1. No category

Maka, mor
001 002 Ett stycke vardag gjorde hon till fest. Din levnadsdag är slut, Din jordevandring ändad Du här har kämpat ut Och dina kära lämnat Nu vilar Du i ro och frid Hos Jesu Krist till evig tid. Hjalmar Gullberg
003 004 Tack för allt gott som Du oss givit Din rena kärlek till oss envar Här har så tomt och öde blivit Ditt goda minne lever kvar. Du möter oss ej mer som förr Välkomnande därhemma Vid hemmets kära dörr Där hörs ej mer Din stämma Din plats är tom vid fönstrets karm Där du oss väntat ofta Kring Din gestalt, Din blick så varm Blott minnets rosor dofta 005 Du var så god, Du var så glad Du lämnar bara vackra minnen Så svår är ändå denna dag Så sorgsna våra sinnen Men tack för allt vad Du oss skänkt Vi vet Du på oss alltid tänkt Tack för våra lyckliga år tillsammans 006 Är det sant att Du är borta Är det sant att Du är död Du som ville oss det bästa Du som var vårt kära stöd. Maka, mor
007 008 Tung blir den väg och mörk den kväll jag nu skall ensam vandra Men snart i samma fridens tjäll vi vila hos varandra. Du unnade Dig så lite Så bråd var Din arbetsdag Men själva vardagsslitet fick helgens behag Kärlek hette Din vilja Osjälvisk gärning Din värld Renhetens vita lilja Bugade sig på Din färd. 009 Slumra gott Du kära Hav tack för allt Du gjort Vi skall i hjärtat bära Ditt minne ljust och stort. 010 Vila, vila Du kära i ro Vänliga skuggor hölja Ditt bo Aftonens stjärna skimrar så blid Älskade Maka, vila i frid. 011 Hon som lyste vår stig Hennes tid är förbi. 012 013 014 Jag sover gott, ej mer jag smärta känner Tyst dödens ängel viskar sov i frid Gråt icke, käre make, barn och vänner Jag vilar nöjd och fri från jordens strid. Tid som har flytt fås ej åter Minnet är allt jag har kvar Djupt i mitt hjärta det gråter Och drömmer om flydda dar. Hur tyst, hur öde, hur tomt här hemma När den vi älskat oss lämnat har Ej mer hör vi hennes kära stämma Men i vårt minne hon lever kvar. Maka, mor
015 016 Ditt hem som Du älskat där blommor har spirat det lämnar Du nu för en skönare värld. Kära lilla Mamma, nu är Din strävan slut All smärta den är borta och Du får vila ut För allt vi vill Dig tacka för kärlek rik och stor För omsorg och all möda tack kära lilla Mor. 017 018 Du ledde oss varsamt Lilla Mor, ack vårt hjärta i barndomens år Är så fullt av tack till Dig Du gav oss den kärlek Vi som aldrig kunnat fatta en Mor blott förmår Vad det var att mista Dig Du lärde oss se, Gud han giver många gåvor på vår framtid med tro om och om igen Att lyckliga dagar Men han giver blott en gång skulle gro en moder Vi tackar Dig Mor, för den Aldrig får vi Mor igen. kraft Du oss gav Du var, lilla Mor, vad mest vi höll av. 019 Mor, lilla Mor, vem var väl som Du? Ingen i hela världen. 021 Nu har du vandrat, lilla Mor Långt bort till vägens slut Du nu hos Dina kära bor Ditt lidande har ebbat ut Tack för allt Du oss lärt och gett Om evig ro till Gud vi bett. 020 Mors trötta huvud har lagt sig till ro Flitiga händer fått vila Nu sover hon lugnt i sitt tysta bo Dit våra tankar ila. 022 När Far gick bort, så ensam blev Din strid Nu kära Mor, har även Du fått frid Sov, kära två, som delat livets öden I gravens ro förenade i döden Maka, mor
023 024 Slumra Moder, slut är striden Du har funnit frid och ro Hos Din Gud i himlafriden Där får Du för evigt bo. Som doften av rosor en sommardag Det står lilla Mor kring Ditt minne Och bilden av Dig är en stjärna så klar Som tändes och ler i vårt sinne Du lämnade livet, vi stannade kvar Men djupt i vårt hjärta Du bor. 025 Sov i ro, Du lilla Mor från all livets smärta Tack för all Din omsorg stor ömma modershjärta Sov i ro, från oro all uti tysta griften Djupt Ditt minne leva skall under livets skiften. 026 Sov i ro, min kära Maka Sov i ro vår lilla Mor Ingen vet, hur vi Dig sakna Ack vad tomheten är stor. 027 Tack lilla Mor för åren som gått Tack för all kärlek och omsorg vi fått Tack för all ömhet och vänlighet stor Tack för allt vår älskade Mor. 028 029 Var finns en kärlek som intill döden Står oförändrad i alla öden Som likt Guds ängel oss övervakar Och fordrar intet men allt försakar På denna jord finns endast en En Moders kärlek allen. 030 Tack, Maka och Mor, för allt Du varit Tack för den glädje i hemmet Du var Tack för de lyckliga åren som farit Tack för de minnen, Du lämnat kvar. Alltid nöjd och glad Mor var Tröst och kärlek allt hon gav Alltid i vårt hjärta bor Minnet av en älskad Mor. Maka, mor
031 032 Det finns ett löfte från en gammal sägen att modersögat aldrig slocknar ut Det kastar solig strålglans över vägen, som följer oss till livets slut. Mycket blir oss givet mången skatt så stor Blott en gång i livet gives oss en Mor Och när detta varma hjärta inte klappar mera här, då känner vi med smärta att det bästa borta är. 033 Klockorna ringa så sakta till ro Mor har fått ett lugnare bo Aftonens stjärna lyser så blid Sov, lilla Mor, vila i frid. 034 035 Far har räckt ut handen Mor har fattat den På den andra stranden Mötas de igen Mor hon tröstar och Mor hon helar Mor sin kärlek åt alla delar Ingen famn är så varm och stor Ingen finns som lilla Mor. 036 Ögonen slutits, tiden var inne Djup är vår sorg fastän ljust ditt minne Kärlek och godhet lyste din stig Tack kära Mamma, vila i frid. 037 Stor var Din kärlek god var din själ Käraste Mamma, tack och farväl! 038 En tröst i sorgen Gud oss ger Att Mor nu slipper lida mer. 039 040 En trött liten Mor med silvergrått hår och en panna som plöjts av bekymmer och år Med blick som var leende solig och klar Så lever Din bild bland de Dina kvar. För alla fanns rum i Ditt hjärta För alla Du gjorde Ditt allt Du deltog i glädje och smärta Hav tack, lilla Mamma, för allt. Maka, mor
041 042 Avskedets stund för alltid har kommit, solen har sänkt sina strålar i frid Borta för alltid är Mor som vi älskat, borta från världens oro och strid Saknad av många men mest av de sina Leva Du skall uti minnenas led Tyst är vår hälsning, sakta vi viska, sov gott, kära Mamma, vila i frid. Du lämnade livet, vi stannade kvar Men djupt i vårt hjärta vi gömmer Ett rum där Du bor, ty allt gott Du oss gav Vi aldrig, nej aldrig det glömmer. 043 Mamma, där Du är lyser alltid solen En Mor dör aldrig. Make, far
050 051 Det hövs en man att viska ett lugnt farväl åt det som var. Arbetsfyllt och strävsamt har Ditt liv varit Lugn och stilla blev Din död. Bo Bergman
052 053 Du bäddas i hembygdens Det suckar av vemod soliga famn då banden de brista Där inga bekymmer Det tar om vårt hjärta skall trycka då kära vi mista Vid barndomens kyrka Din blick har slocknat Du hunnit i hamn Din röst har tystnat Där Dina kära Din kulle Du funnit frid. skall smycka Det är barndomens klockor som ringa Och frid är den hälsning de bringa. 054 055 Ditt hjärta som klappat Du styrde, Du ställde, så varmt för de Dina Du ville oss väl ögon som vakat och Du älskat oss alla strålat så ömt av hela Din själ Har stannat och slocknat Välsignat vare till sorg för oss alla Ditt minne. Men vad Du oss gjort skall aldrig bli glömt. 056 057 Ett verksamt liv har slocknat ut En flitig hand har domnat Din arbetsdag har nått sitt slut Och i Guds hand Du somnat Din kära stämma tystnat har Men vackert står Ditt minne kvar. För omsorg stor och all Din strävan För varma tankar Du oss i livet skänkt För alla ljusa, vackra minnen Hav tack långt bortom livets gränser. Make, far
058 059 Givmild och trofast var Du i livet Tungt är idag att stå vid Din bår Allt som var vackrast och bäst Du givit Tacksamt vi tänker på flyktade år. Hur tomt det efter Dig har blivit Det känns som solens ljus för oss gått ner Ty ingen såsom Du har kärlek givit Din plats kan aldrig fyllas mer. 060 061 Stilla och god har Du varit i livet Stilla och tyst ifrån oss Du gick Tack för all glädje Du skänkt oss. Stilla, så stilla Du käre nu slumrar Borta från sjukdom och strid Stor är vår saknad men dock vi Dig unnar Vila i frid. 062 063 Så vila i frid ty dagen är slut Ditt redbara hjärta har somnat Din livsgärning lever, den sinar ej ut Fast handen i döden har domnat Vi tacka för allt vad i livet Du skänkt För kärlek och omsorg vad vackert Du tänkt Må klockorna ringa till vila. Tack för allt Du oss har skänkt För oss Du strävat, på oss Du tänkt Ditt goda hjärta, Ditt ljusa sinne Hos oss skall leva i tacksamt minne. 064 065 Vi hann ej säga Dig farväl När krafterna ty döden kom så fort ständigt domna Men nu vi säga Dig Och ögat sin glans vårt tack har mist vid evighetens port. så skönt att från allt få somna och vila finna till sist. Make, far
