Smakprov från filosofihistoria.pdf

Aristoteles
Aristoteles (384-322 f Kr) från Stageira i Makedonien,
filosof och lärjunge till Platon till dennes död 347, kom
att utöva ett ofantligt inflytande över vetenskapen ända
fram till 1700-talet. Hans inflytande gällde så olika vetenskaper som logik, biologi, astronomi, fysik, psykologi,
metafysik, etik, politik, diktarkonst och retorik.
Det sägs att eftersom Aristoteles var Alexander den stores
lärare, skickades botaniska och zoologiska fynd till Aristoteles under Alexanders erövringar. Eftersom Aristoteles i
hela sin filosofi utgick från de konkreta och enskilda föreTeckning av Ramon Cavaller målen, fick han här ett stort material för empiriska undersökningar och klassificeringar.
På grund av antimakedoniska stämningar vid Alexanders död flydde
Aristoteles till ön Euboea för att "athenarna inte för andra gången skulle
synda mot filosofin". Han dog kort tid därefter på denna ö.
Aristoteles kritik av idéläran
Det finns många likheter mellan Platons och Aristoteles teorier om idéerna eller formerna. Trots detta har samma grekiska ord "eidos" översatts med
ordet "idé" i Platons skrifter och med "form" i Aristoteles.
Aristoteles förkastar tanken på att världen skulle vara uppsplittrad i två:
en idévärld och en sinnevärld. Den verkliga världen är en och utgörs av
den verklighet vi har omkring oss. Aristoteles kunde heller inte hålla med
om Platons föreställning att idéerna är mönsterbilder för föremålen i sinnevärlden. Om vitsippans idé är det fullkomliga mönstret för sinnevärldens vitsippor, så är den själv en vitsippa säger Aristoteles. Men detta är
orimligt, menar han. Begreppet vitsippa kan inte självt vara en vitsippa.
Aristoteles säger i sitt verk Metafysiken att man inte kan förklara allt som
sker i naturen, som kännetecknas av ständiga förändringar, med de eviga
och oföränderliga idéerna.
Ett argument mot idéläran, som Aristoteles anför och som faktiskt Platon
själv framställde i en av sina senare dialoger, är argumentet om "den tredje
människan". Enligt Platon, säger Aristoteles, är de enskilda människorna
i sinnevärlden människor därför att de har del i människans idé. MänniAntiken och medeltiden - 34
skans idé är, menar Platon, den ideala, perfekta människan, en modell
för alla människor, och är således själv en människa.
Då kan man, säger Aristoteles fråga sig varför människans idé är en människa. Jo, i enlighet med Platons tankar måste det väl vara så att människans idé är en människa därför att den har del i ytterligare en idé. Denna
nya idé måste också vara en människans idé och därmed också en människa. Nu har vi alltså människan i sinnevärlden, människans idé och den
tredje människan. Men vi kan inte sluta där. Denna andra människans
idé måste ju i konsekvensens namn vara en människa därför att hon har
del i ytterligare en människans idé o s v i all evighet. Vi kan alltså inte få
en slutgiltig förklaring till människans existens.
Ännu en invändning mot idéläran framför Aristoteles i sin nikomachiska
etik. Han menar där att det godas idé, som ju är så viktig för Platon, inte
kan vara sådan som Platon beskriver den. Man kan inte, menar Aristoteles, finna något som är gemensamt för alla goda företeelser. Ära, klokhet
och lust är alla goda ting, men de är goda av helt olika skäl. Det finns
ingen gemensam egenskap hos dem som gör att de är goda, på samma
sätt som det finns en gemensam egenskap hos alla vita ting som t ex snö
och blyvitt.
Aristoteles begreppsrealism
Enligt begreppsrealismen, som omfattas av både Platon och Aristoteles,
existerar allmänbegreppen som oföränderliga storheter. De existerar
oberoende av uppfattningen om dem. Detta innebär att även om inga
medvetanden skulle finnas i universum, så vore begreppen högst verkliga.
Platon säger att begreppen eller formerna, existerar i en översinnlig värld.
Aristoteles, däremot, menar att begreppen eller formerna inte kan existera
för sig själva. Formerna bildar inte en värld för sig utan är inneboende i de
enskilda tingen. Den värld som vi lever i består av levande och livlösa
ting. Tingen, som t ex en ekorre, en ek och en eka, existerar självständigt,
i sig själva. Dessa enskilda ting är sammansatta av materia (grek. hyle) och
form (grek. eidos). De enskilda tingen är alltså det egentligt varande. Det
finns inte två världar - sinnevärld och idévärld - menar Aristoteles. Det
finns bara ett naturens rike av föremål, en natur som vi uppfattar med
våra sinnen.
Antiken och medeltiden - 35
Låt oss betrakta en blåsippa och en vitsippa. En botanist eller kemist
skulle kunna säga oss vilka ämnen (vilken materia) dessa två växter är
sammansatta av. Trots att ämnena förmodligen är ganska likartade, har
råmaterialet organiserats på olika sätt i de två växterna. De två olika blommorna har fått olika form och struktur. Den konkreta vitsippan är en
oskiljaktig enhet av materia och form. Detta gäller för alla ting som finns
i universum.
Formen är de väsentliga egenskaperna hos ett ting och materien är råmaterialet (stoffet) som tinget består av. Hos en tennbägare är t ex materien
(tennet) och bägarens specifika utseende (gestalt) tingets form.
Den väsentliga egenskapen hos ett föremål behöver inte vara en yttre
kroppslig gestalt, form. Så kan man t ex betrakta människans anlag som
materia för den karaktär som den vuxne och mogne individen har.
Aristoteles förklarar ofta formen genom att tala om vad ett föremål används
till, vilken funktion föremålet har. Det som gör tennet till en bägare och
inte ett prydnadsföremål är att materien har organiserats så att det kan
användas som bägare och inte som prydnadsföremål. Tennbägaren har
formen eller funktionen "lämplig-att-dricka-ur" och inte "lämplig-somprydnad".
