1. No category

APOLLO DI VEIO
— ett romerskt capriccio
ANNA BLENNOW
Rom—Göteborg
2011
MOT KVÄLLEN EN NOVEMBERDAG,
som varit ovanligt varm till och
med för att vara i Rom, lämnade Apollo di Veio – den etruskiska
terrakottastaty som tillhör de mest utsökta konstverken i Museo Nazionale
Etrusco di Villa Giulia – sin sockel och klev ut från museet bakvägen
genom en liten apelsinlund. Med sitt karaktäristiska raska steg fortsatte han
ett kort stycke upp längs viale delle Belle Arti och nådde piazza
Thorvaldsen. Han kastade en tvekande blick till vänster upp mot den
klassicerande fasad som tillhör British School at Rome, men slog cocktails
och ett föredrag om den legendariske Rom-forskaren Richard Krautheimer
ur hågen, bedömde att ingen av den trio spårvagnar med nummer 3 som
stod på rad på piazzans vändplats skulle köra iväg inom överskådlig
framtid, begrundade den till synes öde atmosfär som omgav Rumänska
institutets gulvita sekelskiftesbyggnad samtidigt som han skyndade förbi
dess grindar och trippade uppför den visserligen ståtligt utlagda, men sedan
länge något förfallna trappan till via Omero. Målmedvetet drog han sig nu
mot gatans bortre ände, där de höga fönstren i Svenska institutets bibliotek
vänligt lysande avslöjade att åtminstone någon var sysselsatt därinne – om
det inte var så att man glömt släcka som vanligt, tänkte Apollo di Veio,
medan han kämpade med den entréramp vars trappsteg även för en dödlig
ter sig besvärande långa.
Efter en titt på den låsta grinden, och högst ovillig att befatta sig med en
porttelefon, svingade sig Apollo di Veio i kraftfull, men ändå smidig stil
(trots den relativa stelheten i ett material som terrakotta samt avsaknaden av
vänster arm och höger underarm) upp på den balkong, som imposant är
placerad vid det mittersta av bibliotekets fönster. Det var där jag fick syn på
honom genom balkongdörrens fönsterrutor, och hans ständiga leende i
kombination med en naturligt befallande utstrålning lämnade få alternativ
annat än att släppa in den märkvärdiga gästen i bibliotekssalen.
ii
”Ah, Sverige!” utstötte Apollo di Veio artigt men en smula forcerat och
trängde sig förbi mig genom dörröppningen. Han tycktes för ett ögonblick
omåttligt stor i sin knälånga dräkt, och det var som om ett mäktigt dån
vibrerade runt hans slanka, raka gestalt där han gick fram. ”Välordnat och
trevligt. Och så mycket träkänsla.”
Hans gudalika aura krympte samman något; han såg sig uppskattande
omkring bland läsplatserna och trampade försiktigt på det glänsande
trägolvet för att inte hans ihåliga lerfötter skulle föra för mycket oljud mot
golvplankorna. ”Märta Måås-Fjetterström!” anmärkte han förnöjd vid
anblicken av den stora mönstrade mattan.
Jag förvånades av hans goda svenska, som dessutom hade en svag men
omisskännlig klang av upsaliensiska. Nu vände sig det leende ansiktet mot
mig:
”Du behöver inte presentera dig. Jag vet allt om dig”. Hans blick fick
något fjärrskådande och beslöjat siaraktigt över sig, och den dånande
ljudkulissen återkom. ”Jag vet allt om Sverige och er vackra
inredningskonst.” (Det var anmärkningsvärt, tänkte jag, hur snabbt han
kastade sig mellan det överjordiska och det banala.) ”Du kan visa mig runt i
er sköna byggnad, så ska vi roa oss sedan.”
Hittills hade jag inte yttrat ett enda ord, och det behövdes inte heller,
eftersom den klarsynte guden själv höll utförlig låda om allt han såg.
Belåtet examinerade han marmorn i foajén, korridorernas boksamlingar och
TV-rummets Carl Malmsten-möbler. Med sin fina perception uppfattade
han tillfälligt gästande språkforskares osynliga närvaro i kvällsbestyr
bakom stängda lägenhetsdörrar och det avlägsna sorlet från
arkeologikursens deltagare bortifrån bostadsflygeln mot trädgården på
baksidan av huset – om inte någon av dem fortfarande satt försjunken vid
sin lysande laptopskärm i den övre bibliotekssalen – och kunde slutligen
inte motstå att söka sig ut under terrassens kvardröjande kaskader av
blåregn, ackompanjerade av den sorlande Milles-fontänen där nedanför på
innergårdens ljusa stenbeläggning.
