Tankar om konst och kulturpolitik
Innehåll Förord – Anne-Marie Lindgren Tankar om konst och kulturpolitik Varför allt omtugg? En historisk betraktelse Kommersialismen – kulturpolitik som motstånd Sponsorer Konsten som blandekonomiskt system En ny värld Vad ska stödjas? Armlängds avstånd Den offentliga konsten Konstnärernas villkor Delaktighet Det internationella läget Ett norskt kulturlyft Och Sverige då? Om kulturklimatet Sverige i världen – världen i Sverige 4 5 6 7 10 11 12 14 15 16 17 18 21 22 22 23 24 26 Är detta program realistiskt? 29 Ett svenskt kulturlyft 3 27 Förord Stockholm i juli 2010 Anne-Marie Lindgren utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja 4 Tankar om konst och kulturpolitik av Carl Tham Kulturen borde inte behöva utredningar. Kultur är kunskap, minne, dialog och gemenskap. Kultur är berättelser och samband över tiden och ett ficklampsljus in i människors osedda vrår och gömställen. Kultur kan med Virginia Woolfs ord kallas toleransens melankoliska dygd. Kultur är tystnad tillsammans med de döda och samtal med de levande, det är att återskapa det som varit och förstå vad som är på väg. Per Wästberg Direktörstal Svenska Akademien, 20 december 2010 A lla vet att begreppen är undflyende och svårdefinierade. I ett kulturantropologiskt perspektiv är kultur en totalitet som omfattar hela människan, livsstilar, den andliga likaväl som den fysiska miljön. I den ”Action Plan on Cultural Policies for Development” som antogs av kulturministrarna vid UNESCO-mötet i Stockholm 1998 talas om att kultur är ett helt komplex av ”andliga, materiella, intellektuella och känslomässiga särdrag som karaktäriserar ett samhälle eller en social grupp. Det innefattar inte bara konsten utan sätt att leva, värdesystem, traditioner och tro…” Kulturpolitik kan inte handla om allt detta. I så fall skulle en kulturminister vara ministern för det hela. En något mer begränsad definition ger Raymond Williams eller Jürgen Habermas som vill definiera kultur som kommunikation, språk, symboler och bilder, genom vilka ett samhälle förstås, erfares och reproduceras. Men det tycks mig som den definitionen är alltför samhällelig; konstens grundläggande existentiella sida verkar bortglömd. I praktiken handlar kulturpolitiken om konsten och konstnärerna, om yttrandefrihet och demokrati om medier och män- 5 niskors möjligheter till delaktighet i konsten. Men det finns stora gråzoner. Kulturpolitiken har många beröringsytor, t.ex. med utbildning och bildning, integration, stadsbyggnad och arkitektur och med näringslivet och mer. I en djupare mening finns det ett sorts kulturellt förhållningssätt i samhället som har sin verkan långt över kulturpolitikens ganska trånga gränser. Hur det offentliga rummet gestaltas är i högsta en kulturell angelägenhet men hör inte till vad vi brukar kalla för kulturpolitik. Ändå har det kanske större betydelse för många människors upplevelse av skönhet och sammanhang än mycket av vad som produceras på teatrar eller visas i konstgallerier. De värderingar som styr den offentliga gestaltningen är också ett uttryck för en kultursyn. Det finns självklart ett samband mellan kommersialiseringen och kulturpolitiken. I det här pappret med tankar om kulturpolitiken finns mycket utelämnat. När jag talar om konst och konstnärer talar jag oftast om alla konstarter och alla sorters konstnärer och artister. Alltstå om man så vill, de sköna konsterna. Varför allt omtugg? Inom kulturpolitiken måste allt tas om, gång på gång, i utredning efter utredning, debatt efter debatt. Förhållanden inom kultursektorn, välbekanta sedan decennier för att inte säga sekel tillbaka, presenteras som sensationella rön. Idéer och positioner som tjänat oss väl i många år måste gång på gång utvecklas och förklaras och försvaras. Till och med det självklara att konsten måste stödjas med offentliga medel – en självklarhet i praktiskt taget alla samhällen – blir på något sätt en fråga som måste tuggas om. Och därmed också konstens betydelse för vårt samhälle, för vår del i en internationell gemenskap, för människorna. Och sedan man omständligt gått igenom allt detta, utrett och utrett, blir det ungefär som det var, kanske lite mer pengar här, lite mindre där, nya byråkratiska system. uppseendeväckande. De var, kan man säga, alldagliga, en stor blandning av högt och lågt, kanske – fast det vet man ju egentligen inget om – representativt för väljarna. Några generella iakttagelser kan man ändå göra. Konsten – i någon form – är sällan något verkligt viktigt för de folkvalda; kanske inte så konstigt, politik tar tid. Det vore överdrivet att tala om en politisk kulturfientlighet; snarare brist på engagemang och intresse. Påfallande är också hur sällan samtida konstverk förekommer bland det som hade gjort intryck. Man skulle kunna tro att politiker som verkligen är mitt i samhället skulle ha ett stort intresse för det samtida. Men det förefaller inte så. Kulturpolitiken drivs av särskilt utsedda, i bästa fall kunniga eldsjälar. Konstkulturen och vårt kulturarv ägnas sällan någon större politisk uppmärksamhet och tanken att det trots allt finns en svensk konstkanon värd att förvalta har svårt att få fotfäste i den politiska världen. På ett sätt är det ju bra, utrymmet för danska excesser där man en gång för alla officiellt skulle slå fast vad som är den danska kulturen, är begränsat. Men man skulle ändå önska att svenska politiker kunde omfatta tanken att främjandet av bildningsarvet alls inte behöver ges en främlingsfientlig touch utan tvärtom kan berika hela befolkningen, inklusive invandrare. Man skulle också gärna önska att ledande politiker både på nationell och kommunal nivå såg ett starkt kulturliv som en fantastisk resurs för oss alla, en mänsklig och nationell tillgång och inte främst som smörjmedel för export eller turistnäringar. Varför finns detta behov inom kulturpolitikens område att ständigt upprepa tidigare debatter, klargöra och försvara grundläggande principer? Så är det sällan inom välfärdspolitiken i övrigt. När föräldraförsäkringen höjs eller förändras måste man inte ta diskussionen om den över huvud taget ska finnas. Det är heller inte vanligt i andra europeiska länder. Att det offentliga har ett ansvar för att stödja konsten anses självklart. Tanken att man överhuvud taget inte ska ha något stöd – en idé som Timbro-anstuckna politiker gärna lekar med – skulle i stora kulturländer som Frankrike, Tyskland eller UK betraktas som bisarr och inte värt mödan att ens kommentera. Kanske beror denna svenska specialitet på att kulturpolitiken aldrig blivit accepterad som något som naturligt ingår i föreställningen om samhällsbygget. Konst sägs vara viktigt men är, anses det, om det kniper, ändå umbärligt. Det är något extra och för att få fram resurser till detta måste man hela tiden argumentera från grunden. Sanningen är nog också att för flertalet politiker både på nationell och kommunal nivå spelar konsten ganska liten roll i deras personliga liv och föreställningar. Den är inte viktig. Kulturchefen för Helsingborgs Dagblad, Gunnar Bergdahl, och hans redaktion gjorde en enkät till riksdagsledamöter och statsråd om deras största kulturupplevelse inom litteratur, konst, scen, film och musik. Det är nu ingen lätt fråga att besvara särskilt inte för de som verkligen är engagerade i konsten – och de svar man fick var på intet sätt Den finska riksdagen utlyste för några år sedan tävlan om vem som kunde komponera den intressantaste operan om Finlands moderna historia. Resultat blev Oilli Kortekangas opera Pappas flicka som gått för utsålda hus på den finska nationaloperan. Det går bara inte att föreställa sig eller ens drömma om att den svenska riksdagen skulle kunna göra något liknande. 6 Ett annat skäl till behovet att ständigt argumentera för konsten är också att just på detta område kommer den klassiska ideologiska konflikten mellan höger och vänster upp till ytan. Moderaterna har ju, motvilligt och under decenniers motstånd, accepterat välfärdsstaten, även om de vill banta den. Men just på kulturpolitikens område släpper man gärna fram sina ideologiska instinkter – mindre omfördelning, mera marknad, mindre offentlig sektor – för att så att säga visa flagg på ett område där man ändå inte befarar några obehagliga väljarreaktioner. Just för att frågan inte anses vara central kan man kosta på sig det. Det är också på detta område – och biståndet till fattiga länder – som Timbro och deras vänner är som mest aggressiva. I praktiken retirerar man ofta till något som påminner om det bestående, fast sämre och mindre, men under väldiga ideologiska rökridåer som markerar åt vilket håll de egentligen skulle vilja gå om de politiska omständigheterna vore mer gynnsamma och moderaterna hade 40 och inte 30 procent av väljarna bakom sig. Kulturministerns uttalande nyligen, när hon presenterade en minst sagt mager kulturbudget, anslog exakt den ideologiska tonen: den bästa kulturpolitiken är att familjer (dock ej pensionärer) får sänkt skatt med 1 000 kronor. Tydligare kan det inte gärna sägas. Skattesänkningar går före offentliga behov. Den fantasi- och håglösa kulturpolitiken återspeglar inte främst oförmåga utan en medveten ideologisk hållning. Därför blir kulturpolitiken ofrånkomligen en ideologisk arena. Det är inte utan att åtskilligt är välbekant, att argumenten verkar slitna och att det faktiskt är mycket roligare och mer berikande att syssla med konst än med kulturpolitik. Det trista är att alla dessa diskussioner sällan leder till en verklig förbättringar av kulturpolitiken och konstlivets villkor. Det här tankepappret vilar på den onekligen luftiga förhoppningen att socialdemokratin faktiskt skulle göra kulturpolitiken till hög politik, se den som en central del av samhällsbygget, satsa rejäla resurser, genomföra ett kulturlyft. Men innan vi kommer dit måste vi nog gå igenom ideologin igen. Mea culpa. En historisk betraktelse I kulturpolitiken tvinnas olika värderingar, begrepp och förhållningssätt samman. Det ser man bäst om man betraktar den i ett historiskt perspektiv. Det finns tre bärande värderingar som på olika sätt återkommer i en demokratisk kulturpolitik, men de fanns också långt före demokratins genombrott. • En värdering är helt enkelt vad jag skulle vilja kalla för ett civilisatoriskt behov. Konsten är en del av den mänskliga civilisationen och har varit så i alla tider: symboler, berättelser, tecken, rörelser, musik. Ett samhälle eller tillvaro utan konst kan knappast låta sig föreställas. Den är i sina olika skepnader och uttrycksformer en grundläggande mänsklig aktivitet. • Den andra är idéen om konstnärens autonomi och konstens frihet. Ingalunda självklart lika lite som den tredje ambitionen, nämligen att konsten i dess olika uttrycksformer ska göras tillgänglig för så många som möjligt. • Den tredje idéen är att så många som möjligt ska kunna möta konsten. Det låter modernt men så ny är tanken ändå inte, det bär alla Europas kyrkor och palats vittnesmål om. Kyrkomålningarna skulle göra menigheten from och beskedlig, palatsens och arkitekturen påminna om vem som bestämde. 7 I årtusenden tjänade konsten de styrande, de välmående och religionerna. Det fanns också en folklig konst, utanför, som ofta de styrande upplevde som lite hotfull och som i alla händelser ansågs vulgär eller motbjudande. Att vara gycklare var att befinna sig långt ned på samhällssteg. Men så småningom började konsten och konstnärerna träda fram ut ur det sociala dunklet, som erkända och betydelsefulla personer. Det fanns också en marknad där bildhuggare eller målare kunde sälja eller där författare kunde få sina dikter spridda eller dramatiker sina pjäser uppförda eller skickliga konsthantverkare sina produkter sålda. Det gav inkomster men utan furstlig nåd och vilja att förhärliga sig själva, de styrandes intresse att försköna sina städer: utan mecenater och kyrkan hade det aldrig varit tillräckligt för försörjning eller berömmelse. Shakespeare var en oerhört driven teaterledare och tjänade av allt att döma mycket pengar men utan hovets och några aristokraters för all del växlande nåd hade han knappast lyckats. Blev konstnärerna – författare, bildhuggare, kompositörer, osv. – förskjutna, fallna i onåd från världslig överhet eller kyrkan, blev livet strävt och konstnärskapet nästan omöjligt. Det gällde framför allt bild- och formkonstnärer, arkitekter, kompositörer och musiker. Författare kunde genom tryckkonstens genombrott i bästa fall – få – tjäna tillräckligt med pengar på sin försäljning, från 1700-talet och framåt, förutsatt att de slank undan censuren. Gemensamt för alla tider och för alla beställare eller kunder var övertygelsen om konstens höghet, dess förmåga att lyfta människan, liksom den starka förhoppningen, ja vissheten om att konsten skulle leva vidare och i sekel efter sekel kasta glans över dem som på ett eller annat sätt förevigats genom konsten, liksom, fast kanske i mindre grad, över dess upphovsmän. Min dikt är varaktigare än koppar, skrev Horatius, ofta citerat; alla konstnärer var kanske inte lika övertygade om sin odödlighet. Konstens beställare, furstarna, adeln eller prelaterna eller vilka de nu än var betraktade konsten som ett sätt att sprida ära över sig själva och framför allt vinna evig närvaro. Konsten bidrog till att etablera och befästa makten, åtminstone