DÖDEN Klas Lundström R O N GO R E P O R T A GE DÖDEN Av Klas Lundström © Rongo Reportage 2013 Döden är en bookleg skapt för fri nedladdning och får med författarens godkännande spridas vidare. All text är skyddad enligt upphovsrättslagen och får citeras, bara om källa uppges. Delar ur texten har tidigare publicerats i något annorlunda form i svensk press. 2 TIDIGARE BÖCKER AV Klas Lundström Portugals vinter Moskitkusten [bookleg] Aotearoa Krokodilernas land Badlands Svarta ankungen Den här platsen faller samman Amazonas 3 ”Stormen fällde allt i sin väg det var en bra storm en fantastisk storm” — Bruno K. Öijer 4 Det finns en marknadsinvestering som är immun mot såväl kriser som trender, en handelsvara som alltid kommer förfölja människan oavsett samhällsskick, ett samhälles välmående och utvecklingskurva. Tvärtom kan ekonomiska nedgångar som den pågående finanskrisen öka dödens status på marknaden. Azorerna i Atlantens hjärta sommaren 2012. Dödens framflyttade positioner på marknaden framträdde i tydlig skepnad. Det semiautonoma öriket tillhörande Portugal hade drabbats hårt av finanskrisens framfart. Och på alla plan: ekonomiskt, socialt och politiskt. Jobb försvann likt tjuvar om natten och tog människors drömmar och förhoppningar med sig. Och självständighetskravet från centralregeringen i Lissabon restes återigen av konservativa krafter i hopp om att en atlantisk örepublik fri från euron skulle klara sig bättre på egen hand. Mest hjärtskärande var ändå att läsa om människor, ofta ensamstående kvinnor med små barn, som begått självmord — på grund av finanskrisen, trodde de flesta. Den andra sidan av verkligheten visade att ordspråket den enes död är den andres bröd i slutändan stämmer skrämmande väl in: på de sidor som de azorianska dagstidningarna tidigare hade reserverade för jobbannonser och olika företagsevent sken i stället begravningsannonsörernas ansikten upp. ”Det är för dyrt att annonsera och det finns ju heller inga jobb att utannonsera”, menade många azorianer. Begravningsannonserna kommer inte ifrån de facto att de profiterar på döden. Ett fenomen ingen 5 kommer undan, det kommer alltid att finnas, kommer alltid kräva allehanda aktörers bistånd och råd. Döden som handelsvara väcker känslor, och det är dessa yttringar som reportaget försöker gräva fram och sätta under lupp. Men det är även ett försök att ge en inblick i vardagen för dödens olika, och växande antal, aktörer. En fråga tycks inte vilja ge med sig, den fortsätter att tränga sig på, av oklara anledningar. Hur känns det att ha döden som sitt arbetsfält? Hur ser ens vardag ut? Hektisk, om inte annat. I Sverige dör omkring nittio tusen personer varje år — närmare tvåhundrafemtio varje dag — siffror som utlovar miljardinkomster för näringsidkare att åtnjuta utan risk för att själva produkten, alltså döden, försvinner. Men hur demokratisk är egentligen marknaden? I Sverige sitter några få aktörer på stora marknadspiedestaler. 6 En sommar ur det förflutna: 1994. För många var det några varma tidlösa månader, präglade av sol, fotbollsbrons och odödliga minnen. För andra var sommaren något helt annat. Så är det ofta. Sorg och glädje som passerar varandra på gatan utan att hälsa, utan att så mycket som notera den andres existens. Margareta, vi kan kalla henne det, minns känslan när hon lämnade sjukhuset den där eftermiddagen. Solen sken och hennes make hade precis gått bort i cancer, i förtid och efter en lika snabb som skoningslös sjukdom. I tre dagar levde hon med döden och sin döende make i ett litet rum på sjukhuset. Luften var tung, upphävd. Inget annat existerade. Bara en väntan på att någon ska dö, på att en kropp ska ge upp och upphöra att fungera. När döden slutligen infinner sig är det först under en stund präglad av en säregen lättnad, personen har släppt taget om lidandet, därefter träder saknaden in, slår som en glödgat klot mot bröstet. Och ingenstans finns att gömma sig. Det tog tre dagar innan den stunden infann sig. När Margareta öppnade dörren och klev ut i korridoren var det som en helt annan människa, som någon som sett döden i vitögat, insett att det är ett väsen befriat från känslor och domar, något som bara händer. Den långa taxiresan hem blev en bisarr, overklig upplevelse. Livet på andra sidan fordonsfönstret fortsatte som om ingenting. — Jag förstod att jag hade varit instängd i en bubbla, säger Margareta. Vägarbete pågick, bussarna följde sina tidtabeller, allt var som vanligt. 7 Hon var tvungen att be taxichauffören att sänka volymen på radion. Insikten om att vara ensam i en sorg blev för påtaglig. Omställningen från dödens väntrum till den svenska försommarens ljusinferno var omtumlande. Döden och livet, de vitt skilda komponenterna på existensens palett, eller bara två sidor av samma mynt? Kort senare, det kan på sin höjd ha handlat om några dagar, började begravningsaktörer höra av sig, bolag med god insyn över dödens nyförvärv. Till Margareta ringde gravstensförsäljare, begravningsbyråer och försäkringsbolag — de hade alla två saker gemensamt; de beklagade hennes förlust, med kännande röster försökte de nu sko sig på makens död. — De var lena i truten och erbjöd sina tjänster, berättar hon. De är helt klart medvetna om att personen på andra sidan luren befinner sig i svår sorg, de beklagar först men vill snabbt börja berätta om sina ”produkter”. De insisterade på att få sända henne allehanda påkostade kataloger och broschyrer innehållande gravstensmodeller. Vem tänker ekonomi i ett sådant livsskede? Vem kan stå emot det tyngande samvetet gentemot den bortgångne, tyngden i bröstet att inte kunna ge den avlidne absolut bästa färd till himlen. Det handlar, menar Margareta, om psykologi, om ett mentalt övertag. — Och det är ett övertag begravningsaktörerna utnyttjar, helt klart, menar hon. Deras kunder består ju av personer som befinner sig i chock och sorg. Man är paralyserad. De klampade in i mitt sargade liv och var väldigt påträngande. Den enes död är den andres bröd. Döden är ju gravindustrins inkomstkälla ... 