Vi slog oss ned vid ett av de runda travertinborden i det varma
kvällsmörkret. Gudens svarta lockar ringlade sig långa och vackra över
iii
axlarna. De kupiga ögonen glänste mörkt, och han serverade sig av det vita
vin av märket Gotto d’Oro som jag tagit fram ur kylskåpet i gästrummens
gemensamma kök. På ett oförklarligt sätt kunde han utan problem hålla i
vinglaset trots att han fattades armar, och jag var inte riktigt säker på om
jag nu skymtade ett par skugglika händer där i dunklet.
”I kväll ska vi ha riktigt roligt. Jag skall vara din ledsagare, din guida,
din cicerone, och du skall vara min följeslagare. Vi förblir blott eviga
främlingar i denna eviga stad” (den återkommande banaliteten var
verkligen ett oväntat inslag hos denne diktarfurste), ”men något i detta
främlingskap för oss samman, oss och alla andra resande från fjärran land
som samlas här. Rom är som en stor äng, ett stort fält...” Han förlorade sig
rörd i sina egna formuleringar och tystnade. Jag undrade vad en sådan som
Apollo di Veio kunde tänkas mena med att ha riktigt roligt, men innan jag
hunnit reflektera närmare över saken, tömde Apollo sitt glas och reste sig
hastigt, uppenbarligen fylld av entusiastisk energi. ”Nu går vi!”,
förkunnade han med en ton som inte visste av motsägelser, och jag hann
varken plocka undan vinglasen eller stänga terrassdörren. Apollo var redan
på väg ner för trapporna och inväntade mig otåligt vid grinden.
Vi gick ner mot staden genom den norra utkanten av Borghese-parken.
Apollo di Veio noterade de unga männen som liksom alltid vid den här
tiden på dygnet stod och hängde vid randen av parkeringsplatsen (där man
om söndagsförmiddagarna istället kan iaktta otaliga helgfina familjer som
lastar ut cyklar, leksaker, ballonger och barn ur sina bilar), och leddes
tydligen in på en ny, mera personlig tankebana.
”Jag hade en historia nyligen med en filippinsk dansare som bodde i San
Giovanni-kvarteren”, avslöjade han medan vi svängde om hörnet in på den
raka och upplysta viale Folke Bernadotte. ”Särskilt hans näsa var så
underbar, nästan alldeles platt, såhär!” Han visade genom att trycka in sin
egen böjda näsa med pekfingret och skrattade uppsluppet. (Ingenting
förvånade mig längre beträffande guden och hans motsägelsefulla
karaktärsdrag.)
”Vi söker oss till varandra, vi utlänningar, forestieri”, fortsatte han när
vi började skymta ljusen från piazzale Flaminio vid backens fot. ”Romarna
iv
– de är charmerande, men jag kan inte riktigt komma dem nära, de har sitt
liv för sig, liksom redan på den tiden då jag fortfarande hade kvar mina
åtaganden i Veio” (det vill säga för två och ett halvt årtusende sedan,
kalkylerade jag). ”De var romare då och de är romare nu. De har sin
märkliga, eviga stad här, där vi vandrar som eviga främlingar” (nu
upprepade han sig, men det här verkade vara något centralt i hans
resonemang). ”Jag är ju grek till ursprunget”, förtydligade Apollo, “men i
min nuvarande gestalt har jag förstås också mycket etruskiskt i mig i fråga
om utseende och karaktär. Några menar förvisso att etruskerna
ursprungligen är greker – jag bryr mig inte om vilket, en främling i Rom är
jag i alla fall, precis som du.”
Medan vi stod vid den täta genomfartstrafiken på piazzale Flaminio och
väntade på att övergångsställets ljus skulle slå om till grönt funderade jag
ett ögonblick över vem han egentligen var, och hur han uppfattade sig själv.
Hur förhöll sig själve guden till denna i högsta grad levande lerstaty – hade
han kanske ingen verklig gestalt i sig själv, utan var tvungen att ikläda sig
detta kroppsliga skal för att kunna träda in i den världsliga verkligheten?