hoppades man det. I Carl Arvid Hesslers lilla skrift ”Staten och konsten i Sverige” (1942) sammanfattas 200 års politiska diskussion om staten och konsten. Under frihetstiden står statsnyttan i centrum. Sveriges måste ha en konst(rit-)akademi för att slippa importera dyrare franska konstnärer och skickliga hantverkare och en sådan inrättades också, magert finansierad men ändå enligt ständerna till rikets ”märkeliga nytta, heder och prydnad”. Nyttan var, med tidens synsätt, framför allt den ekonomiska: man skulle därigenom främja hantverket och byggnäringarna. Så kom Gustav III och konstlivets allmänna uppsving genom ett frikostigt kungligt understöd, i många riktningar. Järnår följde, men i den nya tiden efter 1809 tog diskussion om statens ansvar eller förpliktelser mot konsten åter fart. Hade staten över huvud taget en sådan skyldighet? Varför? På vilket sätt? Under 1800-talet, nationalismens tid, ville man gärna betrakta konsten som ett sätt att stärka den nationella identiteten och den rådande samhällsmodellen. Men konsten var opålitlig och blev alltmer utmanande mot de värderingar som skulle upprätthållas. Vad som skulle få kallas konst var inte självklart och den frågan blev allt mer brännande och kontroversiell i takt med att konstarterna sprängde sina pålagda begränsningar och mallar. Historien om konstarterna är som ett enda växande dån av röster om konstens innebörd och väsen och avgränsningar, ja om dess meningsfullhet. Under de första årtiondena handlade debatten bl.a. om tillskapande av ett nationellt konstmuseum och statens eventuella skyldighet att köpa konst. Bondeståndet gjorde förbittrat motstånd: varför skulle de, som stod för den tyngsta skattebördan, gå med på att avsätta pengarna till något som var för herrarna och de bildade? När beslutet om ett museum till sist ändå fattades blev det för bönderna ett starkt argument för en representationsreform. Staten hade ett ansvar för att bevara vad gångna generationer skapat men också för framtiden, menade projektets tillskyndare. Ett land måste vårda och främja de fria konsterna. Bara staten kunde orka med att bygga ett museum. Ett museum skulle öppna konstskatter för de många människor som annars aldrig skulle få chansen att se denna konst. Det syftade till allas nöje, nytta och förädling. Det var också en fråga som Sveriges anseende; andra länder också grannlandet Danmark hade gått före. Staten måste som förr ge utbildning åt bildkonstnärer men också köpa deras konst. Den privata marknaden var för liten. Bildkonstnärerna måste annars bege sig utomlands eller överge sin konst. Vad vi begär, sade således en motionär vid 1850 års Riddarhus är ”icke en gåva icke ens ett understöd, det är endast vad de till en början blott av staten kunna i tillräcklig grad erhålla, nämligen sysselsättning.” Genom att staten köpte konst skulle den kunna spridas över landet till olika offentliga inrättningar och ge den breda allmänheten en chans att stifta bekantskap med den. Under 1900-talet ville olika slags förtryckande eller totalitära regimer än mer utnyttja konsten i sin tjänst, för att förhärligas men än mer för att forma människorna. Men återigen, konsten tog andra vägar och det som blev kvar av förtryckets konst var oftast stendött i samma ögonblick det skapades. Förtrycket kunde på ett paradoxalt sätt och helt ofrivilligt skapa konstnärliga motkrafter av enastående kvalité och angelägenhet; konsten trivs med motstånd. Erfarenheterna av de totalitära regimerna och deras förtryck av konsten blev en mäktig sporre för en demokratisk kulturpolitik, på samma sätt som välfärdsdemokratiernas framväxt sporrades av erfarenheter från 1930-talet och kvarvarande kommunistiskt hot. Det fria ordet var liktydligt med den fria konsten. Uppgiften var att säkerställa konstnärens autonomi utan anspråk på motprestationer. Argumenten om varför och hur konsten ska stödjas ekar genom seklen, alltmer intensivt från den tid då den västerländske konstnären klev ut just som konstnär och ville och måste frigöra sig från beställarna. Dagens argument har gamla anor. 8 Lite senare, när den uppåtsträvande borgarklassen alltmer satte sin prägel på styret, hette det att det materiella framåtskridandet inte var nog. Vi måste ta ett ansvar för civilisationens högsta uttryck, konsten. Förr kunde det ske genom adeln, men mecenaternas tid är förbi. Staten måste handla. Också konstnärer kunde göra anspråk på en betryggad ekonomisk ställning i samhället, konstaterade statsutskottet 1856. Och det enda som skulle kunna förbättra deras läge var statens insatser. Genom statliga uppköp kan bildkonsten också komma till gemene man. Samtidigt skulle det ge arbete och inkomster åt bildkonstnärerna. ”Konsten är på väg att bliva allas egendom” förklarade departementschefen Engberg med karaktäristisk bildningsoptimism. Man lade ned stor möda på att Konstrådets styrelse skulle ha en stark representation av konstnärer. Statliga tjänstemän skulle inte styra. Det är intressant att notera hur man då vred och vände på argumenten och hur omsorgsfullt man gick till väga för att se till att Konstrådet fick en stark förankring i det konstnärliga livet. (Nu går det annorlunda till: den moderata kulturministern avvecklade styrelsen utan argument och utan diskussion.) De många debatterna om staten och konsten följer långt in i 1900-talet samma mönster. Mot krav på stöd tillkonsten – också teater, musik och opera – stod alltid politiker som ansåg att sådant var både onödigt och farligt. Men de var ändå på den förlorande sidan. De flesta ansåg att konsten hör till ett civiliserat framåtskridande samhälle och att den inte kan överleva utan statens insatser. Konsten ska stödjas men inte styras. Konsten måste vara fri, ”friheten är konstens liv”. Entusiasternas – ibland också regeringarnas förslag – prutades emellertid ofta ned. Gapet mellan ord och handling var stort och blev större, menade besvikna konstnärer. Stödet var otillräckligt, förhållandena för samlingar och konstnärer dåliga. Nya förslag ledde begränsade ökningar av uppköpsbidragen , av konstnärerna och museifolket alltid kritiserade som alltför blygsamma. Stöd till konst i alla dessa former blev en del av välfärdspolitiken och ledde fram till 1974 års artikulerade kulturpolitik. Kortversionen av en månghundraårig diskussion om staten och konsten illustrerar alltså att de bärande argumenten är påfallande likartade och ekar i vår egen kulturdebatt. Här har diskussionen framför allt gällt en av konstarterna. Att staten köper konst är, ansågs det, den den bästa formen av stöd och ger dessutom möjligheter att sprida konst över landet. Andra konstarter kräver andra insatser. En utgångspunkt är att ett levande och starkt konstliv, som också bevarar och vårdar det kulturella arvet, är en självklar och omistlig del av samhället. Konstens vård, överlevnad och utveckling måste på olika sätt främjas av offentligheten, stat eller kommun. Marknaden räcker inte. Men konsten måste vara fri, staten ska stödja inte styra. Staten har ett ansvar för att många människor får chans att komma i kontakt med konsten. Med demokratins genombrott kring 1917 tog debatten ny fart. ”En strävan växte fram, mera radikal och målmedveten än någon tidigare, att slå en brygga mellan konsten och folket”, konstaterar Hessler. (sid 87) Anslagen till inköp och deposition av statens samlingar till allehandas institutioner växte. Det var också statens uppgift att skapa ett djupare konstintresse hos folket. Estetisk odling var också ett statsintresse. Den organiserade folkbildningen blev ett viktigt redskap. I ett särskilt utskottsutlåtande från 1918, undertecknat av Artur Engberg, slogs fast att staten måste se till att konsten mer och mer kommer de breda lagren till godo. Arbetarrörelsens talesmän var inte kulturrevolutionärer; man ville bevara och stärka svenska kulturtraditioner. Under 30-talet, de svåra åren, blev läget för bildkonstnärerna liksom andra konstnärer alltmer akut. Frågan om staten kunde utöka sina uppköp av bildkonst fick en allt starkare social dimension. Men uppköp kunde inte ske efter sociala behov. Därför måsta man ta ett större grepp. Ur dessa diskussioner föddes Statens konstråd. För statens husbyggen skulle man i kostnaderna räkna in belopp för den konstnärliga utsmyckningen. De statliga byggnaderna skulle förskönas med konst och därmed skulle konsten också föras ut till allmänheten. Det låter närmast trivialt och självklart. Men märkvärdigare än så är egentligen inte de grundläggande argumenten för kulturpolitiken. 9 1974 års kulturpolitik slog fast att kulturpolitiken skulle vara en del av samhällets utveckling och en del av demokratin. Man använde begreppet kulturell demokrati, i sig måntydigt. Det pekade på människors rätt till delaktighet i det kulturella livet. Men det var också ett demokratibegrepp som innefattade en respekt och ett engagemang för det konstnärliga skapandet. I Regeringsformen – en i dessa dagar bortglömd text som råkar vara Sveriges författning och som kom till just i början på 70-talet – talas i introduktionen om att målet för den offentliga makten är att skapa ett samhälle präglat av ”social, ekonomisk och kulturell välfärd”. Inbäddat i detta låg också tanken att konsten i någon mening skulle bidra till att förbättra samhället och kanske också människorna. Det är en genom århundraden särskilt av konstnärer och intellektuella intensivt marknadsförd tanke, sympatisk men också riskabel i vars namn också konstnärer förtryckts: bara de som skriver samhällsförbättrande godkänns. Så är det inte i demokratin och det är alldeles uppenbart att konsten kan öppna våra ögon inte bara för oss själva utan också för samhället; vad som kan spira ur detta är omöjligt att säga. Konsten är allt viktigare som en samhällskritisk dokumentation, särskilt i en tid då de kommersiella medierna sviktar. mot samhället utan att peka på ”lösningar”. I dess olika uttrycksformer vädjar den till olika sinnen hos människan. En outgrundlig del i vår existens, att stödja den och göra den tillgänglig är en bekräftelse på vår vilja att vara en kulturnation. Tankesmedjan Det osynliga sammanfattar väl: Konsten bör vara fri Konsten bör inte lyda under några mål. Inte ens goda. En förutsättning för konstens frihet är marknadsbefrielse Vi bör betrakta konsten som en illojal samhällspelare och inse illojalitetens nödvändighet för att hålla samhället levande Konsten bör vara den källa ur vilken de styrande hämtar tankar bortom den pragmatism som politiken alltid riskerar att fångas i Varje människa bör ges möjlighet att möta alla former av konst Vi kommer aldrig ha möjlighet att välja konsten som något annat än ytlig förströelse om vi inte en gång givits möjlighet att möta dess språk (Skuggutredningen sid 24) Konsten, liksom forskningen, skrev 1990-talets kulturutrednin, sysslar med samhälleliga problemlösningar och något av detta ekar i argumenten varför kulturen skall stödjas. Men det är en för snäv syn på konsten. Man måste ha respekt för konstens oberäknelighet, mångfald och existentiella karaktär. Konsten är en opålitlig bundsförvant. Den skjuter åt ett annat än den siktar, som Almqvist sade. Konsten löser sällan några problem och det gör den sällan anspråk på; den kan skildra fasan i världen men inte upphäva den. Det finns inte nödvändigtvis något konstruktivt i konsten; den är ofta avståndstagande eller kritisk Kommersialismen – kulturpolitik som motstånd I 1974 års kulturmål infördes formuleringen att politiken skulle ”motverka kommersialismens skadliga verkningar”. Inget har retat moderaterna mer än detta; det var en ideologisk kärnpunkt. Nu är det borta. Inte förvånande. Den ursprungliga tanken var självklar och beskedlig. Genom kulturpolitiken skulle man hålla marknadskrafterna stången. Sedan dess har samhället genomkommersialiserats på ett sätt som man då inte kunde föreställa sig. Det är en del av en större process. De senaste 20-25 åren har, som vi alla vet, internationellt och nationellt präglats av en klar maktförskjutning till kapitalets fördel, på bekostnad av demokrati och arbete. Utvecklingen är inte följd av obevekliga historiska krafter utan av en politik, byggd på en ideologi: marknadstro, privatisering, fria kapitalflöden, kamp mot facket och alla kollektiva strukturer som stör marknadens logik. Också socialdemokratin har i stora delar bejakat denna politik. Nu ser vi följderna. Det är just marknaden och kapitalet som nu med full kraft världen över också penetrerar den kulturella sfären: kunskapssökande, forskning, utbildning och bildning, människors värderingar, föreställningar om samhället, det mänskliga samtalet, fantasin, konsten i alla dess yttringar. Kulturella och sociala värderingar och erfarenheter ersätts av ekonomiska transaktioner. Livet självt blir kommersialiserat. Jämlikheten utgår ifrån demokratins ideal om människors lika värde. 