130928/BW Från lineär till cirkulär ekonomi - är det en möjlighet? Vi lever som om vi hade tillgång till tre jordklot, började Tobias Jansson sin föreläsning om cirkulär ekonomi på Ekocentrum i Göteborg den 25 september. Det paradoxala är att var och en av oss vet det. Vidstående bild användes av Vetandets Värld, del 23, för att illustrera samma sak – nämligen hur vi människor blundar för den annalkande klimatkatastrofen. Att vi känner oss tvingade att handla inom föreställningsramen för "som om …" kallas teorin om kollektivt handlande. Denna teori postulerar att människan inte bara väljer att handla efter eget förstånd och egna behov utan också efter hur hon tror att de andra som hon är beroende av kommer att handla. Detta är mänskligt och naturligt och inte alls dumt och korkat. Många "som om …"-‐ föreställningar är bra och rimliga – till exempel att vi agerar "som om" stenar faller mot jorden och att jorden rör sig runt solen. Men det blir lite jobbigt när man inser att "som om" leder oss vilse. Förnekelse är inget sjukligt. Den är en del av vår mänskliga natur. Den skyddar oss mot kaos och förvirring. Men hur skall man då göra om man som exempelvis Ekocentrum och Tobias Jansson vill föra ut nya budskap som om tillräckligt många skulle ta fasta på dem skulle förändra det kollektiva handlandet? Räcker det att berätta om lyckade exempel och visa på kloka resonemang? Jag och min kollega Monica Hane tror inte det. Detta har varit en knäckfråga för oss under alla våra yrkesverksamma år. För att komma vidare att förstå den så har vi bland annat behövt begripa oss på begreppet "som om". Jag skall illustrera min och Monica Hanes syn på detta problem med hjälp av det föredrag jag hörde på Ekocentrum och som handlade om skillnaden mellan linjär och cirkulär ekonomi. Jag påstår inledningsvis att jag för min del hörde att skillnaden mellan linjär och cirkulär ekonomi i grunden handlar om hur vi gemensamt vant oss vid att se på pengar. Pengar existerar inte i sig. Pengar är en symbol som kan fyllas med olika innehåll och som vi lärt oss uppskatta för den mening -‐ det symboliska innehåll -‐ vi tilldelar dem. Det intressanta med sådana symboler är att de blir känslomässigt laddade. De fungerar som något som kollektivt håller oss samman. Genom detta så formar de vår gemensamma livsstil. Livsstilen kan bara ändras om symbolen förlorar sin laddning eller laddas med en annan mening. SAMARBETSDYNAMIK AB Ölsdalen 134, 693 91 Degerfors, telefon 0586 726 126 130828/BW Vägen dit går via en känslomässig omtolkning som kan liknas vid tolkningen av en fixeringsbild. Om vi i symbolen ser en vacker kvinna istället för den gamla gumma som vi förut såg, så inträffar en förändring i livsstilen eftersom symbolen får en annan mening för oss. Frågan som måste ställas i samband med diskussionen om cirkulär ekonomi är därför om en sådan allmän omtolkning av ekonomibegreppet är möjlig och hur den i så fall kan komma till stånd. Aristoteles gjorde skillnad mellan ekonomia, som för honom var en god och klok resursförvaltning, och krematistik som var hanterandet av pengar. Ekonomia var för Aristoteles en dygd, det vill säga ett handlande som medförde att resurserna bevarades och återskapades. Aristoteles var således fullt medveten om kretsloppets betydelse. Dygden i hanterandet av resurserna, alltså ekonomia, var måttfullhet – att inte bruka mer än vad som var nödvändigt för det goda livet. Konsekvensen av ekonomia blir det vi idag ofta kallar för real ekonomi. I föreläsningen behandlades två skilda former av real ekonomi, – den lineära och den cirkulära. Till skillnad från vad som sker i naturens kretslopp så produceras i den lineära ekonomin produkter för att säljas, användas och därefter slängas. Processen förbrukar råvaror och förstör miljön. Detta var möjligt under en tid då jorden var glest befolkad. När antalet människor på jorden ökar och allt fler agerar på detta sätt så innebär denna strategi att man till slut når en gräns där resurserna tar slut och planeten kan bli obeboelig. I den cirkulära ekonomin försöker man undvika denna risk