Ett kulturlyft för Sverige. Tankar om konst och kulturpolitik

rapport nr 25/2010
ETT KULTURLYFT
FÖR SVERIGE
Tankar om konst och kulturpolitik
Av
Carl Tham
Rapporten ”ETT KULTURLYFT FÖR SVERIGE"
utgiven av Arbetarrörelsens Tankesmedja i augusti 2010
Författare: Carl Tham
Tryckning: LO-tryckeriet Stockholm 2010
2
Innehåll
Förord – Anne-Marie Lindgren
Ett kulturlyft för Sverige – tankar om konst och kulturpolitik
Varför allt omtugg?
En historisk betraktelse
Kommersialismen – kulturpolitik som motstånd
Sponsorer
Konsten som blandekonomiskt system
En ny värld
Vad ska stödjas?
Armlängds avstånd
Den offentliga konsten
Konstnärernas villkor
Delaktighet
Skola och högskola
Det europeiska läget
Ett norskt kulturlyft
Och Sverige då?
Om kulturklimatet
Sverige i världen – världen i Sverige
Decentralisering?
ETT SVENSKT KULTURLYFT
Är detta program realistiskt?
3
4
5
6
7
10
11
12
14
15
16
17
18
21
22
23
23
24
25
26
27
29
31
Förord
hället och människorna. Kulturpolitik är därför
aldrig en politik som ligger vid sidan av alla andra
politikområden, skild från de värderingar och bedömningar som görs inom dessa andra områden.
Kulturpolitiken är, som Carl Tham skriver, ofrånkomligen en ideologisk arena.
”Kultur” är inget lättdefinierat begrepp, och det
blir inte enklare av att det, i själva verket, används
i flera olika betydelser. När vi talar om kulturpolitik, talar vi om politik som handlar om olika former av konstnärligt skapande verksamheter –
teater, litteratur, musik, danskonst, film, skulptur,
måleri, o.s.v. När sociologer talar om samhällskulturer menar de hela det komplex av normer,
värderingar och föreställningar om världen, som
bygger upp sociala strukturer och formar människors beteenden.
Den är det av samma skäl som exempelvis arbetsmarknadspolitik eller socialpolitik är en ideologisk arena: det handlar, i grunden, om makt och
maktfördelning. ”Kultur” har att göra med det latinska ordet ”cultivare”, som betyder ”odla”, ”förCarl Thams rapport, som Arbetarrörelsens Tan- ädla”, och i enlighet med det skulle man kunna
kesmedja här presenterar, handlar om kulturpoli- beskriva kulturpolitik som det som ha att göra med
tik, med den innebörd av ordet ”kultur” som följer odling och förädling av tankar och känslor. Och
ur det – konstnärligt skapande verksamheter av därmed blir kulturpolitikens inriktning en fråga
olika slag. Men hans diskussion kring kulturpoli- just om makt – makten över tanken, och hur den
tiken är infogade i sociologernas vidare kulturbe- ska fördelas.
grepp – för ”kultur” i dess snävare mening, på en
gång speglar och påverkar samhället. Och kultur- Carl Thams rapport ger intressanta, delvis kontropolitikens utformning beror av underliggande, om versiella men alltid tänkvärda, infallsvinklar på
man så vill ideologiska, föreställningar om sam- alla dessa frågor.
Stockholm i augusti 2010
Anne-Marie Lindgren
utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja
4
Ett kulturlyft för Sverige
Tankar om konst och kulturpolitik
Av Carl Tham
”Kulturen borde inte behöva utredningar. Kultur är kunskap, minne, dialog och gemenskap. Kultur är berättelser och samband över tiden och ett
ficklampsljus in i människors osedda vrår och gömställen.”
Per Wästberg Direktörstal Svenska Akademien, 20 december 2009
Alla vet att begreppen är undflyende och svårdefinierade. I ett kulturantropologiskt perspektiv är kultur en totalitet som omfattar hela
människan, livsstilar, den andliga likaväl som
den fysiska miljön. I den ”Action Plan on Cultural Policies for Development” som antogs
av kulturministrarna vid UNESCO-mötet i
Stockholm 1998 talas om att kultur är ett helt
komplex av ”andliga, materiella, intellektuella
och känslomässiga särdrag som karaktäriserar
ett samhälle eller en social grupp. Det innefattar inte bara konsten utan sättet att leva, värdesystem, traditioner och tro…”
Kulturpolitik kan inte handla om allt detta. I
så fall skulle en kulturminister vara ministern
för det hela. En något mer begränsad definition ger Raymond Williams eller Jürgen Habermas som vill definiera kultur som
kommunikation, språk, symboler och bilder
genom vilka ett samhälle förstås, erfares och
reproduceras. Men det tycks mig som den definitionen är alltför samhällelig; konstens
grundläggande existentiella sida verkar
bortglömd. Samtidigt är den för bred för att
kunna bestämma ett politikområde.
I praktiken handlar kulturpolitiken om konsten
och konstnärerna, om yttrandefrihet och demokrati, om medier och människors möjligheter till delaktighet i konsten. Men det finns
stora gråzoner. Kulturpolitiken har många beröringsytor, t.ex. med utbildning och bildning,
integration, stadsbyggnad, arkitektur och näringslivet. I en djupare mening finns det ett
5
sorts kulturellt förhållningssätt i samhället
som har sin verkan långt över kulturpolitikens
ganska trånga gränser.
Hur det offentliga rummet gestaltas är i högsta
en kulturell angelägenhet men hör inte till vad
vi brukar kalla för kulturpolitik. Ändå har det
kanske större betydelse för många människors
upplevelse av skönhet och sammanhang än
mycket av vad son produceras i teatrar eller
konstgallerier. Arkitekturen tillhörde också en
gång ”de sköna konsterna”. De värderingar
som styr den offentliga gestaltningen är också
ett uttryck för en kultursyn där de kommersiella värdena spelar en mycket stor roll.
I det här pappret med tankar om kulturpolitiken finns mycket utelämnat, t.ex. synpunkter
på kulturadministrationen. Det är ju framför
allt denna fråga som stått i förgrunden för den
politiska diskussionen under senare år. Inga
nya resurser – men många byråkratiska förändringar, ingen ovanlig kombination. Den
nya ansvarsfördelningen mellan stat – regioner/kommuner kommer att sysselsätta många
tjänstemän och politiker, men knappast ge nya
möjligheter för konstens utveckling, snarare
tvärtom. Jag återkommer mot slutet motvilligt
till den frågan.
När jag talar om konst och konstnärer talar jag
oftast om alla konstarter och alla sorters konstnärer och artister. Vi har en språklig förvirring
här.
Varför allt omtugg?
Inom kulturpolitiken måste allt tas om, gång på
gång, i utredning efter utredning, debatt efter debatt. Förhållanden inom kultursektorn, välbekanta
sedan decennier, för att inte säga sekel, presenteras
som sensationella rön. Idéer och positioner som
tjänat oss väl i många år måste gång på gång utvecklas och förklaras och försvaras. Till och med
det självklara att konsten måste stödjas med offentliga medel – en självklarhet i praktiskt taget alla samhällen – blir på något sätt en fråga som måste tuggas
om. Och därmed också konstens betydelse för vårt
samhälle, för vår del i en internationell gemenskap,
för nutid och framtid. Och sedan man omständligt
gått igenom allt detta, utrett och utrett, blir det ungefär som det var, kanske lite mer pengar här, lite
mindre där, nya byråkratiska system.
presentativt för väljarna. Några generella iakttagelser kan man ändå göra. Konsten – i någon form
– är sällan något verkligt viktigt för de folkvalda.
Det vore överdrivet att tala om en politisk kulturfientlighet; snarare brist på engagemang och intresse. Påfallande är också hur sällan samtida
konstverk förekommer bland det som gjort intryck. Man skulle kunna tro att politiker som verkligen är mitt i samhället skulle ha ett stort intresse
för det samtida. Men det förefaller inte så.
Kulturpolitiken drivs av särskilt utsedda, i bästa
fall kunniga eldsjälar. Konstkulturen och vårt kulturarv ägnas sällan någon större politisk uppmärksamhet och tanken att det trots allt finns en svensk
konstkanon värd att förvalta har svårt att få fotfäste
i den politiska världen. På ett sätt är det ju bra, utrymmet för danska excesser där man en gång för
alla officiellt skulle slå fast vad som är den danska
kulturen, är begränsat. Men man skulle ändå önska
att svenska politiker kunde förstå att främjandet av
bildningsarvet alls inte behöver ges en främlingsfientlig touch utan tvärtom kan berika hela befolkningen, inklusive invandrare. Man skulle
också gärna önska att ledande politiker både på nationell och kommunal nivå såg ett starkt kulturliv
som en fantastisk resurs för oss alla, en mänsklig
tillgång och inte främst som smörjmedel för export eller turistnäringar.
Varför finns detta behov inom kulturpolitikens område att ständigt upprepa tidigare debatter, klargöra
och försvara grundläggande principer? Så är det
sällan inom välfärdspolitiken i övrigt. När föräldraförsäkringen höjs eller förändras måste man inte
ta diskussionen om den över huvud taget ska finnas. Det är heller inte vanligt i andra europeiska
länder. Att det offentliga har ett ansvar för att
stödja konsten anses självklart. Tanken att man
överhuvud taget inte ska ha något stöd – en idé
som Timbroanstuckna politiker gärna leker med –
skulle i stora europeiska kulturländer som Frankrike eller Tyskland betraktas som bisarr och inte
värt mödan att ens kommentera.
Kanske beror denna svenska specialitet på att kulturpolitiken aldrig blivit accepterad som något som
naturligt ingår i hela föreställningen om samhällsbygget. Konst sägs vara viktigt men är, anses det,
om det kniper, ändå umbärligt. Det är något extra
och för att få fram resurser till detta måste man
hela tiden argumentera från grunden. Sanningen
är nog också att för flertalet politiker både på nationell och kommunal nivå spelar konsten ganska
liten roll i deras personliga liv och föreställningar.
Kulturchefen för Helsingborgs Dagblad, Gunnar
Bergdahl, och hans redaktion gjorde en enkät till
riksdagsledamöter och statsråd om deras största
kulturupplevelse inom litteratur, konst, scen, film
och musik. Det är nu ingen lätt fråga att besvara
– särskilt inte för dem som verkligen är engagerade i konsten – och de svar man fick var på intet
sätt uppseendeväckande. De var, kan man säga,
alldagliga, en stor blandning av högt och lågt, kanske – fast det vet man ju egentligen inget om – re-
Den finska riksdagen utlyste för några år sedan
tävlan om vem som kunde komponera den bästa
operan om Finlands moderna historia. Resultat
blev Oilli Kortekangas opera Pappas flicka som
gått för utsålda hus på den finska nationaloperan.
Det går bara inte att föreställa sig eller ens drömma
om att den svenska riksdagen skulle kunna göra
något liknande.
6
Ett annat skäl till behovet att ständigt argumentera
för konsten är också att just på detta område kommer den klassiska ideologiska konflikten mellan
höger och vänster ständigt upp till ytan. Moderaterna har ju, motvilligt och under decenniers motstånd, accepterat välfärdsstaten, även om de vill
banta den och begränsa omfördelningen. Men just
på kulturpolitikens område släpper man gärna
fram sina ideologiska instinkter – mindre omfördelning, mera marknad, mindre offentlig sektor –
för att visa flagg på ett område där man ändå inte
befarar några obehagliga väljarreaktioner. Just för
att frågan inte anses vara central kan man kosta på
sig det. Det är också på detta område – liksom biståndet till fattiga länder – som Timbro och deras
vänner är som mest aggressiva. I praktiken retirerar man ofta till något som påminner om det bestående, fast sämre och mindre, men under väldiga
ideologiska rökridåer som markerar åt vilket håll
de egentligen skulle vilja gå om de politiska omständigheterna vore mer gynnsamma och moderaterna hade 40 och inte 30 procent av väljarna
bakom sig. Kulturministerns uttalande nyligen, när
hon presenterade en minst sagt mager kulturbudget, anslog exakt den ideologiska tonen: den bästa
kulturpolitiken är att familjer får sänkt skatt med
1000 kronor. Tydligare kan det inte gärna sägas.
Skattesänkningar går före offentliga behov.
en är ett vänsterprojekt satte sig under de upproriska åren och den lever kvar.
Den moderate ideologiska positionen ligger och
pyr under de olika förändringarna även om var och
en i sig inte är så dramatisk. Själva idén om en kulturpolitik som vill nå alla skaver på den moderata
själen: en bok åt alla, konst för alla – det måste försvinna. Om det bara låter sig göras utan alltför
mycket uppståndelse tystar man gärna obekväma
röster, som när tidskriftsstödet nu ska begränsas
till den rena konsten. Gärna spelar man på temat
om de arbetsskygga konstnärerna som helst vill
leva på stipendier – alltså bort med den livslånga
konstnärsersättningen. Osv. Mönstret är mycket
klart.
Den fantasi- och håglösa kulturpolitiken återspeglar inte främst oförmåga utan en medveten ideologisk hållning.
Därför blir kulturpolitiken ofrånkomligen en ideologisk arena. Det är inte utan att åtskilligt är välbekant, att argumenten verkar slitna. Det trista är
att alla dessa diskussioner sällan leder till verkliga
förbättringar av kulturpolitiken och konstlivets
villkor. Det här tankepappret vilar på den onekligen luftiga förhoppningen att socialdemokratin
faktiskt skulle göra kulturpolitiken till hög politik,
se den som en central del av samhällsbygget, satsa
rejäla resurser, genomföra ett kulturlyft. Men
innan vi kommer dit måste vi nog gå igenom ideologin igen. Lite historia kan inte skada.
Moderaternas motvilja mot kulturpolitiken har
också ett dunkelt, men givet samband med en
känsla av att konsten inte är på deras sida. Det
stämmer inte alltid, om man tittar riktigt noga efter
– den estetiska modernismen har pekat i många
riktningar – men konstens eviga ifrågasättande och
benägenhet att se samhällets och livets skuggsidor
är något oroande för det samhällssystem som högern först och främst vill värna. Känslan att konst-
En historisk betraktelse
I kulturpolitiken tvinnas olika värderingar, begrepp
och förhållningssätt samman. Det ser man bäst om
man betraktar den i ett historiskt perspektiv.
den tredje idén, nämligen att konsten i dess olika
uttrycksformer ska göras tillgänglig för så många
som möjligt. Det låter modernt men så ny är tanken ändå inte, det bär alla Europas kyrkor och palats vittnesmål om. Kyrkomålningarna skulle göra
menigheten from och beskedlig, palatsens och arkitekturen påminna om vem som bestämde.
Det finns tre bärande värderingar och idéer som på
olika sätt återkommer i en demokratisk kulturpolitik. Men de fanns också långt före demokratins
genombrott.
En värdering är helt enkelt vad jag skulle vilja
kalla för ett civilisatoriskt behov. Konsten är en del
av den mänskliga civilisationen och har varit så i
alla tider: symboler, berättelser, tecken, rörelser,
musik. Ett samhälle eller tillvaro utan konst kan
knappast låta sig föreställas. Den är i sina olika
skepnader och uttrycksformer en grundläggande
mänsklig aktivitet.
Den andra är idén om konstnärens autonomi och
konstens frihet. Ingalunda självklart lika lite som
7
I årtusenden tjänade en stor del av konsten de styrande, de välmående och religionerna. Men det
fanns också en stark folklig konst, med olika uttrycksformer. Så småningom uppstod marknader
där bildhuggare eller målare kunde sälja eller där
författare kunde få sina alster spridda eller skådespelarkompanier sina pjäser uppförda eller skickliga konsthantverkare sina produkter sålda. Det
gav inkomster – men utan fursternas nåd och vilja
att förhärliga sig själva, de styrandes intresse att
försköna sina städer och kyrkan hade det aldrig
varit tillräckligt för försörjning eller berömmelse.
