Vuxna barndagen 20 november 2013 Folkets Hus, Göteborg Vuxna barndagen 20 november 2013 Folkets Hus, Göteborg Ett samarrangemang mellan Anhörigföreningen till alkohol- och drogberoende, Bona Via, Social resursförvaltning, Nämndemansgården, Nordhemskliniken och Länsstyrelsen i Västra Götalands län. Konferensen vill synliggöra de anhöriga som lider i tysthet av att ha växt upp i hem med missbruk och beroende, de vuxna barnen. Den stora tystnaden och skammen behöver brytas för att människor som fått utstå den svåra uppväxten i missbruksmiljöer ska kunna gå vidare i livet. Behovet av att få berätta och höra om det är stort. Det märktes tydligt då 400 personer kom till konferensen Vuxna barndagen. Inledning Gregory McDermott, enhetschef Enheten för stöd och behandling inom missbruk och prostitution, Social resursförvaltning, inleder konferensen med att berätta om hur dagen kom till. Det började med att Nämndemansgården kontaktade Respons alkoholrådgivning inom Social resursförvaltning, som länge arbetat med gruppen vuxna barn. Därefter anslöt sig allt fler aktörer som ville vara med. Michael Ivarson, förvaltningsdirektör Social resursförvaltning, berättar om sin egen uppväxt med en pappa som drack för mycket. - Det var en hemlighet. Först när han dog kunde vi prata om det. Min uppväxt gjorde att jag utvecklade en lyhördhet och en känslighet som jag har glädje av idag. Medlingsförmågan är också något jag har glädje av. Sedan finns det också erfarenheter som inte är lika positiva. 2 ”Vi tror att vi är ensamma om det här” Moderator för dagen är Petra Östergren, författare, samhällsdebattör och doktorand. Hon berättar om sin egen uppväxt med en alkoholiserad mamma, vilket hon beskrivit i sin bok Att komma till ro med det allra värsta. - Om det är något vi har gemensamt som vuxna barn är det att vi tror att vi är ensamma om det här. Det är bara en stor tystnad och också en skam som vi bär på. Som vuxna vet vi att det inte är så, men som barn vet vi inte. Jag tror att vi genom att dela dessa berättelser kan helas och gå vidare. Av allt jag har gjort känns det här som det viktigaste. Petra Östergren berättar om hur uppväxten präglat henne, hur hon gått i tolvstegsgrupper för vuxna barn, gått i egen terapi, skrivit och jobbat med självförsvar. Allt detta har hjälpt henne, men framförallt tror hon att det handlar om att vara i känslan, att låta smärtan och sorgen värka ut. - Det tar lång tid att komma ur bubblan, kanske 6-7 år att bearbeta trauman som jag fått uppleva, säger Petra Östergren. ”Man måste så utav bara helvete för man vet inte när ett frö tar rot” Efter Petra Östergrens introduktion presenterar hon Susanna Alakoski, Augustprisvinnande författare och en av de personer som lyft begreppet vuxna barn. Så tar en resa vid. Med stöd i sina böcker Svinalängorna, Håpas du trifs bra i fengelset och Oktober i Fattigsverige låter Susanna Alakoski oss följa med genom barndom, vuxenblivande, författarskap och folkbildande. Erfarenheten av att vara barn till föräldrar med missbruk är långt större än vad som låter sig sammanfattas i en föreläsning. Susanna Alakoski talar om att det finns ett uppdämt behov av att tala om frågorna. - Jag hade inte planerat att jag skulle stå här, säger hon. Jag var inte tyst. Jag skrek högt redan som fyraåring men ingen lyssnade på mig som barn. Den erfarenheten säger mig att det också behövs blickar utifrån. I dag kan jag se många saker som kommit ur mina erfarenheter som är bra, men för att kunna tala om det som är gott måste man tala om det som är ont. Susanna Alakoski läser ur Svinalängorna och låter ett stycke om periodmissbruk få röst genom flickan Leenas röst. Känslan i barnet, orättvisan i att föräldrar får sitta hemma och dricka när barnen går i skolan och sköter sina läxor, är påtaglig. Så även orättvisan i tillvaron – att behöva leva så här. Susanna Alakoskis egen resa har varit lång. Som barn hade hon aldrig beskrivit sig på det sätt hon gör i dag. Att sätta ord på hur hon kom från en dysfunktionell miljö där "missbruk klättrade på väggarna" var inte möjligt. Hon betonar allvaret i den situation många barn lever i: - Det är viktigt för mig att säga att barn som växer upp med missbruk eller annan dysfunktion runt sig betalar ett oerhört pris. En läkning är nödvändig för att komma vidare. 