Full text PDF

Slovo. Journal of Slavic Languages, Literatures and Cultures
No. 55, 2014, pp. 100–109
ISSN 2001–7395
Finska lånord och dåligt öl
Lars-Gunnar Larsson
Department of Modern Languages, University of Uppsala
[email protected]
Abstract. Finnish Loanwords and Bad Beer
The number of Finnish loan words in Swedish is very limited, in spite of the long-standing
contacts between the languages. The existing loan words were taken over during a long period
of time, with the oldest ones appearing already in the late Middle Ages, and the later ones
appearing in the early 20th century. It is important to elucidate where and when these words
have been borrowed. Due to extensive geographical contact areas, however, this is no easy
task. Earlier research probably exaggerated the role of Stockholm, whereas the importance of,
for example, the provinces of Gästrikland and Ångermanland was underestimated. During the
17th century, these areas formed bridge-heads in the large-scale Finnish migration to presentday Sweden. Old mining centres, like Arboga, also seem to have been of importance as
contact areas. There are indications that quite a few Finnish loan words were borrowed in that
area. If Swedish rappakalja ’bad beer’ (< Finnish rapakalja) was also one of those, that could
perhaps help to explain the Swedish expression, “to suffer the after-effects of Arboga beer”.
1. Finska lånord i svenskan
Med tanke på de långvariga och nära kontakterna mellan finska och svenska språken
är det förvånande att det inte finns fler finska lånord i svenskan. Under 600 år var
finska och svenska de största språken i Sverige. Först 1809 blev situationen en annan –
men inte en helt annan, eftersom gränsen mellan Sverige och storfurstendömet Finland
inte följde språkgränsen. Därmed hamnade en betydande grupp finsktalande på den
svenska sidan av gränsen och förutom dessa tornedalingar fanns det fortfarande skogsfinska grupper på flera håll i det ”nya” Sverige.
Svenska språkets tämligen fåtaliga lånord från finskan har inte tilldragit sig särskilt
stort intresse i forskningen. Mestadels behandlas de i översiktliga presentationer (t.ex.
Molde 1984; Huss & Larsson 2010; Larsson 2012) och någon mer inträngande analys
har sällan gjorts (dock Larsson 2002 om ordet hakkapelit). Detta är att beklaga, för
100
Finska lånord och dåligt öl
även om materialet är besvärligt, kan orden ändå kasta ljus över de finsktalandes historia i Sverige och över 600 år av språkkontakter.
Den största svårigheten med de finska lånorden är att försöka fixera var i Sverige de
lånats in. Samtidigt är detta den kanske angelägnaste uppgiften. Sverige är naturligtvis
ett svävande begrepp i detta sammanhang, bl.a. därför att kontaktytorna mellan de
båda språken var större före 1809 än efter det året. Den gamla östra rikshalvan
utgjorde – och utgör – naturligtvis en mycket väsentlig kontaktyta och finlandssvenskans kontakter med finska språket upphörde inte i och med freden i Fredrikshamn. Här kommer jag emellertid inte alls att ägna mig åt finska lån i
finlandssvenskan utan endast åt sådana lån som finns i svenskan i den gamla västra
rikshalvan. Man måste dock vara medveten om att ett finskt ord kan ha lånats in på
båda sidor om Bottenviken (jfr t.ex. Larsson 2012:296 om sv. vacke).
Ett kontaktområde som på ett särskilt sätt intresserar mig här är Sven Gustavssons
hemtrakter, Västmanland, och de lånord som kan hänga samman med de gamla och
täta kontakterna mellan finsktalande och svensktalande i det området. I det sammanhanget ska jag även presentera en idé som stört mig i mer än 10 år utan att övertyga
mig.
2. Första belägg, inlåningstid och inlåningsplats
Finska och svenska har varit i kontakt med varandra under en mycket lång tid och
kontakterna kan ha ägt rum på flera håll. Det är därför rimligt att söka datera och
lokalisera lånen, även om man då stöter på en rad problem. Några exempel får belysa
svårigheterna.