10 Den är sammantvinnad med medborgarrätten som inte bara är politisk utan också social och kulturell. Marknadsekonomi innebär att vi måste acceptera inkomst- och förmögenhetsskillnader, även om dessa delvis kan och bör motverkas genom facklig lönepolitik, skatter och transfereringar. Så mycket viktigare borde det då vara är det då att dessa skillnader i köpkraft inte får slå igenom när det gäller de medborgerliga rättigheterna: vår rätt till demokratiskt deltagande, till en väl fungerande offentlig förvaltning, till kulturen, till bildning och utbildning, till omsorg och sjukvård. Och åtskilligt annat. En given utgångspunkt för kulturpolitiken borde vara att vi söker stärka och återskapa de utrymmen i samhället som inte styrs av marknadens principer och kapitalets intressen. Det är offentliga rum, både i ordets fysiska och andliga mening: offentliga platser i motsats till kommersiella gallerier. Det är verksamheter som vi alla måste kunna ha tillgång till, oavsett inkomst, som ger både individer och samhälle en chans att växa och utvecklas på egna villkor, utanför penningens herravälde. Det är kulturens och det fria samta- Sponsorer Ett öppet och generöst kulturklimat, där konsten trivs och utvecklas, är i sig ett uttryck för demokratiska värderingar och i den meningen en styrka för demokratin. Bara en stark offentlig finansiering kan värna konstens oberoende. Det hindrar inte att man kan vara öppen för olika sorters privata bidrag, om de ges utan villkor. Men helt villkorslöst blir det aldrig, särskilt inte från näringslivet. Det är närmast självklart. Genom nedpressade anslag ökar marknadsberoendet och jakten på kommersiella sponsorer. Man ska inte underskatta den symboliska kraften i denna förändring. Den kommersiella världen, dess aktörer och maktelit, legitimeras och stärks, även om bidragen oftast är små i förhållande till de totala kostnaderna för en viss aktivitet. Det är just den kulturella projekteringen av kapitalets makt som, medvetet eller omedvetet, är den yttersta drivkraften bakom den kommersiella sponsringen; det skulle annars vara effektivare att lägga ned motsvarande summor på reklam. lets oundgängliga utrymme, ett medborgarnas rum, befriat från reklamen, sponsorerna och aktieägarnas intressen. Det är bara den demokratiska makten som kan skapa dessa utrymmen i samhället som inte nås eller domineras av marknaden. Det betyder inte att staten eller den offentliga makten skall vara närvarande i dessa rum, styra och ställa. Den skall istället ge förutsättningar för människors fria växt och aktivitet, kollektivt eller enskilt. Det är, för att travestera en berömd romantitel, motståndets kulturpolitik: som motkraft till kommersialiseringen och de internationella mediernas enorma påverkan och tendens att göra allt lika, men också och kanske framför allt en motkraft i våra egna liv, ett alternativ i tillvaron. Det kan vara ett eget skapande men också upplevelsen av ett tilltal som kan utgå från en tavla, en teaterföreställning, en installation, jazzkvartett eller författare osv i långa rader. Men också en motkraft för att stärka vår förmåga att genomskåda, riva slöjan, känna trådarna till det förflutna, uppleva värdet av den kulturella mångfalden. Vi ser det alldeles speciellt tydligt i USA där ju både politik och kulturliv är så beroende av de kommersiella krafterna. Genom generösa skattebefrielser är det de stora företagen, finansfurstar, miljardärer och medieföretagen som finansierar en stor del av högkulturen och därmed också påverkar kulturlivet. De statsunderstödda gåvorna till konsten från superrika eller deras företag blir en bekräftelse på kapitalets makt och ställning och ingen ska inbilla sig att det sker utan påverkan eller direktiv. Institutionscheferna för de berömda museerna eller orkestrar har – när de avgått – vittnat om vilket tryck de är utsatta för och världsberömda dirigenter som Georg Solti eller Richard Muti har berättat om hur förödmjukande det kan kännas att programmen skall falla de rika donatorerna i smaken. Påverkan och styrningen kan vara direkt eller indirekt, mer eller mindre, men det finns där – liksom naturligtvis den anpassning som sker inom alla kostnadskrävande konstarter eller institutioner när man för sin finansiering är hänvisad till att jaga sponsorer. 11 Något av detta har vi fått uppleva också i Sverige när begränsade kulturanslag måste kompletteras. Man skall inte underskatta moderaternas ideologiska medvetenhet: nedpressade anslag leder till ökad kommersialisering, mera marknadsmakt, här som på andra områden. Kukturpolitiken i Stockholm stad under moderat ledning är ett bra läroexempel. De verksamheter gynnas som är kommersiellt framgångsrika. Det pågår sedan flera år tillbaka en intensiv kampanj för att införa skattebefrielse för företagens kultursponsring. Det verkar så behändigt, ja nästan gratis. Men sanningen är ju att också detta ”privata” stöd också i viss mening är ett offentligt stöd: de uteblivna skatteintäkterna är också en kostnad. Det är alltså delvis ett offentligt stöd men beslutsmakten över dessa offentliga medel läggs istället i privata händer; vi tar därmed ytterligare ett steg mot företagsvärldens närvaro i kulturen. Är det önskvärt? Sedan detta väl är sagt ska man också konstatera att det givetvis finns verkliga mecenater, förmögna personer, som av genuint kulturintresse stöder olika konstarter eller konstnärer. Sådana har alltid funnits och de är inte bara välkomna utan på ett sätt ovärderliga eftersom de ger ett bidrag till den mångfald som bör prägla kulturlivets finansiering. Stiftelser som drivs utan vinstsyfte med sikte på kulturell finansiering hör också dit. Konsten som blandekonomiskt system En kulturpolitik i ett demokratiskt samhälle, där konstens frihet är nära besläktad med yttrandefriheten, ja är en del av den, är en sorts pragmatisk kompromiss där man avsiktligt försöker motbalansera olika ekonomiska krafter och där mångfald blir ett honnörsord. Det offentliga stödet är ett värn mot den dominans, sortering och likriktning som ett marknadsberoende ofrånkomligen skapar; det hindrar inte att annat stöd kan och måste förekomma. Det offentliga stödet är i sin tur lagt ut på många olika händer. Det är också försett med en sorts oskrivna men verksamma barriärer mot att besluten om bidrag och stöd till enskilda konstnärer politiseras eller, än värre, blir ett uttryck för vad man föreställer sig är majoritetsuppfattning om hur konsten skall se ut. Jag skall återkomma till det. Sannolikt är fler människor än någonsin i historien idag sysselsatta med någon form av kulturell produktion i den mening som Habermas m.fl. talar om: kommunikation, språk, symboler och bilder, genom vilka ett samhälle förstås, erfares och reproduceras. Säkert är att underhållnings- eller fantasiindustrin är jättelik och den genom den nya tekniken förändrat människors tillvaro. Den har blivit en ofrånkomlig del av samhällets livsstil och symboler. Några av världens största företag finns inom denna sektor, ständigt expanderande. Den är världsomspännande, vinstgivande och dominant. Det offentliga stöder till konsten är små smulor i jämförelse med denna industrins omfattning. Men samtidigt gäller att det finns ett ömsesidigt samband och beroende mellan olika kulturyttringar. Kulturmarknaden skulle inte ha utvecklats utan kulturpolitiska insatser. Konstnärliga utbildningar, konstnärers möjligheter till ekonomiskt stöd för nyskapande arbete, kulturinstitutionernas möjligheter att utveckla yrkeskunnandet och pröva nya uttryck är en nödvändig grund också för dem som bedriver verksamhet på s.k. marknadsmässiga villkor. Gränserna mellan konstarterna blir alltmer genomskinliga liksom gränserna mellan populärkultur och högkultur. De finns, men de är genomsläppliga och konstnärer av alla de sorter hämtar sedan ett halvsekel tillbaka näring också från populärkulturen – och vice versa. Författaren Stefan Jonsson tolkar läget så här i sin bok Rapport från sopornas planet: 12 ”Tre stora utvecklingstendenser avtecknar sig på kulturens område. För det första fortsätter den amerikanska masskulturen sitt triumftåg – bakom Nikes, McDonald´s Walt Disneys och Coca-Colas sköldar. För det andra håller västerländsk finkultur på att bli ett självklart inslag i eliternas livsstil inte bara i Paris och Washington utan också i Peking, Buenos Aires och Nairobi. Från alla jordens storstäder stiger numera ett sponsrat brus av Pavarotti, Bach och Satie… Till denna kultur hör också standardiseringen, framdriven av de stora medierna och Microsofts koder. Dessa värdesystem beskär världen och levererar den till oss i inramat skick. Ytterligare exempel på dessa universella ekivaleringsmekanismer är engelska språkets utbredning som leder till att det numera finns en global engelska som artister, konstnärer, politiker och vetenskapsmän måste behärska för att få sina yttranden antagna och värderade vid de institutioner som dominerar på deras respektive områden. Ur reaktionerna … uppstår en tredje tendens som består av alla de lokala, etniska eller nationella rörelser som försöker stå emot globaliseringen av kulturen… Allt konstnärligt, intellektuellt och journalistiskt arbete av idag bedrivs i kraftfältet mellan dessa tre tendenser – den standardiserade elitkulturen, den kommersialiserade masskulturen och de motståndsbjudande alternativen. Men viktigast av allt är att de tre tendenserna är sammanflätade och existerar samtidigt i varje land, på varje ort, i varje konstverk, ja, inom varje människoliv. På gårdagens karta kunde kulturen klassificeras i inhemskt och utländskt enligt territoriella gränser. Den kartan stämmer inte längre. Den som idag försöker ringa in, låt oss säga, en svensk eller amerikansk kultur får antingen postulera ett inbillat nationellt väsen och då ligger kulturrasismen nära, eller också erkänna att världens krafter sliter varje kultur åt flera håll samtidigt.” (sid 106ff) Det offentliga kan bara marginellt påverka marknaderna. Exempelvis bokmarknaden. Den har utvecklats väl i Sverige under senare år men nu sker en maktkoncentration där de stora förlagen, Bonnierkoncernen och Norstedts/KF köper upp distributionskanalerna och säkrar marknadsplatser för deras egna böcker. Förre chefen för Wahlström & Widstrand, Per Gedin, konstaterar i en artikel att de kunniga förläggarna trängs ut och ersätts med ekonomer och PR-direktörer som kräver snabb och säker lönsamhet. ”Denna utveckling av bokmarknaden i Sverige är ett hot mot mångfalden och den litterära kulturen”. Det offentliga kan inte göra mycket för att direkt påverka denna utveckling – men däremot försöka hålla öppet för alternativ genom bl.a. litteraturstöd. På mikroplanet betyder blandekonomin att konstnärer och kulturinstitutioner av alla de slag går in och ut på marknaden. Kulturindustrin behöver kulturpolitiken. Konstnärerna behöver marknaden. Kulturlivet i vid mening – underhållnings- och elektroniksidan inkluderad – är ungefär 2-3% av BNP, kanske mer. Den offentliga satsningen är ca 0,26 % av BNP – bra affär får man säga till dem för vilket allt måste mätas i pengar. Mycket har under senare år talats om ”kulturnäringar” ungefär som om det vore något sensationellt nytt. Massunderhållning har sedan över ett sekel varit en internationell jättebransch. Nu tillkommer cybervärlden och självklart finns här en enorm marknadskraft och utrymme för mer eller mindre fiffiga och framgångsrika affärsidéer. Ett exempel är framgångsrika spelföretag. Många sådana projekt eller företag har stötts av KK-stiftelsen, i hopp om att stödet så småningom ska utmynna i självgående kommersiell verksamhet. Kanske bör det offentliga, stat och kommuner, också på olika sätt stödja denna bransch, men här finns EU-regler som begränsar omfattningen av ett direkt näringspolitiskt stöd. Olika dokument i branschen utmynnar i allmänhet i allmänna lovsånger om den sortens kreativa näringar och med förhoppningar – säkert inte ogrundade – att de kan bidra till vår tillväxt och sysselsättningen. Möjligt eller inte, det hör i huvudsak till närings- och inte kulturpolitiken. Det är också självklart – och så har det alltid varit – att bildkonstnärer, formgivare, skådespelare, musiker, författare, filmare och andra genererar arbete långt utöver den i trängre mening konstnärliga sektorn eller den kulturella sfären. Konsten har en ekonomisk ”multiplikatoreffekt”, dvs. stimulerar omgivningen, ökar sysselsättningen också i andra branscher, t.ex. restauranger eller transporter, och drar kanske till sig företag och människor som vill ha en rik kulturmiljö. Det är i alla händelser den teori som vägleder många satsningar på kultur i orter eller bygder med svåra ekonomiska problem, där den traditionella industrin flytt (t.ex. Ruhrområdet, London eller Berlin) Inte heller detta är något nytt, som många tycks tro; satsningar på kultur som ett ”tillväxt-instrument” har sedan decennier ingått i den politiska retoriken och i viss mån också praktiken. (Se t.ex. utredningen ”Konstnärens villkor” SOU 1990:39, sid 46 ff och framför allt den aktuella boken av David Karlsson, ”En kulturutredning: pengar, konst och politik”.) I dag har det ekonomiska argument – vem är förvånad? - blivit det främsta argument för att ”som 13 det heter satsa på kultur” i tidens instrumentella anda. Konst som nyttighet. Det är i grunden en kulturfientlig hållning, där konsten inte ges sitt egenvärde. Men naturligtvis är det bra när kulturen genererar utveckling och jobb. David Karlsson formulerar det väl i sin bok: ”Kulturpolitikens uppgift är att skapa konstnärliga och kulturella värden. En ny värld Lyckas den med det så kan som en bieffekt, en kulturekonomisk dynamik uppstå som leder till nya arbetstillfällen och ekonomisk utveckling.” (sid 107) Hur stora dessa bieffekter är, är osäkert; det spelar i detta