3 Susanna Alakoski menar att vi i dag har det bästa anhörigperspektiv vi någonsin har haft. Kanske har det blivit lite mindre skamligt att tala om att man har levt med psykisk ohälsa eller missbruk i familjen. Uppmärksamheten runt Svinalängorna förvånade henne först. Sedan insåg hon att det nog handlade om igenkänningen. Många tolkade boken som en biografi. Ingen frågade henne någonsin om verkligheten rentav kanske var värre än fiktionen. Det var den. Svinalängorna var en berättelse där Susanna Alakoski avdramatiserade mycket av sina egna erfarenheter, sin verklighet. Hon talar om känslan av att fortfarande, som vuxet barn, kunna känna att man är ensammast i världen. Ändå finns det så många med samma uppväxtförhållanden världen över. - Tänk om bara någon vuxen hade samlat oss som barn och frågat vad vi hade gemensamt. Då hade vi haft mycket att prata om, säger hon och tillägger att samtalen är svåra för de vuxna runt en. De möts dessutom av barn som antagit en vuxenroll alldeles för tidigt. Barn uppväxta med missbruk tar lätt på sig en föräldraroll. Man är förstående, man tar hand om andra. - Det finns ändå enstaka viktiga personer som har sått frö i mitt liv. De gjorde skillnad. Jag brukar säga att man måste så frön utav bara helvete för man vet inte när det tar rot! Susanna läser så en bit ur Håpas du trifs bra i fengelset. Hon beskriver boken som en lång berättelse om anhörigskap. Den handlar om en kvinna som har en bror som är narkoman. Susanna påpekar att anhörigskap inte bara handlar om föräldrar, utan också om syskon eller barn. Missbruk finns i alla åldrar. Hon vill tala om missbruk i vid mening (alkohol, narkotika, tabletter) - det kan lika gärna vara en släkting som missbrukar. Det måste inte vara en förälder. Problematiken för den unge blir densamma, med vissa gradskillnader. Susanna Alakoskis uppväxt gjorde att hon utvecklade många förmågor som på olika sätt hjälpte henne att hantera tillvaron, både som barn och vuxen. Hon blev bra på sport, hon var uthållig samtidigt som hon inte kunde sitta stilla. Hon kunde hantera kaos och blev duktig och därmed senare pålitlig som arbetstagare. Hon var högpresterande och slarvade aldrig, gav snabb respons i frågor och sågs som någon att vända sig till. Hon klarade allt själv och fick en överdriven kapacitet där hon utvecklade krafter som andra inte hade. Susanna Alakoski talar om ett övermod, men också en oförmåga att ta kritik för vad den är. Hon beskriver hur kritik mot en prestation togs som kritik mot hela hennes person. - För ett vuxet barn är det viktigt att alla alltid skall vara med. Ingen får stå utanför. Man tackar gärna ja till saker snabbt och impulsivt, även om man ibland inte vill. Jag sprang när andra joggade. Hon fortsätter sin beskrivning och konstaterar att ett vuxet barn alltid lever i kris. Man befinner sig mitt i en orkan. I orkanens öga är det kav lugnt och där trivs man. Storm är något man är van vid. - Och när krisen runt omkring uppstår, blir man bäst av alla på att hantera den. Och hjälte i sitt eget liv vill man vara. Man får det att låta som om allt man gör är frivilligt, även om det i själva verket är så att man är driven hemifrån, på flykt. Det är viktigt att känna att man fattar sina beslut själv. Så var det för mig. 4 För Susanna Alakoskis del slutade barndomen och ungdomen som för många andra med liknande uppväxtförhållanden. Hon levde i ett psykiskt inferno som gjorde att hon inte orkade vara kvar i skolan. Men ingen frågade. Alla trodde att hon var skoltrött. Det var det hon sa. - När man växer upp med bekymmer runt sig tvingas man agera på ett sätt som man inte egentligen är. För mig och många andra som gått igenom terapier och annan hjälp är detta det paradoxala: man tillfrisknar genom att krascha. När man har kraschat blir man sig själv, men kanske inte den man trodde att man var. Man kanske börjar säga nej istället för ja, utan att få skuldkänslor. Jag har insett att läkningen är en långsam process, säger Susanna Alakoski och tillägger att när såren man bär på får möjlighet att läka kan det öppna sig en ocean av kapacitet. Oktober i Fattigsverige är