1. No category

Örebro Teologiska Högskola
Den segregerade kroppen
En studie i gemenskap, omsorg och ålderdom
i församlingens mitt
Kandidatuppsats i Kyrko- och missionsstudier 15 hp
Hanna Nilsson
Examinator: Mikael Hallenius
Handledare: Göran Sahlberg
Examinationsdatum: 28 maj 2014
Abstract
The aim of this paper is to study how elderly with a relation to free church congregations
experience obstacles attending church activities due to physical problems and how this connect to
the sense of belonging. It also investigates how younger members of the congregation think about
fellowship within the congregation. The tentative results points at positive as well as negative
images of what it means coming to age and meeting an elderly but also indicates differences
between small and larger congregations concerning patterns of how the ages meet and interact.
Nyckelord: Tro, gemenskap, församling, äldre, frikyrka, individualism, privatreligiositet
1
Innehållsförteckning
1.
Inledning..................................................................................................................................... 4
1.1
Syfte .................................................................................................................................... 5
1.2
Frågeställning .................................................................................................................... 5
1.3
Förklaring av begrepp och termer .................................................................................. 5
2.
Material och metod ................................................................................................................... 7
2.1
Hermeneutisk tolkning ..................................................................................................... 7
2.2
Tillvägagångssätt & urval av pensionärer ...................................................................... 7
2.3
Intervjumetod.................................................................................................................... 8
2.4
Dataanalys ......................................................................................................................... 9
3.
Bakgrund och forskningsöversikt .......................................................................................... 10
3.1
En kristen församlingssyn .............................................................................................. 10
3.2
Församlingsgemenskapen som social bas och formandet av verklighet .................... 11
3.3
Diakonalt arbete bland äldre i församling.................................................................... 12
3.4
Forskningsöversikt.......................................................................................................... 13
4.
Resultat ...................................................................................................................................... 18
4.1
Församlingsmedlemmarna............................................................................................. 18
4.1.1 Karl ............................................................................................................................ 18
4.1.2 Karin ......................................................................................................................... 19
4.1.3 Eva ............................................................................................................................ 20
4.1.4 Gert ........................................................................................................................... 21
4.1.5 Ingemar ..................................................................................................................... 22
4.1.6 Emma ........................................................................................................................ 24
4.1.7 Johannes, Sara och Frida ........................................................................................... 25
4.1.8 Anders & Maria ........................................................................................................ 27
4.2
Resultat av dataanalysen ................................................................................................ 29
4.2.1 Församlingen – basgemenskapen för livet och den kristna trons tillväxt ................ 29
4.2.2 Åldersskillnader – ett hinder för gemenskap?......................................................... 30
4.2.3 Delaktigheten – olika perspektiv på givande och tagande ....................................... 31
4.2.4 Drömmen om församlingen ..................................................................................... 31
5.
Analys & Diskussion ............................................................................................................... 33
5.1
Ofrivillig privatreligiositet och isolering - bestulen på Kristi Kropp ......................... 33
5.2
Ålderssegregeringen som splittring av Kristi Kropp................................................... 34
5.3
Synen på de äldre ............................................................................................................ 37
2
5.4
Förslag till förändring .................................................................................................... 39
5.6
Studiens tillförlitlighet .................................................................................................... 41
Sammanfattning .................................................................................................................................. 43
Källor .................................................................................................................................................... 45
3
1. Inledning
Hösten 2012 sände SVT programmet ”Sveriges bästa äldreboende”1, som handlade om hur
man på Smedsbergets äldreboende i Lycksele arbetar för att bli Sveriges bästa äldreboende.
Jag följde serien med stort intresse, och det gav mig funderingar kring vad ett värdigt åldrande
är och vad som i min kristna kontext menas med församlingsgemenskap för alla åldrar. Detta
ledde mig vidare till ett samtal om tro och gemenskap med mina morföräldrar, som på äldre
dagar inte längre själv kan ta sig till församlingslokalen. Därefter har nya tankar och frågor
väckts:
Det är sagt att den som tagit emot Kristus i sitt hjärta behöver en församlingstillhörighet, men
hur fungerar det då han/hon inte kan ta sig till församlingslokalen? Vad händer då
församlingskulturen anpassar sig för en ny tid och för samhället? Hur påverkas tron och det
kristna livet hos den som ofrivilligt tvingas stanna hemma från gudstjänsten? Hur delaktig är
den kristne i församlingslivet när han/hon inte har möjlighet att ta sig till församlingslokalen?
Hur ser den äldre kristne på sin möjlighet att bidra till församlingslivet?
Det fjärde budordet, enligt den lutherska katekesen, säger att vi ska hedra vår far och mor.
Men idealet att hedra sin far och sin mor är i dagens Sverige inte alls en lika påtaglig del av
kulturen som det var på biblisk tid. I en tid präglad av ekonomistyrda företag och kommuner,
individualism, produktivitet och konsumtion hamnar de äldre ofta i skymundan till förmån för
en glorifiering av ungdomen. "Jag", "mig", och "mitt" står i fokus. Den religiösa pluralismen
som erbjuder ett brett spektra av ”religiösa varor” till den medvetne konsumenten som på så
sätt ges möjlighet att forma sin egen privata tro. Men vad sker i så fall när privatreligiositet,
som hänger samman med ökad ålder och begränsad rörlighet, är ofrivillig?
1
http://www.svt.se/sveriges-basta-aldreboende/ (åtkomst 140304)
4
1.1 Syfte
Syftet med denna studie är att undersöka; (1) hur pensionärerna som med koppling till en
frikyrklig församlingsgemenskap och med begränsade möjligheter att delta i församlingslivet,
upplever sin delaktighet och samhörighet med församlingen; (2) vilka tankar det finns hos
församlingsmedlemmar om de äldre i församlingen, samt (3) hur församlingen arbetar för att
främja gemenskap och omsorg mellan alla åldrar.
1.2 Frågeställning
De frågeställningar som jag önskar få besvarade i denna studie är följande:
-
Hur upplever äldre sin församlingstillhörighet, då de på grund av sin ålder och sitt
handikapp har begränsade möjligheter att delta i församlingsgemenskapen?
-
Vilka utmärkande problem går att finna som förhindrar en generös och ömsesidig
församlingsgemenskap och omsorg?
1.3 Förklaring av begrepp och termer
Här förklarar jag de begrepp och termer som jag använder mig av, och som genomgående är
aktuella för uppsatsämnet i förhållande till den församlingskontext där undersökningen
genomfördes.
Frikyrka
Med begreppet frikyrka menas en form av kristen kyrka där medlemskap bygger på
frivillighet, aktivt engagemang och en aktiv kristen tro på treenigheten enligt en
tradition vars rötter går att finna i 1800-talets folkrörelse och väckelse och vars framtid
kom att utmynna i olika frikyrkosamfund som bildades i opposition till den statsfästa
kyrkan.2 Som nutidsexempel kan nämnas Evangeliska frikyrkan, Equmeniakyrkan
eller Pingstkyrkan.
2
Sveriges Frikyrkosamfund. http://frikyrkosamråd.se/om-fsr/historia/ (åtkomst 140519)
5
”Den äldre kristne”
Med detta uttryck menar jag personen som är över 65 år, och som har en aktiv kristen
tro. Denna person är medlem i en frikyrkoförsamling och har på ett eller annat sätt
varit närvarande i ett frikyrkligt församlingsliv genom någon eller hela perioden av sitt
liv.
Församlingsgemenskap
Med "församlingsgemenskap" menar jag dels hela församlingen med varje medlem
inräknad, och dels de sammankomster där för gemenskapen kännetecknande praktiker
kommer till uttryck (som t ex nattvard och dop) och tolkas med Bibeln som rättesnöre
för en gemenskap där alla individer är inkluderade.
Delaktighet
Med detta begrepp menas det aktiva deltagandet i frikyrkogemenskapen där tro och liv
delas genom bön, förbön, brödsbrytelse, givande av pengar, gudstjänst, aktiviteter,
verksamheter eller omsorg om medmänniskor. Det är alltså inte ett begrepp förbehållet
endast den fysiska närvaron i gudstjänsten utan innefattar alla aspekter av
församlingslivet och alla dess uttrycksformer, alla dagar i veckan.
6
2. Material och metod
Insamlat intervjumaterial till denna uppsats grundar sig på kvalitativ forskningsmetod,
bestående av intervjuer med pensionärer och yngre personer som har anknytning till en
frikyrklig församlingsgemenskap.
De teoretiska analyserna i denna uppsats baseras på facklitteratur som talar om äldres plats
och betydelse i församlingen samt av artiklar och forskningsrapporter som talar om
individualism, äldres plats i samhället, äldrevård och religiositet.
I följande stycke presenteras de forskningsmetoder som använts vid
datainsamling och dataanalys.
2.1 Hermeneutisk tolkning
Vid kategoriseringen av mitt insamlade material har jag använt mig av hermeneutisk tolkning
som kan sägas utgöra en central aspekt av en kvalitativ forskningsmetod. Steinar Kvale,
psykolog, skriver i sin bok att Hermeneutisk tolkning innebär att studera tolkning av texter för
att finna en giltig förståelse av en texts mening.3 Den utgår från en dialog om den mänskliga
livsvärlden som kastar ljus både över informantens egen upplevelse som den situationen som
upplevelsen befinner sig i. I detta fall handlar det om hur den kristne pensionären upplever sin
delaktighet i församlingslivet respektive hur den yngre medlemmen relaterar till gemenskapen
och de äldre. 4
Texten är inte given eftersom den formas av tolkningen som görs av den som
5
intervjuar. Texten, eller personens livsvärld, förstås alltså utifrån sin egen referensram och
forskningsmetoden används därför för att tolka vad texten/personen själv säger om ett tema,
vilket i detta fall gäller hur personen som intervjuas uppfattar tillhörigheten till och
delaktigheten till och i församlingslivet. Målet är således att tolka meningen i den intervjuades
uttalanden.6
2.2 Tillvägagångssätt & urval av pensionärer
Först av allt vill jag poängtera att jag valt intervjuer med äldre som på egen hand kan
kommunicera sin livsvärld till mig som intervjuar. Därför står inte dementa personer i fokus
3
Kvale. 1997, 49.
Kvale. 1997, 49.
5
Kvale. 1997, 50.
6
Kvale. 1997, 51.
4
7
för min studie då jag har varit hänvisad till vad informanterna själva tycker och tänker om
församlingsgemenskapen (se definition ovan).
För att få kontakt med äldre pensionärer som har någon slags koppling till en
församling, tog jag kontakt med en frikyrklig omsorgspastor verksam i Örebro. Han och hans
fru arbetar tillsammans för att ordna mötesplatser för äldre samt besöker själva många äldre.
Många av dem som får besök av denne pastor är de församlingsmedlemmar som har
begränsad möjlighet att närvara vid gudstjänsterna på grund av olika funktionshinder eller
sjukdomar.
Omsorgspastorn erbjöd mig att följa med på några hembesök för att intervjua
och samtala om de äldres relationer till församlingen. Han bokade in besök hos tre personer
vid olika tider den 24 februari, samt ett den 26 februari 2014. Eftersom han var den som
kände till de aktuella personerna och hade kännedom om deras förhållanden och
kommunikationsförmåga, hade jag liten möjlighet att påverka urvalet. Vid samtliga samtal var
dessutom pastorn närvarande för att skapa en trygg miljö i samband med mitt besök. Vid vissa
av besöken hade pastorn förberett informanten på att de skulle få besök från "en elev på
Missionsskolan".
För att bredda urvalet tog jag även kontakt med en församlingsmedlem från en
pingstförsamling i Mellansverige som jag hade egen kännedom om. Vid detta besök
närvarade en anhörig till informanten.
Efter att ha gjort dessa ovanstående intervjuer, kände jag ett behov att vidga
kretsen av informanter i syfte att få fler infallsvinklar. Därför valde jag att intervjua yngre
församlingsmedlemmar; tre personer i 25-30 års ålder samt en tonåring som är verksam en
församlings ungdomsarbete. Jag valde också att intervjua ett medelålders par på en annan ort i
Mellansverige, för att bredda åldersspridningen och få röster med anknytning till flera
församlingar.
2.3 Intervjumetod
Jag har använt mig av kvalitativ forskningsmetod, med intervju och samtalet i fokus. Den
kvalitativa forskningsintervjun har som syfte att förstå informantens livsvärld, verklighet och
mening, för att vidare kunna beskriva och spegla de centrala teman som uppfattas i samtalet7.
De frågor som ställdes i samtalet formades till stor del under samtalets gång och
efter hand. Målet var att vilja ta reda på hur äldre- och församlingsmedlemskap kom till i
7
Kvale. 1997, 34
8
informanternas livsvärld. Intervjuguiden avsåg främst (1) hur informanten upplevde
församlingslivet vid yngre år, (2) vad tron betydde nu och (3) hur kontakten med
församlingen tedde sig idag. Intervjuer av yngre informanter fokuserade mer på deras tankar
om äldre och om församlingens arbete med äldre. För att få ett så rikt material som möjligt
försökte jag undvika ledande frågor för att istället ge informanterna möjlighet att tänka fritt
genom frågor av typen "vad?", "varför?" och "hur?".