066 067 Att finna varandra när livet är ungt att följas till ålderdoms dagar när livet är lätt, när livet är tungt tillsammans med fröjd detta draga Var finns väl i livet för tvenne en lott som kan liknas vid denne. Gud märker när stegen är tunga och trötta de älskades drag Han märker när krafterna sviker och hjärtat slår mattare slag Då öppnar han kärleksfullt famnen och låter dem somna i frid. 068 069 Min älskade från våra ungdomsår aldrig, aldrig mer Din hand jag hålla får. Hand i hand från ungdomsåren Vi troget vandrat med varann Vi delat kärlek, hopp och frid Vi delat sjukdom, sorg och strid. 070 071 Så har vi vandrat Du och jag i kärlek, hand i hand Så har vi delat varje dag i våra drömmars land, Vår lycka var vår rikedom, nu har Du gått, min hand är tom. Det fanns för oss alla ett rum i Ditt hjärta För alla utav oss Du gjorde Ditt allt Du deltog med oss i vår glädje och smärta Hav tack, lilla pappa, hav tack för allt. Make, far
072 073 Mor har räckt Dig handen Du har fattat den På den andra stranden Har ni mötts igen. Nu, käre Far, Du från oss farit Upp till en annan, bättre värld Vi tacka Dig för vad Du varit Vid hemmets lugna varma härd De vackra minnena av Dig Skall ständigt lysa på vår stig. 074 075 Sov gott, käre Far i gravens ro Hav tack för Din kärlek, Din möda och tro. Tack Far, för de lyckliga åren För kärlekens manande bud För uppoffring ända till båren För trohet mot mänskor och Gud. 076 077 Tom blir platsen i hemmets vrå Tung blir vägen att ensam gå Tack käre make för de år som gått Tack käre Far för allt vi fått. Älskade Pappa, Make och Vän Vi står här med gråt och med saknad Spill inga tårar, sa Du, när jag dör Det är inget att gråta för I minnet lever jag ju kvar Ingen kan dö som levat har Tänk er, som om jag tog en promenad Vi ses igen, inte nu, men om ett tag. Make, far
078 079 Nu rösten har tystnat och handen som smekt har fallit så stilla ner Och kärlekens glimt, som i ögat lekt, har slocknat och tänds aldrig mer För allt vad Du var vill vi ödmjukt stå med händerna knäppta till bön Tack, älskade Make, min Pappa och vän, När livet är slut får vi mötas igen. Du var mitt allt mitt allt i evighet. Barn, ungdom
090 091 Din sol gick upp, men skymdes bort. Du var för god för livet. Fastän din levnad blev så kort, du har oss mycket givit. Du var ett lån vi alltid minns Något underbart, som ej längre finns. 092 093 En liten ängel kom, log och vände om. Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går, du förbliver, Fader vår. Sv.Ps. 193, Gammal svensk bön, tryckt 1780
094 095 Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara, stjärnan ej på himlafästet, fågeln ej i kända nästet. Vad han tar och vad han giver, Samme Fader han dock bliver, och hans mål är blott det ena: barnets sanna väl allena. Svårt att se i unga dar friska blommor falla, tungt att mista dig, som var glädjen för oss alla. Sv.Ps 248:1, 5, Lina Sandell‐Berg 1856
096 097 Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Mänskligt skådat kan det tyckas att för ung du dog. Men en annan visste bättre: Herren gav och tog. 098 099 Snart bröt du upp, snart drog du bort, en flyktig gäst, ditt liv blev kort. En vår, som blott i blomning gick, en gryning som ej dagas fick. Sov gott, mitt barn, sov gott i Gud. Guds änglar i sin vita skrud som för den Högstes anlet stå de vaka här för dig också. Barn, ungdom
100 101 Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn. Nu är du förd, du lilla, till Herrens örtagård. Ej mer dig där gör illa vår vinter, kall och hård. Där får för Gud du träda, i klarhet lik hans sol, och barnasången kväda för Lammets kungastol. Job 1:21
102 Till livet du kom, från livet du gick, du såg på oss ett ögonblick. Varför du vände? – vi söker ett svar. För alltid skall minnet av dig finnas kvar. Korta och neutrala verser
110 111 Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans. Mötas och skiljas är livets gång Skiljas och mötas är hoppets sång. 112 Minnet vår glädje Återseendet vårt hopp. 113 114 115 Lika stilla som Du levat Lika stilla gick Du bort. Minnen som rör vid vårt hjärta går aldrig förlorade. 116 Vara samman, skiljas, fara det är så vårt öde är bestämt att bli. 117 118 119 En tröst i sorgen Gud oss ger Att den vi älskar ej lider mer. Tåligt och god har Du levat Din tid Tacksamt vi önskar Dig, vila i frid. 120 Skön är friden vilan i Din tysta grav Du har fyllt Ditt värv i tiden Ödmjukt tack för allt Du gav. 121 122 Du går ifrån oss men är ej borta I våra tankar Du lever kvar. 123 124 125 Ljuvt är att vila när krafterna domna Skönt i den eviga vilan få somna. Ärlig och strävsam var Din vandring Stilla och fridsamt gick Du bort. Ingen dag är så lång att ej dess afton kommer. Jordens oro viker för den frid som varar Graven allt förliker himlen allt förklarar. Ditt goda hjärta Ditt ljusa sinne hos oss skall leva i tacksamt minne. Stilla kom döden kom som en vän Tog Dig i handen och förde Dig hem. Korta och neutrala verser
126 126 Hur skönt att somna när dagen är slut hur skönt att vila från lidandet ut. Hur skönt att somna när dagen är slut, hur skönt att vila från lidandet ut. 127 Ty Du, blott Du var livet, när det var som vackrast och bäst och mycket blev Dig givet, men alltid gav Du mest. 128 Du var så trött Din bleka kind Nu smeks till ro Av evighetens vind. 129 130 I minnet Du lever Du finns alltid kvar I minnet vi ser Dig precis som Du var. Allt är givet människan som lån. 131 Det finns en glädje större än sorgen Glädjen att minnas. 132 Minnet skall vårda vad livet ägde Saknaden visa vad döden tog. 133 134 Som ljusen sakta brinna i sina stakar ner Så slutar våra dagar Vi har dem icke mer. Två ögon slutna Två händer knäppta i stilla frid. 135 Minnenas skira regnbåge är vår levnadsbro till Dig. 136 137 138 Sörj ej den gryende dagen förut njut av den flyende varje minut. Gråt ej för att jag är borta gläds för att jag har funnits. O, djupa sorg ‐ att skiljas från varann! Det är en sorg som ej tår lindra kan. Korta och neutrala verser
139 140 Liten blomma på mossig stig Glöm ej mig Älskade vän vila i frid. Säg ej med sorg att jag är död Säg i tacksamhet att jag har levat. 141 Vi ville så gärna behålla Dig kvar men Din stund på jorden fullbordad var. 142 Snart kyrkans klockor mana oss, att lämna Dig i frid Vi viska alla, tack för allt vi mötas om en tid. 143 Där borta där vindarna sjunga sin eviga jubelsång Vi glömma sorgerna tunga och mötas åter en gång. 144 145 Det minst sagda är det djupast kända Därför vare nu vårt tack det enda. 146 147 Till liv och odödlighet bjuden Är människan av Gud genom döden. 148 149 Och sen skall komma mycket klara dagar, då vi skall se och dröjande förstå. Ack, huru litet veta vi när ödets timma slår Och ännu mindre anar vi vem kallelsen får. Tack för vad Du givit Tack för vad Du var Tack för ljusa minnen som Du lämnat kvar. Inte trodde jag vi Dig skulle mista Att ögon som strålat så klart skulle brista. 150 Gud giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Korta och neutrala verser
151 152 Vi tackar för allt vad i livet du skänkt För kärlek och lycka Vad vackert Du tänkt För allt vad Du gjort för de Dina. Så stilla kom döden den kom som en vän Den tog Dig i handen Och förde Dig hem. 153 154 Tacksamt tag vad livet bjuder Sök i allt en mening se Den som världens lagar skriver Låter intet fåfängt ske. Att vara, är att vara vad man innerst vill Att kunna kasta ankar Kunna svara, tiga still i ro med sina tankar Att kunna känna storm och vind Och värmen från din mjuka kind. 155 Kanhända vi på väg till något annat En flyktig stund i denna värld har stannat Kanhända livet här är blott ett hinder På vägen dit där intet jordiskt binder. 156 157 Vårt liv är en vindfläkt, en saga, en dröm, en droppe som faller i tidernas ström. Det skimrar i regnbågens färg en minut men brister och faller och drömmen är slut. Gud för Dig är allting klart allt det dolda uppenbart Mörkret är ej mörkt för Dig och i dunklet ser Du mig. Personligt
170 171 Flitig så länge krafterna räckte Fridsam och nöjd har Du levat Din tid Somnat när allmakten livslågan släckte Ljust är Ditt minne Vila i frid. Så ärligt och troget Du tjänat för mödorna aldrig Du svek Din blick var så öppen så trofast Ditt hjärta det kände ej svek. 172 173 Varmt var Ditt hjärta Och glatt Ditt sinne Ljust och soligt Lyser Ditt minne. Du gick så stilla Din väg i livet Så tyst och trogen Din plikt Du gjort Hav tack för allt Du i kärlek givit Ditt minne lever Det går ej bort. 174 175 Allt av rosor som Du skänkte, allt av kärlek som Du gav allt det goda som Du tänkte jordas ej uti Din grav. Två ögon som lyst är slutna Två flitiga händer lagt sig till ro Så vilar det vackra förflutna I minnenas helgade bo. 176 177 Ditt goda varma hjärta har slagit sitt sista slag Nu vilar Du fri från smärta efter Din rastlösa arbetsdag. Hur ärligt och troget Du kämpat från mödorna aldrig Du vek Din blick var så öppen och trofast Ditt hjärta det kände ej svek. 178 179 Du kämpat så tåligt och länge Ditt hjärta för alla haft tid Din hjälpande hand har nu domnat Vi önskar Dig vila i frid. Ordlös möda, tro och heder växte på Din levnadsstig Tacksamhetens tankar breder nu sitt täcke över Dig. Personligt