8 Margareta valde ett lokalt stengjuteri för hennes makes gravsten. Under makens namn ristades även hennes eget in på gravstenen, båda skrivna i hennes böljande, vackra handstil. Då, i mitten av nittiotalet, när maken jordfästes var kyrkogårdens lundar i Stockholms utkanter orörda och ensamma. Trafiken från motorvägen var allt som klöv tystnaden och enbart gräs växte ymnigt om somrarna. I dag skyms gräset av vidsträckta rader med gravstenar, dämpade röster från anhöriga andas ikapp med olikartade sorgeprocesser. Bebyggelse närmar sig kyrkogården som förut tycktes omringad av ändlösa fält, det gamla flygfältet har begravts under nya fastigheter: bostäder, butiker, företagslokaler. Det märks att vinden som tidigare kunde driva in och orsaka frossa nu irrat vilse bland de angränsande alléerna. Kanske är det enda bestående på en kyrkogård dess namn, datum och osynliga ansikten, jämte ljudkulisserna som omsluter sorgplatserna. Har materialismen blivit mångas falska försäkring som tros hålla döden på avstånd? Klart är de flesta växer upp med en distanserad bild av döden. Men kanske därför uppstår en onaturlig situation bland anhöriga när döden tränger sig på, som vore den en smittohärd, en epidemi. Enligt journalisten Charlotte Reimerson finns det fördelar med att vara förberedd inför dödens ankomst; den anländer ofta oväntat, med största sannolikhet objuden och ställer redan utsatta människor inför juridiska och ekonomiska dilemman. Begravningsavgiften erbjuder rättigheter och möjligheter, men även skyldigheter som långt ifrån alla känner till, menar Reimerson. 9 Hur förbereder någon sig inför döden? I vissa fall förefaller det vara en omöjlighet. I november 2006 berättade Aftonbladet om en man i sextioårsåldern som tragiskt hade förolyckats efter att ha brutit nacken när han föll ner från en källartrappa. När någon dör i sitt hem är transporten till bårhuset gratis. Men så blev inte fallet här. Sveriges största begravningsaktör, Fonus, anlände innan vare sig polis eller läkare och transporterade bort den avlidnes kropp utan att begravningsbyrån ens hade rådslagit med familjen om saken. Det hindrade emellertid inte Fonus att tre dagar senare skicka en faktura till de anhöriga för transport av liket. Summa: en dryg tusenlapp. En annan som har en historia att berätta om Fonus är Lena, som egentligen heter något annat. I samband med att hennes mor gick bort 2001 tog de kontakt med ett Fonus-kontor i Skåne. En bouppteckning mellan Finland och Sverige behövde göras, av Fonus rekommenderades de att uppsöka juridisk rådgivning. Ändå blev inte mycket gjort från begravningsbyråns sida, minns Lena. Det slutade med att familjen fick ordna det mesta själva. Men faktura skickades. — Arvodet var på tok för högt med tanke på deras arbetsinsats, säger hon. Vi försökte få tag i representanten för Fonus under arbetets gång och när jag ifrågasatte dennes brist på engagemang kallade de mig ”besvärlig”. Min mor hade dött, vi försökte att få saker och ting gjorda, det var ett mycket otrevligt bemötande. 10 Enkom den familjejuridiska omsättningen uppskattas uppnå sjuttio miljoner kronor per år. Summor som även kommer cirka tre tusen delägare till dels: däribland folkrörelseföretag och fackföreningar. Författaren och filmaren Kristian Petri publicerade i november 2011 på Dagens nyheters kultursidor sin loggbok från sin döende fars sjuksäng. Artikeln damp ner samtidigt som Sverige översköljdes av skandaler innanför olika vårdinstansers väggar. Skandalernas röda tråd handlade om äldre människor som närmade sig dödens tröskel i händerna på hjärtlösa vårdbolag som kvitterade ut storvinster som lämnade Sverige för skatteparadis på bekostnad av kvalitativ vård. Mest iögonfallande var anonyma källor inifrån vissa vårdbolag som avslöjade hur blöjor vägdes och resurserna var knappa. Kristian Petri beskriver en annan förnedring; att som anhörig åse någon man älskar misshandlas såväl själsligt som fysiskt till följd av bristfällig vård. Artikelns långa titel får hjärtat att hoppa över två slag: ”Ni har lagt ett stort mörker över min pappas sista veckor i livet.” Han beskriver mejlväxlingen mellan honom och Stockholms sjukhem. Den tröstlösa kampen att försöka säkra en plats för en åldrad man där inte bara sjukvård utlovas, utan även mänsklig värme. Det är skakande läsning, alla som varit i liknande situationer, och alla som ännu inte varit det, känner med skribenten. Petri avslutar: ”När pappa låg döende på HSB-Care vandrade jag mycket. Jag gick och gick. Kunde inte sluta gå. Om jag stannade fick jag hjärtklappning och frossa. Alltså gick jag kors och tvärs genom stan. 11 Framför allt gick jag från mitt hem på Eriksbergsgatan till pappas rum på Hornstull. Först ner till Kungsträdgården, längs Skeppsbron och sedan backen upp till Hornsgatan. Just den där sista backen upp. I dag är pappa död. Det är vinter och jag går den där sträckan igen. Det är något drömlikt, overkligt över promenaden. Jag går i ett minne. Träffar Magnus Dahlström. Han ser glad och befriad ut. Så går jag uppför den där backen och svänger upp på Hornsgatan. Solen skiner och snöflingor dansar i luften. Där ligger Hornsgatan framför mig. Hornsgatan är dödens gata. Ingen annan gata kan framkalla samma ångest hos mig. Denna gata som jag gick varje dag. Hela vägen bort till pappa.” Men det är en annan mening från Kristian Petris artikel, där han skriver om Ingmar Bergmans epos Det sjunde inseglet, som seglar fram som en väckarklocka: ”Döden samlar, tänkte jag. Döden är en samlare.” Är det så? Om livet känner oss utan och innan, detsamma torde väl gälla döden? Falbygdens bördiga jordar, inklämda mellan Sveriges två största insjöar, blev redan under forntiden en knutpunkt för landets framväxande boskapskultur. Det var i viss mån traktens uråldriga gravreliker som satte staden Falköping på historikernas kartor. Gravplatserna finns alltjämt kvar som integrerade riktmärken i Falköpings stadsbildning, likt trådar som påminner bygden om sin historiska identitet, sin plats i det framväxande boendelandskapet. Under 1800talet blev stenbrott en av stadens bärande industrier, numera räknas mejeriet till ortens viktigaste arbets- 12 plats. I en rondell har en historisk gånggrift ringats in av asfalt. Följer man vägen når man tröskeln till en av tre stora kistverkstäder i Sverige: Fonus träindustri. De övriga — en i Småland och den andra belägen ett stycke utanför Falköping — förser förutom den svenska även den danska respektive norska begravningsmarknaden. 