sammanhang mindre roll. Grunden för kulturpolitiken är och måste vara en annan. ”We are apparently now in a situation where modern technology is changing the way people behave, people talk, people react, people think, and people remember. And you encounter this not only in a theoretical way, but when you meet people, when suddenly people start forgetting things, when suddenly people depend on their gadgets, and other stuff, to remember certain things. This is the beginning, its just an experience. But if you think about it and you think about your own behavior, you suddenly realize that something fundamental is going on." Frank Schirrmacher, en av Frankfurter Allgemeine Zeitungs utgivare, i Nätverket Edge)” Omkring 2 miljarder människor utnyttjar i dag internet och fler lär det bli, med rasande fart. Internet i sin tur är en mängd olika företeelser. Till detta kommer alla nya uttryck för den elektroniska tekniken. Allt är på ända. Revolution i vardagslivet, det vet vi när vi skickar våra emails eller umgås på Facebook eller stirrar på nyheter i Iphone eller vad vi nu gör. Men vad betyder det, för konsten, för tänkande, för självförståelsen, för samhället?? Kring de frågorna kretsar otaliga svar, debatter och vetenskapliga utläggningar. Hot, möjligheter varvas om varandra. Kommer barnen som är bättre på datorer än att läsa bli en ny sorts människor, kommer den litterära kulturen sjunka ned under synranden? Vad betyder allt detta musiklyssnande? Upplöses människors förnimmelse av gemenskap? Vad betyder internet för vårt sätt att tänka, skriva och förstå omvärlden? Sanningen är väl att vi inte vet. Vi får helt enkelt slå följe med utvecklingen, följa den, försöka styra om vi finner det nödvändigt eller möjligt. Kanske krävs extra insatser för lästräning i förskolan, kanske kan man utnyttja dataspelen till större intresse och förståelse för teknik och matematik. Det finns mycket i cybervärlden som ter sig obehagligt eller antihumanistiskt, det är kanske, just genom teknikens revolutionerande omfång, värre än när tidigare nya medier introducerades. Men det är sällan frågor som lämpar sig för offentlig politik om man inte ska vandra in på censurens väg. Den bör und- vikas. Vi får leva med skräpet. Så mycket viktigare att det finns andra möjligheter. En sak vet vi säkert – att elektroniken skapar ny möjligheter för konsten, både estetiskt och kommunikationstekniskt. Möjligheterna tycks oändliga och vi kan vagt förställa oss mycket stora förändringar, för bibliotek, för museer, musiken, dramatiken, allt. Ta boken som exempel. Uppenbarligen kommer email-boken och andra digitala bokformer att växa. Det är nödvändigtvis inget hot mot litteraturen, men kanske mot boken och dagens form av bokförlag. Här finns olika åsikter – de som anser att den digitaliserade boken kommer bli ett komplement till den tryckta boken och de som menar att vi nu står inför en omvälvning lika stor som Gutenbergs och som i grunden förändrar läsvanor, bokförlag, marknaden – och författarnas möjligheter till det bättre genom att det blir så enkelt att ge ut och sprida vad vi i alla fall hittills kallar för böcker. Andra menar att det blir allt svårare för den seriösa litteraturen om författarna inte stöds och lanseras av bokförlag, kvaliteten drunknar i mängden. Det är likaså oklart vad den digitala revolutionen betyder för kulturpolitiken. (vid sidan av upphovsrätten, se nedan) Här gäller det att hålla huvudet kallt. Ibland får man en känsla att det är en kulturpolitisk uppgift att ekonomiskt stödja den nya tekniken. Den anses vara en viktig ”kreativ” näring. Det är säkert sant men något annat stöd är det som 14 traditionellt ligger inbakat i kulturpolitiken – t.ex. utbildning eller konstnärsstöd behövs inte. Här handlar det i extremt hög grad om innovationer som drivs på marknader och där principen att man inte skall stödja sådant som ändå klarar sig bra bör gälla. Däremot gäller det att vara öppen för hur den nya tekniken skulle kunna användas, t.ex. för digitalisering av museernas samlingar eller för biblioteken. Här behövs med all säkerhet offentliga satsningar och stöd. Tekniken kostar. Vad ska stödjas? Det offentliga stödet går ut på att stödja sådant som inte skulle klara sig på marknaden. Ibland frågas det upprört varför inte pop eller rock eller annan populär musik får stöd; det ses som en diskriminering. Nu är det inte sant att inte också populärkulturen får stöd; det kunde förvisso vara större t.ex. till samlingslokaler. Dessutom kommer det i indirekt form, framför allt genom utbildning på olika nivåer. Men att inte t.ex. rockkonserter får stöd – vilket dock händer – måste ses som uttryck för sunda kulturpolitiska principer; vi skall stödja sådan konst som inte skulle kunna överleva eller i alla händelser starkt marginaliseras utan stöd. Det är klart att den principen inte kan tillämpas hur långt som helst. Små möjligheter att överleva på marknaden kan inte vara det enda kriteriet för stöd. Alla som säger sig vara sysselsatta med konst i en eller annan form och som saknar publikens eller kritikernas gensvar är inte missförstådda genier som först kommer uppskattas av en tacksam eftervärld. Stödet måste brytas mot olika perspektiv och i grunden finns frågan: Vad är då egentligen konsten och vad är kvalité? Det är just den frågan som mycket av konsten handlar om. Den har i alla tider brottats med sin meningsfråga och ur den brottningen har storslagna konstverk uppstått. Till modernismen i alla dess skepnader – också i postmodernistisk förklädnad – hör det ständiga ifrågasättandet av själva konstarten, utmaningar av det rådande konstbegreppet, konstnärernas tvivel och vånda över den egna konstens meningsfullhet. Konsten utmanar inte bara publiken utan också själva konsten. Beuys som tillsammans med Warhol är den mest inflytelserika konstnären inom begreppet aktionskonst sade sig utnyttja (masspublikens-) förakt eller avståndstagande från ”finkulturen” som inspiration för sina berömda installationer. Hade han gjort dem på gatan skulle man sannolikt ägnat honom ett mera förstrött intresse. Men de utfördes i de högkulturella rummen och gavs därigenom sin särskilda mening närmast som antikonst. Konstens värde, innehåll former och uttrycksmedel och mening: det är en evig debatt och bör vara det. Som finansiär och stödjare håller sig de politiskt ansvariga klokt nog i allmänhet borta från denna ständiga brottning och avstår från att själva försöka definiera vad som egentligen är konst. Det offentliga driver kulturpolitik, inte konstpolitik. Den estetiska diskussionen får löpa på och i vid mening ange vad som kan vara värt att stödja eller inte. Någonstans i beslutsgången finns det konstnärer, kritiker och tjänstemän som får ta beslut och det händer sällan att de av estetiska eller etiska skäl prövas i någon politisk instans. Vad som är värt att stödjas låter sig inte en gång för alla fastställas, vad som är brett eller smalt är inte entydigt, publiksiffror kan inte vara avgörande. Därför måste en offentlig kulturpolitik vara uthållig och bred. Det ”stödvärda” avgörs i en ständig växelsång mellan konstnärliga utövare, kritiker, forskare och en engagerad allmänhet. ”Allt – vad som helst – är konst om en person av konstfrälset kallar det konst” säger journalisten Carl Hamilton som utnämnt sig själv till en sorts populistisk konstkritiker. Han missar hela tiden det grundläggande: det handlar inte om en person vid en viss tidpunkt utan om en dialog, både i tid och rum, ett ständigt pågående samtal. Om man vill ge sig in i det måste man ha viljan att försöka förstå och ta till sig också nya uttryckssätt. Någon annan väg finns inte. Kvalitetskravet – hur svårt det än är att definiera – är centralt. Kulturutredningens strykning av detta krav var alldeles uppenbart en medveten handling för att underminera den hittillsvarande inriktningen på kulturstödet och öppna för en ökad trivialisering och kommersialisering.. Ibland hävdas att det offentliga stödet leder till en sorts för stöd tillrättalagd konst. Men det finns inga belägg för den tanken. Det är precis tvärtom. Marknadskraven är alltid strömlinjeformerande, konkurrens skapar i allmänhet – och särskilt på kulturområdet –likhet, inte mångfald. Minskat offentlig stöd leder till ökat marknadstryck. 15 Armlängds avstånd Politikens tillbakadragenhet, armlängds avstånd brukar det heta. Systemen är utformade så att bedömningar och beslut om t.ex. vilka konstnärer som ska få stipendier eller vilka teatergrupper som ska få stöd görs av konstnärer, kritiker och andra sakkunniga utan politisk inblandning. Peer review talar man om i forskningssammanhang, det gäller här också. Och precis som när det gäller forskningen är det demokratiska systemet och dess offentlighet som är det stabila värnet mot övergrepp. Men inom kulturen liksom i forskningen utövar det politiska systemet ett ofrånkomligt – och stort – inflytande genom de prioriteringar som görs beträffande anslagen. Det går inte att komma ifrån. Det är bland annat detta som är kulturpolitik. Men till skillnad från forskningen händer det då och då att politiker går in i själva den konstnärliga bedömningen. Det finns gott om exempel på larmande debatter, också i riksdagen, om vad som är konst och framför allt om vad som inte är det. Oftast har det handlat om något enstaka konstverk som retat upp de folkvalda. Då och då rasar intensiva insändardebatter mot särskilt modern offentlig bild- och skulpturkonst och det fanns en tid då frågan om en bok var pornografisk också kunde engagera politiker. Under det upproriska 60-talet hände det då och då att uthängda svenska kommunalpolitiker ifrågasatte om det politiska ofog som bedrevs på teatrarna verkligen skulle ges offentligt stöd. Det är i dag mindre vanligt, kanske beroende på att politiker är allt mindre intresserade av konsten eller möjligen för att konsten är mindre upprorisk. Att i dag provocera genom konsten är inte lätt. Men det händer, vilket den intensiva debatten om Anna Odells konstinstallation på Västerbron bär vittnesmål om; där fanns många synpunkter av välbekant slag. När alltmer konst blir performance och direkta tilltal kanske det blir vanligare igen. Då gäller det att hålla ögonen på politikerna så att de inte snubblar iväg i dirigistisk riktning. falden. Om bara det som tillräckligt mycket efterfrågas på marknaden överlever blir konstlivet mycket smalt. Så har det alltid varit. De som säger att det räcker med att folk får vad folk vill ha låter som demokrater och kanske också tror att de är det men resultatet av deras idéer är inte bara konstens och kulturarvets förtvining utan också demokratins begränsning. Då och då utbryter stora debatter om kulturklimatet. Till de hör ofrånkomligen angrepp på vad som kallas för kultureliten. De angreppen kan komma både från vänster och höger. När kulturjournalisten Jonas Thente på Dagens Nyheter talar nedsättande om vad han kallar för kultureliten tror han säkert att han är djärvt ute i tidigare okänd terräng. Men under det upproriska 60-talet hörde sådana angrepp närmast till god ton. Men lika lite som då ska man imponeras eller bli räddhågad inför den här sortens argument. För det första är det väldigt många människor som tillhör denna ”elit”. Teater och dans har årligen ca 3,3 miljoner besökare (2006), med ca 21 000 föreställningar; den regionala musikverksamheten, orkesterinstitutionerna och de fria musikgrupperna har ännu några fler – ca 3,5 miljoner. Under en enda månad har bara de statliga museerna mellan 60 00070 000 besökare och långt fler var det då inträdesavgiften slopades. För att vara en elit måste man säga att den är ovanligt stor. För det andra finns och måste finnas mängder av verksamheter i samhället som vidmakthålles, utvecklas och skapas genom ett litet antal människor (=eliten). Annars går samhället sönder. Ingen behöver skämmas för att man tillhör denna ”elit”. För konstens del sysselsätter, enligt arbetsförmedlingens arbetsmarknadsprognoser, kulturbranscherna ca 82 500 personer. Med tanke på hur många människor som finner intresse och glädje i dessa människors verksamhet får man säga att utväxlingen är mycket stor. Leve konstnärseliten! Men konsten kan också hotas av populistiska under- Men attackerna tystnar inte. Senast var det Kristdeströmmar i samhället som utnyttjas eller exploateras mokraternas partiledare Göran Hägglund som gjorde av politiker, så som skett t.ex. i Danmark. I namn av ett försök i denna populistiska bransch, men nu från demokratisering vill reaktionära politiska krafter göra höger. Hans artikel väckte en, med tanke på det konsten ett uttryck för folkviljan. Konsten liksom torftiga innehållet, alldeles överdriven uppmärksamforskningen måste skyddas mot den sortens folkstyre. het. På alla kultursidor larmades om det hot mot den Om så inte sker är det just konstens autonomi och ytt- fria kulturen som nu stod för dörren. Det är att överrandefriheten som beskärs. Också de som säger att driva Hägglunds betydelse. KD-ledarens angrepp på marknaden måste styra är ute efter att beskära mång- kultureliten har gamla anor i kulturfientliga kretsar 16 för vilka framför allt det nya i konsten ter sig förargelseväckande och hotfullt. Vaksamhet är bra men KD-artikeln var inget annat än ett desperat försök att få lite röster och lär inte avsätta några spår. Ett större