Dessa samtal kom att bli relativt ostrukturerade diskussioner och "funderingar"
kring hur man i sin egen ålder kopplar an till församling, och vilken relation
församlingsmedlemmar har till äldre i församlingen. Intervjuerna eftersträvade att fånga
informanternas eget perspektiv för att sedan koppla an till mina egna funderingar och frågor i
syfte att generera meningsbärande data som kunde besvara undersökningens problem.
2.4 Dataanalys
Materialet har analyserats med hjälp av kvalitativ, öppen kodning, vilket enligt Steinar Kvale
innebär att materialet kodas i kategorier utifrån de gemensamma innebörder som går att finna
i insamlat data.8 Kategorierna har växt fram under analysens gång, och var för sig ger de en
uppfattning om vilka meningar som materialet frambringar.
Under rubriken "resultat av dataanalys" sammanfattar jag mitt material i fyra
kategorier, som i sin tur ligger till grund för analys och diskussion. De olika rubrikerna (4.2.14.2.3) sammanfaller med hur dessa kategorier begreppsliggjorts.
2.5 Etik
Insamlingen av material skedde efter informanternas samtycke. Ingen av informanterna
misstyckte till att jag använde samtalen som underlag för studien. Materialet anonymiserades
för att skydda informanternas identitet. Därvid användes av mig fingerade pseudonymer Karl,
Karin, Eva, Gert, Ingemar, Emma, Johannes, Sara, Frida, Anders och Maria.
8
Kvale. 1997, 174.
9
3. Bakgrund och forskningsöversikt
I detta kapitel skissar jag den nytestamentliga församlingsgemenskapen samt betydelsen den
har i ett teologiskt-systematiskt perspektiv. Dessutom redogör jag, utifrån vad ett
kunskapssociologiskt perspektiv, för betydelsen av vad sociala strukturer har för bevarandet
av den upplevda verkligheten. Jag ger även en kort redovisning av befintliga diakonala
omsorgspraktiker, samt en forskningsöversikt som redogör för några väsentliga aspekter på
äldre och församling.
3.1 En kristen församlingssyn
Det kristna livet och en kristen församlingssyn bygger på Nya Testamentet och Jesu ord om
att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar (Matt 28:19), att vara vittnen om och
förkroppsliga Jesu kärlek genom ord och handling, men också att tillsammans dela tron och
ge lovprisning till Gud.9
Församlingen benämns i Nya Testamentet som avbilden av Kristus Jesus själv,
”Kristi kropp”. Paulus, författaren till många av breven i Nya Testamentet, beskriver denna på
följande sätt:
Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda
kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och
samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma
Ande att dricka. Kroppen består inte av en enda del utan av många. Om foten säger: ”Jag är
ingen hand, jag hör inte till kroppen”, så hör den likafullt till kroppen. Och om örat säger: ”Jag
är inget öga, jag hör inte till kroppen”, så hör det likafullt till kroppen. Om hela kroppen var öga,
vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? Men nu har Gud
gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. Om alltsammans var en enda
kroppsdel, vad blev det då av kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp.
Ögat kan inte säga till handen: ”Jag behöver dig inte”, och inte heller huvudet till fötterna: ”Jag
behöver er inte.” Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga, och de
delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare, och de delar vi skäms
för omger vi med så mycket större anständighet, något som de anständiga delarna inte behöver.
Men när Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade, för att det inte
skulle uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma
omsorg. Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också
alla de andra.
Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den.” (1 Kor 12:12-27)
9
Hauerwas & Wells. 2004, 21.
10
Att kalla församlingen för Kristi kropp definierar med andra ord dess identitet och uppdrag.
Som troende och vittnen till hoppet på Guds kärlek för människan och Hans verk genom Jesu
Kristi liv, död och uppståndelse, har varje församlingsmedlem olika uppgifter och gåvor som
tjänar till att bära, bygga och stötta hela kroppen att vara vittne för Kristus.10
Att vara ett vittne i kristen mening innebär, enligt Stanley Hauerwas och Samuel
Wells, att agera för fred och rättvisa, att lindra nöden, styrka de svaga, trösta de ensamma,
visa medlidande åt de utstötta, lida med dem som lider, gråta med dem som gråter, tala
sanning, visa ånger, förlåtelse och gästfrihet, och visa vänskap åt sin medmänniska. Allt detta
pekar på Gud och den kärlek som Han har för människan,11 och tillsammans med Jesu
missionsbefallning i Matt 28 är detta församlingens identitet och uppdrag.
Nattvarden står i centrum såsom en praktik som vittnar om församlingens
identitet. Den som tar emot Kristus som Kristi kropp, i nattvarden, påminns om församlingens
delaktighet i denna. På så vis förbereder församlingen sig att bli vad den äter, dvs. Kristi
kropp.12
3.2 Församlingsgemenskapen som social bas och formandet av verklighet
Hur viktig är gemenskapen för upprätthållandet av tron? I allmän bemärkelse är relationer och
gemenskap med ”den signifikanta andra” viktig för att vidmakthålla och bekräfta verkligheten
och individen, skriver Berger och Luckmann i sin bok om "Kunskapssociologi".13 Att ha
gemenskap och föra samtal med andra bidrar till att vår upplevelse av verkligheten modifieras
eller vidmakthålls. Detta kallar Berger och Luckmann för ”samtalsapparat”14, vilket innebär
att erfarenheter och situationer genom samtalet tilldelas en bestämd plats i verkligheten.15
Samtalsapparaten producerar alltså verkligheten och måste ha varaktighet och konsekvens för
att vidmakthålla verkligheten hos subjektet.16 Författarna skriver att ”samtalets förmåga att
skapa verklighet [ökas] genom att de kommer tätt, men om det är långt mellan dem kan detta
ibland kompenseras av intensiteten i samtalet när det verkligen äger rum.”17 Individen är
beroende av vad Berger och Luckmann kallar för en ”plausibilitetsstruktur”, alltså en social
bas som producerar verklighet åt individen.18 Denna struktur kan bidra till att tvivel skjuts
10
Hauerwas & Wells 2004, 17-18.
Hauerwas & Wells 2004, 19.
12
Hauerwas & Wells 2004, 20.
13
Berger & Luckmann. 1966, 176-177
14
Berger & Luckmann. 1966, 178
15
Berger & Luckmann. 1966, 179.
16
Berger & Luckmann. 1966, 179.
17
Berger & Luckmann. 1966, 180.
18
Berger & Luckmann. 1966, 180.
11
11
undan och genom att utföra eller delta i olika procedurer vidmaktshålls och bekräftas
verkligheten.19 I studie utgör den frikyrkliga församlingsgemenskapen plausibilitetsstruktur i
denna mening. Enligt Berger och Luckmann den kontext som behövs för att den kristne ska
kunna vidmakthålla och bli bekräftad i sin tro.20 I denna gemenskap och genom
"samtalsapparaten” ser individen sitt värde i förhållande till en verklighet där Gud visar sin
kärlek till människan genom att sända sin son Jesus till jorden för att dö och uppstå.
Anton Geels och Owe Wickström skriver i liknande spår i sin bok Den religiösa
människan, på ett liknande sätt om hur ”det behövs en social struktur, bestående av bl.a.
institutioner och grupper, för att en religiös verklighetsuppfattning ska kunna bibehållas”.21
De menar att det visserligen går att hålla en idévärld vid liv på egen hand, bara genom att läsa
texter, men skriver också att människan inte klarar av att hålla idéer levande på egen hand för
någon längre tid.22 Det behövs en ”referensgrupp”23, en grupp som individen kan identifiera
sitt varande och sina begrepp utifrån.
3.3 Diakonalt arbete bland äldre i församling
Diakoni är högst allmängiltigt för alla samfund och kristna då det i sin grundinnebörd handlar
om socialt arbete på Kristi uppdrag. Begreppet härstammar ifrån grekiskans diakoni’a, vilket
betyder "tjänst" eller "betjäning", och som utförts ända sedan den kristna kyrkans första tid.
Teologiskt sett utgår den ifrån ”Kristus verksamhet som Guds och mänsklighetens tjänare”.
Hans uppdrag överförs till församlingen som en Jesu närvaro i världen.24 Sveriges kristna råd
definierar begreppet så här på sin hemsida: ”Diakoni är uppdraget till kyrkan grundad i Kristi
kärlek, att genom delaktighet, respekt och ömsesidig solidaritet möta varandra i utsatta
livssituationer.”25 De tillägger att uppdraget utförs av engagerade människor i de lokala
församlingarna, eller av olika diakonala institutioner.
Det diakonala uppdraget är inte enbart riktat till de äldre utan kan även handla
om att besöka de som sitter i fängelse, hjälpa missbrukare eller ge mat och kläder till
nödlidande. Det är inte alltid som arbete av denna karaktär benämns ”diakoni”, utan kan
likaväl beskrivas som "det själavårdande arbetet inom församlingens verksamhet". Som
19
Berger & Luckmann. 1966, 181.
Berger & Luckmann. 1966, 181.
21
Geels & Wickström. 2012, 71.
22
Geels & Wickström. 2012, 71.
23
Geels & Wickström. 2012, 71.
24
http://www.ne.se/diakoni (åtkomst 140404)
25
http://www.skr.org/verksamheter/ekumenisk-diakonikyrka-samhalle/diakoni/ (åtkomst 140404)
20
12
exempel på ett sådant själavårdande arbete kan nämnas andakter på äldreboenden, ”RPGsamlingar” och hembesök av pastorer eller besöksgrupper hos de äldre.
3.4 Forskningsöversikt
Jag har funnit olika forskning och källor som jag anser beröra min frågeställning. Bland annat
så har jag funnit artiklar om att ensamhet kan vara farligt26, och en redovisning27 från SOMinstitutet som visar hur äldres situation och plats ser ut i dagens svenska samhälle.
På ett mer allmänt forskningsplan finns grenen gerontologi, vilken undersöker
vad ett friskt åldrande innebär. Här finns mycket att hämta om forskning på åldrandet. T ex
har sociologen Lars Tornstam utvecklat en teori om "gerotranscendens", som bl a säger att
jaget, tiden och rummet omdefinieras och kan få en ny innebörd för äldre.28
Vidare har jag funnit tre böcker med artiklar som på ett eller annat vis berör
äldre kopplat med församlingsarbete. Dessa är Growing old in Christ29, Ageing, Disability
and Spirituality30 och A Vision for the Aging church31, varav jag främst funnit artiklar av
Keith G. Meador (prof. inom psykiatri och beteendevetenskap) och Shaun C. Henson (lärare
inom teologi och religion, Oxford University) användbara. De skriver om vad det innebär att
bli gammal i en kultur som präglas utav "feel good"-anda och en allt mer framstående
medicinsk vetenskap. I samma bok skriver också Rowan A. Greer (prof. emeritus i
anglikanska studier, Yale university) om de äldre som både en gåva och en börda, enligt
bibelns författare, och utvecklar detta för vad det kan innebära i 2000-talets församlingar.
I en artikel i Kyrkans tidning skriver Mika Wallander, präst och poet, att hon
tror att ålderssegregeringen i kyrkorna beror på konsumtionssamhället: "Målgruppsinriktade
gudstjänster säljs på bekostnad av gemenskap över generationer".32 Holly Catterton Allen ser
samma tendenser och skriver om ålderssegregering i kyrkan i artikeln Reversing age
segregation.
SOM-institutets rapport Äldre i samhället - En redovisning av SOM-institutets analyser
genomförda på uppdrag av Senior 2005 redogör för synen på de äldre och deras situation
idag. Vi får en bild av en betydande ålderssegregation i det svenska samhället med en
26
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/ostnytt/ensamhet-lika-farligt-som-rokning (åtkomst 140407)
Holmberg, Nilsson & Weibull. 2003, 11.
28
Tornstam. 2010. Åttonde upplagan.
29
Hauwerwas, Stoneking, Meador & Cloutier. 2003.
30
MacKinlay. 2008.
31
Houston & Parker. 2011.
32
Kyrkans tidning. http://www.kyrkanstidning.se:8080/debatt/vad-ska-valjas-bort (åtkomst 140429)
27
13
underskattning av de äldres situation och aktiva liv. Undersökningen visar att det finns diffusa
föreställningar om hur äldre är och att bara 23% av de tillfrågade yngre tror att Sverige skulle
bli bättre om äldre fick bestämma mer.33 35 % av ålderspensionärerna uppger att de anser sig
vara nöjda med det livet de lever, till skillnad från medelåldern där det bara är 25 % som är
nöjda. Holmberg, Nilsson och Weibull, forskare på SOM-institutet, menar att de som oftast
umgås med andra är de som säger sig vara mest nöjda med de liv de har.34 De skriver att
umgänge med den egna åldern spelar ”en mycket viktigt roll”35, och att kvinnor i högre
utsträckning än män umgås med vänner då de nått pensionärsålder. Orsaken till att äldre och
yngre umgås alltmer sällan beror på att samhällets funktioner och former blir allt mer
uppdelat i ålderskategorier. Följden blir att referensramarna åldrar emellan krymper alltmer,
menar Holmberg, Nilsson och Weibull. Samtidigt konstaterar de att andelen äldre som umgås
med yngre är högre än andelen yngre som umgås med människor som är äldre. 36 De skriver
att det finns tendenser till att gemenskapen mellan yngre och äldre är större på landsbygden än
i storstaden. Umgänget mellan åldrarna i församlingar och föreningar är förhållandevis jämt,
men det är vanligast förekommande att man umgås i sådana sammanhang då man nått
pensionärsålder.37 Holmberg, Nilsson och Weibull menar sammanfattningsvis att vi inte
umgås hur som helst över åldersgränserna, att alla åldrar tenderar attraheras av den
”ungdomliga fasen” och att det finns en betydande ålderssegregation i det svenska
samhället.38 Men samtidigt skriver de att det inte innebär att äldre personer är
marginaliserade. Samhällets syn på de äldre är oklart inom vissa områden, men samtidigt
finns en klar uppfattning om att äldres möjlighet att delta i aktiviteter och samhälle ska
förbättras.39
Gerontologi är läran och studier om åldrandet, om de förändringar som sker från
födsel till död. Forskningen innefattar humanvetenskapliga, basalbiologiska,
samhällsvetenskapliga och kliniskmedicinska discipliner för att bland annat ta reda på
åldrandets orsaker och konsekvenser.40 Allt fler människor blir allt äldre, kanske delvis tack
vare den forskningen. Jag väljer här att särskilt rikta blicken mot Lars Tornstams bok
Åldrandets socialpsykologi41 och vidare hans forskning om gerotranscendens.42 Tornstam
33
Holmberg, Nilsson & Weibull. 2003, 11.