180 181 Nu tomt det efter Dig har blivit Det känns som solens ljus för oss gått ner Ty ingen såsom Du har kärlek givit Din plats kan aldrig fyllas mer. Stilla godhet, tro och heder Lyste kring Din vandringsstig Tacksamhetens tankar breder Nu sitt täcke över Dig. 182 183 Den människa som ger Stilla så stilla med fulla händer gick solen ner sitt hjärtas guld, slutad är arbetsdagen sin godhets rikedom Hjälpande handen ej räckes mer För henne sig en evig låga tänder strålande ögat ej mer som brinner klar i minnets helgedom. mot oss ler minnet det ljusa förbliver. Livets förgänglighet
190 191 Ibland kommer aftonen hastigt och oväntat Ibland kommer den som en befriare. Som en liten ängel Du till oss kom, log och vände hastigt om. 192 193 Du längtade så efter ljuset och våren När den kom gick Du hastigt ifrån oss Vi hann ej ta ett riktigt farväl Det känns så tomt efter Dig. Plötsligt var lyckan förvandlad av ödet Allt blev så dystert, så mörkt och kallt Borta är glädjen, kärleken, stödet Ty Du var vår trygghet, vår tröst, vårt allt. 194 195 Livets timmar är korta Slutets aning fjärran är Att Du nu är borta Det för oss ofattbart är. Livet förgår likt flodens bölja snar När den förrunnit har var är dess spår? 196 197 Inget farväl inga medvetna ord Så fort och tyst gick Du bort från vår jord Här går vi i rester ur Din svunna värld Bland tankar och minnen som färgat Din färd Allt som Du älskat Oss bilder nu ger Du talar och skrattar Vi minns Dig och ler. Allting bleknar Allting brister Livets röda tråd är skör Den man håller av man mister Den man älskat mest hon dör. 198 199 O rymd, låt din klarhet begjuta Förvissningens ord att livet aldrig skall sluta i stoft och jord. Gå sakta, sommar Gå sakta bort Din knoppning är flyktig, Din blomning kort. Livets förgänglighet
200 201 Somrarna komma, somrarna fly snabba som himmelens farande sky, glömska som vågen i solens lans vackra som skimrande sländors dans. Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer. 202 203 Jag är en främling Jag är en pilgrim Blott en afton bor jag här. Döden kommer Livet går Sakta vi vandra mot natten Mörkret kommer Ljuset går men Morgonen föds under natten. 204 205 Med fyllda segel i solnedgången min farkost glider till fjärran land Där väntar viken, där tonar sången där somnar vågen, vid vänlig strand. Som svalors snabba flykt i rymden blå, som havets våg förrinner uti sanden, så hastigt våra år och dagar gå, så fort vi färdas mot den andra stranden. 206 207 Drömmar bleknar, lyckan brister, livets smala tråd är skör Den man håller av man mister den man älskat mest, den dör. Varför skulle Du så hastigt ryckas bort Vår ålders saga blev så kort. 208 209 När våren sig kläder i ljuvaste grönt Vi tyst Dig i graven gömma Så hastigt Du från oss rycktes bort Från livet till döden är steget så kort. Hur gränslöst lite veta vi när dödens timma slår och lika lite ana vi vem kallelsen då får. Alf Henrikson
Livets förgänglighet
210 211 Var rädd om Dina kära Du har dem inte jämt Vår tid för sammanvaro vi ej med Gud bestämt Som ljusen sakta brinner i sina stakar ner, Så våra år försvinner Du har dem inte mer. Ditt varma hjärta slutat slå Du alltför tidigt fick från oss gå Tack för den kärlek Du oss givit har Ditt vackra ljusa minne lever kvar. 212 213 Hur snabbt kom döden, så obetänksamt Ett avskedsord han fick ej ge de kära Och ej ett tack för kärlek som han skänkt Fick de nära fram till honom bära. Så enkelt Allt som händer, är bara att oljan i lampan tar slut, att ett blomblad faller och att ett liv går ut. 214 215 Mot ett tidlöst okänt ledas stegen Se, det närmar sig för var minut Och den hand som håller i Din egen Du skall släppa även den till slut Ensam tar Du sista steget ut. Vad le de åt i sin sista minut? Är det ett bud från vän till vän? Eller är det ett tack för att allt är slut till den som tog lånet igen? Är det minnet av allt vad de ägt och mist eller suset av himlarnas sång? Hav tröst ‐ en liten tid ‐ och till sist får du veta det själv en gång. 216 217 Jag vet en port som öppnas tyst, och stänges utan dån Och alla vägar leda dit men ingen därifrån Och alla frågar var? Varthän? Men ingen svaret vet Ty svaret på den frågan är just portens hemlighet. Hur underlig är Du i allt vad Du gör Vem kan Dina vägar förstå Men ett är dock säkert Den väg Du mig för För mig är den bästa ändå. Sv.Ps.268:1, E. Gustafsson 1886
Livets förgänglighet
218 Att resa är att njuta med sina sinnen fem Att resa är att alltid i dunklet längta hem Att resa är att möta så mången charmig vän Att resa är att lära sig ta farväl igen. Kärlek
230 231 Den som älskat kan ej glömma Den som glömt ej älskat har Den som älskade och glömde visste ej vad kärlek var. Av litet gav Du mycket Av glädje gav Du mer Av kärlek gav Du allt. 232 233 Och jag stryker från pannan min sömn i en värld som har vaknat just nu Och hur vintrarna var har jag glömt i en sommar som aldrig tar slut. Jag viskar ömt de orden de vackraste jag vet, Du var mitt allt på jorden och i all evighet. 234 235 Din kind ej mer jag smeka kan ej trycka Dina händer Du kommit till ett annat land där inget ont Dig händer. En hand är mera värd än många tusen ord En vän är mera värd än allt på denna jord, och ömhet är en källa som ej får rinna bort, och frysa ned och bli till is för livet är så kort. 236 237 Att våga gråta Att våga le Att visa värme Att våga ge lite av sin inre själ Omtanke, ömhet, Att vilja någon annan väl Kärlek, hoppet Att med min tanke göra någon glad Är för mig livet Då lever jag Allt blir som doften efter vårregn en solig dag I glada stunder vi fröjdades och log Vi njöt av livets under tills ödet hårt oss slog När sorgen nu oss fann vi hade ju varann Nu viskar jag de orden de vackraste jag vet: Du var mitt allt på jorden och min i evighet. Kärlek
238 239 Förlustens hela storhet Du är inte här, men jag ej har fattat än jag kysser din kind vet blott att jag har mistat min allra En kyss som jag sänder bästa vän med smekande vind Då viskar jag de orden Öppna ett fönster, de vackraste jag vet ställ det på glänt Du var mitt allt på Den vind som Du känner jorden och min i evighet. är kyssen jag sänt. 240 241 Gråt inte för att jag är död Jag finns inom dig alltid Du hör min röst, den finns i dig Du kan höra den när du vill Du har mitt ansikte, min kropp finns i dig Du kan ta fram den när du vill Allt som finns kvar av mig finns inom dig Så är vi alltid tillsammans Barbro Lindgren
Mycket kan bli sagt fast tystnad rå, när livslång dag har svetsat människor samman och när hjärtat lärt sig lyssna och förstå, att hjälpsam hand som räcks och blick med ömsint ljus, kan vara tolk för det, som är för stort att givas namn och ord. 242 243 Dagen sig sänker, nattlig blir rymden Snart blott de eviga stjärnor jag ser Men jag ej klagar flyende dagen Ej mig förfäras stundande natten Ty av den kärlek som går genom världen Föll ock en strimma in i min själ. Tag mig, håll mig, smek mig sakta Famna mig varligt en liten stund Gråt ett grand för så trista fakta Se mig med ömhet sova en blund. 244 245 Min tröst att Du, min älskade, ej behöver lida mer. När dagen synes oss som bäst Kom döden som vår gäst Hämtar det som kärast var Lämnar bara tomhet kvar. Kärlek
246 247 Gå ej ifrån mig, Du vill ju stanna Stanna tills jag själv måste gå Lägg Din älskade hand på min panna Än en liten stund är vi två Begråt ej mig, nu är jag lycklig vorden Min boja bruten och min ande fri Jag lämnar Er jag älskat mest på jorden För att hos Gud än lyckligare bli. Harriet Löwenhjelm
248 En gång skall vi åter mötas där på andra sidan bron, från en jord där känslor nötas, ja, jag lever med den tron. Jag tror inte på en himmel, där vi går på gators guld, men någonstans i rymdens vimmel väntar någon, varm och huld. Många säger det är drömmar, men det stoppar inte mig. Någonstans där livet strömmar skall jag åter möta dig. Lidande
