1. No category

Nr 2 - 2013
Adoptioner – Bistånd – Fadderskap
Kontakter
Eva har ordet
Innehåll 2 - 2013
Kontoret
Fadderbarnsverksamheten
AdoptionsNytt
4
Vårt kontor finns på
Energigatan 11, 434 37 Kungsbacka.
Tel: 0300-331 31. Fax: 0300-331 30.
Telefontid: mån, ons, fre: kl. 9.30-11.30.
Tis, tor: kl. 13.00-15.00.
Föreningen har en omfattande fadderbarnsverksamhet i Bolivia, Burundi, Kongo Kinshasa,
Kenya, Indien, Nepal, Polen, Sri Lanka, och
Vietnam.
Barn söker föräldrar
5
När det känns rätt med en gång
6
Den långa väntan på Samuel
8
Funderar ni på att besöka ert barns
barnhem? Åk och hälsa på!
10
Den stora återresan: ett sökande efter
en viktig­pusselbit till sin livshistoria
och identitet?
14
Jag hoppas att jag helhjärtat kan önska
min son lycka till!
16
Ett hav av stöd till adoptivföräldrar
17
Brev från våra massajflickor
18
Stöd barnen i Burma!
20
Det börjar ofta i liten skala
22
Hur har det gått med Thoung?
26
Har du frågor om adoption? Ring, faxa eller
skicka e-post till kontoret där Maria Berg, Helle
Holst-Nielsen, Anna-Lena Rolof Rundberg, Berit
Sandegren, Anna-Karin Stahre, Lena Sundvall,
Ann-Charlotte Särnbratt, Christina ThierryCarstensen, Lia Vinitskaia, Lina Vikterlöf och
Katarina Nilsson arbetar.
Fadderbarnsverksamheten samordnas av
Erna Lagerfors, tel: 070-964 56 69.
Bidrag till fadderarbetet kan sättas in på
bg: 5246-1571.
Biståndsverksamheten
Föreningen har biståndsprojekt i Bolivia,
Indien, Kongo, Namibia och Sri Lanka.
Har du frågor om uppföljningsrapportering?
Ring, faxa eller skicka e-post till kontoret
där Ulla Karnbrant Reis och Helena Lagerberg
arbetar.
Biståndsverksamheten samordnas av
Margareta Wilholm, tel: 076-319 35 19.
Bidrag till biståndsarbetet kan sättas in på
pg: 900272-6.
E-post: [email protected]
Hemsida: www.bfa.se
Redaktionen
Medlem i föreningen blir du genom att sätta in
425 kronor på pg: 42 04 45-9.
Styrelsen
Eva Jonasson-Melin,
ordförande, tel: 070-620 40 20
Stefan Landelius,
viceordförande, tel: 070-987 35 89
Johan Persson
kassör, tel: 072-212 81 84
Erna Lagerfors
sekreterare, tel: 070-964 56 69
Margareta Wilholm,
ledamot, tel: 0763 19 35 19
Nataliya Hulusjö,
ledamot, tel: 073-578 50 87
Francisca Herodes
ledamot, tel: 076-946 64 54
Anna Söderström
ledamot, tel: 073-080 80 12
Christina Norman
suppleant, tel: 070-494 86 93
Om du har frågor eller funderingar som du vill
att styrelsen ska ta upp, kontakta någon av
ledamöterna/suppleanterna eller skicka e-post
till [email protected]
Ansvarig utgivare: Eva Jonasson-Melin
Redaktör: Nataliya Hulusjö
Redaktion: Ulla Karnbrant Reis, Sofia Norström,
och Anna-Karin Stahre.
Grafisk formgivning: Nataliya Hulusjö
Tryckeri: Tabergs tryckeri AB
Tidningen Barnen Framför Allt utkommer med
fyra nummer per år.
Vill du skriva en artikel i tidningen?
Skicka e-post till [email protected]
Vill du/ni annonsera i tidningen?
Skicka e-post till [email protected]
Omslagsfotot
Timea, det första ungerska barnet som kom till
Sverige via BFA-A. Fotograf: Caroline Ekeroth.
2
Barnen Framför Allt nr 2 - 2013
Återresor – för femtio år sedan
När de första internationella adoptionerna genomfördes i Sverige var den
allmänna uppfattningen hur adoptivföräldrarna skulle hantera barnets ursprung helt annan än i dag. När de första barnen från Korea kom, fick adoptivföräldrarna rådet att bryta med Korea och fokusera på att barnet skulle bli
svenskt. Man talade inte om att behålla sitt koreanska namn eller att behålla
anknytningen till landet eller att resa tillbaka.
Utvecklingen
Rätt snart ändrades perspektivet och det blev till exempel självklart att
adoptivbarnet skulle behålla sitt ursprungliga namn i vart fall som andranamn. När min man och jag hade adopterat våra barn från Indien i slutet av
1980-talet funderade vi kring hur deras ursprung skulle kunna förbli en del
av deras identitet. Man kan kanske säga att den återresa vi småningom gjorde
blev den processens höjdpunkt. En höjdpunkt som våra barn aktivt fick delta
i planeringen och genomförandet av. Det blev också en lyckad resa till Indien
– och hemkomst till Sverige.
Trenden nu
Det är ingen slump att detta nummer av tidningen handlar om återresor i olika former. Under de senaste tio åren har intresset för återresor ökat markant
och det blir allt vanligare att åka tillbaka till sitt ursprungsland. En tendens
är också, att barnen är yngre när de gör sin första återresa. Om man ser på
utvecklingen blir jag personligen lite orolig för att pendeln svänger för kraftigt
och att återresor blir ett krav för både adoptivbarn och adoptivföräldrar.
Barnet måste bestämma
Man kan inte nog poängtera att alla återresor måste ske från barnets utgångspunkt. Det är barnet som måste uttrycka en vilja att åka tillbaka till sitt land.
En längtan efter sina rötter för att kunna rota sig i vårt land. Det är också
viktigt att varken adoptivbarn eller adoptivföräldrar känner skuld om man
inte åker på återresa.
Andra sätt att lära känna sitt ursprungsland
Om man inte vill eller kanske inte har ekonomiska möjligheter att göra en
återresa finns det många andra vägar att lära känna sitt ursprung. Landets
kultur kan man ta del av genom böcker, filmer, mat och på många andra sätt.
Många adoptivföräldrar har bildat grupper där föräldrar och barn träffas regelbundet. Det kan vara de som rest och hämtat sina barn tillsammans, barn
som kommer från samma land eller samma barnhem. Detta är ett fint sätt att
tillsammans med andra adoptivbarn lära känna sina rötter.
BFA:s sommarträff
På sommarträffen kan man träffa andra adoptivbarn och föräldrar. Men
dessutom kan man träffa kontaktpersoner och representanter från sitt ursprungsland, kanske t.o.m. någon man träffat i landet. Till årets sommarträff
kommer gäster från Bolivia, Indien, Kenya, Slovakien och Taiwan.
Eva Jonasson-Melin, ordförande
Barnen Framför Allt, BFA, är en ideell
organisation för adoption, fadderskap
och bistånd. Adoptionsdelen (BFA-A) är
auktoriserad att arbeta med adoptioner
från Bolivia, Bulgarien, Kenya, Indien,
Litauen, Polen, Ryssland, Slovakien, Sri
Lanka, Thailand, Tjeckien, Taiwan och Ungern. Biståndsdelen arbetar för att hjälpa barn i
de länder föreningen har kontakt med.
Medel för biståndet kommer bland annat
från medlemsavgifterna som oavkortat
går till bistånd, men även donationer
och hjälpinsamlingar ger intäkter till
biståndsverksamheten.
Adoptioner – Bistånd – Fadderskap
Barnen Framför Allt nr 2 - 20133
AdoptionsNytt
Här kan du läsa om våra adoptionsländer.
För senaste nytt kontakta BFA:s kontor eller besök www.bfa.se
Bolivia
Vi väntar på förnyat avtal i Bolivia, tills dess
kan vi inte skicka nya handlingar till landet.
För nya familjer avvaktar vi avtalet. Sex barn
anlände 2010. Två barn anlände 2011. Två
barn anlände 2012. Medgivandekrav: 0-3 år.
Bulgarien
Väntetid i landet: cirka 30-36 månader. Kan
bli kortare vid högre medgivande och om man
är öppen för barn med särskilda behov. Väntetid i Sverige: ingen. Sex barn anlände under
2012. Två barn har anlänt under 2013. Fem
familjer har barnbesked. Medgivandekrav:
0-36 månader (högre är önskvärt och möjlighet att ta emot barn med särskilda behov).
Indien
Den indiska centralmyndigheten CARA
lanserade sommaren 2011 nya riktlinjer för
nationell och internationell adoption. Sedan
februari 2012 ska familjens ansökan registreras i CARA:s databas. Databasen har öppnat
igen för registrering av ansökningar från familjer som är öppna för barn med särskilda
behov. Intresserade familjer kan kontakta
Katarina Nilsson via [email protected].
Processen, där CARA bestämmer till vilket
barnhem (var som helst i Indien) familjens ansökan ska skickas är relativt ny. Därför kan vi i
dagsläget inte säga hur lång väntetiden blir.