Holmberg, Nilsson & Weibull. 2003, 19.
35
Holmberg, Nilsson & Weibull. 2003, 19.
36
Holmberg, Nilsson & Weibull. 2003, 20.
37
Holmberg, Nilsson & Weibull. 2003, 21.
38
Holmberg, Nilsson & Weibull. 2003, 25.
39
Holmberg, Nilsson & Weibull. 2003, 25.
40
http://www.ne.se/gerontologi (åtkomst 140407)
41
Tornstam. 2010. Åttonde upplagan.
34
14
skriver att ”antagandet att äldre i Sverige hade det bättre förr, får inte stöd i
historieforskningen. […] det förindustriella samhället var knappast det gamla goda samhället
för de äldre, utan snarare det gamla onda samhället. Det var i första hand barnen som skulle ta
hand om de gamla.”43 Vidare skriver Tornstam att det till exempel förekom
bortauktioneringar av äldre människor och menar att föreställningen om att äldre hade det
bättre förr är en myt.44 Att äldre i vår tid skulle vara övergivna och ensamma får inte stöd i
den gerontologiska forskningen, menar Tornstam.45 ”Tvärtemot de vanliga antagandena om
att industrialiserings- och urbaniseringsprocesserna fjärmat äldre människor och deras barn
från varandra, visar de empiriska undersökningar som genomförts att dagens äldre människor
i allmänhet framstår som väl integrerade i samhället, och med god kontakt med sina barn.”46
Däremot finns det värdenormer i samhället såsom en stark arbetsorientering, en ungdomskult,
en strävan efter produktivitet, effektivitet och självständighet och hela vår kultur är präglad
utav ett ungdomsideal.47 Det är de unga som kan fylla dessa krav. Därför hamnar de som är
äldre och mindre produktiva i skymundan. Ursprunget, eller grunden, till äldres funktion i
samhället kan till viss del spåras till hur den protestantiska etiken lagt grunden för en
kapitalistisk anda i samhället, med påbud som "bed och arbeta” och att man skulle spara sina
slantar.48
Då det gäller Tornstams teori om gerotranscendens, är hans huvudtes att man
kan förstå ålderdomen i positiva termer, i motsats till att åldrandet annars ofta misstolkas i
negativa termer. Tornstam menar att man får nya insikter då man åldras som kan omdefiniera
fundamentala existentiella frågor gällande jaget, tid och rum. Teorin är uppbyggd i tre
dimensioner vilka beskriver hur den äldre omdefinierar sin uppfattning i tillvaron på tre plan.
Den första dimensionen är den kosmiska, inom vilken tid, rum, barndom, förhållandet till
tidigare generationer, liv och död och livets mysterium och glädjeämnen får nya vyer.
Gränsen mellan då och nu kan suddas ut och man kan känna en större samhörighet till andra
generationer samtidigt som också döden blir en naturlig del av livet som man inte känner
rädsla inför.49 Den andra dimensionen är jaget, där egoism och självcentrering minskas och
42
http://www.grkom.se/download/18.617428bd117abc0da4880005991/%20gerotranscendens_i_ett_notskal.pdf
(åtkomst 140220)
43
Tornstam. 2010, 83.
44
Tornstam. 2010, 83.
45
Tornstam. 2010, 84.
46
Tornstam. 2010, 84.
47
Tornstam. 2010, 87.
48
Tornstam. 2010, 92.
49
Tornstam. 2010, 302.
15
man accepterar och får ro i den man är och hur man ser ut.50 Till sist; personliga och sociala
relationer förändras till att de djupa relationerna prioriteras om och värderas mer än ytliga
relationer. Den äldre får tillbaka barndomens oskuldsfullhet och får en insikt om att allting
inte alltid är så tvärsäkert som man tänker sig i ungdomen.51
Keith G. Meador och Shaun C. Henson skriver i sin artikel i boken Growing old in Christ att
västvärlden i denna tid kommit att bli "terapeutiskt"52, vilket innebär att Gud ersatts av en
allmän vilja för individen att må bra, både fysiskt och psykiskt. Dessa psykiska och fysiska
ambitioner har skapat former för hur vi ska leva och även för hur vi ska dö.53 Detta har satt
individen och hennes egen lilla värld i fokus istället för Gud. Meador och Henson menar att
orsaken till denna terapeutiska tid bland annat ligger i hur den medicinska vetenskapen växt
de senaste åren. Resultatet av en allt mer växande vetenskap om åldrandets orsaker och en
växande läkemedelsindustri har resultatet blivit att döden förhindras ytterligare några år med
konsekvensen att den äldre befolkningen växer.54 Meador och Henson menar att denna ökning
av forskning och läkemedel också inkluderar ett förnekande av det oundvikliga lidandet och
att människan egentligen är oviss om vad det innebär att leva och dö väl.55
To feel good has become the ultimate desire, and in order to feel good we struggle to
avoid whatever we have come to believe will make us feel bad - including signs of
aging in ourselves and others and, at a deeper level, sickness and suffering itself. 56
Målet är inte längre visdom och ett gott liv i sällskap med Gud, istället strävar vi efter
ungdomens glans på bekostnad av de äldre:
How far we have come in our modern culture from growing old as a sign of wisdom,
long life as a symbol of God's blessing, gray hair as a crown of glory, and the dutiful
care of those who are no longer able to care for themselves. 57
Rowan A. Greer skriver att ålderdomen är mångtydig, samtidigt som de äldre är en gåva i
vishet och erfarenhet till församlingen, så är de i många fall också psykiskt och fysiskt
handikappade och i behov av omsorg.58
50
Tornstam. 2010, 303.
Tornstam. 2010, 304.
52
Meador & Henson. 2003, 90.
53
Meador & Henson. 2003, 90.
54
Meador & Henson. 2003, 92-93.
55
Meador & Henson. 2003, 93.
56
Meador & Henson. 2003, 100.
57
Meador & Henson. 2003, 100.
58
Greer. 2003, 35.
51
16
The weakness of the aged means that they are sometimes unable to care for themselves.
Children have the obligation to support their aged parents. [But the problem is that] people take
better care of their pets than of widows, orphans, and the aged. The duty to support the aged,
then, is one that belongs not only to their children but also to every Christian. 59
Omsorgen om de äldre är med detta synsätt ett av församlingens viktigaste uppdrag, då också
de äldre är värdefulla delar av Kristi Kropp. Samtidigt menar Greer att det blir ännu viktigare
att inse att de äldre är en gåva till församlingen, en tillgång i visdom, tro och erfarenhet.60
Holly Catterton skriver om vad som är orsaken till att ålderssegregeringen letat sig in från
samhället till kyrkorna:
Over the past hundred years, our society has begun to separate families and
segregate age groups more and more. Age-graded public education, the
movement from extended to nuclear family, and the prevalence of retirement
and nursing homes for older persons and preschools for the young have
contributed to a widespread segregation of young and old.
Churches have been among the few places where families, singles, couples,
children, teens, grandparents—all generations—can come together on a regular
interactive basis. Yet, the societal trend toward age segregation has entered
churches also. Age-based classes for children and adults, teen programs, and
separate worship services for adults and children tend to separate family
members and age groups from each other, so that many people experience their
faith as age-segregated throughout their lives.61
59
Greer. 2003, 35-36.
Greer. 2003, 37
61
Catterton Allen. 2004.
http://www.buildingchurchleaders.com/downloads/practicalministryskills/intergenerationaloutreach/ps116a.html (åtkomst 140429)
60
17
4. Resultat
Samtalets huvuddrag och det som är relevant för analysen av materialet sammanfattas för
varje informant i form av en inledande presentation av respektive informant. På detta följer
resultaten av den öppna, kvalitativa kodningen (hermeneutisk tolkning). Efter
kategoriseringen av materialet från varje informant, sammanställs informanternas berättelser
under avsnittet Dataanalys.
4.1 Församlingsmedlemmarna
Alla utom Anders och Maria befann sig i ett större församlingssammanhang där
medlemsantalet i församlingen är minst 500 personer.
4.1.1 Karl
Karl är 104 år och bor på äldreboende i Örebro, våningen under sin fru som lider av demens.
Själv har han nedsatt hörsel och tar sig fram med hjälp av rullstolen.
Karl växte upp på landsbygden där han var aktiv i en församling. I unga år var
han med i söndagsskola, ungdomsarbetet och lite i kören trots dålig sångröst, annars fanns det
inte så mycket att hjälpa till med eller tjäna i. Karl ville bli jordbrukare men kände ganska
tidigt hur Gud kallade honom till evangelist och pastor, vilket förde honom ut till olika
platser. Allt som allt har han varit pastor i tio olika församlingar genom åren, men förutom det
har han arbetat mycket praktiskt med snickeri och byggande, både i och utanför församlingen,
ja allt utom jordbruket som ju var planen från första början. Karl berättar hur han lidit av att
inte ha haft en teologisk utbildning, men beskriver samtidigt också sin iver för att Gud skulle
ge Honom ett budskap att predika. Genom alla år har det hos Karl funnits ett brinnande hjärta
för att be för andra människor, för väckelse och att be för syndare, och den finns kvar också
nu. Församlingen har betytt oerhört mycket för Honom, så han saknar att inte kunna ha
möjlighet att vara med på gudstjänster i den nuvarande församlingen. "Sätt detta bordet på tre
ben.."62, säger han och pekar på soffbordet vi sitter vid. "Tre ben kan va möjligt, men som det
här står, så går det inte om man tar bort det tredje benet. Församlingen betyder allt även om
jag är en medlem som inte syns."63 Utan församlingen fungerar inte livet, menar han.
62
63
K267/8
K270,271/9
18
Jag kommer inte till församlingen och kan inte vara med på grund av kroppshälsan. Och därför
så blir det att jag är hemma, jag kommer inte fram mer till församlingen å syns där… Men det e
fattigdomen för mig.64
Karl uttrycker det som varande en fattigdom att inte kunna ta sig till kyrkan, men han försöker
att ha koll på vad som sker i församlingen bäst han kan, och att titta på TV- gudstjänsterna då
de sänds. Han säger att han ju är med ändå, att det inte går en dag utan att han ber för
församlingen, ledningen och pastorerna. Till sist svarade Karl på min fråga om
drömförsamling och med hjälp av pastorn som var med vid besöket, fick jag svaret att det är
viktigt att titta till de gamla, hur de mår, för det gjorde Karl väldigt mycket själv då han var
pastor. Karl tycker att det är viktigt.65
Karl verkar känna en förlust över församlingslivet som han inte längre aktivt
kan delta i. Samtidigt så verkar han ändå ha accepterat sin lott då det ju är ålderns gång, men
han brinner för att finnas med i församlingen genom förbön och att veta vad som är på gång.
Omsorgspastorn, hans fru och en till person från den aktuella församlingen besöker
någorlunda regelbundet Karl och övriga äldre i församlingen. Församlingens huvudpastor har
andra uppgifter, och pastorn och hans fru har som omsorgspastorer därför huvudansvaret för
de äldre.
4.1.2 Karin
Sedan barnsben har Karin varit med i församlingen. Som fjortonåring döptes hon där och kom
att bli engagerad i strängmusiken och förbönen på mötena. Tillsammans med hennes vän Gun
var hon också vid flera tillfällen iväg ut på landsbygden och sjöng på möten, bland annat i
Stockholm och Norrland. Karin beskriver att församlingen och tron var och är livsviktig för
henne, ja ett andra hem. Förr var hon på vartenda möte66, varje söndag året om, och hölls det
kvällsmöten eller bönemöten var hon där också. Bönen har legat henne särskilt varmt om
hjärtat och hon har alltid älskat bönemöten. Omsorgspastorn beskriver henne som en bedjare,
och när jag frågar Karin vad hon skulle velat göra ännu mer, svarar hon: ”.. ja.. va skulle det
vara .. Bedja för sjuka!"67 Hon uttrycker under hela samtalet en stark längtan efter väckelse,
att vi måste be mer och att det ska vara mycket bön i församlingen: "Jag saknar kvällsmöten,
väckelsemöten på kvällarna. De gick man å gladde sig åt hela dan. Nu saknar man det.”68
Karin säger att hon saknar att inte kunna vara med på gudstjänsterna, hon saknar orken. "Ja,
64
K275, 280, 282/9
K318, 319/9
66
Kn 436/14
67
Kn 450/14
68
Kn513/16
65
19
det e svårt. Det e mycket svårt. ..och smärtsamt. Man saknar ju atmosfären och ja, alltihop."69
Hon har de senaste åren känt sig väldigt ensam. Karin frågar även mig om inte jag kan
komma och hälsa på igen eller sova över.