Jag sneglade på terrakottafiguren vid min sida och på hans outgrundliga,
orörliga ansikte, fyllt av beslutsamhet, och fick ingen klarhet i detta
resonemang.
Guden rörde plötsligt häftigt vid min arm (återigen undrade jag om han
trots allt hade händer; jag kände tydligt avtrycket från hårda och ganska
skrämmande lerfingrar) och lyfte blicken mot stadsporten, som vi nu
befann oss mitt under. ”Drottning Kristina!” utropade han, och ett ljus
tändes i hans ögon. ”Er drottning! Er svenska drottning!” Den vårdade
rösten blev aningen gäll. ”Så passande, med tanke på vad jag nyss talade
om! Vilket strålande exempel. Här kommer hon resande mot Rom längs via
Flaminia – hon är inte ens fyllda trettio år! Och hur länge har hon färdats? I
över ett år har hon tagit sig fram bit för bit genom Europa i vagn, och nu,
själv stigen till häst, står hon utanför stadsporten, norrifrån kommen som så
många andra – ja, jag själv också, om än inte så långväga. Hon ser sitt nya
hem, sitt nya liv, sin nya stad, där hon skall vara poeternas drottning! Men
v
hon vet djupt inom sig att hon ändå alltid kommer att vara en främling
innanför dess portar!”
Apollo pekade euforiskt upp mot inskriftsplaketten på stadsportens
insida och läste högt på ett något arkaiskt klingande latin: ”Ut feliciter
faustumque sit intranti – må det vara till lycka och välgång för den som
träder in. Hela stadsporten dekorerades om inför drottningens ankomst,
genom påvens försorg – ja, jag vet att du redan vet det, men ikväll är det
jag som är din guide.”
Jag skulle just påpeka att drottningen övernattade i Vatikanpalatset
innan hon gjorde sitt officiella romerska intåg, men Apollo di Veio
förekom mig: ”Visst är det magnifikt, Torre dei Venti, Vindarnas torn, där
hon tillbringade natten i väntan på att den där oändligt långa, ringlande
processionen skulle formera sig och ledsaga henne in genom Porta
Flaminia, som den hette på den tiden. Vad tänkte hon där hon låg utsträckt i
mörkret med bara ett tunt tak mellan sig och stjärnorna? Sov hon en
obekymrad sömn, evigt höjd över mänskliga bekymmer genom sin status
som före detta regent av Guds nåde, eller kände hon trots allt sin litenhet
inför denna barockens högborg, i alla bemärkelser? Ja, jag vet hur mycket
du tycker om att betrakta det där tornet med sina flagnande fasadfresker
mot den blåa himlen när du är på väg över Vatikanbibliotekets innergård
för att ta lunchpaus.” (Den här envägskommunikationen var märklig, men
jag började vänja mig. Praktiskt taget behövde jag inte yttra mig alls,
eftersom guden på ett fullkomligt ledigt sätt läste mina tankar.)
Apollo di Veio försjönk i den entusiasm som drottning Kristina
framkallat, och det liksom strålade om hans panna när vi strök tätt förbi
obelisken mitt på piazza del Popolo. Han såg upp emot de tre gator som nu
låg framför oss som en utfälld solfjäder från piazzan, slog ihop händerna
(ja, han hade händer, nu såg jag dem tydligt) och utropade förnöjd: ”Allora,
cosa mangiamo?” (Så pass italieniserad var han alltså.)
Av de tre gatorna valde guden den vänstra, via del Babuino, mera folktom
än den mittersta via del Corso, men ändå stundtals svår att ta sig fram på,
eftersom trottoaren knappast tillåter två personer att mötas, och en tät rad
av parkerade vespor och bilar vanligen förhindrar att man tar ett kliv ut i
vi
gatan. Jag undrade plötsligt med viss oro hur anblicken av en terrakottagud
skulle uppfattas av förbipasserande.