13.12. Klockslaget förkunnar att lunchrasten är slut. De väldiga skorstenarna ger ifrån sig ett monotont, utdraget läte. En av kistfabrikens anställda, Lennart, röker det sista av cigaretten innan han går in för eftermiddagspasset. Entrén pryds av broschyrer. Två öppnade dörrar bereder ett slags stig in i en väldig sal där kistor formar en prydlig rad. Belysningen och den kala känslan påminner om en obduktionssal. Håkan Nilsson håller hov i sitt arbetsrum i administrationens flygel, ett rum som bärs upp av evigt höstbruna färger. Han plockar fram en broschyr med Fonus stadgar och understryker kooperativets hörnpelare: ”god begravningssed”. Han sätter sig i den rosa soffan med ett blankpolerat bord i granit framför sig och varvar utlägg om Fonus historia med dess plats i begravningsbranschens hierarki. Mobilen ringer oavbrutet. Han har jouren och talar detaljer, datum och orter och antecknar ibland ned något i ett anteckningsblock på skrivbordet. Detaljer, datum och orter som berör kisttransporter, i en cirkel kring fabrikens produkter kommer människor att sänka sina tårmärkta ansikten. Efter varje avslutat samtal tar Håkan skickligt vid där han slutade. I grunden är han en snickare från Halland som värvades till kistfabriken för tretton år sedan av en före detta chef. På en Sverigekarta sitter nittio nålar fästa på olika 13 geografiska punkter: nålarna i allsköns färger pekar ut Fonus lagerlokaler. Fonus grundades 1945, just som andra världskriget gick i graven, sprunget ur Kooperativa förbundet för att motverka ”osund begravningssed”. 1970 antogs namnet Fonus, en variant av latinets funus, begravning. Verksamheten vilar på ”fyra ben”: begravningar, gravstenar, försäkringar och rådgivning. Enligt egen utsago täcker Fonus en tredjedel av marknaden, men klart är att de är den enda rikstäckande aktören på begravningsscenen. På deras hemsida går det att läsa om visioner, vilket bör kallas för vad de verkligen är, affärsidéer, och ledorden ”respekt” och ”prisvärt” har tagit Fonus långt: i Norden ståtar de med tvåhundrafyrtio kontor, 2010 var omsättningen nära 680 miljoner kronor, varav 91 procent tack vare verksamheten i Sverige. — Vi är kanske inte den billigaste aktören på marknaden, men vi verkar för att föra den kooperativa traditionen vidare, säger Håkan Nilsson. Vi på Fonus vill gärna tro att vi utgör en väsentlig spelare på marknaden. Jämför man med Europa har Fonus förhållandevis låga priser. Vi är ett nonprofitbolag som inte vill maximera vinst, och europeiska motsvarigheter finner man inte någonstans, bortsett från en kooperativ begravningsbyrå i Storbritannien, de tillverkar sina kistor i Glasgow. Men expansionen i Norden, och i synnerhet Danmark, har inte passerat obemärkt förbi kritiksalvor. Numera har Fonus över fyrtio kontor i Danmark, omsätter årligen ansenliga miljoner, men enligt lokala aktörer sker det på bekostnad av deras fallande intäkter. ”Det är inte lätt för oss när en kapitalstark kedja som Fonus kommer in och vänder upp och ned på den danska marknaden”, sade Lars 14 Askholm, ordförande för branschorganisationen Danske bedemænd, till Fyens Stifttidende. Fonus etablering har möjliggjorts tack vare danska lagändringar som verkat för en uppluckring av begravningsmarknaden. Men det är, befarar många, ett politiskt dekret som kommer spela de stora aktörerna i händerna på mindre kapitalstarka. Det handlar inte om att dumpa priserna, invänder Fonus, utan om att tillföra dansk begravningsmarknad ”nya koncept”. Oavsett åsikt är det tydligt att Fonus väcker många känslor, bland såväl kunder som konkurrenter. 1972 anlände träindustrin till Falköping i syfte att förlägga en fabrik längs med stambanan mellan Göteborg och Stockholm. Håkan Nilsson menar att platsen är väl vald. — Falköping är Sveriges geografiska och logistiska mittpunkt, säger han. I januari 2011 köpte Fonus upp Fondkistan, Sveriges näst största kedja inom begravningsindustri. Fondkistan ståtade med begravningar till låga, fasta priser, ett alternativ och koncept Fonus lovade behålla även efter upphandlingen. Om kunderna på sikt blir de stora vinnarna på att Fonus säkrar en allt mer monopollik ställning på den svenska begravningsmarknaden är ännu skrivet i stjärnorna, men klart är att kistindustrin förväntade sig ett lyft. Fondkistans kisttillverkning, till stor del förlagd i utlandet, har börjat ”tas hem” till Sverige och Falköping, något många hoppas kommer generera i nya arbetstillfällen. Men huvudsyftet, inflikar Håkan Nilsson, är inte att erbjuda arbete. — Om kistan är tillverkad i Sverige eller Ukraina 15 spelar ingen roll. Det viktiga är att se till den kommersiella nyttan. Sverige är som nation självförsörjande på kistor. När import så sker, vid speciella önskemål, köps de ofta in från Belgien eller Slovenien. Håkan Nilsson bjuder på en hemlighet; receptet bakom Fonus organiserade kisttillverkning är fungerande logistik. Sjuttio år i branschen har bidragit till att resa en stabil grund. — Erfarenheten har gjort Fonus till vad det är i dag, säger han och talar vidare om dödens plats i samhället, om de senare decenniernas anonymisering av döden, något som ställer höga krav på de marknadskrafter som agerar länk mellan döden och anhöriga. Ledstjärnan är viktig att komma ihåg, menar Håkan Nilsson: — God begravningssed. 