Generellt kan sägas att väntetiden kommer
att bli kortare för de familjer som är öppna
för äldre barn (fem år och uppåt), syskon
och barn med särskilda behov; detta i jämförelse med de familjer som inte är öppna för
särskilda behov, syskon och äldre. Enligt de
nya riktlinjerna ska 80 % av barnen, som är
legalt fria för adoption, adopteras till inhemska familjer. Barn med särskilda behov, äldre
och syskon är inte inkluderade i denna kvot.
NRI (Non Resident Indian), OCI (Overseas Citizen of India) och PIO (Person of
Indian Origin) prioriteras före de så kallade
helt utländska familjerna. Dock räknas de
fortfarande som internationella adoptioner.
Kravet på äktenskapets längd är två år.
En familj som registrerats enligt de nya rikt­
linjerna har hittills fått barnbesked.
4
Kenya
Väntetid i landet på barnbesked: cirka
5-6 månader. Väntetid i Sverige: ingen.
Vistelse­tid i Kenya: cirka nio månader. Tio
barn anlände 2012. Åtta barn har anlänt
hittills i år. Tio familjer befinner sig i landet. Medgivandekrav: 12-36 månader.
Litauen
Väntetiden i landet: cirka 12 månader. Väntetid
i Sverige: cirka sex månader. Tolv barn anlände
under 2012. Fem barn har hittills anlänt under
2013. Fem familjer har fått officiellt barnbesked. Medgivandekrav: lägst 0-36 månader.
Polen
Väntetiden i landet: 1-2 år. Varierar beroende på hur högt medgivande familjen har och
vilka förutsättningar man har att passa in på
flera adoptionsmyndigheter i Polen. Väntetid
i Sverige: cirka sex månader. År 2012 anlände 14 barn, varav två syskonpar. Fyra barn
har anlänt 2013. Fem familjer har barnbesked. Medgivandekrav: 0-24 månader.
Ryssland
Väntetid i landet: cirka 6-12 månader.
Väntetid i Sverige: cirka fyra månader. Under 2012 anlände 14 barn till elva familjer.
Under 2013 har elva barn kommit hem
och sju familjer är matchade med barn. Vi
samarbetar med fyra regioner i Ryssland.
Slovakien
Vi får ha tio ansökningar på gång samtidigt i
landet. Slovakien vill ha familjer födda runt
1975 för de yngsta barnen. Lägsta medgivandeålder är 0-3 år. Väntetid i landet: 6-18 månader. Äldre sökande behöver högre medgivande eller vara öppna för barn med särskilda
behov. Väntetid i Sverige: 12-24 månader.
Sju barn anlände 2012. Ett barn har kommit
hem i år. En familj har barnbesked.
Sri Lanka
Väntetid i landet: cirka 30 månader. Väntetid i
Sverige: cirka fyra år. Fyra barn har anlänt 2011.
Fem familjer väntar på barnbesked. Medgivandekrav: 0-12 månader. För närvarande kan
vi inte skicka nya familjers handlingar till Sri
Lanka eftersom adoptionsmyndigheterna där
inte tar emot nya handlingar på grund av den
långa kön i landet. Vi avvaktar ny information.
Taiwan
Väntetiden i utlandet: cirka 1-1½ år. Vi startar
upp enstaka familjer för åldersgruppen 0-5 år.
Väntetid i Sverige: fortsatt lång. Ingen väntetid
för familjer som kan tänka sig barn över fem
år. Under 2012 anlände 20 barn till 17 familjer. Fem barn har kommit hem i år. För närvarande har vi 15 barn utsedda till 12 familjer.
Thailand
Thailand har kvoterat hur många ansökningar organisationerna får skicka årligen.
Under 2010 och 2011 tog adoptionsmyndigheten inte emot några nya ansökningar
på grund av de långa väntetiderna i landet.
Myndigheten öppnade upp igen för nya
ansökningar 2012 och vi fick skicka två ansökningar. Vi får även skicka två ansökningar under 2013 – kvoten är fylld. Familjer
som är öppna för barn med särskilda behov
kan skicka sin ansökan utanför kvoten. Det
gäller främst hiv-positiva barn, barn med
hjärtproblem, Hepatit B, Talassemi, hörseloch synskador men även syskongrupper och
barn över fyra år. Har ni frågor kring detta
kontakta Anna-Karin via [email protected].
Väntetid i landet: cirka tre år. Medgivandekrav: 0-24 månader. Tre barn anlände 2012.
Tjeckien
Väntetid i Sverige: cirka 18 månader. Medgivandekrav: lägst 0-24 månader, men då barnen
som kommer från Tjeckien är mellan två och
fyra år, önskar man ansökningar med högre
medgivande samt ansökningar från familjer
som kan tänka sig barn med särskilda behov.
Väntetid i utlandet just nu: cirka 15 månader
på grund av nya rutiner i landet. Längre väntetid för låga medgivanden. Tolv barn till nio
familjer anlände under 2012. Sju barn har
anlänt 2013 och tre familjer har barnbesked.
Ungern
Lägsta medgivandeålder: tre år, ett barn eller
syskonpar. Fyra familjer har anlänt med sina
barn 2012. Barnen har varit 3-7 år. Fyra
barn till tre familjer har anlänt 2013. I dagsläget finns ingen väntetid för att starta upp
nya familjer. Vi söker framförallt familjer
som kan tänka sig barn i åldern 5-7 år. För
syskonpar behövs högre medgivandeålder.
Text: kontoret
Barnen Framför Allt nr 2 - 2013
Barn söker föräldrar
Våra utlandskontakter ber oss ibland att söka efter familjer till barn som
är i extra stort behov av en familj. Här berättar vi kortfattat om vilka barn
det är som vi för närvarande söker familjer till. Denna information är även
för er som vill adoptera men inte är medlemmar hos BFA. Ni kan anmäla
intresse för äldre barn och/eller barn med särskilda behov. Mer information
om detta finns på www.bfa.se.
Bulgarien
Pojke nr 337, född oktober 2006. Moderate­
mental delay; delayed speech development.
According to the pediatric psychologist who
works with the child on daily basis the boy
has potential for future development and
can compensate his delay to a mild degree
of mental delay and start talking. What this
child needs the most is a lot of attention,
care and stimulation so that he is given the
opportunity to progress and compensate
the delay in his development.
Flicka nr 346, född oktober 2008. In a
satisfactory general condition; delayed
neuropsychological development; infantile
cerebral palsy, quadriparetic syndrome,
with more severe hemiparesis in the right;
makes steps in her crib and moves around
in space by crawling; plays differently
with different toys; rejoices when meeting
familiar adults; pronounces random sound
combinations.
Pojke nr 373, född 2006. Several congenital bone abnormalities; effectively uses
his limbs; he is friendly, very active and
independent in his everyday activities.
Pojke nr 17, född 2007. Delay in the
physical, psychomotor and neuro-psychological development; central coordination
disturbance; no mental diseases or irregularities; walks by himself; says continuous
combinations of sounds; enjoys interacting
with adults. Experts say that this boy needs
more individual care and attention in order
to master his skills and overcome the delay
in his neuro-psychological development.
Pojke nr 383, född 2007. Has been diagnosed with hypotonic infantile cerebral
palsy and mild mental delay. Despite the
diagnosis of infantile CP, the boy can freely
walk and run; he does sit ups by himself,
climbs stairs and builds cube towers.
Flicka nr 392, about 6 years of age.
Moderate mental delay; satisfactory
general condition, with normal physical
development and delayed neuropsycho-
logical development; a disturbance in
behavior; seeks contact with adults all the
time; follows simple instructions; quickly
memorizes the melodies of songs; imitates
sounds; asks “Who is it?” spontaneously;
scribbles on a sheet of paper diligently;
loves to ride a bike; eats properly and very
clean.
Pojke född augusti 2004. Mild utvecklingsstörning, epilepsi.
Ryssland
Flicka född 2006. Prematur, ögonprotes
ena ögat, utvecklingsförsening. I övrigt
inga kända hälsoproblem.
Pojke född 2010. Medfödda njur- och urinvägsproblem med risk att njurfunktionen
kan försämras ytterligare med tiden och ett
framtida behov av dialys eller njurtransplantation kan inte uteslutas.
Flicka född 2010. Misstanke om FAS (fetalt
alkoholsyndrom), missbildning i ytteröronen
med hörselnedsättning som följd, dock verkar det vara kompenserad med hörapparat.
Slovakien
Nioårig flicka. God hälsa, något efter i sin
utveckling.
Flicka född oktober 2002. Kortvuxen och
behandlas med tillväxthormon, misstanke
om FAS-skada.
Flicka född 2003. Efter i sin utveckling,
allergier.
Pojke född 2004. Understimulerad och
med uppmärksamhetsstörningar.
Två bröder, födda 2003 och 2005. Den äldre pojken är opererad för skelning. Utvecklingen för övrigt är god för båda bröderna.
Slovakien godkänner även ensamstående
sökande till ett flertal av dessa barn.
Taiwan
Syskontrio: flicka född 2005, flicka född
2006, pojke född 2010. God hälsostatus
och utveckling på alla tre barnen.