Genast började Apollo di Veio skratta på det fnissande sätt som gjorde
honom mindre gudalik. ”Jag brukar bli tagen för romarinna!” utropade han
kokett, stannade upp precis utanför optikerns två små skyltfönster och
vände sig demonstrativt mot mig. Inför mina ögon började den matta
terrakottaytan att skimra, den arkaiska dräkten tätnade och formade sig till
en knälång elegant svart klänning med diagonal drapering, de muskulösa
vaderna täcktes av en tunn nylonstrumpa, och kring lerfötterna mörknade
ett par skor med utstuderad, men inte alltför hög eller spetsig klack. Gudens
ansikte och hår genomgick ingen nämnvärd förändring, men jag slogs
plötsligt av att de skarpa anletsdragen lika väl kunde vara kvinnliga, på det
där markerade och lätt teatraliska sättet som en medelålders romarinna
kunde uppvisa. Han skrattade igen och grep om den kappa i tunt ylle som
han nu bar över ena armen. ”Andiamo?”
Det snurrade till i mitt huvud som om jag var berusad. En metamorfos,
tänkte jag, och greps av en häftig beundran som stegrade sig mot en märlig
dyrkan. I plötslig skräck tog jag ett steg bakåt. Apollo di Veio slutade
skratta och sträckte lugnande ut handen. ”Din reaktion är helt naturlig, sade
han milt. Jag har sett det hända så ofta. Det är inte lätt att umgås med en
gud, men var inte rädd, jag skall ta hand om dig.”
Hans hand kändes varm och mänsklig, och min yrsel försvann. Vi gick
vidare under tystnad, förbi de många antikhandlarna med sina upplysta
skyltfönster, där glänsande oljemålningar och bleka marmorbyster
exponeras mot röda sammetstapeter. Apollo kastade en hastig blick på mig
med ett leende som plötsligt kändes mera behagligt än förut, och hans stora
ögon kisade en aning. Han gjorde sig verkligen bra som kvinna.
Vi hade nått fram till det yttersta avsmalnande hörnet av piazza di Spagna
när Apollo di Veio snabbt svängde om hörnet in på via della Croce. ”Vi
måste äta på Fiaschetteria Beltramme”, slog han fast, och jag tänkte för mig
själv att det förmodligen inte var lämpligt att säga emot. Men vad gjorde
det? Han hade valt ett av mina egna favoritställen. Jag kände mig med ens
fullkomligt trygg. Inte nog med att han kunde läsa mina tankar – han
vii
tycktes också agera utefter dem, i en märklig symbios där jag inte längre
var säker på vems vilja som styrde eller vem jag själv var.
”Å, Torgil!” avbröt mig nu Apollo med sentimentalitet i rösten när vi
stod utanför den anspråkslösa dörren till restaurangen, där en vit veckad
gardin hängde för fönsterrutan. ”Hur många gånger har jag inte suttit här
tillsammans med Torgil Magnuson… men nu var det länge sedan sist.”
Jag såg förbluffad på guden. Visst hade jag hört att Torgil så långt
tillbaka som någon kunde minnas hade ätit lunch just här, men i sällskap av
en terrakottastaty? Det hade ingen sagt något om.
”Men Torgil är ju en av mina närmaste vänner, ja, åtminstone om man
ser till senare delen av 1900-talet”, förklarade Apollo. En underbar person”
(han lade handen mot hjärtat) ”som vet att uppskatta och uppfatta konst
som ingen annan. Jag förstod verkligen ingenting av barockens måleri
förrän han förklarade det för mig, bekände guden medan han öppnade
dörren, ja, du känner till de där diagonalerna och spiralrörelserna i
kompositionen, och jag har ju alltid varit mera arkaiskt stel och
symmetrisk. Buonasera! Si, siamo in due. Qui va bene, benissimo, grazie.”
Apollo tog det lilla bordet i besittning med hela den överlägsna
självklarheten hos en romersk signora. Han sträckte ut benen en aning och
såg belåtet på matsedeln som lades fram i en plastficka.
”Mousse au castagne”, myste han och kastade en blick på mig. ”Vi
måste planera hela måltiden efter denna sagolika, ljust beigefärgade,
aningen korniga kastanjemousse! Vi måste noggrant välja förrätt och
huvudrätt så att moussen blir den mest perfekta final man kan tänka sig.”