Shakespeare var en oerhört driven teaterledare och
tjänade av allt att döma mycket pengar men utan
hovets och några aristokraters för all del växlande
nåd hade han knappast lyckats. Blev konstnärerna
– författare, bildhuggare, kompositörer – förskjutna, fallna i onåd från världslig överhet eller
kyrkan, blev livet strävt och konstnärskapet nästan omöjligt. Det gällde framför allt bild- och
formkonstnärer, arkitekter, kompositörer och musiker. Författare kunde genom tryckkonstens genombrott i bästa fall tjäna tillräckligt med pengar
på sin försäljning, från 1700-talet och framåt, förutsatt att de slank undan censuren.
Erfarenheterna av de totalitära regimerna och
deras förtryck av konsten blev en mäktig sporre
för en demokratisk kulturpolitik, på samma sätt
som välfärdsdemokratiernas framväxt sporrades
av erfarenheter från 30-talet och kvarvarande kommunistiskt hot. Det fria ordet var liktydligt med
den fria konsten. Uppgiften var att säkerställa
konstnärens autonomi utan anspråk på motprestationer.
Argumenten om varför och hur konsten ska stödjas ekar genom seklen, alltmer intensivt från den
tid då konstnärer klev ut just som konstnärer och
ville och måste frigöra sig från beställarna. Dagens
argument har gamla anor.
Gemensamt för alla tider och för alla beställare
eller kunder var övertygelsen om konstens höghet,
dess förmåga att lyfta människan, liksom den
starka förhoppningen, ja vissheten, om att konsten
skulle leva vidare och i sekel efter sekel kasta
glans över dem som på ett eller annat sätt förevigats genom konsten, liksom, fast kanske i mindre
grad, över dess upphovsmän. Min dikt är varaktigare än koppar, skrev Horatius, ofta citerat; alla
konstnärer var kanske inte lika övertygade om sin
odödlighet. Konstens beställare, furstarna, adeln
eller prelaterna eller vilka de nu än var betraktade
konsten som ett sätt att sprida ära över sig själva
och framför allt vinna evig närvaro. Konsten bidrog till att etablera och befästa makten, åtminstone hoppades man det.
I Carl Arvid Hesslers lilla skrift ”Staten och konsten i Sverige (1942) sammanfattas 200 års politisk diskussion om staten och konsten. Under
frihetstiden står statsnyttan i centrum. Sveriges
måste ha en konst(rit-)akademi för att slippa importera dyrare franska konstnärer och skickliga
hantverkare och en sådan inrättades också, magert
finansierad men ändå enligt ständerna till rikets
”märkeliga nytta, heder och prydnad”. Nyttan var,
med tidens synsätt, framför allt den ekonomiska:
man skulle därigenom främja hantverket och
byggnäringarna. Så kom Gustav III och konstlivets allmänna uppsving genom ett frikostigt understöd, i många riktningar. Järnår följde, men i
den nya tiden efter 1809 tog diskussion om statens
ansvar eller förpliktelser mot konsten åter fart.
Hade staten en sådan skyldighet? Varför? På vilket sätt?
Under 1800-talet, nationalismens tid, ville man
gärna betrakta konsten som ett sätt att stärka den
nationella identiteten och den rådande samhällsmodellen. Men konsten var opålitlig och blev alltmer utmanande mot de värderingar som skulle
upprätthållas. Vad som skulle få kallas konst var
inte självklart och den frågan blev allt mer brännande och kontroversiell i takt med att konstarterna sprängde sina pålagda begränsningar och
mallar. Historien om konstarterna är som ett enda
växande dån av röster om konstens innebörd och
väsen och avgränsningar, ja om dess meningsfullhet.
Under 1900-talet ville olika slags förtryckande
eller totalitära regimer än mer utnyttja konsten i
sin tjänst, för att förhärligas men än mer för att
forma människorna. Konsten i ideologins tjänst.
Men återigen, konsten tog andra vägar och det som
blev kvar av förtryckets konst var oftast stendött i
samma ögonblick det skapades. Förtrycket kunde
på ett paradoxalt sätt och helt ofrivilligt skapa
konstnärliga motkrafter av enastående kvalité och
angelägenhet; konsten trivs med motstånd.
Under stora del av artonhundratalet handlade debatten framför allt om tillskapande av ett nationellt
konstmuseum och statens eventuella skyldighet att
köpa konst. Bondeståndet gjorde förbittrat motstånd: varför skulle de, som stod för den tyngsta
skattebördan, gå med på att avsätta pengarna till
något som var för herrarna och de bildade? När beslutet om museum till sist ändå fattades blev det
för bönderna ett starkt argument för en representationsreform.
8
Staten hade ett ansvar för att bevara vad gångna
generationer skapat men också för framtiden, menade projektets tillskyndare. Ett land måste vårda
och främja de fria konsterna. Bara staten kunde
orka med att bygga ett museum. Ett museum
skulle öppna konstskatter för de många människor
som annars aldrig skulle få chansen att se denna
konst. Det syftade till allas nöje, nytta och förädling. Det var också en fråga som Sveriges anseende; andra länder, också grannlandet Danmark,
hade gått före. Staten måste som förr ge utbildning
åt konstnärer men också köpa deras konst. Den privata marknaden var för liten. Konstnärerna måste
annars bege sig utomlands eller överge sin konst.
Vad vi begär, sade således en motionär vid 1850
års Riddarhus är ”icke en gåva icke ens ett understöd, det är endast vad de till en början blott av staten kunna i tillräcklig grad erhålla, nämligen
sysselsättning.” Genom att staten köpte konst
skulle den kunna spridas över landet till olika offentliga inrättningar och ge den breda allmänheten
en chans att stifta bekantskap med den.
mension. Men uppköp kunde inte ske efter sociala
behov. Därför måsta man ta ett större grepp. Ur
dessa diskussioner föddes statens konstråd. För
statens husbyggen skulle man i kostnaderna räkna
in belopp för den konstnärliga utsmyckningen. De
statliga byggnaderna skulle förskönas med konst
och därmed skulle konsten också föras ut till allmänheten. Samtidigt skulle det ge arbete och inkomster åt konstnärerna. ”Konsten är på väg att bliva
allas egendom” förklarade departementschefen Engberg med karaktäristisk bildningsoptimism. Man
lade ned stor möda på att Konstrådets styrelse skulle
ha en stark representation av konstnärer. Statliga
tjänstemän skulle inte styra. Det är intressant att notera hur man då vred och vände på argumenten och
hur omsorgsfullt man gick till väga för att se till att
Konstrådet fick en stark förankring i det konstnärliga livet. (Nu går det annorlunda till: den moderata
kulturministern avvecklade styrelsen utan argument
och utan diskussion.)
Lite senare när den uppåtsträvande borgarklassen
alltmer satte sin prägel på styret hette det att det
materiella framåtskridandet inte var nog. Vi måste
ta ett ansvar för civilisationens högsta uttryck,
konsten. Förr kunde det ske genom adeln, men mecenaternas tid är förbi. Staten måste handla. Också
konstnärer kunde göra anspråk på en betryggad
ekonomisk ställning i samhället, konstaterade
statsutskottet 1856. Och det enda som skulle
kunna förbättra deras läge vore statens insatser.
Genom statliga uppköp kan konsten också komma
till gemene man.
Stöd till konst i alla dessa former blev en del av
välfärdspolitiken och ledde fram till 1974 års artikulerade kulturpolitik.
Kortversionen av en månghundraårig diskussion
om staten och konsten illustrerar alltså att de bärande argumenten är påfallande likartade och ekar
i vår egen kulturdebatt. Här har diskussionen framförallt gällt bildkonsten. Att staten köper konst är,
ansågs det, den bästa formen av stöd och ger dessutom möjligheter att sprida konst över landet.
Andra konstarter kräver andra insatser.
De många debatterna om staten och konsten följer
långt in i 1900-talet samma mönster. Mot krav på
stöd till konsten stod politiker som ansåg att sådant
var både onödigt och farligt. Men de var ändå på den
förlorande sidan. De flesta ansåg att konsten hör till
ett civiliserat framåtskridande samhälle. Men konsten – och konstnärerna – kan inte överleva utan statens insatser. Konsten ska stödjas men inte styras.
Konsten måste vara fri, ”friheten är konstens liv”.
En utgångspunkt är att ett levande och starkt
konstliv, som också bevarar och vårdar det kulturella arvet, är en självklar och omistlig del av samhället. Konstens vård, överlevnad och utveckling
måste på olika sätt främjas av offentligheten, stat
eller kommun. Marknaden räcker inte. Men konsten måste vara fri, staten ska stödja, inte styra.
Staten har ett ansvar för att många människor får
chans att komma i kontakt med konsten.
Med demokratins genombrott kring 1917 tog debatten ny fart. ”En strävan växte fram, mera radikal och målmedveten än någon tidigare, att slå en
brygga mellan konsten och folket”, konstaterar
Hessler (sid 87). Anslagen till inköp och deposition av statens samlingar till allehandas institutioner växte. Det var också statens uppgift att skapa
ett djupare konstintresse hos folket. Estetisk odling var också ett statsintresse. Den organiserade
folkbildningen blev ett viktigt redskap. I ett särskilt utskottsutlåtande från 1918, undertecknat av
Artur Engberg, slogs det fast att staten måste se till
att konsten mer och mer kommer de breda lagren
till godo. Arbetarrörelsens talesmän var inte kulturrevolutionärer; man ville bevara och stärka
svenska kulturtraditioner
Under 30-talet, de svåra åren, blev läget för konstnärerna alltmer akut. Frågan om staten kunde
utöka sina uppköp fick en allt starkare social di-
Det låter närmast trivialt och självklart. Men märkvärdigare än så är egentligen inte de grundläggande argumenten för kulturpolitiken.
9
1974 års kulturpolitik slog fast att kulturpolitiken
skulle vara en del av samhällets utveckling och en
del av demokratin. Man använde begreppet kulturell demokrati, i sig måntydigt. Det pekade på
människors rätt till delaktighet i det kulturella
livet. Men det var också ett demokratibegrepp som
innefattade en respekt och ett engagemang för det
konstnärliga skapandet.
I Regeringsformen – en i dessa dagar bortglömd
text som dock fortfarande är Sveriges författning –
talas i introduktionen om att målet för den offentliga makten är att skapa ett samhälle präglat av
”social, ekonomisk och kulturell välfärd”.
Inbäddat i detta låg också tanken att konsten i
någon mening skulle bidra till att förbättra samhället och kanske också människorna. Det är en
genom århundraden särskilt av konstnärer och intellektuella intensivt marknadsförd tanke, sympatisk men också riskabel i vars namn konstnärer
också har förtryckts: bara de som skriver samhällsförbättrande godkänns. Så är det lyckligtvis
inte i demokratin, det är just det som är skillnaden
mellan demokratiska och totalitära samhällen.
inte nödvändigtvis något konstruktivt i konsten;
den är ofta avståndstagande eller kritisk mot samhället utan att peka på ”lösningar”. I dess olika uttrycksformer vädjar den till olika sinnen hos
människan. En outgrundlig del i vår existens, att
stödja den och göra den tillgänglig är en bekräftelse på vår vilja att vara människor.
Tankesmedjan ”Det osynliga” sammanfattar väl:
Konsten bör vara fri
Konsten bör inte lyda under några mål. Inte
ens goda.
En förutsättning för konstens frihet är marknadsbefrielse
Vi bör betrakta konsten som en illojal samhällspelare och inse illojalitetens nödvändighet för att hålla samhället levande
Konsten bör vara den källa ur vilken de styrande hämtar tankar bortom den pragmatism
som politiken alltid riskerar att fångas i
Varje människa bör ges möjlighet att möta
alla former av konst
Vi kommer aldrig ha möjlighet att välja konsten som något annat än ytlig förströelse om vi
inte en gång givits möjlighet att möta dess
språk
(skuggutredningen, sid 24)
Naturligtvis kan konsten öppna våra ögon för vad
som sker i världen och vårt samhälle. Konsten blir,
som Stefan Jonsson påpekar, allt viktigare som en
samhällskritisk dokumentation i en tid då de kommersiella medierna sviktar.
Konsten liksom forskningen sysslar med, skrev
1990-talets kulturutredning, samhälleliga problemlösningar och något av detta finns i argumenten varför kulturen ska stödjas. Det är sant men
det är också en för snäv syn på konsten. Man måste
ha respekt för konstens oberäknelighet, mångfald
och anarkistiska karaktär. Konsten är en opålitlig
bundsförvant. Den skjuter åt ett annat håll än den
siktar, som Almqvist sade. Konsten kan skildra
fasan i världen men inte upphäva den. Det finns
Kommersialismen
– kulturpolitik som motstånd
I 1974 års kulturmål infördes formuleringen att politiken skulle ”motverka kommersialismens skadliga verkningar”. Inget har retat moderaterna mer
än detta; det var en ideologisk kärnpunkt. Nu är
detta mål borta. Inte förvånande.
Den ursprungliga tanken var självklar och beskedlig. Genom kulturpolitiken skulle man hålla
marknadskrafterna stången. Sedan dess har samhället genom kommersialiserats på ett sätt som
man då inte kunde föreställa sig. Det är en del av
en större process.
De senaste 25 åren har internationellt och nationellt präglats av en klar maktförskjutning till kapitalets fördel, på bekostnad av demokrati och
arbete.
Utvecklingen är inte följd av obevekliga historiska
krafter utan av en politik, byggd på en ideologi:
marknadstro, privatisering, fria kapitalflöden,
kamp mot facket och alla kollektiva strukturer som
stör marknadens logik.
Det är just den ideologin som nu med full kraft
världen över också penetrerar den kulturella sfä-
10
penningens herravälde. Det är kulturens och
det fria samtalets oundgängliga utrymme,
ett medborgarnas rum, befriat från reklamen, sponsorerna och aktieägarnas intressen. Det är bara den demokratiska makten
som kan skapa dessa utrymmen i samhället
som inte nås eller domineras av marknaden.
Det betyder inte att staten eller den offentliga makten ska vara närvarande i dessa
rum, styra och ställa. Den ska istället ge förutsättningar för människors fria växt och
aktivitet, kollektivt eller enskilt.
ren: kunskapssökande, forskning, utbildning och
bildning, människors värderingar, föreställningar
om samhället, det mänskliga samtalet, fantasin,
konsten i alla dess yttringar.
Kulturella och sociala värderingar och erfarenheter ersätts av ekonomiska transaktioner. Livet
självt blir kommersialiserat.
Jämlikheten utgår ifrån demokratins ideal om
människors lika värde. Den är sammantvinnad
med medborgarrätten som inte bara är politisk utan
också social och kulturell. Marknadsekonomi innebär att vi måste acceptera inkomst- och förmögenhetsskillnader, även om dessa delvis kan och
bör motverkas genom facklig lönepolitik, skatter
och transfereringar. Så mycket viktigare är det då
att dessa skillnader i köpkraft inte får slå igenom
när det gäller de medborgerliga rättigheterna: vår
rätt till demokratiskt deltagande, till en väl fungerande offentlig förvaltning, till kulturen, till bildning och utbildning, till omsorg och sjukvård. Och
åtskilligt annat.