Pojke född 2005. God fysisk hälsa, diagnostiserad med mild utvecklingsstörning
och ADHD.
Pojke född augusti 2003. Inga kända
hälsoproblem.
Flicka född december 2002. God hälsostatus.
Pojke född 2001. Diagnostiserad med
ADHD, liten till växten. I övrigt inga
kända hälsoproblem.
Pojke född 2005. Inga kända hälsoproblem,
uppväxt i fosterfamilj.
Pojke född 2003. Inga kända hälsoproblem, med god utveckling.
Pojke född december 2009. Med utvecklings­­
försening samt hörselnedsättning. Tuff social
bakgrund. God utveckling sedan dess han
placerades i fosterfamilj.
Syskonpar: flickor födda 2003 och 2005.
Flicka född augusti 2003 diagnostiserad
med amblyopi (en sort synnedsättning)
som behandlas, och viss födoämnesallergi;
i övrigt god hälsa. Flicka född januari
2005, god hälsa och utveckling.
Pojke född 2003. Inga kända hälsoproblem.
Kontakta Lina eller Katarina för mer information.
Tjeckien
Pojke, född i april 2013. Har en analatresi.
För övrigt en bra utveckling.
Pojke, född i juni 2011. Han har diagnosen lamellär iktyos.
Ungern
Pojke, född i juli 2007. Har fetalt alkoholsyndrom (FAS).
Pojke, född i november 2006. Frisk, för
tidigt född.
Text: kontoret
Barnen Framför Allt nr 2 - 20135
Adoptioner
Adoptioner
När det känns rätt med en gång
Patrik och Caroline Ekeroth var den första familjen som kom hem med ett barn från Ungern. De
har nu varit hemma drygt ett år med sin flicka och mycket har hänt sedan dess. Jag får möjlighet
att träffa dem på vårt kontor i Kungsbacka för att prata om deras erfarenheter från landet där BFA
arbetar sedan 2011.
Text: Anna-Karin Stahre
D
et var i november 2011 som Patrik och Caroline fick den
första informationen om Timea som då var 4 år och 10
månader. De hade haft sina handlingar i Ungern sedan
augusti. Familjen berättar att det kändes rätt med en gång och efter
några samtal med BFA:s förtroendeläkare bestämde de sig för att
ansöka om att adoptera henne. I december månad fick de det officiella barn­beskedet från Ungern. De var nu matchade med flickan
och detta blev den finaste julklappen de kunde få, säger paret och
ler mot varandra.
En sträng vinter som besegrades med familjekärlek
Patrik och Caroline bilade ned till Ungern den 1 februari 2012. De
skulle bo i en lägenhet i Miskolctapolca som ligger 18 mil nordost om
Budapest. Det var en sträng vinter i Östeuropa och familjen råkade i
samma veva ut för influensan. De lyckades ändå genomföra resan och
den 6 februari åkte de till Girincs by för ett första möte med Timea.
Deras flicka bodde i en fosterfamilj som bestod av fem
foster­­­barn och fyra biologiska barn. Första veckan besökte paret Timea över dagen och på fredagen fick de ta henne med på
heltid till lägenheten i Miskolctapolca.
De tillbringade därefter 30 dagar på plats i Ungern. De minns
att det var kallt och mycket snö. De trotsade vädret och gick ut varje
dag och lekte med Timea på en lekplats utanför lägenheten. En gång
i veckan fick de besök av BFA:s kontakt­person i Ungern Andrea
samt de lokala sociala myndigheterna. Andrea var en pärla, berättar
de. De kunde alltid ringa henne ifall det var något de behövde hjälp
med, till exempel översättning. Timea hade redan ett utvecklat språk
och ibland kunde det vara svårt för både Timea, Patrik och Caroline
att göra sig förstådda; då var det skönt att kunna ringa Andrea.
Vistelsen i Miskolctapolca avslutades med ett möte på det lokala
ministeriet för att fylla i alla adoptionshandlingar och därefter fick alla
resa till Budapest för att få ut passet till Timea. Att spendera en hel
månad i Ungern var bra men också tuff på många sätt. Så här efteråt
kan de ändå se hur viktiga dessa dagar i landet var: Timea fick vara på
sin hemmaplan medan Patrik och Caroline fick lära känna Ungern.
Adoption från Ungern
•
•
•
•
•
Väntetid i Sverige: ingen
Väntetid på barnbesked: 6 månader
Barn tillgängliga för adoption: i åldrarna 3-8 år
Anlända barn 2012: fyra
Anlända barn 2013 maj: fyra
sitter stilla och leker för sig själv. Sedan en tid tillbaka går hon
20 timmar i veckan i förskolan för att träffa andra barn och förberedas inför skolan. Men Patrik och Caroline kommer ändå att
vänta ett år med förskoleklass så att Timea hinner komma i kapp.
Att förbereda sig själv och barnet
Har de då några tips att dela med sig av till andra adoptiv­föräldrar?
Ja, lägg ned mycket tid på fotoalbumet, säger Patrik. Särskilt om man
vet att barnet/barnen kan vara något större! Det är en jättebra förberedelse för barnet att se sitt nya boende och sin kommande familj.
Det är också utmärkt att köpa med sig någonting innan man reser
hem, inflikar Caroline. Om barnet är tillräckligt stort kan man tillsammans med det inhandla några saker från ursprungslandet. Hon tycker
också det är viktigt att föräldrarna inför resan förbereder frågor om till
exempel barnets uppväxt. I Ungern får man chansen att ställa frågor
och det är viktigt att man också lyssnar in svaren. Det är så mycket
känslor i omlopp; själv blev hon så upptagen av den lilla vackra dockan
som sprang omkring att hon emellanåt glömde bort att lyssna.
Ta också mycket kort från första tiden tillsammans i­ursprungs­
landet, avslutar Patrik och Caroline. Det är jättevärdefullt!
Timea med BFA:s kontaktperson i Ungern Andrea. Foto: Caroline Ekeroth.
Trygghet i Sverige via foton sedda i Ungern
Det var dock underbart att komma hem till Sverige igen och
Timea kände genast igen sig. De blivande föräldrarna hade
skickat ett fotoalbum till flickan och hon hade tillsammans med
fosterfamiljen bläddrat i det och pratat om det varje dag. Timea
tittade även på fotona tillsammans med Patrik och Caroline
under vistelsen i Ungern. Väl i Sverige kände hon igen allt, hon
sprang runt, pratade och pekade på saker i de olika rummen.
Ett år fyllt med underbara framsteg
Det var givetvis en stor omställning för Timea att komma till dem,
berättar paret. Hon var van vid att ha mycket barn runt omkring
sig och nu skulle hon bara vara med dem och deras två katter. Under det här året har Timea gjort stora framsteg. Hon har växt från
93 till 111 cm och väger numera 21 kg; när de hämtade henne
vägde hon endast 13 kg. Hennes språk har också utvecklats.
Timea är pratsam, energisk, charmar alla men testar förstås
också gränser. Det första året med henne har varit fantastiskt, berättar Caroline, men det har också funnits tuffa stunder. Familjen
har inte varit rädd för att söka hjälp och de har fått mycket stöd
från släkt och vänner. De har också fått väldigt bra hjälp från familjehuset i deras kommun som erbjuder alla nya adoptivfamiljer råd och stöd. Det har inte varit många lugna stunder sedan
Timea kom till dem men nu händer det mera och mera att hon
En lycklig familj. Foto: Caroline Anternäs.
6
Barnen Framför Allt nr 2 - 2013
Barnen Framför Allt nr 2 - 20137
Adoptioner
Adoptioner
Hösten 2009 reste organisationens
landskontakt ner till landet och kom hem
med det för oss fruktansvärda beskedet om
att samarbetet var avslutat. Så här i efterhand förstår vi att beslutet var klokt men
just då kunde vi inte ta det till oss. Vi hade
ju byggt upp en slags kärlek till landet
och att vi inte skulle få vårt barn därifrån
kändes så sorgligt.
Nåväl, snabbt kuggade vi om och
gjorde klara våra papper till ett tredje land.
Det var 2009 och vi var pilotfamilj igen.
Men våren 2010 meddelandes vi att även
detta samarbete skulle avbrytas då det
framkommit att barnen kunde ha förfalskade dokument.
Samtidigt fick vi veta genom kontakter
i landet att alla skandinaviska familjer hade
blivit matchade med barn i landet men
eftersom vi inte hade hunnit få handlingar
på vårt barn blev det inget barnbesked.
En fullständig chock! Hur var det möjligt?
Sorgen var total.
Adoption från Tjeckien
•
•
•
•
•
Väntetid i Sverige: cirka 18 månader
Väntetid på barnbesked: cirka 15 månader
Barn tillgängliga för adoption: i åldrarna 2-4 år
Anlända barn 2012: tolv
Anlända barn 2013 maj: sju
bo där. Samuel hade kvar sin trygghet i miljön och vi fick lära känna varandra och ta del
av de rutiner som han var van vid.
Anknytningen gick över förväntan bra; vi brukar säga att det blev som kärlek vid
första ögonkastet för oss tre. Redan dag två kunde Samuel flytta in till vår lägenhet och
tio dagar senare fick vi åka hem.
