med andra ord - Översättarcentrum
med andra ord tidskrift om litterär översättning ■ nr 76, september 2013 ■ 40 kr ➤ På resa genom Öppen stad. Möte med Teju Cole ❙ Materialet i mina händer. En poetisk motståndsrörelse i Teheran ❙ Agent nr 76: Aida Amidi ❙ Tristes Pontiques. Från Ovidius till Marie Darrieussecq ❥ LEDARE Nr 76/2013 Med andra ord ISSN 1104-4462 Redaktör: Viktoria Jäderling Redaktionsråd: Alva Dahl John Swedenmark Anders Bodegård Jeana Jarlsbo Niclas Nilsson Prenumeration (4 nr): privatpersoner 150 kr/år, företag 225 kr/år plusgiro 82 04 19-0 (öc) Lösnummer: 40 kr ❦ Nästa nummer kommer i december 2013. Sista manusdag 1 november. Redaktionen ansvarar ej för obeställt material. ❦ Med andra ord är medlemstidskrift för Översättarcentrum Södermannagatan 38 116 40 Stockholm ❦ Tel: 08-556 048 40 (mao) 08-556 048 41 (öc) Telefontid: måndag och onsdag 9–13 [email protected] www.oversattarcentrum.se September, indiansommar. Så här är det: I den översatta litteraturen finns bland det vackraste och bästa som skrivits på svenska språket. Vilket betyder att det bland översättarna finns några av de bästa och skickligaste poeterna och prosaisterna i den svenska litteraturen. För det är ju en svensk litteratur översättarna bidrar till, både direkt och indirekt. Därför ska MAO ägna varenda spaltmillimeter åt att vända och vrida på denna konstnärliga verksamhet. Vara översättarnas röst om världslitteraturen, inte bara genom att tala om översättning, utan även låta översättare tala om litteratur ur sina specifika och insyltade perspektiv. Men en översättartidskrift bör även ägna sig åt översättning och det har vi – med undantag för en och annan utländsk agent – skam till sägandes gjort alldeles för lite. Det ska bli ändring på det. Som läsare av senaste numren av MAO har märkt så har vi haft flera översatta texter: Adornos essä om interpunktion i översättning av filosofen Jim Jakobsson, Anne Carvers förord till hennes översättning av Elektra i översättning av Niclas Nilsson, och i detta nummer har vi låtit fransköversättaren och redaktören Lisa Lindberg översätta Marie Darrieussecqs förord till Tristes Pontiques, en samling med Ovidius exildikter och brev översatta till franska av Darrieussecq. Vi vill gärna ha fler förslag och önskemål: Om ni läser något bra som på olika sätt anknyter till översättning, språk och litteratur som ni tycker det vore fint att få läsa i översättning i MAO så hör av er: [email protected] Annars business as usual: Till Moderna museets litteraturfestival i oktober kommer den nigerianskamerikanske författaren Teju Cole, och samtidigt lanseras hans uppmärksammade debutroman på svenska, Öppen stad. Hans svenska översättare och MAOs medarbetare Erik MacQueen träffade honom i våras i New York för att prata litteratur och översättning. Att översätta ett material man själv aldrig har läst, hur är det möjligt egentligen? Poeten Helena Boberg reste i våras med fem andra svenska poeter till Iran för att möta lika många persiska kvinnliga poeter i översättarworkshopen En motståndsrörelse vid mitt skrivbord. Bara en av de svenska poeterna, Athena Farrokhzad, talade persiska. De höll till i en stor lägenhet i Teheran och översatte varandra i par under några intensiva dagar. Poeten Aida Amidi, som Boberg skriver om här, är också numrets litterära agent och tipsar om det bästa i den moderna persiska litteraturen. Mycket nöje! 2 ■ nr 76 september 2013 ■ med andra ord VIKTORIA JÄDERLING INNEHÅLL/NOTISER Bokmässe-ÖC Javisst är vi där. Seminarium torsdag kl 16.00: ”I österled – litteraturen efter järnridåns fall”. Medverkande Anders Bodegård, Sophie Sköld och Jonas Ellerström. Moderator Stefan Ingvarsson. Översättarfika: Vi möts på hotell Gothia Towers rum R22 på torsdag kl 11.00 och hör Kajsa Öberg Lindsten berätta om sin översättargärning. OSA snarast till info@ oversattarcentrum.se. Torsdag och fredag finns ÖC som vanligt i International Rights Center. Innehåll Klassikern: Lars Arnell 1781–1856 Atlantis har i år gett ut en översättarbiografi av Karin Monié: Inte bara Walter Scott. Lars Arnell – översättare, spelare, landshövdning. Så här skriver Monié på www.oversattarlexikon. se: ”Arnell var utomordentligt språkbegåvad. Han hade dessutom stora sällskapstalanger. Han rörde sig i huvudstadens förnämsta umgängeskretsar, där han tycks ha trivts. Men han levde på större fot än hans ekonomi tillät, ägnade sig åt spel och drogs in i ekonomiska äventyrligheter. [...] Hans främsta språk var tyska och franska, vilket resulterade i översättningar av bl.a. den då mycket populära Johanna Schopenhauer, vars reseskildringar från Skottland och Frankrike han gav en levande svensk språkdräkt. Han översatte också Alfred de Vigny, Chateaubriand och d’Arlincourt.” Möte med Teju Cole Erik MacQueen Poetisk översättarworkshop i Iran Helena Boberg 4 8 Agent nr 76: Aida Amidi om ny persisk litteratur 14 Marie Darrieussecq: Ovidius i exil 18 Recension: Fönstret mot Öster av Nils Håkansson 25 med andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 3 Resa genom Öppen stad I oktober släpps den amerikansknigerianske författaren Teju Coles stora roman Öppen stad, vars upplägg inspirerats lika mycket av Fellinis och Bergmans filmkonst som av litteratur. Hans översättare, Erik MacQueen, träffade honom i New York. ERIK MACQUEEN N är jag tre minuter försenad kommer in på restaurangen i Midtown på Manhattan för att träffa den nigerianskamerikanske författaren Teju Cole möts jag endast av hans karaktäristiska filtkeps och ett glas rött på bordet. Jag är sen. Trots att jag har varit i New York i ett par veckor och börjat få någorlunda koll på tunnelbaneförbindelserna, trots att jag var ute i nästan löjligt god tid, att jag var fokuserad och spänd inför intervjun när jag gick ner i tunnelbanan i norra Brooklyn för att ta den gröna linjen söderut och sedan byta till L-linjen mot Manhattan, så missade jag bytet. När jag insåg att jag åkt inte bara en, utan tre stationer för långt händer något som skett påfallande ofta sedan jag började översätta Coles debutroman Öppen stad för ett och ett halvt år sedan. Situationen känns kusligt bekant. Jag var så uppslukad av eftermiddagens överläggning med M att jag, när tåget nådde hundrasextonde gatan, bara iakttog hur dörrarna öppnade sig, stod öppna, och stängdes. Det är Julius, berättarjaget i Öppen stad, som blivit som förhäxad och av någon anledning sitter kvar på sin plats istället för att kliva av där han ska. Vid nästa station inträffar samma sak. Scener och teman ur romanen har på det här sättet ständigt gjort sig påminda i min vardag under översättningsarbetet. Öppen stad är ytligt sett en klassisk flanörroman där den unga psykiatern Julius ger sig ut på långa, vindlande promenader i New York för att få bryta monotonin i de inrutade arbetsdagarna, men är samtidigt en meditation över vår tids frågor, en grubblande odyssé där en lågmäld livsglädje ändå bryter igenom. Jag har nästan känt mig tjatig inför mina vänner eftersom jag jämt och ständigt refererar till romanen i varje tänkbart sammanhang, vare sig det gäller massdöd bland bin, västeuropeisk integrationspolitik, klimatångest, oligopolmässiga mediekoncerners uppgång och fall, rasism, postkolonialism, men också mer gäckande företeelser som synvillor, varsel, subliminala förändringar i ett rums atmosfär. När Cole efter ett par minuter återvänder till bordet i egen hög person hälsar vi, jag ber om ur- säkt för den lilla förseningen, berättar om min tunnelbaneblunder och om hur hans roman ständigt dyker upp i olika situationer. – Alla de här sakerna är en del av Julius liv. Jag tänkte inte så mycket på det under skrivandet, men det är något med bokens upplägg som inbjuder till analys och tolkning på ett sätt som faller universitetsstudenter och professorer i smaken. Den uppfyller alla kriterier, den är postkolonial och psykologisk på ett speciellt sätt, så folk tror säkert att jag har skrivit den på ett sätt som skulle göra sig bra på litteraturkurser, men så var det inte, jag ville bara skriva en komplex bok, säger Cole. Jag kom först i kontakt med Öppen stad när jag läste Claire Messuds recension i New York Review of Books och beställde ett exemplar. Jag började höra av mig till diverse förlag för att höra om det fanns planer på en svensk utgåva, men det var först när jag fick nys om att en förläggare på Natur och Kultur hade retweetat Teju Cole på Twitter som jag visste vart jag skulle inrikta offensiven för att få äran att göra den svenska översättningen. Cole berättar att han känner sig lyckligt lottad över att så många av förläggarna och översättarna som tagit sig an boken på ett eller annat plan har varit personligt engagerade i den, vilket han tror har bidragit till det positiva mottagande romanen har fått. De tyska och italienska utgåvorna av Öppen stad är dessutom översatta av vänner till Cole som arbetade som skönlitterära översättare och själva tog kontakt med förlagen. – Trots att jag inte kan läsa någon av översättningarna särskilt väl får jag intrycket av att de stundtals är bättre än originalet. Verket har filtrerats genom ytterligare en konstform. Jag använder mig sällan av ordlekar, så inget går förlorat där. Jag försöker undvika klichéer, och att översätta en text till ett annat språk gör att man ytterligare minimerar risken att de förekommer. De klichéer som överlevt på engelska blir mer främmande när de överförs till ett annat språk, menar Cole. Även om ordlekarna behagligt nog lyste med sin frånvaro var översättningsarbetet knappast fritt från utmaningar. Cole jämförs