Det betyder att vi måste stärka och återskapa de utrymmen i samhället som inte
styrs av marknadens principer och kapitalets intressen. Det är offentliga rum, både i
ordets fysiska och andliga mening: offentliga platser i motsats till kommersiella gallerier. Det är verksamheter som vi alla måste
kunna ha tillgång till, oavsett inkomst, som
ger både individer och samhälle en chans att
växa och utvecklas på egna villkor, utanför
Ungefär så borde en utgångspunkt för den socialdemokratiska kulturpolitiken formuleras. Den är
inte och kan inte vara den enda. Men den är central. Det är för att travestera en berömd romantitel, motståndets kulturpolitik: som motkraft till
kommersialiseringen och de internationella mediernas enorma påverkan och tendens att göra allt
lika, men också en motkraft i våra egna liv, ett alternativ i tillvaron; det kan vara ett eget skapande
men också upplevelsen av ett tilltal som kan utgå
från en tavla, en teaterföreställning, en installation,
jazzkvartett eller författare. Men också en motkraft
för att stärka vår förmåga att genomskåda, riva slöjan, känna trådarna till det förflutna, uppleva värdet av den kulturella mångfalden.
Den praktiska innebörden av detta inom kulturpolitiken är att det offentliga måste stå för en stark
infrastruktur och se till att konstnärer av alla de
slag har chans att leva på sitt arbete.
Sponsorer
Ett öppet och generöst kulturklimat, där konsten
trivs och utvecklas, är i sig ett uttryck för demokratiska värderingar och i den meningen en styrka
för demokratin. Bara en stark offentlig finansiering kan värna konstens oberoende. Det hindrar
inte att man kan vara öppen för olika sorters privata bidrag, om de ges utan villkor. Men helt villkorslöst blir det aldrig, särskilt inte från
näringslivet. Det är närmast självklart.
Genom nedpressade anslag ökar marknadsberoendet och jakten på kommersiella sponsorer. Man
ska inte undersatta den symboliska kraften i denna
förändring. Den kommersiella världen, dess aktörer och maktelit, legitimeras och stärks, även om
bidragen oftast är små i förhållande till de totala
kostnaderna för en viss aktivitet. Det är just den
kulturella projekteringen av kapitalets makt som
är den yttersta drivkraften bakom den kommersiella sponsringen; det skulle annars vara effektivare
att lägga ned motsvarande summor på reklam.
Vi ser det alldeles speciellt tydligt i USA där ju
både politik och kulturliv är starkt beroende av de
kommersiella krafterna. Genom generösa skattebefrielser är det de stora företagen, finansfurstar,
miljardärer och medieföretag som finansierar en
stor del av högkulturen och därmed också påverkar
kulturlivet. De statsunderstödda gåvorna till konsten från superrika eller deras företag blir en bekräftelse på kapitalets makt och ställning och
ingen ska inbilla sig att det sker utan påverkan eller
11
direktiv. Institutionscheferna för de berömda museerna eller orkestrarna har – när de avgått – vittnat om vilket tryck de är utsatta för och
världsberömda dirigenter som Georg Solti eller Richard Muti har berättat om hur förödmjukande det
kan kännas att programmen ska falla de rika donatorerna i smaken. Påverkan och styrningen kan
vara direkt eller indirekt, mer eller mindre, men
det finns där – liksom naturligtvis den anpassning
som sker inom alla kostnadskrävande konstarter
eller institutioner när man för sin finansiering är
hänvisad till att jaga sponsorer.
Något av detta har vi fått uppleva också i Sverige
när begränsade kulturanslag leder till sponsorsjakt.
Man ska inte underskatta moderaternas ideologiska medvetenhet: nedpressade anslag leder till
ökad kommersialisering, mera marknadsmakt, här
som på andra områden.
Det pågår sedan flera år tillbaka en intensiv kampanj för att införa skattebefrielse för företagens kultursponsring. Det verkar så behändigt, ja nästan
gratis. Men sanningen är att också detta “privata”
stöd då i viss mening tas från de offentliga kassorna: de uteblivna skatteintäkterna. Det är alltså
delvis ett offentligt stöd men där beslutsmakten
över dessa medel läggs i privata händer. Vi tar därmed ytterligare ett steg mot företagsvärldens närvaro i kulturen. Är det önskvärt?
Sedan detta väl är sagt ska man också konstatera
att det givetvis finns verkliga mecenater, förmögna
personer, som av genuint kulturintresse stöder
olika konstarter eller konstnärer. Sådana har alltid
funnits och de är inte bara välkomna utan på ett
sätt ovärderliga eftersom de ger ett bidrag till den
mångfald som bör prägla kulturlivets finansiering.
Stiftelser som drivs utan vinstsyfte med sikte på
kulturell finansiering hör också dit.
Konsten som
blandekonomiskt system
Kulturpolitiken i ett demokratiskt samhälle, där
konstens frihet är nära besläktad med yttrandefriheten, är en pragmatisk kompromiss där man avsiktligt försöker balansera och motbalansera olika
ekonomiska krafter och där mångfald blir ett honnörsord. Det offentliga stödet är ett värn mot den
dominans, sortering och likriktning som ett marknadsberoende ofrånkomligen skapar – men marknader finns och måste finnas överallt. Det
offentliga stödet är i sin tur lagt ut på många olika
händer. Det är också försett med en sorts oskrivna
men verksamma regler mot att besluten om bidrag
och stöd till enskilda konstnärer eller institutioner
politiseras eller, än värre, blir ett uttryck för vad
man föreställer sig är majoritetsuppfattning om hur
konsten skall se ut. Jag skall återkomma till det.
Marknaderna på de flesta konstområden är stora,
på några områden mycket stora. I dag är fler människor än någonsin i historien sysselsatta med
någon form av kulturell produktion: kommunikation, språk, symboler och bilder. Säkert är att underhållnings- eller fantasiindustrin är jättelik och
att den genom den nya tekniken förändrat människors tillvaro. Den har blivit en ofrånkomlig del
av vår livsstil och den är global. Några av världens
största företag finns inom denna sektor, ständigt
expanderande. Den är världsomspännande, vinstgivande och dominant. Det offentliga stöder till
konsten är små smulor i jämförelse med denna industrins omfattning.
Men samtidigt gäller att det finns ett ömsesidigt
samband och beroende mellan olika kulturyttringar. Kulturmarknaden skulle inte ha utvecklats
utan kulturpolitiska insatser. Konstnärliga utbildningar, konstnärers möjligheter till ekonomiskt
stöd för nyskapande arbete, kulturinstitutionernas
möjligheter att utveckla yrkeskunnandet och pröva
nya uttryck är en nödvändig grund också för dem
som bedriver verksamhet på s.k. marknadsmässiga
villkor. Konsten och än mer den offentligstödda
konsten är en liten del av den jättemarknaden.
Gränserna mellan konstarterna blir alltmer genomskinliga liksom gränserna mellan populär- och
högkultur. De finns men de är genomsläppliga och
konstnärer av alla de sorter hämtar sedan ett halvsekel tillbaka näring också från populärkulturen –
och visa versa.
Författaren Stefan Jonsson tolkar läget så här i sin
bok Rapport från sopornas planet:
12
”Tre stora utvecklingstendenser avtecknar sig
på kulturens område. För det första fortsätter
den amerikanska masskulturen sitt triumftåg –
bakom Nikes, McDonald´s Walt Disneys och
Coca-Colas sköldar. För det andra håller
västerländsk finkultur på att bli ett självklart
inslag i eliternas livsstil inte bara i Paris och
Washington utan också i Peking, Buenos Aires
och Nairobi. Från alla jordens storstäder stiger numera ett sponsrat brus av Pavarotti,
Bach och Satie… Till denna kultur hör också
standardiseringen, framdriven av de stora
medierna och Microsofts koder. Dessa värdesystem beskär världen och levererar den till
oss i inramat skick. Ytterligare exempel på
dessa universella ekivaleringsmekanismer är
engelska språkets utbredning som leder till att
det numera finns en global engelska som artister, konstnärer, politiker och vetenskapsmän
måste behärska för att få sina yttranden antagna och värderade vid de institutioner som
dominerar på deras respektive områden. Ur
reaktionerna … uppstår en tredje tendens som
består av alla de lokala, etniska eller nationella rörelser som försöker stå emot globaliseringen av kulturen… Allt konstnärligt,
intellektuellt och journalistiskt arbete av idag
bedrivs i kraftfältet mellan dessa tre tendenser
– den standardiserade elitkukturen, den kommersialiserade masskulturen och de motståndsbjudande alternativen. Men viktigast av
allt är att de tre tendenserna är sammanflätade och existerar samtidigt i varje land, på
varje ort, i varje konstverk, ja, inom varje
människoliv. På gårdagens karta kunde kulturen klassificeras i inhemskt och utländskt enligt territoriella gränser. Den kartan stämmer
inte längre. Den som idag försöker ringa in,
låt oss säga, en svensk eller amerikansk kultur får antingen postulera ett inbillat nationellt väsen och då ligger kulturrasismen nära,
eller också erkänna att världens krafter sliter
varje kultur åt flera håll samtidigt.” (sid
106ff)
På mikroplanet betyder blandekonomin att konstnärer och kulturinstitutioner av alla de slag går in
och ut på marknaden. Kulturindustrin behöver kulturpolitiken. Konstnärerna behöver marknaden.
Kulturlivet i vid mening – underhållnings- och
elektroniksidan inkluderad – omsätter ungefär 23% av BNP, kanske mer. Den offentliga satsningen
är ca 0,26 % av BNP – bra affär får man säga till
dem för vilket allt måste omsättas i pengar.
Mycket har under senare år talats om ”kulturnäringar” eller, värre, upplevelseindustrin. Olika dokument i branschen utmynnar ofta i lovsånger om
den sortens kreativa näringar och med förhoppningar – säkert inte ogrundade – att de kan bidra
till vår tillväxt och sysselsättning. De hämtar stimulans från konstlivet.
Det är självklart – och så har det alltid varit – att
bildkonstnärer, formgivare, skådespelare, musiker,
författare generar arbete långt utöver den i trängre
mening konstnärliga sektorn. Kultur i alla dessa
yttringar har en ekonomisk ”multiplikatoreffekt”,
dvs. stimulerar omgivningen, ökar sysselsättningen också i andra branscher, t.ex. restauranger
eller transporter, och drar kanske till sig företag
och människor som vill ha en rik kulturmiljö. Det
är i alla händelser den teori som vägleder många
satsningar på kultur i orter eller bygder med svåra
ekonomiska problem, där den traditionella industrin flytt (t.ex. Ruhrområdet, Liverpool eller Berlin) Inte heller detta är något nytt, som många
tycks tro; satsningar på kultur som ett ”tillväxtinstrument” har historiska traditioner, långt bak i
tiden. (Se t.ex. utredningen Konstnärens villkor
SOU 1990:39, sid 46 ff. och framför allt den aktuella boken av David Karlsson, En kulturutredning:
pengar, konst och politik.) David Karlsson formulerar det väl i sin bok: ”Kulturpolitikens uppgift är
att skapa konstnärliga och kulturella värden.
Lyckas den med det så kan som en bieffekt, en kulturekonomisk dynamik uppstå som leder till nya
arbetstillfällen och ekonomisk utveckling.” (sid
107) Det är osäkert hur stora dessa bieffekter är,
det spelar i detta sammanhang mindre roll. Grunden för kulturpolitiken är och måste vara en annan.
Men i dag har det ekonomiska argumentet blivit
det främsta argumentet för att, som det heter,
"satsa på kultur”. Det är i tidens instrumentella
anda. Konst som nyttighet. Det är i grunden en
kulturfientlig hållning.
13
En ny värld
”We are apparently now in a situation where modern technology is changing the way people behave, people
talk, people react, people think, and people remember. And you encounter this not only in a theoretical way,
but when you meet people, when suddenly people start forgetting things, when suddenly people depend on
their gadgets, and other stuff, to remember certain things. This is the beginning, its just an experience. But if
you think about it and you think about your own behavior, you suddenly realize that something fundamental is
going on."
Frank Schirrmacher, en av Frankfurter Allgemeine Zeitungs utgivare, i Nätverket Edge”
Omkring 2 miljarder människor utnyttjar internet
och fler lär det bli, med rasande fart. Internet i sin
tur är en mängd olika företeelser. Till detta kommer alla nya uttryck för den elektroniska tekniken.
Allt är på ända. Revolution i vardagslivet, det vet
vi när vi skickar våra emails eller umgås på facebook eller stirrar på nyheter i Iphone eller vad vi
nu gör. Men vad betyder det, för konsten, för tänkande, för självförståelsen, för samhället?
Kring de frågorna kretsar otaliga svar, debatter och
vetenskapliga utläggningar. Hot, möjligheter varvas om varandra. Kommer barnen som är bättre på
datorer än att läsa bli en ny sorts människor, den
litterära kulturen sjunker ned under synranden?
Vad betyder allt detta musiklyssnande? Upplöses
människors förnimmelse av gemenskap? Vad betyder internet för vårt sätt att tänka, skriva och förstå omvärlden?
Sanningen är väl att vi inte vet. Vi får helt enkelt
slå följe med tekniken, följa den, försöka styra om
vi finner det nödvändigt eller möjligt. Kanske
krävs extra insatser för lästräning i förskolan, kanske kan man utnyttja dataspelen till större intresse
och förståelse för teknik och matematik. Det finns
mycket i cybervärlden som ter sig obehagligt eller
anti-humanistiskt, det är kanske, just genom teknikens revolutionerande omfång, värre än när tidigare nya medier introducerades. Men det är
sällan frågor som lämpar sig för offentlig politik
om man inte ska vandra in på censurens väg. Den
bör undvikas. Vi får leva med skräpet. Så mycket
viktigare då att det finns andra möjligheter.
En sak vet vi säkert: att elektroniken skapar nya
möjligheter för konsten, både estetiskt och kommunikationstekniskt. Möjligheterna tycks oändliga
och vi kan vagt förställa oss mycket stora föränd-
ringar, för bibliotek, för museer, musiken, dramatiken, allt. Ta boken som exempel. Uppenbarligen
kommer emailboken och andra digitala bokformer
att växa. Det är nödvändigtvis inget hot mot litteraturen men kanske mot boken och dagens form
av bokförlag. Här finns det olika åsikter – de som
anser att den digitaliserade boken kommer bli ett
komplement till den tryckta boken och de som
menar att vi nu stor inför en omvälvning lika stor
som Gutenbergs och som i grunden kommer förändra läsvanor, bokförlag, marknaden – och författarnas möjligheter, till det bättre menar en del
genom att det blir så enkelt att ge ut och sprida vad
vi i alla fall hittills kallar för böcker. Andra menar
att det blir allt svårare för den seriösa litteraturen
om författarna inte stöds och lanseras av bokförlag. För min egen del lutar jag åt den senare uppfattningen. Skönlitteraturen sitter redan i dag
trångt.
Det är likaså oklart vad den digitala revolutionen
betyder för kulturpolitiken. (vid sidan av upphovsrätten) Här gäller det att hålla huvudet kallt.
Ibland får man en känsla att det är en kulturpolitisk
uppgift att ekonomiskt stödja den nya tekniken.
Den anses vara en viktig ”kreativ” näring. Det är
säkert sant men något annat stöd än det som traditionellt ligger inbakat i kulturpolitiken – t.ex. utbildning eller konstnärsstöd – behövs inte. Hör
handlar i extremt hög grad om innovationer som
drivs på marknader och där principen att man inte
ska stödja sådant som ändå klarar sig bra på marknaden måste vara avgörande. Däremot gäller det
att vara öppen för hur den nya tekniken skulle
kunna användas, t.ex. för digitalisering av museernas samlingar eller för biblioteken.
Här behövs med all säkerhet offentliga satsningar
och stöd. Tekniken kostar.
14
Vad ska stödjas?
Det offentliga stödet går ut på att stödja sådant som
inte skulle klara sig på marknaden. Ibland frågas det
upprört varför inte pop eller rock eller annan populär
musik får stöd; det ses som en diskriminering. Nu är
det inte sant att populärkulturen inte får stöd; det
kunde förvisso vara större t.ex. till samlingslokaler.
