LIVET VID UGNEN
Text och foto: Jonas de Lange
Vad händer när vi dör? Den frågan har nog alla ställt sig någon
gång. För 80 procent av Sveriges
befolkning slutar, i alla fall den
fysiska resan, i en 1200 grader
varm ugn. På Göteborgs enda
krematorium bränner man 5000
kroppar varje år. De tre anställda
har med andra ord mycket att
göra.
P
å Kvibergs kyrkogård sticker en
skorsten upp vid slutet av den
stora allén. Den är förvånansvärt
rökfri med tanke på att ugnarna
går för fullt inne i det ombyggda kapellet. När temperaturen är över 1000 grader
brinner till och med det mesta av rökpartiklarna upp.
Krematör Lennart Svensson visar rummet där kistorna kommer in från begravningsbyråerna. I korridoren ligger tre
kistor på rad som väntar på sin tur. De
är halvvägs på sin sista resa från de stora
kylskåpen till de jättelika ugnarna. Där
omvandlas de nästan helt och hållet till
värmeenergi på bara en dryg timme.
– Vi brukar stänga dörrarna in till rummet med kylarna när anhöriga kommer hit.
Vissa tycker nog att det är lite obehagligt.
Det ger kanske lite av en industrikänsla,
säger Lennart.
N
är man ser kistorna staplade
ovanpå varandra är det lätt att
förstå vad han menar. På vägen från
kylskåpet får varje kista en liten
bricka i keramik med ett nummer
på.
– Vi är givetvis väldigt noga med
att rätt person kremeras. Därför har
vi de här brickorna som leder till
en person i våra register. Dessutom
kremeras ingen förrän alla papper
är i ordning.
Det är inte lite som ska ordnas
innan en person kan eldas upp.
Både dödsattest och begravningsdokumentation måste vara ordnat
innan ett kremationsintyg utfärdas.
– Jag brukar säga som så att man
kan vara lika säker på att vi kremerar rätt person som att man får
rätt föräldrar när man föds, säger
Lennart.
I kapellets huvudrum tränger
en liten strimma ljus in genom
takkupolens fönster och landar på
den vita murväggen. Två förgyllda
änglar tittar ned på de fyra ugnarna
som har ersatt kyrkbänkarna.
– Vi använder bara två i taget för
att vara ännu säkrare på att ingen
rök eller aska sprider sig mellan de
olika ugnarna, säger Lennart.
Han sätter sig i gaffeltrucken och
börjar styra mot den ena ugnen.
Noggrant siktar han in sig på den
kvadratmeterstora öppningen. Innanför metalldörrarna finns inget
brinnande inferno. Det tysta, rödglödande utrymmet slukar kistan
hel och stängs igen ljudlöst.
– Vi håller etiken väldigt högt
här. Man vet vilket jobb man ska
göra och det ska göras med värdighet. Både för de närstående och för
den avlidnes skull. Det är jätteviktigt att det går rätt till, säger han.
Lennart går runt på ugnens baksida
och tar fram en över tre meter lång spade.
Han öppnar en lucka och börjar skrapa
ned de sista kvarlevorna i en metallåda.
När kvarlevorna har svalnat tar han fram
dem.
– Här har du alltså det som över, säger
han och håller fram lådan med vita
benknotor.
Bland höftkulor och nyckelben ligger
ett litet metallrör från en hjärtoperation
och en skruv som antagligen har suttit
någonstans i benet.
– När det är så här små metallgrejer
mals de ned tillsammans med benen och
blir det vi kallar för askan.
Han går bort till andra änden av rummet och tar fram en låda med större
metallrester och håller upp vad som ser
ut att vara en knäled i titan.
– Det här är det enda som inte brinner
upp eller blir en del av askan. De här bitarna grävs ned separat. Vi får gräva ned
över två ton metall varje år, säger han.
L
ennart är egentligen trädgårdsmästare
från början. På 70-talet fick han en
extratjänst på krematoriet och blev efter
ett tag krematör på heltid.
– Det var ju inte direkt det man
drömde om när man var liten. Men det
här är ju också ett viktigt jobb som måste
göras, säger han.
Vad som är under kistlocken tänker
han inte så mycket på.
– Man måste komma ihåg att det bara
är ett jobb. Man kan inte ta med sig döden hem varje dag, då blir det nog svårt.
Med ett litet skratt säger han att det
inte är helt lätt att rekrytera nytt folk till
krematoriet.
– I Sverige är det lite tabubelagt att
prata om döden. Folk tycker väl att det
känns jobbigt men jag tänker att döden är
en lika naturlig del av livet som födseln.