Karin är pigg i sitt sätt, hör lite dåligt men uttrycker en glädje i sin tro och en
närhet till Gud. Hon saknar den underbara atmosfären på mötena, och uttrycker en besvikelse
över hur kyrkan idag är, att det inte är alls lika många möten eller samma engagemang. Hon
säger att hon deltar i församlingen genom att tänka på och be för den, hon längtar inte ut till
några nöjen eller liknande, utan Gud är den som hon talar med om dagarna och får hjälp av, ja
utan Gud kan man inte leva, menar Karin.
4.1.3 Eva
Eva bor några lägenhetsdörrar bort från Karin, nära äldreboendet i byggnaden där man kan ha
egen lägenhet med hemtjänsten som kommer och hjälper till. Eva har problem att gå på grund
av sina knän som är dåliga, och därför har hon inte möjlighet att vara med på församlingens
gudstjänster.
Eva är uppvuxen i en församling där mellan sextio till hundra personer var
medlemmar. Hon beskriver att hon var med på allt, men i flera år var hon särskilt engagerad i
’lill-lekis':
En sak som vi tyckte va, - det va jag och en tant till .. i Fjugesta, som vi tyckte va väldigt roligt,
vi hade lill-lekis. Det va barn mellan.. va var det, barn mellan tre och sex år. .. Hur det va, vi..
de kom, barna. Och de, vi skulle ha femton barn, det vart fyrtio (skratt). Det va jätteroligt, det
va det, de va .., de va tacksamt .70
Församlingen fick betyda mycket för Eva, svarar hon: "Jo, det gjorde den ju, det e klart, det
gjorde det ju, för där hörde en ju mer hemma."71 Där kände hon sig hemma, men efter ett
antal år flyttade hon och hennes man in till Örebro och kom med i en större församling. Där
var hon med i missionsgruppen och under flera år var hon med i arbetet med en second
handbutik. " Ja det va väl sexton år. Ja. Så det va, det va roligt."72
Då jag frågar om hon saknar att vara med på gudstjänsten svarar hon: "Ja, det e
länge sen. Inte sen jag bröt lårbene för ett par år sen. Å sen .. ja.. sen har jag inte varit… Ja,
jag har varit på, de hade ju sån här dagledig.. eehm....nattvards.. firande för daglediga, det har
jag varit på ett par gånger. Det e klart att man saknar det.. det gör en ju ibland men.. det får en
69
Kn584,586,588/18
E835,837, 846, 850/26,27
71
E870,872/27
72
E886,888/28
70
20
finna sig i."73 Hon säger att hon i alla fall är delaktig genom förbön och att hon ger
månadsoffer till församlingen.
Eva uttrycker en blyghet genom hela samtalet och jag får intrycket av att hon
agerat lite i bakgrunden hela sitt liv. Men att döma av hennes berättelse är det inte riktigt sant.
Hon har varit högst delaktig i församlingens verksamheter genom hela livet och församlingen
verkar ha haft, och har, en viktig plats i hennes liv. Hon umgås någorlunda aktivt med sina
grannar och finner sig i situationen som är nu då hon är mindre rörlig. Eva berättade inte så
mycket om sina känslor om att inte längre kunna vara lika aktiv i församlingen.
4.1.4 Gert
Gert är nittiosju år och bor i egen lägenhet i Örebro. Från födseln till sju års ålder växte Gert
upp som missionärsbarn i Kina. Gert beskriver minnen från Kina och hur det skiljde sig från
Sverige. Vid äldre ålder blev Gert pastor och föreståndare i en av den stora församlingens
utpostförsamlingar. Där var han i tjugosex år och det var där han träffade sin fru, som var
organist i församlingen. Gert hade hand om nästan allt som hände i församlingens
verksamhet, både gudstjänst, söndagsskola, juniorerna och mer. Han frågar sig varför han var
tvungen att ha hand om allt, varför ansvaret inte gick att fördela ut i församlingen.74 Men
söndagsskolan var ändå det som låg Gert varmast om hjärtat.
Då Gert flyttade in till Örebro med sin fru, kom han att bli engagerad i Japangruppen i församlingen och vidare i seniorkören. Idag är han delaktig genom att vara
förebedjare och genom att offra pengar, något som han själv poängterade till de äldre då han
var pastor.75 Även fast man är äldre kan man ge till och vara en del av församlingen genom
bön och att ge pengar. Något annat vis att vara delaktig på kommer Gert inte på. Han tycker
det är tråkigt att han inte orkar vara med längre, men han brukar lyssna på radio och se på TVgudstjänsten. Då jag frågar hur han i dag upplever kontakten med församlingen, svarar han:
"Underbar, men jag bara saknar krafter."76 Några gånger har han varit med på nattvardsstund
som anordnas för daglediga en till två gånger per termin. Gert tycker att omsorgen om de
äldre fungerar bra i församlingen; han är så tacksam för de besök han får från omsorgspastorn
med flera, men han saknar sin granne som gått bort ett halvår tidigare. De spenderade dagarna
tillsammans och var varandras sällskap.
Jag frågade vad hans tro betyder för honom:
73
E914, 916, 918, 920/29
G1051, 1052/33
75
G1149,1150/35
76
G1111/34
74
21
Tron ja! Den är otroligt viktig. Å det va ju de som fråga, när dom hörde att jag va född i Kina, å
då säger jag mina föräldrar har varit missionärer i Kina, och sedan har jag följt deras kristna tro,
men med egen upplevelse. … Så det e underbart. Och församlingen, det va ju, det har varit mitt
allt. … Så länge jag orkade. …77
För Gert betyder relationen med Gud väldigt mycket, och var morgon ber han Gud om hjälp
att klara av dagen som ligger framför. Det går knaggligt säger han, men det är Guds nåd att
det fortfarande går även fast han är gammal och kroppen inte riktigt vill fungera. Han vill
också försöka vara ett vittne om Jesus för dem han möter på dagarna, till exempel för
hemtjänstpersonalen.
Gert välkomnar oss med piggt humör, serverar oss päron och nypondricka och
visar oss saker han tillverkat. Det är en käck gammal herre vi möter som verkar ha livslusten
kvar, men vill nog inte bli hundra år. Gert verkar vara trygg och fullt förtröstande i sin tro.
Han är glad att han är en del av församlingen, och han är delaktig på det vis han tänker är
möjligt. Han är också glad över att församlingen finns där och besöker honom då åldern gjort
att en sliten kropp inte längre kan ta sig till församlingslokalen.
4.1.5 Ingemar
Vid tolv års ålder döptes Ingemar och blev medlem i vad som vid den tiden kallades för
Elimförsamlingen, men som numera heter Pingstkyrkan. Där har han sedan varit medlem hela
livet, och som vuxen har han varit aktiv som sång- och musikledare i församlingen. Han var
både pianist, organist, hade hand om en blåsorkester, körer och strängmusiken, ja praktiskt
taget var han en oavlönad anställd. Ingemar beskriver församlingens betydelse: "Ja, det
betydde väl allt egentligen .. de va ju ett liv.."78 och så berättar han att det förr var massa
verksamheter, tältmöten och möten igång, men att det förändrats till att det är mycket mindre
nu och bara ett möte i veckan.
Ingemar berättar hur formerna och innehållet i mötena förändrats från då han var
ung vuxen, och fram till nu. Han menar att det förr fanns en ivrande längtan och ett
engagemang efter att människor skulle bli frälsta, att man gick i bänkraderna och frågade om
de ville bli frälsta. Skillnaden nu är att man istället inbjuder till förbön för den som vill.
Ingemar säger att han saknar ”det folkliga”79 som var förr, ordningen och det gemensamma i
mötet där inte allt var så avskilt och individuellt. Han berättar om att man förr böjde knä
framme vid estraden om man fick syndanöd, när man numera istället går till ett separat rum.
77
G1139, 1140, 1142/35
I 1280/39
79
I 1317/40
78
22
Han beskriver också hur han uppfattar den nya musiken som hård och jobbig där det känns
som att gasen är i botten hela tiden, utan någon chans att stilla sig. Han menar att fokuset; att
sprida evangelium, är detsamma, men att formerna för hur man gör det har förändrats. Förr
var det mer ordningsamma ramar, nu finns det inga gränser för vad man kan göra och vem
som gör vad.
Nu vid 90-års ålder är han förhållandevis pigg och har krafter kvar att vara med
på möten och samlingar i kyrkan, men då han inte längre är verksam som musikledare känner
han en förlust. Jag frågar om det finns något han känner att han kan bidra med idag:
Jaa, det gäller å vara .. (skratt).. uppfinningsrik ska jag säga. Man eh.. men det e ju bara det att ..
den största förändringen det e att man försvinner ifrån all, ifrån estraden .. och det kan vara
jobbigt. Särskilt om man blir pensionär och telefonen tystnar till exempel…80
När han säger detta får han gråt i halsen. Han fortsätter med att…
Jo, jag saknar ju … jobbet med musiken, det gör jag ju. Men samtidigt inser man ju att man inte
orkar som man ska. .. I så fall .. å .. vad man ska ersätta det med de e ju det att det går ju liksom,
det e en trend nu att … den stora församlingen delar sig i äldre, alltså pensionärer. Vi har ju et’
som heter ”RPG” som förekommer var fjortonde dag, en samling för alla pensionärer i
församlingen. Det e ju trehundra pensionärer. Bara det är ju en församling i församlingen, å där
märker man ju att där kan man nu hitta sina andra uppgifter … som man har haft förut. Men jag
har ju för min del har ju, fortsatte ju med musiken även på RPG’s sammankomster. Spelade
alltså piano å .. så hade jag en kör som hette .. eeh ja va.. jo.. inte äldrekören, nej
pensionärskören eller nånting sånt där. Så det har jag fortsatt med, fortsatt med sen jag slutade ..
de här större sakerna. Å det va ju bra, ända tills nu. Eeh.. (gråt på rösten) min fru har drabbats av
Alzheimers. Å det e bara att försöka vänja sig.. vara ensam … det e inte lätt … 81
Ingemar kämpar med sorgen över sin frus Alzheimers, den ensamheten det ger, och
ovissheten över hur många dagar hans fru har kvar att leva. Han berättar hur kontakten med
församlingen blivit sämre och hur det känns som att han skjutits åt sidan. Han förklarar hur
människor hälsar och är trevliga men hur de kort därefter vänder bort blicken till annat som
fångar deras intresse, och att han då känner sig ensam. Tillsammans med sin fru har de i
pensionerad ålder gått på RPG-samlingarna, där man umgåtts med andra par, men då han nu
får gå dit själv känner han sig utanför då de andra paren umgås. Ingemar önskar att människor
skulle sätta sig med nya människor vid fikabordet och fråga hur man mår, men det gör de inte.
Församlingens praxis är att besöka de sjuka och gamla säger han, men att de inte får besök så
80
81
I 1389, 1391, 1392/42
I 139-1405/42
23
jätteofta. Han säger att om de skulle veta hur värdefullt och uppskattat det är, då skulle de
komma mycket oftare. De besöken får Ingemar att känna att han inte är bortglömd.
Ingemar är fylld av sorgen över sin fru som inte har långt kvar att leva. Han tycks
känna sig ensam och åsidosatt av församlingen, särskilt i situationen som är. Han har svårt att
ta till sig det nya sätt som man har gudstjänst på nu, och Ingemar verkar sakna formerna,
ordningen och engagemanget som var förr. Det tycks också vara en ytterligare faktor till att
han känner sig åsidosatt och bortprioriterad.
4.1.6 Emma
Emma är i tonåren, och är uppväxt i en familj som inte är kristen, men har kommit med i
församlingens ungdomsgrupp ganska nyligen efter att ha blivit kristen på en aupair- resa. Hon
är med på varje onsdagssamling och besöker gudstjänsten en till två gånger per månad.
Orsaken till att hon inte går så ofta på söndagens gudstjänst är därför att hon inte känner så
många där, att det inte finns folk i hennes egen ålder. Emma uppskattar att komma till kyrkan
då hon känner att det är gott att få komma till kyrkan och få mer kraft att klara av resten av
veckan, och därför att där finns människor som tänker som henne och har samma tro som
henne. Hon uppskattar att man får komma dit och vara sig själv. Kyrkan och den
gemenskapen det innebär betyder otroligt mycket för henne, hon säger att det är svårt att vara
kristen på egen hand.