I dag är Samuel, som fyllt fyra år, en riktigt glad och nyfiken kille som älskar musik
och dans. Med facit i hand kan vi säga att det var precis han som var menat att bli vårt
barn.
Samuel, en glad och lekfull liten kille. Foto: Kristoffer Hellman, Sundsvalls Tidning.
Kampen mot åldern
Familjen Fryksell leker på Samuels rum. Foto: Kristoffer Hellman, Sundsvalls Tidning.
I sju år fick vi vänta på ett barnbesked och vi höll på att
falla på målsnöret. Till slut blev det en solskenshistoria
och vi fick vår efter­längtade Samuel från Tjeckien.
Den långa väntan på Samuel
Text: Ninni och Marcus Fryksell
J
ag och min man Marcus hade försökt få barn på biologiskt
vis under många år men inte lyckats. För oss blev valet rätt
självklart: vi adopterar. Vi hoppade över provrörsbefruktningen då det kändes lika naturligt att adoptera ett barn som
att kämpa vidare för ett biologiskt.
Känslan att hela tiden hamna i kölvatten
År 2004 anmälde vi oss som sökande för adoption i vår kommun. Vi hittade information på nätet om att hela processen –
från ansökan till barnbesked – skulle ta runt två år, men två år
blev sju och under denna tid blev det många tårar, oro och en
evigt lång väntan. Vi var naiva och tänkte att det här skulle gå
fort; vi kunde aldrig drömma om att det skulle ta så många år.
För att beskriva det enkelt så hamnade vi som vi själva
tycker i kölvattnet hela tiden. Från att vi anmält vårt intresse
till kommunen fick vi vänta i drygt ett år bara på att få gå den
obligatoriska föräldrautbildningen.
8
Att byta land efter land efter land…
Under våren 2006 blev vi godkända att få gå vidare med
adoption. Vi ställde oss i kö till ett land hos en av de svenska
adoptionsorganisationerna men tiden gick och vi hamnade
längre och längre bak i kön.
År 2007 fick vi erbjudande om att bli pilotfamilj för ett
annat land och vi var snabba på att tacka ja. Totalt tre familjer
fick skicka sina handlingar och vi var nummer två. När den
första familjen sex månader senare fick barnbesked tänkte vi:
”nu är det nära, snart kommer också vårt efterlängtade barnbesked”. Det väntade till och med en barnvagn på oss i landet
som den första familjen hade lämnat kvar.
Men tiden gick och inget barnbesked kom. Vi hade så
klart kontinuerligt kontakt med adoptionsorganisationen.
Ringde och mejlade med jämna mellanrum. Ställde frågan:
”har ni hört något”, och fick svaret att det inte handlade om
att få ett barn utan om när.
Barnen Framför Allt nr 2 - 2013
Vi visste att vi hade åldern mot oss för att
hinna få fler medgivanden och vi hade inte
heller långt kvar på vårt då medgivande
nummer två.
Då kom vändningen via BFA-A. När
vi kontaktade dem sade de att vi kunde få
skicka in våra papper till Tjeckien. Tack
vare vårt fortsatta medlemskap hos BFAA kunde vi göra det direkt. Vi chansade
och ansökte om ett nytt medgivande,
ett så kallat generellt medgivande som
är ålderslöst. Vi vågade inte hoppas då
jag var 44 år men eftersom Marcus är
fyra år yngre gav oss kommunen ett nytt
medgivande.
Snabbt fixade vi i ordning alla papper som krävdes och innan sommaren
2010 påbörjade vi adoptionsprocessen till
Tjeckien.
Äntligen hände det
I februari 2011 ringde BFA-A och
frågade om vi var intresserade av en liten
pojke som var 1 år och 11 månader. Vi
fick inte det där klassiska telefonsamtalet
om barnbesked eftersom Samuel, som
den lille pojken hette, behövde genomgå
en operation. Vi tackade självklart ja
efter att vi fått veta mer om hans fysiska
tillstånd och vad operationen skulle
innebära. BFA-A meddelade Tjeckien
om detta och en vecka senare gratulerades vi med: ”Ni är utvalda till Samuel!”.
Direkt efteråt ringde jag Marcus och
sade: ”grattis pappa”; och det enda jag
hörde var hur han började gråta i andra
ändan.
Första dagarna hade vi svårt att förstå
att det var sant. Samuel var så fin! I april
2011 åkte vi ner till Kladno i Tjeckien
där Samuel bodde på ett barnhem. Vi fick
också bo där. Barnhemmet var rent och
fint och det var verkligen skönt att faktiskt
Barnen Framför Allt nr 2 - 20139
Adoptioner
Adoptioner
Funderar ni på att besöka ert barns barnhem? Åk och hälsa på!
Text: Malin och Robin Vinblad
P
10
Vila bland barnen i tre-fyra års åldern. Foto: Malin och Tommy Vinblad.
irriga magar och funderingar över
hur reaktionen skulle bli. Dagen
hade äntligen kommit! Vi skulle
återvända till Robins barnhem, därifrån
vi 2007 hämtade en liten krabat på 11
månader.
Vi hade länge tänkt på när det skulle
vara dags. Funderingarna varierade hela
tiden, men vi var ändå övertygade att vi
skulle göra den här resan. Nu fanns möjligheten och vi bestämde att åka i mars i
samband med semester, strax innan Robin
skulle fylla sex år.
Vi pratade mycket om resan, men
allvaret blev påtagligt när frågan med stort
F kom upp.
− Mamma, ni tänker väl inte lämna
mig där? undrade Robin.
Vi flög till Krabi, hyrde en bil och
körde tvärs över landet till ostkusten. Bara
det var en resa att minnas.
Vi kom fram på eftermiddagen till
Nakhon Si Thammarat, checkade in på
Twin Lotus hotell och gick sedan in på
Lotus Tesco, ett stort varuhus som har
precis allt. Robin ville ha med sig fotbollar
till barnhemmet. Vi hade tagit med en stor
resväska med leksaker hemifrån, inköpta
eller insamlade av nära och kära, men
också av Robin.
På kvällen pratade vi igen om hur det
kändes. Både jag och min man var nervösa inför besöket. Vi visste ju inte hur
Robin skulle reagera! Självklart var vi även
fundersamma om det vi gjorde var rätt.
Magkänslan har styrt vårt liv så här långt,
så det fick bära eller brista, tänkte vi.
Morgonen kom och frukosten var
uppäten. Klockan tio skulle vi vara på plats
i barnhemmet. Vi frågade Robin om han
var nervös.
− Nej, varför ska jag vara det? Jag
har ju varit där förut, förklarade han så
självklart.
Vi rullade in på barnhemmet Bansirat
Home for Boys och då kom bekännelsen.
− Jag är lite pirrig, sade Robin och
fortsatte berätta, jag är nervös att jag inte
ska känna igen någon.
Vi klev ur bilen och välkomnades av
föreståndarinnan. Ett otroligt hjärtligt
bemötande där vi snart begrep att vårt
besök var ganska unikt! Hon förklarade att
det inte hände så ofta att man kom tillbaks
innan barnen nästan var vuxna.
Det är ett stort barnhem med minst
sex spatiösa byggnader och omfattande
ytor med både lekplatser, gräsmattor och
basketplan. Totalt bor här 250 barn från
noll till arton år.
Barnen Framför Allt nr 2 - 2013
Barnen Framför Allt nr 2 - 201311
Adoptioner
Adoptioner
Vi gick mot den avdelning där Robin
bodde när vi i december 2007 hämtade
honom. Nu var det inga småbarn här;
istället renoverades lokalen till ett aktivitetsrum för de barn som är fem-sex år.
Plötsligt hörde vi en bekant röst ropa:
− Rakdiao!
Ett välkänt ansikte kom farande och
kroppen kastade sig mot Robin. Det var
en av skötarna som ännu arbetade kvar
och mindes sonens thailändska namn, ett
namn som han ännu har kvar. Kramarna
tog aldrig slut!
Visst hade vi förberett oss inför liknande händelser då vi förstod att de kunde
uppstå. Trots allt såg Robin en aning
besvärad ut.
− Det var lite jobbigt, men ändå lite
roligt att hon kom ihåg mig, utbrast sonen.
Det nybyggda huset, som nu är småbarnsavdelningen. Foto: Malin och Tommy Vinblad.
Ett av många kramkalas, här med en barnskötare som tagit hand om Robin som bebis.
Foto: Malin och Tommy Vinblad.
Ryktet om att Robin Rakdiao hade
kommit tillbaka spred sig fort. Inom kort
hade fyra väldigt hjärtliga återseenden
hunnit hända.
− Jag känner inte igen så många, säger
Robin, men jag kommer ihåg en hel del.
Han hade ju mängder av bilder och filmer från barnhemmet samt egna minnen.
Men en sexårings upplevelser skiljer sig en
del från en vuxens. Och tur är väl det!
Robin fortsatte berätta att han blev
glad när han såg sitt barnhem.
− Det är mycket finare än jag kommer
ihåg! Det luktar jättegott! En blandning av
blomsteraffär och luft!
Vi besökte den nya byggnaden där de
allra minsta fått flytta in. Robin visade och
gav leksakerna som han hade valt för dem.