Dessutom kommer det i indirekt form, framför allt
genom utbildning på olika nivåer. Men att t.ex. rockkonserter sällan får stöd – vilket dock händer – måste
ses som uttryck för sunda kulturpolitiska principer;
vi skall i första hand stödja sådan konst som inte
skulle kunna överleva eller i alla händelser starkt
marginaliseras utan stöd.
Det är klart att den principen inte kan tillämpas hur
långt som helst. Små möjligheter att överleva på
marknaden kan inte vara det enda kriteriet för stöd.
Alla som säger sig vara sysselsatta med konst i en
eller annan form och som saknar publikens eller kritikernas gensvar är inte missförstådda genier som
först kommer uppskattas av en tacksam eftervärld.
Stödet måste brytas mot olika perspektiv och i grunden finns frågan: Vad är då egentligen konsten och
vad är kvalité?
Det är just den frågan som mycket av konsten handlar om. Den har i alla tider brottats med sin meningsfråga och ur den brottningen har storslagna
konstverk uppstått. Till modernismen i alla dess skepnader – också i postmodernistisk förklädnad – hör
det ständiga ifrågasättandet av själva konstarten, utmaningar av det rådande konstbegreppet, konstnärernas tvivel och vånda över den egna konstens
meningsfullhet.
Konsten utmanar inte bara publiken utan också själva
konsten. Beuy, som var den kanske mest inflytelserika konstnären inom begreppet aktionskonst, sade
sig utnyttja masspublikens förakt eller avståndstagande från ”finkulturen” som inspiration för sina berömda installationer. Hade han gjort dem på gatan
skulle man sannolikt ägnat honom ett mera förstrött
intresse. Men de utfördes i de högkulturella rummen
och gavs därigenom sin särskilda mening närmast
som antikonst.
Konstens värde, innehåll former och uttrycksmedel
och mening: det är en evig debatt och bör vara det.
Som finansiär och stödjare håller sig de politiskt ansvariga klokt nog i allmänhet borta från denna ständiga brottning och avstår från att själva klargöra vad
som egentligen är konst. Det offentliga driver kulturpolitik, inte konstpolitik. Den estetiska diskussionen får löpa på och i vid mening ange vad som kan
vara värt att stödja eller inte. Någonstans i själva beslutsgången finns det konstnärer, kritiker och tjänstemän som får ta beslut och det händer sällan att de av
estetiska eller etiska skäl prövas i någon politisk instans.
Vad som är värt att stödja låter sig inte en gång för alla
fastställas, vad som är brett eller smalt är inte entydigt, publiksiffror kan inte vara avgörande. Därför
måste en offentlig kulturpolitik vara uthållig och
bred. Det ”stödvärda” avgörs i en ständig växelsång
mellan konstnärliga utövare, kritiker, forskare och en
engagerad allmänhet.
Det kan reta personer med mycket bestämda föreställningar om vad konst är. ”Allt – vad som helst är
konst om en person av konstfrälset kallar det konst”
säger journalisten Carl Hamilton som utnämnt sig
själv till en sorts populistisk konstkritiker. Han missar det grundläggande: det handlar inte om vad en
person vid en viss tidpunkt anser utan om en dialog,
både i tid och rum, ett ständigt pågående samtal. Om
man vill ge sig in i det måste man ha vilja att försöka
förstå och ta till sig också nya uttryckssätt. Någon
annan väg finns inte.
Kvalitetskravet – hur svårt det än är att definiera – är
centralt. Kulturutredningens strykning av detta krav
var alldeles uppenbart en medveten handling för att
underminera den hittillsvarande inriktningen på kulturstödet och öppna för en trivialisering och ökad
kommersialisering.
Ibland hävdas att det offentliga stödet leder till en
sorts för stöd tillrättalagd konst. Men det finns inga
belägg för den tanken. Det är precis tvärtom.
Marknadskraven är alltid strömlinjeformerande,
konkurrens skapar i allmänhet – och särskilt på
kulturområdet – likhet, inte mångfald. Minskat offentlig stöd leder till ökat marknadstryck.
15
Armlängds avstånd
Politikens tillbakadragenhet, armlängds avstånd brukar det heta. Systemen är utformade så att bedömningar och beslut om t.ex. vilka konstnärer som ska
få stipendier eller vilka teatergrupper som ska få stöd
till stor del görs av konstnärer, kritiker och andra
sakkunniga utan politisk inblandning. Peer Review
talar man om i forskningssammanhang, det gäller
här också. Och precis som när det gäller forskningen
är det demokratiska systemet och dess offentlighet
som är det stabila värnet mot övergrepp. Men det politiska systemet utövar ett ofrånkomligt inflytande
genom de prioriteringar som görs beträffande anslagen. Det går inte att komma ifrån. Det gäller forskningens likaväl kulturpolitiken.
Men till skillnad från forskningen händer det då och
då att politiker går in i själva bedömningen om vad
som ska stödjas. Det finns gott om exempel på larmande debatter, också i riksdagen och kommunfullmäktigen, om vad som är konst och framför allt om
vad som inte är det. Oftast har det handlat om något
enstaka konstverk som retat upp de folkvalda. (Kanske minns någon bondeförbundaren Rubbestads rasande angrepp på Bror Hjorts staty på kanslihusets
gård?) Då och då rasar intensiva insändardebatter
mot särskilt modern offentlig bild- och skulpturkonst
och det fanns en tid då frågan om en bok var pornografisk också kunde engagera politiker.
Politiken gör sig också ibland påmind. Under det
upproriska 60-talet hände det då och då att uthängda
svenska kommunalpolitiker ifrågasatte om det politiska ofog som bedrevs på teatrarna verkligen skulle
ges offentligt stöd. Det är i dag mindre vanligt, kanske beroende på att politiker är allt mindre intresserade av konsten eller möjligen för att konsten är
mindre upprorisk. Att provocera genom konsten är
nu inte lätt. Men det händer, vilket den intensiva debatten om Anna Odells konstinstallation på Västerbron bär vittnesmål om; där fanns många synpunkter
av välbekant slag. När alltmer konst blir performance
och direkta tilltal kanske det blir vanligare igen. Då
gäller det att hålla ögonen på politikerna så att de inte
snubblar iväg i dirigistisk riktning.
randefriheten som beskärs. Också de som säger att
marknaden måste styra är ute efter att beskära mångfalden. Om bara det som tillräckligt mycket efterfrågas på marknaden överlever blir konstlivet mycket
smalt. Så har det alltid varit. De som säger att det
räcker med att folk får vad folk vill ha låter som demokrater och kanske också tror att de är det, men resultatet av deras idéer är inte bara konstens och
kulturarvets förtvining utan också demokratins begränsning.
Då och då utbryter stora debatter om kulturklimatet.
Till dem hör ofrånkomligen angrepp på vad som kallas för kultureliten. De angreppen kan komma både
från vänster och höger. När kulturjournalisten Jonas
Thente på Dagens Nyheter talar nedsättande om vad
han kallar för kultureliten tror han säkert att han är
djärvt ute i tidigare okänd terräng. Men under det
upproriska 60-talet hörde sådana angrepp närmast till
god ton och angreppen på konstens elitism tillhör
konstföraktarnas favoritgrepp.
Man ska inte imponeras eller bli räddhågad inför den
här sortens argument.
För det första är det väldigt många människor som
tillhör denna ”elit”. Teater och dans har årligen ca 3,3
miljoner besökare (2006), med ca 21 000 föreställningar; den regionala musikverksamheten, orkesterinstitutionerna och de fria musikgrupperna har ännu
några fler – ca 3,5 miljoner. Under en enda månad
har bara de statliga museerna mellan 60 000-70 000
besökare och det var långt fler då inträdesavgiften
slopades. Konstutställningar kan räkna in över 2 miljoner besökare årligen. För att vara en elit måste man
säga att den är ovanligt stor.
För det andra finns det och måste finnas mängder av
verksamheter i samhället som vidmakthålles, utvecklas och skapas genom ett litet antal människor
(=eliten). Annars går samhället sönder. Ingen behöver
skämmas för att man tillhör denna ”elit”. För konstens del sysselsätter, enligt arbetsförmedlingen, kulturbranscherna ca 82 500 personer. Med tanke på hur
många människor som finner intresse och glädje i
dessa människors verksamhet får man säga att utväxlingen är mycket stor. Leve konstnärseliten!
Men konsten kan också hotas av populistiska underströmmar i samhället som utnyttjas eller exploateras
av politiker, så som skett t.ex. i Danmark. I namn av
demokratisering vill reaktionära politiska krafter göra Men attackerna tystnar inte. Senast var det Kristdekonsten ett uttryck för folkviljan. Konsten liksom mokraternas partiledare Göran Hägglund som gjorde
forskningen måste skyddas mot den sortens folkstyre. ett försök i denna populistiska bransch, men nu från
Om så inte sker är det just konstens autonomi och ytt- höger. Hans artikel väckte, med tanke på det torftiga
16
innehållet, en alldeles överdriven uppmärksamhet.
På alla kultursidor larmades om det hot mot den fria
kulturen som nu stod för dörren. Det är att överdriva
Hägglunds betydelse. KD-ledarens angrepp på kultureliten har gamla anor i kulturfientliga kretsar för
vilka framför allt det nya i konsten ter sig förargelseväckande och hotfullt. Vaksamhet är bra men KD-artikeln var inget annat än ett desperat försök att få lite
röster och lär inte avsätta några spår.
Ett större hot mot den konstnärliga utvecklingen och
friheten är tillämpningen av den mål-beställareutförare-ideologi som plågar hela den svenska förvaltningen, inte minst på kommunal nivå.
Dirigistiska kommunalpolitiker vill ge konsthallar
och andra konstnärliga institutioner uppdrag som
”ligger i linje” med kommunens verksamhetsmål. De
är visserligen i allmänhet fluffiga men själva principen måste avvisas. En kommun kan ha berättigade
krav på att verksamheterna är välskötta och de styrande har anledning att bli bekymrade om publikunderlaget sviktar år efter år. Men om kommunen vill
bestämma om vad för slags konst som ska förevisas
– då har man klart översskridit vad som bör vara politikens gränser. När det folkpartistiska kulturrådet i
Stockholm säger att det måste vara tydliga mål för
stadens kulturstöd så att konstnärer ”vet vad som förväntas av dem” är det stalinism snarare än liberalism
som vägleder henne. Möjligen förstår hon inte det.
Aningslösheten är stor på detta område. (Tack Bengt
Göransson för att Du uppmärksammat detta uttalande!). Ett nytt hot i samma rikting är den nu påbörjade regionala kulturella planeringen, se nedan.
Inget kan emellertid väcka mer hetlevrade kommentarer än den offentliga konsten. Den är därför värd ett
eget litet avsnitt.
Den offentliga konsten
Det offentliga rummet har upptagit konstnären i
alla tider, långt före galleriernas eller museernas
tid. Det är något vida mer än ett enstaka konstverk,
det är gestaltning av stadsrum. Offentlig konst är
konstverk i stadsrummet som inte är bestämda som
rum för konst, de är i en sorts mening oväntade.
Museet eller galleriet har den unika egenskapen att
det som vistas där betraktas som konst, offentlig
konst är däremot ofrånkomligen en del i själva
platsens mening. Den framstående svenska konstnären Sivert Lindholms laddar i denna anda en hel
scenografi för att orkestrera platsens händelser och
invånarnas rörelser, möten och tankar. Han talar
själv om sina scenografier som sociala rum, avsedda
att aktivera det oberäkneliga liv som utspelar sig i
staden, dess sociabilitet. (Efter Cornell-Lindblom,
Gemensamma rum, sid 57ff) Det är också i den
andan Statens Konstråd arbetar – dess uppdrag är
just att finansiera offentlig konst.
Men offentlig konst är inte oproblematisk. Den har
sina självklara begräsningar. Fula eller monstruösa
hus, ut och invändigt – och de är många – blir inte
mycket bättre av aldrig så vackra eller finurliga
konstverk.Trafikapparater eller hämningslöst
skövlande av kulturarvet blir heller inte bättre av
att man här och där i förödelsen placerar ut ett
konstverk. Många svenska städer har förötts och
försetts med ödsliga torg där den offentliga konsten snarare förstärker intrycken av tristess och
meningslös förstörelse. Viljan till konstnärlig och
humanistisk gestaltning kommer oftast in för sent,
när projekten redan är avgjorda. En kulturpolitik
värd namnet måste därför vara mycket mer offensiv vad gäller stadsplanering och offentlig rumgestaktning.
Men den offentliga konsten väcker ofta starka
känslor eller allmänhetens vrede. Det är kanske
inte så konstigt. De som uppsöker ett museum eller
konstgalleri må förargas över vad hon eller han ser
men värre är det för den som ofrivilligt konfronteras med ett konstverk vederbörande inte gillar.
Vreden blir ibland alldeles osannolik och kan gå
till våldsamheter och destruktion. Säg sedan att
konsten inte kan uppröra eller engagera! Tyvärr är
detta engagemang ibland bortom dialogen och
samtalet. Det finns ofta en sorts våldsam aggressivitet i kritiken, som kanske bottnar i en frustrerad känsla av att man är utestängd från något
man inte förstår och som man framför allt inte vill
förstå. Då kommer allehanda kränkande uttalanden om konstnärer och konst ur munnen eller på
bloggen som en strid ström.
Den tidvis larmande debatten om den offentliga
konsten är en del av debatten om modernismen.
Steg för steg har nya uttrycksformer och meningsbildande konstverk vunnit acceptans men lätt är
det inte. Idén om att all s.k. verklig konst skall vara
föreställande eller som det heter ”realistisk” har en
märklig överlevnadsförmåga.
17
Särskilt kontroversiella blir ofta offentliga monument eller minneskonstverk; det ligger i sakens
natur. I Tyskland med sin traumatiska historia är
de otaliga minnesverken över begångna förbrytelser en del av en ständig diskussion; det finns en
hel vetenskap som sysslar med minnesmonument
och vilka reaktioner de väcker. I Sverige är urvalet mer begränsat men den upphetsade striden
kring Raoul Wallenberg monumentet på Nybroplan illustrerar hettan i den sortens diskussioner.
Den avspeglades förvisso också i allmänhetens reaktioner.
Ibland väcker konst också i offentliga lokaler
starka reaktioner av politiskt slag. Man kunde för
några år sedan läsa i tidningarna att de stora monumentalmålningarna i Folkets Hus i Stockholm
som ger bilder från arbetarrörelsens kamphistoria
borde monteras ned eftersom de störde de uppenbarligen mycket känsliga företag eller andra organisationer som numera mest hyr lokalerna. Den
kollektiva vrede och nöd som dessa målningar förmedlar passar inte in i dagens vinstmaximerande
tidsanda och kan kanske rentav ge en och annan
lättpåverkad betraktare felaktiga tankar. Därför
borde de tas bort.
På 60- och 70-talen då den politiska konsten dominerade var den typen av reaktioner ännu vanligare. Ett berömt exempel är Sveriges Televisions
inköp av Gerhard Nordström monumentala och
upprörande målningar ”Sommaren 1970” som var
ett rasande grepp på Vietnamkriget och vad han
uppfattade som vår likgiltighet. Det är målningar
som behåller sin kraft långt bortom Vietnamkriget
och liknande krig förs som bekant också i dag.
Alltnog; Sveriges Television köpte målningarna,
men sedan plockades de ned efter beslut av SvT
dåvarande säkerhetschef som ansåg konsten farlig. Så kunde de gå. Toleransmarginalen eller kanske snarare likgiktigheten har i dag blivit större.
Charlotte Gyllenhammars fantastiska skulptur som
verkligen kan ses som ett upprörande protest mot
våld och krig står i Försvarshögskolans entré. Utan
protester.