Emma berättar om de två besök hos äldre som ungdomsgruppen gjort, och som
hon var med på. Vid besöken så hade de med sig fika och de äldre fick berätta om sina liv och
sin tro. Emma tyckte det var väldigt berikande och häftigt att få höra de äldres berättelser och
att höra vad tron har fått betyda för dem:
De va väldigt intressant å höra vad hon sa. Å sen va det väldigt kul att få.., asså att få träffa dom,
å se nånting för att jag har inte, jag har inte vuxit upp i en kristen familj å jag har inga kristna i
min familj som är äldre liksom. Så det var jätte-, såhär, inspirerande att se att, jo men dom har
faktiskt hållit på med sin tro hela livet, och det har tagit dom så himla långt. 82
Emma menade på att det var uppmuntrande att tänka på deras berättelser då hon själv
tvivlade, för att påminnas om att deras tro faktiskt hållit genom hela livet.
I församlingslokalen händer det nästan inte att Emma pratar med någon äldre
person, bara ifall hon blir presenterad för den andre: "Alltså jag har inget emot att prata med
dom andra församlingsmedlemmarna, men det kan va svårt att, både för mig och dom, att typ
82
Em 1493-1495/44-45
24
såhär ta steget och börja prata med nån som de inte känner. Om man inte blir presenterad av
nån för nån man inte känner."83 Hon tycker det är svårt att prata med någon hon inte känner,
samtidigt som hon tycker att det är viktigt att det finns alla olika åldrar i församlingen. Alla är
tillsammans Guds familj; ”Man kan inte ha en enmans- gudstjänst”84, säger hon. För Emma
innebär delaktighet:
att man inte har en passiv tro utan att man .. aktivt delar den med andra, man hjälper andra, man
… man typ, asså kan hjälpa till med nånting ifall det är nån som behöver hjälp med nånting. Det
kan vara liksom,. Att hjälpa till att plocka undan disken till att hjälpa till att typ ta in kollekten på
gudstjänsten liksom.85
Hon säger också att det är att aktivt dela sin tro med den andre. Men hon kommer inte på
något specifikt sätt som församlingen arbetar aktivt med äldre som inte kan vara lika
delaktiga. Då jag frågar vad hon själv kan göra i frågan blir hon lite fundersam och svarar att
hon faktiskt inte vet, men att besöken med ungdomsgruppen ju är en bra grej som uppskattas
både av henne själv och av de äldre. Emma tycker att de äldre är viktiga då de kan tillföra
stabilitet och livserfarenhet, och vittna om en stadig grund för sin tro.
Emmas drömförsamling är en gemenskap där alla är välkomna och älskade
oavsett bakgrund, ålder, intressen, vänner, vem man bor med, vad man jobbar med eller hur
man ser ut.
4.1.7 Johannes, Sara och Frida
Mitt i folkvimlet på kyrkfikat möter jag tre unga vuxna i ålder 24-30. De är tre av
församlingens ca 120 unga vuxna som aktivt deltar och är medlemmar. Johannes är student
med rötter i småland, medan Sara från Örebro och Frida från Borås har kommit ut i
arbetslivet.
Frida berättar att hon nästan inte alls pratar med de äldre i församlingen, det blir
i så fall bara ett hej eller liknande. Sara berättar om hur hennes hemgrupp, sedan förra
terminen har en ’fadderhemgrupp’ som de träffar. I den gruppen finns det personer i äldre
ålder, och hon förklarar att de ville ha en faddergrupp för att träffa andra människor än de
normalt träffar, människor med längre livserfarenhet. Annars händer det inte att man snackar
med de äldre, om man inte styr upp något vill säga.86
83
Em 1530-1532/45
Em 1533, 1534/46
85
Em 1537-1539/46
86
JSF 1614,1515/47
84
25
Johannes funderar på hur man skulle kunna arbeta för ett större samarbete mellan de olika
åldrarna:
Vi har pratat väldigt mycket om integration och hur, hur viktigt det är att vi på nåt sätt försöker
verka för att, att unga vuxna inte blir en församling i församlingen. – Hur man kan liksom
integrera det här unga-vuxna-arbetet så att, så att det blir ett församlingsarbete.. och eh.. å då satt
jag å tänkte på en sån väldigt ganska enkel grej typ att aktivera, eller involvera, .. eh äldre
personer i vad de unga vuxna gör. Å då, då insåg jag typ hur lite jag, jag visste.. jag började
fundera på det här ”vem skulle jag kontakta?”, .. om vi nu skulle göra detta å.. så insåg jag att jag
har ingen aning. Jag vet verkligen inte vem. Skulle jag liksom kolla med omsorgspastorn för att
han har vart, eller är äldre.. pastor liksom eller vem, vem skulle jag kolla med? Å så vet jag inte
det! Å de, det visar ju verkligen på att jag inte har någon relation förutom.. ja men det här
rummet där studenterna brukar sitta… det är här jag har mina kontakter. Och inte alls så mycket
med, med … Jag tror integration är en grej som e väldigt viktig. Att försöka jobba med att .. ja
men att unga vuxna kanske kan bistå vid de äldres .. eh.. i verksamhet som passar sig för dom
äldre. Och också att de äldre .. bidrar och hjälper till.87
Johannes ger förslag på att de äldre fick hjälpa till på de yngres sammankomster och de yngre
fick hjälpa till på de äldres samlingar. Han vurmar för att det ska vara integrering, att inte de
unga vuxna blir en församling i församlingen. Som en av personerna i ’unga vuxna-rådet’ är
han med och ordnar samlingar för unga vuxna. Han funderade på att kontakta äldre att hjälpa
till men insåg snabbt att han inte hade en aning om vem som fanns att prata med. Han insåg
att han inte alls hade någon kontakt med äldre i församlingen.
Det är en stor församling med många människor och det märks bland annat på
kyrkfikat hur åldersgrupperna håller sig för sig själva. De yngre sitter i caféet medan de äldre
sitter i ljusgården. Kontakten mellan åldrarna är alltså inte alls naturlig.
Johannes spontana tanke om vad de äldre först och främst bidrar med, är att de
är ekonomiska bärare och ber för församling och ledning, - att det är de som håller skeppet
flytande medan han själv ”lallar omkring”.88 Frida tänker att de är de som bakar, städar och
verkligen lägger ner tid på församlingen och lokalen.89
Gudstjänsten tänker Sara är en kompromiss till att försöka passa alla åldrar.
Psalmsång blandas med nyare lovsånger, men Frida påpekar att det är väldigt sällan som de
äldre syns framme på estraden. Det enda är väl om det ska vara orgelackompanjemang till
någon psalm. Johannes menar att det är positivt att gudstjänsten försöker vara anpassad för
alla åldrar, och trycker på att det viktigaste är att den som inte är kristen ska kunna komma dit
och känna sig hemma. Han tycker samtidigt att det är svårt då de äldre också måste få ha en
87
JSF 1621-1630/48
JSF 1637/48
89
JSF 1634/48
88
26
given plats i församlingen och inte glömmas bort. Men en gudstjänst som bara är anpassad till
de äldre är inte attraktiv för yngre. 90
Johannes berättar hur han funderat vidare på åldersseparationen som man
märker av i Filadelfiakyrkan. En idé om att varje ung vuxen skulle få en äldre person i
församlingen som fadder dök upp, så han frågade församlingsledningen om en sådan sak var
möjlig. Men de ansåg att det var ett för stort logistiskt arbete så förslaget lades ner. Johannes
ser dock, från en väns erfarenhet av att regelbundet ha umgåtts med en äldre pensionär i
församlingen, att det finns något väldigt värdefullt och positivt att finna i åldersutbytet. Att
äldre och yngre får ge och få av varandras liv och erfarenheter och stötta varandra: "Att få
hänga med varandra, och liksom prata å så .. ja men jag tycker att det är viktigt att det.. det
finns många som skulle behöva lite hjälp i .. få en sån push, eller att det skulle vara väldigt
positivt för både församlingen och för individen."91 Sara håller med och säger: "Jag tänkte på
mina föräldrar, jag kan tänka mig att dom skulle va jätteglada att där va två, tre ungdomar
som ville komma å äta middag med dom eller titta förbi när dom vill."92
Hos alla tre märks att det finns en insikt om hur åldrarna är skiljda från varandra
i församlingen, och i det bor det också en slags maktlöshet. Då församlingen är så pass stor är
det svårt att lära känna människor som man inte naturligt kopplar an till genom ålder eller
intresse. Istället är det lättare att umgås med de man alltid umgås med, och som är i samma
ålder som en själv.
4.1.8 Anders & Maria
Anders och Maria är i medelåldern och är medlemmar i en medelstor församling i
Mellansverige på runt 150 medlemmar. De berättar om vad gemenskapen betyder för dem och
hur ”hemgruppen” dvs. bönegruppen, är en väldigt viktig vardaglig församlingsgemenskap.
Att kunna dela glädjeämnen och det som är jobbigt är värdefullt, tycker de. Därför är den
mindre gemenskapen en viktig församlingsgemenskap i vardagen eftersom det inte är lika
enkelt och självklart att dela på det sättet vid gudstjänsterna.93 De träffas i hemgruppen
varannan vecka, hemma hos varandra, och lär så känna varandra bättre än de annars skulle
gjort. Åldrarna är blandade, med de äldsta i övre sjuttioårsåldern och de yngsta i 10-12 år som
är barn till de i medelåldern. Maria och Anders säger att de längtar efter att bjuda hem
människor mer i vardagen, att lära känna mer människor djupare i församlingen men att det
90
JSF 1647-1657/48
JSF 1669,1670/49
92
JSF 1672,673/49
93
AM 1682-1688/49
91
27
liksom inte riktigt blir av. Det handlar om prioriteringar och sedan har de andra vänner
utanför församlingen och äldre föräldrar att ta hand om. De önskar dock att alla i
församlingen skulle vara med i en hemgrupp eftersom man där kan finna en basgemenskap i
församlingen.94
Ett hinder som finns mot att kunna engagera sig mer i gemenskapen i
församlingen är just att den ålder de är i nu, då de är ”mitt i livet”, kallar till så mycket andra
prioriteringar med barnens aktiviteter och händelser utanför kyrkan. De säger att de därför är
”nere i en lägre aktivitetsfas” gällande kyrkan. Men de önskar att man fick lära känna
varandra mer i församlingen.
Vi har ju våran hemgrupp.. nu e vi ju i en sån där fas där vi liksom är lite mitt i livet, å då är det
liksom.. det e mycket med familjen som tar mycket.. både kraft och energi, så. Men vi har ju
vår hemgrupp som vi ses en gång varannan vecka. Jag tycker väldigt … asså det e nåt speciellt
med den på nåt sätt, att när man möts så.. möts man tillsammans å man är liksom … man delar
varandras .. , ja det som man tycker är kul å det som man tycker är lite, lite kämpigare så. Sen
är det ju liksom .. som dagarna e ju på sitt sätt också, jo men att man kommer tillsammans å
så..95
Tidigare har de bland annat varit engagerade i ett ganska nyuppstartat omsorgsteam som
föddes ur en längtan att finnas för de församlingsmedlemmar som inte kunde komma så ofta
till gudstjänsten.
Nämen, det är ju just det här att, att eh .. att man har ansvar för hela kroppen, men att, att
liksom, jag menar mina egne begränsade möjligheter att, att kunna besöka, å så sen ändå å
liksom .. drömmen är ju att ingen liksom, alltså .. lämn, alltså inte ska få, alltså känna sig
ensam.96
Drömmen var och är att ingen ska behöva känna sig ensam, men problemet är att inte alla som
vill ha besök uttrycker det, och att det oftast blir att de som skriker högst hörs mest och därför
får besök kanske oftare än de som skulle behöva det ännu mer, menar Maria. 97Vid olika
tillfällen har församlingen haft gemenskapsläger och gemenskapskvällar då man aktivt arbetar
för att bjuda in de som sitter ensamma hemma och som kanske inte kommer så ofta. Anders
menar att det inte bara är till förmån för de äldre utan också för de som är nyfikna på
församlingen men inte vågar komma på gudstjänst.98
94
AM 1810-1812/52
AM 1682-1686/49
96
AM1712-1714/50
97
AM1715, 1716/50
98
AM1752-1758/51
95
28
Maria menar att det skulle behövas mer undervisning om vad Kroppen är, att man som
medlem i församling har ansvar för hela kroppen, inte bara delar av den. 99Samtidigt inser
båda två att de själva är dåliga på att be församlingen om hjälp. Av någon anledning är det
lättare att ge hjälp till andra än att be om den själv.100
Gällande synen på olika åldrar menar båda två att församlingsgemenskapen
upplevs och relateras till på olika sätt beroende på vilken ålder man befinner sig i. I deras
församling var det förr så att barnen fanns men skulle helst inte märkas. Då var det de äldre
och vad de hade att säga som var av vikt. Nu då det finns en pastor som har egna småbarn är
situationen helt annorlunda och det är en mer familjär stämning. De menar att en gemenskap
som deras, med människor från olika sammanhang, inte kan undgå att ha konflikter. Men det
är bara nyttigt, annars står man still. 101
4.2 Resultat av dataanalysen
Sammanfattningen nedan är en kategorisering av det material som framkommit under
intervjuerna och dess syfte är att skapa en tydlig och lättöverskådlig översikt.