Ett vitsippsfrö som gror och så småningom ger upphov till blomma och
frukt har därigenom uppnått vitsippans form och därmed sitt slutmål i
naturen. Den enskilda vitsippan försvinner när den fyllt sin funktion.
Arten finns dock kvar genom att nya frön från vitsippan gror och genomgår nya utvecklingsprocesser. Dessa nya exemplar av arten kan om och
om igen fylla vitsippans funktion. Allt individuellt levande finns alltså
bara under en enda livscykel medan arterna består i evighet, "aldrig slutande, städse begynnande på nytt".
Materiens och formens relativitet
Materia och form är relativa begrepp. Ett ting är som vi sett en oskiljaktig enhet av materia och form. Detta ting kan i sin tur tjänstgöra som
materia för en ny form. Detta nya ting innehåller därmed "mera form"
än det ursprungliga tinget.
Låt oss konkretisera det hela. De fyra elementen jord, vatten, luft och eld
kan blandas i olika proportioner, menar Aristoteles, och därmed ge uppAntiken och medeltiden - 36
hov till olika ämnen. De proportioner som elementen blandas i är det nya
ämnets form. Materien för det nya ämnet är de fyra elementen. Låt oss
anta att ämnet tenn har bildats på detta sätt. Tennet kan nu ytterligare
formas. Tennbägaren har tennet som materia och bägarens speciella
gestalt eller funktion som form. I och med skapandet av tennbägaren har
processen nått ett slutmål. Detta gäller, enligt Aristoteles, inte bara för
processerna i naturen utan för alla processer i det organiska livet.
Man kan nu fråga sig, vad som är materien för
de fyra elementen. Enligt Aristoteles har de fyra
elementen den första materien som sin materia.
Denna första materia kan inte förekomma ren
i naturen, eftersom den är formlös. Allt som
finns i naturen och som kan uppfattas med
sinnena måste ha en form. De fyra elementen,
menar Aristoteles, är de enklast formade ämnena i världen. De fyra elementen har uppstått
genom att en av egenskaperna från varje motsatspar vått-torrt och varmt-kallt förenas med
varandra i den första materien.
Motpolen till den första materien är ren form, form utan någon materia.
Här finns inga ytterligare möjligheter att förverkliga; detta är Gud. Alla
naturens ting är belägna på en rangskala, en naturens skala, mellan ren
materia och ren form, menar Aristoteles.
Naturens skala
Gud eller den rena formen
den mogna människan
Människan barnet
fostret
Däggdjur
Valar
Bläckfisk
Insekter
Mollusker
Zoofyter
Växter
Själlösa ting
De fyra elementen
(Den första materien)
Antiken och medeltiden - 37
^
Strävan mot allt
högre och bättre
form
Aristoteles fyra orsaker
När vi nuförtiden talar om orsaker, menar vi vanligen verkande orsaker.
Det beror på att vi under 1600-talet fick en ny världsbild och en ny syn
på vetenskapen, som utgjorde ett brott mot den tidigare aristoteliska vetenskapen. Aristoteles räknar med fyra olika orsaker, som alla är nödvändiga
för att en förändring skall uppstå. Dessa är ändamålsorsak, formell orsak,
materiell orsak och verkande orsak.
Aristoteles är en tydlig representant för den teleologiska naturuppfattningen genom sitt betonande av ändamålsorsaker i naturen. Alla förändringar sker för att förverkliga en förnuftig eller god avsikt. Avsikten eller
ändamålet är det för vars skull något sker.
Låt oss som ett exempel på de fyra orsakerna ta en regnskur som faller över
åkermark. Den materiella orsaken är vattendropparna. Den formella orsaken är vattnets väsen att falla dit vatten brukar befinna sig, i håligheter på
jordskorpan. Den verkande orsaken är att vattenångan i molnen avkyldes.
Viktigast är dock: vad tjänar regnandet till, vilken är ändamålsorsaken?
Avsikten är att ge grödan vatten för att kunna växa.
Antag att någon vill låta uppföra en byggnad. Han anställer en arkitekt,
som utarbetar en ritning till huset, och en byggmästare, som skaffar byggnadsmaterial och sedan bygger huset enligt arkitektens ritning.
Ändamålsorsaken är i det här fallet det
för vars skull huset byggdes. Den blivande husägaren vill få ett hus att bo i.
Den formella orsaken är den form eller det
mönster som utmärker det färdiga huset.
Den materiella orsaken är
byggnadsmaterialet.
Den verkande orsaken är byggmästarens
verksamhet då han bygger huset.
Antiken och medeltiden - 38
Övning 4
I den berömda målningen "Skolan i Athen" av renässansmålaren och
arkitekten Rafael framgår tydligt skillnaden mellan Platons och Aristoteles ontologi. Platon pekar uppåt för att visa att lösningen på alla
filosofiska problem ligger i idévärlden. Aristoteles håller handen över
jorden för att visa de enskilda tingens företräde. Vilka fyra orsaker kan
du tänka dig som orsak till att denna tavla existerar?
Förändringens problem
Det tidigare nämnda begreppsparet materia-form passar bäst för en värld, där tingen är i
evig vila. Den värld som vi lever i är dock sådan att tingen förändras hela tiden. Med förändring (grek. kinesis) menar Aristoteles så skiftande företeelser som (a) ett ting ändrar
egenskaper (t ex: ett grönt löv som blir rött till hösten), (b) tinget tilltar eller avtar i
storlek (t ex: en person som går ned i vikt), (c) uppkomst eller upplösning av ett ting
(t ex: levande väsen som föds eller dör) eller (d) rörelse i rummet.
Att tennet A förändras till en tennbägare B innebär som vi tidigare sagt att materien A
får en form. Nu kan förändringen ännu bättre beskrivas, menar Aristoteles, med begreppen det möjliga (grek. dynamis) och det förverkligade (grek. energeia). Förändringen
innebär att det möjliga blir det förverkligade.