2005 öppnade Fonus ett museum. Dåtid möter nutid. Svällda dockhänder visar hur man dog i början av 1900-talet. Kroppen förvarades i hemmet, på lit de parade, intill uppslagna biblar. Med sjukvårdens utbredning flyttade döden ut ur hemmen och in på institutioner. ”I och med industrialiseringen i slutet av 1800talet och flyttningen till städerna hade mycket av den självklara trygghet som funnits i gemenskapen på landsbygden i samband med ett dödsfall försvunnit.” Så stod det att läsa i Sveriges Begravningsbyråers Förbunds (SBF) tidning Memento (2/07). Och SBF:s 16 förbundsdirektör Ulf Lernéus förkunnade: ”Ur detta föddes behovet av begravningsbyråerna och deras tjänster.” SBF bildades 1922 av sjutton entreprenörer — nu består de av över 400 byråer. Det är som rådgivare i de sörjandes ”praktiska, ekonomiska och juridiska förändringar” som SBF ska säkra sin plats, enligt Lernéus. En nött affisch radar upp olika yrkesgrupper, de har en sak gemensamt: ingen undgår döden. I salen intill håller FonusAkademin till, ett utbildningsprogram för entreprenörer och jurister. Trettiosex stolar. Alla står tomma, just nu. Avståndet mellan framtiden och museets tysta förflutna är en tröskel, inte mer. Trendens makt sägs vara stor i dödens industri. När Olof Palme begravdes i en vit kista var det många som höjde på ögonbrynen; avlidna män skrudades ofta i svarta kistor, kvinnors var vita. Skådespelaren Lena Nyman begravdes i en svart kista. 2011 började Fonus puffa för ett nytt grått alternativ. Den könsneutrala kistan? Av de tjugosju anställda i kistfabriken är majoriteten medelålders män. Det är svårt att locka unga till industrin, säger Jan, som själv sökte sig hit i mitten av nollnolltalet. Med stor detaljrikedom visar han runt i fabriken. — Alla tycks ju vilja jobba inom IT eller media nuförtiden, säger han i förbifarten. Dagsverket uppgår till mellan 140-160 kistor, årskvoten ligger på 35 000; alltså en dryg tredjedel av Sveriges årliga dödsfall läggs i kistor tillverkade i Falköping. Kistorna tillverkas av sågspån importerat 17 från Tyskland och Finland. Sverige närde länge en framstående spånindustri, men av den finns intet kvar i dag. I Fonus katalog utmärker sig en exklusiv kistmodell, den så kallade ”USA-kistan”, den har klivit fram som ett allt populärare val till följd av dess medverkan i tv-serier som exempelvis Six Feet Under. Men modellen har kanske inte slagit igenom i Sverige som man först hade hoppats på. — De enda som köper den modellen är zigenare, säger Håkan Nilsson utan att förklara uttalandet närmare. Fabriken sträcker ut sig över 12 000 kvadratmeter, vilket erbjuder de blott tjugosju anställda stora gömmor att förlora sig i. Proceduren följer ett kretslopp från spånskiva till färdigklädd kista redo för transport. Anställda uppenbarar sig bland de löpande banden, maskinerna och allehanda kistdelarna, smälter på något sätt in i scenografin. En ung man limmar ihop en kistas undre del. För ögat är det vilket kneg som helst, som en van hand steker en burgare, förser brödet med lök, dressing och sallad och sedan vidare till servering. En radio hörs i bakgrunden men dränks i ljudet av vad som skränar likt en upphetsad häftapparat. — Kulsprutan, skämtar Jan medan den unge mannen vant drar verktyget längs kanterna och förenar limmet med träet och förseglar skivorna. Det blir lätt insnöat, berättar Jan, därför är det bra med andra infallsvinklar, ”nya tankesätt”. Han syftar på de unga designers och idéer som äntrat begravningsmarknaden med nya symboler, former och kistkroppar. Arbetsmiljön har förbättrats med åren, berättar han; förut stank thinnern och bjöd de anställda på yrsel och illamående, numera är produk- 18 tionen vattenbaserad, ångorna helt andra. Lokalen ger ändå ifrån sig en tät doft som minner om slöjdlokalernas. Verktygen, arbetet och maskinerna bidrar till att hålla den maskinella aortan vid liv, likt ett evigt pumpande hjärta. Tänker de anställda på att de har döden som arbetsprodukt? — I början tänker du på det, säger Jan, men sedan blir det ju bara ett vanligt jobb. Å andra sidan triggar den vetskapen en att göra ett ännu bättre jobb. Ett litet misstag kan skapa stora problem. Processen får störas minimalt. Jan minns en gång när en man klev in genom fabriksentrén med ett stycke virke lösgjort från en björk som växte på familjens tomt. Nu var fadern dö och sonen önskade se fadern begravd i en kista gröpt ur björkens minnen. Det blev en fin kista, minns Jan och minns även när en gammal fiskare skulle begravas, hur anhöriga bad att få hans kista insvept i kedjor. Kedjorna skulle symbolisera ankaret, och ankaret var en länk till havet som äntligen hade välkomnat fiskaren hem. — Kedjorna doftade tjära inne i kyrkan. Begravningen nådde en helt ny dimension, säger Jan. På bra sändningstid sänder Fonus tv-reklam. En kvinna mitt i livet behärskar sin sorg; det är hon och kameran. Hon beskriver en tillvaro, ett tillstånd av kaos. Budskapet är: ”Det här skulle jag aldrig klara ensam.” En hjälpande hand sökes. Varför inte en paketlösning? Fonus finns där för dig i sorgens bittra stunder. Vad säger oss reklamen, är den tilltalande, smaklös eller blott skickligt regisserad? Allt beror på vari intrycket landar, i en känsla av kontakt, förmedlande, oklart med vad, men vad som förefaller 19 viktigare för människor som sörjer, någonting — någon hör just deras ledsamma eko, plockar upp deras krökta ryggar. Reklamen bidar hur som helst kvar i magtrakten, eftersmaken är något bitter, kylig. Fonus träindustri andas i samma motsägelsefullhet, ett svårtytt intryck som även är dess styrka. Det är en verkstad, en fabrik vilken som helst, anställda sätter sin prägel på arbetsplatsen och lämnar flisor av sig själva efter sig efter stängning. All rörelse och allt slit till trots dröjer en påminnelse kvar över de väldiga lokalerna, den trängs med fabrikens övriga dofter. En påminnelse om vad deras arbete berör, vilka deras kunder är — döden, sörjande människor. 