1. No category

Ditt liv
ner
Hälsa, kärlek & relatio
”Sorgen
efter Jacob
var bottenlös”
NAMN: Charlotte Alfvin.
ÅLDER: 33 år.
FAMILJ: Mamma, pappa,
två bröder, hunden Elsa
och katten Janne.
BOR: I Stockholm.
GÖR: Egenföretagare,
arbetar med olika projekt med fokus på hälsa.
Fem år. Så lång tid har det gått sedan tsunamin slet
Charlotte Alfvins liv i bitar. I dag har hon äntligen
lyckats bearbeta traumat. AV: Minna Tunberger FOTO: Maria Östlin
”V
i hade lämnat vår
stressiga vardag
hemma i det vintriga
Sverige. Nu stod vi
och blickade ut över
ett oändligt, grönt hav. Vi trodde
att thailändska Khao Lak var
vårt paradis, jag och min älskade
Jacob.
Första morgonen gick vi och
lade oss på stranden. Klockan
halv tio märkte vi hur havet drog
sig undan. Efter en stund skrek
några thailändare: ’We’ve got to
run!’
Jacob sprang på min högra
sida. Det var sista gången jag
skulle få se honom.
Mot mig vällde enorma mängder vatten som pressade mig
framåt med en utomjordisk
kraft. Jag slängdes med huvudet
före mot en husvägg och där
stannade jag, långt under
vattnet. Fick panik, tänkte:
50
’Är det så här jag ska dö?’
I sista sekund kom jag upp
till ytan, fortsatte kämpa bland
vattenmassor, betongväggar
och hustak och så småningom,
när vågen var förbi, följde de
värsta dygnen i mitt liv. Jag fick
se mängder av döda barn och
vuxna, blod och misär. Alla
leriga och nakna som jag själv.
Jag tänkte att jag skulle leta
efter Jacob. Men när jag såg ut
över vattenmassorna tänkte jag:
’Det är ingen idé, han är död.’
Då stängde jag av alla tankar på
honom, de var för smärtsamma.
TRE DYGN UTAN VÅRD
Jag hamnade på ett primitivt
sjukhus där jag fick ligga tre
dagar utan vård. Jag kräktes konstant, hade diarré och feber. Mitt
ena ben var så svullet att jag inte
kunde stödja mig på det. Det
strömmade in tusentals skadade
”
JAG FICK PANIK
OCH TÄNKTE:
’ÄR DET SÅHÄR
JAG SKA DÖ?’
människor. Lika många bars ut
i säckar.
Jag lyckades sedan bli förflyttad
till ett sjukhus i Bankok, för att
efter ett par dagar flygas hem till
Sverige och Karolinska sjukhuset.
Därefter följde fem veckors
intensivvård innan jag blev
utskriven med benet i behåll,
men med en mycket sargad själ.
I samma veva fick jag dödsbeskedet, Jacob var identifierad.
Jag kände en sådan överlevnadsskuld. Som om jag hade överlevt
51
Ditt liv
”Jag kände en överlevnadsskuld.
Som om jag hade överlevt
på hans bekostnad”
bekostnad. Jag tänkte att
» påjaghans
också borde ha dött, att det
var ett misstag att lilla klena jag
hade överlevt den där dunderstarka vågen och inte han.
När som helst på dygnet kunde
jag få panikattacker. En vattenpöl
kunde väcka minnet av vågen. Jag
fick sådan dödsångest att kroppen
gav upp, jag lade mig på golvet
och skrek. I efterhand har jag förstått att jag led av posttraumatisk
stress.
Det var fruktansvärt att leva
med de här attackerna. Jag vågade
inte vara ensam, bodde hos min
mamma i början och sedan en
längre tid hos Jacobs bror och
hans fru. De hjälptes åt att vaka
över mig.
VILLE BARA DÖ
Sorgen efter Jacob var bottenlös,
men min kropp tillät mig inte
känna den mer än korta stunder.
Då gjorde det fysiskt ont i hjärtat.
Jag undrade hur jag någonsin
skulle kunna älska någon annan
lika mycket.
Varje morgon vaknade jag och
trodde att allt var en mardröm.
När jag insåg att det var på riktigt
var det som att få ett knytnävslag
i ansiktet. Allt hade slagits sönder.
Livet, kärleken, framtiden, tryggheten och hoppet. Jag hade ett
aldrig sinande vrål inom mig
som tömde mig på all livskraft
och energi.
Efter tre månader orkade jag
inte längre. Jag lade mig ned
i sängen och ville dö.
Räddningen var när jag fick
numret till Göran.