Vidare gick vi till avdelningen med tvåoch treåringarna som vid tillfället låg och
sov. Trots att det fanns en säng vardera,
hade de valt att dela.
Robin började dela ut bollar och vi fick
inbjudan att komma tillbaka efter lunch.
Då skulle pojkarna som var i samma ålder
som Robin ha kommit från förskolan. Det
ville vi så klart!
Klockan tre på eftermiddagen var vi på
plats igen och då gick vi direkt till avdelningen med fem- och sexåringarna.
Robin delade ut massor med små
metall bilar som blev otroligt populära.
Barnen satte igång att leka direkt.
Plötsligt kände jag igen några av
barnen som fanns här när vi hämtade vår
son. Det kändes direkt väldigt jobbigt
och tårarna började rinna. Det går aldrig
att förbereda sig på hur man kommer att
reagera när man besöker ett barnhem,
oavsett anledning. Sist var det påfrestande
att lämna de barn som stannade kvar. Nu
tog det mig så hårt att de fortfarande fanns
här.
Föreståndarinnan kramades och förstod varför jag var ledsen. Hon uttryckte
12
Barnen Framför Allt nr 2 - 2013
själv förtvivlan om att det behövde ta så
lång tid för en del barn.
Det dröjde inte så länge innan Robins
pappa Tommy satte igång att spela fotboll,
vilket gjorde alla på gott humör.
− Att sparka boll med mina kompisar
var kul. Vi behövde ju inte ens prata med
varandra. Fotboll kan man ju spela ändå,
menade Robin.
Några timmar senare bjöds det på glass.
En familj från staden kom med en moppe
och glassmaskin och gav alla barn glass.
Det hände ofta här fick vi höra. Barnhemmet var stadens stolthet och många hjälpte
till och skänkte även kläder och leksaker.
Strax efteråt var det dags att säga hej
då. Vi skulle vidare till Koh Lanta och
fortsätta vår semester där.
− Alla barn var så snälla och jag kände
mig ledsen att åka därifrån, berättar Robin
i dag. Mina föräldrar fick lova mig att vi
någon gång åker tillbaks och hälsar på
igen!
Som mamma och pappa till denna
glada pojke kan vi bara säga en sak: Gå på
magkänslan! För oss är den här resan det
bästa vi gjort tillsammans!
− Är det något mer som du vill berätta,
Robin? frågar jag medan jag skriver.
− Ja! Om ni sitter och funderar på att
besöka ert barns barnhem, åk och hälsa på!
Det kan vara spännande. Jag fick ju se var
jag bodde när jag var liten, förklarar han
med ett leende.
Ännu en i personalen som fanns kvar. Här med hela familjen. Foto: Malin och Tommy Vinblad.
Filma ville Robin göra själv. En bra uppgift att ha när det stundtals var lite jobbigt. Foto: Malin och Tommy Vinblad.
Barnen Framför Allt nr 2 - 201313
Adoptioner
Adoptioner
Den stora återresan
- Här är det så spännande för det är
adoptivbarnets barn och fru som aktualiserat en återresa. Barnen har fått frågor om
deras ursprung i skolan. När de sagt att de
är svenska har de andra barnen undrat varför de har så mörka drag och de har berättat att deras pappa är adopterad från Chile.
Och på den vägen är det, säger Mary.
Indienfamiljen består av mamma och
pappa Gustafsson samt de adopterade
barnen Petra (28 år) och Andreas (26 år­).
Återresan till Ahmedabad och Chennai i
Indien skedde i februari 2013 och blev ett
minne för livet.
- Det var en fantastisk resa på många
sätt. Många glädje­skratt, vissa tårar och
miljoner tankar och funderingar från alla
och envar. Med på resan var även Andreas fästmö, vilket visar på ytterligare en
dimension: när adoptivbarnen blir äldre
berör återresan fler, säger Mary.
Sydafrikafamiljen består av mamma,
pappa och tre barn. De två yngsta är
adopterade från Sydafrika och den äldsta är
biologisk. Alla barnen är minderåriga.
- Här kommer initiativet till återresan
från föräldrarna. Eftersom­barnen är under
15 år blir det en mycket mer komplex och
ett sökande efter en viktig pusselbit
till sin livshistoria och identitet?
Varför vill adoptivbarn åka tillbaka? Vad tror de att resan bidrar till? Vad vill de finna? För vem åker
de? Var söker adoptivföräldrarna styrka och mod när deras barn vill leta efter biologiska föräldrar och
ursprung? När de är rädda för att barnen kanske kommer att tycka om biologin mer än det man har
tillsammans? När de är rädda att hamna på andra plats? Vad rör sig i allas hjärta och själ då?
Text: Amanda Boman
Fredrik valde att resa tillbaka när han fick veta att hans äldsta barn frågades om hennes ursprung och utseende. Foto: Fredrik Egelstedt privat.
14
”Att inte veta
något om sin
bakgrund är att
inte känna sig
själv fullt ut. Att
åka på en återresa är en del av
att finna sig själv
som adopterad.
En viktig bit i
livets pussel.”
Mary Juusella. Foto: Peter Knutsson.
M
ary Juusela befinner sig mitt i planeringen utav den
stundande Kinaresan som sker tillsammans med
familjen Sjögren från Köping, en av fyra adoptiv­
familjer som hon följer i sin nya bok Adoption: Den stora återresan (utkommer våren 2014). Mary är glad och förväntans­
full. Med ett genuint intresse för adoption, människor och hur
individens identitet formas angriper hon denna, på många vis,
svåra och komplexa resa med största passion.
- Hur man än vrider och vänder på adoptionen så dyker
alltid frågor om återresan upp. Ska vi åka? För vem ska vi åka?
Måste vi besöka barnhem? Hur gamla ska barnet/barnen vara
när vi åker? Det finns miljoner frågor och nu ska jag med
hjälp av dessa fyra fantastiska familjer, som öppnar dörrarna
till deras liv och privata känslor, försöka se vilka svar vi kommer fram till.
I sin första bok Adoption: Banden som gör oss till familj –
utgiven av Norstedts förlag 2010 med Barnen Framför Allt
som samarbetspartner – intervjuade Mary över 110 individer
från 30 adoptivfamiljer från orter runt om i Sverige för att
belysa familjebanden inom adoption. Adoption: Den stora
återresan är däremot ett neddyk i ett av de viktigaste områdena
inom adoption, nämligen återresor. För att ge ett så brett perspektiv som möjligt har Mary, efter många möten och samtal,
valt ut fyra helt olika familjer.
- Och de har valt ut mig likväl, säger hon. I ett så nära
arbete och samarbete mellan människor är det viktigt att man
blir goda vänner. Och det har jag blivit med alla familjerna.
Petra och hennes gamla barnskötare i indiska Ahmedabad. Foto: Mary Juusela.
Systrarna Olivia och Emilia förbereder sig inför resan till Kina.
Foto: Mary Juusela.
svårdefinierad återresa än för exempelvis Indienfamiljen där
alla som reste var vuxna, påpekar Mary.
Inspirerad till en egen återresa
Att åka tillbaka till sitt födelseland är en process som startar
långt innan man kliver på flygplanet och inte slutar när man
återvänder till Sverige. Genom att åka med tre av familjerna
under­deras återresor får Mary möjligheten att skildra förloppet.
- Arbetet kan liknas vid ett avsnitt av programmet Spårlöst
men här stängs aldrig kameran av och ingenting klipps bort.
På ett uppriktigt och intimt vis skildras från alla familje­
medlemmars­perspektiv – mamma, pappa och syskon – vad
det innebär att göra en återresa. Journalistiskt såväl som medmänskligt är detta en stor utmaning, säger Mary.
Och vilka är då familjerna? Jo, Kinafamiljen består av
mamma, pappa och de fyra barnen Sjögren. De två minsta
döttrarna är adopterade från Kina och de två äldsta är biologiska med föräldrarna. Alla fyra barnen är minderåriga.
Chilefamiljen består av en 38-årig pappa, adopterad från
Chile, hans fru och deras fyra barn.
Mary är själv adopterad från Bangalore i Indien och kom till
Sverige 1983 till sin nya familj, det finska paret Juusela som
bodde i Bålsta utanför Uppsala. Uppväxten anser Mary var
mycket speciell.
- På den tiden fanns det bara Emil-i-Lönneberga-svenskar i
Bålsta och så vi tre som såg lite annorlunda ut. Det innebar att
hela Bålsta kände till mig. Jag hade alltid ögonen på mig och
folk kunde komma och stoppa mig för att få fråga hur detta
med adoption verkligen fungerade. Redan som liten insåg jag
att min lilla familj ansågs vara exotisk, vilket fick mig att undra
var jag hörde hemma samt fundera på Indien och livet där
borta, säger hon.
Trots detta hade Mary inte gjort någon egen återresa och
hade alltså inte egna upplevelser att förhålla sig till när hon
åkte med familjerna hon skriver om i sin nya bok.
- Nej, det har inte varit aktuellt eftersom jag alltid känt
att jag tog mina rötter med mig. Jag älskar min mamma och
pappa över allt annat och att vi, två bleka finnar och en mörk
indier, är familj är för mig självklart.