250 251 Slumra så tyst från sol och vår Slumra så stilla från smärtans tår Ljuv är vilan i ljus och frid Fjärran borta från livets strid. Nu slut är smärtan Du funnit frid men lämnat hjärtan som saknar Dig. 252 253 Solen har dalat, dagen är slut Stilla är klappande hjärtat Skönt är att vila från lidandet ut Somna från allt som har smärtat. Liksom ett ljus som blåstes ut Din levnad nu har nått sitt slut. 254 255 Vad du lidit ingen känner ty Du själv Din börda bar Du var glad bland Dina vänner fast Du oftast plågad var. Ej sjukdom och oro nu mer gör Dig illa Skönt är att veta Du lider ej mer. 256 257 Ej sorg det finns, som känns så svår som när en älskad från oss går Men smärtan mildras, då man tänker att döden frihet ifrån plågor skänker. För den som sjukdom blott är givet är döden skönare än livet. 258 259 Du somnade stilla, när färden var slut Från allt vad Du lidit Du nu vilar ut. Du led i tysthet men slut är striden Nu famnas Du av den djupa friden, där ingen klagar och ingen gråter Vårt hopp är, att vi träffas åter. Lidande
260 261 När sjukdom härjar i människans kropp och åter till hälsa ej mer finnes hopp vi måste i döden befrielse se för vad har av glädje då livet att ge. Bort i rymden skyar tåga skimrande i aftonglöd och mot dagens sista låga Skaparen ro mot plågan bjöd. 262 263 Det största är inte att slippa plåga och skonas från ångest och ve Det största är kraften att utan att fråga kunna lida och le. Din plåga har slocknat det skedde i frid trots att Du kämpat en ojämn strid Din låga har brunnit trots hårda vindar Den värmde oss alla som kunde den se Kampen var hård men Du vann dock till slut ty allt det Du skänkt oss kan aldrig dö ut. Nils Bolander
264 265 Allt vad Du lidit vi nog ej förstått Vi stod vid Din sida så hjälplösa blott Vi ville så gärna behålla Dig kvar Men Din tid på jorden nu fullbordad var. Vänlig, god Du alltid varit Utan klagan smärtan bar Ingen vet vad Du har lidit Nu Du vilan funnit har Vi nu måste sorgen bära Fastän tom är hemmets vrå Vad Du gav åt Dina kära finns i minnet kvar ändå. Lidande
266 267 Vad är att dö, det är att somna Från lidandet i smärtans land Det är att sakta ljuvligt domna Likt en våg som rullar in mot strand Det är att över floden ila Till hemmets famn till ro och vila. Aldrig en suck, aldrig en klagan Alltid förnöjd på jorden Du gått Tåligt Du bar dina sjukdomsdagar Så nöjd som Du levat, så nöjd gick Du bort. 268 269 Stilla, så stilla Du somnat Din smärta så tåligt Du bar Flitiga händer har domnat Men Ditt ljusa minne står kvar. Tålig var Du intill slutet, hoppet höll Du alltid kvar Vi skall alltid minnas hur god Du var. 270 271 I höstvindars sus Du somnat stilla Du friden har funnit från sjukdom och smärta Ej sjukdom och oro Men lever dock alltid hos oss i vårt hjärta mer gör Dig illa Tills ringen är sluten. Skön är vilan som graven ger Gott att veta Du lider ej mer. 272 273 Tänk när en gång är stillad varje smärta Vart sår är läkt, var längtan nått sin hamn När varje tår avtorkas vid Guds hjärta Och varje snyftning tystnat i hans famn. Vi sågo hur med tålamod du led Och fastän plågad icke modet fällde Du kämpade för att ej brytas ned Tills skördemannen sig vid lägret ställde Men han var mild, så stilla blev Ditt slut Som då en vindfläkt blåser lågan ut. Lidande
274 Djupt i hjärtat svider såren Läk dem, Du som allt förmår Torka bort den bittra tåren Himlens Herre, Fader vår. Frid och ro
280 281 Händer knäppta ögon slutna Livets sista krafter brutna Tår som runnit nu försvunnit Livets strid förbytts i evig frid. Så stilla, så sakta Du tynade bort Vi stod vid Din sida så hjälplösa blott Stilla kom döden, den kom som en vän Tog Dig vid handen och förde Dig hem. 282 283 Sov till vindarnas smekande sång Sov under grönskans mjuka fång Sov ifrån sorgen, oro och strid Sov i underbar frid. Den kommer så stilla, din vilodag, Med frid och med helig ro. 284 285 Klockorna ringa så sakta till ro Nu har Du funnit ett ljusare bo Aftonens stjärna lyser så blid Vila i frid. Vila i frid. Engång blir allting stilla, engång får allting ro Ej något skall förvilla, min själ på kvällens bro. Pär Lagerkvist
286 287 Tack för allt, för gångna tider alla tankar för mitt väl Nu vilar tanken, ej mer Du lider nu har Du ro till kropp och själ. Den ro Du länge sökte Den kom till Dig till slut Nu borta är bekymmer Nu får Du vila ut. 288 289 Kom då, o frid dröj i mitt tjäll Bliv bästa gästen min Ty dagen skrider det blir kväll och natten bryter in. Njut den ro Dig graven skänker världen har Du sagt farväl Vad den sedan om mig tänker stör ej friden i Din själ. Frid och ro
290 291 Frid susar träden kring stugan Du älskat Farväl bugar blommorna Du vårdat så ömt Tack viskar fågeln, som var morgon Dig hälsat Tyst sjunger vinden, Vila i frid. Vid sommarvindars susning Du somnade stilla Nu sjukdom och oro ej mer gör Dig illa Skön är vilan som hembygden ger Skönt är att veta Du lider ej mer. 292 293 Släckt är lågan som har flämtat Länge nog så matt och svag Nu har dödens ängel hämtat Gnistan som av liv fanns kvar. I livet vi ej träffas mer och trycka får Din hand Den sista hälsning vi kan ge är kransen med ett band Snart kyrkans klockor mana oss att lämna Dig i frid Vi viskar alla Tack för allt, vi mötas om en tid. 294 295 Bortom tidens dunkla vågor Fläkta fridens vindar stilla Där är svar på alla frågor Inga tvivel där förvilla. Kära gamla kyrkogård I min hembygds fagra nejder Slut mig i Din vård Efter livets fejder Under gröna kullars tak Mina fäder vilar I det tysta sovgemak Låt mig fridfullt vila. 296 Våg, du som bär mig, högt emot viddernas ljus Makt som begär mig tag mig som ton i ditt sus Hjärtat som dignat somnar till sist i den famn Evigt välsignat varit i kärlek ditt namn. 297 Tron är den kraft från Gud Som vårt hjärtas storm betvingar Tron är det änglabud Som oss bär på bönens vingar Tron det är Guds hjälp i nöden Tron är starkare än döden. Frid och ro
298 299 Stundom vi segla i lugnet så stilla Stundom vi segla för halv bidevind Och stundom när stormar hantera oss illa Då önskar vi alla i hamn få gå in. Många blev åren Du vandrade här Så trogen så verksam i tiden Nu mättad av ålder förunnat Dig är Få njuta av den eviga friden. 300 301 Din låga har slocknat Din kamp är nu över Din kropp nu funnit vila Din själ har fått ro. Att dö kan inte vara farligt När livet bjudit på en hårdhänt strid Att somna in, att bäras bort helt varligt kan inte vara mer än stilla frid. 302 303 Bortom livets hav Din verksamma dag det vida ligger dina drömmars land. har nått sitt slut Stilla må din Din ordnande hand farkost glida har domnat mot dess blomsterprydda strand. Aftonen kom, Du kämpat ut I frid Du stilla har somnat. 304 305 Hur skönt att stilla somna in när stunden slutligen är inne Att lämna allt med rofyllt sinn i ljust och välbevarat minne. Tyst slocknar en mänsklig hjärna efter år av glädje och strid En blomma, en människa, en stjärna har var sin bestämda tid. Minnen
310 311 Du kämpade tappert När vinden susar Ditt slutmål var ett i minnets lund Vår bitterhet skulle förträngas när bitterhet viker med hjälp av Ditt mod, för saknad när allt övrigt Du gett, vi minns all Din godhet, men livstråden kan var glädjens stund, ej förlängas. och ser Dig åter uppvaknad. 312 313 Minnenas irrbloss susa snart kring Din tysta grav Tack för Ditt minne ljusa tack för den kärlek Du gav. Nu brustit har Ditt trogna varma hjärta Din kära röst för alltid tystnat har Du lämnar oss i sorg och smärta Men ljust och vackert står Ditt minne kvar. 314 315 Vi dö, men vi dö icke, ty vi leva vidare i deras hjärtan som älska oss. Lyckliga åren har svunnit smärtornas år likaså Sorgen nu fyller vårt hjärta men lyckliga minnen består. 316 317 Vi alla som känt Dig och vet hur Du var önskar så att Du bland oss fanns kvar Men nu när Du gått dit vi alla ska gå med glädje vi minns allt det fina ändå. Stilla Du somnade in ifrån världen Soliga minnen Du lämnade kvar. 318 319 Låt oss minnas de soliga dagar då sorg och smärta fjärran var Låt oss minnas de glädjedagar då vi tillsammans var. Minnet lever det kan ej jordas Det kan ej gömmas bland stoft och grus Nej, det skall leva i fågelsången I blomsterdoft och i vindens sus. Minnen
320 321 Tyst och stilla har Du levat, Tyst och stilla gick Du bort Vi Ditt minne älska, vörda Vila i frid. Som dagen är slut då solen gått ner Din levnad är slut, Du finns ej mer Men minnet skall leva hos dem Du höll av De som närmast och kärast i livet Dig var. 322 323 När jag en gång är borta sörj mig ej som död Om elden har slocknat lyser dock dess glöd. Vi ödmjukt böjer vårt huvud För allt utav livet vi fått När aftonen slutligen nalkas Vi minns de lyckliga stunderna blott. 324 325 Tack o Gud för vad som varit Tack för allt vad Du beskär Tack för tiderna som farit Tack för stunden som nu är. Vi binder en krans av minnen, de vackraste och finaste vi har. Vi vet att de aldrig skall vissna. Hos oss är du alltid kvar. 326 När dina steg har tystnat, finns ändå ekot kvar. När dina ögon slocknat, vi alla minnen har. Vi bär dem i vårt hjärta, tar fram dem då och då. Så är du för alltid kvar hos oss ändå. Naturen