20 En behaglig värmebris sköljer in över Årstas husfasader. I luften går det att spåra en glänta till våren. Ögonblicket påminner en om livscykelns brutala skönhet, ställer frågor ifall det verkligen är som många tror, att något måste dö för att ge liv åt annat? Vinterns bortgång är likväl nära förestående, värmens återkomst står redo att överta ansvaret för ljuset och dess invånare. Det är här, där solstrålen slutar, som Åsa-Karin Karlén tar emot i en lokal med stora, präktiga fönster. Hon är en av två formgivare som utgör duon Ahnlund-Karlén. Lokalen spirar i ljus och optimism, ingredienser som även färgar duons produkter. I Stilla regn, döpt efter en dikt skriven av Åsa-Karins far, utgör hjärtat, livets moder, kistans symbol i form av hjärtformade sidoskruvar. Skruvarna ger kistan ett säreget lyster. Levande. Åsa-Karin berättar om arbetet, om skapande och resande. Skapande av nya produkter kring kistor, begravningsarrangemang och symboler som duon vill ska ”tala till oss alla”. Resandet tar Åsa-Karin och kollegan Anna-Ella till olika aktörer inom begravningsbranschen. Det hela började 2007. Då tog formgivarna klivet in på ”dödsmarknaden”. Två unga kvinnor i en mansdominerad värld. Åsa-Karin minns hur idén föddes i samband med sin farfars bortgång. — Jag upptäckte att ingenting hade förändrats eller gjorts annorlunda sedan sextiotalet. Branschen hängde inte med i tiden, och det var inte okej. Så 21 kände jag. En begravning är en högtid, det är vår stund med den avlidne. Jag kände att alternativ saknades. Som designers hade duon redan etablerat sig i form av uppmärksammade produkter och samarbeten med olika museer och designkedjor. Att formgivarna nu intog en marknad som länge hade varit smal och närmast uttryckslös ger Morgan Löfgren, vd på Rydéns i Nybro, sken av. AhnlundKarléns distributör ”föll direkt för kistans vackra och tidlösa design”. — Döden är ju en marknad som skiljer sig från alla andra. Men jag känner mig mer levande efter att ha arbetat inom den i några år. Det är viktigt med fina begravningar och roligt att vara med och förnya branschen. Åsa-Karin minns en vernissage några år tillbaka. En kista hon producerat ingick bland utställningsobjekten. Hon minns gästernas reaktion, hur besökare säkrade avståndet till det utmärkande föremålet. — Men efter några glas vin stod alla i en ring kring kistan. Det talades öppet och uppsluppet om kistan och döden och några ville till och med provligga den. Men det var det aldrig någon som gjorde. Kan begravningsbranschen ses som en marknad som först förvandlat snickare till hantverkare och nu till producenter. De ”snabba produkterna” har blivit signum för branschen och kreativiteten lyser som utvecklingens tydligaste offer. Ahnlund-Karléns förhoppning är att deras produkter ska bidra till mer samtal kring döden. I kärnan ska såväl tradition som förnyelse ta plats sida vid sida och forma en ny uttrycksform. Det var inte lätt att få in en fot på marknaden; misstänksamheten mot formgivarduon 22 var påtaglig och de närde länge tanken att sälja sina produkter via egen firma innan de öppnade dörren till externa samarbeten. Röster som vill vara anonyma vittnar om att intern kohandel är vardagsmat, och lokala byråer uppmanas köpa olika kistpaket i utbyte mot exempelvis resor, vilket i en utomståendes ögon liknar ett regelrätt mutsystem som i slutändan förvandlar det större sammanhanget, branschen, till en smärre kartell. Och bristen på insyn i begravningsbranschens innersta rum är vad som har stöpt en skepsis gentemot aktörerna. En ond cirkel som tycks ha rest en mur mellan dödens marknadsaktörer och de som en dag, ofrånkomligen, kommer att ha med dessa att göra. — Det är en känslig och långsam bransch, säger Åsa-Karin. Det är många som inte önskar se någon förnyelsevåg. Men trender förändras med samhällets utveckling i stort, folk som begravs i dag vill kanske inte ha samma upplägg som på sextiotalet. Ahnlund-Karlén går måhända i bräschen för ett större trendbrott på marknaden. I Uppsala har en ny entreprenörsutbildning lanserats, varav majoriteten av studenterna är kvinnor. Därtill har andra formgivare inlett samarbeten med begravningsbyråer. Visionen är att öppna dörren mellan begravningsbranschen och det övriga samhället. En dörr som förblivit stängd under lång tid, för att inte säga fördold för allmänheten. Men trender ändras, är det inte viktigt att ifrågasätta tabun? I centrum för den rådande förnyelsevågen står ”ögonblicksprodukter”, ekologiskt hållbara och där formen, produkten, blir ett med jorden på mest skonsamma sätt. Förgängligheten — just vad människor kanske räds mest — är själva knutpunkten i formgivarduons verkstad. 