Under resan till Indien i februari tillsammans med Indienfamiljen förändrades dock något.
- Jag såg hur stort det var för Petra och Andreas att besöka
sina barnhem. Det blev så vackra och lyckade möten och när
jag sedan gjorde intervjuer med dem om deras upplevelser var
det vissa saker de sade som fastnade. Någonstans kände jag:
”OK, nu är det dags!”.
I december åker Mary tillsammans med sin man tillbaka
till Indien och besöker Bangalore för första gången sedan hon
adopterades bort.
- Det blir en spännande resa som faktiskt också kommer att
vara med i boken, säger hon och blinkar med ögat.
Under tiden fram till att boken ges ut är vem som helst
välkommen att följa arbetet samt tankarna om adoption från
flera olika perspektiv på Facebookgruppen AdoptionDenStoraAterresan.
Barnen Framför Allt nr 2 - 2013
Barnen Framför Allt nr 2 - 201315
Tomas Palmlöf, 44
år, adopterad från
Grekland.
Det är med stolthet som jag lyfter fram deras individuella
berättelser och återresor i boken.
Även om den nya boken kommer att ge många svar på omfattande och komplexa frågor i relation till återresor understryker Mary att syftet är att öppna upp tanken och ge perspektiv.
- Men boken är absolut inte tänkt som något facit eftersom
sådant inte existerar. Den är istället ett ödmjukt sätt att via
dessa fyra familjer närma sig de svåra frågorna vad gäller återresor och adoption, säger hon.
Varje återresa är resultatet av en lång process
Adoptioner
Adoptioner
Ett hav av stöd till adoptivföräldrar
Hur känns det när ens barn berättar att han eller hon vill hitta sina
biologiska föräldrar? Jag har tänkt mycket på det! I tv-programmet­
Spårlöst är föräldrarna alltid så förstående och verkar så lugna
och trygga. Har de alltid varit så eller är det något som vuxit fram
hos dem? Håller de ihop alla känslor bakom ett förstående leende­
medan de inombords skriker: ”JAG är din riktiga mamma!”, ”Det
är JAG som är din riktiga pappa!”? Jag vet inte! Antagligen har
tanken­funnits länge hos barnet och beslutet är ingen överraskning
för föräldrarna, men ändå…
Telefonintervju med förskolläraren och Marte meo-terapeuten
Ingela Asp. Förutom att ansvara för en öppen förskola i Helsingborg
utbildar­Ingela blivande adoptivföräldrar.
Text: Eleonore Nilsson Odén
Jag hoppas att jag helhjärtat
kan önska min son lycka till!
Text: Sofia Norström
J
ag sitter på en flygplats någonstans i
Europa och längtar efter min son. Jag
är på väg till ett bröllop som ska firas
i dagarna tre. Två människor, som jag
tycker mycket om, ska gifta sig, omgivna
av turkost vatten och snötäckta alptoppar.
Det är första gången jag lämnar min son
över en hel helg.
Det är en lång väntan mellan två flyg
och tiden går långsamt. Jag försöker att
njuta av detta tillfälle till egen tid. Jag får
dricka mitt kaffe i min egen takt och jag
får ha min kaka ifred. Väskan över axeln är
lätt utan extra vantar, kottar och juicepaket… Och det är tyst! Jo, jag njuter men
inte lika mycket som jag borde.
Jag har satt mig så jag kan se flygplanen
lyfta mot alla världens hörn. Medan kaffet
kallnar flyger också tankarna iväg. Minnen
av andra resor fladdrar förbi, resor med S.
Den bästa resan – och också den första – vi
gjorde tillsammans! Då vi äntligen flög
hem. Stunden då landningshjulen slog i
backen och jag kunde viska: ”Välkommen
hem!” i hans mjuka, lilla öra.
***
Jag tillåter mig att fantisera lite, fantisera
och fundera kring en annan resa. Kommer S att vilja besöka landet han föddes i?
Kommer han att vilja söka sina rötter?
Det är spännande att fantisera om
framtiden. Självklart ser jag mig själv som
den goda förstående modern som bejakar
min sons längtan efter att ta reda på var
han kommer ifrån. Jag peppar och stödjer
honom osjälviskt. Jag känner ingen osäkerhet kring min egen plats i hans liv och jag
tar till mig den biologiska familjen (som
han självklart hittar i min framtidsvision)
med hela mitt hjärta. Jag får möjlighet
att tacka dem för chansen att få bli denna
16
fantastiska unges mamma och jag avslutar
fantasin med att min son försäkrar mig om
att det är jag och ingen annan som är hans
riktiga mamma!
***
Om jag är lite mer realistisk så är en eventuell återresa mycket mer komplicerad för
mig.
En stor mängd av rädsla och oro måste
bearbetas. En del av mig hoppas att S inte
skulle ha något behov av att söka sina rötter!
Att han skulle vara så nöjd med det han har!
Att han inte skulle längta efter någon resa
för att känna sig hel! Jag vet att det är en
mycket naiv – och antagligen rätt egoistisk
– önskan. Jag vet att det inte fungerar så.
Man söker inte sina rötter för att man
är missnöjd med det man har. Jag vet det,
men den här tanken är inte baserad på
sunt förnuft eller klokskap. Den är nog
mer av ren och skär försvarsinstinkt! I
grunden handlar det säkert om mitt behov
att skydda S från besvikelser och sorg samt
min primitiva rädsla att förlora honom.
En annan del av mig tycker att det är
sunt och friskt att vilja veta mer om vem
man är. Att se till att man får svar på så
många frågor som möjligt. Att avsluta
eller påbörja något. Ja, på något sätt har
jag också en önskan att mitt barn ska ha
självkänsla, styrka och mod nog att ge sig
ut på sitt livs resa.
***
Mitt barn är ännu bara en liten pojke och än
så länge kretsar hans tankar kring bilar, förskolekompisar och lördagsgodis. Tankarna
om tiden innan han kom till mig verkar vara
borta. Jag är helt införstådd om att frågor
och funderingar kommer att dyka upp och
jag ser fram emot att få prata med honom
om hur han känner inför det faktum att han
inte lever med sin biologiska familj. Just nu
är detta ett mysterium för mig.
***
När det gäller återresor är jag full av goda
föresatser! Jag har lagt ribban högt och är
redo att ta mig an dem. Jag ska göra mitt
allra bästa för att vara öppen och tillgänglig då S kommer att behöva prata. Jag ska
på alla sätt försöka att vara lyhörd för hans
signaler om han inte självmant frågar men
ändå behöver svar. Jag ska se till att han får
veta allt som finns att berätta om hans bakgrund då han är redo. Jag ska se till att han
vet att jag – oavsett om han vill söka sin
biologiska familj eller inte – stöttar hans
beslut på alla sätt jag kan. Jag ska lita på att
hans medfödda färdigheter och de verktyg
som jag gett honom leder honom rätt genom livet. Jag ska dessutom göra mitt allra
bästa så att de eventuella rädslor jag har
inte tynger ner honom. Rädslan är min att
hantera och får aldrig hindra honom.
Jag ska helt enkelt göra som föräldrarna
i Spårlöst.
Jag hoppas att jag i alla fall helhjärtat
kan önska min son lycka till då han kanske
reser iväg! Jag hoppas också att den lilla
gnagande oro, som jag kommer att ha för
min unge tills den dagen jag dör, ligger
dold bakom mitt breda, stolta leende.
***
Plötsligt hör jag i högtalaren ett utrop om
ett flyg till staden där jag blev mamma. Jag
känner ett lätt tryck för bröstet och blir
rädd att jag ska börja gråta. Jag plockar
ihop kaffekopp och servetter på brickan
och ser mig om efter en plats att ställa den
på men hittar ingen. Jag går för att leta
reda på mitt flyg.
Barnen Framför Allt nr 2 - 2013
S
ista fredagen varje månad kl. 13.00–16.00 har Ingela
öppet för adoptivfamiljer på Fröhuset i Helsingborg. De
har inget särskilt program eftersom besökarna droppar in.
De kommer till en mötesplats där föräldrarna har möjlighet
att fika och ta upp frågor och funderingar som är specifika för
just adoptivföräldrar medan barnen leker. Föräldrarna utbyter
erfarenheter och Ingela ger tips, råd och coachar utifrån Marte
Meo-metoden. Även föräldrar som väntar på barnbesked är
välkomna, och de upplever många gånger ett generöst mottagande av alla andra som redan fått barn.
Barnen får också möjlighet att se och prata med andra
barn och familjer som liknar den egna, där ett eller flera barn
är adopterade. ”Nils kommer ju från Ryssland, och Karin från
Kina; ja, ungefär som du, Lisa, som kommer från Columbia”,
är vanligt att höra.
Den viktiga tiden hemma – anknytningen
Alla föräldrar på den öppna förskolan för adopterade vet att
man inte går fram och rör eller hjälper andras barn, utan
stöttar det i att vända sig till sin mamma eller pappa. Barn
som bott på barnhem och inte haft föräldrar har ibland svårt
för att förstå vad man ska ha en förälder till. De barnen är
vana att antingen klara sig själva eller gå till vem som helst. Det
viktiga är ju att barnet söker efter en anknytningsperson, och
det ska vara mamma och pappa och ingen annan. ”Aha, det är
mamma eller pappa jag ska gå till!”, blir en av de nya upptäckterna.