en biografisk berättelse om Susanna Alakoskis liv. I boken har hon gått tillbaka till sina minnen och till journalanteckningar för att få vetskap om de faktiska förhållandena. Boken är skriven som en tankedagbok och ställer frågor om hur det är att leva i social utsatthet. Kan man kan vara socialt sjuk på samma sätt som man kan vara psykiskt eller fysiskt sjuk. Om man kan det, kan man i så fall bli socialt frisk? Hon läser för publiken. Om utanförskap. Om ensamhet. Om skam. - Skammen är den där klumpfoten som vi hasar runt på, säger hon. Susanna Alakoski talar vidare om hur man kan hjälpa barn som växer upp med missbruk i hemmet. Hon säger att skillnaden mellan vad som finns inuti och det som visas utåt är avgrundsdjup. Man måste fråga många gånger. Det handlar om att så de där fröna. Gång på gång. När Susanna Alakoski la upp en fråga om vuxna barn på Facebook blev det stor aktivitet. Hennes erfarenhet är att fokus ofta hamnar på det negativa med att ha vuxit upp i en dysfunktionell miljö. Men den här gången blev det skillnad. Hon frågade om vad som var bra med att vara ett vuxet barn. Det blev en lång lista med en mängd positiva krafter som just uppväxten gett de vuxna barnen. Kännetecken vuxna barn Pålitliga Har hög arbetskapacitet Visionärer Empatiska Igenkännande Vårdande Läser av behov Skarpa och intelligenta Strategiska Toleranta Tålmodiga Ambitiösa Kreativa Entusiastiska Snabbtänkta Vana vid att hitta konstruktiva lösningar Konstnärliga Talangfulla Flexibla Susanna Alakoski poängterar att många vuxna barn går hela livet utan att synliggöra sitt inre kaos. - En del söker omedvetet sig tillbaka genom gifta sig med dysfunktionella partners. Jag tror att sorgen vuxna barn bär inom sig nog finns som en bakgrundston hela livet men att den inte behöver bli dominerande om möjligheten till läkning finns. 5 Susanna Alakoski säger att tala är viktigt. Annars förloras den vardagsklokhet som finns, det vill säga detta hur vi ger varandra råd. Alla tjänar på att man berättar för varandra om sina bekymmer. Det minskar också känslan av ensamhet. Om skammen och lojaliteten gentemot föräldrarna kontra att berätta hur det egentligen var, säger hon att det är ett dilemma men samtidigt väldigt enkelt: - Den som utsätter lider också. Förövaren är också ett offer för någonting. Tänk tanken att förövaren också vill få sin berättelse berättad, bli sedd, få hjälp. Hänsynen som man tar genom att inte berätta kan bli missriktad. Susanna Alakoski hoppas att anhörigblicken är ett sätt att motverka de drogliberala krafterna. Hon avslutar med en hänvisning till Ferdinand Lassalle och hans ord om sanningen som politikens mäktigaste medel och förtydligar: - För anhöriga är det viktigaste att säga rent ut så som det är, det är det viktigaste medlet och det första steget till att ta emot hjälp. Det har lönat sig att jag vågade sätta ord på det svåra i mitt liv. Det har hjälpt mig och nu hjälper det också andra. 6 7 Arrangörspresentationer och samtal Under eftermiddagen är det dags för arrangörerna att berätta om sina verksamheter och svara på frågor från Petra Östergren och från publiken. Genomgående är de överens i sin syn på vuxet barn-problematiken och vad som behöver prägla behandlingen av både barn som nu lever i familjer med missbruk och vuxna med de erfarenheterna. Barn som anhöriga Ingrid Rodman-Holmes arbetar som gruppledare på Bona Via, en föreningsdriven professionell verksamhet som riktar sig till barn och ungdomar, vars föräldrar är beroende av droger eller alkohol. Det finns grupper för barn i åldrarna 712 år och 13-20 år. Föräldrar som har sitt barn eller ungdom i grupp, erbjuds att gå ett parallellt föräldraprogram. Syftet med föräldraprogrammet är att föräldern ska få kunskap om vad barnet får lära sig i sin grupp samt hur beroende påverkar familjen. Ingrid Rodman-Holmes utgår ifrån en bild ritad av ett barn. Bilden beskriver konsekvenser av att växa upp i en familj med alkohol-/drogberoende samt barnets upplevelser före och efter genomgången barngrupp på Bona Via. Hon berättar vidare om Bona Vias arbete: - Vi har ett strukturerat pedagogiskt program som vi ser som ett första steg mot tillfrisknande. Programmet bygger på ”Children are people too”. Syftet med deltagande i gruppverksamheten är att möta andra i liknande situation, att få dela erfarenheter, att få kunskap om alkohol-/drogberoende och hur det påverkar alla i en familj samt att stärka den egna självkänslan. Vad kännetecknar ett vuxet barn? Mats Tengelin är alkohol- och drogterapeut på behandlingshemmet Nämndemansgården som har jobbat med vuxna barngrupper sedan 1996. Hos de vuxna barnen kommer ofta mönster fram i relationer med andra människor. Det är något man bär med sig genom livet. 