Mats Zetterqvist BACH Violin: Giovanni Battista Guadagnini Parma 1768 Utlånad av Järnåkerfonden Stråke: André Vigneron Mats Zetterqvist – violinisten Få saker i livet ger en violinist mer tillfredsställelse än att öva på Bachs soloverk. Det är en ständig utmaning, instrumentalt och gestaltande, ett oavbrutet lyssnande in i Bachs tonvärld men också in i den spelandes inre. Vad är sant mot verket, vad är sant mot mig själv där jag står just nu? Och eftersom samtidens uppfattning om hur Bach ”ska” spelas förändras, och jag själv ständigt är åtminstone delvis ny, talar vi om en evighetsresa utan slut... Min egen Bachresa började på Sven Karpes sommarkurser för unga på tidigt 70-tal. Den fortsatte på Musikhögskolan i Stockholm, berikades av privatlektionerna hos Endre Wolf på Edsberg och utmanades av spelstilen i min nuvarande ensemble Chamber Orchestra of Europe - i sin tur befruktad av Nikolaus Harnoncourt. När jag nu lyssnar till mitt eget Bachspel från diplomkonserten 1976 blir det övertydligt hur tiden har gått, både för mig och omvärlden. Jag har svårt att själv placera in min nuvarande spelstil på sjökortet över alla existerande tolkningar. Men det är ofrånkomligt att de flesta av mina viktiga lärare varit födda på 1900-talets första fjärdedel. Ändå försöker jag prova nya vägar varje gång ett verk återkommer, och mycket har blivit snabbare, lättare och med mindre vibrato med åren. Bach själv och hans noter är ändå alltid det ankare som hindrar alltför vilda spekulationer från uttolkarna. Under många år har jag haft en motvilja mot den inspelade musiken, som väl mer än något annat påverkat hur musik idag framförs och lyssnas på. Den levande konserten är det väsentliga och ska alltid vara måttstocken. Men med åren har min radikalism mildrats, och nu spelar jag ändå in Bach, av generositet eller fåfänga får andra avgöra. Vi har vid arbetet med denna dubbel-CD lekt med tanken på en möjlig nätbaserad utgåva där de enskilda satserna kan uppdateras löpande, för att mera närma oss konsertsituationen. Året var 1720, Johann Sebastian Bach var 35 år och verkade som ”Capellmeister” hos prins Leopold vid hans hov i Köthen, 15 mil söder om Berlin. Vi kan tacka omständigheten att Bach inte hade sin älskade orgel till hands – Köthen var kalvinistiskt, ingen musik i kyrkan! – att han i stället vände sig till den instrumentala musiken. Här skapade Bach grupper av odödliga verk: De sex Brandenburgkonserterna, de sex solosviterna för cello m m. Och så de sex verken för soloviolin. Bach var själv visst ingen duvunge på violinen, även om hans världsrykte framför allt var som organist. De sex kompositionerna är omväxlande sonater och partitor. De fyrsatsiga sonaterna följer alla den äldre ”sonata da chiesa”-modellen med en långsam inledningssats, en fuga, åter en långsam sats och en snabb final. Men vilken variationsrikedom i karaktär och stämning! Arkitekt Erik Abbi Asmussen Takmålning Arne Klingborg Kulturhuset i Ytterjärna Den stora nyheten är här hur Bach avkräver den arme ensamme violinisten ett fugaspel i tre stämmor (i g-mollsonaten t o m i fyra stämmor), det första exemplet på detta i musikhistorien. Särskilt värd att notera är Andante-satsen i a-mollsonaten, med sin vackra melodi över en jämt pulserande understämma. I den tredje sonaten i C-dur är förstasatsen helt annorlunda än i sina 2 föregångare: en genomgående hypnotiskt vaggande rytm som leder oss in i den breda, lugna fugan. Som fugatema återanvänder Bach inledningen av den urgamla pingstkoralen Veni Sancte Spiritus. Partitorna är en serie danssatser, liksom sviterna. Vi har här att göra med danser som stiliserats under årens lopp till konsertstycken, ungefär som en svensk dalapolska alltid är en dans men kan bli alltför raffinerad för dansgolvet. En typisk danssvit består av danserna Allemande, Courante, Sarabande och Gigue. I ingen av sina partitor använder Bach denna schablon rakt av, utan här ska varieras: h-mollpartitan ligger väl närmast mallen med sina fyra satser (förutom då den avslutande Borean), men här får varje danssats en dubbelgångare (Double), en variation som liksom kommenterar och samtalar med huvudsatsen. I d-mollpartitan ser allt ”normalt” ut tills Bach plötsligt för in sin berömda Ciaccona som sista sats, längre än alla de 4 första satserna tillsammans. Den är i sig en av musikens – ja, vår kulturs mäktigaste skatter med sina 32 variationer över ett enkelt motiv. En omtvistad teori är att Bach skrev detta verk som hyllning till sin just avlidna hustru Maria Barbara. E-durpartitan kontrasterar med sitt preludium, där violinens lösa e-sträng (den översta) skapar en ljus och öppen klang. Kulturhuset i Ytterjärna