2.1. Pojke, torraka och kajman
Eftersom många finska lånord har en vardaglig prägel (Molde 1984:95), blir deras
datering osäker; utpräglade talspråksord kommer knappast i skrift på en gång. Därför
menar Molde (1984:92) att pojke var ”använt i svenskan sedan medeltiden men i mera
allmänt bruk här först från senare delen av 1500-talet”. Inte endast dateringen utan
också lokaliseringen av inlånet är osäker. Första belägget för ett lånord behöver inte
nödvändigtvis återspegla var i landet det lånats in. I den svenska rikshalvan är ordet
pojke belagt första gången 1455 i Arboga Tänkebok (SAOB P1345); det finns visserligen två belägg från 1329, men det rör sig om ett latinskspråkigt bytesavtal1 mellan
två kontrahenter i Åbo-trakten (1329-06-06: Anundus skynnarapoika resp. anundus
skinnæræ poyka). Om det i detta fall rör sig om ett appellativ, hör texten under alla
omständigheter hemma i den del av dåtidens Sverige där det finska ordet poika måste
ha varit än mer bekant än i västra rikshalvan. Men betyder belägget från Arboga att det
var i den trakten ordet pojke kom in i den västra rikshalvans svenska?
1
Bytesavtalet föreligger i två nästan identiska versioner från samma datum, SD 4:2719 resp. 2720.
101
Lars-Gunnar Larsson
Ett annat finskt lånord, torraka ’torr tall eller gran på rot’, ser däremot ut att ha
tagits över i Västmanland. Ordet, som är belagt första gången 1632, kommer inte av
svenska torr + raka som man skulle kunna tro, utan det går i stället tillbaka på finska
torrakka som bl.a. betyder ’smalt ensamstående träd’, en bildning till verbet torrottaa
’stå rakt upp’ (Honkanen 2008:73). Ett tungt argument för att det faktiskt är ett finskt
lånord är att ordets utbredning överensstämmer med skogsfinnarnas utbredning i
Sverige (Honkanen 2008:73).
Det numera försvunna2 finska lånordet kajman ’namne’ är belagt i svenskan första
gången 1653. Det går tillbaka på finska kaima, som i sin tur är lånat från baltiska
språk. Den finska formen ombildades – tydligen folketymologiskt – till kajman i det
svenska standardspråket (SAOB K56). I Rietz dialektlexikon uppträder det i två andra
former: en maskulin kajme och en feminin kajma. Enligt Rietz (s.v. kajme) är det i
Södermanland och Västmanland dessa former är kända.
2.2. Lave och pörte
Ordet lave av finska lava är belagt i svenskan sedan slutet av 1500-talet (Huss &
Larsson 2010:113). Hos Hellquist (1948 s.v.) heter det: ”lave, brits i en badstuga,
simpelt sängställe utmed en vägg, drivbänk m.m. […] genom förmedling av finska
lava lånat från slav. lava”. En sådan kortfattad formulering ger inte något korrekt
intryck av detta komplexa ord. Framför allt måste betydelsesidan uppmärksammas
mera. Om man slår upp ryska лава i en modern ordbok, finner man betydelsen ’bänk’
(NRO s.v.). Även i Dal's stora ordbok (Dal' TS s.v.) dominerar denna betydelse –
’bänk; djup bänk som inte kan flyttas; väggfast sittbräda’ – men det finns också några
ytterligare betydelser: ’spång; flytbro; flotte’. I finskan har lånordet lava fått en mängd
betydelser utöver dem som finns i ryskan.3 Ska man sammanfatta betydelserna, så kan
man säga att finska lava betecknar allehanda vågräta brädkonstruktioner som
(mestadels) tjänar som underlag för något. Det kan vara en estrad eller en dansbana,
det kan vara underlaget för en höstack, det kan vara flaket på en kärra eller flaken i en
fälla. De svenska ord som kommer närmast i betydelse är nog hjäll (jfr Eriksson
1943:209 f.) och flake (SAOB s.v.).
Ytterligare några betydelser bör uppmärksammas. Svenska lave betecknar hyllor i
ett torkhus, en ria (< finska riihi), och det finska lånordet pörte (< finska pirtti) är känt
i betydelsen ’torkhus’ sedan slutet av 1400-talet (1482 pyrtte Stockholm; Talve
1960:165), jfr även ett belägg från Läckö, Västergötland, 1588: ”slå lister på pörtis
laffuerne” (Talve 1960:184). Ordet pörte har enligt Talve (1960:220) framför allt
trängt in i folkmålen i Södermanland.