ofta med Sebald, och Julius i Öppen stad formulerar sig i inskottsrika meningar som är poetiska men också aningen strama och formella, ibland på gränsen med andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 5 RESA GENOM ÖPPEN STAD ... vi konstaterar förundrat vilka märkliga korsbefruktningar som sker inom världslitteraturen där översättning fungerar som ett slags katalysator. Som i det här fallet: en svensk poet som översätts till engelska och inspirerar en ung nigerian som så småningom skriver en roman om New York som översätts till svenska av en översättare som i arbetsprocessen återknyter till den ursprungliga poeten och därigenom ser både honom och verket som ska översättas i ett nytt ljus. 6 ■ nr 76 september 2013 ■ med andra ord till arkaiserande. Samtidigt finns det en elegans och rytm i Coles prosa som, precis som hos Sebald, gör texten slående lättläst. De stora, övergripande utmaningarna då romanen skulle kläs i svensk språkdräkt var således att bibehålla de poetiska elementen utan att svalkan i prosan gick förlorad och det hela blev för bombastiskt och mustigt; att förmedla de formella stildragen utan att Julius lät som en stropp; att stuva om i syntaxen lagom mycket så att det resonerande intrycket bevarades, samtidigt som rytmen anpassades till vårt, relativt sett, lite inskottsskygga språk. En av Coles största inspirationskällor är Tomas Tranströmer och hans sätt att ”närma sig vardagsupplevelsers spöklika vrår och förmedla element som ligger precis bortom det förnuftsmässigt begripliga”, som Cole uttrycker det. Eftersom jag kände till Coles förhållande till Tranströmer bestämde jag mig tidigt i översättningsprocessen för att själv återvända till den svenske poeten. Att få tillfälle att bekanta sig på nytt med Tranströmer i det här sammanhanget bidrog inte bara med inspiration i översättningsarbetet; Öppen stad påverkade också i sin tur hur jag upplevde Tranströmers dikter. Jag nämner detta för Cole, och vi konstaterar förundrat vilka märkliga korsbefruktningar som sker inom världslitteraturen där översättning fungerar som ett slags katalysator. Som i det här fallet: en svensk poet som översätts till engelska och inspirerar en ung nigerian som så småningom skriver en roman om New York som översätts till svenska av en översättare som i arbetsprocessen återknyter till den ursprungliga poeten och därigenom ser både honom och verket som ska översättas i ett nytt ljus. Cole besöker Stockholm i samband med att Öppen stad släpps i oktober och kommer att medverka vid den nya litteraturfestivalen Stockholm Literature på Moderna museet. Han berättar att han alltid har känt en stark koppling till Skandinavien och Baltikum. Innan Cole kom i kontakt med Tranströmer var det Ingmar Bergman som var Sverige för honom, precis som Sibelius var Finland, Laxness var Island, Arvo Pärt var Estland och Kierkegaard var Danmark. Bergmans kanske viktigaste bidrag till Coles skrivande är insikten att man faktiskt får vara allvarlig, något som fungerat som ett motgift mot det han beskri- ERIK MACQUEEN ver som ett slags cool-jante som råder i USA där man ständigt måste akta sig för att visa sig alltför pretentiös i sitt konstnärliga uttryck. Cole berättar att han har fått idéer kring hur man kan strukturera berättelser lika mycket från filmskapare som Bergman och Fellini som från sina litterära förebilder. Filmkonstens flexibilitet, att kunna röra sig mellan olika motiv utan att behöva knyta ihop dem alltför prydligt har varit viktig i hans skapande. – Fellinis Det ljuva livet är precis som Öppen stad en resa genom olika samhällssegment. I filmen som följde, 8½, skulle man nästan kunna flytta om de olika motiv på samma sätt som man nästan kan flytta om kapitlen i Öppen stad. Det enda som håller samman filmens olika delar är huvudpersonen Guido, precis som Julius i min roman. Om personen på duken är tillräckligt intressant är vi beredda att följa honom eller henne vart som helst. Men kanske är det ibland så att romanfigurerna i själva verket förföljer oss i lika hög utsträckning. Man hör ofta författare säga att de inte blir av med sina romanfigurer, vilket också torde gälla översättaren. Det rör sig om en annan relation än den man får som läsare, kanske på grund av att man ofta formas av det man formar. När den trivsamma lunchen med Cole är över går jag norrut längs Sixth Avenue och börjar älta mitt hjärnsläpp i tunnelbanan. Förseningen var ju visserligen försumbar, knappt värd namnet, och jag försöker berömma mig själv för min självkännedom i och med att jag trots allt var ute i så pass god tid. Men jag kan inte skaka av mig känslan av olust. Plötsligt inser jag att jag återigen har hamnat i Julius tankebanor. Han har glömt sin pinkod till ett kort som han har haft i flera år. Julius har ett viktigt möte och måste ta ut pengar eftersom han råkade glömma checken han skrivit hemma. De praktiska konsekvenserna är inte allvarliga, men han blir inte kvitt känslan av att det finns en del av honom själv som har brustit eller förrått honom … ett obetydligt förebud om ålderdom, av det slag jag brukade le åt hos andra, av det slag jag brukade se som ett tecken på fåfänga. Jag kommer fram till Columbus Circle och går in i Central Park där den kyliga våren ännu inte släppt fram löven på träden och gör parken årstidslös. Det hade lika gärna kunnat vara november. Jag promenerar tills det skymmer. Jag anade en förändring i stadens avlägsna larm; dagens slut: människor som var på väg hem eller just skulle börja kvällspasset, middagsförberedelser i tusentals restaurangkök och det dämpade gula sken som nu skimrade från lägenhetsfönstren. Jag skyndade mig ut ur parken. Översättaren lämnar in sin text, men det betyder inte att texten lämnar översättaren. ERIK MACQUEEN ➤ med andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 7 Materialet i mina händer Sex svenska kvinnliga poeter reste i våras till Teheran för att träffa sex persiska kvinnliga poeter. I en stor våning samlades de för att läsa och översätta varandras poesi – en översättarworkshop inom projektet En motståndsrörelse på mitt skrivbord. ”Det här låter kanske flummigt för er som är professionella översättare. Är det flummigt?” frågar poeten Helena Boberg efter en utmattande översättningsakt som inkluderar kroppen – där viljan att kommunicera är en pakt. HELENA BOBERG S ceneriet är en jättelik våning, högt belägen i en fastighet i den välbärgade delen av Teheran, med utsikt över hela staden. Vi är tolv poeter som sitter utspridda i de många soffgrupperna, i dubbelsängarna med snidade gavlar, på handknutna mattor och runt sidobord som dämpat klirrar när de facetterade teglasen möter dess glasskivor. Vi har översättarworkshop inom projektet En motståndsrörelse på mitt skrivbord1. Alla har vi fotograferat utsikten, med det högresta Miladtornet som fixpunkt, vid olika tidpunkter på dygnet, i olika väder, belysningar och fokus. Det persiska nyåret har precis inträffat, så det är semestertider här. Många teheranbor har rest bort och trafiken är glesare än vanligt. Staden är mer eller mindre insvept i dis, men fullt urskiljbar, till skillnad från när den lever sin vardag. Då kryper de miljoner bilarna tätt intill varandra i ett aldrig avstannande blodomlopp som oupphörligt pyser ut den smog som brukar hänga så tung över metropolen att inte ens Miladtornet går att urskilja. Aida Amidi, som jag arbetar med, bor i en liten lägenhet någonstans i stadens hjärta, tillsammans med sin syster Hoda, som har översatt tio av Aidas dikter till engelska åt mig. Utskrifterna med originaldikterna som jag inte kan läsa, Hodas engelska översättningar och mina svenska råöversättningar som jag förberett innan hitresan, texter som Aida i sin tur inte kan läsa, ligger omkring oss i den röda plyschsoffan. Aida talar mycket knapp engelska och jag har inte snappat upp mer av persiskan än ”inshallah” och den digitala röstens ”åttonde våningen” i hissen, när den når våningsplanet där vi håller till. Papprena blir allt mer tummade, allt mer nedklottrade med korrigeringar, frågetecken, strykningar och nedskrivna fragment om bakomliggande berättelser, för var timme vi arbetar oss igenom hennes dikter. Talar, slår i ordböcker, söker i nätlexikon. Det känns som ett kaos. Vår vilja att kommunicera är en pakt. Vi ser rakt in i varandras ögon, talar långsamt, funderar under tystnad på vad den andra har sagt, och hur man bäst ska göra sig begriplig i nästa fråga. Använder oss av gester, spontana försök att tolka med kroppen där språket inte räcker till. Samta- len är fåordiga, fulla av upprepningar, reduceringar, lakuner, ytterligare reduceringar, missförstånd och plötsliga uppklarnanden som får oss att jubla och injicerar ny kraft att reda upp nästa oklarhet. Det gäller att slå på en bortomspråklig sensibilitet; att under stor koncentration göra sig öppen för förståelse och använda sin kreativitet i hur man uttrycker sig. Jag anstränger mig att ta in Aida som person, med hjälp av de miljoner medvetna och omedvetna signaler man uppfattar bara genom att tillbringa tid i den andras närhet. Ställa samma fråga på minst tre olika sätt. Ibland går det att förutse missförstånd och förväxlingar under tiden den andra omständligt förklarar, utan att lyckas kommunicera det. Det är utmattande. Ibland vet vi båda två, och kan släppa ämnet mitt i en mening. Det här låter kanske flummigt för er som är professionella översättare. Är det flummigt? Trots trögheten, omständligheten, all tid det tar att kommunicera, så växer en förståelse fram. Det är svårt att ställa konkreta frågor