrenarna från skogen och var nu i färd att i långa raider lämna kyrkbyn för att skingras bland milarna i skogen. De besökte också en lappby och gästade där en av de rikaste renägarna. Detta kunde man inte se på honom. Men det gästabud på de läckraste delikatesser ur renhjorden, som han bjöd på i kåtan, vittnade om att hans renmakt var väldig. Sonen, som var en utmärkt snidare, visade upp sin tillverkning av ben och horn och berättade för den vetgirige dalakonstnären vad alla de olika, återkommande dekormönstren hette och betydde. Nästa dag besöktes en gammal liesmed, en tillverkare av trä1äglar och några andra hantverkare och slöjdare, som grundligt utfrågades i sina fack. Mest imponerade Zorn på väverskorna i byn, ty det förekom inte en enda sak i vävstolens hemligheter, som han inte' visste lika bra som de. Och han kunde ge goda råd, särskilt när det gällde färgvalet i ylleranorna. 7 Sedelbunt i stället för tavla. Då Zorn vid sin avresa framförde sitt tack för gästvänskapen, antydde han, att han gärna ville förära värdinnan en tavla som en ringa lön för alla hennes myckna omsorger och många bestyr för att göra hans besök vid lappmässan så givande som det blivit. Prästfrun tänkte emellertid mindre på sig själv än på de många barnen i arbetsstugan, där en del viktiga inventarier saknades. Prästen tänkte på hedern att ha en Zorn-duk hängande på prästgårdsväggen och viskade ivrigt på finska till prästfrun: "Tag emot tavlan!" Ett sådant erbjudande återkommer aldrig, tänkte han. Men frun befann sig otursamt nog "utom tramphåll" och var oåtkomlig för varningar, Hon fick en bunt sedlar till mattor och filtar i arbetsstugan. Men man kunde nog i Zorns ansikte skönja en min av missräkning över att hans gåva avvisats, låt vara att det skett av de mest osjälviska bevekelsegrunder. Prästens missräkning var emellertid inte att ta miste på. Och det är inte fritt, att den ännu gnager. Ty det fanns närmare till hands liggande möjligheter att reparera bristerna i arbetsstugan. Emellertid kom efter någon tid Zorns utomordentligt förnämliga etsning av prinsessan Margareta med personlig dedikation såsom ett verkligt "tröstepris" till prästfrun. Det utgör en kär och minnesvärd erinran om mötet med den store svenske konstnären en vacker Marjanpäivä för snart 50 år sedan. Anders Zorn (i vargskinnspäls) och disponent Hjalmar Lundbohm flankerar komministerfrun i Vittangi. Porto Styrelsen: Ordförande Vice ordförande Vice sekreterare Kassör Ledamot Ledamot Ledamot Suppleanter: Sekreterare Hedersordförande Revisorer Valberedning PerPer-Olof Sandström Åke Töyrä Ulla Olsson Per Wideholm Lisbet Olofsson Hilkka Lahti Ivan Björkhed (ord. f. bysamfälligheten) Agneta Henriksson Roger Renblom Reeta Kasurinen Ulla Isaksson Solveig Berggren Bertil Rautio (suppl. f. bysamfälligheten) Helge Hansi Ragnar Fängvall AnnaAnna-Greta Rautio (ord. f. bysamfälligheten) Margareta Winman (Suppleant) Lars Berggren (Suppl. f. bysamfälligheten) Lars Berggren Birgitta Ranner Margareta Sandström KUTTAINEN Jag har fått i uppdrag att berätta lite om min födelseby, Kuttainen som tidigare hette Tulinkisuando. Kuttainen är den äldsta byn inom detta område. Bebyggelse fanns redan på 15001600 talet. Det har hittats boplatser runt sjön Vuontisjärvi som är fem-sex tusen år gamla. Dessa boplatser är märkta som fornfynd. Runt byn finns det lämningar efter fångstgropar, dessa användes för att fånga vildren. Den första bofasta som nämns i gamla handlingar är Hindersson som senare tog namnet Kariste. Detta namn förkommer i olika gamla släkter från detta område. Senare kom det en Peder Ersson Cuttainen från Övertorneå trakten och byn byter namn till Kuttainen. Hans dotter gifte sig med Anders Andersson Kuttainen. Man sade om denna Antti ”Ma suuri ja avara ja Kuttasen Anttin tavara”. Antti dog i relativt unga år men hans rika änka gifte sig med Erik Persson Kyrö som kom från Kittilä, Raattamaavaara, senare tog han Raattamaa som sitt efternamn. Kuttasen Anttis son gifte sig med rika Britta Juhosdotter Riska (Idivuoma).Deras son Juho var predikant Juhani Raattamaas far som gifte sig med Anna Juhosdotter Gunnare. Kuttainen har varit en Mottagare Hjortronbladet Medlemsblad för Vittangi Hembygdsförening Sjövägen 89, 98010 Vittangi E-post: [email protected] Hemsida: www.vittangihembygd.se Tel. Suupalo: 0981-10050 Tel. ordförande: 070-2257160 I redaktionen för detta nr: Per-Olof Sandström Per Wideholm Vanja Stjernklev Leif Välitalo Alf Josefsson Ansvarig utgivare: Per-Olof Sandström Layout och redigering: Per Wideholm jordbruksby med kor, får och renar till husbehov. Byn ligger i anslutning till Muonioälven med holmar och stränder med mycket bördig mark. Älven var full med fisk bl.a. lax och i skogarna fanns mycket vilt, detta har säkert ett samband med byns grundande. Numera finns på en av holmarna en mycket framgångsrik fårfarm. Mina barndomsminnen är bl.a. när Vittangi åkarna kom med evakuerade kor som kördes över älven med färja och vidare till sina byar. Muotka från Vittangi köpte mycket skog i området och detta gav byborna arbete med avverkning och hästtransport till vattendrag för flottning. Muotka hade även en såg vid älven där jag fick sommarjobb som brädstaplare. Gunnar och Viktor Muotka var arbetsledare. Vittangi var tätorten, där fanns sjukstugan i Suupalo där jag har varit inlagd som barn och längtat hem. Tandläkaren, Veterinären, Apoteket och mitt första neonljus på Lindkvist Hotell. Korv-Pelle är en som satt spår i mig när han hämtade min häst Lino till slakt, han hade skadat ett bakben som ej kunde åtgärdas enligt Vet. Tillström. Numera är vi Vittangibor och trivs utmärkt i denna vackra by. Här finns basbehov för det som behövs och trevliga människor. Åke Töyrä
© Copyright 2024