2
Ordet saknas i senare upplagor av SAOL.
Jag arbetar sedan länge med en undersökning av detta ords betydelser i finskan och dess dialekter. Uppgifterna
här bygger på mina anteckningar efter materialet dels i Suomen murteiden sana-arkisto ’Arkivet över finskans
dialektord’ i Institutet för de inhemska språken i Helsingfors, dels i äldre finska ordböcker.
3
102
Finska lånord och dåligt öl
Finskans lava betyder också ’drivbänk’
och denna betydelse har, som framgick
av Hellquist (ovan), även svenska lave (jfr även elementet -bänk i drivbänk!); det
handlar uppenbarligen om en plan, vågrät upphöjning. Även den ursprungliga
betydelsen hos (gruv)lave låter sig mycket väl att förena med grundbetydelsen hos
finska lava. Gruvlaven var en ”plattform av trä, byggd över en gruvöppning l. ett
gruvschakt” (SAOB L362) men övergick sedan till att beteckna plattformen med torn
och alla anordningar som användes till malmuppfordringen.4 Den gamla betydelsen
’plattform över gruvöppning’ hos svenska lave kan rimligen sättas i samband med
finska arbetare i gruvbrytningen i den västra rikshalvan. Sådana fanns i ganska stort
antal, inte minst i Västmanland (Tarkiainen 1990:61-68).
Det intressanta med finska lava och svenska lave är inte att det kommit från ryskan
via finskan in i svenskan, som Hellquist skriver. Det intressanta är att ordet fått en lång
rad betydelser i finskan som det inte har i ryskan och att så många av dessa betydelser
återfinns i svenskan. Av de 12 betydelser hos svenska lave som SAOB (L361-L363)
förtecknar återfinns minst tio i finskan. Det finns ingen anledning att anta att hela detta
ordkomplex skulle ha lånats in på en enda gång. Ett sådant antagande vore orimligt
bl.a. med tanke på kronologin. Lave som beteckning för hyllor i ett pörte t.ex. är, som
framgick ovan, belagt i slutet på 1500-talet, medan lave i betydelsen ’drivbänk’ är
belagt första gången ungefär 100 år senare och dessutom betecknar det en mycket
senare företeelse. Av detta följer att ordet lave kan ha kommit in i olika betydelser vid
olika tider och på olika ställen i landet.
2.3. Känga och pjäxa
Två lånord för skodon, känga och pjäxa, har enligt Bergman (2003:328 f.) kommit in i
nordliga svenska dialekter. Hans argument bygger dels på kulturhistoriska faktorer,
dels på källorna. Känga skulle ha betecknat sådana särskilt varma skor av samisk typ
som Carl Linnæus kom i kontakt med under sin lapska resa: ”Så snart jag kom in i
Västerbotten såg jag allt folket hava på fötterna ett slags skor, kängor kallade”
(LR:39). Linnæus noterade även att dessa skor saknade klack: ”Hälar behövas ej, ty
naturen, den ännu ingen kunnat mästra, har ej satt på folket klackar” (ibid.). Även
finnarna i Österbotten hade kängor och var ”klädda nästan som lappar” (LR:185).
Ordet känga är emellertid av finskt – inte samiskt – ursprung: finska kenkä. Även om
det därför inte är riktigt klart hur det kommer sig att den samiska skon blivit känd
under finsk beteckning i svenskan, förefaller det ändå sannolikt att ordet lånats in i
norra Sverige: det rör sig om ett kulturord (jfr Molde 1984:92).
4
Det är betecknande att svenska gruvlave översätts med finska kaivos-, nostotorni, dvs. ’gruv-, lyfttorn’, i den
senaste svensk-finska ordboken (IRS s.v.). Betydelseförskjutningen har ägt rum även i finskan.