Vitsippsfröet, som växer upp till en vitsippa, är materia, som ikläder sig formen vitsippa.
Fröet har i sig latenta anlag eller tendenser att utvecklas till en vitsippa. Fröet är ännu
inte förverkligad vitsippa, men den har möjligheten i sig. Vitsippsfröet blir inte en blåsippa eller en björk. Vitsippsfröet är egentligen redan en vitsippa fast bara som möjlighet.
Aristoteles anser sig nu ha löst förändringens problem: hur kan A förändras till B men
ändå vara samma ting. Lösningen är helt enkelt: A är identisk med B, det möjliga har
bara blivit det förverkligade.
Gud som "formgivare" av universum
Alla förändringar (och därmed alla rörelser) i världen sker genom att de
former, som ligger dolda som möjligheter i materien, förverkligas. Dessa
processer i materien kräver en orsak till förändringarna. Eftersom världen
är evig krävs en ständigt närvarande orsak. Detta är Gud. Gud är den yttersta ändamåls- och verkande orsaken för världens gång. Eftersom Gud
är ren form utan någon materia, så åstadkommer han all rörelse och förändring som alltings orörlige rörare. Gud kan alltså, utan att själv vara i
rörelse, genom sin blotta existens, åstadkomma förändringar i den materiella världen.
Hur är detta möjligt? På samma sätt som det goda, utan att röra sig, får
mig att handla, så åstadkommer Gud som det högsta goda rörelser och
förändringar i naturen. Naturen strävar alltid till det bättre, lär Aristoteles.
Antiken och medeltiden - 39
Gud åstadkommer en likformigt framskridande rotation av den högsta
himmelssfären (fixstjärnesfären). Denna rörelse fortplantas nedåt till de
andra sfärerna med sina respektive planeter. (De kända himlakropparna
var Månen, Solen, Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus.)
Verkan av Gud röjer sig i hela tillvaron.
Universum har en sfärisk
form. I centrum av detta
begränsade klot befinner sig
jorden. Aristoteles har ett
argument för att detta stillastående klot i världens centrum ej rör sig. Om denna
rörelse existerade, så skulle
detta yppa sig som en skenbar rörelse hos fixstjärnorna. Denna rörelse kunde
Aristoteles inte se men den
upptäcktes på 1800-talet,
då de astronomiska instrumenten hade uppnått en
mycket högre grad av precision
Realism
Platon och hans lärjungar vill bara rent matematiskt göra en modell av planetsystemet
(eller materien), så att man med hjälp av modellen skall kunna förutsäga himlakropparnas rörelser. Milesierna och Aristoteles däremot vill inte bara eller inte alls ge en matematisk beskrivning av himlafenomenen. De vill ha en fysiskt korrekt bild av universum.
För Aristoteles är sfärerna och planeterna verkliga fysiska föremål, som består av det femte
elementet (quinta essentia). Det femte elementet är inte, som de övriga elementen, utsatt
för några förändringar. Den förra åsikten kallas i vetenskapsfilosofin för instrumentalism
och den senare för realism.
Aristoteles rörelsefysik
Under månens bana i den sublunära världen, där de fyra elementen befinner sig på sina
bestämda platser - jorden närmast världens centrum därefter vatten, luft och sist elden sker alla naturliga rörelser som rätlinjiga rörelser. Motsatsen till naturlig rörelse är påtvingad rörelse, t ex en sten som kastas rakt eller snett uppåt. Varje föremål i den sublunära världen som lämnas åt sig självt har en inneboende strävan (form) att röra sig till
sin naturliga ort. Detta är orsaken till att en sten faller nedåt och att elden stiger uppåt
mot månens bana. Ovanför månens bana är den naturliga rörelsen rotationen. Låt oss
till slut sammanfatta de axiom som Aristoteles använder sig av i vetenskapen fysik och
som kom att vara den rörelselära de flesta accepterade ända fram till 1600-talet.
1. All rörelse är antingen naturlig eller påtvingad.
2. All naturlig rörelse är rörelse mot en naturlig ort.
3. All påtvingad rörelse är orsakad av en ständigt verkande kraft.
Antiken och medeltiden - 40
Aristoteles syn på själen och kunskapen
Enligt Aristoteles har varje levande väsen, växter, djur och människor en
livgivande princip, själ eller psyke. Denna princip yttrar sig på olika sätt
hos växter, djur och människor. I människans själ finns för det första en
växtsjäl (växterna har bara denna), som är förmåga till näringsupptagande
och fortplantning, för det andra en djursjäl (djuren har denna plus växtsjälen), som är förmåga till rörelser, förnimmelser, begär och minnen,
och för det tredje en förnuftssjäl. Människan har ett språk, hon kan tänka,
planera och förstå tingens väsen. De tre "själarna" är emellertid väl integrerade med varandra till helhet eller enhet. Det är inte törsten som söker
något att dricka utan människan som är törstig. Det är inte ögat som ser
utan människan. Det är inte nåt i mig som tänker utan det är jag som
tänker. Det är inte de enskilda förmågorna som verkar i mig utan jag som
en helhet som handlar.
Dessa förmågor kallar alltså Aristoteles för människans själ eller form. Det
är människans sätt att verka, hennes livsfunktioner.
Vilken är då materien i begreppsparet materia - form? Jo, organen i människokroppen. Tack vare organen kan människan
utföra sina livsfunktioner. Människan har mun, mage, tarmar
och könsorgan för att kunna växa och fortplanta sig. Människan har sinnesorganen: ögon, öron, smaklökar etc, för att kunna se, höra smaka etc.
I skriften Om själen av Aristoteles beskriver han själen som en form för
"en naturlig kropp som är utrustad med organ". För att öka förståelsen av
sitt själsbegrepp säger han ytterligare: "ty om ögat vore en levande varelse,
så skulle synen vara dess själ, emedan synen är ögats väsen eller begreppsliga
bestämdhet".