23 — Det är viktigt för alla, att vi känner oss mer delaktiga i frågor som rör döden. Vi vill uppmuntra till mer personlighet, säger Åsa-Karin Karlén, och menar att humor kan vara ett sätt att möta döden på. Dalarna täcks av orörd snö, vintern har gett ifrån sig sin sista storm. Kölddroppar bidar kvar på klädesplaggen. Medan bussen lämnar Borlänge för att timmen senare rulla in i Vansbro talar radion om händelseutvecklingen i Mellanöstern. Flyganfall förbereds i Natos regi. Tanken slår en medan faluröda husfasader springer förbi på andra sidan bussfönstret: hur många som ännu väntar på dödens ankomst innan arabiska våren förkunnar att demokratiseringsprocessen är över. Robert Thyr är begravningsentreprenör, florist och antikhandlare, allt i ett. I hans person går inget att skilja från det andra. Han driver den saliga företagsblandningen under namnet Skjutsgården och hade förutom i Vansbro länge kontor även i Filipstad och Säter. Han är även frekvent utställare vid antikmässor runtom i landet och vann 2007 andra pris i kategorin ”bästa idéträdgård” vid Stockholmsmässan. Där rönte begravningen som konst i form av hans verk ”Vägen till evigheten” stor uppmärksamhet. Robert Thyr har många järn elden eftersom det inte finns något annat att göra i glesbygden. Han pustar ut efter några bråda dagar. Innan helgens ankomst hade han två begravningar inom loppet av några timmar. Allt var tvunget att klaffa. Vilket det gjorde. — De hade aldrig varit så nöjda i den kyrkan. Jag 24 testade lite nya grejer i arrangemanget och det blev väldigt lyckat, berättar Robert. Han kom till Dalarnas inre via Öregrund och Stockholm efter uppväxten i norra Hälsingland. Det är naturen som står i centrum för hans begravningsdekorationer, mottot är att inte överdriva skapandet av en minnesstund. — Man ska inte göra det svårare än det är. Ingen begravning är den andra lik. Det gäller att utgå från de anhörigas minnen och den avlidnes liv, att finna det personliga som förenar liv och död, kött och blod. Inget får lämnas åt slumpen. Han tystnar. Och tillägger: — Inget får lämnas åt slumpen. Den finaste begravningen han ordnat ägde rum i Stockholm. Två barnbarn tillverkade sin mormors kista och avskedet hölls i Seglora kyrka med granris lagd över kistan. Det var så personligt, minns han. Den första begravningen han någonsin arrangerade var vid tjugo års ålder, och sedan dess har det varit ett yrke han tagit på största allvar — men aldrig tagit med sig hem. — Det är hemligheten. Annars skulle man aldrig orka. Det är lördag kväll. Melodifestivalen skiner upp Roberts tv. Han måste se spektaklet, säger han, och blåser tjocka rökmoln genom vardagsrummets dämpade sken. Han röker starka cigaretter, paketen ser ut att innehålla röda Prince, ett bloss får till och med den vane rökarens lungor att stegra sig i kittlande förvåning. Vansbros huvudgata är stilla. Blomsterbutiken, som även fungerar som begravningsbyrå, drunknar i ett 25 hav av grönska och behagligt solsken. Här har katten Pontus bott i över fem år, omsvärmad av blomster, jord, urnor och tidlösa antikviteter. Lokalen huserade tidigare Systembolagets lager, och grannen är alltjämt den statliga spritjätten. Robert synar de nya kistorna han just börjat sälja. Vackra och massiva pjäser uppställda mot en väg, ändå enkla i formen, tillverkade i en ny kistfabrik i Malmö. — De här kistorna kommer att röra om, säger han. Det kommer bli liv i luckan, tro mig. Det går inte att jämföra de här kistorna med de som dominerar marknaden, de är både billigare än Fonus spånkistor och tillverkade i massivt trä. De inte bara ser exklusiva ut, de är exklusiva. Enligt Thomas Stadler, försäljningsansvarig vid Nilssons Trämanufaktur, ligger mödosamt och målmedvetet arbete bakom de nya modellerna. Visionen, förklarar han per telefon, är att bredda alternativen på marknaden, något han har gemensamt med formgivarduon Ahnlund-Karlén i Årsta. Och att växa långsamt, tillägger Thomas: ”Så att vi hänger med.” — Kom. Nu åker vi, säger Robert. Det är dags. Han drar några snabba, vana tag med tvättsvampen längs begravningsbilens svarta lack. När det avlånga fordonet senare svänger ut nära torget vid Konsum stannar några ungdomar upp i samtalet och betraktar det under tystnad. Ungdomarnas blickar tycks landa i en blandning av nyfikenhet och rädsla. Robert har en ”svepning” att utföra. Under en ”svepning” kläds och förbereds den avlidne inför begravning. Den här svepningen äger rum på bårhuset i vårdcentralens kulvertar. Ett stenkast 26 därifrån syns bron över Vanån, skogsälven är istäckt och skidspåren reser blicken mot horisonten. Robert placerar kistan på en vagn och hälsar på en kvinna som just ska gå på sitt arbetspass. Den avlidne är en äldre man som blivit påkörd av en bil utmed vägen en sen kväll. Den sargade kroppen ser rofylld ut, trots skadorna, själen har tagit sin tillflykt någon annanstans. Robert lyfter vant och varsamt över kroppen till den bäddade kistan. Han sveper in den tvättade manskroppen i en vit skjorta och placerar en filt över de trinda benen. Samtidigt som han gör det talar han tröstande till mannen och lägger slutligen en gul ros med långa stjälkar över mannens bröst. Kistlocket förseglas och pryds med tre rosor från blomsterhandeln. Tystnad råder, men det är tre personers tystnad, vi delar den. Sedan kör Robert de två milen till grannbyn där kistan överlämnas till kyrkan där jordfästningen kommer äga rum senare under helgen. Mannen var mycket älskad, berättar Robert, han levde i trakten hela sitt liv. — Kyrkan kommer att vara full med människor. Det kommer att bli så fint. Kistan kommer att krönas i skogsmotiv; kvistar, gran, tall, mossa, en äng av tulpaner. Vägen plöjer genom ett dovt skogsmassiv. Solen tränger inte igenom trädhavet, i stället vilar ögonen i ett skimmer av vaksamhet och ro. I förarkupén infinner sig en stillsam stämning, likt en tyst minut av vördnad för det släckta liv som nu vilar insmort i ett täcke av bomull. — Jag blir varm om hjärtat när jag vet att allt är förberett på ett värdigt sätt, säger Robert. 