103
Lars-Gunnar Larsson
2.4. Kolingen och andra gamla slangord
Många finska lånord är utpräglat vardagliga och har ofta en prägel av gammal slang
(Molde 1984:95). Sådana ord är t.ex. hyvens (väl < fi. hyvin ’bra, väl’ snarare än <
hyvä ’god, bra’), kola ’dö’ (< finska kuolla ’id.’), kovan ’pengar’ (< finska kova [raha]
’hård [peng’; dvs. ’giltigt betalningsmedel; se Larsson 2012:295]) och musta ’kaffe’ (<
finska musta ’svart’). I denna grupp finns ett lånord, nämligen kolingen, som en person
eftertryckligt hävdat att han själv har skapat. Albert Engström (citerad av Hasse Z. i
Kolingen dess släkt och vänner:6) påstår att ”hans namn gjorde jag redan som gymnasist i Norrköping”. Det kan vara sant vad beträffar just denna form, men t.ex. formen
finnkole (< finska kuule ’hör [du]’) är äldre än så (Molde 1984:93) och till den har
uppenbarligen Engström fogat avledningsändelsen -ing (efter modell av t.ex. fuling,
skåning). Om Engströms påstående är sant, är kolingen veterligen det enda fallet där
ett finskt lån i svenskan kan dateras och lokaliseras exakt.
2.5. Var och när kom de finska lånorden in?
När man försöker tidsbestämma inlånet av ett finskt ord i svenskan eller precisera i
vilken del av (nuvarande) Sverige det tagits in, stöter man på en rad problem.
Orsakerna till det är flera. Den viktigaste är nog att många finska lånord – alltifrån
pojke till hyvens – ursprungligen hörde hemma i ledigt talspråk eller slang (Molde
1984:95). Många av dem har fortfarande den prägeln, om de finns kvar i det levande
språket; slangord brukar ju vara kortlivade. Ordens stilvalör medför att de inte avancerat in i det skrivna språket lika snabbt som ord som hänger samman med t.ex. lärdom
och högkultur. Första belägget för ett finskt lånord behöver därför inte vara samtida
med inlånandet.
I vilken del eller vilka delar av landet ett ord först lånats in kan vi inte heller veta
med säkerhet. Molde (1984:91) hävdar att ”[d]et är helt klart att det viktigaste centret
för spridning av finska lånord i Sverige sannolikt alltid har varit Stockholm”. Han
påpekar emellertid att man också måste komma ihåg ”ett mer avlägset importområde”,
nämligen övre Norrland och då ”särskilt dess kustland”. Det finns flera skäl att
ifrågasätta Moldes stockholmscentrerade uppfattning. Visserligen var 10 % av Stockholms befolkning på 1500-talet född i den finska rikshalvan, men det är på intet vis
något unikt för den tidens Sverige. Under 1400- och 1500-talen var den finska
arbetskraften synnerligen väsentlig i jordbruk och gruvnäring på många håll i den
västra rikshalvan. I Uppland, framför allt västra delen av landskapet, utgjordes vid den
tiden 5 % av dem som registrerades i källorna (dvs. inte tillfällig arbetskraft) av personer födda i Finland och i t.ex. Arboga var den finsktalande arbetskraften väsentlig
för bergshanteringen (Huss & Larsson 2010:113). Karl IX lockade under senare delen
av 1500-talet många finsktalande till sitt hertigdöme, som utgjordes av Södermanland,
Närke och Värmland samt delar av Västmanland, och särskilt bergsbruket utvecklades
(NE s.v. Karl XI). När den stora vågen av skogsfinnar, alltså finnar från den östra
104
Finska lånord och dåligt öl
rikshalvans östra del, kom till Sverige, reste de inte in över Stockholm utan dels över
Gävle, dels över Kvarken. Därför var orter som Ockelbo i Gästrikland och Viksjö i
Ångermanland påtagliga finncentra; i Viksjö utgjorde de finsktalande 25 % av
socknens invånare mot slutet av 1600-talet (Tarkiainen 1990:164, 172; Huss &
Larsson 2010:112 ff.). Sedermera fortsatte många skogsfinnar längre västerut i
Sverige, bl.a. till Värmland, och många fortsatte ännu längre västerut, till Nya Sverige
på andra sidan Atlanten (Tarkiainen 1990:208 ff.). De möjliga kontaktområdena har
uppenbarligen varit fler än vad Molde räknade med. Västra Uppland under senmedeltiden, hertig Karls Södermanland och Västmanland, skogsfinnarnas Gästrikland
och Ångermanland och 1650-talets Blekinge (Tarkiainen 1990:112 ff.) hade omfattande finsktalande befolkningsgrupper.