Återigen fick jag en känsla av att Apollo di Veio hade en övernaturlig
tillgång inte bara till mina tankar, utan också till alla mina erfarenheter och
önskningar, och att han på sitt metamorfiska vis omedelbart anpassade sig
efter dem, men med en auktoritet som om det helt och hållet rörde sig om
hans egna beslut. Medan jag försjönk i detta faktum, skötte Apollo hela
beställningen, och valde fettuccine med funghi porcini, därefter insalata di
carciofi och slutligen mousse au castagne – ”den är väl inte slut, försäkrade
sig guden omsorgsfullt, vi har kommit hit endast för den” – och husets vita
vin och mineralvatten – ”leggermente frizzante”, tillade han. ”Bara en
aning kolsyra, precis så som vattnet sprungit fram ur källan”, fortsatte han
viii
drömmande, när servitören försvunnit. ”Precis så. Det får mig att minnas
tidiga morgnar i bergen i norra Grekland för tusentals år sedan… doften
från de gröna bladen… skuggan under träden…”
Tanken svindlade. Här satt jag mittemot en gestalt som kunde beskriva
kulturens gryning i detalj ur minnet. Plötsligt såg jag också den där
bergssluttningen framför mig, hur några herdar satt i gräset och roade sig
med sin uråldriga växelsång, medan Apollo di Veio lyssnade till dem utan
att ge sig tillkänna, till hälften dold bakom ett olivträd. Restaurangens sorl
tonade bort, och jag var omfluten av kryddiga dofter och ett gyllene
morgonljus som ett dis genom lövverket. ”Det här är poesins plats”,
mumlade jag, och ljudet av min röst blandade sig med herdarnas sång. Ett
får bräkte, och Apollo di Veio hällde upp vin till mig och sade: ”Attenzione,
arrivano le fettuccine!” Visionen försvann, och jag var tillbaka vid det lilla
restaurangbordet. Apollo pratade i ett medan han åt sig igenom rätt efter
rätt, gestikulerade, hälsade på några bekanta som kom in genom dörren,
förhörde sig om kastanjemoussen och anmärkte på servitörens skägg. Jag
lyssnade bara med ett halvt öra, fortfarande betagen av den paradisiska
drömsynen, som tycktes mig vara det mest fulländade jag sett, och kom inte
riktigt till sans igen förrän Apollo betalat notan (”du bjuder nästa gång”),
och insisterat på att vi skulle röka en cigarett utanför restaurangen.
När jag vände blicken mot Apollo där vi stod ute på via della Croce,
förändrades han plötsligt igen. I det svaga ljuset från gatlyktorna blev
ögonen nu mörkt blå, han blev längre, smalare, och förlorade något av sin
arkaiska muskelmassa; de långa lockarna försvann, och ersattes av en kort
frisyr, som delvis doldes av en hatt av femtiotalssnitt. I ett slag hade han
också nya kläder: en tunn grå kostym och en nonchalant uppknäppt vit
skjorta. Nu grep han mig i handen och drog med mig runt hörnet, där en
oändlig rad motorini stod parkerade längs trottoaren. Apollo böjde sig lite
krumryggat fram och kontrollerade håret i backspegeln till en av dem,
rätade sedan snabbt på sig och låste upp vespan. Han log, och hans
befallande leende hade inte förändrats. ”Nu åker vi någonstans och tar ett
glas”, bestämde Apollo di Veio. Jag höll mig fast kring hans fortfarande
något terrakottastela midja, medan vi for fram längs Corso Vittorio
ix
Emanuele, som vid den här tiden på dygnet låg nästan öde. Efter bara några
kvarter girade Apollo in i en gränd, tappade hatten och fortsatte i mera
modest hastighet. Vi befann oss i kvarteren väster om piazza Navona, där
gatorna är smala och slingrande, och väderstreckens lagar tycks satta ur
spel. Där passerade vi Caffè della Pace, innanför vars fönster gyllene,
upplysta ansikten och en gigantisk bukett liljor skymtade mot den mörka
jugendinredningens kuliss; där nådde vi piazza der Fico med sitt fikonträd
och den vita neonskylten utanför trattoria Da Francesco; där rullade vi runt
hörnet under de hängande trädgårdar som skapades av de grönskande
krukväxterna på en balkong på första våningen, och Apollo fick sätta ned
ena benet för att stödja vespan som nu höll mycket låg fart. Jag tappade
riktningen för jag vet inte vilken gång i ordningen, och just då öppnade sig
en liten piazza framför oss, inte mycket mera än gatans omärkliga vidgning
mellan två husväggar. Människor med plastglas i händerna stod överallt,
pratade, skrattade och rörde sig in och ut från en lokal över vilken stora
röda bokstäver annonserade: Société Lutèce. Apollo di Veio såg sig hastigt
om för att kontrollera att jag följde efter, och vi gick in i baren.