Som vi redan sett kan inte de enskilda tingens materia existera utan form
lika lite som deras form kan existera utan materia. Aristoteles tycks dock
mena att vi i vetenskapen kan skilja formerna från materien. Vårt (passiva)
förnuft har möjligheten att förstå och veta de enskilda tingens former.
Kunskapen om tingens former får vi genom noggranna empiriska studier
av verkligheten. Aristoteles, som var en stor biolog, gjorde också många
studier över djurarternas väsentliga egenskaper.
Antiken och medeltiden - 41
Även om djurens former upptäckts på detta sätt, så är kunskaperna om
dessa inte bara sannolika. Så snart vi har upptäckt arternas korrekta former inser vi deras sanning med förnuftet. Denna kunskap om den för
varje enskild art gemensamma formen är evig och oföränderlig. Detta är
vetenskapligt vetande, enligt Aristoteles. Mänskligt vetande är möjligt,
eftersom formerna ligger som möjligheter i förnuftet. Formerna finns
alltså antingen som former i de enskilda tingen eller som möjligheter i
vårt tänkandet.
Aristoteles skiljer vidare mellan det passiva och aktiva förnuftet. Enligt vissa
tolkningar av Aristoteles filosofi är det aktiva förnuftet den odödliga delen
av själen, vilket kanske motsäger ovan nämnda beskrivning av det aristoteliska själsbegreppet.
Aristoteles dygdetik
Aristoteles menar att människan trivs eller får ett gott liv om hon lever i
överensstämmelse med sin natur. Varje växt eller djurart har sina betingelser för att trivas. Människan trivs om hon får utveckla sina förmågor,
om hon får förverkliga sig själv (självförverkligande). I motsats till djuren,
som hela tiden måste anpassa sig efter naturen, kan människan använda
sitt tänkande till att forma naturen efter sina behov. Hon kan odla jorden,
bygga hus osv. Detta gäller dock bara till en viss grad. Hon kan inte leva
hur som helst om hon vill trivas eller bli lycklig. Hennes livsstil får inte
hindra de livsfunktioner som är naturliga för människan.
I sin politiska filosofi diskuterar Aristoteles hur samhället skall utformas för
att människan skall bli lycklig.
Hur människan bör leva som enskild individ och i förhållande till sina
medmänniskor utvecklar Aristoteles i skriften Den nikomachiska etiken.
Aristoteles säger att meningen med livet är tillfredsställandet av de behov
och önskningar som utgör människans natur. Detta är fullt tillräckligt för
Aristoteles, ty behoven är av så många slag. De är t ex: gemenskap och kärlek, insikt om sammanhangen i naturen, att finna lösningar på praktiska
uppgifter, att kunna möta större och större krav i livet. När vi når dessa
mål finner vi glädje och lycka (grek. eudaimonia) och en känsla av att livet
är gott.
Vi ser omedelbart några svårigheter i denna etik. Det händer ju ibland att
endast ett av två motstridande behov kan tillfredsställas. Vilka är de naturAntiken och medeltiden - 42
liga behoven i dessa fall? Betyder Aristoteles betoning av lyckan att hans
filosofi är en etik som betonar stundens lust eller njutning. Nej, lusten och
dess motsats olusten eller smärtan är en känsla som har en ögonblickets
karaktär. Lyckan, trivseln eller välbefinnandet pekar på mer varaktiga
tillstånd, som man uppnår i ett verksamt liv.
De egenskaper eller förmågor hos människan som gör att hon kan verka
på bästa möjliga sätt och därmed bli lycklig kallar Aristoteles liksom
Platon dygder. Dessa egenskaper finns först bara som möjligheter eller
anlag hos människan. Egenskaperna kan dock utvecklas och förbättras
under livets gång. Aristoteles tänker då särskilt på de egenskaper vi har
som varelser med behov och förnuft. Vilka karaktärsegenskaper skall då
utvecklas? Jo, de som genom sina verkningar ser till att de av naturen
givna behoven tillfredsställs. En dygdig människa strävar alltså efter allt
som är värdefullt i livet.
Den dygd som talar om vad människan bör sträva efter i sitt praktiska
handlande kallar Aristoteles klokhet. Den dygd som har som mål sanningar om världen kallas vetande. Den dygd som ger kunskap om hur
föremål kan produceras kallas kunnighet. Dessa tre intellektuella
dygder ger oss kunskap om det goda livet. Eftersom människan har ett
behov av att i handling uppnå det värdefulla eller goda, kännetecknas vi
även av karaktärsdygderna. Karaktärsdygderna får oss att sträva efter det
som kunskapen eller tanken valt ut. Karaktärsdygd är här förmågan till
ett fritt val av den rätta mitten mellan två ytterligheter. Tabellen nedan
visar ett exempel på Aristoteles berömda teori om "den gyllene medelvägen". Alla dygder är i likhet med modet, frikostigheten, vänligheten,
stoltheten etc. en medelväg mellan två ytterligheter.
Karaktärsdygderna uppstår på grund av vana (grek. ethos). Goda vanor
och disciplin utvecklar dygderna så att vi söker de rätta handlingarna. Vi
kommer att känna oss tillfreds med att vara tappra, måttfulla, frikostiga,
rättrådiga etc.
Exempel på den gyllene medelvägen
Dåligt förhållningssätt:
Gott förhållningssätt:
Dåligt förhållningssätt:
Dumdristighet
Mod
Feghet
(för mycket självsäkerhet,
för lite fruktan)
(för mycket fruktan, för lite
självsäkerhet)
Antiken och medeltiden - 43
Spinoza
1600-talet är en revolutionär tid i nordvästeuropa. Borgarklassen stiger
fram med krav på ekonomisk och politisk makt. En av de radikalaste
tänkarna under denna tid hette Baruch Spinoza (1632-1677). Han
bodde hela sitt liv i Holland, där han tillhörde en judisk församling. Hans
tvivel på de religiösa dogmerna ledde till att han uteslöts ur den judiska
gemenskapen. Under många år livnärde han sig på att slipa linser. Spinoza
brottades länge med problemet att hitta en syntes av sitt religiösa synsätt
och den mekanistiska världsbild, som under 1600-talet växte sig allt
starkare. Som många andra radikala fastnade han för en panteistisk världsbild. Enligt panteismen är allt i Gud. Av detta följer för en del en radikal
sam-hällssyn, ty om Gud finns i allt och allt finns i Gud så måste alla
människor vara jämlika.