Det är knappast heller så, att finskan som talades i Stockholm skulle ha fått större
genomslag därför att de var fler i absoluta tal – det bodde fler människor i Stockholm
än i Ockelbo. De skogsfinnar som kom till Gästrikland och Ångermanland på 1600talet spred sig sedan vidare i landet – till Dalarna, Värmland och Västerbotten. Det är
viktigt att inte göra sig en alltför statisk bild av händelseförloppet. Både inflyttningen i
den västra rikshalvan och mobiliteten har varit omfattande. Därför är det osäkert vilka
slutsatser man kan dra av t.ex. det förhållandet att flera tidiga finska lånord första
gången belagts i Arboga. Det kan bero på de tillgängliga källorna och orden kan ha
lånats in tidigare på annat håll utan att hamna i skrift. Samtidigt måste man minnas att
många finnar var verksamma inom bergsbruket i dessa trakter.
3. Rappakalja
Ett finskt lånord som kom in i svenskan på 1600- eller 1700-talet är rappakalja (Molde
1984:94), som primärt betecknar en usel dryck och sedan kommit att betyda ’dravel,
struntprat’. I SAOB:s arkivsamlingar finns en lustig folketymologi för ordet: RapeKalja ”slack dricka, som man rapar effter” (1730), men ordet är av finskt ursprung och
kommer av rapa ’gyttja; smuts’ och kalja ’svagdricka’.
Första gången ordet uppträder i en svensk text är i en dikt från omkring 1700 av artillerikaptenen Elias Decker (hos Oxe i SV:48) som skildrar krigets och krigarens vardag:
”Den ene han tiänar till foot, ställer bussar i rothar och leeder,
Annan en lyster till häst rida, tumbla och söka sin heeder;
Många sig gifva i tienst i det vij artillerie kalla,
Hvilka jag nästan kan tro är det bullersamste bland alla.”
Av denna skildring av krigarlivet framgår också att det kunde vara både farligt och
eländigt: ”Att kneckten siuknar och döör och för öhl måste dricka rapcallja”. I detta
det tidigaste belägget sätts alltså rappakalja i motsats till riktigt öl.
105
Lars-Gunnar Larsson
Det förefaller inte sannolikt att ordet rappakalja tidigast skulle ha kommit in just i
svenskt militärspråk. Troligare är väl att Decker använder ordet för att understryka att
krigarlivet kan bli så eländigt att soldater blir sjuka, kan dö och även tvingas dricka
uselt öl. Om begreppet rappakalja hade varit okänt, hade det inte kunnat fungera i en
sådan kontext.
Både i den folketymologiska omtolkningen rapekalja som nämndes ovan och i den
vanliga formen rappakalja har finskans kortstaviga rapa anpassats till svenskans
fonotax. Inte heller detta förhållande ger någon ledtråd i fråga inlåningsplats, dels
eftersom kortstavigheten fanns kvar länge – ”kanske ännu på 1600-talet” i NordSkandinavien och till och med bevarats i några sverigesvenska dialekter in i våra dagar
(Bruce et al. [2010]:65), dels därför att vi inte vet säkert när uttalet [rap:a-] etablerades
i svenskan. SAOB:s första belägg för denna form är från 1864 (SAOB R294), men
uttalet har naturligtvis förekommit tidigare.
Vi kan således inte veta säkert var ordet tidigast kommit in i svenskan. Kontaktytorna mellan svensktalande och finsktalande var många i 1600-talets Sverige. Många
områden hyste stora finsktalande gruppen. Ett sådant område var Västmanland, som
delvis hörde till Karl IX:s hertigdöme och var viktigt för bergsbruket och dess gruvlavar. En del av de tidiga lånen, t.ex. pojke och kajme [kajman], är först belagda i eller
på annat sätt knutna till Arboga och Bergslagen.
4. Arboga öl
Låt oss nu hypotetiskt anta att rappakalja är ett av de ord som lånats in i Västmanland,
kanske i trakten av Arboga! Om så skulle ha varit fallet, ger det kanske en möjlighet
att förklara ett egendomligt talesätt, nämligen ”det kommer efter som Arboga öl”.
Det har gjorts flera försök att läsa in någon form av mening i detta talesätt. En del
målar upp – obelagda – incidenter i samband med dramatiska händelser i det förflutna.