invigdes 1992 och blev snart hyllat för sin ypperliga akustik. Hela huset var ritat som ett stort instrument som skulle klinga med och förädla klangen av musik. Taket är byggt i press som en fiol. Väggarna är i tjockt karvat trä med mellanrum mellan och hålrum som en klanglåda bakom sig. Allra mest betyder nog salens innerarkitektur med sina organiska former. Många inspelningar är gjorda här. Detta är den första egna produktionen. I ett rikt och varierat program under 20 år står Mats Zetterqvist ut som en av de mest omtyckta klassiska musikerna som många önskat sig få tillgång till utanför Kulturhusets väggar. Mats Zetterqvist är väl för den svenska publiken mest känd för sina 33 år som primarie i stråkkvartetterna Zetterqvistkvartetten, Gotlandskvartetten och Zkvartetten. Med dessa turnerade han flitigt i Sverige och utomlands och möttes ständigt av en entusiastisk publik och kritik. När Zkvartetten lades ner 2007 blev det Chamber Orchestra of Europe som blev den nya, något större ensemblen. Där verkar han idag som gästande konsertmästare och stämledare med ständiga konserter i de stora konserthusen runtom i världen. Vid festivalen Mostly Mozart på Lincoln Center, New York 2009 och 2010 framträdde han t ex som solist, konsertmästare och i kammarmusik med COE soloists. Däremellan har Mats Zetterqvist även verkat som solist (med dirigenter som Paavo Berglund, Gennadij Rozhdestvensky, Myung-Whun Chung och Leif Segerstam), i pianotrion Trio Mats och som dirigent eller spelande ledare för olika orkestrar. Sedan många år är han verksam vid musikhögskolan på Edsbergs Slott som professor i kammarmusik. Violinen Mats Zetterqvist spelar på är byggd av Giovanni Battista Guadagnini i Parma 1768. Instrumentet lånas generöst ut av Järnåkerfonden. In English Mats Zetterqvist Born in 1954 in Sweden, he graduated with a Soloists diploma at the Stockholm Royal College of Music in 1976 and continued his studies at the Liszt Academy of Music in Budapest. Mats has been a soloist with all the leading orchestras of Sweden, with conductors such as G.Rozhdestvensky, Myung-Whun Chung, Paavo Berglund and Leif Segerstam. His numerous Solo recitals include all the solo pieces by J.S.Bach and Bartók’s Solo sonata. He was the leader of the Zetterqvist Quartet from 1974 to 2002 and the Zquartet until 2007. He was also leader of the Stockholm Radio Symphony Orchestra from 1989 to 1994. He is a member of Trio Mats, a piano trio with international reputation, alongside pianist Mats Widlund and cellist Mats Rondin. Mats Zetterqvist has been principal second violin of the Chamber Orchestra of Europe since 2009. He joined the COE as guest leader in 1994 with conductors such as Boulez, Pretres, Chung and Fischer. In 2009 and 2010, he led the Orchestra for two projects with pianist Pierre-Laurent Aimard to Tanglewood and New York’s Lincoln Center, USA, in performance of works by Bach, Mozart, Ligeti and Carter. Since he joined the COE, Mats has been much involved in chamber music concerts and particularly enjoys taking part in educational and outreach projects for children and music students as well as audiences unused to listening to classical music. Mats has also appeared as a conductor in recent years with various chamber and symphony orchestras. He is a Professor of Chamber Music at Edsberg Manor/Royal College of Music in Stockholm and a member of the Swedish Royal Academy of Music. He plays a 1768 Guadagnini violin. Mats Zetterqvist Few things in life provide a violinist more satisfaction than to practise Bach’s solo works. It is a constant challenge, instrumental and musical, a continuous listening into the tone world of Bach, but also into the player’s mind. What is true about the work, how am I true to myself where I am standing right now? And because the contemporary ideas of how Bach ”should” be played continuously change, and myself ever being at least partly new, we are talking about a perpetual journey without end ... My own Bach Journey started off at Sven Karpe´s summer courses for young players in the early 70’s. It continued at the Academy of Music in Stockholm, was enriched by private lessons with Endre Wolf at Edsberg and was challenged by the playing style of my current ensemble the Chamber Orchestra of Europe - in turn fertilized by Nikolaus Harnoncourt. Now, when I listen to my own Bach playing from the concert diploma in 1976, it becomes abundantly clear how the time has passed, both for me and the outside world. I have trouble placing myself with my current style of playing on the chart of all existing interpretations. But it is inevitable that most of my important teachers have been