Det förhållandet att kritiken ibland är minst sagt
inskränkt eller uttryck för en allmän motvilja mot
”konstnärer” betyder inte nödvändigtvis att konstnären eller beställaren alltid träffat rätt. Också här
gör politikerna klokt i att skjuta saken så långt bort
som möjligt från den egna direkta beslutssfären
och lita på jury och professionella bedömare
I bästa fall kan diskussionen om offentliga konstverk både vara upplivande och värdefull. Att stödja
offentlig konst i alla dess nya uttryck måste vara en
central del av en kulturpolitik som både vill uppmuntra konsten och konstnärer och öka tillgängligheten. Den nuvarande snålheten mot Statens
Konstråd är kortsynt och närmast obegriplig. Alla
säger sig vara överens om att konstnärer helst skall
kunna försörja sig genom sitt arbete. Nåväl, här
har man ett mycket bra och billigt instrument för
detta – som dessutom når många människor. Använd det.
Konstnärernas villkor
Konstnären som arketyp börjar formeras i renässansens Italien på 1300-1400-talen då bl.a. medvetna målare eller bildhuggare försökte bryta sig
loss från sin tillvaro som en del av hantverksskrået.
Idén om konstnärsgeniet föds, konstnärernas personliga egenskaper tillmäts betydelse, man börjar
på ett helt nytt sätt teoretisera över konsten och
estetiken och idealet om den fria och autonome
konstnären kliver fram: han – eller i några fåtaliga
fall hon – arbetar efter sin egen skaparkraft och
inte på beställning. Så blev det nu inte på många
hundra år. Först på 1800-talet blir den frie konstnären som producerar konst utan ”nytta” det dominerande idealet.
Konstnären ville stå utanför det borgerliga samhället, fri, men var ändå för sin överlevnad beroende av denna borgerlighets intresse och välvilja.
Konflikten blev en del av det konstnärliga medvetandet och blev ett fruktbart konstnärligt tema. Det
sena 1800-talet blev bohemernas tid, åtminstone i
myten. Henri Murgers roman om bohemernas liv
och än mer Puccinis berömda opera ger en föreställning hur fattig och proletariserad denna tillvaro egentligen var. Drömmen om konstnärskapet
kunde ha ett högt pris.
Konflikten hårdnade med modernismens entré på
den konstnärliga scenen. Konstnärerna i alla genrer gjorde sig fria från tidigare estetiska regelsys-
18
tem. Det blev en kraftfull brytning med stora delar
av den borgerlighet som utgjort publik och köpare.
Konsten och konstnären skulle vara fria. Det gäller alla sorters konstnärlig verksamhet; det är det
moderna idealet. Det är som konsthistorikern Peter
Cornell säger, en förvånansvärt slitstark konstruktion ”väl underbyggd i samtida estetiska regelsystem, fri från gamla inskränkningar, beställares
föreskrifter och krav på praktisk nytta och kalls
därför fri konst. Den är praktiskt obrukbar.” (Cornell/Lindholm sid 16).
Men givetvis finns begränsningar. Konsten är nu
som i alla tider beroende av sin publik, även om
det offentliga stödet kan dämpa beroendet. Det är
emellertid inte bara en ekonomisk utan också en
estetisk fråga; konsten fungerar i samspel med en
publik, större eller mindre. Den existerar i samhället och det ”samhället” är alltmer internationellt. Det gäller framför allt musiken, dansen och
bild/form/videokonsten i dess olika tappningar och
gränsöverskridande uttryck. Här finns enorma
marknader och stora pengar i omlopp. Den moderna bildkonsten är också en status och lyxvara,
precis som i forna tider. Kritiker och marknad
avgör. Konstmarknaden är globaliseringens finrum. Detsamma gäller fast i mycket mindre omfattning andra konstarter.
Men det är få konstnärer som släpps in i dessa finrum. De allra flesta har en mycket magrare tillvaro
där möjligheterna är begränsade till det egna samhällets publik och marknad. Också här spelar storlek och befolkningsunderlag in. Det är skillnad att
arbeta på en tysk marknad, där det bor ca 80 miljoner människor, eller i Sverige med våra 9. Det
gör skillnad, i köpkraft, i bredden i kulturutbudet,
i konstens närvaro och därmed för konstnärernas
möjligheter.
Konstnärer kan i olika faser i livet vara fria bohemer, företagare eller tillsvidareanställda. Deras
ekonomiska situation påverkas både av marknad
och offentligt stöd, i växlande omfattning. Konkurrensen – om arbetsstipendier eller anställning
och publik – är stenhård. Det kommer alltid att
finns fler människor som vill ägna sig åt konstnärlig verksamhet än vad marknaden kan svälja
eller vad de politiskt ansvariga anser att man kan
stödja. De har en svag ställning på marknaden
också i förhållande till kulturindustrins olika mellanled: förläggare, producenter, kuratorer, etc.
Allmänt gäller att ju närmare man kommer den direkta konstnärliga verksamheten desto sämre blir
de ekonomiska villkoren. Ingen ansvarig intendent
på en konsthall drömmer om att inte betala snickare eller elektriker för deras jobb men ersättningen
för deltagande konstnärer finns inte alltid ens med
i budgeten. När Stockholms Stad för några år
sedan började med en ”kulturfestival” på gator och
torg var det självklart att de arbetare som byggde
scenerna fick avtalsmässigt betalt medan artisterna
uppvaktades med förslag om att de skulle uppträda
gratis eller näst intill. Det är typiskt: beställare utnyttjar – har alltid gjort – det faktum att konstnärer är så engagerade i sin konstnärliga längtan att
de kan förmås medverka till låg ersättning. Det
gäller inte de som sysslar med intellektuellt arbete.
En doktorand som skriver en doktorsavhandling
om en författare eller en bildkonstnär har en doktorandlön på ca 22 000 kr i månaden plus betalada
socialförsäkringsavgifter. Det är en ersättningsnivå som författaren eller bildkonstnären själv i de
allra flesta fall bara kan drömma om.
Bakom detta ligger inte bara marknadskrafter – utbudet stort, efterfrågan svag – utan också värderingar. Respekten för konstnärligt arbete är i
allmänhet låg i vårt samhälle, särskilt inom politiken, trots allt skönprat om kulturens värde. Konstnärer mäts med andra mått än andra yrkeskategorier
och hos de riktigt fördomsfulla och konstfientliga
finns alltid den underliggande misstron eller misstanken att de egentligen är lata drönare som vill
sko sig på samhällets bekostnad. Det är ett tema
som den nuvarande kulturministern gärna talar
om. De borde, heter det, förtjäna sina pengar ”på
eget arbete”. Det är just precis vad alla konstnärer
och artister vill. men hur ska de då göra om ersättningen för detta arbete är så låg och marknaden så
osäker att det inte går att leva på arbetet, också
med anspråkslösa levnadsvillkor?
I decennier har frågan om konstnärernas levnadsvillkor diskuteras. Jag gjorde på regeringens uppdrag en utredning (Konstnärens villkor, SOU
1990:39) med en rad förslag till förbättringar, varav
mycket få blev genomförda. Sedan dess har frågan
gång på gång återkommit och ny statistik har tagits
fram, som bekräftar vad alla redan visste: konstnärer
av alla de slag har mycket låga inkomster. Det är en
ädel tävlan på botten: vilka som är de värst utsatta
kan man länge diskutera. Vissa förbättringar skedde
under 90-talet men marginella.
Så här sammanfattar Konstnärsnämnden läget (Ur
förordet till årsredovisningen 2008)
19
Konstnärsnämndens arbete … visar tyvärr att
målsättningarna att konstnärer ska kunna basera sin försörjning på utfört konstnärligt ar-
bete och att regelverken ska anpassas med
hänsyn till konstnärer inte uppfylls. Våra utredningar och inkomstundersökningar samt
arbetet med att bevaka konstnärers situation
inom trygghetssystemen och skattesystemen
pekar på motsatsen. Konstnärer är underbetalda och mycket liten förståelse och kunskap
om de specifika förhållanden som råder för
konstnärligt skapande finns inom andra politikområden. Nämndens undersökningar visar
till och med att statliga kulturinstitutioner underlåter att betala konstnärer och/eller kraftigt underbetalar i Sverige verksamma
konstnärer för deras konstnärliga arbete som
beställs och nyttjas av den offentliga sektorn.
Vi kan konstatera att konstnärspolitiken inte
har fått den kraft som den borde ha inom varken kulturpolitiken eller andra politikområden… Enstaka konstnärer har vad vi kallar
”stjärnekonomier”, dvs. kan bli förmögna
och få stor uppmärksamhet, men det stora
flertalet har mycket låga inkomster och
osäkra arbetsförhållanden. Utmärkande är att
det dessutom finns en hel del konstnärer som
får offentlig uppmärksamhet men trots det har
betydande svårigheter att försörja sig. Att
välja att bli konstnär är att välja en tuff
bransch som i så väldigt mycket särskiljer sig
från de flesta andra yrkesområden. Konstnärspolitiken säger inte att det offentliga, i
detta fall staten, ska försörja alla konstnärer,
det är inte ens målsättningen, men den säger
att konstnärer ska som alla andra ha betalt
för sitt arbete när det nyttjas och rimliga förutsättningar att få korrekt behandling inom de
sociala trygghetssystem som finns för medborgare i landet.
Mycket mer behöver inte sägas. Nämndens uttalanden är belagda med stora och aktuella undersökningar. Ca 50 % av alla konstnärer har
årsinkomster under 15 000 kr/månad och var
fjärde konstnär ligger under 8 000 kr/månad. På
det kan man inte leva. Det är inget mindre än en
skandal att förhållandena inte förbättrats och det
gäller då inte bara tillgång till stipendier utan i än
högre grad skattevillkor och andra villkor i socialförsäkringssystemen.
Skådespelarnas och andra scenartister villkor har
klart försämrats under en följd av år, framför allt
genom att allt fler som tidigare var anställda inom
scenkonsten har pressats ut i en osäker frilanstillvaro. Försämringen har skärpts under den borgerliga regeringen. Försämringen av a-kassa har slagit
hårt mot artister som tidigare kunde lyfta a-kassa
mellan olika engagemang. Alliansarrangemangen
för skådespelarna och dansare har bara delvis kunnat kompensera detta. Moderatregeringens brist på
respekt för konstnärerna av alla de slag slår igenom med full kraft när också erkända konstnärer
för att överleva tvingas ut att ta vilka jobb som
helst. Regeringen kallar detta för arbetslinjen. De
ekonomiska stödsystemen urholkas samtidigt som
tidningar och andra uppdragsgivare på kulturmarknaden pressar ned ersättningarna; det blir allt
svårare inte bara för konstnärer utan också kulturskribenter. ”Kultursektorn har utvecklats till experimentverkstad för en rättlös arbetsmarknad”
skriver Per Wirtén. Istället för att uppmuntra all
den talang, engagemang och kreativitet som finns
hos konstnärer eller de som vill bli konstnärer
kläms de åt och får veta att deras arbete inte särskilt behövligt.
Författaren Marie Silkeberg sammanfattar hur hon
och många andra upplever läget:
”Det har pågått en kulturpolitisk nedrustning
särskilt under den borgerliga regeringen och
den har blivit kännbar nu . Alla får sämre betalt för sina arbeten och lever mer osäkert.
Det är svårare att försörja sig. Det är aldrig
bra när människor som arbetar med kultur
blir rädda, rädda för att inte få arbete eller
inte kunna behålla det de har, när det blir allt
svårare att få pengar nog för att kunna tänka
och arbeta i längre perioder och när man
tvingas överprestera hela tiden”
(10-tal 1 april 2010)
Alltså: det blir allt svårare för konstnärer att ägna
sig åt konsten.
Upphovsrätten är central för konstnärernas överlevnad. Idéerna att den konstnärliga produktionen
ska vara en sorts allmänning, fritt tillgänglig för
alla, kan visserligen ha vissa sympatiska drag men
leder till orimliga konsekvenser: antingen utarmas
konstnärerna helt eller också måste staten ta över
ansvaret för deras försörjning. Stöld av konstnärlig egendom - Piratpartiets idé – kan inte heller
godtas. Rättsskyddet för upphovsmän till olika
slags konstnärliga verk omfattar i själva verket de
flesta av alla mediala eller databaserade uttryck
och är basen för konstnärliga marknader. Men konflikterna i dag gäller inte enbart upphovsmännen/kvinnornas rätt till ersättning visavi
nedladdarna, utan i minst lika hög grad om det är
konstnären – författaren, kompositören, bildkonstnären, musikerna, skådespelaren, etc. – som äger sin
konstnärliga verksamhet/verk och som har rätt till
20
de inkomster den kan skapa eller om det är förläggare, film- eller grammofonbolag etc. som, när de
väl köpt verket också äger det och kan göra vad de
vill.
Arne Ruth skriver i essayen ”Kulturstöd och upphovsrätt” att den ideella upphovsrätten länge haft
en stark ställning i Norden, särskilt i Sverige.
”Jämte omsorgen om skaparens rätt till sitt verk
rymmer definitionen av upphovsrätt i Norden en
säregen kombination av jämlikhetssträvan, folkbildningsambition och kvalitetsargument”. Införande av biblioteksersättningen till författare 1954
var ett viktigt steg på vägen till dagens kulturpolitik. Poängen med ersättningen är att man förenar
tre synsätt. Lånen är avgiftsfria (folkbildning), författarna får sin ersättning men den betalas av det
offentliga (upphovsrätten), men ersättningen går
Delaktighet
Alla måste med? Knappast. Kulturlivet är en möjlighet, inget åliggande. Men alla borde ges chansen att dras in i något som man inte visste att man
var intresserad av. Alla behöver inte; det finns
många andra saker man kan ägna sig åt. Men den
offentliga kulturpolitiken hämtar sin legitimitet i
ansträngningarna att ge så många som möjligt
chansen. Det handlar delvis om geografi men
också om att stimulera nyfikenheten, bryta motståndet – utan att klandra dem som har annat för
sig.
Det har också varit en grundläggande del av den
svenska kulturpolitiken, alldeles från början – till
exempel betydelsen av de tre R-en. (Rikskonserter,
Riksutställningar och Riksteatern) De är under
omstöpning och delvis nedläggning (Rikskonserter). Jag går inte närmare in på den frågan här.
1990-talets kulturutredning påpekade att kulturlivet för många har ett sorts optionsvärde, man uppskattar att leva i ett samhälle där det finns teatrar,
bibliotek, många författare, konsertsalar, etc. Man
utnyttjar kanske bara en liten del av detta men man
vill att det ska finnas där, som en möjlighet. Nyttjandet styrs också av livscykeln och personlig
mognad och erfarenheter.
Många konstarter kräver en ansträngning också från
publikens sida, ett arbete för den som vill vara delaktig. Allt är inte lätt tillgängligt. Konsten är heller
inte alltid – kanske sällan - uppmuntrande – utan
snarare tvärtom. Den är ofta krävande.
inte bara ut individuellt utan hanteras kollektivt av
författarfonden vilket gör det möjligt med en viss
utjämning. (jämlikhet) Det senare innebär ett erkännande av det faktum att en strikt marknadsrelaterad tillämpning av upphovsrätten skulle skapa
mycket stora skillnader i villkoren mellan olika
konstnärer. Konstnärernas egna organisationer
spelar här en viktig roll.
Jag går inte in på alla de frågor som är sammankopplade med upphovsrätten och hur de nya problemen ska lösas; jag vill bara understryka att en
hård linje i upphovsrättsfrågor – alltså på konstnärernas sida gentemot både olagliga nedladdare och
multimedia företag måste vara ett centralt inslag i
en långsiktig kulturpolitik.
Kravet på förståelse kan ibland ligga som ett onödigt hinder; man måste inte förstå allt och ändå
tycka om det, känna något. Man behöver heller
inte kunna klä sina konstnärliga upplevelser i ord.
