GRÖN 2 – LÖRDAG 18 OKTOBER 2014 KL 16.00 REVOLUTION Beethoven var en idealist, en man av sin tid då den franka revolutionens credo av liberté, égalité och fraternité lyste som ett hopp för en bättre värld. Hans tredje symfoni förkroppsligar denna anda och bryter sig ur klassismens konventioner på ett sätt som gör denna musik revolutionerande ännu idag! DIRIGENT SOLIST RAFAEL PAYARE MILOŠ KARADAGLIĆ, GITARR JOAQUÍN RODRIGO (1901–1999) CONCIERTO DE ARANJUEZ Allegro con spirito Adagio Allegro gentile Trots att Joaquín Rodrigo blev blind vid tre års ålder räknas han självklart in i det främsta ledet av spanska tonsättare. Kan hans framgångar möjligen bero på att han (liksom för övrigt Benjamin Britten) föddes på Sancta Cecilias dag – musikens skyddsgudinna. Han blev med tiden professor i musikhistoria vid universitetet i Madrid, och har som sådan skolat en rad komponister ur de yngre generationerna. Själv studerade han från 1927 vid Ecole Normale de Musique i Paris, och redan under studietiden nådde han stora framgångar, inte minst när hans musik framfördes i hemstaden Valencia. Men det var först sedan han för gott slagit sig ner i Madrid som han 1940 fick sitt verkliga genombrott med just Concierto de Aranjuez. Denna härliga gitarrkonsert kom att förbli hans mest spelade komposition, och den mest spelade gitarrkonserten överhuvudtaget. Hans rika produktion, skapad under ett långt liv som täckte hela 1900-talet, består bland mycket annat av ytterligare några gitarrkonserter och konsertanta verk för andra instrument. Idag betraktar vi gitarren som det självklart mest spanska nationalinstrumentet, men 1940 såg man ännu nedlåtande på detta instrument, som man tyckte bara hörde till folkmusiken. Rodrigo kunde emellertid visa vilka kvaliteter instrumentet ägde och skapade med sin konsert det första lyckade mästerverket. Han visade vilka resurser en gitarr faktiskt har. Samtidigt rotade han sin konsert i spansk folklore, från regionen Aranjuez, och han gav solisten en tacksam teknisktmusikaliskt virtuos soliststämma. LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770–1827) SYMFONI NR 3 ”EROICA” ESS-DUR OP 55 Allegro con brio Marcia funèbre: Adagio assai Scherzo: Allegro vivace – Trio Finale: Allegro molto – Poco Andante – Presto Få verk i musikhistorien är omgärdade av så många legender som Beethovens tredje symfoni, den så kallade Erociasymfonin. En del stannar vid att vara just anekdoter, men det lär stå utom all tvekan att tonsättaren verkligen hade komponerat sin symfoni som en hyllning till Napoleon, som då var förste konsul. Till sin förläggare skrev tonsättaren ett brev den 26 augusti 1804: ”... en ny stor symfoni ... egentligen betitlad Bonaparte...” Spåren efter denna beteckning kan man ännu upptäcka på handskriften. Att Beethoven skulle ha rivit sönder detta titelblad kan inte bevisas, men styrks av eleven Ferdinand Ries vittnesmål: ”Både jag och många andra av hans vänner har sett denna symfoni ligga på hans bord, vackert renskriven i partitur, och på vars titelblad ordet Bonaparte stod längst upp, och längst ned stod det Luigi van Beethoven, men i övrigt intet ord. Jag var den förste som meddelade honom att Bonaparte hade utropat sig till kejsare, varpå han råkade i raseri och utropade: ”Är då inte heller han något annat än en vanlig människa! Nu ska också han trampa alla mänskliga rättigheter under fötterna, bara för att tillfredsställa sin egen ärelystnad; att bli en tyrann!” Beethoven gick fram till bordet, fattade titelbladet upptill, rev bort det helt och kastade det på golvet. Första sidan skrevs om och nu erhöll symfonin titeln Sinfonia eroica.” Denna händelse har också beskrivits av greve Moritz