Spinoza betonade att
Bibeln måste förstås
historiskt. Spinoza kom
att kritiseras och förföljas av både judar och
kristna på grund av att
de ansåg att hans slutsatser stred mot Bibelns
lära.
Efter att först ha varit utskälld av teologer, filosofer och andra vetenskapsmän för sin panteism blev han sedan bortglömd, tills många romantiker
anammade hans syn på naturen.
Kunskapsteori
Från Descartes övertar Spinoza bevisrationalismen, d v s tanken att man
genom rent tänkande kan komma fram till hur vår värld är beskaffad.
Det betyder dock inte att erfarenheten är bannlyst som källa till kunskap.
Men den så uppnådda kunskapen bör formuleras enligt det axiomatiska
vetenskapsidealet. Idealet innebär att man formulerar ett antal av förnuftet insedda sanningar, axiom. Från dessa axiom skall man logiskt härleda
följdsatser. De i härledningarna använda begreppen skall klart och tydligt
definieras.
Renässansen - 36
Ontologi
I Spinozas verk Etiken (Ethica ordine geometrico demonstrata); "Etiken
bevisad på geometriskt vis") är begreppen substans, attribut och modus
byggstenarna på vilka hans verklighetssyn vilar. Enligt Spinoza är det
mest grundläggande begreppet i varje ontologi begreppet substans eller
själva varat. Substansen definieras där som "det som är i sig självt och förstås genom sig självt". Enligt denna definition kan inte något annat än
hela universum vara en substans. Vilken art vi än betraktar så kan den
inte existera för sig själv. Varje art är beroende av allt annat i naturen.
Dessutom är varje individ beroende av alla tidigare generationer för sin
existens.
I Descartes verklighetsuppfattning finns två skilda substanser: tänkande
substans och utsträckt substans. För Spinoza finns bara en substans och denna identifieras med Gud eller naturen. "Med Gud förstår jag ett absolut
väsen, d v s en substans som består av oändligt många attribut." Attributen är
substansens nödvändiga egenskaper. Gud är inte något mystiskt "bortom"
dessa egenskaper, utan han är summan av sina attribut.
Enligt antikens och medeltidens mystiker kan vi inte få någon kunskap om
Gud. Han står så högt över oss människor att vi inte kan finna några
begrepp som passar in på honom. Spinoza säger däremot att vi kan nå en
viss kunskap om honom. Av Guds oändligt många attribut känner vi
nämligen till två: tänkandets och utsträckningens. Tankar är för Spinoza
inte bara idéer utan även känslor och viljeyttringar. Utsträckningens
attribut omfattar alla fysiska ting.
Har Gud någon avsikt med sin skapelse?
Spinozas teori om universum är raka motsatsen till medeltidsfilosofen
Thomas av Aquinos dualism. Skyhögt över den skapade världen står skaparen av denna. Vidare har, enligt Thomas, Gud en avsikt eller mening
med sin skapelse. Hans naturförklaring är alltså teleologisk. Gud har dessutom valfrihet att skapa olika tänkbara världar. Människan har också en
fri vilja.
Spinozas verklighetsuppfattning är däremot monistisk; det finns bara en
substans. Man kan inte skilja Gud från världen. Alla ting är yttringar av
samma gudomliga substans. Den skapade naturen eller det utsträckta uniRenässansen - 37
versum och den skapande naturen (Gud) är bara olika aspekter av substansen. Spinozas universum är ett sammanhängande helt. De enskilda tingen
i universum bildar ett komplext nätverk. Alla ting är beroende av varandra.
Om ett ting kunde tas ut ur sitt sammanhang, så skulle nätverket rubbas
eller förstöras, på samma sätt som borttagandet av en tråd i ett spindelnät
deformerar eller förstör nätet. Varje ting i naturen är bestämt av många
andra ting och sin egen inre natur. Varje ting är orsaksbestämt eller determinerat av substansen eller hela naturen. Spinozas determinism är ett
uttryck för hans känsla av enhet och sammanhang i tillvaron.
Gud kan inte ha någon avsikt med tillvaron. Om han hade detta så skulle
det innebära att naturen eller Gud saknade något, att Gud därför inte är
fullkomlig. Guds handlande framspringer ur hans eviga nödvändiga lagar.
Guds handlande eller, vilket är samma sak, skeendena i naturen, följer ur
substansens eller Guds egen inre natur. Är då inte Gud fri? Jo, i betydelsen ej utsatt för yttre tvång. Det finns ju bara en substans och substansen
eller Gud kan inte vara tvingad eller påverkad av något annat. Guds
eventuella valfrihet består i att han handlar i enlighet med sina eviga,
nödvändiga och ofrånkomliga naturlagar.
Låt oss se vad denna valfrihet innebär. En människa kan sägas vara fri eller
ha valfrihet, om hennes handlingar bygger på förnuftiga överväganden.
Känslor och drifter får då inte styra hennes handlingar. Trots att allt är
orsaksbestämt i Spinozas universum, så har Gud eller naturen valfrihet i
denna betydelse. Det nödvändiga orsakssammanhanget är en förnuftig
nödvändighet. Även människan har frihet i den mån förnuftet i naturen
styr hennes handlingar.
Men denna valfrihet har ändå sina gränser. Det finns bara en substans, som
följer sina inre, nödvändiga lagar. Det finns bara en tänkbar värld. Gud
står alltså inte utanför världen med frihet att välja mellan olika tänkbara
universa.