330 331 Att frö kan gro och spira Bli en blomma så vacker och skir Den kan trotsa naturens nycker Men när tiden är ute, den vissnar så sakta, för att till slut med jorden bli ett. Så borde stoftet vila vid en stilla sjö På stranden och med bergen runtomkring En skön musik från evighetens värld Guds änglar spegla sig i vattnet där. 332 Så liten plats en människa tar på jorden Mindre än ett träd i skogen Så stort tomrum hon lämnar efter sig en hel värld kan inte fylla det. 333 Sov i ro där björkar susa Sov i ro där tallar stå Sov i ro där sol så fager Blickar ner från himmel blå. Ingrid Arvidsson
334 Det finns en lustgård utanför vår värld, ett evigt Eden, väntande i sol... 335 Sköljas mot en strand vara hav och böljegång, vara sten som havet sköljer mot och hav som sköljer sten, svepas av en vind vara vind och vindens gång ‐ finnas, inte finnas, vara tanke någon tänkt i ljus, smulas i Guds hand, vara stoft och ingenting, vara skuggan av en fågels vingen över sandens grus Naturen
336 337 Gråt inte längre vid min grav jag finns ej där, har gett mig av Med tusen vindar blåser jag, är daggens glimt en solig dag, är solsken över mognad säd, är färgers spel i höstens träd. Och vaknar Du i sommarhus en morgon, hör Du mig som sus av fågelvingars slutna krets omkring Dig fladdrande i hets Gråt inte Dig vid graven trött! Jag finns ej där, jag har ej dött. 338 Kom till mig om kvällen efter en lång och rik dag, när jorden doftar och molnen vilar som berg på avstånd Lycklig då vill jag skiljas ifrån allt som varit mitt Låt mig till avsked blott höra fågelns sång som en flöjt från min ungdoms sollysta ängar. 339 340 Det är någon som sjunger för mig när solen har sjunkit i väst Det är någon som nynnar så sakta de visor jag älskat mest. Evelyn Lindström
Från höga skyn hördes fågelsången Över vattnets stilla spegel såg jag solnedgången Farväl vackra värld. 341 Var skog har nog sin källa var äng sin blomma har vart hjärta har sin saga från flydda ungdomsdar Och skogens källa sinar och ängens blomma dör men hjärtats tysta saga alls ingen tid förstör. Naturen
342 343 En ensam seglare, Gråt ej vid min grav, på väg över djupa vatten ty jag finns i solens För att känna hav och vind blänk på vatten. en sista gång Jag finns i blommornas Att med släckta lanternor, skira knopp. segla in i den sista natten Jag finns i vindens När livets dag har blivit lek med löven. skymning, och tillvaron för trång Som en stjärna, som vandrar över himlen Är han på väg, på sin sista seglats. Ålderns höst
350 351 Det kom en dag en stilla vind, som smekte ömt din trötta kind. Liksom ett ljus, som blåstes ut, din levnadsdag har nått sitt slut. En gång är tiden ute, en dag vår resa slut. Då finns ingen återvändo, då suddas vi ohjälpligt ut, likt cirklar som ristats i sanden, en skiss på ett pappersark, likt virvlande vita flingor, som smälta mot vårvarm mark. 352 353 Hur skönt att i ålderns och levnadens höst få lägga sitt huvud till vila och njuta den sömn som ger ro och tröst och bort ifrån skuggorna ila. Din vandring på jorden är lyktad och ögat har slutits i frid. Till ursprunget själen är flyktad nu följer din evighetstid. 354 355 Skönt är att vila, när krafterna domna, trött efter årens möda och strid djupt i den eviga vilan få somna. Vi önskar dig alla vila i frid. Aftonklockan länge klämtat, kvällens skymning fallit på. Lågan länge sakta flämtat. Nu till vila du fått gå. 356 357 Sida vid sida falla de, samlas allt fler och fler. Somliga tidigt kallade, andra när sol gått ner. Tack för allt du givit av din rika varma själ. Tack för att du hela livet ömmat för vårt väl. Ålderns höst
358 359 Så vandrar våra kära genom evighetens dörr och ingenting på jorden kan riktigt bli som förr. Men tacksamhet skall följa dem som stjärnorna i rymd. Visst unnar vi dem vilan, fast blick av tår är skymd. Det finns en sorg, som tår ej lindra kan. Det finns ett domslut: skiljas från varann. Det finns en tröst, att han har kämpat ut. Det finns ett hopp vi möts vid livets slut. 360 361 Släckt är lågan som har flämtat länge nog så matt och svag. Nu har dödens ängel hämtat gnistan som av liv fanns kvar. Mycket, mycket har du lidit. Tålig, tålig har du varit. Nu du lycklig hemma är. Långlivad ålderdom vad är den värd som gåva? När hjärnan trött och tom blott längtar att få sova Livsdyrkaren blir dödens vän och lyssnar tyst till hjärtats slag men känner aldrig mer igen sig själv, sitt rätta jag, och själen får sitt otium först bortom tid och rum Ack, årens bleka solnedgång är den väl värd en sång? Anders Österling
Andliga texter
370 371 Jag vet att min förlossare lever. Herren är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. (Job 19:25)
(Psalt. 23:1‐2)
372‐1 Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig. 372‐2 Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Psalt. 23:4
(Psalt. 23:4)
373 Jag överlämnar mig i dina händer. Du befriar mig, Herre, du sanne Gud. 374 Såsom hjorten längtar till vattenbäckar, så längtar min själ efter dig, o Gud. (Psalt. 42:2)
Psalt. 31:6
375 Sänd ett ljus och din sanning, må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar. 376 Din nåd är bättre än liv. (Psalt. 63:4)
(Psalt. 43:3)
377 378 Men evigt varar Herrens nåd mot dem som fruktar honom. Jag skall få vandra inför Herren i de levandes land. (Psalt. 116:9)
(Psalt. 103:17)
379 380 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. Frukta inte, ty jag har befriat dig, jag har kallat dig vid mitt namn, du är min. (Psalt. 139:5)
(Jes. 43:1)
Andliga texter
381 382 Herren är god mot dem som väntar på honom, mot den själ som söker honom. Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden. (Klagovisorna 3:25)
(Matt. 6:10)
383 Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. 384 Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid. (Luk. 2:29)
(Mark. 10:14)
385 Gud är inte en Gud för döda, utan förlevande, ty för honom är alla levande. (Luk. 20:38)
386 Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh. 3:16)
387 Jesus sade: Jag är uppståndelsen och livet Den som tror på mig skall leva om han än dör. (Joh. 11:25)
388 Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. (1 Kor. 15:42‐43)
389 390 Vänligt över jorden glänser strålen av ett himmelskt hopp Stilla inom tidens gränser evighetens sol går opp, ack, så stilla att mitt öga hennes sken fördraga må och Guds dolda råd förstå. Du som gick före oss längst in i ångesten hjälp oss att finna dig, herre, i mörkret. (Sv.ps. 34:1)
(Sv.ps. 74:1)
Andliga texter
391 392 Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer Lyckan kommer, lyckan går, du förbliver, fader vår. Ack, är det redan här så skönt på denna jord, så härligt grönt, hur skall det då ej bliva i himmelen, där Gud berett vad ingen här i världen sett och ord ej kan beskriva. (Sv.ps. 200:5)
(Sv.ps. 195:6)
393 394 Allt kött är hö. Uti din nåd, Allt flyktar här, och snart förvissna gräsen o Fader blid, från nu Hos dig allena, Herre, är och intill evig tid ett oförgängligt väsen jag lämnar mig och Min ande giv det nya liv, vad jag har tag, som aldrig skall förblomma, Herre, allt i ditt försvar. fast äng och fält stå tomma. (Sv.ps. 240:1)
(Sv.ps. 201:4)
395 Vad han tar och vad han giver, samme Fader han dock bliver, och hans mål är blott det ena: barnets sanna väl allena. 396 Hur underlig är du i allt vad du gör, vem kan dina vägar förstå? Men ett är dock säkert: den väg du mig för för mig är den bästa ändå. (Sv.ps. 268:1)
(Sv.ps. 248:5)
397 Det finns djup i Herrens godhet, och dess gränser ingen ser Det finns värme i hans domslut, mer än någon frihet ger Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång. (Sv.ps. 285:1)
398 Ack, när så mycket skönt i varje åder av skapelsen och livet sig förråder, hur skön då måste själva källan vara, den evigt klara. (Sv.ps. 305:5)
Andliga texter
399 400 När jag lever har jag dig, dör jag är du kvar hos mig Om jag lever eller dör, dig, o Herre, jag tillhör. Nu vilar ett hjärta, i ljuset och friden de frågor som tystnat har fått sina svar, och nödens och ångestens tid är förliden för själen, som lyser i Herrens förvar. (Sv.ps. 308:1)