hot mot den konstnärliga utvecklingen och friheten är tillämpningen av den mål-beställarutförare-ideologi som plågar hela den svenska förvaltningen, inte minst på kommunal nivå. Dirigistiska kommunalpolitiker vill ge konsthallar och andra konstnärliga institutioner uppdrag som, som det heter, ligger i linje med kommunens verksamhetsmål. De är visserligen i allmänhet fluffiga men själva principen måste avvisas. En kommun kan ha berättigade krav på att verksamheterna är välskötta och de har anledning att bli bekymrade om publikun- derlaget sviktar i verksamheter år efter år. Men om kommunen vill bestämma vad för slags konst som skall förevisas – då har man klart överstigit vad som bör vara politikens gränser. När det folkpartistiska kulturborgarrådet i Stockholm säger att det måste vara tydliga mål för stadens kulturstöd så att konstnärer ”vet vad som förväntas av dem” är det stalinism snarare än liberalism som vägleder henne. Möjligen förstår hon inte det. Aningslösheten är stor på detta område. (Tack Bengt Göransson för att Du uppmärksammat detta uttalande!). Inget kan emellertid väcka mer hetlevrade kommentarer än den offentliga konsten. Den är därför värd ett eget avsnitt. Den offentliga konsten Det offentliga rummet har upptagit konstnären i alla tider, långt före galleriernas eller museernas tid. Det är något vida mer än ett enstaka konstverk, det är gestaltning av stadsrum. Offentlig konst är konstverk i stadsrummet som inte är bestämda som rum för konst, de är i en sorts mening oväntade. Museet eller galleriet har den unika egenskapen att det som vistas där betraktas som konst, offentlig konst är däremot ofrånkomligen en del i själva platsens mening. ”Jag skulle vilja definiera offentlig konst som alla slags tillgängliga arbeten som bryr sig, om, utmanar, invecklar och rådfrågar den publik den vänder sig till och som respekterar kommunitet och miljö” säger kritikern Lucy Lippard. Den framstående svenska konstnären Sivert Lindblom laddar i denna anda en hel scenografi för att orkestrera platsens händelser och invånarnas rörelser, möten och tankar. Han talar själv om sina scenografier som sociala rum, avsedda att aktivera det oberäkneliga liv som utspelar sig i staden, dess socioabilitet. (Efter Cornell Lindblom, Gemensamma rum, sid 57ff) Det är också i den andan Statens Konstråd arbetar – dess uppdrag är just att finansiera offentlig konst. Men offentlig konst är inte oproblematisk. Den har sina självklara begräsningar. Fula eller monstruösa hus, ut- och invändigt – och de är många – blir inte mycket bättre av aldrig så vackra eller finurliga konstverk. De mardrömsliknande husen i vad som nu kallas för Stockholms Water Front kan aldrig bli bättre genom utplacerade konstverk. Trafikapparater eller hämningslöst skövlande av kulturarvet blir inte bättre av att man här och där i förödelsen placerar ut ett konstverk. Många svenska städer har förötts och försetts med ödsliga torg där den offentliga konsten snarare förstärker intrycken av tristess och meningslös förstörelse. Viljan till konstnärlig och humanistisk gestaltning kommer oftast in för sent, när projekten redan är avgjorda. En kulturpolitik värd namnet måste därför vara mycket mer offensiv vad gäller stadsplanering och offentlig rumsgestaltning. För det andra väcker den offentliga konsten ofta starka känslor eller allmänhetens vrede eller kritik. Det är kanske inte så konstigt. De som uppsöker ett museum eller konstgalleri kanske förargas över vad hon eller han ser men värre är det för den som ofrivilligt konfronteras med ett konstverk vederbörande inte gillar. Vreden blir ibland alldeles osannolik och kan leda till våldsamheter och destruktion. Säg sedan att konsten inte kan uppröra eller engagera men tyvärr är detta engagemang ibland bortom dialogen och samtalet. Det finns ofta en sorts våldsam aggresivitet i kritiken, som kanske bottnar i en frustrerad känsla av att man är utestängd från något man inte förstår – och som man inte vill förstå. Då kommer allehanda kränkande uttalanden om konstnärer och konst ur munnen eller på bloggen som en strid ström. Den tidvis larmande debatten om den offentliga konsten är en del av debatten om modernismen. Steg för steg har nya uttrycksformer och meningsbildande konstverk vunnit acceptans men lätt är det inte. Idén om att all s.k. verklig konst ska vara föreställande eller som det heter ”realistisk” har en märklig överlevnadsförmåga. 17 Särskilt kontroversiella blir ofta offentliga monument eller minneskonstverk; det ligger i sakens natur. I Tyskland med sin traumatiska historia och sina otaliga minnesverk över begångna förbrytelser pågår en ständig diskussion; det finns en hel vetenskap som sysslar med Mahnmal och vilka reaktioner de väcker. I Sverige är urvalet mer begränsat men den upphetsade striden kring Raoul Wallenberg monumentet på Nybroplan illustrerar hettan i den sortens diskussioner. Den avspeglades förvisso också i allmänhetens reaktioner. Ibland väcker den offentliga konsten starka reaktioner av politiskt slag. Man kunde för några år sedan läsa i tidningarna att de stora monumentalmålningarna i Folkets Hus i Stockholm som ger bilder från arbetarrörelsen kamphistoria borde monteras ned eftersom de stör de uppenbarligen mycket känsliga företag eller andra organisationer som numera mest hyr lokalerna. Den kollektiva vrede och nöd som dessa målningar förmedlar passar inte in i dagens vinstmaximerande tidsanda och kan kanske rentav ge en och annan lättpåverkad betraktare felaktiga tankar. Därför måste de bort. På 1960- och 70-talen då den politiska konsten dominerade var den typen av reaktioner ännu vanligare. Ett berömt exempel är Sveriges Televisions inköp av Gerhard Nordström monumentala och upprörande målningar ”Sommaren 1970” som var ett rasande angrepp på Vietnamkriget och vad han uppfattade som vår likgiltighet. Det är målningar som håller sin kraft långt bortom Vietnamkriget och liknande krig förs ju som bekant också idag. Alltnog; SvT köpte målningarna men sedan plockades de ned efter beslut av SvTs dåvarande säkerhetschef som också ansåg sig vara konstcensur. Så kunde de gå till då. Sådant händer dock mer sällan idag: Toleransmarginalen eller kanske snarare likgiltigheten har blivit större. Charlotte Gyllenhammars fantastiska skulptur som verkligen kan ses som ett upprörande protest mot våld och krig står i Försvarshögskolans entre. Utan protester. Och i bästa fall kan diskussion om offentliga konstverk både vara upplivande och värdefull. Men det förhållandet att kritiken ibland är minst sagt inskränkt eller uttryck för en allmän motvilja mot ”konstnärer” betyder inte nödvändigtvis att konstnären eller beställaren alltid träffat rätt. Konstnären värnar om sin frihet. Det går inte att skapa konst efter andras önskemål eller ideal än konstnärens egna. Också här gör politikerna klokt i att skjuta saken så långt bort som möjligt från den egna direkta beslutssfären och lita på jury och professionella bedömare Men det är klart att i slutändan finns det ett politiskt ansvar där ett eget ställningstagande blir ofrånkomligt. Konstnärernas villkor Konstnären som arketyp börjar formeras i renässansens Italien på 1300-1400-talen då bl.a. medvetna målare och bildhuggare försökte bryta sig loss från sin tillvaro som en del av hantverksskrået. Idén om konstnärsgeniet föds, konstnärernas personliga egenskaper tillmäts betydelse, man börjar på ett helt nytt sätt teoretisera över konsten och estetiken och idealet om den fria och autonome konstnären kliver fram: han – eller i några fåtaliga fall hon – arbetar efter sin egen skaparkraft och inte på beställning. Så blev det nu inte på många hundra år. Först på 1800-talet blir den frie konstnären som producerar konst utan ”nytta” det dominerande idealet. Konstnären ville stå utanför det borgerliga samhället, fri, men var ändå för sin överlevnad beroende av denna borgerlighets intresse och välvilja. Konflikten blev en del av det konstnärliga medvetandet och blev ett fruktbart konstnärligt tema. Det sena 1800-talet blev bohemernas tid, åtminstone i myten. Henri Murgers roman om bohemernas liv och än mer Puccinis berömda opera ger en föreställning hur fattig och proletariserad denna tillvaro egentligen var. Drömmen om konstnärskapet kunde ha ett högt pris. Konflikten hårdnade med modernismens entré på den konstnärliga scenen. Konstnärerna i alla genrer gjorde sig fria från tidigare estetiska regelsystem. Det blev en kraftfull brytning med stora delar av den borgerlighet som utgjort publik och köpare. Konsten och konstnären skulle vara fri. Det gäller alla sorters konstnärlig verksamhet; det är det moderna idealet. Det är som konsthistorikern Peter Cornell säger, en förvånansvärt slitstark konstruktion ”väl underbyggd i samtida estetiska regelsystem, fri från gamla inskränk- 18 ningar, beställares föreskrifter och krav på praktisk nytta och kalls därför fri konst. Den är praktiskt obrukbar.” (Cornell/Lindholm sid 16). Men givetvis finns begränsningar. Konsten är nu som i alla tider beroende av sin publik, även om det offentliga stödet kan dämpa beroendet. Det är emellertid inte bara ekonomisk utan också estetiskt; konsten fungerar i samspel med en publik, större eller mindre. Den existerar i samhället och det ”samhället” är alltmer internationellt. Det gäller framför allt musiken, dansen och bild/form/videokonsten i dess olika tappningar och gränsöverskridande uttryck. Här finns enorma marknader och stora pengar i omlopp. Den moderna bildkonsten är också en status och lyxvara, precis som i forna tider. Kritiker och marknad avgör. Konstmarknaden är globaliseringens finrum. Detsamma gäller, fast i mycket mindre omfattning, andra konstarter. Men det är få konstnärer som släpps in i dessa finrum. De allra flesta har en mycket magrare tillvaro där möjligheterna är begränsade till det egna samhällets publik och marknad. Också här spelar storlek och befolkningsunderlag in. Det är skillnad att arbeta på en tysk marknad, där det bor ca 80 miljoner människor, eller i Sverige med våra nio. Det gör skillnad, i köpkraft, i bredden i kulturutbudet, i konstens närvaro och därmed för konstnärernas möjligheter. Konstnärer kan i olika faser i livet vara fria bohemer, företagare eller tillsvidareanställda. Deras ekonomiska situation påverkas både av marknad och offentligt stöd, i växlande omfattning. Konkurrensen – både om arbetsstipendier eller anställning och publik – är stenhård. Det kommer alltid att finnas fler människor som vill ägna sig åt konstnärlig verksamhet än vad marknaden kan svälja eller vad de politiskt ansvariga anser att man kan stödja. De har en svag ställning på marknaden också i förhållande till kulturindustrins olika mellanled: förläggare, producenter, kuratorer, etc. Allmänt gäller att ju närmare man kommer den direkta konstnärliga verksamheten desto sämre blir de ekonomiska villkoren. När Stockholms Stad för några år sedan skulle ha en ”kulturfestival” på gator och torg var det självklart att de byggnadsarbetare som byggde scenerna fick avtalsmässigt betalt medan artisterna uppvaktades med förslag om att de skulle uppträda gratis eller näst intill. Det är typiskt: beställare utnyttjar – har alltid gjort – det faktum att konstnärer är så engagerade i sin konstnärliga längtan att de kan förmås medverka till låg ersättning. Det gäller inte de som sysslar med in- tellektuellt arbete. En doktorand som skriver en doktorsavhandling om en levande författare eller konstnärer har en doktorand lön på ca 18 000 kr i månaden plus betalada socialförsäkringsavgifter. Det är en ersättningsnivå som författaren och konstnären själva i de allra flesta fall bara kan drömma om. Bakom detta ligger värderingar. Respekten för konstnärligt arbete är i allmänhet låg i vårt samhälle, trots allt skönprat om kulturens värde. Konstnärer mäts med andra mått än andra yrkeskategorier och hos de riktigt fördomsfulla och konstfientliga finns alltid den underliggande misstron eller misstanken att de egentligen är lata drönare som vill sko sig på samhällets bekostnad. Det är ett tema som den nuvarande kulturministern gärna talar om. De borde, heter det, förtjäna sina pengar ”på eget arbete”. Det är just precis vad alla konstnärer och artister vill men hur skall de då göra om ersättningen för detta arbete är så låg och marknaden så osäker att det inte går att leva på arbetet, också med anspråkslösa levnadsvillkor? I decennier har frågan om konstnärernas levnadsvillkor diskuterats. Jag gjorde på regeringens uppdrag en utredning (Konstnärens villkor, SOU 1990:39) med en rad förslag till förbättringar varav mycket få blev genomförda. Sedan dess har frågan gång på gång återkommit och ny statistik har tagits fram, som bekräftar vad alla redan visste: konstnärer av alla de slag har mycket låga inkomster. Det är en ädel tävlan på botten: vilka är de värst utsatta och om detta kan man länge diskutera. Vissa förbättringar skedde under 90-talet, men marginella. Så här sammanfattar Konstnärsnämnden läget (Ur förordet till årsredovisningen 2008): 19 ”Konstnärsnämndens arbete inom verksamhetsområdet Bevakning av konstnärernas ekonomiska och sociala villkor visar tyvärr att målsättningarna att konstnärer skall kunna basera sin försörjning på utfört konstnärligt arbete och att regelverken skall anpassas med hänsyn till konstnärer inte uppfylls. Våra