Spinoza är religiöst hänförd över universum. Substansen är inte bara de
järnhårda naturlagarna (den skapade naturen, det utsträckta universum)
utan även den levande skapande naturen, Gud. Substansen är inte bara
en blind, kausal nödvändighet utan också en fri, förnuftig nödvändighet.
Den fulländade naturkunskapen blir religion, menar Spinoza.
Spinozas lära om verklighetens enhet och sammanhang har inspirerat ekosofer i vår tid som t ex Arne Naess.
Renässansen - 38
Kropp-medvetandeproblemet
Med kropp-medvetandeproblemet menar man den klassiska frågan om
vilket förhållande som råder mellan de mentala och fysiologiska skeendena.
Enligt Spinoza kan människan liksom allt i naturen betraktas under både
utsträckningens och tänkandets attribut. Människans kropp och fysiologiska skeenden finns alltså under utsträckningens attribut. Varseblivningsprocessen kan då beskrivas som ljusvågors eller ljuspartiklars inverkan på
nervbanor, varvid fysiologiska processer kommer igång. Under tänkandets
attribut däremot är dessa processer medvetna varseblivningar. Eftersom
yttervärlden frambringat fysiologiska förändringar i kroppen så får människan genom tänkandet bilder eller idéer av yttre ting, menar Spinoza.
En fullständig beskrivning av människan kräver bägge attributen.
Enligt Spinoza är det inte så att kroppsliga eller fysiologiska processer
orsakar själsliga processer eller tvärtom. Det finns en fysiologisk orsakskedja som löper parallellt med en själslig orsakskedja och varje fysiologiskt skeende motsvaras av ett själsligt skeende. Men man kan inte säga
att den fysiologiska orsakskedjan är orsak till den själsliga orsakskedjan
eller tvärtom, eftersom det ju egentligen är samma orsakskedja sedd ur
olika synvinklar. (Bilden nedan illustrerar detta: De svarta bollarna representerar fysiologiska händelser och de prickade bollarna själsliga. Liksom
den konkava linjen är densamma som den konvexa linjen är den fysiologiska orsakskedjan densamma som den själsliga. Den skillnad vi uppfattar beror på vilket perspektiv vi har.) Spinozas teori om kropp och själ
kallas dubbel-aspekt-teorin. Spinozas lära om förhållandet mellan kropp
och medvetande har påverkat moderna tänkare på området.
Känsloteori och etik
Spinoza behandlar känslorna och affekterna med samma geometriska metod som han behandlar de ontologiska problemen. Spinoza tror att en
beskrivning av våra känslor med denna metod måste ge oss en ny syn på
sådana starka känslor som hat och avund. Förståelsen av våra medmänniskor borde öka, när vi ser de naturliga orsakerna till deras affekter.
Renässansen - 39
Den primära driften för människan är självbevarelsedriften (conatus). Alla
andra drifter kan ses som uppkomna ur detta motiv. Gud eller naturen
strävar efter att bevara sin existens eller frihet. Denna strävan smittar av
sig eller finns hos alla enskilda ting t ex hos människan. Självbevarelsedriften eller driften efter makt, frihet och fullkomning är alltså högst
självklar i naturen. På denna grund vilar Spinozas psykologi.
När människans makt eller aktivitet ökar eller, vilket är samma sak, hon
övergår från en lägre grad av fullkomlighet till en högre, känner hon glädje.
Detta är livets goda. Sorg eller olust uppstår vid en övergång från en högre
grad av aktivitet eller fullkomlighet till en lägre.
(Människan kan alltså inte föreställa sig en absolut fullkomlig värld. I en
sådan tillvaro skulle det inte finnas en övergång till en ännu fullkomligare
och alltså skulle ingen glädje finnas där.)
När känslorna av glädje och sorg är riktade mot orsaken till dessa, så kallas
föreningen av känsla och föreställningen om deras orsak för affekt. Mot
glädjen svarar affekten kärlek och mot sorgen hatet eller vreden. Ofta är
vi slavar under affekterna vrede, hat etc. Spinoza vill med sin beskrivning
av orsakerna till affekterna och deras skadliga verkningar visa oss vägen till
sinnesro och befrielse från dessa olustkänslor. Psykologin stöttar etiken.
Människans makt, frihet eller glädje blir större ju mer kunskap hon har om
hur Gud eller Naturen fungerar. Med det förnuftiga tänkandet kan vi
bortse från våra starka olustkänslor och drifter och uppnå en stilla stämning av frid och glädje. Med den högsta arten av kunskap, intuitionen,
kan vi skåda hela det nödvändiga orsakssammanhanget i en enda tidlös
vision. Då förstås hela universum som ett komplext nätverk. I detta nät
finns människan utan att för den skull vara tillvarons mening och mål. I
ett visst avseende skiljer sig dock människan från de övriga naturföremålen;
hon har ett högre utvecklat medvetande. Genom sitt förnuftiga tänkande
och sin intuition kan hon bättre förstå tillvaron. Genom intuitionen ser
hon naturen i ett tidlöst perspektiv. Detta kallar Spinoza att se naturen
ur "evighetens perspektiv". Då upplever hon den högsta glädjen, "den
intellektuella kärleken till Gud ", en glädje som omfattar allt i naturen,
både gott och ont, vackert och fult. I denna mystiska enhetsupplevelse
sammanfaller vår kärlek med Guds oändliga kärlek.
Renässansen - 40
Hobbes syn på politik och ontologi
Låt oss först granska den engelske filosofen Thomas Hobbes (1588-1679)
syn på politiken. Det enda verkliga är det materiella, menar han. Naturen,
inklusive människan, kan beskrivas med mekanikens begrepp. Fullständig
kunskap om orsakerna till en händelse gör vidare att vi logiskt kan härleda
verkan till varje orsak. Hobbes menar sig kunna förklara människans beteende med hjälp av mekaniska eller fysiologiska fakta. Han anser att de psykiska upplevelserna är identiska med rörelser i nervsystemet.