En bred och generös kulturpolitik försöker dra in
så många som möjligt, öppnar ständigt rum och
befriar också högkulturen från sin märkvärdighetsstämpel. Kulturpolitiken ska inte bara
”stödja”, den ska underlätta förmågan att se eller
bli nyfiken på det nya. Mycket har gjorts och mer
kan göras, av teatrar, konserthallar och museer för
att underlätta förståelse och sporra nyfikenheten.
Här som över allt annars spelar det stor roll vad
det kostar. De röd-gröna allianspartierna har dragit
rätt slutsats av det när de vill ha gratis inträde på
museer. Men frågan är mycket vidare än så. Biljettpriserna för den offentligt finansierade scenkonsten är höga; för många som inte från början
är mycket intresserade kan de bli avskräckande
höga. Ändå står biljettintäkterna i de allra flesta
fall bara för ca 15-20 % av de totala inkomsterna
för de offentligt finansierade institutionerna. Biljettpriserna borde sänkas och staten borde gå i
spetsen för en sådan utveckling.
Kulturlivet har alltid varit beroende av frivilliga
krafter. Folkbildningen spelar en central roll för
det kulturella livet, inte minst människors möjligheter att själva delta. Genom studiecirkelverksamhet ges chanser till konstnärligt utövande som
annars aldrig skulle kunna förverkligas. Den ger
också chanser för människor som vill bredda sina
21
kulturella insikter. Folkbildningens resurser måste
öka. Det gäller att skapa struktur som främjar människors intresse och kreativitet. Framför allt behövs lokaler som upplåtes till en låg kostnad. Det
offentliga ger ramar och förutsättningar, kulturlivets olika aktörer svarar för innehållet. Denna
princip gäller både för professionell verksamhet
och amatörer.
Kultur i hela landet förknippas gärna med ”regionalpolitik” (ett bortglömt ord måhända), avfolkningsbygder, minskande befolkningar. Inget fel i
det i och för sig. Men det borde också betyda sats-
ningar i de folkrika snabbast växande orterna i
Sverige där kulturutbudet är mycket magert –
storstädernas förorter. Då och då händer saker. Den
venezuelanske dirigenten Gustavo Dudamels och
Göteborgssymfonikernas gästspel i Hammarkullen utanför Göteborg var en av musikårets höjdpunkter skriver DN:s Martin Nyström, och han har
säkert rätt. En oerhörd träff och den visade att det
går att bryta ned vallarna som omger mycket av
”konstmusiken”, hitta en ny publik, uppröra och
förarga. Mycket mer av detta måste till – här ligger
den största utmaningen för en radikal kommunal
kulturpolitik.
Skola och högskola
Vi har ett antal kulturskolor i landet. Men borde
inte strängt taget alla skolor vara kulturskolor, dvs.
ge alla elever insikter om konsten, insikter som de
annars inte omedelbart möter i sina liv? Det hindrar givetvis inte att vissa skolor kan satsa mera på
direkt utövande och förståelse på en högre nivå,
men ”kulturskolan” får inte bli ett alibi för brist på
kultur i resten av skolorna.
Det finns ett starkt och självklart samband mellan
utbildnings- och kulturpolitik, två grenar på samma
träd. Utbildningspolitiken påverkar också starkt kulturklimatet, både på kort och på lång sikt. Ett bildningssamhälle är ett samhälle som uppmuntrar alla
att skaffa sig kunskap och som också öppnar portarna till konstens värld, bildning och kultur för
dess egen skull, för dess förmåga att berika våra
liv. Det är ett samhälle som vill skapa en kulturmiljö som stärker sökandet efter kunskap och stimulerar konsten.
Bildnings- och kulturpolitiken måste därför ses
som en helhet och dess andel av de samlade resurserna i landet måste öka. En sådan hållning har
konsekvenser både för skol- och universitetspolitik, t.ex. vad gäller de estetiska ämnens ställning i
skolan och intresset för humaniora på universitetsnivå.
Det viktigaste man kanske kunde göra för att ge
unga människor större chanser att komma i kontakt med andra konstformer än de som de mer eller
mindre automatiskt uppsöker, är att vidga skolans
estetiska och humanistiska utbildning. Och då gäller det att inte stryka medhårs utan verkligen satsa
på excellens och kvalitativa konstuttryck. I den nuvarande läroplanen för undervisningen i musik
heter det att den ska utgå ifrån vad som ”är relevant för eleverna”. Det tycks mig en minst sagt besynnerlig idé: om man ska lära ut något nytt kan
det ju inte från början vara relevant; det kan bli relevant men man kan inte börja där. Hur ska något
vara relevant som man inte känner till?
Här finns mycket att lära från det norska programmet ”skole–sekken” vars mål är att alla ungdomar i första hand i grundskolan, sedan också
gymnasiet, ska ges tillgång till professionell kultur
och att skolan underlättar för alla elever att lära
känna och utveckla förståelse för kulturuttryck av
skilda slag. Ansvaret ligger hos kommunerna, men
med starkt statlig stöd bl.a. i form av överskott från
Tipset - 2009 blev det 167 miljoner NKR, ingen
liten summa.
Universitet och högskolor skulle också kunna göra
mycket mer för att stärka det lokala kulturlivet. De
borde också, som sker i USA, öppna möjligheter
för framstående konstnärer att under några år vistas vid lärosätena. Staten måste se till att det finns
resurser för sådana arrangemang. Att vidmakthålla
och förstärka humanistisk utbildning och forskning är också en nödvändig förutsättning för ett levande kulturliv.
22
Det europeiska läget
Den svenska kulturpolitiken står sig hygglig i internationell jämförelse. De summor som i Sverige
satsas på offentligt kulturstöd (i förhållande till
BNP) ligger i nivå med vad som gäller i de flesta
europeiska länder, lite under de stora kulturländerna Tyskland och Frankrike. Styrkan i den
svenska politiken ligger kanske främst på inriktningen på delaktighet och jämställdhet, svagheten
är en sorts ängslighet eller beröringsångest inför
krav på verklig kvalité och frånvaron av beslutsamma satsningar på några konstarter för att lyfta
dem till internationell nivå. Så gjorde t.ex. den belgiska regeringen för många år sedan stora satsningar på den moderna dansen; mycket riktigt är
lilla Belgien i dag hemvisten för flera världsledande koreografer och kompanier.
Men i dag ser det dystert ut för det europeiska kulturlivet. Finanskrisen, budgetunderskotten, nedskärningar och allmän högervridning kommer med
all säkerhet att drabba anslagen till kultur.Vi går
mot en ny tid av privat överflöd och offentligt förfall [Galbraith]. I Tyskland exempelvis är läget
synnerligen allvarligt genom att många delstater
och kommuner som bär ansvaret för kulturanslagen har en närmast desperat ekonomisk situation.
Det kan få förödande följder för ett kulturliv som
både kvantitativt och kvalitativt är världens kanske starkaste. I Italien är hela operakonsten i ekonomisk kris. I England är besparingarna
våldsamma även om kulturlivet försökt förevisa
vilka nyttiga ekonomiska bieffekter kulturen har;
det är, anser man uppenbarligen, det enda argument som har en chans att bita.
När kulturlivet nu kommer att svikta i många europeiska länder ska vi inte glömma vilka som ytterst är ansvariga för detta: finanshajarna,
bankdirektörerna och deras handgångna män och
kvinnor som alla berikat sig – men också regeringarna som inte bara undvikit att ingripa utan
snarast hejat på finansfurstarna och den oreglerade
kapitalmarknaden. Det finns alltså starka samband
mellan den allmänna ideologi som behärskat det
politiska klimatet i minst 20 år och kulturlivets förutsättningar; inte undra på att dagens konst i allt
större utsträckning försöker gestalta och förstå vad
som drabbat oss alla.
Ett norskt kulturlyft
Det finns emellertid ett lysande undantag i denna
mörka bild, den norska rödröd-gröna kulturpolitiken. Den har väckt berättigad uppmärksamhet och
flera gånger presenterats här i Sverige, också av
den tidigare ansvarige kulturministern, Trond
Giske. Det finns ingen anledning att här gå in på
detaljer vad gäller dessa satsningar, även om också
där finns mycket intressant att lära.
Men politiskt är det centralt att Arbeiderpartiet
redan i opposition och i ett nedtryckt opinionsläge
efter sitt stora nederlag i början på 2000-talet bestämde sig för denna satsning. De starkt ökande
anslagen till kultursektorn – ca 2 miljarder NKR
under mandatperioden – blev en del i regeringens
övergripande politik och inte motvilliga eftergifter från ett motsträvigt finansdepartement. Man
hade alltså före valet satt upp ett mål – att de statliga kulturanslagen år 2013 skulle vara en procent
av den statliga budgeten – vilket gjorde anslagsökningarna lättare att genomföra, ”kulturlöftet”
kunde inte svikas. På detta sätt blev kulturpoliti-
ken något som man talade om och som valarbetare
och opinionsbildare kände till och var stolta över.
Den kulturpolitiska effekten stärktes också av att
satsningar i kommunerna också ökade.
Det heter ofta, som en kommentar till detta, att
Norge som ett rikt oljeland kan kosta på sig detta.
Men den norska regeringens politik – nu som tidigare – har alltid varit att inte utnyttja oljepengar
för att pigga upp budgeten – och för det har man
fått betala ett högt politiskt pris, inte minst till
Framskrittspartiet. Budgetprövningen är lika hård
som i andra europeiska länder. Sant är dock att
man nu alls inte har samma brydsamma budgetläge som flertalet europeiska länder (dock ej Sverige).
Poängen med det norska projektet är att det är konkret, brett, omfattar hela kulturpolitiken – och målmedvetet. Det är en viktig del av den samlade
politiken och inte godbitar här och var som strös ut
över kulturområdet. Regeringens deklarationer är
23
få, men säger egentligen allt som behövs sägas.
Regeringen säger kort och gott att kulturlivets
styrka och omfattning är avgörande för människors livskvalité och att regeringen vill att Norge
ska vara en kulturnation, ledande till och med, vad
det nu kan innebära. ”Kulturlöftet lyfter kulturens
status som samhälls- och politikområde”. Det senare är avgörande. Regeringen har gjort kulturfrågorna till en del av den stora politiken och inte bara
ett bihang. Den har också tagit strid för sin politik. Man hade också tur genom att det blev politiskt kontroversiellt, framför allt i förhållande till
det högerpopulistiska Framskrittspartiet. Man tog
den debatten – varför satsa på kultur och vänster-
skägg när det finns gamla som inte får vård, en
klassiker i kulturpolitiska sammanhang. Man hukade inte och det gav resultat, vilket stärkte partiets självförtroende.
Mycket har åstadkommits under det senaste halvseklet; politiken har också regelbundet kompletterats och utvecklats med nya inslag. Ungdomars
intresse för att ägna sig åt någon form av konstnärlig verksamhet är ständigt i tilltagande, alltför stort
kan man kanske säga i förhållande till möjligheterna
att försörja sig. Alltfler tar del i kulturlivet, också
som amatörer, och publiktillströmningen är god.
Aldrig tidigare har så många i en eller annan form
ägnat sig åt konstnärlig verksamhet.
Vi sticker väl mest ut inom musiklivet och det
handlar då inte bara om alla de popgrupper som
gjort internationell karriär eller alla svenska operasångare som är framstående gäster på världens
operascener. Kvaliteten har ökat påfallande inom
skönmusikens område, liksom inom jazzen; se där
musikskolans resultat. Men till skillnad från t.ex.
Finland har vi inte satsat särskilt mycket på talangerna, på musiker, kompositörer eller dirigenter. Det är fortfarande svårt också för en bra ung
svensk dirigent att få engagemang i Sverige.
Det finns skuggsidor i politiken kanske framför
allt att den förre kulturministern varit alltför ivrig
att själv fatta sådana beslut som bör överlåtas till
kulturinstitutionerna. Men detta och andra kritiserade problem har i det här sammanhanget mindre
betydelse. Den viktiga lärdomen är att kulturpolitiken kan – och bör – göras till ett stort politikområde.
Och Sverige då?
Och hur starkt är det svenska konstlivet?
Den frågan låter sig inte lätt besvaras. Det myckna
kulturutredandet ägnar i allmänhet konstarternas
tillstånd ett förstrött intresse. Det är kanske förståeligt. Siffror om anslag och publiktillströmning
finns men hur fångar man konstens kvalité? Det är
just denna omständighet som gör alla mål- och resultatmallar i detta sammanhang till mycket trubbiga instrument. Inte desto mindre skulle det vara
intressant om man en gång prövade att genomföra
en studie där fackfolk, kritiker och konstnärer försökte sig på en lägesbeskrivning av det konstnärliga tillståndet, inte minst i ett internationellt
perspektiv.
Men säkert är att vi har ett stort och mångsidigt
kulturliv. Antalet utövande konstnärer inom alla
konstarter har ökat kraftigt från 70-talets mitt fram
till idag. Vi har i hög grad berikats av det mångkulturella Sverige och det blir säkert än mer av den
varan i framtiden. Kvaliteten måste sägas vara
god, på vissa områden mer än så. Den är klart godtagbar i ett internationellt perspektiv givet att vi är
ett litet land.
Det svenska litteraturlivet är starkt, bokförsäljningen
har fram till senaste året redovisat ständigt stigande
siffror och den svenska bokbranschen är närmast
unik genom att nyutkomna böcker mycket snart
kommer i billiga pockets. Kvaliteten är hygglig och
vi har som få andra länder av motsvarande storlek
en handfull verkligt framstående författare. Återväxten är också mycket god, förbluffande god måste
man säga med tanke på svårigheterna att försörja sig
som skönlitterär författare. Försäljning av seriös
skönlitteratur sjunker; det är deckarna som bär upp
branschen.. Översättningslitteraturen är mager och
är starkt koncentrerad till det anglosachsiska språkområdet; därför är modern litteratur från andra kulturkretsar ganska okänd.
Marknadskrafterna är också starka och driver på
maktkoncentration och bestsellertänkande. Per
Gedin, en av Sveriges mest erfarna förläggare konstaterar i en artikel att de kunniga förläggarna drivs
ut och ersätts med ekonomer och PR-direktörer
som kräver snabb och säker lönsamhet. ”Denna utveckling av bokmarknaden i Sverige är ett hot mot
mångfalden och den litterära kulturen.”
24
Vi har också ett mycket stort bild- och formkonstliv, ofrånkomligen med ojämn kvalité; det gäller
alla länder. Intresset är mycket stort. Konstutställningar och konstrundor drar mycket folk. En genombläddring av Statens Konstråds årsbok med
dess stora urval av offentlig design och konst ger
ändå en stark bild av läget inom
bild/form/video/konsten. Vi har ett fåtal internationellt kända bild- och formkonstnärer.
• Marknadskrafterna är oerhört starka och pressar
ned de mer krävande konstuttrycken – nästan allt
blir underhållning eller finns i offentligheten på
underhållningens villkor
• Den elektroniska tekniken ger som vi vet väldiga möjligheter men kan också leda till upplösning av etablerade strukturer inom bok- och
musikbranschen; det kan få förödande följder för
konstlivet
• Scenkonsten har drabbats hårt av faktiska nedskärningar under en lång tid; de har drabbat både
stora institutionerna och den fria scenkonsten
• Kulturarbetarnas villkor har generellt sett försämrats och arbetsvillkoren är alltmer otrygga
• Artister inom den fria scen- och musikkonsten,
t.ex. den moderna dansen och jazzen har mycket
stora problem och kämpar hela tiden för få möjligheter att skapa och nå en publik
• Trots allt prat, särskilt från den nuvarande regeringen, om kulturarvets betydelse kämpar nästan
alla museer med krympande resurser
• Kulturklimat och kulturdebattens villkor har
försämras
• Maktkoncentrationen på framför allt bokmarknaden ökar; bokhandlarna blir allt färre
• Skolans har uppenbarligen en oförmåga att förmedla kulturarvet och bristande resurser för att
ge eleverna erfarenheterna av det serösa kulturlivet, musikskolorna blir allt dyrare för föräldrarna
Den moderna danskonsten har utvecklats starkt
under de senast 20 åren, har en växande ung publik.