Lichnowsky. Men att den berömda sorgmarschen skulle vara knuten till Napoleon är inte alls belagt. Inspirationen sägs ibland ha kommit efter ryktet om Lord Nelsons död, eller från krigen som rasade i Egypten, eller vid den engelske generalen Ralph Abercrombys död vid slaget i Alexandria den 21 mars 1801. Men allt detta kanske inte spelar så stor roll. Hur som helst; i den slutliga dedikationen kom att lyda: ”sinfonia composta per festiggiare il souvenire du un grand’ uomo” - symfoni komponerad för att högtidlighålla minnet av en stor man. Det enda namn som nämns i partituret är Beethovens vän och gynnare furst Lobkovitz, han som tillägnades symfonin och som senare även fick sig symfonierna nr 5 och 6 tillägnad. Jämförd med de två föregående symfonierna av Beethoven har vi med den tredje kommit in i en helt ny värld, trots att endast något år skiljer dem åt i tid. ”Jag känner mig inte tillfreds med mina arbeten hittills. Från och med nu tänker jag slå in på en ny väg”, skrev Beethoven i ett brev 1802, och Eroica (som fullbordades 1804) är ett av de första tecknen på att han lyckats i sina intentioner. Tonsättaren behärskade nu materialet och tekniken så fulländat att han vågade ta sig stora friheter, slå sönder den vedertagna sonatformen och ge sig ut på upptäcktsfärder. Detta innebär också att analyserna av symfonin brukar bli mycket olika beroende på vem som analyserar. Man har spekulerat över sorgmarschens placering (före ett glatt scherzo!), över varför han i finalen citerar en melodi som han även använde i en lättsam kontradans, i scenmusiken till Prometheus och i pianovariationerna op 35 – och varför sorgetemat återkommer mot symfonins slut. Varför söka svar på sådana frågor? Varje svar blir ändå en spekulation. Räcker det inte med att Beethoven nu nått ett stadium där hans musik tagit steget bort från behagfull underhållning för att istället komma fram till en personlig bekännelse; ett monument av grandios arkitektonisk resning, där uttrycksbehovet krävde nya uttrycksmedel. Detta var tankar lika nya och revolutionerande som Napoleons krigskonst – något som den självmedvetne tonsättaren själv gärna påpekade. Samtiden var oförberedd på denna massiva manifestation och fann symfonin vara ett oskönt tecken på originalitetsjäkt. Idag har vi lärt oss njuta av denna storartade musik. Beethovens tredje symfoni uruppfördes med tonsättaren själv som dirigent i Wien den 7 april 1805, och har därefter hört till symfoniorkestrarnas mest uppskattade mästerverk. Stig Jacobsson RAFAEL PAYARE Rafael Payare ses som en av de mest spännande dirigenterna i sin generation. Efter att ha vunnit den prestigefyllda Malko Conducting Competition 2012 har han arbetat med Orchestre National du Capitole de Toulouse, Göteborgs Symfoniker, Cincinnati Symphony och Kungliga Filharmonikerna. Han har arbetat som biträdande dirigent under Gustavo Dudamel, senast för sin scenproduktion av Figaros Bröllop med Los Angeles Philharmonic och arbetade även som biträdande dirigent till Claudio Abbado för sitt framförande av Tjajkovskijs sjätte symfoni med Orquesta sinfonica Simón Bolívar. I januari 2014 blev han chefsdirigent för Ulster Orchestra. MILOŠ KARADAGLIĆ Miloš Karadaglić, född i Montenegro, var åtta år när har började spela gitarr. Nio år senare fick han stipendium till the Royal Academy of Music och flyttade till London där han fortfarande bor. Han fick internationell uppmärksamhet 2011 med sitt debutalbum The Guitar (Mediterráneo) som toppade de klassiska musiklistorna världen över och han vann det prestigefyllda Young Artist of the Year Award. Miloš spelar en 2007 Greg Smallman gitarr som är utlånad till honom av Paul och Jenny Gillman.