som rör tempus eller ibland enkla saker som en pluralform (Hodas engelska översättning är samvetsgrant utförd, men den är inte helt tillförlitlig och väcker mina misstankar på sina ställen). Skärpan i förståelse och uttryck, både i text och i min och Aidas kommunikation, blir diffus och klarnar om vartannat. Men sikten är aldrig förblindad av smog. I stället för språkkunskap: ögonkontakt. Anknytningsprocess. Vad jag får lära känna i Aidas poesi genom att tala med henne, är en hel referensvärld av persisk och europeisk klassisk mytologi, Gulfkrigets härjningar, antydda kärlekshistorier, ett posttraumatiskt samhälle, traumatiserade psyken och graviditetssymbolik. Allt detta kan jag se i hennes dikter nu, somligt av det var fördolt men har hjälpt mig att finna rätt uttryck på svenska, om än vissa saker förblir latenta även i den version jag har åstadkommit. Hade jag inte fått tillgång till det Aida berättat för mig, hade orden inte fallit på plats. Gång på gång får hon läsa dikterna högt för mig på persiska. Det ger mig en känsla för allitterationer, klanger och anslag, som kan ha försvunnit i den engelska versionen. Denna översättningsmetod är naturligtvis ett med andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 9 MATERIALET I MINA HÄNDER Ja, jag använde mig av hennes uttrycksfulla blick för att förstå hennes poesi. Tolkade den med min intuition. Gjorde mig känslig för mina projektioner och de överföringsimpulser som vandrade mellan oss under samtalen. Hennes ögon var min fixpunkt i diset. 10 ■ nr 76 september 2013 ■ med andra ord gungfly. Mina översättningar har granskats av två personer med kunskap i persiska och svenska. Det kvarstod ett par formella missuppfattningar efter det att jag arbetat tillsammans med Aida, som jag nu har rättat till, men jag hade funnit tonen och lyckats överföra hennes poetiska språk till svenska. Aidas koncentrerade ögon, speglande av de tankeprocesser, insikter, frågor, kunskap, oförstånd, känslolägen och impulser som passerar genom dem. Ja, jag använde mig av hennes uttrycksfulla blick för att förstå hennes poesi. Tolkade den med min intuition. Gjorde mig känslig för mina projektioner och de överföringsimpulser som vandrade mellan oss under samtalen. Hennes ögon var min fixpunkt i diset. Förutsättningarna var alltså dessa: inom projektet för utbyte mellan kvinnliga poeter i Sverige och mellanöstern som initierats i Sverige av Kholod Saghir och Hanna Nordenhök, och 2012 resulterat i en workshop med poeter i Palestina, med rubriken Ensamma kroppar kan inte skriva2, var vi nu sex svenska och sex persiska poeter som möttes i Teheran i april 2013 för en veckas översättarworkshop i parformationer. ”Vi” var Aida Amidi och jag själv, Fateme Ekhtesari och Linn Hansén; Rosa Jamali och Jenny Tunedal; Anna Lamsoo och Athena Farrokhzad; Bahareh Rezaee och Hanna Nordenhök; Roya Zarrin och Sofia Stenström. Språkkunskaperna varierade. Athena Farrokhzad var den enda från Sverige med färdighet i persiska, och bland de persiska poeterna var det bara två som talade engelska obehindrat. Vissa av paren behövde tolk för att över huvud taget kunna samtala på en språklig nivå (men lyckades ändå kommunicera förvånansvärt mycket på en litterär nivå, via kroppsspråk och teckningar), några kunde komplettera med franska. Tolken Aslan Manouchehrpour som också följde med oss från Sverige var till stor hjälp. Uppgiften var att via engelska råöversättningar av varierande kvalitet och uppkomst, tolka ett urval av de persiska poeternas texter och rekonstruera dem på svenska. Alla tolv inblandade kom från varsitt håll, estetiskt sett, och somliga var mer erfarna poeter eller översättare än andra. Jag själv HELENA BOBERG har två diktböcker publicerade (2011 och 2013) och får betraktas som en ung författare. Min erfarenhet av översättning är också, vilket kanske redan har framgått, blygsam. Jag hade förmånen att få delta i Rumänska kulturinstitutets översättarworkshop 2012, vilken i likhet med denna persiska workshop överskred språkförbistringar, om än med mindre förhinder då rumänska och svenska delar skriftspråk och jag och ”min” rumänske poet kunde mötas i engelskan. Vid den workshopen förelåg inte bara hans, utan även mina egna dikter som föremål för översättning, via engelska till rumänska, vilket var en ganska plågsam erfarenhet. Det var som att långsamt kläs av inför en främmande människa, att skikt för skikt skalas på mening och maskering, blotta mina privata och litterära bevekelsegrunder, även inför mig själv, mina begär, min språkfärdighet och begravda lik. Detta pågick i tio dagar. Mihai Dutescu, som jag ¸ arbetade med, hade ett intellekt som en hök och språkkänslighet utöver det vanliga, och för var dag och var fråga (de var tusentals per dygn) arbetade han sig allt djupare in i min text. Ibland försökte jag fuska med mina svar, dölja någonting jag upplevde som allt för känsligt att förklara, men på ett eller annat sätt förstod han varje gång det skedde att någonting saknades i mitt svar och återkom till frågan, ställde den från en annan vinkel. Jag har känslan av att han vet oerhört mycket om det jag skriver, nästan lika mycket som en psykoanalytiker vet om sin patient. Den erfarenheten hade jag med mig till Teheran och arbetet med Aidas dikter. Nu var det inte möjligt att komma lika nära, eftersom jag saknade färdigheten att söka språklig information på persiska och mitt och Aidas gemensamma ordförråd inte räckte till. Men jag tror ändå att jag delvis fått en annan kännedom om hennes poesi, trots alla språkliga förhinder, än en persisk genomsnittsläsare, eller vad jag hade fått om jag kunnat översätta direkt från persiska. Jag skriver delvis, då en persisk läsare har nycklar som jag saknade innan vårt samarbete, och somliga kanske jag saknar ännu. När Aida exempelvis skriver ”Jag såg viken spricka upp” vet den persiska läsaren att det syftar på bombräderna mot tankfartyg i Persiska viken under Gulfkriget på 1980-talet. Det uppstod också svårigheter att reda ut vad som är externa referenser och vad som är formulerat av poetisk nödvändighet. Det fanns flera sådana ställen i Aidas dikter. Det tog timmar i anspråk att på minst sagt broken english knäcka sådana nötter. Jag tror att när det gällde passager som alluderade på mytologi och allmänkunskaper eller innehöll idiom, så gick det snabbt att komma fram till, eftersom hon hade en förståelse för att jag pekade ut just det i texten. Till exempel raderna ”Fartyget har gått på grund / och passagerarna har förvandlats till snäckor” intresserade mig, och jag fick veta att det syftar på en gammal persisk myt. Svårare var att sedan reda ut om det var någon särskild sorts snäckor eller om det var ospecifikt (ja), vilket jag behövde veta. Ett textställe som väckte svårigheter var detta: En djungel av äppelträd skjuter upp i trädgården Du slår igen dörren och går Bakom dörren växer ett silkesträd med en fläck av mitt blod på sin kropp Jag blev osäker på trädens betydelse: djungeln av äppelträd och silkesträdet, ”Gol Abrishamträdet” så som det var omnämnt med artnamn på persiska och engelska (jag valde silkesträd, då Gol Abrishamträd väcker mer frågor än frammanar bilder hos läsare som inte vet vad det är). Träden i textstället skulle mycket väl kunna referera till någon välkänd myt som jag inte har tagit del av, men tillhör Aidas poetiska språk. Jag fick veta att silkesträdets blommor doftar så tungt att ett träd räcker till för att parfymera en hel by. Satt i sitt sammanhang, läser jag de uppskjutande äppelträden som en metafor för svårigheter till kommunikation, och silkesträdet med sin blodfläck som ett uttryck för sexualitet stämplat med sorg. Ett hybridexempel på svårigheten att skilja mellan externa referenser och poetisk nödvändighet är dessa rader: Välj ut en sten en sten som inte känner mig som kan fara emot mig utan att tillintetgöras av ordens störtflod Passagen syftar på steningsstraff, det står klart, men jag behövde även förstå raden tillintetgöranmed andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 11 Mor var i världen har du spottat ut mig eftersom jag likt i en halvgången dröm längtar efter din famn Detta blod som rusar genom tidens glapp är mitt Detta blod som sipprar upp ur mina fötter tvinnar sig kring min kropp griper om min nacke pressar mig mot ditt bröst Mannen i dina drömmar är avlad inuti mig Varken det långa håret de förväntansfulla brösten eller blicken som krackelerar under ögats fötter Varken läpparna som biter eller den mjuka rösten som klöser Min kvinnlighet består bara av denna tunga livmoder och värken som mognar inuti mig Mina mardrömmar flyr ut ur mina drömmar fyller upp mitt rum Ingen dröjer sig kvar i mina pupiller Ingen klättrar upp för mina ögonfransar för att beskåda en sten Jag är havande med dockor som en dag ska fylla väggarna i mina rum och din skugga ska tyst fly genom mina tårar Häll vinet i min tomma ögonhåla Så långsamt världen roterar Så långsamt den vänder sig Så långsamt den splittras Du som inte har skapat mig eller havet eller modern Ge mig mitt namn Mitt hjärta slår ännu bland dina ögonfransar HELENA BOBERG det av ordens störtflod. ”Ordens störtflod” var något oklart översatt på engelska, men när jag väl förstod att det t ex inte var en mytologisk referens framstod det som en lättbegriplig poetisk bild. Svårigheten var att förstå vad som menades med att stenen skulle kunna tillintetgöras av denna ”ordens störtflod”. Passagen beskriver en uppmaning till ett aborterat barn att välja ut den sten som ska verkställa diktjagets, en moder, avrättning (som straff för utomäktenskaplig graviditet och påföljande abort). En sten vars kraft skulle kunna försvagas av språkliga åtbörder. Jag har antecknat att Aida sade: ”Det enda man önskar i den situationen är att få ett dödande stenskott, istället för att plågas av de stenar som bara gör skada. Man är fast i gropen, kan inte röra sig. Det enda man har är språket.” Ett textställe som bekymrade mig var: ”Ingen dröjer sig kvar i mina pupiller / Ingen klättrar upp för mina ögonfransar för att beskåda en sten” (och några rader högre upp i samma dikt, som återges i sin helhet nedan: ”blicken som krackelerar under ögats fötter”). Jag förstod helt enkelt inte bildspråket. Vi talade länge och knaggligt om dessa rader och jag bestämde mig för att skriva om bilden på ett sätt som jag själv lättare kunde förstå: ”Ingen kan se genom mina pupiller / kisa mellan mina ögonfransar / uppfatta den stenkyla som strålar från världen”. Men vid språkgranskningen visade det sig att min tolkning var förvillande och jag fick böja mig för den poetiska nödvändigheten i originalets bildspråk. Amidis dikt är full av brutala, drabbande erfarenheter och bilder, men det är först efter att ha lyckats rekonstruera dem på svenska som jag själv har haft möjlighet att läsa dem. Det var det märkligaste av allt: att översätta någonting som jag själv aldrig har läst; närsynt beta fram och åter genom raderna, för att till sist själv få en bild av vad det egentligen är som Aida Amidi har skrivit och jag själv har haft för material i mina händer. AIDA AMIDI, född 1982 och bor i Teheran. Hon översätter vetenskaplig litteratur från engelska och har bland annat skrivit diktsamlingarna Zibaiam ra poshte dar migozaram (”Jag lägger min skönhet bakom dörren”) och Lashkare shekastkhordeye kalamat (”Ordens besegrade armé”, ännu outgiven), varav den första även finns översatt till kurdiska. HELENA BOBERG, född 1974 i Stockholm, är aktuell med diktsamlingen Sinnesvåld (2013). Tidigare boken Repuls (2011) gavs ut på arabiska i Egypten med titeln Sodood (2012) i översättning av Ibrahim Abdulmalik. ➤ HELENA BOBERG 1 En rad hämtad ur en dikt av Bahareh Rezaee från Teheran. 2 Efter ett fragment av poeten Somaya El Sousi från Gaza. med andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 13 AGENT NR 76: AIDA AMIDI ... och så passade vi på att fråga poeten Aida Amidi om den bästa persiska litteraturen när hon var i Stockholm på iransk poesifestival. Här är hennes svar. D essa rader skriver jag till minne av de författare som, varje dag i något hörn av världen, blir martyrer under beundrans och likgiltighetens egg. De författare som alltid blivit hyllade utan att den dolda smärtan i deras ord funnit någon väg till läsarnas själar. De författare som från vrår av sina isolerade liv betraktar vida horisonter utan att någon känner till det. Jag beklagar att jag på grund av utrymmesbrist måste hoppa över några namn här: Nima Youshij (1896–1960), som kallas den nya persiska poesins fader. Han som istället för att få titeln fader snarare skulle behöva bli läst om och om igen. Mohammad Reza Safdari som, i en enda roman, införlivar historia, litteratur och nytänkande. Bijan Elahi, arkitekten bakom de slott som uppförs av bortglömda ord. Och tiotals andra författare som utan fruktan för att bryta samman har skrivit, skriver och kommer att skriva. Eftersom det dessutom redan finns två böcker med dikter av poeten Forough Farrokhzad (1935–1967) översatta till svenska, väljer jag istället att ge plats åt tre andra författare. 14 ■ nr 76 september 2013 ■ med andra ord ❥ simin daneshvar (1921–2012) Suvashun Kharazmi förlag 1969 Andra världskriget, södra Iran. En smältdegel. Storbritanniens styrkor köper allt de kommer över i staden, mat och förnödenheter skickas till fronten. Nomadstammarnas överhuvud bidrar till oroligheterna och den otrygga situationen. Det är brist på allt. Sjukdomar härjar. Mentalsjukhus och fängelser växer i antal. Engelska läkare. Präster som på ett främmande språk läser böner för döende människor. En irländsk poet och journalist som med sina drömlika bilder pendlar mellan den ockuperade makten och den frihetskämpande lokala hövdingen Yousef, som inte vill sälja sina produkter till engelsmännen. En icke homogen skara kvinnor som är samhällets påtagliga konsekvens av motsägelser och förnedringar. Kvinnor som vet att det inte finns någon framtid, inte för kvinnor som kämpar och inte heller för kvinnor som finner sig i situationen ... Allt detta berättas ur Zaris perspektiv. En kvin- AIDA AMIDI na som ber sin make Yousef att anslå en mildare ton i sina handlingar. Hon kastas hela tiden mellan lusten att följa sin make och viljan att skydda sin familj. Yousefs vidmakthållande vid sin övertygelse leder till slut till hans död, varpå Zaris vacklande upphör. Zari eldar upp befolkningen, begravningsceremonin ska arrangeras med full glans och alla ska delta på bred front. Efter sammandrabbningar med engelska styrkor skingras folket och Yousefs kropp blir begravd nattetid, endast med sin lilla familj närvarande. Romanen avslutas med den irländske journalistens kondoleanser. Zari tolkar det som en god nyhet; det kommer att växa ett träd ur Yousefs spillda blod. Suvashun är den första persiska romanen skriven av en kvinna. Skildringarna av folkets lidande och kamp för sina rättigheter i det krigsneutrala Iran är imponerande. Men det som håller minnet av den här boken levande för mig är kontrasten mellan Zaris och Yousefs karaktärer. De har ett känslomässigt band samtidigt som ensamheten är deras gemensamma särdrag. Yousef är en idealist som envist motsätter sig det faktum att den ockuperade makten lagt vantarna på alla förnödenheter i staden. Från allra första sidan i boken låter Yousef läsaren få veta att det är han som är hjälten och han behåller sina karaktärsdrag utan minsta förändring genom boken. Zari, som under studenttiden varit en orädd ung kvinna, å andra sidan, kallar nu sitt hem för sitt land och vill skydda sin make och sina barn mot faror. Hon ser inte livet bara som en kamp, även om hon väl känner till samhällsproblemen i allmänhet och kvinnors eländiga situation i synnerhet. Trots att hon nekas att delta i männens diskussioner följer hon sina små och konkreta mål med oförtruten entusiasm: att få tillbaka sina örhängen från borgmästarens dotter, att ta med sig bröd och dadlar till de mentalsjuka och de fängslade, att skicka tillbaka Klou (pojken som Yousef har tagit hem för att tvinga på sin godhet) till hans hemby. Ingen av dessa handlingar förhöjer Zaris status till hjältinna, utan leder snarare till att hon blir kritiserad av sin man och son. Kritiken utlöser en kris i Zaris liv. Hon försöker hela tiden handla på ett sätt som ska få henne att framstå som hjältemodig i makens och sonens ögon. Från att ha varit en kvinna som betraktat män som konfliktska- Suvashun är den första persiska romanen skriven av en kvinna. Skildringarna av folkets lidande och kamp för sina rättigheter i det krigsneutrala Iran är imponerande. Men det som håller minnet av den här boken levande för mig är kontrasten mellan Zaris och Yousefs karaktärer. De har ett känslomässigt band samtidigt som ensamheten är deras gemensamma särdrag pande, på grund av deras oförmåga att föda barn och skapa liv, förvandlas Zari så småningom till en kvinna som bestämmer sig för att låta hatet ta stor plats i sonens uppfostran. I och med Yousefs död når Zaris utveckling sin kulmen. Olikheter mellan hårdhudade och bestämda män å ena sidan och flexibla och anpassningsbara kvinnor å andra sidan går som en röd tråd även hos de andra karaktärerna i romanen. Utifrån den mångfald av kvinnor som Daneshvar skildrar i sin bok karvar hon ut de förhärskande dragen hos den iranska kvinnan: förnedrad, skyddslös och uppoffrande. med andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 15 AGENTEN ❥ manouchehr atashi (1931–2005) Vasf-e gol-e suri (”Till röda rosens hyllning”) Morvarid förlag, 1992 ”I hus nummer 58 är en man redo att dö / mittemot honom genom palmens och pomeransens fönster / bevakar han skräckinjagande kvinnor / som återvänder från morgonens tur till mataffären / de har giftiga dolkar mellan sina bröst / stannar under fönstret, småpratar och … skrattar och ... / och plötsligt brusar upp / vänder sig mot fönstret och utstöter ett tjut”. 