”Här har jag varit så ofta det senaste året”, berättade Apollo och lutade
sig mot disken. ”Förra gången blev jag bestulen på min väska, och jag
tänkte att jag aldrig skulle komma tillbaka” – jag undrade vad han kunde ha
haft i väskan, och reflekterade över det märkliga i att en gud kunde vara
beroende av jordiska ägodelar – ”men sedan tänkte jag, vad fan, någon idiot
ska inte få hindra mig från att gå hit.” Hans språk hade tydligen också
förändrats tillsammans med utseendet, men han bevarade samma arkaiskt
stela attityd som tidigare. Apollo beställde två vodka lemon och såg belåtet
på hur åtskilliga centiliter vodka fylldes på i glasen. Hans ögon var mörkt
blå, och pupillerna var stora och svarta. Apollo drog artigt ut en pall åt mig.
”Nej, vi kan väl hellre ställa oss ute på piazzan”, sade jag, lite förvånad
över att förekomma honom för första gången under kvällen. Vi gick ut med
våra glas och stod tysta bredvid varandra. Himlen var mörk i det smala
gattet ovanför, och några få lyktor satt fästade på fasaden och spred sitt
gula ljus. ”Här står jag bredvid tvåtusenfemhundra år”, tänkte jag upprymd,
”här står jag bredvid staden Rom!” Veio erövrades av romarna år 396 före
vår tideräkning, själva inledningen till det romerska väldet, det sista lokala
x
hindret att överbrygga för att Rom skulle skapas. Och redan då fanns han,
Apollo di Veio. Redan när romarna krossade allt motstånd bland de
etruskiska bergen log han och trädde fram i sin evigt stelnade, evigt
dynamiska position. Rom blev till under hans blick, och nu var det samma
blick som såg ut över den lilla piazzan där vi stod. Så underligt det var att
han trots alla förvandlingsnummer var igenkännlig: kindernas lätta rodnad
påminde om terrakottan, som liksom skymtade fram under den solbrända
huden; ögonen, som glänste och levde, hade en fasthet och en skarphet i
sig, som aldrig vek åt sidan, som låg fasta och uttryckte skulpturens hela
frontalitet. Och precis som i antikens beskrivningar av gudar och
gudomliga gestalter gav Apollos figur, om än vid första anblicken i
mänsklig storlek, intryck av att vara större än alla andra runt omkring: det
var som om ett förstorande sken lyste kring honom. Jag undrade om de
andra också kunde se det, men de tycktes mest ägna honom den korta
uppmärksamhet som vilken välklädd, blåögd ung man som helst skulle
generera. Jag antog att detta var vad Apollo önskade, och att han på gudars
vis kunde förklä sig till oigenkännlighet, undgå granskning, smälta in i
omgivningen, för att plötsligt låta sin sanna, förskräckande gestalt lysa fram
när det passade.
Veio… jag tänkte på hur romarna på andra sidan floden, i Trastevere,
traditionellt hävdade att de, som en gång tillhört det etruskiska Veio, var för
evigt annorlunda och väsensskilda från andra romare – noiantri, vi andra.
Kommen så långt i mina tankar märkte jag att Apollo betraktade mig med
ett roat uttryck i ansiktet, och jag såg att våra glas var tomma. ”Vi tar och
åker över floden”, föreslog han. Vi gick tillbaka till vespan, och jag tänkte
att en gud förhoppningsvis kunde framföra motorfordon även efter ett
större alkoholintag. Tiberön skymtade upplyst nedåt floden då vi passerade
ponte Garibaldi; Tiberns vatten, grönbrunt, långsamt flytande, fångade upp
tusen gula reflexer från stadens ljus. ”Jag antar att vi är på väg till piazza
San Calisto”, tänkte jag, och gudens nacke nickade instämmande strax
ovanför mitt ansikte. Hans kavaj fladdrade i den svaga brisen som drog
längs Lungotevere, genomfartsgatan utmed floden.
xi
Trastevere var livligt som alltid nattetid – via della Lungaretta var full av
folk, och på piazzan framför S. Maria in Trastevere draperade sig alla
sorters individer kring fontänen och på uteserveringarna runt om torget.