genom att försöka ge de använda råvarorna en oändlig livslängd och se till att de processer med vilka de produceras och distribueras helst skapar en bättre miljö snarare än en sämre. De resurser som man använder används om och om igen utan förluster. Man brukar råvaror men de förbrukas inte. De aktiviteter man engagerar sig i förbättrar snarare än försämrar miljön. Om man lyckas med detta är handlandet – ekonomia – helt i linje med Aristoteles mening. Resonemangen om resurser och resursförvaltning är då fullt logiska och acceptabla för de allra flesta. Men detta räcker inte för att åstadkomma en förändring i det kollektiva handlandet om man inte också kan förändra den symboliska meningen av "pengar", det vill säga det som Aristoteles kallade krematistik. Denna förändring blir central eftersom valet av den ena eller andra strategin präglar vårt "som om". När synen på resursförbrukning ändras så måste därför också meningen med pengar och penninghantering ändras om vårt handlande inte skall upplevas vara motsägelsefullt. Frågan är om en sådan omtolkning är möjlig. Penningekonomin växte fram som en konsekvens av byteshandeln. Istället för att släpa med sig de varor man hade att byta med så kunde man bära med sig en påse pengar. Pengar blev ett bytesmedel som användes istället för de varor som man annars måste byta med. -‐ 2 -‐ © Samarbetsdynamik 2013 130828/BW Pengar som bytesmedel var en strålande uppfinning genom att man med deras hjälp kunde jämföra värdet av helt olika varor och produkter. Värdet uppstod på marknaden där varor och produkter erbjöds till försäljning. Ett överskott av en vara sänkte dess pris och ett underskott höjde det. Pengarnas värde i förhållande till resurserna förändrades ständigt. Pengarna var ett bytesmedel. Upplysningstidens vetenskap och teknik och industrialismen påverkade situationen dramatiskt. Varor och produkter i stor mängd blev tillgängliga för allt fler. För att kunna handla med så mycket som möjligt av det som då producerades måste det finnas mer pengar. Pengarna förlorade sin kontakt med fasta värden – exempelvis guld – och övergick till att bli ett löfte. De blev en förtroendefråga. Deras värde måste fastställas och garanteras i kollektiva handlingar och beslut. Därmed låg vägen öppen för nästa stora innovation – krediten. Krediten gör det möjligt att låna pengar av framtiden och med dessa pengars hjälp bygga upp institutioner som kan producera produkter och varor som sedan kan säljas och göra det möjligt att återbetala lånen. För att systemet skall fungera måste krediten användas för något som erbjuder en positiv diskonteringsränta. Investeringarna måste ge tillräcklig återbäring i framtiden. Om vi ser utvecklingen i ett strikt penningekonomiskt perspektiv så är det inte teknik och vetenskap som gett pengarna dess nuvarande värde och garanterat en positiv diskonteringsränta. Ett viktigt skäl till välståndsökningen har varit att människan kunnat använda naturen som ett skafferi från vilket vi hämtat alla de resurser som behövts och som en soptipp där vi slängt allt förbrukat som vi inte kan använda. Vi har dessutom genom automationen successivt minskat behovet av mänskliga resurser och genom artificiell intelligens utarmat människans roll i vårt sociala samspel. Genom att på detta sätt utesluta viktiga aspekter av resurshanteringen ur begreppet pengar är den krematistik som vi vant oss vid att använda numera orealistisk och missvisande. Den är en "gammal ful gumma". Den måste nu omvandlas till en "ung vacker kvinna". Obalansen mellan symbolik och verklighet märks i praktiken. Miljöproblemen blir allt mer dramatiska. Naturresurserna sinar och människan accepterar inte längre att vara en menlös utförare som agerar på order av "his masters voice". Hon vill vara aktiv och medverka till en bättre värld. Detta gör att det numera finns allt färre projekt där man på pappret kan räkna fram en positiv diskonteringsränta och där man inte riskerar att råka ut för obehagliga överraskningar. Sunda investeringar av den gamla typen minskar i omfattning. Pengar är nu något man "satsar" på