Den grundläggande driften för människan, menar Hobbes, är självbevarelsedriften, driften att behålla livet till varje pris. Känslor av lust eller glädje
är identiska med de nervprocesser som sker vid handlingar som bevarar
livet. Enligt Hobbes har vi bara egoistiska intressen. I naturtillståndet, där
inga rättsregler gäller, lever människan ut sin självbevarelsedrift. Naturrätten
är för Hobbes helt enkelt rättigheten att med alla medel försvara sig själv.
Detta innebär att varje människa bara gör det som är till hennes egen fördel. I naturtillståndet råder ständiga krig och konflikter. För att undvika
naturtillståndets alla katastrofer sluter sig människorna samman och reglerar sitt liv med ett samhällskontrakt. I och med detta kontrakt avstår hon
från den obegränsade frihet som råder i naturtillståndet. Makten överlämnas till staten och dess organ, suveränen. Man har inte rätt att göra uppror
mot suveränen; denne är i princip oavsättlig. Bara om suveränen tappar
greppet om makten och inte längre kan upprätthålla fred och säkerhet, är
det rätt att avsätta honom. I ett sådant läge råder ju naturtillståndet på
nytt, och undersåtarna måste då komma överens om att överlämna makten
till en ny suverän. Suveränen bestämmer moral, rätt och religion. Det skall
vidare inte existera någon maktfördelning vad gäller statens angelägenheter.
I t ex monarkin skall monarken ha både den lagstiftande, verkställande och
dömande makten. Precis som den enskilda människan har en vilja och ett
förnuft, så skall den makten utövas av en vilja och ett förnuft.
I och med samhällskontraktet får undersåtarna sina rättigheter och skyldigheter.
Vi har alltså ovan sett hur Hobbes byggde upp begreppet naturrätt på
begreppet naturtillstånd, som beskrivs genom en teori om människans
egoistiska natur. Men eftersom människans natur eller psyke är rörelser i
nervsystemet, kommer de politiska och juridiska begreppen att kunna
beskrivas med hjälp av partiklars rörelser och förändringar. Hobbes förUpplysningen - 16
söker alltså beskriva naturrätten utan att blanda in gudsbegreppet. Naturrätten existerar även om inte Gud skulle existera. Under 1600- och 1700talen blir sådana "sekulariserade" naturrätter vanliga. Man skall inte behöva undersöka den gudomliga rättsordningen, som många medeltidsfilosofer menade, för att upptäcka sina rättigheter och skyldigheter.
Varför är rätten giltig?
Under 1600- och 1700-talen var
det vanligt med kontraktsteorier
för att förklara samhällets lagstiftning och gällande rätt. Dessa kontrakt får då inte enligt dessa filosofer ses som uppkomna vid en viss
historisk tidpunkt. I stället gör man
ett filosofiskt tankeexperiment: låt
oss tänka att staten inte skulle
existera. Vilket elände skulle då
inte råda i naturtillståndet. Räddningen för människorna är i så fall
att man frivilligt sluter sig samman för att grunda en stat. Eventuellt får man uppge några friheter
för att därmed uppnå trygghet i
staten. Denna påhittade historia
blir därmed en motivering för
giltigheten av vissa rättigheter och
skyldigheter.
Hobbes politiska filosofi återfinns i
hans verk Leviathan (1651). Hobbes
kallar samhället efter det odjur som
omnämns i Jobs bok, kap. 3. Staten är
ett slags jättemänniska som är sammansatt av enskilda människor.
Upplysningen - 17
Hobbes stöder Oliver Cromwell
Trots att Hobbes teori gav stöd åt kungligt envälde, var han illa sedd i
England på grund av sina ateistiska läror. Hobbes såg däremot själv sin
syn på staten som enda räddningen från det kaos, som rådde i England
under 1640-talet och han välkomnade därför Oliver Cromwells envälde
under 1650-talet. "Man kan inse hur tillvaron skulle gestalta sig, om det
inte fanns någon gemensam makt att frukta, när man betänker hur ett folk,
som tidigare levt under en fredlig regering, förfaller i ett inbördeskrig."
Totalitär stat
Hobbes menar alltså att staten har all makt och är höjd över all kritik. När
detta är sagt behövs en kommentar. Suveränen kan bara styra sina medborgares beteende. "Om människornas tanke och tro kan mänskliga härskare inte få någon kännedom (Gud allena känner hjärtat)." Hobbes har inget
till övers för inkvisition och framtvingade bekännelser. Om medborgarna
bara följer suveränens påbud, så får de tycka och tänka vad de vill.
Lockes syn på politiken
John Locke (1632-1704), engelsk
empirist, psykolog, pedagog och
läkare, studerade vid Christ Church
College i Oxford, där han även blev
lärare i klassiska språk och moralfilosofi. På grund av de tankar, som
läggs fram i nedanstående nämnda
verk, tvingades han åren innan den
ärorika revolutionen att gå i landsflykt till Holland.
Porträtt av John Locke, av Sir Godfrey
Kneller (1697)
I den första delen av hans Two Treatises of Government angriper Locke
samtida försök att legitimera stuartarnas "gudomliga rätt" att enväldigt
styra England. Liksom Hobbes hävdade han att staten var en av människor skapad institution, och den var därför möjlig att förändra. Detta framgår av den andra delen av hans avhandling.
Upplysningen - 18
Hegel
Hans liv
Bildnis des Philosophen Hegel Berlirlin 1831
Jakob Schlesinger (1792–1855)
Den här bilden är klassad public domain eftersom
upphovsrätten har upphört.