Apollo parkerade vespan i ett gathörn och vi vek om hörnet in på piazza
San Calisto. Den lilla platsen hade all karaktär av baksida till sin större,
praktfulla torggranne – precis som så många piazzor i Rom var den här
mest en aningen breddad korsning av flera gränder, där husen stod
asymmetriskt placerade och skapade en brännpunkt naturlig att uppehålla
sig vid. Baren i dess fond var oansenlig även den, fri från de
moderniseringar som många barer i centrum genomgått de senaste åren. En
oinsmickrande lokal med gröngult ljus, som fick gästerna att se lätt
illamående ut, träpaneler i en tråkig ljusbeige färg, och urblekta
fotbollsvimplar här och var. Jag undrade om Apollo var medveten om
fenomenet fotboll, och om en gud kunde ha favoritlag, och jag hoppades att
han i alla fall inte var laziale. ”Imorgon”, fortsatte Apollo min tankegång,
”om du vill, skulle vi kunna gå på match. Det är så sällan jag träffar någon
som verkligen älskar fotboll; hela den här säsongen har jag väntat och
väntat på rätt tillfälle. Det är ju inte så kul att gå själv. Och jag behöver en
ny Roma-halsduk; min senaste tappade jag bort någon kväll på vinerian på
Campo de’Fiori.” Vi hade satt oss ned med varsin drink vid ett av de små
borden som stod hopträngda ute på piazzan. Apollo drack ganska hastigt ur
sitt glas. Jag lade märke till att hans ögonlock blivit lite tyngre, och att
blicken inte var riktigt fokuserad. Kunde gudar bli påverkade? ”Du har
rätt”, sade han efter en stund, ”det är dags att ta sig i kragen. Det är en dag
imorgon också, och jag ska träffa soprintendenten ganska tidigt på
förmiddagen i Villa Giulia.” Han reste sig, och jag lämnade mitt glas till
hälften urdrucket och följde efter. ”Vi promenerar tillbaka”, föreslog
Apollo. ”En gång gick jag från piazza Trilussa och hem till valle Giulia på
tjugofem minuter. Det är inget avstånd, och det är en så trevlig väg. Jag kan
hämta vespan någon annan dag.”
Vi strosade sakta genom gränderna. Det hade blivit ganska sent. På bron
över Tibern stannade Apollo upp, och jag såg nu att han återgått till sitt
ursprungliga utseende – terrakotta, svallande lockar och en tunn tunika.
Han vände sig mot mig, och återigen blev jag lite svag i knäna av den
xii
arkaiska frontaliteten. Samtidigt fylldes jag av en svårdefinierad
lyckokänsla – jag kunde inte bedöma om vår stadsrundtur varat i timmar,
eller kanske dagar; jag visste inte längre vilken årstid det var, eller hur
länge jag varit i Rom, och när jag skulle resa därifrån. Allt detta blev
oviktigt, och tiden smälte ner till ett enda oerhört närvarande nu, utan vare
sig forntid eller framtid.
Apollo lyfte blicken snett uppåt, mot den mörka stjärnhimlen, och ett
svagt sken genererades i hans dunkla ögon; så vände han åter synen nedåt,
ned mot floden som flöt fram under oss. Han öppnade munnen, och jag
ryste och tänkte på hans siargåvor, hans uråldriga orakelmakt. Nu talade
han, och sade: ”Roma möter Atalanta imorgon. De vinner alltid över
Atalanta hemma.” Han gned händerna i förtjusning vid tanken, och sade:
”Jag tar med lite pizza bianca som vi kan äta i pausen. Och bry dig inte om
biljetter, jag har haft min egen bänkrad i stadion sedan den byggdes.”
Apollo såg på mig ett ögonblick och rörde hastigt vid min arm i något som
jag tolkade som ett känslouttryck. ”Det har varit en trevlig kväll”, sade han.