En tolkning handlar om att det var Sten Sture den äldre som vid Arboga möte 1471
med öl mutade bönderna att välja honom till rikshövitsman; denna tolkning går tillbaka på Olaus Petris krönika, men talesättet är känt först sedan mitten av 1700-talet
(Hellsing, Hellquist & Hallengren 2005:24). Detta förslag förutsätter att bönderna
ångrade det beslut de tagit i fyllan och villan, men någon sådan motsättning mellan
Sten Sture och bönderna verkar inte ha funnits (Rosén 1962:260 ff.). Än mer fantasifullt uttrycker sig det bryggeri som idag tillverkar Arboga öl: ”Dessa bevingade ord
ska enligt sägnen ha yppats år 1365 av en krigshär som kommit för sent till ett slag.
Soldaterna hade nämligen rastat i Arboga och provat det lokala ölet, som redan under
medeltiden var känt för sin styrka och smak.” (http://www.galatea.se/2011/10/ threetowns-independent-brewers-arboga 2014-09-08). Slaget det då måste handla om stod
vid Gataskogen i trakten av Enköping, där Albrekt av Mecklenburg besegrade Magnus
Eriksson och Håkan Magnusson. Redan språkligt är denna förklaring omöjlig: om bakfulla soldater kommer för sent till ett slag, kan det inte beskrivas med orden ”det
106
Finska lånord och dåligt öl
kommer efter som Arboga öl”. Enligt ett annat förslag skulle talesättet ha uppkommit
genom att öl skickats till fel slott i samband med ett besök av Karl XI (Hellsing,
Hellquist & Hallengren 2005:24). Detta förslag tycks helt gripet ur luften.
Vad man måste ta fasta på är kollokationen komma efter i betydelsen ’ha olyckliga
l. obehagliga följder l. eftervärkningar’ (SAOB K1692), som SAOB exemplifierar med
två förbindelser: komma surt efter och komma efter som Arboga öl. Det finns två
talesätt som passar väl ihop med denna betydelse: Det kommer efter som det sura ölet
eller Det kommer efter som tunt öl, belagda alldeles i början av 1700-talet (Holm
1973:73). Holm (ibid.) ger också ett förslag att det skulle röra sig om ”porsöl, som var
känt för sina efterverkningar”. Som ett alternativ till surt eller tunt öl eller till porsöl
vore det frestande att föreslå rappakalja, under förutsättning att det usla, finska ölet
och därmed lånordet blivit ett känt begrepp framför allt i Arboga-trakten.
Mitt förslag är naturligtvis inte mycket mer än en tankelek. Dess enda säkra stöd är
den talrika finsktalande gruppen i Bergslagen alltsedan 1400-talet. Eftersom inlånet av
finska rapakalja inte kan knytas till något bestämt område blir emellertid hela tanken
högst osäker. Naturligtvis är det inte heller så, att två frågetecken kan räta ut varandra.
Med andra ord: om det är oklart vad talesättet om Arboga-ölet syftar på och oklart var
finska rapakalja lånats in, är det knappast tillrådligt att låta de båda svårigheterna lösa
varandra.
5. Precisera bilden av inlånet!
Förslaget att rappakalja skulle hänga samman med Arboga-ölet, det som kommer
efter, är naturligtvis bara ett hugskott. Men det är ett hugskott som legat och gnagt i
minst tio års tid utan att jag kunnat befria mig från det. Någon klarhet vinner jag inte
heller här, men förhoppningsvis har jag kunnat skriva av mig idén och kanske sätta
någon annan på spåret, om det nu är värt fortsatta studier.
Vad som den här artikeln däremot syftar till – med eller utan hjälp av Arboga-öl och
rappakalja – är att framhålla vikten av att de finska lånorden i svenskan undersöks
närmare. Det borde vara möjligt att spåra lånordens inlåning i svenska dialekter och
skrivna handlingar och den vägen få en åtminstone något säkrare uppfattning om
ordens historia och tidiga utbredning i svenska språket. Kontakterna mellan svenska
och finska språken har varit många och täta och de har försiggått på många håll. Det
vore egendomligt om inte lånorden skulle återspegla detta.
Referenser
Bergman, Gösta. 2003: Ord med historia. 7:e uppl. Stockholm.