27 Författaren och journalisten Göran Greider skriver om dessa marker i boken Fucking Sverige (2001): ”Någon bränner löv på en gård. Röken driver längs älven. Den tar god tid på sig att sprida sig över nejden. Enstaka krattande människor: där står de, som ljusuppfångare på gårdarna när de röjer i riset. Ingen dominerande arbetsplats dunkar heller fram arbetsrytmen.” Den utomståendes blick över dödens marknad spår fragment av en sluten värld, präglad av osynliga koder, riktlinjer och tankemönster. En bransch och ett säreget yrkessläkte som tycks ha lyckats med bedriften att stanna tiden. Rykten inifrån menar att de större aktörerna säkrar sin starka ställning dels genom köp av lokala byråer, dels att fortsätta att driva dessa som ”konkurrerande” inför kunderna. Roberts farfar arbetade för Fonus, då det ännu var ”arbetarnas byrå”. Det är det inte längre, beklagar Robert, som liksom många andra skönjer — och välkomnar — ett generationsskifte på begravningsmarknaden. — Det gäller att vara envis på den här marknaden, säger han. Att ha skinn på näsan och inte ge sig, annars klarar du dig inte som mindre aktör. Flaggor vajar utanför värdshuset i Vansbro. Globala ambitioner omgärdar USA:s och EU:s upplagor, en hand utsträckt till världen utanför. Köerna har börjat skocka sig, det är söndag och många har börjat strömma tillbaka från stugor och 28 skidbackar. Lokalerna på huvudgatan längs med järnvägen gapar emellertid tomma och öde; sorgsna och till synes bortglömda. Många har packat ihop och lämnat byn, kanske för alltid, LO-skylten svajar sorgset utanför ett skyltfönster. Vansbro ståtade med flest politikeravhopp under mandatperioden 20062010, nära trettio procent av ledamöterna lämnade sina stolar. Likadant står det till med sjukvården, menar Robert. En dag sitter han utanför sitt hus och röker och dricker en kopp kaffe. Först passerar en ambulans med ringande blåljus. Kort därefter skymtas traktens läkare i sitt privatfordon. De har ringt läkaren på en helgdag, om helgerna är vårdcentralerna stängda. Närmsta sjukhus är två timmar bort. — Bli inte sjuk på glesbygden, säger Robert. Dödens närvaro i de moderna, upplysta samhällena kan liknas med den objudne gästen. Någon som kommer ändå. Likväl antar döden som marknadsprodukt en allt bredare form. En orsak bör tillskrivas det ökade utbudet i form av arrangemang, alternativ och ändra attityder, en annan är ett samhälle som sent omsider — och i tider av svåra finanskriser — kommit till insikt om att döden som affärsidé faktiskt är odödlig. Bakom disken i blomsterhandeln knåpar Robert ihop en vacker blombukett med en cigarett i mungipan, drar ett knippe inslagningspapper om paketet, tejpar. — Kom ihåg, sätt den nu i varmt vatten. Den behöver dricka mycket för att må bra. För att leva. Robert Thyr tar farväl. Själv blir han kvar i blomsterhandelns innandöme; han har en del arbete kvar. Söndagen lider mot sitt slut, ännu en vecka går i 29 graven. I ett reportage i Falu-Kuriren (19/3-11) uppmärksammas minnet av raset i Idkerberget utanför Borlänge för femtio år sedan. Natten till den 16 mars 1961 rasade taket på gruvschaktet Bergmästarmalmen och tog två äldre gruvor med sig i fallet. Mitt i byn öppnade sig en väldig krater, nära sextio meter djup. Det såg för ögat ut som ett meteoritnedslag, eller ärret efter en storm, en förödande explosion. Men det var snarare en diametral påminnelse om den mänskliga industrialismens avigsidor. Raset gjorde sextioåtta personer hemlösa, skrev tidningen, men krävde inga mänskliga dödsfall. Intervjuade i reportaget är övertygade om att ”Guds försyn räddade byn från en katastrof”. Från dödens klor. En inhägnad restes för att hålla allmänheten borta under det mödosamma efterarbetet. Sedan återupptogs gruvdriften, likt någon som blivit kvitt en ihållande förkylning, och gruvnäringen fortskred sedan fram till stängningen 1977. Men som en av byborna som genomlevde raset säger: ”När det blir brist på malm igen blir säkert både Idkerberget och Bergslagsområdet högaktuellt för gruvindustrin igen.” 30 Enligt en skröna reste en kubansk kvinnodelegation till det slutna Nordkorea någon gång på sjuttiotalet i kamratliga syften. Kubanerna fann snart nordkoreanerna måttligt intresserade av internationella utbyten, än mindre föreföll de nyfikna på andras erfarenheter och arbete, men plikttroget vallade de den kubanska delegationen genom det nordkoreanska landskapet. En sak slog kubanerna: var de än reste, i städer som på landsbygd, stötte de aldrig på några kyrkogårdar. Inga gravstenar, inga spår av mänsklig historia som mött dödens ljus. Kubanerna yppade saken för sina koreanska kollegor. Nordkoreanernas svar var dräpande: ”I Nordkorea dör inga människor.” En kuban replikerade: ”Det var märkligt, för jag har aldrig hört talas om ett land som lyckats göra sig immuna mot döden.” I Michael Moores dokumentär Bowling for Columbine (2002) reser filmmakaren till USA:s politiskt och socialt bortglömda vrår, bland annat till skolor i Michigan där löparbanor är dränkta i lera. De enda sponsorerna som närvarar på något sätt är begravningsfirmorna, vars logotyper syns upphängda. Dödens marknadsaktörer som upprätthåller lokala idrottssatsningar. Deras närvaro förefaller logisk: från det fattiga Michigan rekryterades många arbetslösa kvinnor och män till George W. Bushs förestående invasion av Irak. 31 På få platser blir existensens rymd så påtaglig som i en skog. På få platser blir bristen på existens så påtaglig som vid ett kalhygge, en röjd djungelsänka, ett gruvschakt. Det låter måhända högtravande, men tanken med det här reportaget är att sortera bland känslor där liv och död varit som mest påträngande. I levande skog behövs inga berusningsmedel, andetagen läppjar en luft som gör en svävande — i Lapplands inre, i guldgruvan Svartlidens schakt tränger sig motsatta känslor på: ångesten, hemlängtan, tvivlen. Doften av naturens påbörjade förruttnelseprocess stiger ur kalhygget, kvardröjande frågor från de avlidna, i det här fallet träd, mossa och djur. Kanske även drömmar, någon har mist sin promenadslinga, var ska hunden nu leta pinnstumpar någonstans? Kanske är det därför som naturalister genom alla sekel haft en förkärlek för att författa sina indelningar av människor, växter och djur i olika grupperingar i naturens hjärta. De som arbetar inom skogs- och gruvindustrin gör samma sak, om än i modern tappning: delar in saker och ting i grupper, bestämmer