8 Karaktärsdrag formulerade i 17 punkter av Janet Woititz, amerikansk psykolog. 1. Vuxna barn isolerar sig, kan vara rädda för människor och auktoritetsgestalter. Uttrycken är sammanhangsrelaterade, kan vara både revolterande och att man ”lägger sig”. 2. De söker ständigt andras godkännande och förlorar sin egen identitet på vägen, anpassar sig för att få lov att vara med. 3. De blir skrämda av människors ilska och av personlig kritik, samlar på sig ilska inombords för att till slut explodera och då tycker folk att ”de är för mycket”. Detta leder till att rädsla för egen ilska. 4. Vuxna barn blir ofta själva antingen alkohol- eller drogberoende eller inleder relation med någon som är det eller både och. 5. Vuxna barn lever sina liv med en känsla av att vara offer, dras till människor med samma svaghet. 6. De har en överutvecklad ansvarskänsla, lättare att bry sig om andra än sig själva. Genom detta undviker de att se sina egna brister och ta ansvar för dem. 7. Vuxna barn får skuldkänslor när de försöker klara sig själva och inte bry sig om vad andra säger. 8. De är beroende av upphetsning, oro och spänning. Det är kaos de vuxit upp i och lärt sig hantera. Lugn förebådar att något destruktivt kommer att hända. 9. De förväxlar kärlek och medlidande, attraheras av människor de kan ta hand om eller tycka synd om. 10. Vuxna barn dömer sig själva hårt och har ofta dåligt självförtroende, vilket de ibland kompenserar med att verka överlägsna. 11. De har svårigheter med nära relationer, kan överge för att slippa bli övergiven. De har erfarenheter av avvisning och övergivande. Därför klamrar de sig fast i relationer. 12. Vuxna barn reagerar, men agerar inte. 13. De har beroendets karaktärsdrag även om de själva inte använder droger eller är beroende. 14. Vuxna barn har svårt att ha roligt och tar sig själva på allvar. 15. De försöker gissa sig till vad som är normalt. De har en känsla av att vara annorlunda. 16. Vuxna barn ljuger eller undviker att säga sanningen när det är lika enkelt att vara ärlig. 17. De har förträngt känslorna från sin barndom, förlorat förmågan att känna och uttrycka känslor för de gör så ont. Det gäller också behagliga känslor som glädje och lycka. Woititz har också 17 punkter som beskriver ”tillfrisknande”/ lösningar. Wotitz´s självhjälpspunkter ingår i ACA:s (Adult Children of Alcoholics) program. 9 Torbjörn Johannesson är alkohol- och drogterapeut på Nämndemansgården och har jobbat i 10 år med anhöriggrupper. Nämndemansgården tar emot både personer med egna alkoholproblem och anhöriga. Ibland är anhöriga kopplade till någon som är i behandling, men fler och fler anhöriga söker själva. - 600-1000 anhöriga per år går olika program på Nämndemansgården. Nära hälften av dem är vuxna barn. Cirka 80 personer kommer till vuxna barn-programmet. En del tappas på grund av att det är en kostnadsfråga att gå på Nämndemansgården. Det beror på var man bor och vem som betalar om man får hjälp med kostnaden för att komma till oss, säger Torbjörn Johannesson. Han säger att om vuxna barn som utvecklar en egen alkoholproblematik inte arbetar med sin bakgrund, kommer de inte heller att hantera sin alkoholproblematik framgent. - Man måste se vuxna barn-problematiken som ett känslomässigt problem. Därför hjälper inte intellektuella lösningar. Vuxna barn kan ofta väldigt mycket, men det löser inga problem. De litar inte på andra. Tilliten behöver finnas för att kunna jobba med vuxna barnproblematiken. Detta tar tid att bygga upp. I vuxna barn-grupper försöker man återskapa känslan och stanna i den känsla man försökt fly från så många år utan att behöva försvara sig, att våga känna och berätta om sina upplevelser. Man gör detta