4.2.1 Församlingen – basgemenskapen för livet och den kristna trons tillväxt
Karl, Karin, Eva, Gert, Ingemar, Johannes, Sara och Frida är alla på ett eller annat sätt
uppvuxna sedan barnsben med den kristna tron i en församlingsgemenskap, och det har
format och påverkat dem till att vara där de är idag. Flera av informanterna, både gammal och
ung, beskriver församlingen och dess gemenskap som ett hem och hemgruppen som en
församlingsgemenskap i vardagen är speciellt betydande för Maria och Anders. Johannes,
Sara och Frida är också med i varsin hemgrupp där delandet av livet blir mer enkelt och
konkret än om det bara skulle skett i gudstjänsten. Emma, Karin, Maria och Anders uttrycker
särskilt hur församlingsgemenskapen i sanning är ovärderlig och meningsfull för deras liv och
för trons bevarande, men också för att bevara en stöttande gemenskap där man bär varandra.
Ingemar, en av de äldre informanterna, säger det samma men känner samtidigt att
han inte upplevt ett sådant bärande då han blivit äldre. Han känner sig bortprioriterad och
åsidosatt. Till skillnad från Ingemar tycker Gert att omsorgen från församlingen är bra då han
får besök med jämna mellanrum av pastorn och två till. Han är glad att vara en del av
församlingsgemenskapen. Karl, Gert och Karin säger att församlingsgemenskapen är
99
AM1777, 1778/51
AM1722, 1723/50
101
AM1769-1771, 1773-1778/51
100
29
livsviktig för att kunna stå stadigt och för att livet ska kunna fungera, men att de, tillsammans
med Eva, sörjer mycket över att inte längre kunna vara en del av det aktiva församlingslivet.
Karl uttrycker det som varande en fattigdom att inte längre kunna vara aktiv i gemenskapen.
Karin och Ingemar säger att de känner sig ensamma och önskar att det fanns fler som kunde
komma på besök och vara ett stöd.
4.2.2 Åldersskillnader – ett hinder för gemenskap?
Anders och Maria tycker att gemenskapen i deras församling mellan de olika åldrarna blivit
bättre på de senaste fem, sex åren och att det är berikande när alla åldrar får vara med och ge
av det de har. Barnen och de äldre är lika viktiga och får inte glömmas bort i gudstjänsten och
gemenskapen. Emma berättar om besöket hos två äldre och att det betydde mycket för henne
att få höra deras berättelser om hur tron burit dem genom livet. På så vis fick hon själv bli
uppmuntrad att hennes tro också kan bära henne genom livet. Hon önskar att de fick träffa
äldre oftare men att det inte blivit av än. Annars händer det nästan inte alls att hon pratar med
människor i annan ålder än hennes egen eller de hon känner. För henne är ungdomsgruppen
en naturlig församlingsgemenskap då där finns folk i hennes egen ålder. För Frida, Johannes
och Sara är gemenskapen av unga vuxna i församlingen den som de är mest bekanta med. De
berättar att de nästan enbart umgås med dem som är i samma ålder som dem, och att de själva
märker av en tydlig uppdelning mellan åldrar i församlingen. För att umgås eller prata med
äldre i deras sammanhang krävs en kraftansträngning, annars händer det inte. De yngre sätter
sig alltid ute i café-delen på kyrkfikat medan de äldre; medelålders och pensionärer, sitter i
inre delen av fikasalen. Även i gudstjänstsalen är det uppdelat. Det är de yngre som mest syns
framme på estraden. Johannes upplever därför en tydlig splittring mellan åldrarna och frågar
sig varför det är så.
Som nittioåring känner Ingemar att mycket har förändrats genom åren i
gudstjänstens form och uttryck. Han upplever att gudstjänsten på många sätt är anpassad till
ungdomen, till det anonyma och individuella uttrycket medan han själv saknar ordningen,
strukturen och den kollektiva omsorgen som fanns förr. Speciellt i situationen han står i med
en fru som är sjuk, upplever han sig bortsuddad från gemenskapen då människor inte vet hur
de ska bemöta honom i den situationen. De övriga pensionärerna nämner ingenting angående
åldersskillnader i gemenskapen, men det är värt att notera att det till största del är personer i
övre medelåldern som gör hembesöken hos dem.
30
4.2.3 Delaktigheten – olika perspektiv på givande och tagande
Emma säger att hon behöver församlingen och att vara med på ungdomssamlingarna för att
hon ska kunna bevara och växa i sin tro. Det går inte att vara kristen på egen hand och för
henne är det delaktighet att kunna vara en del av församlingen, att inte vara passiv utan att
hjälpa till där det behövs och dela tron med sin nästa. Hon har däremot inte tänkt på vad eller
att hon skulle kunna bidra med något till de äldre medlemmarna.
Maria och Anders tycks se det aktiva deltagandet i församlingen som gällande
hela vardagen och att vårda gemenskapen med sina vänner och församlingsmedlemmar. Det
är att dela glädje och sorg i hemgruppen och att visa omsorg om hela kroppen, inte bara vissa.
Varken ung eller gammal får glömmas bort.
Johannes, Sara och Frida säger inte något rent specifikt gällande vad delaktighet
innebär, däremot tänker Johannes att de äldre och yngre skulle kunna hjälpa till mer på
varandras samlingar. Alla tre tänker att det är de äldre som är grundbultar och bärare av
församlingen och att de gör grovjobbet, medan man som ung mest glider med strömmen och
gör det som känns lättast och bäst för ens egen skull.
Då jag frågar de äldre medlemmarna vad de känner att de kan bidra med nu när de inte längre
aktivt kan delta i gemenskapen, svarar nästan alla att de ber för församlingen och ger
ekonomiska gåvor. Eva säger med en liten suck att man helt enkelt får finna sig i att inte
kunna vara med på gudstjänsten längre. Karin pratar mycket om bönen och dess kraft och
berättar att hon ber och talar med Gud nästan jämt. Ingemar saknar dock att få vara med och
leda musiken, vilket han gjorde i princip jämt. Nu är det andra som tagit över, telefonen har
tystnat och få kommer på besök och ger stöttning i den svåra situationen. Han känner sig inte
längre behövd, utan snarare undanskuffad. Han har krafter kvar att orka vara med på
gudstjänster och samlingar i kyrkan, men förändringarna som skett gör att sammanhanget
känns distanserat och att han inte längre har samma självklara del i församlingen längre.
4.2.4 Drömmen om församlingen
Alla de pensionärer jag intervjuat poängterar den förändring som skett genom åren. Karl och
Karin längtar efter väckelse och tycker att det är viktigt att be för andra människor. Karl
tycker att det är viktigt att man inte glömmer bort de äldre i församlingen, utan att man
besöker dem. Ingemar längtar efter att så många fler skulle komma och hälsa på, att
församlingsmedlemmar skulle våga prata med andra än dem de redan känner då man träffas
på söndagarna. Gert längtar efter att få dela med sig av sin tro till dem han möter; till vårdare
och hemtjänstpersonal.
31
Då jag frågade de yngre medlemmarna om deras drömförsamling och visioner svarade Emma
att hon längtar efter en församling där alla är välkomna och älskade oavsett vem man är, vart
man kommer ifrån, vad man har för intresse eller hur gammal eller ung man är. Hon skulle
vilja träffa fler äldre och höra mer om deras liv och tro och Johannes drömmer om många fler
naturliga möten mellan gammal och ung. Att varje ung skulle få ha en äldre som mentor i
församlingen och att församlingsmedlemmarna skulle få se hur rikt det utbytet kan vara.
Maria och Anders drömmer om en djupare och närmre gemenskap i församlingen, att
innebörden av att vara Kristi Kropp verkligen skulle få vara djupt rotad i församlingen. De
önskar att alla i församlingen skulle få vara del av en hemgruppsgemenskap, så att ingen ska
känna sig ensam och för att de ska få del av den vardagliga nära församlingsgemenskapen.
Alla dessa drömmar har sin rot i något. Troligtvis går det att finna orsaken till
drömmen och kanske är då drömmen grundad i en frustation eller ett problem? Det utforskar
jag vidare i diskussionen.
32
5. Analys & Diskussion
Utifrån tidigare forskning och teoretiska utgångspunkter diskuterar och analyserar jag här det
material jag samlat in från intervjuerna av de äldre och de yngre församlingsmedlemmarna.
Detta väger jag sedan mot forskning och bibliska ståndpunkter för att föra en dialog mellan
verklighet och dogm i den kontext som församlingsmedlemmarna befinner sig i.
5.1 Ofrivillig privatreligiositet och isolering - bestulen på Kristi Kropp
Vid mötet av de äldre informanterna uppfattar jag både hoppfulla och uppgivna tillrop
angående att inte längre kunna vara aktivt deltagande i församlingslivet. Alla pensionärer jag
talat med säger att de är delaktiga i församlingen genom att ge ekonomiska gåvor och att be
för församlingen. Men särskilt hos Ingemar, Eva och Karl märks en sorg över att ha "kapats
av" från gemenskapen. För dem är det här någonstans som ensamheten dyker upp. Efter att ha
deltagit aktivt i de flesta av församlingens sammankomster och gett av de gåvor man har, blir
ensamheten och tystnaden påtaglig då man inte längre kan vara synlig och produktiv Lorna
Hallahan (doktor och lärare inom socialt arbete) skriver i en artikel i boken Ageing, Disability
and Spirituality att personer som hela sitt liv präglats av längtan att göra någonting viktigt i
sina liv, känner sig exkluderade med en känsla att inte höra hemma någonstans då de blir
handikappade.102 Med hjälp av Henrietta Moore's (1994) modell menar hon att det dock inte
är handikappet som gör en människa handikappad, utan snarare den sociala kontexten:
"Difference are created in the relationships we have, not in the bodies we have".103 Frågan är
om det faktiskt är så att församlingen bidrar till åldringens handikapp, utifrån Moores tanke?
Ingemar säger att telefonen tystnade då han inte längre syntes på estraden, vilket
är en målande bild över hur ålderdomen och rörelsesvårigheter resulterar i ensamhet. En
bidragande faktor till om människor hör av sig till dig eller inte, verkar vara måttet av
produktivitet och delaktighet. Att synas på estraden, platsen som församlingen samlas kring,
kan vara en viktig del i att känna sig sedd och bekräftad. Johannes, Sara och Frida funderar
också över det faktum att det är fler yngre än äldre som syns på estraden.104 Kan det bero på
att ungdomen prioriteras? Vart syns då de äldre? Vart får de plats och vad kan de ge då de inte
syns? Berger och Luckmann menar att gruppen är viktig för individens bekräftelse och värde
som person,105 men är ett sådant bekräftande beroende av att individen syns? Eva tycks helt
102
Hallahan. 2008, 95.
Hallahan. 2008, 96.
104
JSF 1640-1645, 1647-1657
105
Berger & Luckmann. 1966, 176-177
103
33
enkelt finna sig i situationen, det verkar vara det enda hon kan göra förutom de böner hon ber
och ekonomiska bidrag hon ger. Hon verkar å ena sidan inte vara den som vill stå framme och
synas i rampljuset utan tjänar hellre i bakgrunden. Men när möjligheten att aktivt kunna bidra
försvinner, vare sig det gäller framme på estraden eller bakom kassan på second hand, tycks
personen försvinna från den bekräftande gemenskapen. Borde det vara så i en
församlingsgemenskap?
Alla mina äldre informanter uppvisar en sorg över förlusten av
församlingsgemenskapen som också för med sig ensamhet. Men det är väl just här som en
kristen församlingsgemenskap har sitt största mål och uppdrag? - Att finnas till för de utstötta
och ensamma och att vara en gemenskap för alla åldrar. Av informanterna att döma får de
visst besök, men besöken är få och de önskar att de var fler. Dessa informanter hör alla till en
stor församlingskontext vilket ju borde vara en enorm tillgång för att människor inte ska
behöva känna sig ensamma.
På de flesta av landets äldreboenden och i församlingars verksamhet finns ett
arbete som är riktat till äldre, frågan är bara om detta motsvarar de behov och den längtan
efter gemenskap som den äldre har. Geels och Wickström poängterar gemenskapens värde för
att kunna upprätthålla en fungerande verklighet som kopplar an till den plausibilitetsstruktur
som personen relaterar till. Denna sociala bas, som i de äldres fall är deras församling, är
viktig för individens bekräftelse och för att dennes tro ska bevaras, menar Berger och
Luckmann.106 Att de äldre, enligt Geels och Wickströms, inte kommer kunna upprätthålla tron
en längre tid enbart genom läsning av Bibeln, torde vara sant, speciellt då hela Bibeln och
Kristi budskap genomsyras av omsorgen om den svage, fattige och sjuka. Ordet torde då
krocka med verkligheten: Bibeln talar om församlingen där alla delar av Kristi kropp bryr sig
om varandra, men verkligheten visar inte en fullt omhändertagande församlingskropp. Vi ska
inte förneka hembesökens faktiska existens i landets församlingar, men att döma av
informanterna skulle de vilja att omsorgen var större. Om församlingen betyder allt för dem,
varför betyder de inte allt för församlingen?
5.2 Ålderssegregeringen som splittring av Kristi Kropp
Det som är framträdande i materialet vad gäller ålder och åldersskillnader är det faktum att
tonåringar umgås med tonåringar, unga vuxna med människor i tjugo- till trettioårsåldern, och
pensionär med andra pensionärer och detta gäller alla åldrar. Som vi kan se ovan i
forskningsöversikten och SOM-institutets undersökning, så gäller detta även samhället i stort.