utredningar och inkomstundersökningar samt arbete med att bevaka konstnärers situation inom trygghetssystemen och skattesystemen pekar på motsatsen. Konstnärer är underbetalda och mycket liten förståelse och kunskap om de specifika förhållanden som råder för konstnärligt skapande finns inom andra politikområden. Nämndens undersökningar visar till och med att statliga kulturinstitutioner un- derlåter att betala konstnärer och/eller kraftigt underbetalar i Sverige verksamma konstnärer för deras konstnärliga arbete som beställs och nyttjas av den offentliga sektorn. Vi kan konstatera att konstnärspolitiken inte har fått den kraft som den borde ha inom varken kulturpolitiken eller andra politikområden. Konstnärsnämnden arbetar nu aktivt för att genomlysa dessa problem och skapa faktagrunder så att verklig förändring kan komma till stånd. Enstaka konstnärer har vad vi kallar ”stjärnekonomier”, dvs. kan bli förmögna och få stor uppmärksamhet, men det stora flertalet har mycket låga inkomster och osäkra arbetsförhållanden. Utmärkande är att det dessutom finns en hel del konstnärer som får offentlig uppmärksamhet men trots det har betydande svårigheter att försörja sig. Att välja att bli konstnär är att välja en tuff bransch som i så väldigt mycket särskiljer sig från de flesta andra yrkesområden. Konstnärspolitiken säger inte att det offentliga, i detta fall staten, skall försörja alla konstnärer, det är inte ens målsättningen, men den säger att konstnärer skall som alla andra ha betalt för sitt arbete när det nyttjas och rimliga förutsättningar att få korrekt behandling inom de sociala trygghetssystem som finns för medborgare i landet.” Mycket mer behöver inte sägas. Nämndens uttalanden är belagda med stora och aktuella undersökningar. Ca 50% av alla konstnärer har årsinkomster under 15 000 kr/månad och var fjärde konstnär ligger under 8 000 kr/månad. På det kan man inte leva. Det är inget mindre än en skandal att förhållandena inte förbättrats och det gäller då inte bara tillgång till stipendier, utan i än högre grad skattevillkor och andra villkor i socialförsäkringssystemen. Skådespelarnas och andra scenartisters villkor har klart försämrats under en följd av år, framför allt genom att allt fler som tidigare var anställda inom scenkonsten har pressats ut i en osäker frilanstillvaro. Försämringen har skärpts under alliansregeringen. Försämringen av a-kassa har slagit hårt mot artister som tidigare kunde lyfta a-kassa mellan olika engagemang. Alliansarrangemangen för skådespelarna och dansare har bara delvis kunnat kompensera detta. Moderatregeringens brist på respekt för konstnärerna av alla de slag slår igenom med full kraft när också erkända konstnärer för att överleva tvingas ut att ta vilka jobb som helst. Regeringen kallar detta för arbetslinjen. De ekonomiska stödsystemen urholkas samtidigt som tidningar och andra uppdragsgivare på kulturmarknaden pressar ned ersättningarna; det blir allt svårare inte bara för konstnärer utan också kulturskribenter. ”Kultursektorn har utvecklats till experimentverkstad för en rättlös arbetsmarknad” (Per Wirtén). Istället för att uppmuntra all den talang, engagemang och kreativitet som finns hos konstnärer eller de som vill bli konstnärer kläms de åt och får veta att deras arbete inte särskilt behövligt. Författaren Marie Silkeberg sammanfattar hur hon och många andra upplever läget: ”Det har pågått en kulturpolitisk nedrustning särskilt under den borgerliga regeringen och den har blivit kännbar nu . Alla får sämre betalt för sina arbeten och lever mer osäkert. Det är svårare att försörja sig. Det är aldrig bra när människor som arbetar med kultur blir rädda, rädda för att inte få arbete eller inte kunna behålla det de har, när det blir allt svårare att få pengar nog för att kunna tänka och arbeta i längre perioder och när man tvingas överprestera hela tiden” (10-tal 1 april 2010) Upphovsrätten är central för konstnärernas överlevnad. Idéerna att den konstnärliga produktionen ska vara en sorts allmänning, fritt tillgänglig för alla, kan visserligen ha vissa sympatiska drag men leder till orimliga konsekvenser: antingen utarmas konstnärerna helt eller också måste staten ta över ansvaret för deras försörjning. Stöld av konstnärlig egendom – Piratpartiets idé – kan inte heller godtas. Rättsskyddet för upphovsmän till olika slags konstnärliga verk omfattar i själva verket de flesta av alla mediala eller databaserade uttryck och är basen för konstnärliga marknader. Men konflikterna i dag gäller inte enbart upphovsmännen/kvinnornas rätt till ersättning visavi nedladdarna utan i minst lika hög grad om det är konstnären – författaren, kompositören, bildkonstnären, musikern, skådespelaren – som äger sitt konstnärliga verk och som har rätt till de inkomster den kan skapa eller om det är förläggare, film- eller grammofonbolag som, när de väl köpt verket, också äger det och kan göra vad de vill. Arne Ruth skriver i essaäen ”Kulturstöd och upphovsrätt” att den ideella upphovsrätten länge haft en stark ställning i Norden, inte minst i Sverige: ”Jämte omsorgen om skaparens rätt till sitt verk rymmer definitionen av upphovsrätt i Norden en säregen kombination av jämlikhetssträvan, folkbildningsambition och kvalitetsargument”. Införande av biblioteksersättningen till författare 1954 20 var ett viktig steg på vägen till dagens kulturpolitik. Poängen med ersättningen är att man förenar tre synsätt: • Lånen är avgiftsfria (folkbildning), • författarna får sin ersättning men den betalas av det offentliga (upphovsrätt), • men ersättningen går inte bara ut individuellt utan hanteras kollektivt av författarfonden vilket gör det möjligt med en viss utjämning (jämlikhet). Det senare innebär ett erkännande av det faktum att en strikt marknadsrelaterad tillämpning av upp- Delaktighet Alla måste med? Knappast. Kulturlivet är en möjlighet, inget åliggande. Men alla borde ges chansen att dras in i något som man inte visste att man var intresserad av. Alla behöver inte; det finns många andra saker att ägna sig åt. Men den offentliga kulturpolitiken hämtar sin legitimitet i ansträngningarna att ge så många som möjligt chansen. Det handlar om geografi men också om att bryta motståndet – utan att klandra dom som har annat för sig. Det har också varit en grundläggande del av den svenska kulturpolitiken, alldeles från början – till exempel betydelsen av de tre R-en. (Rikskonserter, Riksutställningar och Riksteatern) De är under omstöpning och delvis nedläggning (Rikskonserter). Jag går inte närmare in på den frågan här. 1990-talets kulturutredning påpekade att kulturlivet för många har ett sorts optionsvärde, man uppskattar att leva i ett samhälle där det finns teatrar, bibliotek, många författare, konsertsalar, etc. Man utnyttjar kanske bara en liten del av detta men man vill att det ska finnas där, som en möjlighet. Nyttjandet styrs också av livscykeln och personlig mognad och erfarenheter. Många konstarter kräver en viss ansträngning också från publikens sida, mer arbete från den som vill vara delaktig. Allt är inte lätt tillgängligt. Det är heller inte alltid – kanske sällan – uppmuntrande, utan snarare tvärtom. Institutioner – teatrar, konserthallar, etc – kan göra mycket för att underlätta förståelse och sporra nyfikenheten men det krävs ändå en ansträngning, en vilja att öppna sig. hovsrätten skulle skapa mycket stora skillnader i villkoren mellan olika konstnärer. Konstnärernas egna organisationer spelar här en viktig roll. Jag går inte in på alla de frågor som är sammankopplade med upphovsrätten och hur de nya problemen ska lösas; jag vill bara understryka att en hård linje i upphovsrättsfrågor – alltså på konstnärernas sida gentemot både olagliga nedladdare och multimedia företag måste vara ett centralt inslag i en långsiktig kulturpolitik. kunna klä sina konstnärliga upplevelser i ord. En bred och generös kulturpolitik försöker dra in så många som möjligt, öppnar ständigt rum och befriar också högkulturen från sin märkvärdighetsstämpel. Kulturpolitiken ska inte bara ”stödja”, den ska underlätta förmågan att se eller bli nyfiken på det nya. Här som över allt annars spelar det stor roll vad det kostar. De röd-gröna partierna har dragit rätt slutsats av det när de vill ha gratis inträde på museer. Men frågan är mycket vidare än så. Biljettpriserna för den offentligt finansierade scenkonsten är höga; för många som inte från början är mycket intresserade kan de bli avskräckande höga. Ändå står biljettintäkterna i de allra flesta fall bara för ca 15-18 % av de totala inkomsterna för de offentligt finansierade institutionerna. Kulturlivet har alltid varit beroende av frivilliga krafter. Folkbildningen spelar en central roll för det kulturella livet, inte minst människors möjligheter att själva delta. Genom studiecirkelverksamhet ges chanser till konstnärligt utövande som annars aldrig skulle kunna förverkligas. Den ger också chanser för människor som vill bredda sina kulturella insikter. Folkbildningens resurser måste öka. Det gäller att skapa strukturer som främjar människors intresse och kreativitet. Framför allt behövs lokaler som upplåtes till en låg kostnad. Det offentliga ger ramar och förutsättningar, kulturlivets olika aktörer svarar för innehållet. Denna princip gäller både för professionell verksamhet och amatörer. Kravet på förståelse kan ibland ligga som ett onö- Kultur i hela landet förknippas gärna med ”regiodigt hinder, man måste inte förstå allt och ändå nalpolitik” (ett bortglömt ord måhända), avfolktycka om det, känna något. Man behöver inte ningsbygder, minskande befolkningar. Inget fel i 21 det i och för sig. Men det borde också betyda satsningar i de folkrika snabbast växande orterna i Sverige där kulturutbudet är mycket magert – storstädernas förorter. Då och då händer saker. Den venezulanske dirigenten Gustavo Dudamels och Göteborgssymfonikernas gästspel i Hammarkullen utanför Göteborg var en av musikårets höjdpunkter skriver DN:s Martin Nyström, och han har sä- kert rätt. En oerhörd träff och den visade att det går att bryta ned vallarna som omger mycket av ”konstmusiken”, hitta en ny publik, uppröra och förarga. Mycket mer av detta måste till – här ligger den största utmaningen för en radikal kommunal kulturpolitik. Den svenska kulturpolitiken står sig hygglig i internationell jämförelse. De summor som i Sverige satsas på offentligt kulturstöd (i förhållande till BNP) ligger i nivå med vad som gäller i de flesta europeiska länder, lite under de stora kulturländerna Tyskland och Frankrike. Styrkan i den svenska politiken ligger kanske främst på inriktningen på delaktighet och jämställdhet, svagheten är en sorts ängslighet eller beröringsångest inför krav på verklig kvalité och frånvaron av beslutsamma satsningar på några konstarter för att lyfta dem till internationell nivå, som t.ex. den belgiska regeringen gjorde för många år sedan på den moderna dansen; mycket riktigt är lilla Belgien i dag hemvisten för flera världsledande koreografer och kompanier. misk situation. Det kan få förödande följder för ett kulturliv som både kvantitativt och kvalitativt är världens kanske starkaste. I Italien är hela operakonsten i ekonomisk kris. I England befarar kulturlivet det värsta och har inför valet försökt stämma i bäcken genom att förevisa vilka nyttiga ekonomiska bieffekter kulturen har; det är, anser man uppenbarligen, det enda argument som har en chans att bita. Vi får se vad den nya regeringen kommer att erbjuda. Det internationella läget Men i dag ser det dystert ut för det europeiska kulturlivet. Finanskrisen och de av den förorsakade stora budgetunderskotten kommer med all säkerhet drabba anslagen till kultur. I Tyskland exempelvis är läget synnerligen allvarligt genom att många delstater och kommuner som bär ansvaret för kulturanslagen har en närmast desperat ekono- När kulturlivet nu sviktar i många europeiska länder ska vi inte glömma vilka som ytterst är ansvariga för detta: finanshajarna, bankdirektörerna och deras handgångna män och kvinnor som alla berikat sig – men också regeringarna som inte bara undvikit att ingripa utan snarast hejat på finansfurstarna och den oreglerade kapitalmarknaden. Det finns alltså starka samband mellan den allmänna ideologi som behärskat det politiska klimatet i minst 20 år och kulturlivets förutsättningar; inte undra på att dagens konst i allt större utsträckning försöker gestalta och förstå vad som drabbat oss alla. Det finns emellertid ett lysande undantag i denna mörka bild, den norska rödröd-gröna kulturpolitiken. Den har väckt berättigad uppmärksamhet och flera gånger presenterats här i Sverige, också av den tidigare ansvarige kulturministern, Giske. Det finns ingen anledning att här gå in på detaljer vad gäller dessa satsningar, även om också där finns mycket intressant att lära. Men politiskt är det centralt att Arbeiderpartiet redan i opposition och i ett nedtryckt opinionsläge efter sitt stora nederlag i början på 2000-talet bestämde sig för denna sats- ning. De starkt ökande anslagen till kultursektorn – ca 2 miljarder NKR under mandatperioden – blev en del i regeringens övergripande politik och inte motvilliga eftergifter från ett motsträvigt finansdepartement. Man hade alltså före valet satt upp ett mål – att de statliga kulturanslagen år 2013 skulle vara en procent av den