Vi har några mycket framstående koreografer, men
trots alla käcka tillrop om stora satsningar på dansen är resurserna för en verkligt stark utveckling av
konsten för begränsade. Därför har vi få permanenta
kvalificerade kompanier och grupper.
Svensk teater har hygglig, ibland hög, nivå, men är
ofrånkomligen inlåst i språkområdet med blygsam
internationell påverkan. Brist på resurser förhindrar
livgivande internationella gästspel. Scenpubliken är,
som i de flesta länder, traditionellt sinnad och blir
ofta oroad eller missnöjd över produktioner som är
annorlunda. Filmen och filmindustrin har utvecklats
och förändrats enormt, inte minst genom regionaliseringen av produktionen till bl.a. Trollhättan som
också nått internationell ryktbarhet. Det är självklart
att digitalisering och nya social medier påverkar filmen, i intresse, i genreövergångar, i nya produktionsmetoder.
Detta och mycket mer som skulle kunna skrivas
ger en positiv bild av det svenska kulturlivet och
den är inte fel.
Men det finns också en annan verklighet och förlopp som hotar livskraften, förnyelsen och i praktiken hela kulturklimatet.
Till detta kommer de negativa effekterna av den
nuvarande kulturpolitiken med dess ökade marknadstryck och förakt för konstnärer.
Om kulturklimatet
Till kulturlivet hör en kritisk diskussion om konsten.
Den är livsnödvändig. Konsten kan inte existera i ett
tomrum. Den är beroende av kulturdebatt, inte bara
kritiker. Den humanistiska forskningen och utbildningen hör också till denna oundgängliga infrastruktur. Den är sårbar. Ytterst handlar det om ett
kulturklimat, om vad som värderas i samhället.
Det är sannerligen inte lättfångat. Är det generöst,
insiktsfullt öppet, nyfiket på det nya? Hur värderas
traditionen, kunskap? Har det stark internationell
koppling, vet vi och tar vi del av vad som händer i
konsten i andra länder, inte bara i Europa?
Det är svårt, tycker jag, att ge ett säkert svar på de
frågorna. En del kulturskribenter anser själva att klimatet blivit mer stillasittande, mer konservativt.
Ängsligt med brist på internationellt utblickar. Säkert är att utrymmet för kvalificerad debatt och kritik krympt. ”Avståndet mellan den populärjournalistik som nu gör sig bred och den kritiska
verksamheten är bråddjup”, anser en grupp kritiker
25
som nu vill organisera sig för att möta framför allt
dagspressens neddragningar och minskade ersättningar. (Se Författaren, feb 2010).
Men utan forum ingen debatt, ingen kritik, ingen utveckling. Dagstidningarna har traditionellt en
mycket viktig roll. Det tryckta ordet är oundgängligt i debatten. Den måste också utspelas i offentligheten. Bloggosfären kännetecknas just av att det är
en egen sfär, den är kvasioffentlig, kan man säga,
oerhört fragmenterad. Det finns ofta inga krav för att
delta och många inlägg blir därefter. Men den påverkar säkert, ungefär som 1700-talets flitiga brevskrivare till olika kotterier. Den kan inte ersätta
offentligheten. Typiskt är att den kommer in i offentligheten främst som citat i andra medier, främst
tidningar. Det finns undantag och de kanske blir fler.
De stora dagstidningarnas kultursidor blir allt magrare och allt mer belamrade med mycket annat. Hela
kulturklimatet har påverkats av marknadsfixeringen,
inte minst inställningen till kulturdebatten. DN är bra
exempel. Tidigare kände DN:s ledning ett ansvar för
kulturdebatten; det är i dag starkt förtunnat. Utvecklingen i negativ riktning går allt snabbare. Utrymmet för krävande och längre artiklar krymper hela
tiden, kåren av fast anställda kritiker blir hela tiden
allt mindre, det blir allt svårare att livnära sig som
frilans i takt med att medierna betalar allt mindre.
Kanske går vi mot en utveckling där den seriösa kritiken på olika konstområden blir alltmer marginali-
serad. Kulturjournalistik blir alltmer sounds-bite.
Och kändisfixerad.
Det ligger i saken natur att statsmakterna inte har
några möjligheter att påverka tidningarna (bör heller inte ha det) och har små möjligheter att påverka
maktkoncentrationen. Samtidigt är det uppenbart
att en alltmer begränsad kritiker- och kulturbevakning i tidningarna är ett hot mot kulturlivet. Men
just för att utrymmet för debatt och kritik krymper
och möjligheterna att försörja sig som kritiker och
kulturdebattör begränsas är det så mycket viktigare
att det allmänna försöker motverka detta bl.a.
genom ett generöst press- och tidskriftsstöd samt
ett konstnärsstöd som i viss omfattning även omfattar dokumenterat kvalificerade kritiker, lika
nödvändiga för ett vitalt kulturliv som konstnärerna.
Sveriges Radio och Sveriges Television blir allt viktigare. Uppdraget måste slå fast att både den allmänna radion och televisionen ska ge rejält utrymme
för kvalificerade kulturprogram liksom utrymme för
fördjupning och samtal, bortom de förljugna och populistiska s.k. debattprogrammen. En kraftfull ekonomisk upprustning av kulturen inom både radio och
television måste vara en central del av en framtida
kulturpolitik.
Tidskrifts- och dagspresstödet är en annan viktig
metod för att söka hålla den kvalificerade kulturdebatten i gång.
Sverige i världen
– världen i Sverige
”All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt”, skaldade Tegnér.
Tankerörelser och estetiska nydaningar tvärs
genom, över och under gränser är själva förutsättning för kulturell förnyelse och utveckling och så har
det alltid varit. Informationsteknologi, nya medier
och snabba kommunikationer har på ett dramatiskt
sätt vidgat dessa strömmar och möjligheter. Det verkar på olika sätt. Jag har talat om detta ovan.
vanda europeiska kulturkrets. All världens kulturer
kommer till oss och finns även här i Sverige, både
genom elektronik och människor. Här finns enorma
möjligheter att vidga våra erfarenheter och kunskaper – inte minst estetiska. Det är en fantastisk möjlighet.
Att se till att detta blir verklighet är en central kulturpolitisk uppgift.
Under många år byggde Sida upp ett omfattande
För första gången i vår egen historia får vi närkon- kultursamarbete med länder i Afrika, Latinamerika
takt med ett levande kulturliv utanför vår egen hem- och Asien. Det var till gagn för mottagarländerna
26
men också i hög grad för oss själva. Det gav svenska
konstnärer och kulturtjänstemän kontakter och erfarenheter av ett helt nytt slag. Det bidrog till att bryta
vår isolering och inåtskådande – samtidigt som det
gav viktiga impulser i mottagarländerna. När det var
som störst gick det upp till över 300 miljoner kronor, som alltså finansierades via biståndsbudgeten.
Sverige var ett föregångsland på detta område.
Det mesta av detta är nu avvecklat, av närmast ideologiska skäl. Det är ett slag i det fördolda både mot
fattiga länder och mot det svenska kulturlivet. Här
är Sverige även i total otakt med den Europeiska gemenskapen som nu ser kulturellt bistånd och s.k.
mjuk diplomati som ett huvudspår. Kulturbiståndet
måste återupprättas men det kommer givetvis att ta
tid att bygga upp vad som nu raserats, inte minst
kompetensen.
I ett avseende har Sverige emellertid en nästan
osannlik stark kulturell närvaro – genom Nobelpriset i litteratur. Det nyinrättade Astrid Lindgren-priset
påminner om styrkan i den svenska barnkulturen.
Men i övrigt är den svenska kulturella närvaron i
världen mer blygsam än den skulle behöva vara –
och omvänt. Vår kontakt med omvärlden inom scenkonsten, är mycket svag; ett lysande undantaget är
Dansens Hus i Stockholm.
får inte kosta något. När tillfälle ges att lyfta en av de
få svenska författare som är världskänd – August
Strindbergs dödsdag 100 år 2012 – då väljer den
svenska regeringen att inte göra något alls; jämför
med de jättesatsningar danskarna gjorde för att fira
HC Andersen eller norrmännen Ibsen.
Vårt medlemskap i EU påverkar också kulturpolitiken. EU konstruktiva insats skulle kunna vara att
hårdhänt värna yttrandefriheten och utrymmet för ett
fritt kulturliv och samtidigt intensivt främja kulturellt utbyte och konfrontationer i alla dess olika skepnader. Den sortens utbytesprogram som finns för
studerande inom den högre utbildningen borde finnas också inom kulturområdet. Det skulle verkligen
kunna få mycket positiva effekter. I övrigt bör EU
hålla fingrarna från medlemsländernas kulturpolitik.
Men tyvärr agerar EU ibland snarare i motsatt
riktning och går rakt emot de principer som vi ovan
angivet. Den fanatiska konkurrens- och marknadsfilosofi som behärskar EU slår också igenom på kulturområdet när EU-kommissionen t.ex. vill
ifrågasätta biblioteksersättningen, presstödet, stödet
till inhemsk filmproduktion eller public Broadcasting med hänvisning till marknadens och den fria
konkurrensens helighet.
Den internationella bilden skulle kunna vara mycket
starkare om statsmakterna hade satsat på den, både
för gästspel och internationell närvaro här hemma
och stöd för svensk kultur i omvärlden. Men trots
alla utredningar och deklarationer finns det få områden inom kultursektorn där gapet mellan prat och
handling är större. Sverige ska synas och glänsa på
den internationella scenen, det försäkrar både socialdemokratiska och borgerliga regeringar men det
Den sortens marknadspolitik måste bekämpas. Utvecklingen borde drivas i motsatt riktning: det europeiska offentliga rummet behöver göras större, inte
tvärtom. Sverige bör driva kravet på ökat utrymme
för nationella insatser till stöd för kulturlivet och
motsätta sig alla försök att begränsa yttrandefriheten med hänvisning till marknaden. Public service
företag måste värnas. Sverige behöver därför spela
en mer aktiv kulturpolitisk roll inom den europeiska
gemenskapen.
Under täckordet decentralisering skall nu statliga
kulturpengar, efter vidlyftiga förhandlingar, föras
över för beslut i regionerna. En gammal önskedröm
hos landets landstingspolitiker. Det är svårt att förstå
varför inte kommunerna och regioner kan driva och
finansiera sin egen kulturpolitik utan inblandning av
staten och varför inte staten, som hittills, kan stå för
infrastruktur och innovationer på kulturområdet. Att
det bedrivs förhandlingar med staten om finansiering av större projekt är ju ingen nyhet. Det är för-
träffligt om regionernas politiker nu vill satsa på kultur – men det borde i allt väsentligt ske med de egna
skatteinkomsterna, först då blir det ju ett verkligt tillskott till kulturlivet. Staten har sitt ansvar, kommuner och landsting (regioner) sitt. Regionala
kulturplaner är kanske bra, men de bör finansieras
av regionerna, med regionernas skattepengar, plus
de specifika statliga resurstillskott som finns redan i
dag – och som för all del kan bli större men som är
klart ändamålsbegränsade.
Decentralisering?
27
Men så blir nu alltså inte.
Jag ser två betydande risker med de system som nu
skall sättas i sjön. Den ena är att regioner-landstingkommuner ser en möjlighet att begränsa de egna
satsningarna. Den andra är att de regionala kulturplanerna kommer att försöka trycka in konsten som
ett redskap i regionens samhällsplanering och kommersiella marknadsföringsplaner.
Den risken är betydande. Det senaste nya på detta
område är begreppet ”cultural planning” som enligt
sina entusiastiska tillskyndare i regionerna är så nytt
och märkvärdigt att det inte ens går att översätta till
svenska. Så här heter det t.ex. från Regionförbundet
Södra Småland:
”Kritiken mot dagens kulturpolitik går ut på att
genom att bygga kulturpolitiken på konstområdena och kulturinstitutionerna har den misslyckats med att integreras i de vidare och mer
prioriterade områdena för politik och planering. Till dessa områden hör utbildning, hälsa
boende, arbete, miljö, transporter och kommunikation och andra sociala aspekter på markanvändning och utveckling. Cultural plannings
strategi är alltså i grunden samhällsplanerarens och dess utgångspunkt är att se till vilka
kulturresurser som finns i staden/kommunen/regionen och hur de kan användas för att utveckla området och förstärka dess identitet.
Med andra ord; Hur kan kulturen tjäna det område den verkar i? ”
Man kan, om man vill vara välvillig, tolka detta som
ett sätt att se de i bredare mening kulturella perspektiven i samhällsplaneringen. Det är knappast
någon nyhet, men det skadar ändå inte att påminna
om dess betydelse. Man kan också möjligen tänka
sig att ansatsen skulle göra regional/kommunpolitiker mer benägna att satsa på konsten.
Men den sista meningen anger nog tyvärr vad man
egentligen har i sikte. Konsten skall tjäna samhället.
Det ligger obehaglig nära en totalitär konstsyn, iklätt
svensk kommunalförvaltningsspråk.
28
ETT SVENSKT KULTURLYFT
Det är nu hög tid för ett svenskt socialdemokratiskt kulturlyft. En grund är
lagd genom de röd-grönas löfte om en ny miljard till kulturlivet.
Ett kulturlyft är inte bara en fråga om nya resurser.
Det är ett synsätt, en ideologi om man så vill. Den
bygger på de tankegångar och värderingar jag diskuterat i texten. Det är att göra kulturen till ”hög politik”, dvs. att kulturpolitiska krav och argument
ingår i partiets centrala budskap, inför valet och därefter; inte som en påhängd stump på slutet, inte som
en specialitet för kulturpolitiker, utan som en del av
partiledningens budskap. Det betyder att kulturen
och kulturpolitiken blir ett ledtema i en eventuell regeringsdeklaration. Det räcker inte med att ha en bra
kulturminister, statsministern och finansministern
måste från början stödja och engagera sig i kulturen
som ett centralt politikområde.
Ett kulturlyft är en investering i ett gladare, öppnare
och rikare samhälle – och det handlar då inte bara
om osynliga värden. Under 20 år har ekonomer och
framtidsforskare hävdat att framtidens investeringar
i allt större utsträckningen måste inriktas mot
”mjuka” områden – utbildning, forskning, kultur i
vid mening. Ännu har det inte satt några påtagliga
spår i de offentliga budgetarna. De stora offentliga
satsningar som nu utlovas är fortfarande typiska
klassiska tunga projekt – Förbifart Stockholm och
höghastighetståg – med svindlande kostnader.
Blunda och tänk vad som skulle kunna uppnås inom
bildnings- och kulturområdena med bara en bråkdel
av dessa summor.
När den nya kulturpolitiken infördes 1974 drömde
många om snabbt ökande anslag, ja att kulturbudgeten liksom biståndet skulle vara 1 procent av BNP.
Därav blev inget. Det är fortfarande en liten post,
från ca 2 miljarder på 1970-talet till dagens dryga 9
miljarder. I procent av statsbudgeten har den stadigt
men långsamt ökat från drygt 0,5 % på 1970-talet
till dagens ca 0,9 (en lätt minskning i förhållande till
fjolåret). Åren 1998 – 2007 ökade de statliga kulturutgifterna med 20 procent i fasta priser. Ökningen
gick framför allt till arkiv, allmän kulturverksamhet,
museer, utställningar, film och medier. Däremot blev
det mindre till teater, dans, bibliotek, bild och form,
ersättning för konstnärer samt folkbildning, allt just
de områden som borde prioriteras. Den nuvarande
regeringen har inte gjort några dramatiska nedskär-
ningar men fortsatt samma trend; alltmer går nu till
kulturarvet istället för konstarterna (kulturarvet är
alltså museer, fornminnesvård, kyrkor m.m. Vi har
alltså fortfarande inte ens nått 1 % av den statliga
budgeten (det norska målet), för att inte tala om 1 %
av BNI, motsvarande ca 33 miljarder kronor.