16 ■ nr 76 september 2013 ■ med andra ord ”Om du uppbådar en stark vilja / finns det alltid en dikt att skriva / det räcker att någon för sin hand in i min mörka föreställning / eller att en småsten får vattnet / i den dunkla bäcken att göra piruetter / då kommer dansens villervalla från fiskarnas stim”. För att presentera denna diktsamling finns kanske inget bättre än det expressiva förordet. Där uppmanar Atashi konstnärer och författare att ”ständigt utforska sig själva i världen”, en nödvändighet som han noggrant analyserar. Han betecknar stereotypiseringen som en följd av poetens inre stagnation. I samlingens 58 dikter har Atashi undvikit allt, inklusive ideologier, som på något sätt skulle kunna stoppa honom vid någon av hållplatserna längs vägen för att ”utforska sig själv i världen”. Han presenterar en poesi som inte har ett passivt förhållningssätt till samhällsproblemen, men faller heller inte i de gropar som andra poeter i hans generation då och då gör. Detta synsätt är speciellt framträdande i dikten ”Mötet vid stranden 1”. ”Människan är lik en gudinna vid stranden / naken, blöt och mörk / sitter på huk på en klippa / bevakar avlägsna världars vatten / utan att hennes väntan / ska få hennes blöta och genomskinliga hårsvall att fladdra” Atashis liv och hans levande poesikropp har alltid varit häpnadsväckande för mig. Han tillät inte sin poesi att stagnera under ruiner av beundran, han fortsatte att vara på väg och hans nyfikna närvaro i händelsernas centrum avslöjade varje gång nya sidor i dess rebelliska själ. Före utgivningen av denna bok var Atashi beundrad för sin provinsialism och naturalism, för sina dikters strama flätverk och semiepiska struktur. I denna samling visar Atashi vidden av sin poesis geografiska landskap, där samspelet mellan historiska motiv, myter och den iranska söderns natur och kultur uppenbarar AIDA AMIDI poesins och livets interaktion för läsaren. I de flesta dikter i denna samling finns det omskakande element, inte i versraderna och inte heller i bilderna, utan i diktens helhet. Denna helhet där poeten pendlar mellan att framföra och suggerera, ligger kvar i form av en fråga hos läsaren. Man ställs mot en okänd rymd och uppmuntras till närmare eftertanke. ”I hus nummer 58 är en man redo att dö / mittemot honom genom palmens och pomeransens fönster / bevakar han skräckinjagande kvinnor / som återvänder från morgonens tur till mataffären / de har giftiga dolkar mellan sina bröst / stannar under fönstret, småpratar och … skrattar och ... / och plötsligt brusar upp / vänder sig mot fönstret och utstöter ett tjut”. Och så här beskriver Atashi poesin: ”Den fria nutiden i allt som poeten internaliserat.” ❥ behzad zarrinpour Kash aftab az chahar so betabad (”Tänk om solen sken från alla fyra väderstreck”) Hali kultur, 1997 ”Under alla dessa år / var mitt hjärta ett solitt järnstycke / inget kunde dra det till sig / inget annat än mina barndomskvarter / men hur kan man nu / springa huvudlöst på alla gator och minfält / och hoppa lekfullt över eldar / som har tänts med avsikten att bränna.” Av Behzad Zarrinpour finns hittills bara en bok utgiven. Den innehåller 24 dikter i två avdelningar. Den första avdelningen består av den långa dikten ”Khorramshahr1 och kistor utan lock” och resterande dikter ingår i den andra avdelningen ”Tänk om solen sken från alla fyra väderstreck”. Det är näst intill omöjligt att sia om hur mycket Zarrinpours kreativa sinne och den friska diktkroppen i hans poesi hade bidragit till den kändisstatus han nu fått, om det inte varit för den anti- krigiska stämningen i samhället. Men utan tvekan är den värld som Zarrinpour skapar i sina dikter en ny värld, vilken är resultatet av hans liv i södra Iran under det pågående kriget mot grannlandet Irak på åttiotalet. Även om alla dikter i samlingen är lysande, är det dikten ”Khorramshahr och kistor utan lock” som lever kvar i mig med alla dess ord och perspektiv. I Iran har regeringen alltid strävat efter att heligförklara kriget. Syftet har varit religiös propaganda vilket har lett till att många oberoende poeter valt tystnaden när det gäller krigets fasor och plågsamma följder, som fortfarande direkt eller indirekt kan spåras i varje individs själ och kropp i detta land. Bland de oberoende poeter som ägnat sig åt krigstemat i sina dikter har Fereshte Sari med samlingarna ”Ramar utan bilder” och ”Tystnadens eko” en särplats, men enligt mig är dikten ”Khorramshahr och kistor utan lock” den mest lysande. Denna långa dikt berättar omväxlande om diktjagets nuvarande liv och hans resa tillbaka till barndomen. Däremellan bevittnar vi tillsammans med diktjaget flera generationers förfall. Lågstadieelever som får möta kriget ansikte mot ansikte, storebror som tar till vapen, mormor som får tunghäfta och föräldrar som fortfarande tar med sig husets nyckel vart de än går. Alla får plats i en lång dikt där den lågmälda tonen talar om krigets oupphörliga fortplantering i vardagen och om hur förödelsen fortsätter att finnas kvar. ”Då när jag inte nådde upp till ringklockan / knackade jag på dörren / Nu när jag når ringklockan / finns det inte längre någon dörr.” AIDA AMIDI Översättning från persiska av Namdar Nasser. 1 Stad i sydvästra Iran vid gränsen till Irak. Staden led hårt av kriget mellan Iran och Irak under 80-talet. ➤ med andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 17 Tristes Pontiques: Från Ovidius till Marie Darrieussecq Den franska författaren Marie Darrieussecq har översatt Ovidius exildikter och brev till franska och samlat dem i volymen Tristes Pontiques. Vi har låtit Lisa Lindberg översätta hennes förord, en egensinnig karaktäristik av Ovidius diktning, av exilen – hans klassiska och vår moderna – och av Darrieussecqs egna dynamiska utgångspunkter. MARIE DARRIEUSSECQ Jag undervisades i avskedets konst I vild och nattlig klagosång. Mandelstam, Tristia Från Rom till Tomis O vidius är mest känd för Metamorfoser och Kärlekskonsten. Han skriver om saker som händer med kroppen. Han återupplivar myterna och ger erotiska råd som idag kan tyckas lite nedslående – särskilt om man läser dem som femtonåring för att informera sig. Hur såg han ut? Han hade en stor näsa. Han fick smeknamnet Naso. Framgångsrik poet, beläst, arbetsmyra, men han var också en societetsmänniska. Två gånger frånskild, lycklig med sin tredje hustru, han stammar från en patricierfamilj och riddare, han äger en villa nära Capitolium och en lantegendom i utkanten av Rom. Han skyltar med ett visst mått av ytlighet, han flyr allt politiskt engagemang: snobben Ovidius är skummet på den romerska civilisationens yta, höjden av briljans och lätthet. Och det är denne man som, helt plötsligt från den ena dagen till den andra, befinner sig hos barbarerna. Ovidius står den kejserliga familjen nära, så nära att han råkar bli inblandad i en ljusskygg historia. Vad handlade det om för ”oförrätt gentemot kejsaren”? Varför straffade Augustus honom så hårt, genom att låta honom behålla sitt romerska medborgarskap, men förvisa honom så långt bort, ända till utkanterna av världen som man kände den? Varför blev Ovidius landsförvisad i en ålder av femtioett år? Man har inte tillgång till så mycket matnyttiga ingredienser i den här antika kriminalhistorien. Han ”såg något som han inte borde ha sett”. Han ”kan inte säga mer om det”. Han låtsas (men knappt) tro på den officiella förklaringen: Augustus bannlyste honom på grund av Kärlekskonsten, som förespråkade äktenskapsbrott. Men boken blev ju utgiven tio år tidigare, och det flödar av erotisk litteratur i Rom. Det är år 8. Jesus från Nasaret, som Ovidius aldrig kommer att höra talas om, är åtta år. Det är slutet på Romarriket. Livia, Augustus hustru och mor till den kommande kejsaren Tiberius, har stort inflytande över sin åldrande make. Det är särskilt hon som tycks ogilla Ovidius. Isisriter är på modet och kanske medverkar Livia i sådana? Har Ovidius vanhelgat kulten? Jag kan med lätthet se honom som Tom Cruise i Eyes Wide Shut, i sin naivitet indragen i en affär som pågår över hans huvud, en kejserlig orgie. Eller så kan jag föreställa mig hur Augustus dotter ligger med benen i vädret någonstans i palatset och hur Ovidius är dum nog att öppna fel dörr. Jag föreställer mig Augustus omgiven av marmor och guld som i en kostymfilm, där han iklädd en vit toga med purpurröda band tar ett snabbt beslut om poetens öde (han har viktigare saker att göra): Förgifta honom? Skicka iväg honom långt bort? Jag ser hur han flinar när Livia viskande föreslår Tomis … Tomis, den yttersta staden på nordvästra stranden av Svarta havet, där Donaudeltat kastar sig ut: det är nuvarande Constanta, ¸ på gränsen mellan Rumänien och Ukraina. Tomis vid världens ände, Tomis där ingen talar vare sig grekiska eller latin. Världens ände Ovidius har snabbt klarat av vad som finns att se i Tomis – fästningsvallarna av trä, de två gatorna, den öde stranden. Mellan två attacker från barbarerna fastslår han att öknen breder ut sig kring honom. Alltså skriver han. Han kan inget annat. Det går framåt i Fasti, han skriver dikter som Ibis och Valnötsträdet, och Halieutica, ett traktat om fiske och djurvärlden. Kanske slutför han till och med Metamorfoser. Men framför allt skriver han brev. Två samlingar, Klagosånger och Brev från Svarta havet.1 Brev från Svarta havet, på latin Epistulae ex Ponto har fått sitt namn från Pontos Euxeinos, grekernas namn på Svarta havet. Och Klagosångerna, Tristia, från Ovidius nedstämdhet. Alldeles förutom ”avsaknaden av allt han älskar”, tvingas Ovidius från en dag till en annan hantera en värld där allt saknas – till och med träd: ett träsklandskap, mycket få förädlade produkter (pilbågar och med andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 19 OM TRISTES PONTIQUES Det finns något självklart i att lägga ihop de två titlarna, Klagosånger och Brev från Svarta havet, till Tristes Pontiques, en vördsam hälsning till Tristes Tropiques. Ovidius gjorde, liksom LéviStrauss tvåtusen år senare, en resa både i rum och i tid. Skillnaden är att den värld som håller på att gå under hos Ovidius inte är ”barbarernas” eller ”de primitivas”, utan hans egen, det är den romerska civilisationen. 