statliga budgeten – vilket gjorde anslagsökningarna lättare att genomföra, ”kulturlöftet” kunde inte svikas. På detta sätt blev kulturpolitiken något som man talade om och som valarbetare och opinionsbildare kände till och Ett norskt kulturlyft 22 var stolta över. Den kulturpolitiska effekten stärktes också av att satsningar i kommunerna också ökade. Det heter ofta, som en kommentar till detta, att Norge som ett rikt oljeland kan kosta på sig detta. Men den norska regeringens politik – nu som tidigare – har alltid varit att inte utnyttja oljepengar för att pigga upp budgeten – och för det har man fått betala ett högt politiskt pris, inte minst till Framskrittspartiet. Budgetprövningen är lika hård som i andra europeiska länder. Sant är dock att man nu alls inte har samma brydsamma budgetläge som flertalet europeiska länder (dock ej Sverige). Poängen med det norska projektet är att det är konkret, brett, omfattar hela kulturpolitiken – och målmedvetet. Det är en viktig del av den samlade politiken och inte godbitar här och var som strös ut över kulturområdet. Regeringens deklarationer är få men säger egentligen allt som behövs sägas. Regeringen säger kort och gott att kulturlivets styrka och omfattning är avgörande för människors livs- kvalité och att regeringen vill att Norge skall vara en kulturnation, ledande till och med, vad det nu kan innebära. ”Kulturlöftet lyfter kulturens status som samhälls- och politikområde”. Det senare är avgörande. Regeringen har gjort kulturfrågorna till en del av den stora politiken och inte bara ett bihang. Den har också tagit strid för sin politik. Man hade också tur genom att det blev politiskt kontroversiellt, framför allt i förhållande till det högerpopulistiska Framskrittspartiet. Man tog den debatten – varför satsa på kultur och vänsterskägg när det finns gamla som inte får vård, en klassiker i kulturpolitiska sammanhang. Man hukade inte och det gav resultat, vilket stärkte partiets självförtroende. Det finns skuggsidor i politiken kanske framför allt att den förre kulturministern varit alltför ivrig att själv fatta sådana beslut som bör överlåtas till kulturinstitutionerna. Men detta och andra kritiserade problem har i det här sammanhanget mindre betydelse. Den viktiga lärdomen är att kulturpolitiken kan – och bör – göras till ett stort politikområde. Och Sverige då? Mycket har åstadkommits under det senaste halvseklet; politiken har också regelbundet kompletterats och utvecklats med nya inslag. Ungdomars intresse för att ägna sig åt någon form av konstnärlig verksamhet är ständigt i tilltagande, alltför stort kan man till och med säga i förhållande till möjligheterna att försörja sig. Alltfler tar del i kulturlivet, också som amatörer, och publiktillströmningen är god. Aldrig tidigare har så många i en eller annan form ägnat sig åt konstnärlig verksamhet. Och hur stark är konsten? Den frågan låter sig inte lätt besvaras. Det myckna kulturutredandet ägnar i allmänhet konstarternas tillstånd ett förstrött intresse. Det är kanske förståeligt. Siffror om anslag och publiktillströmning finns, men hur fångar man konstens kvalité? Det är just denna omständighet som gör alla mål- och resultatmallar i detta sammanhang till mycket trubbiga instrument. Inte desto mindre skulle det vara intressant om man en gång prövade att göra en studie där fackfolk, kritiker och konstnärer försökte sig på en lägesbeskrivning av det konstnärliga tillståndet, inte minst i ett internationellt perspektiv. Men säkert är ett vi har ett stort och mångsidigt kulturliv och antalet utövande konstnärer inom alla konstarter har ökat kraftigt, särskilt i tidperspektivet från 70-talets mitt fram till i dag. Vi har i hög grad berikats av det mångkulturella Sverige och det blir säkert än mer av den varan i framtiden. Kvaliteten måste sägas vara god, på vissa områden mer än så. Den är klart godtagbar i ett internationellt perspektiv givet att vi är ett litet land. Vi sticker väl mest ut inom musiklivet och det handlar då inte bara om alla de popgrupper som gjort internationell karriär eller alla svenska operasångare som är framstående gäster på världens operascener. Kvaliteten har ökat påfallande inom skönmusikens område, liksom inom jazzen; se där musikskolans resultat. Men till skillnad från t.ex. Finland har vi inte satsat särskilt mycket på talangerna, på kompositörer eller dirigenter. Det är fortfarande svårt också för en bra ung svensk dirigent att få engagemang i Sverige. Det svenska litteraturlivet är starkt, bokförsäljningen har fram till senaste året redovisat ständigt stigande siffror och den svenska bokbranschen är närmast unik genom att nyutkomna böcker mycket 23 snart kommer i billiga pockets. Kvaliteten är, anser jag efter några år i August-juryn, hygglig. Internationellt är de svenska deckarförfattarna givetvis mest kända men vi har en handfull stora författare som också är välkända utanför landets gränser. Vi har också ett mycket stort konstliv, ofrånkomligen med ojämn kvalité; det gäller alla länder. En genombläddring av Statens Konstråds årsbok med dess stora urval av offentlig design och konst ger ändå en nästan förbluffande stark bild av läget inom bild/form/video/konsten. Vi har ett fåtal internationellt kända bild- och formkonstnärer. Den moderna danskonsten har utvecklats starkt under de senast 20 åren och har en växande ung publik. Vi har några mycket framstående koreografer, men de har med få undantag inte haft resurser eller möjligheter att göra sig internationellt kända. Svensk teater har hygglig, ibland hög, nivå. Filmen och filmindustrin har utvecklats och förändrats enormt, inte minst genom regionaliseringen av produktionen till bl.a. Trollhättan som också nått internationell ryktbarhet. Det är självklart att digitalisering och nya sociala medier påverkar filmen, i intresse, i genreövergångar, i nya produktionsmetoder. Detta och mycket mer som skulle kunna skrivas ger en positiv bild av det svenska kulturlivet och den är inte fel. • Marknadskrafterna är oerhört starka och pressar ned de mer krävande konstuttrycken – nästan allt blir underhållning eller finns i offentligheten på underhållningens villkor • Den elektroniska tekniken ger som vi vet väldiga möjligheter men kan också leda till upplösning av etablerade strukturer t.ex. inom bok- och musikbranschen; det kan få förödande följder för konstlivet • Scenkonsten har drabbats hårt av faktiska nedskärningar under en lång tid; det har drabbat både stora institutionerna och den fria scenkonsten • Skolans estetiska arbete har fått allt mindre resurser; musikskolorna blir allt dyrare för föräldrarna • Kulturarbetarnas villkor har generellt sett försämrats och arbetsvillkoren är alltmer otrygga • Kulturklimat och kulturdebattens villkor har försämras • Maktkoncentrationen på framför allt bokmarknaden ökar; bokhandlarna blir allt färre Till detta kommer de negativa effekterna av den nuvarande kulturpolitiken med dess ökade marknadstryck och förakt för konstnärer. Men det finns också en annan verklighet och förlopp som hotar livskraften, förnyelsen och i praktiken hela kulturklimatet: Om kulturklimatet Till kulturlivet hör en kritisk diskussion om konsten. Den är livsnödvändig. Konsten kan inte existera i ett tomrum. Den är beroende av kulturdebatt, inte bara kritiker. Den humanistiska forskningen och utbildningen hör också till denna oundgängliga infrastruktur. Den är sårbar. Ytterst handlar det om ett kulturklimat, om vad som värderas i samhället. Det är sannerligen inte lättfångat. Är det generöst, insiktsfullt öppet, nyfiket på det nya? Hur värderas traditionen, kunskap? Har det stark internationell koppling, vet vi och tar vi del av vad som händer i konsten i andra länder, inte bara i Europa? Det är svårt, tycker jag, att ge ett säkert svar på de frågorna. En del kulturskribenter anser själva att klimatet blivit mer stillasittande, mer konservativt. Ängsligt med brist på internationellt utblickar. Sä- kert är att utrymmet för kvalificerad debatt och kritik krympt. ”Avståndet mellan den populärjournalistik som nu gör sig bred och den kritiska verksamheten är bråddjup”, anser en grupp kritiker som nu vill organisera sig för att möta framför allt dagspressens neddragningar och minskade ersättningar. (Se Författaren, feb 2010), Men utan forum ingen debatt, ingen kritik, ingen utveckling. Dagstidningarna har traditionellt en mycket viktig roll. Det tryckta ordet är oundgängligt i debatten. Den måste också utspelas i offentligheten. Bloggosfären kännetecknas just av att det är en egen sfär, den är kvasioffentlig, kan man säga, oerhört fragmenterad. Det finns ofta inga krav för att delta och många inlägg blir därefter. Men den påverkar säkert, ungefär som 1700-talets flitiga brevskrivare till olika kotterier. Den kan inte 24 ersätta offentligheten. Typiskt är att den kommer in i offentligheten främst som citat i andra medier, främst tidningar. Det finns undantag och de kanske blir fler. Tidningarna är illa ute och ägarna kräver vinster. De stora dagstidningarnas kultursidor blir allt färre och allt med belamrade med mycket annat. Hela kulturklimatet har påverkats av marknadsfixeringen, inte minst inställningen till kulturdebatten. DN är bra exempel. Tidigare kände DN:s ledning ett ansvar för kulturdebatten; det är i dag starkt förtunnat. Utvecklingen i negativ riktning går med allt högre fart. Utrymmet för krävande och längre artiklar krymper hela tiden, kåren av fast anställda kritiker blir hela tiden allt mindre, det blir allt svårare att livnära sig som frilans i takt med att medierna betalar allt mindre. Kanske går vi mot en utveckling där den seriösa kritiken på olika konstområden blir alltmer marginaliserad. Kulturjournalistik blir alltmer soundsbite. Och kändisfixerad. Det ligger i saken natur att statsmakterna inte har några möjligheter att påverka tidningarna (bör heller inte ha det) och har små möjligheter att påverka maktkoncentrationen. Samtidigt är det uppenbart att en alltmer begränsad kritiker- och kulturbevakning i tidningarna är ett hot mot kulturlivet. Men just för att utrymmet för debatt och kritik krymper och just för att möjligheter att försörja sig som kritiker och kulturdebattör begränsas är det så mycket viktigare att det allmänna försöker motverka detta – bl.a. genom ett generöst konstnärsstöd som i viss omfattning även omfattar dokumenterat kvalificerade kritiker, lika nödvändiga för ett vitalt kulturliv som konstnärerna. Sveriges Radio och Sveriges Television blir allt viktigare. Uppdraget måste slå fast att både den allmänna radion och televisionen skall ge rejält utrymme för kvalificerade kulturprogram, liksom utrymme för fördjupning och samtal, bortom de förljugna och populistiska s.k. debattprogrammen. En kraftfull ekonomisk upprustning av kulturen inom både radio och television måste vara en central del av en framtida kulturpolitik. Tidskrifts- och dagspresstödet är en annan viktig metod för att söka hålla den kvalificerade kulturdebatten i gång. Det finns ett starkt och självklart samband mellan utbildnings- och kulturpolitik, två grenar på samma träd. Utbildningspolitiken påverkar också starkt kulturklimatat, både på kort och lång sikt. Ett bildningssamhälle är ett samhälle som uppmuntrar alla att skaffa sig kunskap och som också öppnar portarna till konstens underbara värld, bildning och kultur för dess egen skull, för dess förmåga att berika våra liv. Det är ett samhälle som vill skapa en kulturmiljö som stärker sökandet efter kunskap och stimulerar konsten. Bildnings- och kulturpolitiken måste ses som en helhet och dess andel av de samlade resurserna i landet måste öka. En sådan hållning har konsekvenser både för skol-och universitetspolitik, t.ex. vad gäller de estetiska ämnens ställning i skolan och intresset för humaniora på universitetsnivå. Det viktigaste man kanske kunde göra för att ge unga människor större chanser att komma i kontakt med andra konstformer än de som de mer eller mindre automatiskt uppsöker, är att vidga skolans estetiska och humanistiska utbildning. Och då gäller det att inte stryka medhårs utan verkligen satsa på excellens och kvalitativa konstuttryck. I den nuvarande läroplanen för undervisningen i musik heter det att den ska utgå ifrån vad som ”är relevant för eleverna”. Det tycks mig en minst sagt besynnerlig idé: om man ska lära ut något nytt kan det ju inte från början vara relevant; det kan bli relevant men man kan inte börja där. Hur skall något vara relevant som man inte känner till? ’’Här finns mycket att lära från det norska programmet ”skole–sekken” vars mål är att alla ungdomar i första hand i grundskolan, sedan också gymnasiet, ges tillgång till professionell kultur och att skolan underlättar för alla elever att lära känna och utveckla förståelse för kulturuttryck av skilda slag. Ansvaret ligger hos kommunerna, men med starkt statlig stöd bl.a. i form av överskott från Tipset. 2009 blev det 167 miljoner NKR, ingen liten summa. Universitet och högskolor skulle också kunna göra mycket ner för att stärka det lokala kulturlivet. De borde också – som sker i USA – öppna möjligheter för framstående konstnärer att under några år vistas vid lärosätena. Staten måste tillse att det finns resurser för sådana arrangemang. Att vidmakthålla och förstärka humanistisk utbildning och forskning är också en nödvändig förutsättning för ett levande kulturliv. 