106
Berger & Luckmann. 1966, 180.
34
Skillnaden, enligt Holmberg, Nilsson & Weibull, beror dels på att det är betydelsefullt att få
umgås med personer inom den egna ålderskategorin men också på grund av hur samhället är
uppbyggt och uppdelat.107 Det går att ana hur personerna som är medlemmar i ett större
församlingssammanhang upplever en större segregering än Anders och Maria, som finns i en
mindre församling. Johannes, som finns i ett större sammanhang, har funderat över detta och
känner själv att han inte har så stor kontakt med andra än sin egen åldersgrupp.108 I en större
församling är det enklare att försvinna i mängden, vilket kan förklara varför den gemenskapen
blir mer segregerad. SOMs undersökning säger att personer söker sig till de sammanhang eller
åldersgrupper där de känner sig som mest hemma då de söker gemenskap. I Anders och
Marias sammanhang är församlingen inte större än att man åtminstone är bekant med de flesta
och känner till varandra på ett eller annat vis. Det tycks också vara mer naturligt att umgås
över åldrarna, vilket Anders och Maria berättar om gällande sin bönegrupp och de
gemenskapskvällar man har haft vid olika tillfällen. Ålderssegregering blir inte lika
framstående i deras församling som i de övrigas sammanhang, vilka redovisas hos
informanterna ovan.
Att döma av att Saras bönegrupp valt att ha en faddergrupp, vars medlemmar är
av äldre ålder, tyder på att hennes egen grupp endast har medlemmar kring hennes egen ålder.
Emmas och Johannes reflektion över att det inte är naturligt att prata med de äldre eller
människor man inte känner, säger oss också att åldersöverskridande kommunikation inte är
naturligt i deras sammanhang. Vi ser alltså en skillnad i åldersöverskridande gemenskap när
vi ser på Maria och Anders sammanhang som är mindre, till skillnad från de större
sammanhang där de andra informanterna befinner sig.
Vid de hembesök jag var med på gjorde jag den iakttagelsen att det nästan
uteslutande är pastorn eller äldre församlingsmedlemmar som gör hembesök; det är väldigt få
av de övriga församlingsmedlemmarna som står i denna tjänst. Att en yngre
församlingsmedlem i tonåren eller tjugofem- trettioårsåldern skulle komma på besök är föga
troligt. Undantaget var de gånger då Emma, tillsammans med andra ungdomar i hennes ålder
besökte några äldre i församlingen. Emma visste dock inte vad hon själv kunde göra gällande
gemenskapen och omsorgen om de äldre, det enda hon kom att tänka på var denna
organiserade form. I samtalet med Johannes, Sara och Frida uppfattar jag samma tafatthet.
Det faller sig inte alls naturligt att umgås med andra åldrar ifall det inte sker i organiserad
107
108
Holmberg, Nilsson & Weibull. 2003, 19
JSF1621-1628/48
35
form, såsom att ha en fadderhemgrupp med äldre eller att andra styr upp en sådan
åldersöverskridande gemenskap.
Hos både Ingemar, Karin och tonåringen Emma fanns en stor längtan efter att få
mer besök och att som ung få träffa äldre mycket oftare. Likaså uttrycker Sara och Johannes,
som finns i en större församlingskontext, att det saknas gemenskap mellan åldrarna men att
det helt klart skulle vara uppskattat om det blev en förbättring. Johannes förslag till
församlingsstyrelsen om mentorskap skulle mycket väl kunna vara en tanke att mycket mer
aktivt bygga vidare på.
Att omsorgen brister i viss mån, i alla fall i de större församlingarna, verkar vara
en verklighet. Jag tror inte att det här enbart är tal om en slags marginalisering av de äldre,
utan också om att alla ålderskategorier isoleras och att församlingen i den teologiska
meningen av Kristi kropp i sig själv till viss mån blivit splittrad och marginaliserad. Det tycks
mig som om medlemmarna i församlingskroppen bara ser att ta hand om och lära känna vissa
delar av kroppen. Detta tänker jag mig gäller främst i den stora församlingen där det är lättare
att vara anonym medlem med väldigt lite åtaganden. Där försvinner den lilla människan;
åldringen, den sjuka och den som inte ropar högt, till förmån för en slags individualistisk
gemenskap där man greppar efter det bekvämaste höstrået för att finna anknytningspunkter i
gemenskapen. Då ser vi tydligt att resultatet från SOM-redovisningen talar sant.
Segregationen är större i större städer, och mindre på mindre orter. Anders och Marias
sammanhang är mindre och således mindre ålders- segregerat, med en större medvetenhet om
varandra och de som är sjuka eller som inte kan ta sig till församlingslokalen. Samtidigt bör vi
inte glömma att Gert kände sig tillfreds med församlingsgemenskapen och den kontakten som
finns. Likaväl säger Tornstam och SOM-undersökningen att äldre har det bättre än vad
människor i allmänhet tycks tro. De uppskattar de nära relationerna, inte många ytliga.
Gällande gudstjänster och dess utformning kan vi av Ingemars och Johannes
svar uttolka att gudstjänsterna är modernt anpassade, ofta för att passa den yngre
generationen. Här finns, precis som Johannes ger uttryck för, ett dilemma som säkert finns i
de allra flesta av Sveriges frikyrkoförsamlingar; man vill vara relevant för den som kommer
ny men samtidigt också för de som redan är medlemmar. Men då kan man också undra hur
man gör en gudstjänst som samtidigt möter de handikappade eller dementa? Mika Wallander
har en poäng i sin artikel när hon skriver att "målgruppsinriktade gudstjänster säljs på
bekostnad av gemenskap över generationer".109 Det är en utmaning om gudstjänsten ska möta
109
Wallander. 098016. Kyrkans tidning. http://www.kyrkanstidning.se:8080/debatt/vad-ska-valjas-bort (åtkomst
140429)
36
alla, men lösningen tror jag inte ligger i att göra "konsumentbaserade" gudstjänster; att man
delar upp åldrarna/grupperna för att lättare kunna tillmötesgå önskningar och behov. Tyvärr är
det ett faktum att situationen ser ut såsom Holly Catterton beskriver den, vilket jag redovisat i
forskningsöversikten. Barnen har ofta sin egen separata gudstjänst vid sidan av den stora
gudstjänsten, och pensionärerna träffas i sina grupper mitt i veckan för samlingar som passar
deras intressen, vilket Ingemar också berättar. Har vi i hamnat i en individualistisk syn på
församlingsgemenskap? Gudstjänsten och samlingarna riskerar att bli "konsumentinriktade"
på bekostnad av den gränsöverskridande gemenskapen. Här finns en rejäl utmaning vill jag
mena. Visserligen är det viktigt att gudstjänsten är förståelig för deltagaren och den som är ny,
men om församlingar börjar skilja åldrar åt för att ha fokuserade och anpassade samlingar för
allas tycke och smak, då försvinner den unika gemenskap som församlingen, varande Kristi
Kropp, är ämnad att vara. Jag vill ändå tro att det är fullt möjligt att fira en gemensam
gudstjänst där alla sorter, färger, åldrar och former är med vid samma tillfälle.
5.3 Synen på de äldre
Det som sker då en pensionär i församlingen drabbas av sjukdom, demens eller handikapp
tycks vara att han eller hon på ett eller annat vis försvinner från kollektivet, den gemensamma
plattformen i församlingen. Jag vill fråga mig om inte denna ovanämnda ålderssegregering
faktiskt också bidrar till de äldres isolering från församlingen? Med det menar jag att den
knappa kontakt med andra åldrar som förut fanns, nu nästan blir obefintlig då det är pastorn i
medelåldern eller den äldre omsorgspastorn eller församlingsmedlemmen som gör hembesök.
Kan ålderssegregeringen kanske bero på mer än konsumtionssamhället? Har det
även att göra med vad Tornstam kalla för vår tids värdegrund och ungdomsideal? Då
produktivitet och ungdomlighet ställs i fokus kanske det är så att segregationen får ett ännu
större språng? Samtidigt visar Tornstam empiri som talar om att äldre har det betydligt bättre
nu än förr, men det kvarstår fortfarande fakta som manar till att segregation och syn på äldre
borde förändras. Det ser vi i Holberg, Nilsson och Weibull redovisning; alla åldrar attraheras
av "den ungdomliga fasen"110, vilket antagligen påverkat till att den äldre hamnat i
skymundan.
Ett bibliskt perspektiv på ålder och att bli äldre visar en annan attityd till
ålderdom än vad vi idag på 2000-talet tycks ha. Berättelserna i Gamla Testamentet lär oss att
det vid skapelsens början inte fanns någon ålderdom överhuvudtaget, och inte heller någon
110
Holmberg, Nilsson & Weibull. 2003, 25.
37
död.111 Vi var ämnade att leva i symbios med Gud. Efter syndafallet blev ålderdom en symbol
på välsignelse, rättfärdighet och visdom varpå Gud välsignade den lydiga och trofasta. Det
gråa håret var i sig en ärekrans,112 men år 2014 är ålderdom något helt annat. Att ålderdom
skulle vara ett ideal tycks skrattretande i en kultur som hyllar ungdomens glans och
produktivitet.
Enligt Meador och Henson strävar 2000-talets människa efter ungdom vilket
resulterat i en allt större läkemedelsindustri och en växande befolkning av äldre. Samtidigt är
det ungdomen och den individuella känslan av att må bra psykiskt och fysiskt som är prioritet.
Vad händer med alla de äldre då? Är det så att vi tappar omsorgen om de äldre och sjuka i
församlingen på grund av omsorgen om vår egen hälsa, och för att vi förnekar eller skjuter åt
sidan det som är jobbigt? Är orsaken till varför det till stor del främst ligger på pastorns
ansvar att besöka de äldre, att vi är rädda för ålderdom och död?
Joel James Shuman, lärare i etik och teologi på Kings college Pennsylvania,
skriver i Growing Old in Christ att vi fruktar att vistas med dem som är äldre, därför att vi är
rädda för döden.
We have no sense or experience of what it might mean to have a good death in part because we
have separated ourselves from those who are in the process of dying - usually the elderly - by
allowing them to be placed in institutions and cared for by professionals, often long before death
comes.113
Denna separering från döden och de äldre och svaga går stick i stäv med Paulus i ord i 1 Kor
12:
Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga, och de
delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare, och de
delar vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet, något som de
anständiga delarna inte behöver. Men när Gud satte samman kroppen lät han de
ringare delarna bli särskilt ärade, för att det inte skulle uppstå splittring inom
kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg. Lider en
kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också
alla de andra.
Församlingens uppdrag är att ära sina äldre, inte gå bort från dem. Paulus talar rakt emot
splittring, rakt emot den ålderssegregation som tycks härbärgera i Sveriges församlingar.
111
Meador & Henson. 2003, 99.
Meador & Henson. 2003, 99.
113
Shuman. 2003, 151.
112
38
5.4 Förslag till förändring
Maria, en av informanterna, menar att det är viktigt att tänka på hur man undervisar om Kristi
kropp. Som medlem har församlingsmedlemmen ansvar för hela kroppen, inte bara delar utav
den.114 Här tror jag att Maria sätter fingret på något mycket viktigt. Som jag tidigare nämnt så
tror jag att 2000-talets församling är präglat av samhällets konsumtions- och "feel good"kultur, vilket resulterat i ålderssegregering och en omsorg om enbart de delar i Kristi Kropp
som man bäst kan relatera till. Frågan och utmaningen är hur man på bästa vis kan undervisa
om församlingskroppens ansvar för varje lem i kroppen? Hur kan församlingen formas till att
bli en bättre fungerande gemenskap med större omsorg om varandra?
Förutom undervisning tror jag också att församlingar bör tränas praktiskt så att
församlingskroppen som en lärande gemenskap får se och erfara vad det innebär att tjäna
varandra i omsorg och gemenskap. Men en sådan undervisning finns inte skräddarsydd
eftersom församlingarna ser så olika ut – det ser vi inte minst hos de sammanhang
informanterna befinner sig i. Det faller sig mer naturligt med umgänge över gränserna i ett
mindre sammanhang än ett större av vad jag kan se. Därför krävs det olika slags engagemang
beroende på hur församlingen ser ut, och olika slags undervisning beroende på vart man
befinner sig. Allmängiltigt och viktigast för alla församlingar är dock ett lyhört hjärta och öra
för vart Den Helige Ande kallar församlingen.
Vidare finns det en annan sida av myntet som absolut inte får glömmas bort. Jag
menar att det finns fler sätt för de äldre att vara mer delaktiga i församlingsgemenskapen än
att be och ge pengar. Alla mina informanter, både gammal och ung, förklarar att de längtar
efter en djupare, bredare och större gemenskap, en gemenskap som överstiger alla åldrar,
ramar och gränser. Emma berättade om hur värdefullt besöket var hos de äldre personerna,
och Johannes berättade om sin vän som regelbundet träffade en äldre dam som var minst
femtio år äldre än henne. Emma hade inte tänkt på att hon kunde bidra med något till
pensionärerna, och likaså tänker inte pensionärerna att de kan ge något mer. Men jag tror att
Johannes tanke om mentorskap har en viktig poäng; de äldre, som inte förmår ta sig till
församlingslokalen, skulle få en ytterligare viktig uppgift som gör att de kan känna sig viktiga
och delaktiga i gemenskapen, samtidigt som känslan av ensamhet skulle minska. Den yngre
kunde få fira nattvardsgudstjänst hemma hos den äldre, och på så vis dela gemenskap och
praktisera vad det innebär att ta del av och vara en del av Kristi kropp. Samtidigt skulle de
yngre få en förebild i tron på Jesus.