20 ■ nr 76 september 2013 ■ med andra ord ilar), torftig komfort, inget dricksvatten, ingen p frukt, bitande kyla på vintern och tryckande hetta på sommaren. Att skriva blev hans fall (det är inte riskfritt att bli poet nära makten). Men att skriva håller honom också vid liv. Under sömnlösa nätter och med hög feber skriver han till sin hustru. Han skriver till sina vänner. Han skriver nådeansökningar till Augustus och Livia. Vädjar om att få komma hem, om inte till Rom så i alla fall till en plats där det talas latin! Till en plats där vintern inte är så sträng, där människorna inte går klädda i djurhudar, där kvinnorna, åtminstone, vet hur man spinner ull …2 Men åren går och Ovidius inser att hädanefter kommer geterna och sarmaterna att vara hans enda publik. Denne man som så förtvivlat gärna ville vara älskad såg till att bli älskad av barbarerna. Och så drogs han åter igen in i komplicerade relationer. Även i Tomis kan en poet hamna i trubbel. Han lär sig getiska och sarmatiska. Han gör upp läsningar av sina brev och dikter. Vid ett tillfälle, när han är sjuk, hittar han till och med någon som han kan diktera för. Någon som alltså kunde skriva, som alltså kunde tala latin: en militär, kanske handelsman som tagit sig ända dit bort. I slutet av Brev från Svarta havet möter vi Vestalis, en centurion som skickats av Tiberius för att slå ner en revolt från folken runt Donau. Men tankarna går snarare till tröstlösheten i Tataröknen (Il deserto dei Tartari) än till massorna i Krig och fred. Lucretius hade redan skrivit om stjärnorna, Poseidonios om den grekiska världens gränser, Titus Livius, generationen före Ovidius, hade beskrivit gallerna; Plinius och Tacitus, generationen efter, skulle i sin tur skriva om den barbariska världen, detta stora som inte var det romerska riket. Det var bara det att Ovidius inte var skapt för världens ände, inte heller för etnologi, ett begrepp som ännu inte fanns. Andra kunde få fascineras av att vara romare längst bort på stäpperna. Andra kunde ha Klagosånger och Brev från Svarta havet. Han reste likt en dödsdömd och det var högst motvilligt som han slutade sina dagar med blicken fäst mot horisonten, under okända stjärnbilder. Han dör i exil år 17, av misströstan och sjukdom. MARIE DARRIEUSSECQ Slutet på en värld Ovidius och vi Det finns något självklart i att lägga ihop de två titlarna, Klagosånger och Brev från Svarta havet, till Tristes Pontiques, en vördsam hälsning till Tristes Tropiques. Ovidius gjorde, liksom LéviStrauss tvåtusen år senare, en resa både i rum och i tid. Skillnaden är att den värld som håller på att gå under hos Ovidius inte är ”barbarernas” eller ”de primitivas”, utan hans egen, det är den romerska civilisationen. Ovidius har slutet på världen framför sina ögon: det han ser är köldslagna vidder, ett ändlöst träsk. Var ligger världens centrum? I Rom, såklart. Stadens andra namn är Urbs, Staden. Men i Ovidius nedstämdhet finner man varsel om en katastrof. Centrum kommer att förflyttas, glida från Rom ut mot dessa ”världens utkanter”: mot Orienten, mot den snötäckta delen av kontinenten, mot haven, mot Indien som knappt ens är frammanat, långt från Capitolium som mer och mer förpassas till utkanten. Ovidius exil förebådar lossningen, som om Rom gled ut mot ramens kant och blev suddigt, underordnat, provinsiellt, ruinerat. Dödligheten är hög och ohjälplig. Ovidius håller huvudet precis ovanför ytan: den enda evighet han hoppas på är de egna böckernas. Han räknar med att ”inte överleva sin egen död” och önskar att bålet ”inte lämnar kvar något efter honom”. Han är inte så rädd för spöken, men fruktar att själv bli ett, och att ”bland sarmatiska skuggor en romersk också få vandra”.3 Och om han tänker sig bli läst ”så länge som Rom härskar över världen”, tänker han också överleva kejsarna, gudarna och deras skräckvälde. Gudarna är en spegelbild av människorna: lyst na, oroliga och i ständig förvandling. Inget är givet, inget står skrivet. Livet är nu. Bönen saknar transcendens. Och nådeansökningarna motsvarar den politiska terrorn: de är besinningslösa. Den ende guden som verkligen finns att frukta är världslig, världen styrs av en diktator, Caesar, oavsett om han är inkarnerad av Augustus eller Tiberius. Allt är tillåtet denne levande gud, han är Jupiter på jorden, Lagen är Han, och det räcker att läsa Suetonius för att förstå att det inte kommer att sluta gott. Det främmande hos Ovidius är det hedniska. Jesus Kristus har inte hänt än. I den här världen har sedesamhet och dygd inte samma betydelse som den judisk-kristna kulturen skulle ge dem. Dygd är något man är skyldig sig själv: egenkärleken är grundläggande. Sedesamhet gäller enbart kroppen – det vill säga, den gifta kvinnans kropp. Äktenskapsbrott anses trigga sedeslöshet, men man står fri att förskjuta sin maka, ligga med slavar, ha så kallade grekiska preferenser (bara det sköts diskret). Framför allt beklagar man sig skamlöst över hur synd det är om en själv. Man ursäktar sig, man kommer med bortförklaringar, man försvarar sig. Förlåtelse är inget gångbart. Och man använder sig av hot för att få hjälp. Ovidius avslutar ofta sina brev med hårdföra förmaningar till sina vänner. Igenkänningen hos Ovidius ligger i hans hyperciviliserade sida, ateist innan begreppet var myntat, med sunt förnuft, förstånd (han är föga vidskeplig för att vara romare), kvick och ofta lustig i sina omdömen (om sina första fruar, sina falska vänner) … Han är likaså oärlig: han talar ”aldrig illa om någon”, förutom när han på hundratals sidor i Ibis till exempel, breder ut ett rikt register av förbannelser som föregår Apollinaire: Avtvå din skam med ditt blod liksom han vars far var hans morfar genom hans systers brott, hon som så blivit hans mor. […] må nåns tumme med kraft stoppa din andning för gott, eller så må du krossas som Anaxarchus i rymlig mortel, må benen som knäcks låta som säd när den mals.4 Ovidius har inspirerat många poeter. Dante, Du Bellay, Pavese, Danilo Kiš, Celan … Mandelstam läste honom också, han lät till och med sin andra diktsamling få namnet Tristia (1922). Gestalten Ovidius i exil vandrar genom hans verk, som en föraning om att han själv skulle komma att deporteras av Stalin: Capitolium och Forum, långt borta, Naturens stilla förruttnelse med andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 21 OM TRISTES PONTIQUES Här på världens yttersta kant hör jag Augustus röst Det enväldiga sfäriska klotet som snurrar – åren5 Sjalamov, som var samtida med Mandelstam, ironiserar över Ovidius, ”som var, det är ju allmänt känt, chef över det antika Roms Gulag”.6 Det är naturligtvis mycket orättvist, men visst kan man föreställa sig att den kräsne Ovidius, rent materiellt, fortsatte att leva ett patricierliv i Tomis: med slavar som ibland skymtar fram i bakgrunden. Ovidius blev uppassad och utfodrad och var sysslolös som en romare, förutom när han tvingades ta till vapen för att försvara Tomis och sitt eget skinn. Breven Det enda Ovidius har att göra i Tomis är att skriva. Han behöver läsare. Han hör till de författare som anser att en oläst bok är en icke existerande bok. Så här 2008 blir man ibland förvillad av att se hur många han vänder sig till i ett och samma brev (utöver det kejserliga paret, som ständigt efterfrågas). Hans brev är skrivna för att skickas runt. Den skrivna texten var mycket mer sällsynt än den är idag, och en författares brev fick genast samma status som ett litterärt verk – liksom senare, men i mindre utsträckning, Madame de Sévignés brev. De första åren är Ovidius försiktig: namnen på mottagarna framgår inte.7 Den som mottar brevet står fri att känna igen sig eller inte. Dessutom är den officiella statusen på breven tvetydig: är de måhända förbjudna i Rom, precis som personen Ovidius och hans Kärlekskonster? Och sedan, efter den fjärde vintern struntar han i allt: han skriver ut namnen. Det är detta som är den tydligaste skillnaden mellan Klagosånger och Brev från Svarta havet. Ovidius ”postar” breven i buntar om ungefär tio stycken. Dessa buntar utgör böckerna, fem i Klagosånger, fyra i Brev från Svarta havet. De graveras på vaxkakor och renskrivs sedan på pergament- eller papyrusrullar.8 Det tar omkring sex månader för rullarna att nå Rom; ytterligare sex månader att få svar, när sådana kommer.9 Landvägen är lika farlig som sjövägen. Under sin egen 22 ■ nr 76 september 2013 ■ med andra ord resa fick Ovidius oväntat beskydd under general Sextus Pompeius genom Thrakien, och han skriver ofta till honom. När breven väl anlänt till Rom lästes de förmodligen högt i små privata sammanslutningar. Ovidius drömmer till och med om att de ska nå biblioteken. Han som bara kan skriva på vers, gör ingen skillnad mellan sitt litterära arbete och brevskrivandet – även om han ofta rackar ner på det senare. Och han skriver dialog på egen hand, genom att låta sina läsare ta plats i texten, han återger kritik och svar, verkliga eller påhittade: Frågar man mig varför jag berättat allt detta för Pedo och om det lönar sig att noggrant beskriva sånt där10 Många av Ovidius läsare har genom åren retat sig på hans ”ständiga jämrande”. Hans samtida, inte minst: ”Naso, när slutar du äntligen med dina sorgliga dikter?”11 Det är också smärtsamt att se hus Ovidius nedlåter sig till långa vädjanden till kejsaren. Man kan hoppa över sida efter sida, av respekt för honom, av finkänslighet, och som i vilken annan bok som helst kan man tillåta sig att drömma sig bort mellan raderna, gå tillbaka och vandra omkring mellan breven. Deras kronologi är förvisso oförsonlig – vinter följer på vinter, hopp som grusas av nya olyckor, ända fram till det sista ordet, locum: orten, stället, platsen. Att översätta och anpassa På några ställen har jag själv satt punkt. I det allra första brevet har jag valt en läsning som tar bort en rad klassiska topos som sedan är flitigt återkommande: fåret som är rädd för vargen, Pantheons fall inför Solen, Argos flotte som flyr Kaphereus, båten som kastas av och an av stormen, Ikaros fall, den obotliga pesten, attacker mot kejsarens palats. Genom hela boken bildar de ett exilparadigm riktat mot kejsaren. Jag har också valt att