(Sv.ps. 309:1)
401 O Gud, du mig ej överger när jag i mörkret sänkes ner Då möter jag ditt under Som fröet vilar djupt i jord jag vilar i det skaparord där sekler är sekunder. (Sv.ps. 310:1)
402 Tänk, när en gång vart varför blir besvarat, var gåta löst, som här jag grubblat på, när allting blir av Herren själv förklarat, tänk, när jag Herrens väg skall fullt förstå. (Sv.ps. 320:2)
403 404 O Gud, du som de världar ser varom vi ännu inget vet Vi skall ej säga: de gått bort de döda som till dig har gått De lämnat världen bakom sig Vi vet de lever inför dig. Och herdens röst jag känner, som ropar mig vid namn, där väntar mina vänner, där öppnar Gud sin famn I Hoppet gläds jag redan: snart finns ej döden mer, en liten tid och sedan varann vi återser. (Sv.ps. 486:1)
(Sv.ps. 616:2)
405 406 Någon skall ropa det namn jag fick i dopet Någon skall viska det och rösten är min väns Och jag skall väckas av viskningen och ropet, buren i trofasthet och kärlek utan gräns. Livets Gud, kärlekens Herre, tänd för vännen ditt eviga ljus Kom i vår ensamhet, kom i vårt mörker Låt oss känna att du är där. (Sv.ps. 625:2)
(Sv.ps. 626:2)
Andliga texter
407 408 Tröstens Gud Fader för alla, vännen lämnar vi nu i din hand Följ oss i vardagen, hjälp oss att möta nya dagar i tro på dig. Nu är livet gömt hos Gud Åt honom vi lämnar allt Hoppet är tänt i tyngsta sorg Ingen är glömd av Gud. (Sv.ps. 626:3)
(Sv.ps. 627:1)
409 Det finns ett hem långt bortom sorgens hemland Vad här vi tror skall där bli uppenbart, och den som här stått ut i mörka dagar skall lyftas upp i ljus som strålar klart. (Sv.ps. 638:1)
410 O Gud, du mig ej överger när jag i mörkret sänkes ner. Då möter jag ditt under. Som fröet vilar djupt i jord jag vilar i det skaparord där sekler är sekunder. Vid tomhetens och intets gräns en röst mig når, den är en väns; du kommit hem, den säger. Och sårens läks och sången föds, vad djupast i mitt liv jag sökt och längtat till jag äger. Sv.Ps. 310:1–2, A. Frostenson 1962, 1982
Andliga texter
411 412 Jag skall gråtande kasta mig ner på en kust som jag aldrig har sett. Jag vet ej var jag är, men jag vet att en boning åt mig är beredd vid ett hav, i en stad som fanns till, som fanns till innan städerna fanns, i ett land som är nytt och är före all tid och där natten har dagarnas glans. Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig. Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker. Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig. Och om jag ej mer förmår gå i tro den väg du går, led mig vid din fasta hand steg för steg mot livets land. När min tanke, tvivelstrött, obetvingligt motstånd mött och ej mera mäktar strid — inneslut den i din frid. All din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig hamn. Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet. Sv.Ps. 311:1, A. Frostenson 1970, 1980
Sv.Ps. 217, E. Malmeström 1965
Korta senteser
420 421 Älskad – Saknad Tack för våra lyckliga år 422 423 Störst av allt är kärleken Stora själar lida tyst Jmf. 1 Kor. 13:13
424 425 Hjärtat gömmer minnena I kärlek 426 427 Kärleken är allt Kärleken övervinner allt Vergilius, Ekloger 10, 69
428 429 Vårt enda hem är kärleken Per Lagerkvist
Genom kärleken ever det vi har förlorat 430 431 Livets gränssten men icke kärlekens Din kärlek lever i oss 432 433 Vår kärlek följer er Evigt förenade i kärleken 434 435 Tack för din kärlek I kärlek levde du, i tro dog du, i frid vilar du. 436 437 Genom död till liv Över djupen mot höjden Påsknattens tema i Svenska kyrkans kyrkohandbok
438 439 Till ljuset Vi leva för att dö, men dö för att leva 440 441 Vi dö, men vi dö icke, ty vi leva vidare i deras hjärtan som älska oss. Döden är porten till livet Korta senteser
442 443 Inget väsen kan sönderfalla till ingenting Mötas för att skiljas, skiljas för att mötas 444 445 Korset först och kronan sedan Låt ankaret falla ‐‐ jag är i hamn Sång av Lina Sandell‐Berg
446 447 Återseendet står kvar Vi mötas igen 448 449 Återförenade Minnet vår glädje, återseendet vårt hopp 450 451 Ditt minne lever Tack för vad du gav 452 453 I tacksamt minne För tidigt för oss men det var Guds vilja 454 455 Hans verk lever Blev till välsignelse 456 457 Han levde för att tjäna Störst är den som tjänar 458 459 Här vilar de flitiga händerna Ett ädelt hjärta fann här sin ro Dikter
500 501 Dock, Du som allt med vishet styr med hög ofattlig lag så gott jag kan till Dig jag flyr, när morgon vänds i dag Så är Du min förtröstan all, du kärlek, som i allting bor, i stjärnans eld, i havets svall, i blicken hos min mor. Nu mörknar min väg och mitt dagsverk är gjort mitt hjärta är trött, min säd har jag sått som en tiggare står jag, o Gud, vid din port, och blodrosor växa på stigen jag gått. Dan Andersson
Dan Andersson
502 503 Det är något bortom bergen bortom blommorna och sången. Det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt. Jag skall gå genom tysta skyar genom hav av stjärnors ljus och vandra i vita nätter tills jag funnit min Faders hus Jag skall klappa så sakta på porten där ingen mer går ut och jag skall sjunga av glädje som jag aldrig sjöng förut. Dan Andersson
Dan Andersson
504 505 En ordlös bön från våra kära döda att älska fromt det liv som vi har kvar. Kärleken och smärtan, barn av samma hus, föra trogna hjärtan hem till samma ljus. Karl Asplund
P D A Atterbom
506 507 Så länge vi minns lever du. Djupt i min kärlek skall du alltid leva, alltid finnas till Ty i kärleken dör vi aldrig. Vivi Berglund
Vivi Berglund
508 509 Ty Du, blott Du var livet, när det var som vackrast och bäst och mycket blev Dig givet, men alltid gav Du mest. Döden är icke det sista: döden är blott livets port; skalet skall kring fröet brista, livet växa rikt och stort. Bo Bergman
Natanael Beskow
Dikter
510 511 Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där Vi se ju inga stjärnor, där intet mörker är I ljusa irisringen du bär en mörk pupill, ty mörkt är allt som ljuset med bävan längtar till Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där, var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär. Å, nu förstår jag lyckans väg: att ge med råge full, att brinna fort och brinna ner för Kristi kärleks skull. Nils Bolander
Erik Blomberg
512 513 Du får lyfta, du får bära, jag kan bara allting lämna Tag mig, led mig, var mig nära Ske mig vad du sen må ämna. Bryt upp, bryt upp den nya dagen gryr oändligt är vårt stora äventyr. Karin Boye
Karin Boye
514 515 Ack låt mig leva riktigt och riktigt dö en gång, så att jag rör vid verklighet i ont som gott. Hur fort blir lönnarna gula Som lyser vår vandring i parken Att dö är att resa en smula Från grenen till fasta marken. Karin Boye
Stig Dagerman
516 517 Och sorgens makt är större än glädjens makt i mig, jag glädes inte förrän den har förvandlat mig. Vad livet och stunden gav kan ingen ta ifrån oss. Gunnar Ekelöf
Gunnar Ekelöf
Dikter
518 519 Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist Inte ens en grå liten fågel och aldrig en björk som står vit ‐ Men den vackraste dagen som sommaren ger har det hänt att jag längtat dit. Vida, vida min dröm mig för bort mot oändligheten Jordens oro ej mer mig stör, all dess sorg är förgäten upp mot blånande rymdernas sfär aningens vingpar mig hastigt bär närmare evigheten. Astrid Forsell‐Gullstrand
Nils Ferlin
520 521 Fadern barnets bästa alltid vill och vet Låt städse din sannings ljus Du med tid blott räknar, Gud med evighet. lysa min stig och till min Faders hus Anders Frostensson
vägleda mig Och när jag hembud får giv att med fröjd jag går in uti paradis, Ditt namn till pris. N. Frykman
Dikter
522 523 Dagar har kommit och dagar har gått, en gång väl kommer den sista, flyktig är lyckan och knappt dess mått, tung är den ändå att mista Luftbyggda slott skimra ju blott skimra och locka och brista. Och människan vandrar på jorden om och ingen vet, varifrån hon kom, och ingen vet, vart leden bär, och ingen vet, vad livet är Men fram genom långliga strider det dagas väl bättre tider, då ingen är ond och ingen är god, men bröder, som kämpa i ondskans flod, och räcka varandra handen att hjälpa fram till stranden. Gustaf Fröding
Gustaf Fröding
524 525 Ensam i bräcklig farkost vågar seglarn sig ut på det vida hav; stjärnvalvet över honom lågar, nedanför brusar hemskt hans grav Framåt! ‐ så är hans ödes bud; Och i djupet bor, som uti himlen, Gud. Över bergens toppar stillhet råder I trädens kronor ej en vindfläkt rörs Fåglarna tiga i skogen, vänta blott, vänta... snart vilar även du. Goethe
Erik Gustaf Geijer