Lite om Marte Meo-metoden
Marte Meo har utvecklats av Maria Aarts från Holland.
Namnet kommer från latin och betyder av egen kraft.
Metoden bygger på studier av hur föräldrar och barn
naturligt samspelar med varandra, och hur detta bidrar
till barnets sociala och intellektuella utveckling. Den
används i dag runt om i världen för att bland annat
hjälpa och stödja föräldrar, familjehemsföräldrar, lärare,
förskolelärare samt personal inom mödra- och barnhälsovård, omsorgerna för psykiskt utvecklingsstörda,
barn- och ungdomspsykiatrin.
Om barnet tidigare på barnhemmet har knutit an till
någon person där eller en fosterförälder, kan det ha en sorg att
bearbeta, vilket kan yttra sig på olika sätt. Det är mycket som
barnet ska vänja sig vid i familjelivet, i den nya situationen.
Därför är det viktigt att barnet får vara hemma så länge som
möjligt, för att få tid att känna trygghet och tillhörighet samt
förstå vad mamma och pappa är till för. ”Minst ett år” säger
Ingela, ”gärna längre om det går”. Alla barn har samma behov,
nämligen föräldrar. Tiden hemma är viktig för att barnet senare ska kunna klara sig utan sina föräldrar. När man adopteras
är allt nytt och mycket kan uppfattas som konstigt av barnet.
Ett litet exempel är att vi blåser på barnet om det slagit sig: ett
beteende som i andra länder kan vara helt främmande.
Ingelas tips på skrifter (kan beställas
via BFA):
•
•
•
•
Adopterades sorg – reaktioner över förlusten av bio­
logiska föräldrar
Hur får man ett språk? – om adoptivbarns språk­
utveckling
Barnbarn genom adoption – Att bli far-/mor­föräldrar­
på Arlanda
Adoptivbarn och förskolan – Förskolan möter adoptiv­
familjen
Viktigt att begränsa de nya intrycken
Alla nya intryck kan bli för mycket för det adopterade barnet.
Att plötsligt få massvis med individuell omsorg, kramar och
pussar, kan kännas överrumplande. Man kan behöva markera
och förklara för släkt och vänner att de till en början inte ska
krama barnet, utan vara lite avvaktande, just med tanke på att
det kan bli för mycket. En bra skrift om detta – som dessutom
finns att beställa via BFA – är Barnbarn genom adoption – Att
bli far/morföräldrar på Arlanda.
Att hjälpa barnet sätta ord på sina känslor
Det kan också vara svårt för det adopterade barnet att tolka
sina egna känslor vilket kan yttra sig på olika sätt, exempelvis
genom ticks, gungningar, aggressivitet eller genom att barnet
drar sig undan. Ingelas råd i sådana fall är att låta barnet få ta
in de nya sakerna och det nya livet i lagom doser, samt ge barnet tid att smälta intrycken och återhämta sig. Att dessutom
hjälpa barnet sätta ord på känslorna, så att det börjar förstå
vad det känner och varför, är också viktigt. Föräldern kan till
exempel säga: ”jag ser att du är trött nu, vi ska snart gå och
sova”. Så sätt ord på och bekräfta känslan!
När det är dags att börja förskolan
När det är dags att börja förskolan kan man få en del stöd i
hur inskolningen bör gå till eller hur man som adoptivförälder kan prata med personalen. Förskolepersonal är generellt
inte utbildade i adopterade barns unika situation, och det
kan vara svårt som förälder att behöva ge pedagogiska råd.
En skrift som Ingela ändå tycker att man ska ge förskolan är
Adoptivbarn och förskolan – Förskolan möter adoptivfamiljen.
”Fråga gärna om de har erfarenhet av adopterade barn sedan
tidigare”, fortsätter hon. Man kan också tipsa om utbildningsoch konsultföretaget Adoptis som arrangerar olika kurser för
förskolepersonal i adoptionsrelaterade teman.
Sist men inte minst tycker Ingela att man ska höra med
sin hemkommun om de erbjuder öppen förskola för adoptivfamiljer. Gör kommunen inte det, kan man också prata
med familjerättssekreteraren och fråga om hon/han inte skulle
kunna ta upp det som ett önskemål i samtal med kollegor i
närliggande kommuner.
Barnen Framför Allt nr 2 - 201317
Bistånd och Fadderskap
Bistånd och Fadderskap
Brev från våra massajflickor
Soila Maasai Girls
P.O. Box 60
Nairekia Enkare
18th March 2013
B
FA-Bistånd sponsrar sedan mer än ett år tillbaka tolv massajflickor med deras skolgång i
Secondary­­­School. Under sina tidigare skolår har flickorna bott tillsammans med ett hundratal
andra flickor med samma bakgrund i Suswa, en by i Rift Valley, och i Soila Maasai Girl Centre,
en internatskola för massaj­flickor som löpt risk att bli omskurna och bortgifta vid för tidig ålder. Här
tillbringar flickorna sin Primary School-tid (förberedande undervisning och år 1-8). Därefter är det
dags för yrkesinriktade­studier eller Secondary School men då får man flytta till andra internatskolor.
Soila Maasai Girls Centre­förblir dock deras hem.
Nu bor våra flickor på olika internatskolor med Secondary School undervisning. De är mycket
studie­begåvade och inser att sponsringen är en chans som de ska ta tillvara.
Vi har skrivit om Soila Maasai Girls Center flera gånger tidigare, bland annat i det senaste nummer
av tidningen.
Här följer brev till oss alla från Lucy, Mary och Leah. Leah är en av de två av våra tolv flickor som
fått Equity Banks sponsorship. Detta är ett mycket prestigefyllt pris som varje år bara delas ut till ett
fåtal extra studiebegåvade och behövande kenyanska ungdomar.
Text: Margareta Wilholm
Soila Maasai Girls
P.O. Box 60
Nairekia Enkare
18th March 2013
Lucy Mopiyian Ndianana. Foto: Margareta Wilholm.
Dear Margareta Wilholm (Children Above All Sweden)
I hope this finds you well there in Sweden. I am very happy that you visited
our home at Soila Maasai Girls Centre to see how we’re staying.
My name is Lucy Mopiyan and I was born in a family of three children,
one boy and two girls. Our home is in a village called Enkorika and I was
brought up by both of my parents when I was young. They however separated
when I was four years and we went with our mom who after some time got
sick and passed away leaving us to the care of our grandparents. My grandfather though very old took me to a primary school called Enkorika primary
school although life was hard for him and us.
One day that I will never forget is when I saw a grey car in our school. It was
on a Friday and we were taking our lunch. The people in the car said they
worked in Thomas Barnardo House, where other children were. I was taken
to our home where I was informed that the following week I will be coming
to Suswa. On the next week I came to Suswa and started a new life.
I am happy because I got my primary education in Soila Maasai Girls
Centre, and I managed to join Libissil Girls Secondary School also with the
support of Thomas Barnardo House and sponsorship from Children Above All
Sweden. I am happy about the school and I am going on well.
I want to thank you all the people out there for giving me hope to hold on
and enabling me to pursue education. The last exam I did in form 2 I was
number twenty five out to eighty three students. I am going on well and am
putting more effort because I want to join a good university after high school
and study a course of my choice. This way I will be able to help my family
and needy children especially those in children homes.
Thank you and God bless. I hope to meet you when you come to the country again.
Lucy Mopiyian Ndianana
Barnen Framför Allt nr 2 - 2013
Mary Nadupoi Molo. Foto: Margareta Wilholm.
Soila Maasai Girls
P.O. Box 60
Nairekia Enkare
18th March 2013
18
Leah Nashipae Kerema. Foto: Margareta Wilholm.
Dear sponsor,
First receive greetings from Kenya and my family and I hope you are doing well
there in Sweden. Now we are about to experience the long rains and its becoming
cold each day here in Eldoret.
My name is Leah Nashipae Kerema born in the year 1996 on 11th march. We
are four girls in the family and I am the third born. My father died while I was
still young and my mother brought us up as a single parent despite the challenges
which followed our father’s place. My mother struggled with manual work. And
sometimes we were lucky to have something to eat.
Luckily in the year 2003 after the government announced the free primary education I was among the luckiest Kenyan children to be enrolled in school. I joined
Ntulele primary school in nursery school and in the year 2006 light came in my
life when Thomas Barnardo House people came to our home and I was lucky to
get a place in Soila Maasai Girls Centre. I continued with my education from
class three up to class eight when I sat for the Kenya certificate of primary education. I got good marks which enabled me to join one of the best national school in
Kenya called Moi Girls High school Eldoret.
I am still working hard to get good grades which will enable me to study medicine and be able to reach for the other children who are in children homes. I also
want to raise my family to be able to live a good life.
Mine is to thank the Sweden sponsors for supporting me and the rest of my sisters
from Suswa Centre up to this far and also Thomas Barnardo House for standing
by our side. I very appreciate your kindness.
Thank you all,
Leah Nashipae Kerema
Dear Margareta Wilholm,
Hello Margareta. I hope you are faring on well back in Sweden. I was told
that you had visited the country and Soila Maasai Girls Centre but we were in
school by then. We will be closing again in April.