vilka träd som får stå kvar, vilka som ska fällas och skiljas från sina stamfränder, var marken ska bändas upp och tömmas på sitt innehåll i jakt efter gynnsamma mineraler. Kalhyggen är i dag ett bärande element i svensk skogspolitik. Av urskogarna finns allt mindre bestånd, av granar på prydliga led desto fler. Hur kunde det bli såhär? Ansvarige ministern Eskil Erlandsson försvarar den rådande skogspolitiken, han menar att det är upp till skogsägaren att välja vad han 32 eller hon vill göra med sin skog. Problemet är bara att skogen i allt större utsträckning finns i några enskilda skogsbolags händer, vilka i sin tur rider på gynnsamma marknadspriser. Författaren Torgny Lindgren tycker det är på tiden att vi börjar tilltala skogen som något levande, som något med ett namn — med stor bokstav. Skogen, en Gud? Ett kalhygge för tankarna till stillbilder av övergivna slagfält. Övergivna, nu förbrukade platser. Poeten T.S. Eliot tycks ha funnit inspiration och hämtat material till sitt största verk, dikteposet The Waste Land (1922), ur efterkrigstidens desperation och misär. Reste han igenom städer som kvarlämnats, förbrukade likt övergivna slagfält? Korsade hans vägar tidigare skogspartier där det enda som fanns kvar var saknaden efter naturens liv och dofter. De första stroferna av The Waste Land kan i alla fall inte utesluta den tankegången: ”April is the cruelest month, breeding Lilacs out of the dead land, mixing Memory and desire, stirring Dull roots with spring rain.” Första delen av dikten handlar om att begrava det döda, men de döda träden skänker inget skydd ... 33 Kalhyggets nybildade gyttjepölar bjuds upp till dans av nordliga kastvindar. Pölarnas bruna vatten bär ännu på minnen från reslig skogen, nu endast döende minnen på en äng ännu anfrätt av vinterns sista andetag. De djupa vecken i marken har orsakats av skogsbolagets fyrhjulsdrivna fordon, de olika ändarna av hjulspåren liknar små hamnar som transporterar varor och passagerare mellan sig. Kalhyggets stämning för tankarna till färjekarlen som transporterar själar mellan livets rike och dödens strand. Färjekarlen ror stillsamt ekan över lugnt vatten; det är mörkt men ännu inte natt, ljud hörs men ändå härskar tystnaden. Ingen säger något — åtminstone inte den här vändan, det beror helt på passagerarna, färjekarlen är inte mycket för kallprat, det finns det inte tid för, den har en eka att ro över dovt vatten. Den här gången finns bara en liten pojke ombord, som sitter längst bak, som om det medvetet valda sätet i aktern kan komma att skona från vad som väntar (vad det nu är), som om det ännu finns tid att ändra sig. Det gör det. När ekan stannar till i brynet på andra sidan sitter pojken kvar i aktern, kastar en blick över axeln i riktning mot andra sidan: ett döende sken från svårdefinierade ljuskällor är allt som syns, kastar reflexer på vattenytan. Färjekarlen kastar en blick på pojken, en undrande sådan. Svaret är ordlöst, lika tyst som omgivningen — färjekarlen vänder ekan och styr den tillbaka över det stilla vattnet, mot det bräckliga ljusskimret. En annan tanke hinner ifatt en under promen- 34 aden längs kalhyggets äng med utsikt över en stilla insjö; kommer virke från den här jordens fällda träd att skyla livlösa kroppar som återbördas till den jord det sägs att vi alla är komna ur? Går det att tala om det som fleras begravning, att det inte bara är skalet efter vissnade personer som läggs att vila i jordens eviga famn, de får sällskap av träd, stammar och framavlat virke som i samma ritual återvänder till de rötter som en gång födde dem. 35 Den här texten tillägnas många som levt vid min sida men som numera inte finns där, utan någon annanstans. Ni lever för alltid inom mig. 36 NÅGRA LITTERÄRA KÄLLOR I URVAL Fucking Sverige: En modern Dalaresa, Göran Greider, 2003, Ordfront On the Front Line, Marie Colvin, 2013, Harper Press Skogen vi ärvde, Maciej Zaremba, 2012, Weyler Svart som silver, Bruno K. Öijer, 2008, Wahlström & Widstrand The Waste Land, T.S. Eliot, 2000, Penguin Ni har lagt ett stort mörker över min pappas sista veckor i livet, Kristian Petri, Dagens nyheter, 20/11-11 37 38 Rongo Reportage är en bokserie i e-boksformat ― eller ”bookleg” som förlaget väljer att titulera formatet ― som riktar in sig på detaljformatet: i form av ett land, en fråga, ett skeende. Reportagen är fria att ladda ner, men förlaget ser gärna att upphovsrätten respekteras och att citat ur boken görs med tydliga hänvisningar till källan. Syftet med Rongo Reportage är att erbjuda välskrivna reportage som främjar intresset för politiska, ekonomiska och sociala frågor i Sverige och runtom i världen. I det avseendet går bokserien hand i hand med förlagets primära uppdrag: att slå ett slag för det litterära reportaget och den annorlunda reseskildringen i tider av journalistisk reträtt. Rongo Reportage har tidigare gett ut Moskitkusten av Klas Lundström (november 2012). 39 Rongo Förlag är en oberoende boketikett som vill slå ett slag för det litterära reportaget och den annorlunda reseskildringen. Två uttrycksformer som bland de skrivande medierna är ett av de tydligaste offren för de senaste decenniernas omprioriteringar inom förlags- och tidningsbranschen. I Sverige har det länge funnits en tradition av färgstarka berättare; resenärer, reportrar och betraktare som bidragit till att vidga människors perspektiv och en ödmjukare syn på sin omvärld. Rongo Förlags syfte är att förlänga denna tradition och samtidigt kasta ljus på berättelser, öden och platser som av olika anledningar sällan når läsaren via kommersiella mediekanaler. Hösten 2012 gav Rongo Förlag ut sin första titel, Aotearoa: En reseskildring om Nya Zeelands förlorade udde av Klas Lundström. 40 RONGO FÖRLAG Hemsida: http://reportageforlag.com Twitter: @Rongoforlag Kontakt: [email protected] 41 42
© Copyright 2024