Under 1800-talets första hälft formuleras ett stort antal rationalistiska och
idealistiska filosofier. Den systembyggare som kom att påverka filosofin
mest var kanske Georg Wilhelm
Friedrich Hegel (1770-1831), född
i Stuttgart. Hans idealism anammades
inte bara av många filosofer. Även
kyrkans, skolans och ämbetsverkens
män såg i hans filosofi en fast plattform att stå på. I likhet med studiekamraten Schelling ville han förklara
tillvarons alla sidor utifrån en andlig
grund. I sitt första stora filosofiska
verk Andens fenomenologi kritiserar
han dock Schelling för att denne inte
lyckas ge en förnuftig förklaring till
hur den mångfald som finns i världen
frambringas av det andliga. "Som
skjutna ur en pistol " skriver Hegel om
Schellings begrepp.
Vad är verkligheten?
Vi lever i en värld av konkreta företeelser som t ex stolar, bord och en
mängd andra föremål tillverkade av oss människor, växter och djur av
alla de slag. En mängd processer är på gång i vår värld. I solens inre sker
omvandlingar mellan grundämnena, i fabrikerna tillverkas produkter
med sina specifika tillverkningsprocedurer. Människan har sin historia,
vi har varit slavar, feodala bönder, renässansmänniskor o s v. I våra dagar
är vi elever, lärare, snickare o s v. Vi arbetar i det offentliga eller i industrin eller är arbetslösa. Vi har mer eller mindre makt. Vi har erfarenheter
av de mest skilda slag. Vi har erfarenhet av arbetslivet, religiösa erfarenheter, sexuella erfarenheter o s v. Hegel satte som sin uppgift att förstå
Framsteg och förfall - 24
sammanhanget mellan alla dessa konkreta företeelser. Det verkliga är inte
tingen och erfarenheterna utan det sammanhang som råder mellan dessa
företeelser och som vi kan förstå.
Alienation och försoning
Hegel är överens med romantiken i det att verkligheten är en sammanhängande helhet. Men det är inte alltid så lätt att se detta övergripande
sammanhang. Vi lever ju i en värld som ofta kan verka väldigt främmande för oss. Världen verkar vara kluven eller splittrad. Vi kan se tillverkade föremål som är fjärran från vad som kan vara mänskliga behov i en
värld full av nöd. Pedofiler, massmördare, envåldshärskare och religiösa
fundamentalister, som med sin ondska får vår värld att vara långt ifrån
den bästa av världar, gör oss djupt nedstämda, rent av handlingsförlamade. Ändå är det vårt eget samhälle, och vi borde ju kunna se oss själva
uttryckta i denna värld.
Att inte känna igen sig i den värld man verkar i kallar Hegel för alienation (främlingsskap). Vår alienation är ett problem som måste lösas filosofiskt. Det måste med Hegels språkbruk ske med hjälp av försoningen.
Vi måste åter få ett sammanhang i tillvaron.
Romantikerna sökte en sammanhängande helhet bortom vår vardagliga
värld, bortom den splittrade världen. Hegel ser däremot splittringen eller
tudelningen som något positivt. Splittringen kan åstadkomma ett rikare,
ett mera differentierat sammanhang. Detta sammanhang är för Hegel
förnuftigt.
Verkligheten är inte ett föremål bortom
erfarenheten, utan det omfattande sammanhang
som visar sig i erfarenheten
Vi kan aldrig förståndsmässigt bevisa något som rör ting utanför den av
oss upplevda verkligheten, säger Kant. Vetenskapliga sanningar kan endast gälla erfarenhetsvärlden. Metafysikerna gör fel då de med förståndets hjälp söker fastställa att t ex Gud existerar och därmed hävdar att
detta är en vetenskaplig sanning.
Men, menar Kant, vid sidan av förståndet har människan också sitt förnuft, som ger oss förnuftsidéerna. Förnuftsidéerna (t ex Gud existerar)
kan aldrig bevisas, men de är nödvändiga för oss och gäller som riktFramsteg och förfall - 25
ningsgivande målsättningar för att få enhet och sammanhang i erfarenheten. Idealisten Hegel kan inte nöja sig med denna uppgivenhet inför
metafysiken. Han vill utforma en filosofi om alltings yttersta grund, det
absoluta som både är det övergripande sammanhanget i erfarenheten
och det som ger erfarenheten sammanhang.
Vad är då det absoluta egentligen? Kant hade sett människan som ett
fritt väsen i sin egenskap av ett andligt, moraliskt och förnuftigt väsen.
Människan har den unika förmågan att ge sig själv moraliska lagar. För
Hegel är det absoluta inte först och främst ett mänskligt fritt och förnuftigt subjekt. Hegel talar om ett det absoluta som ett kosmiskt förnuftigt
subjekt, den kosmiska anden (ty. Geist) som förverkligar sig själv i en
värld genom att skapa denna som en sammanhängande, förnuftig helhet.
Geist behöver ändliga andar förkroppsligade i tid
och rum
Den kosmiska anden, Geist, är oändlig och kan därför inte stå mot ändliga
andar, människor. Detta skulle innebära att Geist vore begränsad av något
ändligt och därmed själv ändlig. Lösningen på detta problem är att Geist
verkar genom ändliga andar, människor. Människornas andar är delar av
den kosmiska anden. Geist uttrycker sig själv genom människan. Det är
människan som kan ge uttryck för sitt inre med hjälp av ett medium t ex
språk, gester och produkter (skapelser) av de mest skilda slag. Detta innebär att Geist med nödvändighet är förkroppsligad (negerad), ty medvetna
människor kan bara existera med kroppar i tid och rum. Det måste vara
en mångfald människor som bär fram Geist, eftersom den kosmiska anden
inte kan vara begränsad till en bestämd tidpunkt och plats.
När vi genom abstrakt tänkande begriper världens struktur, eller får filosofisk insikt, inser vi att vi är bärare av Geist. I samma ögonblick som vi
fått detta absoluta vetande har Geist också kommit till insikt om sitt eget
väsen, eftersom vi är bärare av Geist.
Alltså: Geist kan inte existera utan ett universum och förkroppsligade ändliga andar, som den uttrycker sig genom. Vi skall strax se hur Hegel redogör
för detta med sin dialektiska metod. Alltså först något om den av Hegel
använda metoden.
Framsteg och förfall - 26