Krematoriet - Jonas de Lange
LIVET VID UGNEN Text och foto: Jonas de Lange Vad händer när vi dör? Den frågan har nog alla ställt sig någon gång. För 80 procent av Sveriges befolkning slutar, i alla fall den fysiska resan, i en 1200 grader varm ugn. På Göteborgs enda krematorium bränner man 5000 kroppar varje år. De tre anställda har med andra ord mycket att göra. P å Kvibergs kyrkogård sticker en skorsten upp vid slutet av den stora allén. Den är förvånansvärt rökfri med tanke på att ugnarna går för fullt inne i det ombyggda kapellet. När temperaturen är över 1000 grader brinner till och med det mesta av rökpartiklarna upp. Krematör Lennart Svensson visar rummet där kistorna kommer in från begravningsbyråerna. I korridoren ligger tre kistor på rad som väntar på sin tur. De är halvvägs på sin sista resa från de stora kylskåpen till de jättelika ugnarna. Där omvandlas de nästan helt och hållet till värmeenergi på bara en dryg timme. – Vi brukar stänga dörrarna in till rummet med kylarna när anhöriga kommer hit. Vissa tycker nog att det är lite obehagligt. Det ger kanske lite av en industrikänsla, säger Lennart. N är man ser kistorna staplade ovanpå varandra är det lätt att förstå vad han menar. På vägen från kylskåpet får varje kista en liten bricka i keramik med ett nummer på. – Vi är givetvis väldigt noga med att rätt person kremeras. Därför har vi de här brickorna som leder till en person i våra register. Dessutom kremeras ingen förrän alla papper är i ordning. Det är inte lite som ska ordnas innan en person kan eldas upp. Både dödsattest och begravningsdokumentation måste vara ordnat innan ett kremationsintyg utfärdas. – Jag brukar säga som så att man kan vara lika säker på att vi kremerar rätt person som att man får rätt föräldrar när man föds, säger Lennart. I kapellets huvudrum tränger en liten strimma ljus in genom takkupolens fönster och landar på den vita murväggen. Två förgyllda änglar tittar ned på de fyra ugnarna som har ersatt kyrkbänkarna. – Vi använder bara två i taget för att vara ännu säkrare på att ingen rök eller aska sprider sig mellan de olika ugnarna, säger Lennart. Han sätter sig i gaffeltrucken och börjar styra mot den ena ugnen. Noggrant siktar han in sig på den kvadratmeterstora öppningen. Innanför metalldörrarna finns inget brinnande inferno. Det tysta, rödglödande utrymmet slukar kistan hel och stängs igen ljudlöst. – Vi håller etiken väldigt högt här. Man vet vilket jobb man ska göra och det ska göras med värdighet. Både för de närstående och för den avlidnes skull. Det är jätteviktigt att det går rätt till, säger han. Lennart går runt på ugnens baksida och tar fram en över tre meter lång spade. Han öppnar en lucka och börjar skrapa ned de sista kvarlevorna i en metallåda. När kvarlevorna har svalnat tar han fram dem. – Här har du alltså det som över, säger han och håller fram lådan med vita benknotor. Bland höftkulor och nyckelben ligger ett litet metallrör från en hjärtoperation och en skruv som antagligen har suttit någonstans i benet. – När det är så här små metallgrejer mals de ned tillsammans med benen och blir det vi kallar för askan. Han går bort till andra änden av rummet och tar fram en låda med större metallrester och håller upp vad som ser ut att vara en knäled i titan. – Det här är det enda som inte brinner upp eller blir en del av askan. De här bitarna grävs ned separat. Vi får gräva ned över två ton metall varje år, säger han. L ennart är egentligen trädgårdsmästare från början. På 70-talet fick han en extratjänst på krematoriet och blev efter ett tag krematör på heltid. – Det var ju inte direkt det man drömde om när man var liten. Men det här är ju också ett viktigt jobb som måste göras, säger han. Vad som är under kistlocken tänker han inte så mycket på. – Man måste komma ihåg att det bara är ett jobb. Man kan inte ta med sig döden hem varje dag, då blir det nog svårt. Med ett litet skratt säger han att det inte är helt lätt att rekrytera nytt folk till krematoriet. – I Sverige är det lite tabubelagt att prata om döden. Folk tycker väl att det känns jobbigt men jag tänker att döden är en lika naturlig del av livet som födseln.
© Copyright 2024