526 527 Ingen trädtopp röres i skog knappt en suck som höres vinden drog Fågeln i bo tiger i sovande lundar Snart, tro mig, stundar ock för dig ro. Stjärnor tänds och förbrinner Världar kommer och far Släktled föds och försvinner Tiden, den står kvar. Goethe
Alf Henrikson
Dikter
528 529 Det liv är icke längst som längst har varat Den levat längst som fyllde livet bäst Den är ej rikast vilken mest har sparat Nej, den är rikast som har givit mest. Det faller vissna löv i höstens matta Du vissnar även, så är livets gång. Hjalmar Gullberg
Naima Jakobsson
530 531 Du som är slocknandet och segerfanan Du som i tidens flod är böljegången: välsigna handlingen och skådebanan, välsigna tystnaden som följer sången! Som en blomma undergivet böjer sig för höstens bud, som en blomma undergivet fäller blad och sommarskrud, lägger jag min stolthet av; som ett barn i moderlivet slumrar jag i Gud bortom strand och hav. Hjalmar Gullberg
Hjalmar Gullberg
532 533 Kan hända döden som vår oro stegrar skall göra våra nederlag till segrar Kan hända livet här är blott ett hinder på vägen dit, där intet jordiskt binder. Vi har alla inom oss ett centrum av stillhet omgivet av tystnad. Dag Hammarskjöld
Hjalmar Gullberg
534 535 Allt vad med kärlek dem vid livet band står kvar som minnen kring den stol de lämnat. Så går Du bort, långt bort i stjärnljus vårkväll och som en viskning är Din gång bland träden, som varma tankars väg genom mörkret, Med pannan sänkt och blid och allvarsam Du glider bort bland daggig ängsviol och snår av slån, som nyss börjat blomma. Verner von Heidenstam
Ragnar Jändel
Dikter
536 537 Långt bort ännu ‐ Därhemma doftar träden och örterna som Du plantat vänta den kända, kära moderliga handen, Där höras röster än ‐ det lyser visst ännu i fönstret där ‐ Men Du skall bort och Du är höljd i stjärnljus Ditt veka hjärta brinner i dess eld och lever i dess outsäglighet Din vita panna böjes, sänker sig djupt i din skönhet, djupa evighet. I aftonlandet är min ro belägen, mitt Emmaus bland kullarna vid vägen Det är din närhet som gör trygg min stig, att gå i mörkret är att gå med dig. E. A. Karlfeldt
Ragnar Jändel
538 539 Giv oss en härd att njuta vid av vårt beskärda bröd Giv oss ett bröst att luta vid, när glädjen vänds i nöd! Giv oss en tro att sluta vid tryggt i den mörka död. Tack och godnatt! Nu är det tid att koja och somna från en lycklig havsblå dag. Mot borden klucka, vänliga och loja, en sömnig dynings sista slag. Sval spolar luften kring ens trötta hjärna med varje andetag, och genom luckan lyser som en topplanterna en ensam stjärna som fastnat på ett stag. E.A. Karlfeldt
Sten Selander, ur Galejans loggbok
Dikter
540 541 Du gav oss allt, så allting tag, vår själ, vårt liv, vår tro, och bygg därav till framtids dag vår andes segersbro. Du sträcker ut din skymningshand och plågad själ får vila, du släcker hjärtats tunga brand och leder genom aftonland den trötte till hans vila I nattlig jord du sänker ner det liv som tycks förhärjat, som såningsmannen återger åt jorden som han öppen ser den skörd som han har bärgat. Pär Lagerkvist
Pär Lagerkvist
542 543 Oroas ej, räds ej uppbrottstimman En vänlig hand lugnt ordnar båtens segel, som för dig bort från kvällens land till dagens Gå utan ängslan ner i strandens tystnad, den mjuka stigen genom skymningsgräset. O soluppgång i evigheten o morgon över stjärnehav, o dag varom I intet veten som tron blott på en jordisk grav Vad är vårt liv, den korta stunden, mot livet som vår själ tillhör, ur tiden löses den obunden och med sin vinge himlen rör Du stjärnedag, den stunden randas då jag för första gång dig ser, med evighetens ljus jag blandas, som sig för mig som morgon ter. Pär Lagerkvist
Pär Lagerkvist
Dikter
544 545 Jag vet att bortom det jag dunkelt anar finns nya ting, mer sällsamt underbara än de jag höll förundrad i min hand Jag vet och jag är rik som ingen Jag håller i min hand de gåtfullt vissa tingen, och deras bröder vänta mig i dolda land. Så hårt spänns ingen båge som Livets båge spänns Och när den en gång brister har allting nått sin gräns. Pär Lagerkvist
Pär Lagerkvist
546 547 En gång blir allting stilla en gång får allting ro Ej något skall förvilla min själ på kvällens bro Ej skall jag se tillbaka, ej heller framåt än, allt minne är och vaka och liv och död min vän. Livet tar sitt barn till sig, öppnar slitna grinden Ljungen står vid utnött stig, svalor flyr i vinden Gammal gård. I köket stång för de hårda bröden Nöd och längtan, fågelsång ända in i döden. Pär Lagerkvist
Pär Lagerkvist
548 549 Kärlekens visa har inga ord, nynnar som vinden i träden, svävar lätt över blommande jord, leker i sommarsäden Ingen hör den mera än vi, du och jag vid din sida För det är oss den sjunger i sin sång över jorden vida. Aftonport till evigheten, tysta skymningsstund Djupt fördold är hemligheten om vårt väsens grund Stilla står jag vid portalen ännu intet vet En gång öppnas stjärnesalen, allt blir evighet. Pär Lagerkvist
Pär Lagerkvist
Dikter
550 551 Det är vackrast när det skymmer All den kärlek himlen rymmer ligger samlad i ett dunkelt ljus över jorden, över markens hus Allt är ömhet, allt är smekt av händer Herren själv utplånar fjärran stränder Allt är nära, allt är långt ifrån Allt är givet människan som lån. Allt är mitt, och allt skall tagas från mig inom kort skall allting tagas från mig Träden, molnen, marken där jag går Jag skall vandra ‐ ensam, utan spår En gång skall du vara en av dem som levat för längesen. Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna, det multnade lövet. Så som myllan minns och så som bergen minns vindarna. Din frid skall vara oändlig så som havet. Pär Lagerkvist
Pär Lagerkvist
552 553 Det finns ingen sten så tung som sorgen vi känner Det finns, ingen ros så vacker som minnena av dig. Håll hög min sorg, och jag skall aldrig svika. Ebbe Linde
Maud Larsson
554 555 Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman, någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly. Och ännu länge härefter då jag vandrar ensam framåt trottoarerna skall jag förnimma dig vandra vid min sida med fotsteg som viskar till mina i den stora stadens larmande ödslighet. Erik Lindegren
Artur Lundkvist
Dikter
556 557 Visst går stormen till ro i den sovande dal och det stillnar i fjäll och på hav Men vi njuta en stillare stillhet, o, hjärta, i vår grav. Nu tynger intet, jag har lämnat allt i andra händer, starkare än mina. Bengt E. Nyström
Arvid Mörne
558 559 Låt ingen dagens stund i armod slockna ut Gör levande var sekund gör blommande var minut. Nu är åsen i min stuga bruten, skörden på min teg av hagel härjad. Anders Roswall
J L Runeberg
560 561 Till flydda tider återgår min tanke än så gärna Mig vinkar från förflutna år så mången vänlig stjärna. Vad rätt Du tänkt vad Du i kärlek vill, vad skönt Du drömt, kan ej av tiden härjas Det är en skörd, som undan honom bärgas ty den hör evighetens rike till. J L Runeberg
Viktor Rydberg
562 563 Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden Han bar en frökorg i sin hand, och strödde mellan orden för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut Han gick från soluppgång till soluppgång Det var den sista dagens morgon Jag stod som harens unge, när han kom Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, började han gå Döden tänkte jag mig så. Lika självklart som vi alla föddes skall vi alla en gång födas åter, skall vi stå som barnet framför porten till det ofattbaras verklighet. Bo Setterlind
Bo Setterlind
Dikter
564 565 Att dö är seger, inte nederlag Det lyser över bergen Natt har blivit dag Sörj inte den som äntligen är fri Och frukta ingenting ty Gud är liv. Herren är det ljus som möter oss i mörkret för att vi skall se vår möjlighet Bo Setterlind
Bo Setterlind
566 567 Fridens stilla, milda källa, Själens vän i evighet. Låt oss ge varandra tid, låt oss göra famnen vid, låt oss älska, låt oss sjunga, inte hålla tand för tunga, låt oss skratta, låt oss leka låt oss sorgerna beveka, låt oss jaga tvivlen bort, livet är så gränslöst kort! Bo Setterlind
Bo Setterlind
568 569 Den vi älskar för oss genom mörkret, genom sorgen, genom livets natt och tomhet genom tvivlet Därför fruktar vi ej längre döden inte dödens skugga, inte ljusets bortom döden Ty att dö är att som barnet födas, lika smärtsamt, lika ljuvligt kanske ingen vet ‐som inte riktigt känner någon längtan, något annat liv! Lika självklart som vi alla föddes skall vi alla en gång födas åter, skall vi stå som barnet framför porten till det ofattbaras verklighet. Kommer en dag som i dag då vi skiljs, men för evigt, varken du eller jag behöver tänka därpå Fruktan vet vi ej av Döden närmar sig redligt Hösten strör sina blad och molnen går Snart är det mörkt på jorden Vintern blir lång Låt oss vandra i skogen ännu en gång Låt oss gå bort under stjärnorna Mörkret kan oss ej nå Våren och sommaren väntar till slut ändå Min älskade. Bo Setterlind