stryka i tre brev i Brev från Svarta havet. Efter fyra år i exil och nära nog åttio brev, ger Germanicus segertåg en gnutta nytt hopp åt Ovidius: han skickar iväg en hel salva med nästan identiska bönfallningar till Messalinus, Maximus Cotta och Atticus. Av dessa har MARIE DARRIEUSSECQ Jag förstår fortfarande inte hur det här omtumlande spåret fungerar: skriften, spökenas röst. Jag var tvungen att översätta för att själv kunna höra exilens röst, och för att få andra att höra den på nytt. jag enbart låtit variationerna vara kvar och alltså bara översatt formuleringarna en enda gång: hans livs skeppsbrott, hans många plågor, bristen på trogna vänner, föränderligheten hos den nyckfulla fru Fortuna, och kejsarens lov. Bör man modernisera en text med uppenbart antik retorik? Jag har ibland tonat ner personifikationerna12, och jag har även avlatiniserat något: istället för att till exempel ordagrant översätta ”odla helicon” har jag valt ”skriva poesi”. Jag har emellertid valt att behålla vissa typiskt romerska ord: ”centumvir”, en församling bestående av hundra civila domare, och ”angustus clavus”, ett tunt purpurrött band som bärs på en ung mans toga och som signalerar att han står beredd att anta sina första åtaganden. Utan att pruta på betydelsen har jag velat göra texten lika flytande och läsbar som den var när den skrevs, och jag har medvetet undvikit fotnoter. Mitt arbete är inte att briljera, och texten talar för sig själv, särskilt tack vare sina upprepningar som lite i taget tydliggör kontexten. Vad jag önskar är att man ska kunna läsa Ovidius flytande, utan den skygghet som kan orsakas av det antika, och att man ska kunna höra rösten som vädjar till oss. Jag har översatt på blankvers, som det låter. Det skulle ha varit bedrägligt att försöka hitta en motsvarighet till de elegiska jamber som är Ovidius naturliga andning (hans ”biologiska” stil, som Barthes skulle ha sagt). Från början hade jag tänkt alternera alexandriner och åttastaviga versrader: tolv, åtta, tolv, åtta … för att ge boksidan en haltande förskjutning av jamber: en lång jamb följt av en kort. Men jag har också tagit hand om tiostaviga verser och udda verser, och ställen där betydelsen skulle ha förvanskats allför mycket av en voluntarisk rytm. Ingen interpunktion: det förekommer inte på latin. Somliga versers tvetydighet förstärks av avsaknaden av punkter mellan orden. Jag har skanderat med hjälp av radbrytningar för att markera slutet på ett avsnitt. Poesin i Ovidius brev har ett vardagligt språk. Han ”talar på vers”, men ordförrådet är begränsat och konstruktionerna ganska enkla. Med brevens smidigare syntax blir dessa texter här och var till en bok om ingenting, en bok som är besatt av sin egen orörlighet och som genom att vända sig till frånvarande personer närvarar vid sin egen tillblivelse. Läsa, skriva Även vi är de där frånvarande personerna, avståndet utgörs av sekler. Ovidius sätter stort hopp till kommande läsare. Hela hans existens hänger på pergamentstumpar och slumpmässiga båtar. Parve liber13, lilla bok … Orden som skrevs ner på ett ömtåligt material har färdats över hav, bestigit berg, tagit sig fram längs knappt urskiljbara vägar, mot Rom där de har blivit lästa, lärda utantill, skrivits av om och om igen under århundradenas gång, ända fram till Gutenbergs uppfinning. Det finns något magiskt i att sitta framför en dator tvåtusen år senare, och med hjälp av en gammal Classique Garnier och min studentordbok, lyssna till Ovidius tankar och fortsätta att föra hans ord vidare. Jag uppfattar orden för vad de är: vädjanden. Att ge dem ett läsbart språk har emellanåt känts som ett mycket angenämt kall. Jag har levt med Ovidius som sällskap varje gång jag öppnat breven och varje gång jag sökt det rätta ordet för att med andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 23 OM TRISTES PONTIQUES förbli honom trogen. Det var genom hans ögon jag såg barbarernas träskmarker för tvåtusen år sedan. ”Lyssna på mig, du läsare”, önskar Ovidius från det som enligt antiken var världens ände. Läsaren är jag. Läsaren är du. Jag har ofta föreställt mig hans spöke på min axel, hur han förbluffat ser på när jag – en kvinna dessutom – tar mig an uppgiften med mina moderna hjälpmedel. Det har redan gjorts flera översättningar. Ovidius finns tillgänglig på Internet på alla de stora språken. Det går inte att ta fel: dagens moderna läsare är många fler än de enstaka bildade personer som läste honom under antiken eller medeltiden, då läskunnigheten var mycket låg. Och kontrasten mellan dagens tillgänglighet och brevens svåra resa mot sina första läsare är svindlande. Vare sig man läser breven eller inte, står deras åtkomlighet i paritet med poetens enorma förväntningar när han sände ut sin flaskpost. Breven kunde inte rädda Ovidius från hans öde, men hans döda röst har förvandlats till en levande röst i tecknen, i böckerna och på skärmarna. Jag förstår fortfarande inte hur det här omtumlande spåret fungerar: skriften, spökenas röst. Jag var tvungen att översätta för att själv kunna höra exilens röst, och för att få andra att höra den på nytt. En man skrev på en öde strand för tvåtusen år sedan: detta angår mig, texten önskar något av mig. Exakt vad vet jag inte. Jag kan inte längre rädda Ovidius, han kommer inte att få reda på att jag läser honom. Men att man läser honom innebär att man medverkar till att något, trots allt, inte går förlorat. En gemensam värld. Medmänsklighet, tidlöst hopp, värdighet. En gemensam ryggrad, tal och tanke. Något som får oss att stå upprätta här på jorden, att snurra i tomheten under de ännu okända stjärnorna. MARIE DARRIEUSSECQ Översättning från franska av Lisa Lindberg. Preface by Marie Darrieussecq in Tristes Pontiques © P.O.L. Editeur, 2008 24 ■ nr 76 september 2013 ■ med andra ord 1 Citaten från Brev från Svarta havet, Klagosånger och Ibis, en smädedikt i denna text är hämtade ur John W Köhlers svenska översättningar, samtliga utgivna på Pär Åströms förlag . Ö.a. 2 Flera thrakiska folk hade eleganta sidor, vilket nyligen en utställning på Jacquemart-André-museet vittnar om. 3 Klagosånger, III, 3 4 Ibis är öknamnet på en person som han ofta för på tal i sina brev, eftersom denne hade smädat hans hustru och gjort sig lustig över hans exil. Romarna föreställde sig att ibisfåglarna grävde sig själva i baken med hjälp av sina långa näbbar. 5 Ur Kamyen (Stenen), min översättning från franska. Ö.a. Osip Mandelstam dog i Gulag i Kolyma i slutet av 1938. 6 Varlam Sjalamov, ur Kolymskie rasskazy, min översättning från franska. Ö.a. 7 Se Klagosånger, III, 5. Men det går att hitta ordlekar med namn i Klagosånger, till exempel kan ”Attikas honung” hjälpa till att identifiera Atticus (V, 4). Och inte sällan kan privata biografiska fakta få mottagaren att känna igen sig. 8 Ovidius säger att han inte förfogar över vare sig elfenbenspinne (”cornus”) till staven, eller cinnober för att färga titeln röd, eller cederolja till att lacka papperen, eller pimpsten att släta till ytan med (Klagosånger, I, 1). 9 Vad jag vet har alla svaren gått förlorade. Man har heller aldrig funnit Ovidius grav, om det ens funnits någon. En hypotes är att den skulle ligga under nuvarande havsnivå; Tomis kan ha varit en ö, som idag bundits ihop med fastlandet genom Donaus igenslamning. 10 Brev från Svarta havet, IV, 10. 11 Klagosånger, V, 1. 12 Prosopopé är en retorisk figur som älskades i antiken och som innebär att en sak talar i en persons ställe (personifikation). Upprepade gånger låter Ovidius sina brev tala för honom: ”Jag, den förvisades bok” (Klagosånger, III, 1). Jaget är inte längre Ovidius, utan bokrullen som har turen att återse Rom i hans ställe. Det poetiskt intressanta greppet till trots – att insistera på subjektets exil – tyckte jag att den här retoriska figuren resulterade i en något långrandig läsning idag. 13 Klagosånger, I, 1, första versen. ERIK ANDERSSON Recension Nils Håkanson Fönstret mot öster. Rysk skönlitteratur i svensk översättning 1797–2010, med en fallstudie av Nikolaj Gogols svenska mottagande Ruin 2012 N ils Håkanson har bred erfarenhet från det litterära området: han har översatt från ryska, bearbetat äldre rysköversättningar och förlagt böcker på det egna förlaget Ruin; han har dessutom givit ut en novellsamling, Nya Aros (2006), om vilken det finns en hel del gott att säga. Nu har han disputerat i slaviska språk med avhandlingen Fönstret mot öster där han tar sig an något så omfattande som all rysk litteratur i svensk översättning: vad har översatts? och varför? och hur har det gjorts? Avhandlingen är upplagd som en inzoomning i Google Earth. Den börjar med 1600-talets svenska rysskräck och Rysslands läge i Europas utkant eller till och med utanför kanten. Sakta börjar litteraturen tränga in i de tyska, franska och engelska språkområdena och därifrån, eller via Finland, in i Sverige. Två särskilda ”rysslandsvurmer” kan urskiljas för svenskt vidkommande, en med början kring 1885 då Tolstoj och Turgenjev introduceras på allvar, och en på 1970- och 1980-talen med Solzjenitsyn och Dostojevskij. Det är aldrig fråga om mer än någon procent av den totala bokutgivningen, men ofta är det böcker med hög profil som sysselsätter en stor mängd både läsare och kritiker. Efter genomgången av vad som översatts, jämte en del reflektioner om vad som förbigåtts, kommer Håkanson in på Gogol och till sist på dennes stora roman Döda själar. Inzoomningen slutar i tabeller. Det är bra ordning och reda i denna inspirerande avhandling. Det finns en del vetenskapliga termer, men de förklaras