25 Sverige i världen – världen i Sverige ”All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt” skaldade Tegnér. Tankerörelser och estetiska nydaningar tvärs genom och över och under gränser är själva förutsättning för kulturell förnyelse och utveckling och så har det alltid varit. Informationsteknologi, nya medier och snabba kommunikationer har på ett dramatiskt sätt vidgat dessa strömmar och möjligheter. Det verkar på olika sätt. Jag har talat om detta ovan. För första gången i vår egen historia får vi närkontakt med ett levande kulturliv utanför vår egen hemvanda europeiska kulturkrets. All världens kulturer kommer till oss och finns även här i Sverige, både genom elektronik och människor. Här finns enorma möjligheter att vidga våra erfarenheter och kunskaper – inte minst estetiska. Det är en fantastisk möjlighet. Att se till att detta blir verklighet är en central kulturpolitisk uppgift. Under många år byggde Sida upp ett omfattande kulturbistånd med länder i Afrika, Latinamerika och Asien. Det var till gagn för mottagarländerna men också i hög grad för oss själva. Det gav svenska konstnärer och kulturtjänstemän kontakter och erfarenheter av ett helt nytt slag. Det bidrog till att bryta vår isolering och inåtskådande – samtidigt som det gav viktiga impulser i mottagarländerna. När det var som störst gick det upp till över 300 miljoner kronor, som alltså finansierades via biståndsbudgeten. Sverige var ett föregångsland på detta område. Så gott som allt detta är nu avvecklat, av närmast ideologiska skäl. Det är ett slag i det fördolda både mot fattiga länder och det svenska kulturlivet. Här är Sverige även i total otakt med den Europeiska gemenskapen som nu ser kulturellt bistånd och sk. mjuk diplomati som ett huvudspår. Kulturbiståndet måste återupprättas men det tar givetvis tid att bygga upp vad som nu raserats, inte minst kompetensen. I ett avseende har Sverige emellertid en nästan osannlik stark kulturell närvaro – genom Nobelpriset i litteratur. Det nyinrättade Astrid Lindgrenpriset ger också svensk barnkultur en förstärkt närvaro. Men i övrigt är den svensk kulturella närvaro i världen mer blygsam än den skulle behöva vara – och omvänt. Vår kontakt med omvärldens kulturliv, särskilt inom scenkonsten, är mycket svag; det enda lysande undantaget är Dansens Hus i Stockholm. Den internationella bilden skulle kunna vara mycket starkare om statsmakterna hade satsat på den, både för gästspel och internationell närvaro här hemma och stöd för svensk kultur i omvärlden. Men trots allt prat under åratal – och utredningar – finns det få områden inom kultursektorn där gapet mellan prat och handling är större. Sverige ska synas och glänsa på den internationella scenen, det försäkrar både socialdemokratiska och borgerliga regeringar men det får inte kosta något. När tillfälle ges att lyfta en av de få svenska författare som är världskänd – August Strindberg 100 år 2012 – då väljer den svenska regeringen att inte göra något alls; jämför med de jättesatsningar danskarna gjorde för att fira HC Andersen eller norrmännen Henrik Ibsen. Vårt medlemskap i EU påverkar också kulturpolitiken. EU bör hålla fingrarna borta från medlemsländernas kulturpolitik. Dess konstruktiva insats skulle kunna vara att hårdhänt värna yttrandefriheten och utrymmet för ett fritt kulturliv och samtidigt intensivt främja kulturellt utbyte och konfrontationer i alla dess olika skepnader. Den sortens utbytesprogram som finns för studerande inom den högre utbildningen borde finnas också inom kulturområdet. Det skulle verkligen kunna få mycket positiva effekter. EU:s agerande kan emellertid få negativa följder i dag och går ibland rakt emot de principer som vi ovan angivit. Den fanatiska konkurrens- och marknadsfilosofi som behärskar EU slår också igenom på kulturområdet, t ex när EU-kommissionen vill ifrågasätta biblioteksersättningen, presstödet, stödet till inhemsk filmproduktion eller public broadcasting med hänvisning till marknadens och den fria konkurrensens helighet. Den sortens marknadspolitik måste bekämpas. Utvecklingen borde drivas i motsatt riktning: det of- 26 fentliga rummet behöver göras större, inte tvärtom. Sverige bör driva kravet på ökat utrymme för nationella insatser till stöd för kulturlivet och motsätta sig alla försök att begränsa yttrandefriheten med hänvisning till marknaden. Public serviceföretag måste värnas. Sverige behöver därför spela en mer aktiv kulturpolitisk roll inom den Europeiska gemenskapen. Det är nu hög tid för att svenskt socialdemokratiskt kulturlyft. Kanske var det rentav det Mona Sahlin menade när hon sade att kultur skulle bli en valfråga. geten liksom – biståndet – skulle vara 1 procent av BNP. Därav blev inget. Det är fortfarande en liten post, från ca 2 miljarder kr på 1970-talet till dagens dryga 9 miljarder. I procent av statsbudgeten har den stadigt men långsamt ökat från drygt 0,5 % på 1970-talet till dagens ca 0,9 (en lätt minskning i förhållande till fjolåret). Åren 1998 – 2007 ökade de statliga utgifterna med 20 procent i fasta priser. Ökningen gick framför allt till arkiv, allmän kulturverksamhet, museer, utställningar, film och medier. Däremot blev det mindre till bl.a. teater, dans, bibliotek, bild och form, ersättning för konstnärer samt folkbildning, just de områden som borde prioriteras. Ett svenskt kulturlyft Ett kulturlyft är inte bara en fråga om nya resurser. Det är ett synsätt, en ideologi om man så vill. Den bygger på de tankegångar jag diskuterat i texten. Det är också att göra kulturen till ”hög politik”, dvs att kulturpolitiska krav och argument ingår i partiets centrala budskap, inför valet och därefter; inte som en påhängd stump på slutet, inte som en specialitet för kulturpolitiker, utan som en del av partiledningens budskap. Det betyder att kulturen och kulturpolitiken blir ett ledtema i exempelvis en eventuell regeringsdeklaration. Det räcker inte med att ha en bra kulturminister, statsministern och finansministern måste från början stödja och engagera sig i kulturen som ett centralt politikområde. Ett kulturlyft är en investering i ett gladare, öppnare och rikare samhälle – och det handlar då inte bara om osynliga värden. Under 20 år har ekonomer och framtidsforskare hävdat att framtidens investeringar i allt större utsträckningen måste inriktas mot ”mjuka” områden – utbildning, forskning, kultur i vid mening. Ännu har det inte satt några påtagliga spår i de offentliga budgetarna. De stora satsningar som nu utlovas är fortfarande typiska klassiska tunga projekt – Förbifart Stockholm och höghastighetståg – med svindlande kostnader – sammantaget rör det sig om minst 100 miljarder redan nu och i verkligen med all sannolikhet väsentligt dyrare. Blunda och tänk vad som skulle kunna uppnås inom bildning- och kulturområdena med bara en bråkdel av dessa summor. De offentliga insatserna tillsammans utgör i högsta grad grunden för en kulturell infrastruktur och dit hör också de satsningarna inom utbildningsväsendet – akademier, högskolor och skolor. Mycket har åstadkommits. Men nu är det hög tid för ett rejält lyft. När den nya kulturpolitiken infördes 1976 drömde många om snabbt ökande anslag, ja att kulturbud- 27 Den nuvarande regeringen har inte gjort några dramatiska nedskärningar men däremot lagt om budgeten; alltmer går nu till kulturarvet istället för konstarterna (kulturarvet är alltså museer, fornminnesvård, kyrkor, m.m. (inte mindre än en halv miljard). Vi har alltså fortfarande inte ens nått 1 % av den statliga budgeten (det norska målet), för att inte tala om 1 % av BNI, motsvarande ca 32 miljarder kronor. Staten står för knappt hälften (46 %) av de offentliga kulturmedlen, som sammantaget 2007 uppgick till ca 22,7 miljarder kronor. (Däri ingår dock inte utgifter för utbildning/forskning). Landstingen står för ca 13 % (2,8 miljarder) och kommunera dryga 40 %. (ca 9 mdr) Landstingen/regionerna är huvudfinansiärer för de lokala och regionala kulturinstitutionerna medan kommunerna står för huvudfinansieringen av biblioteken. Det har också alltid varit så, i staten och kommunerna, att utgifter inom kulturområdet mäts med särskilda mått. Redan 10 miljoner anses vara hissnande belopp i en statsbudget på ca 750 miljarder kronor. Nödvändiga underhållsinvesteringar, ombyggnader eller nybyggnationer dras ned till ett minimum. Det mäts alltid med andra mått i förhållande till annat. Skilda regeringar har under de senaste 15 åren ansett det nödvändiga att bygga om Regeringskansliet – här handlar det om kostnader runt 2 miljarder. Om detta sägs ingenting, det anses naturligt, regeringskansliet måste ju ha en bra arbetsmiljö. Men en ombyggnad av Nationalmuseum – alltså en byggnad som har våra stora konstskatter och besöks av 10 000-tals människor – för ca 750 miljoner anses otänkbart. Behovet av en ny nationalscen för musikteater har varit uppenbart i decennier. Det gamla operahuset är nedslitet och motsvarar inte de krav som kan ställas på en modernt operahus eller för den delen en rimlig arbetsmiljö. Det är litet, med ca 900 platser, och har begränsade möjligheter att presentera opera och dans av hög kvalité och stänger ute intresserade. Allt detta är välkänt. Ändå händer ingenting. För dyrt, för dyrt, heter det. Det är patetiskt. Vad kostar ett nytt operahus, låt oss säga omkring 2 miljarder, upp- eller nedåt. Ett nytt hus bör kunna fungera i 100 år, om det får bra underhåll. En avskrivningstid om 50 år är rimlig – varför skall byggnader som är tänkt att fungera i 100 år eller mer än så skrivas av på 20? Det är bara en metod att göra satsningar dyrare! posterna; själva huvudinriktningen torde framgå av det ovanstående. Vad som krävs är just ett lyft, dvs. praktiskt taget samtliga utgiftsområden bör stärkas. Jag vill emellertid kortfattat peka på ett antal punkter: Ett kulturlyft innebär att man vågar göra betydande satsningar också inom kulturområdet. Det pekar åt ett nytt håll; det vill göra allvar av den ymniga retoriken. Ändå: Det blir små summor i förhållande till det mesta annat i både stats- och kommunalbudgetar. Det handlar just om ett lyft, (jfr kunskapslyftet på 1990-talet). Alltså förhållandevis kraftiga ökningar över hela linjen under de närmast fyra åren, sedan kan ökningstakten avta. En rimlig målsättning för den kommande mandatperioden är en ökning av de statliga kulturanslagen med sammantaget ca 2,5 miljarder. Det är ungefär av samma storleksordning som det norska. Det ska vara en nettoökning och inte tas tillbaka av staten genom ökande hyror eller nedpressade löne/kostnadsomräkningar. Jag kan här inte gå in på alla de enskilda utgifts- 28 • Fördubbla anslagen till den fria scenkonsten (inklusive dansen) och det fria musiklivet samt öka stödet till enskilda konstnärer • Kraftiga engångsanslag till den statliga scenkonsten för att kompensera åratal av nedpressade nivåer; därefter anslag i takt med kostnadsutvecklingen • Bryt rundgången av anslag som tas tillbaka genom hyror till statens eget fastighetsverk. Hyrorna bör täcka omkostnader och framtida underhåll, inget mer. • Satsa på skolorna – norska ungdomskortet? • I samband med den utlovade förändringen av a-kassan måste man i grunden ändra de nya regler som införts för visstids- och deltidsarbete, som pressar bort konstnärer från deras professionella arbete och tvingar dem ut på helt andra arbetsmarknader. • Återinför konstnärernas inkomstgarantier – en billig och effektiv form av konstnärsstöd, öka antalet garantier kraftigt och reformera systemet så att den negativa marginaleffekten för blygsamma inkomster mildras • Utbyggnad av arrangörsstödet – det är livsviktigt inte minst för musiklivet! • Avsätt särskilda medel till de statliga sceninstitutionerna och ålägg dem att med hjälp av dessa sänka biljettpriserna • Renovera Nationalmuseum • Bygg en ny Opera i Stockholm i samarbete med Stockholm Stad Är detta program realistiskt? Är detta program realistiskt? Motfrågan är: varför inte? Varför skulle inte socialdemokratin kunna visa att man tycker att konsten är en central del av ett bra samhälle, att insatser som ökar dess tillgänglighet är värda sina pengar till sista öret och att man faktiskt fortfarande har drömmar om ett samhälle som inte totalt domineras av marknad och kommersiella intressen? Varför skulle inte ”kultur” ständigt kunna ingå i mantrat ”satsningar på vård, skola, omsorg – och kultur”? Varför skulle man inte kunna tro att partiledaren faktiskt menade allvar när hon sade att kulturen skulle bli en del av valkampen? Varför skulle inte den svenska socialdemokratin kunna göra vad Arbeiderpartiet i Norge har gjort? Ingen kan påstå att dessa satsningar – en ökning av de statliga kultursatsningarna med ca 2, 5 miljarder på 4 år – skulle vara ekonomiskt ogenomförbara. Det är också svårt att tro att miljö- och vänsterpartiet skulle motsätta sig ett sådant program. Det anses fullt realistiskt att vi skall satsa 120 000 miljoner på investeringar i järnvägen fram till 2021. Skulle då en ökning av investeringarna ”i det omätbara” på ca 2 500 miljoner kronor under fyra år vara orealistisk? Bevisbördan ligger inte på oss som vill göra det svenska samhället till ett starkt kultursamhälle. Det är de som eventuellt motsätter sig ett kulturlyft som måste förklara sitt ställningstagande. Carl Tham 29
© Copyright 2024