Staten står för knappt hälften (46 %) av de offentliga kulturmedlen, som sammantaget 2007 uppgick
till ca 22, 7 miljarder kronor. Däri ingår dock ej utgifter för utbildning/forskning. Landstingen står för
ca 13 % (2,8 miljarder) och kommunerna dryga 40
%. (ca 9 mdr) Landstingen/regionerna är huvudfinansiärer för de lokala och regionala kulturinstitutionerna
medan
kommunerna
står
för
huvudfinansieringen av biblioteken.
Det har också alltid varit så, i staten och kommunerna, att utgifter inom kulturområdet mäts med särskilda mått. Redan nya 10 miljoner till kulturen
anses vara hissnande belopp i en statsbudget på ca
750 miljarder kronor. Nödvändiga underhållsinvesteringar, ombyggnader eller nybyggnationer dras
ned till ett minimum. Det mäts alltid med andra mått
i förhållande till annat. Skilda regeringar har under
de senaste 20 åren ansett det nödvändiga att bygga
om Regeringskansliet. Här handlar det om kostnader
– sällan klart redovisade – på många miljarder. En ny
omgång startar just i dessa dagar. Om detta sägs ingenting, det anses naturligt, regeringskansliet måste
ju ha en bra arbetsmiljö. Men en ombyggnad av Nationalmuseum – alltså en byggnad som har våra stora
konstskatter och besöks av 100 000-tals människor
– för ca 750 miljoner anses otänkbart.
Behovet av en ny nationalscen för musikteater har
varit uppenbart i decennier. Det gamla operahuset är
nedslitet och motsvarar inte de krav som kan ställas
på ett modernt operahus eller för den delen en rimlig arbetsmiljö. Det är litet, med ca 900 platser och
har begränsade möjligheter att presentera opera och
dans med hög kvalité och stänger ute intresserade.
Allt detta är välkänt. Ändå händer ingenting. För
dyrt, för dyrt, heter det. Det är patetiskt. Vad kostar
ett nytt operahus? Låt oss säga omkring 2 miljarder,
ett par hundra miljoner upp eller nedåt. Ett nytt hus
29
bör kunna fungera i 100 år, om det får bra underhåll.
En avskrivningstid om 50 år är rimlig – varför ska
byggnader som är tänkt att fungera i 100 år eller mer
än så skrivas av på 20? Det är bara en metod att göra
satsningar dyrare!
Ett kulturlyft innebär att man vågar göra betydande
satsningar också inom kulturområdet. Det pekar åt
ett nytt håll; det vill göra allvar av den ymniga retoriken.
Det handlar just om ett lyft, (jfr kunskapslyftet på
1990-talet). Alltså förhållandevis kraftiga ökningar
över hela linjen under de närmast fyra åren, sedan
kan ökningstakten avta. En rimlig målsättning för
den kommande mandatperioden är en ökning av de
statliga kulturanslagen med sammantaget ca 2,5 miljarder. Det är ungefär av samma storleksordning som
norska. Det ska vara en nettoökning och den ska inte
tas tillbaka av staten genom ökande hyror eller nedpressade löne/kostnadsomräkningar. Ändå: Det blir
små summor i förhållande till det mesta annat i både
stats- och kommunalbudgetar.
Jag kan här inte gå in på alla de enskilda utgiftsposterna; själva huvudinriktningen torde framgå av det
ovanstående. Vad som krävs är just ett lyft, dvs. praktiskt taget samtliga utgiftsområden bör stärkas.
Jag vill emellertid kortfattat peka på ett antal punkter:
• Fördubbla anslagen till den fria scenkonsten (inklusive dansen) och det fria
musiklivet samt öka stödet till enskilda konstnärer
• Kraftiga engångsanslag till den statliga scenkonsten för att kompensera åratal av nedpressade nivåer; därefter anslag i takt med kostnadsutvecklinge
• Bryt rundgången av anslag som tas tillbaka genom hyror till statens eget fastighetsverk. Hyrorna bör täcka omkostnader och framtida underhåll, inget mer.
• Satsa på internationellt utbyte; återskapa kultursamarbetet med fattiga länder
• Satsa på skolorna – norska ungdomskortet?
• I samband med den utlovade förändringen av a-kassan måste man i grunden
ändra de nya regler som införts beträffande visstid- och deltidsarbete, som pressar bort konstnärer från deras professionella arbete och tvingar dem ut på helt
andra arbetsmarknader
• Återinför konstnärernas inkomstgarantier – en billig och effektiv form av
konstnärsstöd, öka antalet garantier kraftigt och reformera systemet så att den
negativa marginaleffekten för blygsamma inkomster mildras
• Se till att bild/formkonstnärer verkligen får den utställnings och medverkande
ersättning som de är utlovade enligt avtal
• Utbyggnad av arrangörsstödet – det är livsviktigt inte minst för musiklivet!
• Avsätt särskilda medel till de statliga sceninstitutioner och ålägg dem att med
hjälp av dessa sänka biljettpriserna
• Bygg en ny Opera i Stockholm i samarbete med Stockholm Stad
• Ökade resurser för SvT och SR för kulturella satsningar; återskapa TV-teatern
Och inte minst: återinför lekmannastyrelserna för konstnärliga institutioner. Avskaffande av lekmannastyrelser har länge stått på finansdepartementets önskelista;
nu fick departementet en regering som gärna vill begränsa deltagande och engagemang i det offentliga livet, alltså bort med styrelserna. Borde vara självklart att
en ny röd-grön regering återinför det system som tjänat oss mycket väl under snart
ett århundrade.
30
Är detta program realistiskt?
Är detta program realistiskt?
Motfrågan är: varför inte? Varför skulle inte socialdemokratin kunna visa
att man tycker att konsten är en central del av ett bra samhälle, att insatser som ökar dess tillgänglighet är värda sina pengar till sista öret och att
man faktiskt fortfarande har drömmar om ett samhälle som inte totalt domineras av marknad och kommersiella intressen?
Varför skulle inte ”kultur” ständigt kunna ingå i mantrat ”satsningar på
vård, skola, omsorg – och kultur”? Varför skulle man inte kunna tro att
partiledaren faktiskt menade allvar när hon sade att kulturen skulle bli en
del av valkampen? Varför skulle inte den svenska socialdemokratin kunna
göra vad Arbeiderpartiet i Norge har gjort?
Ingen kan påstå att dessa satsningar – en ökning av de statliga kultursatsningarna med ca 2, 5 miljarder på 4 år – skulle vara ekonomiskt ogenomförbara. Det är också svårt att tro att miljö- och vänsterpartiet skulle
motsätta sig ett sådant program.
Det anses fullt realistiskt att vi skall satsa 120 000 miljoner på investeringar
i järnvägen fram till 2021. Skulle då en ökning av investeringarna ”i det
omätbara” på ca 2 500 miljoner kronor under fyra år vara orealistisk?
Bevisbördan ligger inte på oss som vill göra det svenska samhället till ett
starkt kultursamhälle. Det är de som eventuellt motsätter sig ett kulturlyft
som måste förklara sitt ställningstagande.
Carl Tham
31
32
Vad är
socialdemokrati?
En bok om idéer och utmaningar av
Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren
Arbetarrörelsens Tankesmedja / Idé & Tendens förlag
Ideologiboken Vad är socialdemokrati? finns även
på engelska och ytterligare tio språk.
TANKESMEDJANS
BOKHANDEL
Arbetarrörelsens Tankesmedjas utredningar
och analyser publiceras mestadels i form av
rapporter i enklare A4-tryck. Dessa finns att
ladda ner kostnadsfritt i PDF-format på vår
hemsida.
Men vi har även bokutgivning.
Böckerna kan köpas antingen på hemsidan
eller beställas via nedanstående kupong.
Ingvar Carlssons och Anne-Marie Lindgrens
”Vad är socialdemokrati?” finns översatt
till flera främmande språk. Information om
och köp av dessa via [email protected]
Beställ Tankesmedjans böcker via vår hemsida:
www.arbetarrorelsenstankesmedja.se
eller beställ via e-post:
[email protected]
eller beställ via telefon:
08-796 26 14
eller beställ per brev via ”snigelpost”:
Arbetarrörelsens Tankesmedja,
Barnhusg 16, 3 tr, 111 23 Stockholm
Jag önskar beställa
__ ex Vad är Socialdemokrati? á 100 kr + porto
__ ex What is Social Democracy? á 100 kr + porto
__ ex Systrar, kamrater! á 189 kr + porto
__ ex Säkerhet och Solidaritet á 100 kr + porto
__ ex Jobben först – men hur? á 100 kr + porto
__ ex Making Europe Nobel Laurates in Education
á 100 kr + porto
Jag önskar via e-post
fortlöpande information
om Arbetarrörelsens
Tankesmedja,
dess nyhetsbrev och
VECKANS ANALYS
Namn:
Adress:
Postnummer:
Ev. fakturaadress:
Telefon:
Postadress:
e-post:
Kupongen skickas till Arbetarrörelsens Tankesmedja, Barnhusgatan 16, 3 tr, 111 23 Stockholm
34
Tankesmedjan
mitt i debatten
Arbetarrörelsens Tankesmedja startades 2006 av LO, Socialdemokraterna och ABF.
Uppdraget är att stimulera debatten om arbetarrörelsens utmaningar. Debatt ska föras
självständigt utifrån värderingarna om frihet och jämlikhet.
• Tankesmedjan genomför seminarier och föreläsningar och medverkar i andras arrangemang, driver utredningsarbeten som resulterar i rapporter och böcker, initierar skrivandet
av akademiska uppsatser i angelägna ämnen, deltar i den offentliga samhällsdebatten.
• Hittills utgivna rapporter/böcker/skrifter: (Beställs via www.arbetarrorelsenstankesmedja.se)
Ojämlikhetens pris (Rapport nr 1: Anne-Marie Lindgren, 2006)
Var går vägen till det gröna folkhemmet? (Rapport nr 2: Mathias Tofvesson, 2007)
Skapar a-kassan arbetslöshet? (Rapport nr 3: Marika Lindgren Åsbrink, 2007)
En rättvis och hållbar beskattning (Rapport nr 4: Magdalena Andersson, Jan Larsson, 2007)
Vårdnadsbidrag en tillbakagång i svensk familjepolitik (Rapport nr 5: Åsa Nelander, 2007)
Dagens Europa nr 1 (Kunskapstidning, 2007)
Dagens Europa nr 2 (Kunskapstidning, 2008)
Dagens Europa nr 3 (Kunskapstidning inför Europaparlamentsvalet, 2009)
Vad är socialdemokrati? (Bok: Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren, 2007, ny uppl 2008)
Systrar, Kamrater! (Bok: Anne-Marie Lindgren och Marika Lindgren Åsbrink, 2007)
Gränslös miljö (Rapport nr 6: Mats Engström, 2008)
Innanför ”utanförskapet” (Rapport nr 7: Bo Jangenäs, Levi Svenningsson, 2008)
Ta tillbaka demokratin! (Rapport nr 8: Anne-Marie Lindgren, 2008, reviderad 2009)
Säkerhet och solidaritet (Antologi: Försvars- och säkerhetspolitik, 2009)
Framtidens skatter för framtidens välfärd (Rapport nr 9: Anne-Marie Lindgren, 2009)
Strukturomvandlingen och trygghetssystemen (Rapport nr 10: Anders Nilsson, Örjan Nyström, 2009)
Arbetsmarknadspolitik i förfall (Rapport nr 11: Bo Jangenäs, Levi Svenningsson, 2009)
Makten över debatten (Rapport nr 12: Sandro Wennberg, 2009)
Hur helig är blockpolitiken (Rapport nr 13: Ove Andersson, 2009)
Jobben först, men hur? (Rapport nr 14: Agneta & Bengt Rolfer, 2009)
Det måste finnas arbeten! (Rapport nr 15: Bo Jangenäs, Levi Svenningsson, 2009)
Ögonbindlar i stället för mer öppenhet? (Rapport nr 16: Dan Andersson, 2010)
ROT och RUT (Snabbanalys nr 1: Anne-Marie Lindgren, 2010)
Rödgrön EU-politik (Rapport nr 17: Mats Engström, 2010)
Friskolor (Snabbanalys nr 2: Anne-Marie Lindgren, 2010)
Vinstvarning! (Rapport nr 18: Anne-Marie Lindgren, 2010)
Borgs dogmer (Rapport nr 19: Anne-Marie Lindgren och Peeter-Jaan Kask, 2010)
Det andra Stockholm (Rapport nr 20: Johan Rydstedt, 2010)
Rundgång, inte rehabilitering (Snabbanalys nr 3: Anne-Marie Lindgren, 2010
Vad kostar bostadsbristen? (Rapport nr 21: Alica Selmanovic, 2010)
Jämlik startpunkt? Knappast (Rapport nr 22: Jesper Bengtsson, 2010)
Mäktar politikerna med medielogiken? (Rapport nr 23: Dan Andersson, 2010)
De andra 50 procenten, då? (Rapport nr 24: Irene Wennemo, Jonas Olofsson, Levi Svenningsson,
Anne-Marie Lindgren, 2010)
Tankar om konst och kulturpolitik (Rapport nr 25: Carl Tham, 2010)
För information om Tankesmedjan, anmäl Dig till vårt
kostnadsfria nyhetsbrev och VECKANS ANALYS.
www.arbetarrorelsenstankesmedja.se
Barnhusgatan 16, 3 tr, 111 23 Stockholm • 08-796 25 00
Carl Tham har tidigare bl.a. varit socialdemokratisk utbildningsminister, generalsekreterare vid Olof Palmes Internationella Center och svensk ambassadör i Berlin.
Han har under lång tid sysslat med kulturpolitik, också i
praktiken. Han har varit ordförande eller styrelseledamot
i sex statliga styrelser inom kulturområdet.
I rapporten diskuteras kulturpolitikens värderingar och
villkor, också i ett historiskt perspektiv. Författaren ställer frågan varför kulturpolitik och satsningar på konst på
något sätt anses vara något extra, utanför vad som är
nödvändigt och ofrånkomligt, en sidofråga. Kanske har
det ett samband med att de flesta politiker inte är särskilt
intresserade av konst men kanske än mer med de ideologiska motsättningar som här finns. Tham argumenterar
för att man skall göra allvar av regeringsformens ord (vår
grundlag) att målet för den offentliga makten är att skapa
ett samhälle ”präglat av social, ekonomisk och kulturell
välfärd” (spärrat här) och hävdar att offentliga satsningar på konsten – och konstnärerna - borde vara en
självklar del av den ”höga politiken”, inte en liten guldkant som man till äventyrs kan kosta på sig. Konsten och
konstnärerna kräver ett omfattande offentligt stöd, och att
detta offentliga stöd är att betrakta som en motkraft till
de enormt starka och nivellerande marknadskrafterna.
Själva klämmen är att socialdemokraterna i Sverige –
efter norskt föredöme – borde satsa på ett verkligt, brett
kulturlyft med en ökning av statsstödet på ca 2, 5 miljarder under den kommande mandatperioden och en motsvarande ökning i kommunerna.
Tham menar att detta lyft skall gälla alla områden men
pekar likväl ut en rad särskilt betydelsefulla satsningar.
– Det här tankepappret vilar på den onekligen luftiga förhoppningen att socialdemokratin faktiskt skulle göra
kulturpolitiken till hög politik, se den som en självklar
och centrala del av samhällsbygget – vård, skola, omsorg
och kultur – och satsa rejäla resurser, skriver Carl Tham.
arbetarrorelsenstankesmedja.se