ordentligt och används egentligen bara när det skulle ha varit besvärligare att inte använda dem. Som översättare frestas man förstås att hoppa direkt till kapitlet om Döda själar och dess mer detaljerade framställning — och där det är översättarna som är bokens hjältar eller, kanske oftare, skurkar. Då missar man dock det vidare perspektiv där källtext och måltext vidgas till källkultur och målkultur. Jag vet inte om liknande avhandlingar produceras inom andra språkdiscipliner. Jag tror inte det: bokens blotta existens säger något om dess ämne. Det ryska är något för sig. Det är fjärran oss, men ligger alldeles intill; det är efterblivet och kaotiskt, men stort och mäktigt. På antikvariaten kan man se särskilda hyllor för rysk litteratur, och det finns särskilda rysslandskännare, en sorts moderna nåjder, som uttalar sig om allt från Rimskij-Korsakov till Gazprom. Länge präglades bokutgivningen av en förväntan på att litteraturen skulle ge besked om ryska förhållanden, det vill säga fungera som en sorts resehandböcker. Håkanson studerar hur förlagen presenterar verken, och inte minst titelsättningen är talande. Ett exempel är Tjechovs novell ”Natten före domen”, vars svenska undertitel ”förklarar att berättelsen om mannen som anklagas för månggifte, förfalskning och mordförsök är ’En limed andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 25 RECENSION: FÖNSTRET MOT ÖSTER ten rysk kulturbild’”. Här anknyts till postkoloniala teorier, bland annat den som går ut på att man målar upp en så negativ bild som möjligt av det främmande landet för att på så sätt själv framstå i bättre dager. Ju värre Ryssland, desto bättre Sverige. Det är en eländesexotism (Håkansons term) som är i full verksamhet än i dag och inte bara visavi Ryssland. Men fördomsfulla förlag och kritiker kan ändå inte hindra att vissa delar av verken talar till läsaren ungefär som det var tänkt. Till slut blir den ryska litteraturen mer känd, både för de upplysningar den faktiskt ger om ryskt samhällsliv och för de andra frågor — kanske de centrala — som driver den. Det kan bero på själva volymen av översatta böcker eller på den höga uppfattning om den ryska litteraturen som vissa kritiker hyser, särskilt internationellt. Nya utgåvor kan ge tillfälle till nya översättningar, bättre än de tidigare. Gogols Döda själar fick vänta i ett halvt sekel innan den gavs ut på svenska i Olga Aspelins översättning 1895, och sedan har det kommit ytterligare fyra översättningar: av Erik G Nordenström 1910–14, Sören Rydström 1948, Kerstin Olofsson 1984 och Staffan Skott 1989. De första tre översättningarna präglas av en bristande respekt för texten, något som bland annat tar sig uttryck i att de delar upp meningar och stycken för att det skall bli ”tydligare”. På den här tiden ansågs Gogol framför allt vara realist, och då är det förstås bra med tydlighet. Sedan finns det särskilda problem. Aspelin stryker en hel del i texten (Håkanson misstänker dock att det kan vara redaktören), medan Nordenström blir så ivrig att uttrycka Gogols finurligheter att han lägger till åtskilligt, främst adjektiv. Rydström kan beslås med att låna friskt ur Nordenströms översättning. Det är klart att det finns en del rester av den här inställningen till översättarens verksamhet än i dag: vi ”kan inte ha” så långa meningar, svenskan ”använder inte” semikolon, de där upprepningarna ”sticker i ögonen”, osv. Håkansson säger att Aspelin, Nordenström och Rydström utmärks av bristande professionalism och att det länge gällde stora delar av den ryska översättarkåren. Med Olofsson förändras Döda själar i grunden. Det beror både på att hon är en samvetsgrann 26 ■ nr 76 september 2013 ■ med andra ord översättare av modernt snitt och på att bilden av Gogol har förändrats. Han har nu blivit en djupare och mer existentiell figur, och man har förstått att hans böljande och associativa stil är något som styr hela konceptionen: utvikningarna är lika viktiga som det de viker ut från, och en stillsam humor ligger hela tiden på lur. Möjligen lägger sig Olofsson litet för nära originalet. I jämförelsen med Skott introducerar Håkanson ett eget begrepp, attityd. Han menar att Skott har rätt attityd: han fattar vart Gogol vill komma och skapar sin text på samma sätt som denne. Där är hela hemligheten med en god översättning. Men det är svårt att visa på ett akademiskt transparent sätt. Man kan för all del anföra något enskilt exempel, som när Skott ger svenska ord åt något som påstås vara ett gammalt ordspråk: ”Ryssen har sin styrka i efterklokhet.” Det är perfekt avvägt, skulle jag vilja säga — en formulering som inte för ett ögonblick låtsas om att den är komisk. Just i Gogols smak, föreställer jag mig. Olofsson har: ”Ryssen är aldrig klok förrän bakefter.” Håkanson försöker också fånga de olika översättningarnas särdrag i små tabeller, där det till exempel kan framgå hur väl de respekterar Gogols upprepningar. Slutsatsen är att de första tre gör det mycket dåligt, men de två senaste gör det mycket väl. Särskilt Olofsson excellerar i trohet här. I det exemplar jag lånade på biblioteket har en tidigare läsare dragit ilskna blyertsstreck där uttrycket ”[det] måste jag erkänna” förekommer fem gånger på ett uppslag. För skojs skull jämför jag med Skott, som visar sig vara mer varierad där. Detta är inget kvalitetskriterium. Man måste hitta rätt fras att upprepa, om det skall fungera — men rätt fras är det viktigaste, och sedan får man väl hålla i minnet att gärna använda upprepningar om det går. Det är en kompensatorisk hållning som jag brukar ta min tillflykt till om jag blir pressad. Förr än jag anar kan den få amper kritik i en avhandling. ERIK ANDERSSON MAOS SHIBBOLETH MAO tipsar: Glödande översättarhörna i den franska bloggosfären Ett av mina smultronställen i den franskspråkiga bloggosfären är författaren och journalisten Pierre Assoulines välbesökta litteraturblogg La République des livres (http://larepubliquedeslivres.com). Med intellektuell glöd och vass penna skriver Assouline upplyftande essäer om litteratur, konst, filosofi och mycket annat. Det intressanta är att La République des livres sedan knappt ett år tillbaka också rymmer en översättarhörna – La version du traducteur – där franska översättare berättar om sin relation till originaltexten, om översättningsarbetets mödor och glädjeämnen och olika relevanta aspekter av översättningsprocessen. Här kan man exempelvis läsa om William Desmonds syn på klyschor i översättningen, ”Du cliché en traduction” (28 juli), eller om Bernard Lortholarys förälskelse i en tysk kärleksroman, ”Le traducteur amoureux d’un roman d’amour” (6 februari). Eller så öppnas dörren till översättarens verkstad när Paula Anacaona i ”Comment transcrire le régionalisme de José Lins do Rego” (10 maj), berättar hur hon brottades med olika språkliga särdrag hos den brasilianske författaren José Lins do Régo under arbetet med nyöversättningen av hans roman Menino de Engenho från 1932. (”Pojken på sockerplantagen” heter romanen på svenska och finns som ljudupptagning, 2005, översättning Carl-Erhard Lindahl.) Ja, alltid finns det något att fröjda sig åt på La République des livres. Men ibland undrar jag i mitt stilla sinne: hur kommer det sig att ingen svensk förläggare hittills hört locktonerna från Pierre Assoulines skönlitterära författarskap? JEANA JARLSBO maos shibboleth [hebr. ”ax”, innebörd: lösenord, igenkänningstecken, prövosten] Helena Boberg väljer censur ❥ Ordförklaring: Förhandsgranskning av innehållet i olika kommunikationskanaler. Det officiella syftet med censuren är att förhindra spridning av sakuppgifter och synpunkter som enligt de styrande inte bör komma till allmän kännedom. (ur NE) Motivering: Ett metaspråkligt, kannibalistiskt ord som styr och fräter, tar sig tolkningsföreträde, lovar beskydd och utfärdar hot. Ordet är högst aktuellt för mig i och med min medverkan i utbytet med poeter från Iran i workshopen ”En motståndsrörelse på mitt skrivbord”. Med lite fantasi bygger ordets ljudbild en brygga till det översinnliga, med franskan ”sur” och ”sense”, vilket taget på allvar skulle rättfärdiga censurinstansernas makt – eller med en annan syn på saken, tvärtom förkasta makten som varande oförankrad i sinnevärlden. Ordet närmast försvinner i en väsning, bildar en cirkel kring sig själv med sina två s-ljud och inledande C som i tryck liknar en parentes. På ett performativt plan sätter ordet parentes kring de företeelser det drabbar, en parentes som stansar och lyfter ut eller fyller ut, maskerar, utesluter, kringskär. Ordet annekterar, tränger undan, dödar språk och liv. Med sina två s-ljud, tvingas läpparna att formas till en kyss kring ordet. En förrädisk Judaskyss till dissidenten, eller ett betryggande God natt till de faktiska eller metaforiska barn som ska få vila i fred från kränkande exploatering. HELENA BOBERG Läs Helena Bobergs essä på sidan 8 om översättarworkshopen i Iran, och missa för guds skull inte Hossein Shahrabis artikel om iransk censur på Dissidentbloggen: http://www.dissidentblog.org/sv/artiklar/ hur-censuren-gor-sig-sjalv-till-atloje med andra ord ■ nr 76 september 2013 ■ 27 B föreningsbrev sverige porto betalt port payé översättarcentrum södermannagatan 38 116 40 stockholm A bold, iconoclastic look at one of the great works of Greek tragedy An OresteiA Agamemnon by Aiskhylos elektra by Sophokles Orestes by Euripides Translated into English by Anne Carson Download the e-book today! Faber and Faber, Inc. An affiliate of Farrar, Straus and Giroux • www.fsgbooks.com/AnOresteia
© Copyright 2024