Bo Setterlind
Dikter
570 571 Var rädd om livet, det skall glädja dig, var rädd om ljuset, det skall leda dig, var rädd om mörkret, det skall skydda dig, var rädd om slutet, det skall rädda dig. Här är mörkret, där är Ljuset Här är sorgen, där är Glädjen Här är döden, där är Livet. Bo Setterlind
Bo Setterlind
572 573 Himlens hav har ingen strand bara ljus. Vill du nå mig med din hand sök mig inte där du är, sök mig lite längre bort ‐ i ett annat land. Bo Setterlind
Bo Setterlind
574 575 Säg inte, att ingenting blir kvar av den vackraste fjärilen livet gav Säg inte, att vingarnas färg bleknar bort och försvinner i vinden som stoft, som stoft Om fjärilens kropp måste gömmas i grav, är ändå den svindlande flykten kvar! Nu är det höst och de gyllene fåglarna flyga alla hemöver djupblå vatten; på stranden sitter jag och stirrar i det granna glittret och avskedet susar genom grenarna Avskedet är stort, skilsmässan är förestående, men återseendet är visst. Edith Södergran
Bo Setterlind
576 577 Jag träder ut till eder med ett glatt budskap: Guds rike börjar. Blott det eviga bor i Ditt hjärta än. Edith Södergran
Esaias Tegner
Dikter
578 579 Det finns ett hav, som ingen ser, det finns en grav, där ingen dör, det finns en sol, som ej går ner, det finns en strand i varje själ. Jordisk oro viker för den frid som varar Graven allt förliker himlen allt förklarar. J O Wallin
Bo Setterlind
580 581 Allt i livet är ej sol, allt i livet är ej natt, som en morgonskymning klarnar allt omkring oss småningom. När åt den stilla kyrkogården ett saknat stoft vi tyst förtro, förtröstans ängel håller vården ännu kring griftens skumma bo, och graven säger tvivla! Men ängeln säger tro! Wecksell
Carl David af Wirsén
582 582 Du var alltid den som gav med fulla händer. Ditt hjärtas guld. Din godhets rikedom. I sorgen vi vårt varma tack dig sänder. Om av det långa livet en enda dag var kvar då sökte jag det vackraste som jordelivet har Det vackraste på jorden är bara redighet men det gör ensamt liv till liv och verklighet. Stig Dagerman
Karin Boye
Dikter
583 584 Det kommer en dag när jag är borta, en dag då mitt liv har tagit slut. Så länge du minns mig är jag kvar ändå och finns i din närhet som förut. Jag finns där i vågen invid stranden, jag finns där i vårens varma vind. Jag finns där och leder dig vid handen, jag finns där i tåren på din kind. Jag finns i en blommas spröda knoppar, i fågeln som sjunger i ett träd. Jag finns bland de fjärilar som fladdrar kring på åkrar med mognande säd. Jag finns i ett regn som slår mot rutan och i flingor av fallande snö. Jag finns i musiken som du hör på ibland. Så länge du minns kan jag ej dö. *** Borttagen på upphovsmannens begäran. *** Okänd
585 586 Döden är bara ränseln som vi lägger av vid vägens slut en blygrå skugga som smälter ner i ljuset döden är bara plogen som vänder livets mylla det hårda rågbrödet som håller våra tänder rena Kanske livet, kanske, kanske en blodigt stärkande simtur bara. På andra stranden badlakanslycka. Karl Vennberg, ur Requiem, Halmfackla 1944
Hans Granlid
Dikter
587 588 Då ni är sorgsna, blicka åter in i ert hjärta, och ni skall se att ni i verkligheten gråter över det, som en gång skänkte er glädje. Allt, allt jag ägde var ditt mer än mitt. Allt jag vackrast ville var ditt, ditt, ditt. Högt med dig jag talade vad ingen i världen vet. På ändlösa vägar var du min ensamhet. Låg jag vaken om natten och tänkte ingenting, andades, kände jag dig, dig. Du var runtomkring. Livlöst är livet, där inte du är kvar. Världen är ett väldigt skal, som ingen kärna har. Kahlil Gibran, ur Profeten 1923
Karin Boye, ur Härdarna 1927
589 590 O, ljuvlighet att, när man har ätit opp allt, druckit ur allt, talat om allt och dansat sina ben trötta, gå hem i den tysta timmen före soluppgången för att sova! När sommaren fällt sitt regn som blad, och även bladen fallit, september ingått, såg jag en fågel glida över mitt huvud, en skugga från mig som levde på jorden, oktobers förebud, ordlös, men själv en sång. Tove Jansson
Bo Carpelan
591 592 Sett nog. Samma hägring syns i alla väderstreck. Haft nog. Av städernas larm på aftonen, i solens sken och annars. Levt nog. Genom livets skiften, larm och hägringar. Uppbrott igen i en ny tillgivenhet, bland nya ljud. Låt min skugga försvinna i din. Låt mig förlora mig själv under de stora träden. De som själva förlorar sin krona i skymningen, överlämnar sig åt himmelen och natten. Arthur Rimbaud (tolkning av Gunnar Ekelöf)
Pär Lagerkvist
Dikter
593 594 Ensam i kvällsljuset lyssnar jag. Vad dagarna börjar bli korta. Hösten har kommit. Snart skymmer min dag. Jag hör vingar så långt, långt borta. Det är om aftonen man bryter upp, vid solnedgången. Det är då man lämnar allt. Tanken tar ner sina tält av spindelväv och hjärtat glömmer varför det ängslats. Ökenvandraren överger sin lägerplats, som snart skall utplånas av sanden, och fortsätter sin färd i nattens stillhet, ledd av gåtfulla stjärnor. Nu är det slut. Nu vaknar jag. Och det är lugnt och lätt att gå, när inget finns att vänta mer och inget finns att bära på. Rött guld i går, torrt löv i dag. I morgon finns där ingenting. Men stjärnor brinner tyst som förr i natt i rymden runtomkring. Karin Boye, ur Stjärnorna, Gömda land 1924
Pär Lagerkvist, ur Aftonland 1953
595 596 Sista biten genom skogen är vägen mossig och tyst gömmer sig mellan granar pysslar med blåbär och svamp och tror att så ska det vara så ska det alltid vara solsken och skydd tills, vid en plötslig krök havet brusar emot hela det öppna havet. Helig den frid hjärtat hyser mitt i den virvlande blodstormens larm! Slut är din strid. Månen lyser. Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm! Evert Taube, ur Nocturne, Ballader i det blå 1948
Solveig von Schoultz
597 598 När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, då växer det sly överallt. Vad det är dumt att tro, att man kan glömma och dumt att tro, att tiden läker såren. Den stora sorgen – den är intet sår. Den är ett frö, som föll i hjärtats gömma och gror och växer till ett träd med åren och bär en bitter blomning varje år. Göran Tunström
Karl Asplund, Trädet
Dikter
599 600 Du är en öppen bok i mina händer. Du är en dagbok, vilken livet för. Jag måste skynda mig att läsa dig. Jag får aldrig läsa dig till slut. Varje individ är sin egen ensamhet, och till individer räknas även vägsträckan, vattenspegeln i träsken, minnen av tidigare höstar, busklandskapet och en fågel som glidflyger över träden. Stig Dagerman
William Faulkner
601 602 To see a World in a Grain of Sand, and Heaven in a Wild Flower, hold Infinity in the Palm of your Hand, and Eternity in an Hour. Att se en värld i ett sandkorn och en himmel i en vildblomma, hålla oändligheten i sin handflata och finna evigheten i en timme. En människa att tala med, att strida med, att se och vara med, att glädjas med, att lida med, att längta eller sakna, o, att älska. Gunnar Björling
William Blake, ur Songs of Innocence 1787
603 604 Det är något med döden som inte är övertygande. Som när våren kommer för tidigt. Eller när svaret går före frågan. Eller när musiken slutar på dominanten och efterlämnar en svävande väntan. Åskådningens minut. Med klara ögon, och glada. Till en början tystnad i himlen. Bortom musiken, bortom mystiken, bortom altarlågornas glans och bortom en million stämningars rökridåer. Och vår stackars spjärnande tro, otro, vantro och klentro fladdrar befriat bort som uttjänta fröhylsor. Så kan den nya sången äntligen börja. Anna Greta Wide
Anna Greta Wide, Åskådningens minut, Den saliga osäkerheten 1964
Dikter
605 606 Från det jag vet och visste drar jag mig bakåt från det jag minns jag söker en plats där jag ser bättre. Kunde jag följa dig långt bort, längre än allt du vet, ut i de yttersta rymdernas världsensamhet, där Vintergatan rullar ett bjärt dött skum och där du söker ett fäste i hisnande rum. Jag vet: det går inte. Men när du stiger huttrande blind ur ditt dop, tvärsigenom rymden skall jag höra ditt rop, vara dig ny värme, vara dig ny famn, vara dig när i en annan värld bland ting med ofött namn. Solveig von Schoultz, ur Molnskuggan 1996
Karin Boye, Kunde jag följa dig, För trädets skull 1935