i grupp tillsammans med 7-8 andra vuxna barn, där de kan få nya erfarenheter att lita på andra. Samtal om möten med vuxna barn Konferensen avslutas med panelsamtal om möten med vuxna barn. I panelen finns Eva Dahlman, Anhörigföreningen till alkohol- och drogberoende, Claes Olsson, Respons alkoholrådgivning, Ingela Klang, Nordhemskliniken, Ingrid Rhodman Holmes, Bona Via, Mats Tengelin, Nämndemansgården och Torbjörn Johannesson, Nämndemansgården. Eva Dahlman från Anhörigföreningen till alkohol- och drogberoende, som är en ideell förening, berättar att till dem får man komma till kostnadsfria enskilda samtal eller gruppverksamhet med möte varje vecka. - Vi har inget särskilt program, typ 12-steg, säger hon. Metoderna är inte det viktiga, för en del räcker det med att bli hörda och sedda. 10 Ingela Klang är skötare och motivatör på Nordhemskliniken. Hon arbetar med individuella motiverande samtal och med grupper. Nordhemskliniken har ca 35 000 besök per år. De har inga anhörigprogram, men jobbar med anhörigfrågan dels med de patienter som själva är beroende, dels i motivationsprogrammet. Ingela Klang poängterar att barnperspektivet är viktigt och att det finns många ingångar till att hjälpa och synliggöra barnen. - Man kan ha ett förhållningssätt snarare än en metod, säger Ingela Klang. Jag brukar säga att jag har Ingelametoden, jag blandar olika. Det viktigaste är att jag skapar en relation med den jag möter. Claes Olsson är socionom och legitimerad psykoterapeut. Han arbetar på Respons alkoholrådgivning, en kommunal verksamhet som startades 1960 utifrån att man skulle nå missbrukare tidigare. Sedan 1980-talet arbetar man med anhöriga. På 1990-talet började man arbeta med de vuxna barnen. I dag har man även samtal med barn och familjer. Respons erbjuder samtal individuellt, i par, familj eller grupp. Det kostar 200 kr för enskilt samtal och 300 kronor för par- eller familjesamtal, men man kan få avgiftsbefrielse. - Flertalet vuxna barn på Respons är kvinnor. Kvinnor söker ofta som anhöriga medan män söker för eget alkoholproblem, snarare än vuxet barn-problem, säger Claes Olsson. Han beskriver att hans uppgift är att vara närvarande i sinnesnärvaro, för det är det de vuxna barnen har saknat. - Det viktiga är att jag möter just den personen där den är, vid det tillfället. Behandlingen ska ge utrymme för nya eller korrigerande erfarenheter. Jag måste hålla på vissa ramar, som till exempel tid. Tillsammans skapar vi ett reflektivt område där det är viktigt att det inte finns ett korrigerande eller fördömande utan att vi undersöker tillsammans. Om och om igen. Deltagarna i panelen är överens om att det viktiga inte är metoderna, utan relationen mellan behandlaren och den person man möter. De talar om att vara tillgänglig och närvarande. Det som förenar deltagarna är mycket mer än det som skiljer, trots att de kommer från olika verksamheter. Under dagen väcks många tankar om att bygga nätverk. 11 Böcker om och av vuxna barn med erfarenhet av alkoholeller narkotikamissbruk Att komma till ro med det allra värsta, av Petra Östergren Svinalängorna, av Susanna Alakoski Hopas du trifs bra i fengelset, av Susanna Alakoski Oktober i Fattigsverige, av Susanna Alakoski Silverfisken, av Sofia Rapp Johansson Skammens boning, av Doris Dahlin Hatet, av Anders Nykvist Bergsprängardottern som exploderade, av Lo Kauppi Varulvsvalsen, av Sigge Eklund Vuxna barn till alkoholister, av Janet Woititz Kontakt Respons alkoholrådgivning www.goteborg.se/respons Behandlingsgruppen för drogproblem www.goteborg.se/behandlingsenheten Bona Via www.bonavia.se Nämndemansgården www.namndemansgarden.se Anhörigföreningen till alkohol- och drogberoende www.anhorigforeningen.se Nordhemskliniken www.sahlgrenska.se/su/nordhemskliniken Al-Anon www.al-anon.se ACA (Vuxna barn till alkoholister och från andra dysfunktionella familjer) www.aca-sverige.org Länsstyrelsen i Västra Götalands län – information och publikationer http://www.lansstyrelsen.se/vastragotaland/Sv/m anniska-ochsamhalle/folkhalsa/Pages/default.aspx Text: Heléne Gröndahl Lewinsky och Alf Midholm, Respons Alkoholrådgivning, Social resursförvaltning Foto och utformning: Lisa Nadén, Social resursförvaltning 12