114
AM1722, 1723/50
39
Men det finns också ett "Men" här. Vi kan se till Tornstams teori om Gerotranscendens, där
den äldre omvärderar livet och dess innehåll ju äldre han eller hon blir. Om det är så, finns
kanske det problem i att mötas över åldrarna? Enligt Tornstam så värdesätter man helt andra
saker då man åldras, och får ett förändrat förhållande till andra generationer. Går det då att
som ung och gammal i ett samtal, att förstå och relatera till varandras livsvärld? Jo, ser vi till
Emmas besök med ungdomsgruppen hos några pensionärer, fann vi att utbytet var värdefullt
enligt henne. Därför finns det nog snarare mer att vinna än att mista i ett sådant utbyte. Bibeln
talar om visdomen hos den äldre och det perspektivet får inte tappas bort. James M. Houston,
lärare i spiritualitet på Regent College Vancouver, och Michael Parker, med erfarenhet av
socialt arbete och undervisning om att åldras, skriver i A Vision for the Aging Church att
församlingar särskilt ska fundera över de bibliska grunderna för de äldres roll i
församlingen.115 Församlingens "äldste" är inte bara de invalda i församlingsstyrelsen eller
liknande, det är också sådana personer som har levt ett långt liv med Jesus vid sin sida.
Författarna menar att äldres liv har möjlighet att spegla Guds ord,116 och de kan lära oss hur
de ser på livet. Om vi här också lägger till Tornstams teori; att det egocentrerade försvinner
hos den äldre och att många fler saker också får annat ljus, då finns det med all sannolikhet en
grund för bibelns ord om de äldres vishet. Houston och Parker menar att äldre kan möta den
moderna tidens tendenser av egocentrism och omedvetenhet om Gud, med att dela sin långa
erfarenhet av tro.117 Carole Bailey Stoneking, doktorand inom teologi och lärare på High
Point University North Carolina, skriver i boken Growing Old in Christ: "we need to revalue
aging, to embrace the sacred body as also a sacred space, to emphasize the spirituality of
nurturing in all the ways that nurturing is both given and received throughout our
lifetimes."118
5.5 Förslag till fortsatt forskning
Genom min studie har jag sett att det framförallt i större församlingssammanhang kan finnas
ett glapp i gemenskapen. Det är få av dessa församlingsmedlemmar som gör tjänst i hembesök
och då är det nästan uteslutande människor som är nära pensionsåldern. Med detta dök det
därför upp en hel del frågor som jag tänker kan vara en bra grogrund för en djupare forskning
i ämnet äldre och församling: Varför är det så att hembesöken i många fall läggs på pastorns
115
Houston & Parker. 2011, 79.
Houston & Parker. 2011, 81.
117
Houston & Parker. 2011, 81.
118
Stoneking. 2003, 87.
116
40
ansvar, och inte på församlingsmedlemmarna? Handlar det om vad församlingsmedlemmen
tycker sig ha för gåvor, eller handlar det om bekvämlighet och individualism? Beror det på
segregationen mellan åldrarna eller att undervisningen om enhet och omsorg i Kristi Kropp
har brister?
Det material som jag haft möjlighet att samla in är bara en liten nål i en stor
höstack som jag anser vara värd att göra mycket mer av. Det skulle vara intressant att höra
röster från äldre i många olika församlingssammanhang över hela Sverige, gällande
upplevelsen av att inte längre aktivt kunna delta i församlingslivet. Då skulle det kanske också
kunna väckas fler frågor och funderingar, och vidare bli en inbjudan till Sveriges församlingar
att fundera på hur de kan undervisa och arbeta mer aktivt mot ålderssegregation om omsorg i
församlingen.
5.6 Studiens tillförlitlighet
Tillförlitligheten av min studie är självklart helt beroende av hur intervjuerna utförts och på
hur svaren blivit tolkade av mig. I och med att jag tolkat svaren kan det naturligtvis innebära
att viss fakta inte är korrekt tolkat, men den svagheten har tolkningsmodellen i sig själv. Min
egen kunskap och vetskap om församlingarna i fråga kan också ha påverkat min tolkning och
hur jag återger materialet.
Jag har inte ställt exakt samma frågor till alla informanter, utan frågorna har
varierat utifrån vart samtalet har burit hän. Jag har dock haft några grundstolpar i mina frågor
till de äldre, vilket gjort att jag lättare kunnat jämföra deras svar med varandra. Gällande de
yngre församlingsmedlemmarna kom samtalen att delvis kretsa kring deras tankar om äldre i
församlingen, men till det kom också hur de själva relaterade till gemenskapen. En faktor som
kan ha påverkat min tolkning är helt klart omsorgspastorn som var med mig vid besöken av
fem av de äldre. Han fyllde i informanternas svar och gav mig inte mycket rum för att själv
höra och tolka informanternas egna svar. Därför vill jag medge att det är en brist i mitt
material, samtidigt som jag också ser det som en styrka därför att jag inte tror att jag annars
skulle fått ett lika öppet samtal med informanterna om han inte varit med. I och med att han
kände informanterna kunde han hjälpa mig och informanterna att ge svar på frågorna jag
ställde.
Studiens tillförlitlighet vill jag mena kunde ha varit bättre i fall jag haft mer tid
och möjlighet till att intervjua fler äldre från olika församlingssammanhang. Alla informanter
är inte från samma församling, men det hade givit studien en större innebördslig vidd och
grund ifall fler personer med anknytning till flera församlingar intervjuats. Detta är något som
41
jag hoppas att vidare forskning tar sig an så att det väcks ännu fler tankar och funderingar
kring hur församlingar idag tänker om församlingsgemenskap och om hur man bemöter sina
äldre.
42
Sammanfattning
Avsikten med denna studie har varit att undersöka hur äldre, som inte har möjlighet att ta sig
till församlingslokalen längre, hur de uppfattar gemenskapen och sin delaktighet i
församlingslivet. Jag har även ämnat se om det finns en koppling mellan de äldres upplevelser
och hur de yngre i församlingen relaterar till de äldre. Syftet har varit att se hur väl
församlingens gemenskap fungerar i relation till den äldres behov, och hur delaktigheten
främjas då man blir gammal och handikappad i sin församlingsgemenskap. Undersökningen
har relaterats till forskning och teoretiska utgångspunkter från sociologi, gerontologi och
teologi.
För att kunna få fram material som var relevant för min frågeställning, använde
jag mig av frågor i samtalen som berörde trons betydelse, församlingens och gemenskapens
betydelse, den nuvarande relationen till församlingen, drömmar och vilken relation man har
till de äldre i församlingen. Frågorna var utformade olika beroende på samtalet och
informanten.
Intervjuerna visar att det hos de äldre både finns en känsla av acceptans
gentemot att inte längre kunna vara med aktivt i församlingslivet, och en sorg och saknad
efter gemenskapen. Informanterna är tacksamma för besöken de får, men några önskar också
att det kunde varit bättre. Det är främst genom att be och ge pengar som de menar sig kunna
bidra till församlingen.
Med intervjuerna av de yngre församlingsmedlemmarna fann jag att
åldersskillnader och livssituation hindrar dem från att till fullo möta de äldre och fungera som
en hel gemenskap. För de unga vuxna och tonåringen föll det sig inte alls naturligt att umgås
eller ens prata med äldre, och ju större församlingssammanhang desto mer avlägsna tycks
åldrarna vara ifrån varandra. Studien visar att det finns en vetskap och en vilja om en hel,
omsorgsfull gemenskap, där alla möter alla, men att det i praktiken inte alltid är så. Jag menar
att det finns ett behov av att församlingar aktivt utforskar de många sätt på vilket församlingar
skulle kunna arbeta mer aktivt gentemot äldre; hur de i stort formar en aktivt engagerad och
omsorgsfull gemenskap. Detta sammanfaller med och kan motiveras utifrån vad forskning
och teologi säger om gemenskapens betydelse för var individ. Som Bibelns hörare och görare
har församlingen ett särskilt kall att arbeta aktivt mot ensamhet och för människors värde,
med en annan syn på ålderdom än den samhället ger.
Då jag började mitt arbete med uppsatsen hade jag tankar om att
privatreligiositet på ett eller annat sätt spelade sin roll här, men efter intervjuerna insåg jag att
43
det mer är tal om en ofrivillig distans till ett kärt och tryggt hem. Man är inte religiös på egen
hand, utan det finns hela tiden en skarp anknytning och koppling till församlingen. I alla fall
från ett av hållen. Det finns en markant brytpunkt mellan en individualistisk församlingssyn,
där individen kan välja att konsumera upplevelser eller ej, mot att plötsligt, mot ens egen
vilja, bli bortryckt från ett församlingsliv som präglat hela ens liv och uppväxt. I det
sistnämnda är det inte tal om ett försök att vilja bryta sig loss från auktoriteter och
institutionaliserade former, regler och sanningar, utan om att bli bortryckt från en gemenskap
som är en grundförutsättning och en nödvändighet för individens välmående och överlevnad,
(om vi ska tro Berger och Luckmann). Det säger något väldigt viktigt till den kultur som finns
i dag där individen står i fokus, för att vara sin egen lyckas smed. Säga vad man vill, men
människan är i sanning beroende av andra människor vilket Bibeln vädjar oss att förstå. Enligt
kristen tro vurmar Gud för var människas rätt till kärlek, bekräftelse och omtanke, och en röst
som säger att du är värdefull. I den kristna kontexten borde denna röst inte enbart komma från
pensionärens morgonläsning av skriften, utan också från församlingen som sådan vilken,
enligt den kristna tron, är konstituerad utav Kristus själv och menad att vara hans händer och
fötter på denna jord.
44
Källor
Litteraturförteckning
Kvale, Steinar. 1997. Den kvalitativa forskningsintervjun. Danmark: Narayana press.
Geels, Anton & Owe Wickström. 2012. Den religiösa människan. Tredje utgåvan.
Stockholm: Bokförlaget Natur & Kultur.
Greer, Rowan A. 2003. "Special gift and special burden". Growing old in Christ. Redigerad
av Stanley Hauerwas, Carole B. Stoneking, Keith G. Meador & David Cloutier,
USA: Wm. B. Eerdmans Publishing Co.
Hauerwas, Stanley & Samuel Wells. 2004. "The gift of the Church and the Gifts God Gives
It". The Blackwell Companion to Christian Ethics. Redigerad av Stanley
Hauerwas och Samuel Wells, USA: Blackwell Publishing Ltd.
Holmberg, Sören, Åsa Nilsson & Lennart Weibull. 2009. Äldre i samhället. SOM-institutet,
Göteborgs universitet.
Houston, James M. & Michael Parker. 2011. A Vision for the Aging Church. USA: Inter
Varsity Press L.
Berger, Peter & Luckmann, Thomas. 1966. Kunskapssociologi - Hur individen uppfattar och
formar sin sociala verklighet. Andra upplagan. Stockholm: Wahlström &
Widstrand.
Meador G. Keith & Shaun C. Henson. 2003. "Growing old in a therapeutic culture". Growing
old in Christ. Redigerad av Stanley Hauerwas, Carole B. Stoneking, Keith G.
Meador & David Cloutier. Michigan: Wm. B. Eerdmans publishing.
Shuman, Joel James. 2003. "The last gift". Growing old in Christ. Redigerad av Stanley
Hauerwas, Carole B. Stoneking, Keith G. Meador & David Cloutier. Michigan:
Wm. B. Eerdmans publishing.
Stoneking, Carole Bailey. 2003. "Modernity: the social construction of aging". Growing old
in Christ. Redigerad av Stanley Hauerwas, Carole B. Stoneking, Keith G.
Meador & David Cloutier, USA: Wm. B. Eerdmans Publishing Co.
Tornstam, Lars. 2010. Åldrandets Psykologi. Åttonde upplagan. Stockholm: Nordstedts.
Internet
Appelquist, Bodil. 2014. Ensamhet förkortar livet. Artikel på svt.se.
http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/ensamhet-forkortar-livet (åtkomst 140407)
Catterton Allen, Holly. 2004. Reversing age segregation.
http://www.buildingchurchleaders.com/downloads/practicalministryskills/interg
enerationaloutreach/ps116-a.html (åtkomst 140429)
Nationalencyklopedin. ”Diakoni”: http://www.ne.se/diakoni (åtkomst 140404)
Sveriges Frikyrkosamråd. "Historia": http://frikyrkosamrd.se/om-fsr/historia/ (åtkomst
140519)
Sveriges Kristna råd. ”Diakoni”. http://www.skr.org/verksamheter/ekumenisk-diakonikyrkasamhalle/diakoni/ (åtkomst 140404)
Wallander, Mika. 080116. Vad ska väljas bort? Kyrkans tidning.
http://www.kyrkanstidning.se:8080/debatt/vad-ska-valjas-bort (åtkomst 140429)
45