Han är psykolog och specialiserad på trauman och var den första
som jag vågade öppna upp mig
för. Tillsammans återgick vi till
mina upplevelser. Att jag nästan
dog i vågen, trängseln bland
tusentals skadade och döda och
52
sjukhuspersonalen som inte
kunde hjälpa mig. Och så Jacob
– som inte längre fanns. Allt
detta fasansfulla fick jag nu åter
tänka på.
Göran gick sakta framåt, vi tog
ett minne i taget. Jag var livrädd
innan vi började. Men det märkliga är att rädslan och ångesten
var störst innan minnet kom,
efteråt kände jag ett lugn.
KONTROLL ÖVER LIVET
Efter ett och ett halvt år hade
traumats grepp börjat lossna.
Därmed kunde jag lättare få
tillgång till sorgen över Jacob.
Det var som om ena hälften av
mig var försvunnen, hela min och
Jacobs framtid hade ju ryckts
bort.
Jag sörjde att han inte fick bli
äldre än 27. Alla småsaker som vi
hade tjafsat om kändes oviktiga.
Nu såg jag honom bara för den
fantastiska människa han var. En
människa med ett enormt hjärta
och massor av levnadsglädje.
År två och tre ansträngde jag
mig med hela kroppen för att få
kontroll över mitt liv; började
jobba igen, gick hos min terapeut
två gånger i veckan, mitt ben opererades under flera tillfällen. En
dag orkade jag inte hålla emot
längre. Jag lät alla de hemska minnena skölja över mig. Dödsångesten, sorgen, skräcken – allt det
där som jag hade kämpat för att
hålla ifrån mig, förutom hos Göran i små delar åt gången.
Efteråt kände jag en lätthet inombords. Jag hade äntligen vågat
acceptera mitt öde. Det var efter
den här stunden som läkningsprocessen av min själ kunde börja
på riktigt.
Jag hade sagt att jag aldrig
skulle åka tillbaka till Thailand.
Men för ett år sedan kände jag att
jag inte kunde leva ett liv fyllt av
”
JAG SAKNAR
HONOM SÅ ATT
DET GÖR ONT
”Sorgen efter Jacob var
bottenlös, men min kropp
tillät mig inte känna den
mer än korta stunder”,
berättar Charlotte Alfvin.
rädslor, så jag tog mod till mig
och reste dit.
Det enda jag kunde göra där
var att stanna i nuet. Jag vågade
inte tänka på mina tidigare upplevelser där, eller på om en ny våg
skulle komma.
Det var tillräckligt läskigt att
vistas på den plats där jag hade
förlorat precis allt.
I stället satte jag ned en fot i
taget i sanden, kände Jacobs närvaro. Och kunde för första gången på fyra år känna lycka.
VALDE ATT LEVA
Tidigare hade jag ägnat all min
tid åt att gå igenom det som hade
hänt och oroat mig inför framtiden. Nu kände jag ett slags lugn,
en inre trygghet.
När jag stod där vid havet var
det som om någon sa: ’Du är fri
att välja om du vill ha ett storslaget liv med glädje och kärlek, eller
ett liv med ångest och sorg. Vill
du fortsätta vara ett tsunamioffer
eller vill du leva det bästa liv du
kan – eller ett ännu bättre liv än
tidigare?’ Då valde jag att leva
mitt bästa liv någonsin.
Nu är det drygt fem år sedan
Jacob dog. Jag sörjer inte längre
vår relation, vi var ett par så länge
det kunde vara vi. Men jag sörjer
honom som människa, jag saknar
honom så att det gör ont.
Samtidigt är jag oändligt tacksam över min tid med Jacob och
den kärlek jag fick uppleva med
honom. Det är inte många som
får det under en hel livstid.”
■
Att återskapa de hemska minnena kan hjälpa
Den som lider av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, har varit med om
ett livshotande trauma, som en
naturkatastrof eller ett krig.
Personen kan också ha fått sin
fysiska integritet grovt kränkt
genom misshandel, sexuella
övergrepp eller liknande.
Symptomen brukar komma
inom några veckor efter den
traumatiska händelsen, men
ibland först efter månader eller år.
Vanliga symptom på PTSD är
återkommande, påträngande
minnesbilder av den traumatiska
händelsen. Det kan vara i vaket
tillstånd eller i mardrömmar.
Den drabbade försöker många
gånger undvika sådant som
påminner om traumat. Följden
blir då ofta att personen isolerar
sig från omvärlden. Onormal
lättskrämdhet, vredesutbrott,
koncentrationssvårigheter,
sömnproblem och trötthet
förekommer också.
Ett vanligt sätt att behandla
PTSD på är att genom terapi
återskapa de traumatiska
minnena. I takt med att exponeringen ökar minskar ångesten.
Källa: www.vardguiden.se
53