olika projekt, som om samhället vore en tävlingsbana där det gäller att räkna ut det bästa oddset för att vinna så mycket man kan. Kan begreppet pengar ges en annan känslomässig laddning – det är frågan? Cirkulär ekonomi postulerar att pengar inte längre bör ses enbart som ett utbytesvärde. Om produkterna som produceras skall ingå i en cirkulär ekonomi blir det, om jag förstått -‐ 3 -‐ © Samarbetsdynamik 2013 130828/BW föreläsningen rätt, snarare så att pengabegreppet måste knytas till bruksvärden. Dessa bruksvärden erbjuds av olika serviceleveranssystem genom vilka kunden får tillgång till sådana funktioner hon behöver använda för att få ett bra liv. Detta innebär i praktiken att produktionsinstitutioner (fabriker mm) med tiden måste omvandlas till serviceinstitutioner. Många exempel på detta gavs under föreläsningen. Det skulle ta för mycket plats att beskriva alla. Jag nöjer mig med två. Om kunden exempelvis hyr en cykel istället för att köpa och slänga den när den är för gammal så blir hon en partner till serviceleverantören i dennes ansträngning att bevara cykelns bruksvärde och livslängd. Genom att cykeltillverkaren själv äger cyklarna och vill tjäna pengar på deras användning är denne mån om att konstruera dem så att de håller länge, kan repareras lätt och inte slits ut. Denna nya relation med kunden kan göras till en vinna-‐vinna-‐relation genom att man gemensamt värnar om de resurser som cykeln består av. Kostnaden för användandet kan då reduceras. Desso är ett företag som tillverkar mattor främst för offentliga miljöer. Man gör ett avtal med kunden om att man hämtar tillbaka mattan då den behöver bytas. Man bryter då ned den i samma beståndsdelar som den är gjord av och använder materialet till nya mattor som i sin tur levereras till kunderna. Det är ett slutet system där det är bruket av mattan som är det stora värdet för kunden – inte själva ägarskapet. Goda serviceleveranssystem får därmed konsekvenser för samhällsekonomin. Vi har numera ett enormt överskott av pengar i det ekonomiska systemet samtidigt som skulderna är stora. Vi har helt enkelt en olämplig penningfördelning. De som har motiv att spendera pengar i ekonomin har inga och de som har pengar att investera har inget fördelaktigt att investera dem i. Många har därför föreslagit skuldavskrivning som en lösning på dagens finansiella problem. En sådan skulle kunna frigöra de pengar som nu ligger bundna i skuldsedlar och pengarna skulle istället kunna distribueras ut till konsumenterna. Under förutsättning att vi vid detta tillfälle hade byggt upp en stor mängd väl fungerande serviceleveranssystem som inte belastade jordens resurser och som i högre grad än dagens produktionsbaserade system också utnyttjade våra mänskliga resurser, så skulle penningöverskottet kunna användas för bruket av dessa nya serviceleveranssystem. Detta skulle inte ge andra olägenheter än att pengar inte längre skulle ses som spelinsatser och att handeln på börserna därmed skulle ändra karaktär. Vägen till en bättre ekonomi skulle således kunna gå via innovativa lösningar i form av goda serviceleveranssystem där man fokuserar på output i form av bruksvärden snarare än på output i form av bytesvärden. Men detta kräver helt andra och mer kvalificerade kunskaper både om tekniska och om sociala system. Det är en synnerligen intressant tanke – även om vägen förefaller väldigt lång innan den kan förverkligas. -‐ 4 -‐ © Samarbetsdynamik 2013 130828/BW Det finns en annan lika brännande fråga som övergången till cirkulär ekonomi för råvaror och produkter – nämligen slöseriet och missbruket av mänskliga resurser. Detta slöseri uppstår genom att man väljer och accepterar organiserings-‐ och finansieringsformer som passar för lineär produktion av produkter (döda ting) snarare än sådana som passar för service och tjänster och som stödjer och främjar en sund livsstil hos levande varelser. Genom detta blir i ett penningekonomiskt perspektiv hela den offentliga sektorn ett stort svart hål ur resurssynpunkt. Men det kräver en separat undersökning. -‐ 5 -‐ © Samarbetsdynamik 2013