born in the the first quarter of the 1900s. Still, I try to experiment with new ways every time I return to a work, and much has become faster, lighter and with less vibrato over the years. Bach and his music will always be the anchor that prevents too wild a speculation from interpreters. For many years I have had an aversion to the recorded music, that probably more than anything else influenced how music today is made, and listened to. The live concert is the essential and should always be the benchmark. But now as the years have softened my radicalism, I still record my Bach, out of generosity or vanity others may decide. While working on this doubleCD we have been playing with the idea of a possible webbased edition, where individual movements can be updated continuously, more to approach the concert situation. The year was 1720, Johann Sebastian Bach was 35 years old and served as ”Capellmeister” with Prince Leopold at his court in Köthen, 150 km south of Berlin. We can thank the fact that Bach didn´t have his beloved organ at hand - Köthen was calvinistic, no music in the church! - that he instead turned to the instrumental music. Here Bach created groups of immortal works: The six Brandenburg concertos, the six solo suites for cello etc. And so the six works for solo violin. Bach himself was an experienced violinist, although his international reputation was primarily as an organist. The six compositions are alternately Sonatas and Partitas. The four movement sonatas all follow the older ”sonata da chiesa” model with a slow first movement, a fugue, again a slow movement and a fast finale. But what a variety of character and atmosphere! The big news here is how Bach demands of the poor lone violinist a fugue written in three parts (in the G minor Sonata even in four parts), the first example of this in the history of music. Particularly noteworthy is the Andante movement of the A minor Sonata, with its beautiful melody over a still pulsating lower part. In the third Sonata in C major the first movement is quite different than in its two predecessors: a consistently hypnotic swaying rhythm that leads us into the wide, tranquil fugue. As fugue theme Bach reuses the beginning of the ancient Pentecost choral Veni Sancte Spiritus. The Partitas consist of a series of dance movements, like in the suites. Here we are dealing with dances that have become stylized over the years into concert pieces, much like how a Swedish “polska” is always a dance, but can become too refined for the dance floor. A typical dance suite consists of the dances Allemande, Courante, Sarabande and Gigue. In none of the Partitas Bach follows this scheme exactly, but in a varied form: The B minor Partita is closest to the template with its four movements (except for its finale, the Borea), but here each dance gets a doppelganger (Double), a variation as well as a commenting and conversing with the main movement. In the D minor Partita everything looks ”normal” until Bach suddenly adds his famous Ciaccona as last movement, longer than the first four movements together. It is in itself one of the music´s , yes, our culture’s most powerful treasures with its 32 variations on a single motif. A controversial theory is that Bach wrote this piece as a tribute to his just deceased wife Maria Barbara. The Partita in E major contrasts with its prelude, where the open e string of the violin (the top string), creates a bright and open sound. Main stereo pair: 2 Neumann KM 84 with cardoid capsule Auxilary stereo pair: Thuresson Ambience pair: 2 KM 84 with omnidirectional capsule Microphone preamp: Line Audio MP8 AD-converter: RME Fireface 800 Recorded in Apple Logic and edited in Digidesign Pro Tools Kultan Records / Kulturhuset i Ytterjärna AB Producent:Peter de Voto Inspelningstekniker och redigering: Jon Allan Foto: Erik Ohlsson, Peter de Voto Johann Sebastian Bach (1685-1750) Sonater och partitor för soloviolin CD 1 63:03 Sonat I g-moll BWV 1001 1 Adagio 3:24 2 Fuga:Allegro 5:16 3 Siciliana 2:43 4 Presto 3:45 Partita I h-moll BWV 1002 5 Allemanda 5:13 – 6 Double 2:37 7 Corrente 3:22 – 8 Double:Presto 3:41 9 Sarabande 3:19 – 10 Double 3:16 11 Tempo di Borea 3:16 – 12 Double 3:11 Sonat II a-moll BWV 1003 13 Grave 3:43 14 Fuga 7:48 15 Andante 4:51 16 Allegro 4:07 CD 2 68:47 Partita II d-moll BWV 1004 1 Allemanda 4:28 2 Corrente 2:52 3 Sarabanda 3:27 4 Giga 4:09 5 Ciaccona 13:11 Sonat III C-dur BWV 1005 6 Adagio 3:58 7 Fuga 11:01 8 Largo 2:52 9 Allegro assai 4:49 Partita III E-dur BWV 1006 10 Preludio 3:42 11 Loure 3:40 12 Gavotte en Rondeaux 3:10 13 Menuet I – Menuet II – Menuet I 4:00 14 Bourée 1:32 15 Gigue 1:44