Bruce, Gösta, Frid, Johan, Fridell, Staffan, Schaeffler, Felix, Strangert, Eva &
Wretling, Pär [2010]: Svensk prosodi – rytm och melodi. I: Språken i Sverige.
107
Lars-Gunnar Larsson
Temared. Östen Dahl & Lars-Erik Edlund. (Sveriges Nationalatlas 22.) Stockholm.
s. 60-65.
Dal' TS = Tolkovyj slovar’ živago velikoruskago jazyka Vladimira Dalja. 1-4. 3. izd.
1881. S. Peterburg & Moskva.
Eriksson. Manne. 1943: Hjäll och tarre samt andra ord för översäng och övervåning.
Ett ordhistoriskt och ordgeografiskt bidrag till sängens och bostadens historia i
Norden. (Skrifter utg. genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser.
A:4.) Uppsala & København.
Hellquist, Elof. 1948: Svensk etymologisk ordbok. 3:e uppl. Lund.
Hellsing, Birgitta, Hellquist, Magdalena & Hallengren, Anders. 2005: Bevingat från
Adam & Eva till Köttberget. 2:a, utökade upplagan. Stockholm.
Holm, Pelle. 1973: Ordspråk och talesätt. Ny omarbetad upplaga. Stockholm.
Honkanen, Tapio. 2008: Torraka ’torr tall eller gran på rot’. Ett finskt lånord i
svenskan. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 2008. Uppsala. s. 67-82.
Huss, Leena & Larsson, Lars-Gunnar. [2010]: Finska och meänkieli. I: Språken i
Sverige. Temared. Östen Dahl & Lars-Erik Edlund. (Sveriges Nationalatlas 22.)
Stockholm. s. 110-121.
IRS = Iso ruotsalais-suomalainen sanakirja. Stora svensk-finska ordboken. A-J.
Päätoim. Göran Karlsson. 1982. Helsinki.
Kolingen dess släkt och vänner. Ett familjealbum av Albert Engström. Presenterat av
Hasse Zetterström. 1964. Stockholm.
Larsson, Lars-Gunnar. 2002: De undflyende hakkapeliterna. I: När språk och kulturer
möts. Festskrift till Tuuli Forsgren 2 november 2002. Red. H. Hansson, R.
Kangassalo & D. Lindmark. (Skr. utg. av Johan Nordlander-Sällskapet 24.) Umeå.
s. 15-25.
__________
. 2012: Samiskt och finskt i svenska språket. I: Kyrka, kultur, historia – en
festskrift till Johnny Hagberg. Red. M. Hagberg, L.M. Olsson & S.-E. Pernler.
(Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie 69.) Skara. s. 287-298.
LR = Carl Linnæus Lapplands resa år 1732. Red. M. von Platen och C.-O. von
Sydow. 1975. Stockholm.
Molde, Bertil. 1984: Finska inslag i svenskan. I: Mitt sa’ finnen om Stockholm –
Glimtar ur finnarnas historia i Stockholm. Red. S. Huovinen. Stockholm. s. 91-96.
NRO = Norstedts stora ryska ordbok: rysk-svensk, svensk-rysk. Большой русскошведский, шведско-русский словарь издательства ”Norstedts”. Huvudred. U.
Birgegård & E. Marklund Sharapova. 2012. Stockholm.
Rietz, Johan Ernst. [1862-]1867: Svenskt dialektlexikon. Ordbok öfver svenska
allmogespråket. 1-2. Malmö, Köpenhamn, Leipzig & London.
Rosén, Jerker. 1962: Svensk historia. 1: Tiden före 1718. 3:e uppl. Stockholm, Göteborg & Lund.
SAOB = Ordbok över svenska språket utg. av Svenska akademien. 1–. 1898 ff. Lund.
SD = Diplomatarium Suecanum. Svenskt diplomatarium. [Numera utg. av Riksarkivet.] 1–. 1829 ff. Stockholm.
SV = Samlade vitterhetsarbeten 11. Utg. af P. Hanselli. Uppsala 1868.
Talve, Ilmar. 1960: Bastu och torkhus i Nordeuropa. (Nordiska museets handlingar
53.) Stockholm.
108
Finska lånord och dåligt öl
Tarkiainen, Kari. 1990: Finnarnas historia i Sverige. 1: Inflyttarna från Finland under
det gemensamma rikets tid. Helsinki.
109