”Jag känner igen så mycket i dig – jag har sett det hos så många andra. Du
är en av alla dem som söker sig hit, hit till min stad – ni vet inte varför ni
kommer, ni vet inte vad det är som trollbinder er så, vad det är för osynligt
band som håller er fångna. Jag vet inte heller varför. Jag är bunden till den
här platsen genom ödet – jag är inte heller någon romano di Roma, ja du
vet ju hur mitt ursprung ser ut. Men romarna erövrade mig, de intog Veio
och de fraktade Veios gudabilder till sin stad. Och det är erövrarens rätt, det
är krigets lag att gudarna följer med den som segrar. Så här är jag, och här
är du.” Nu hörde jag det svaga dånandet igen, som förkunnade hans
gudaväsen. Nedanför bron strömmade Tiberns vatten över en låg barriär
och förlorade sig i brusande virvlar innan det vällde vidare och delade sig
runt ön i mitten av floden. Apollo sträckte ut sin imaginära, slanka
terrakottahand och pekade mot en samling föremål som dansade över
vattenytan: bollar i varierande storlek, tomma mineralvattenflaskor i grön
eller blå plast, grenar och kvistar, några trästycken. Hopdrivna av
strömmarna dök de ned under vattenytan och vändes upp några meter
längre bort bara för att åter sugas tillbaka mot virvlarnas mitt. Det statiska
skådespelet var märkligt fängslande just för att ingenting i det tycktes
xiii
förändras, och återigen visste jag inte hur lång tid som passerat under det
att vi betraktat den virvlande punkten i floden, Apollo fortfarande med sitt
lerfinger befallande utsträckt. Han lade sin andra hand lätt på min arm,
samtidigt som han vände sig halvt bort från mig och började tala. Hans röst
hade en metallisk klang, entonig, dov, men med en obeskrivlig klarhet. ”O
mondaine inconstance! Du betraktare, som lutad mot broräcket förlorar dig
i dessa obetydliga föremåls dans! Din flyktiga tillvaro i denna stad, liksom
tusen och tusen andra öden som passerat och skall komma att passera, är lik
denna samling av gagnlösa ting i den evigt gula floden: ni återkommer, ni
återkommer, ni rycks bort av en tillfällig stormvåg, men återkommer likväl
ständigt.” Han gjorde en konstpaus och fortsatte: ”Så har Tiberns gudom
ordnat det, att det som sker och har skett i denna stad inte flyter bort mot
havet och försvinner, utan samlas vid broarnas fästen till fåfäng lyst för
dem som passerar och kommer att passera förbi.” Apollo drog efter andan,
ryckte på axlarna och konstaterade: ”Men nu behöver vi un caffè.”
Vi lämnade bron och strövade in i det mörka gattet vid via dei Pettinari och
en nattöppen kaffebar, och stod bredvid varandra, terrakottaaxel mot
människoaxel, vid den blanka bardisken. Apollo rörde tankfullt med skeden
i sin kopp. ”Sju år var du, när du var i Rom för första gången”, sade han
och riktade sin genomträngande, mörka blick mot mig, ”och bodde med din
familj här i närheten på via Giulia. Du minns det inte, men jag gick förbi er
en kväll, jag var ute på stan helt utan förklädnad den gången – det var
lättare förr, faktiskt – och du såg på mig och log. Sju år var du.” Han drack
upp sitt kaffe och fortsatte: ”Det påminner mig om att jag ska ta och titta
förbi i Trastevere hos en bekant, greven av Monte Beni, ja du vet,
förebilden för Hawthornes The Marble Faun. Han har lovat visa mig en
Romkarta från 1600-talet... A domani, ciao!” Han kysste mig på kinden
med sina stela, brända läppar och var borta. Märklig tid att titta förbi hos en
bekant, tänkte jag och gick åter ut i den kyliga natten. En nästan tom
nattbuss förde mig hem längs Lungotevere. Genom fönstret betraktade jag
oseende den mörka floden, det teatraliskt upplysta Castel Sant’Angelo,
platanernas höstlöv som färgades än gyllengulare av gatlyktornas sken,
medan mina tankar sysselsatte sig med en ständigt leende terrakottastaty.
xiv
Bussen svängde vid Marinministeriet. Jag hoppade av och gick till fots
den sista biten uppför viale delle Belle Arti. På Villa Giulias fasad
var en stor banderoll uppsatt, som annonserade visningar
av den nyrestaurerade statyn av Apollo di Veio.
Inte konstigt att han varit i så fin form just
ikväll, tänkte jag. Medelhavshimlens
främmande stjärnbilder hängde
kalla och gnistrande över
Svenska Institutet.
Det var släckt i
biblioteket.
❦
xv