My name is Mary Nadupoi Molo and one of the girls benefitting from Children Above All sponsorship. I was born in 1st October 1996 in a family of five
children – three girls and two boys. My mother unfortunately passed away when
my younger brother was still suckling and we were brought up by our grandmother but she was very old. After mom’s death, things changed very fast and to
the worst. My brothers and sisters who were at school dropped out due to lack of
fees. Our father was not financially able to look after us and there was no one
else willing to do so.
They were forced to go and look after other people’s cattles and goats in order to get
money and food. Life was hard and my sisters got marries at an early age. I was forced to get married to an old man at the age of 11 years but luckily two days later,
Thomas Barnardo House people came and took me to Soila Maasai Gilrs Centre.
I studied at the centre from Nursery school up to class 8 when I sat for the Kenya Certificate of Primary school education exams and performed very well.
I was afraid there was no money to take me to Secondary school but am glad
Thomas Barnardo House and Children Above All came to my rescue once
again. I joined Baraka Oontoyre Secondary where I am performing well and
am glad for the sponsorship and the support. I am happy I am able to pursue
my education and I was rescued from early marriage in time.
To all the wellwishers who came to the rescue of children in children homes I
thank you very much. When I complete my education I want to pursue a course
in accounting and work even outside our country.
Yours faithfully,
Mary Nadupoi Molo
Barnen Framför Allt nr 2 - 201319
Bistånd och Fadderskap
Bistånd och Fadderskap
Stöd barnen i Burma!
Tack för ert stöd till våra fadderbarn!
Text: Maria Berg
B
urma är ett land som sedan 1962 styrts av en brutal militärdiktatur. Sedan 2011 har en rad reformer gjorts och
det finns i dag större hopp än på länge att landet blir en
demokrati inom en överskådlig framtid­. Hoppet har även väckts
att mänskliga rättigheter kommer­att respekteras i landet. Burmas befolkning har under diktaturen­levt i stor fattigdom och
bristen på både kunskap­och materiella ting har varit betydande.
Förhoppningsvis kommer dagens barn i Burma att få en
ljusare framtid än deras föräldrar haft. För att de ska kunna
förvalta sitt land och bygga vidare så att Burma blir ett fritt
land behöver barnen få en bra utbildning.
Då Burma är en gammal engelsk koloni har skol­systemet
som i dag existerar byggts upp av britterna under kolonialtiden.
Man har flera universitet där det äldsta som ligger i Yangon grundades 1878. Det burmesiska skol­systemet hade gott rykte om sig
fram till mitten av 1900-talet­. Under den rådande regimen har
dock skol­väsendet försämrats avsevärt och då man inte har pressoch yttrandefrihet har mycket av studier på högre nivå hämmats.
Barnen i Burma börjar skolan vid 5 års ålder och de fem
första åren har man skolplikt. Skolan är kostnadsfri, men
då inga insatser har gjorts kring utbildningen under väldigt
många år är mycket eftersatt och skolmaterialet föråldrat.
Efter de första fem åren har man möjlighet att studera vidare.
För att kunna göra det krävs dock att man klarar ett prov i de allmänna skolämnena. Många barn från fattiga områden har aldrig
möjligheten att klara av dessa prov då de inte har kunnat inhämta
tillräcklig kunskap under sina första år i skolan. Detta innebär
att dessa barn kommer att ha det ännu svårare att förändra sin
framtid då de inte har möjlighet att fortsätta sina studier.
Byn Kone Mezali har en befolkning på cirka 500 personer. Invånarna har mycket små inkomster och försörjer
sig på odling av tapioka (en rot, likt potatis, rik på stärkelse
som används i matlagning). De flesta av invånarna arbetar
på odlingarna som ägs av rikare män i området. Byn har
en skola och här går ungefär 100 barn i åldern 5-9 år. Att
området är med mycket knappa resurser avspeglar sig även i
skolan och omkringliggande byggnader.
Skolbyggnaden är av tegel och rymmer alla barn i en
jättelik sal med träbänkar och jordgolv.
BFA kommer med hjälp av fadderprojektet att stötta
skolbarnen genom att bidra med skolmaterial, anteckningsböcker och pennor. Allt eftersom projektet växer kommer
mer hjälp att kunna ges till dessa barn och förhoppningen
är att kunna bidra med näringsrik mat då även detta är en
bristvara i fattiga områden.
Projektet kommer att ingå i projektfadderskap, vilket
betyder att BFA kommer att stödja hela skolan istället för
att fokusera på enskillda barn.
Bli fadder och stöd barnen i Burma med 150 kronor­/
månad!
Källor: www.burmakommitten.org/om-burma/
www.classbase.com/countries/Burma/Education-System
20
Barnen Framför Allt nr 2 - 2013
Först och främst ett stort tack för ert kontinuerliga och ovärderliga stöd till våra fadderbarn. De
finns nu i nio olika länder och kämpar alla för ett bättre liv och en tryggare framtid.
Huvuddelen av era fadderbidrag går till utbildning, men visst stöd går även till mat, sjukvård med mera.
Tyvärr får vi allt fler rapporter om att kostnaderna för utbildning, mat och annat stiger runt om i
världen. Vi har därför tvingats överväga en höjning av fadderavgiften. Detta är en svår fråga. Vi vet att
många faddrar kämpar vidare, trots knappa resurser vid slutet av varje månad. Vi vill inte förlora er!
Samtidigt måste vi konstatera att nöden är stor hos våra fadderbarn. Vi måste ge dem chansen till
ett bra liv.
Vi har också studerat vilka bidrag andra organisationer tar ut och beaktat att vi har hållit bidraget
konstant under många år.
Sammantaget har vi därmed kommit fram till följande beslut:
• Fadderavgiften för nya faddrar höjs till 150 kronor/månad.
• Befintliga faddrar kommer via brev att tillfrågas om de kan acceptera en höjning till 150 kronor­/
månad eller om de föredrar att stanna kvar vid ett bidrag på 100 kronor/månad. Då respekterar
vi naturligtvis detta.
Med tack på förhand för er förståelse,
Erna Lagerfors
BFA Fadderansvarig
PRESENTATION AV FADDERADMINISTRATÖRER
Walter Wranå
Fadderadministratör för Indien,
Kolkata och Poona
mobil: 0730-56 02 49
e-post: [email protected]
Ännu ett litet intressant jobb på äldre dagar! BFA har jag levt med
sedan jag träffade Margareta Wilholm 1995, så jag känner organisationen ganska­bra. Ett år var jag med i Kolkata då vi eskorterade ett adopterat barn till hennes svenska familj. Då lärde jag känna organisationen
men också den sagolika atmosfären och det spännande livet där.
Jag har nu blivit 76 år, har två barn och fem barnbarn och då gäller
det att hitta barnasinnet. Som smålänning kan jag lita på att Astrid
Lindgren hjälper mig. Mina rötter hålls vid liv genom fritidshus i min
småländska hembygd. Efter studier i Växjö och ingenjörsexamen i Göteborg blev det en elingenjör av mig. Längst arbetade jag med försäljning
och marknadsföring av hög- och lågspänningsanläggningar för ABB.
Genom Margaretas Afrikaintresse har vi bott i Namibia i nästan
två år. Där fick vi verkligen kontakt med barn då Margareta arbetade som lärare; massor av skolor besöktes. Många kontakter har vi
kvar, och till och med ett biståndsprojekt. Själv har jag ett fadderbarn i Kongo och ett i Indien via CASP.
Med bästa förmåga hoppas jag kunna hjälpa till med fadderadministrationen för barnhemmen Mominpur och Thakurpukur i
Kolkata och även för ett antal fadderbarn i Poona via CASP.
Foto: Margareta Wilholm.
Skolbygganden i Kone Mezali samt burmesiska skolbarn. Färgen barnen har i ansiktet heter tanaka och är ett solskyddsmedel som flitigt används i Burma. Tanaka är gjort av en speciell sorts träfibrer som rörs samman med vatten. Foto: Maria Berg.
BFA kommer nu att starta ett fadderprojekt
i Burma. Det stora deltaområdet kring Irrawaddy floden väster om ladets största stad
Yangon är ett mycket fattigt område.
Hej alla BFA-faddrar!
Barnen Framför Allt nr 2 - 201321
Bistånd och Fadderskap
Bistånd och Fadderskap
Det börjar
ofta i liten
skala
Text: Erna Lagerfors
22
Fader Francis tar emot församlingsbor. Foto: Katarina Borg.
V
i har nu haft fadderverksamhet på Annai Home
for Chlidren i Tamil Nadu, Indien sedan 2009. Det
började i liten skala efter att Father Francis sänt
ett brev till BFA. Katarina Borg, som tidigare var fadder­
ansvarig, fick brevet och blev nyfiken. Hon bestämde sig
för att höra av sig till honom för att få mer information.
Det visade sig att verksamheten var något vi skulle kunna
stödja genom vår fadderverksamhet och efter kontakten
med Father Francis började Katarina värva faddrar till Annai Home. Hon fick ganska snart ihop flera.
Samma år planerade Katarina en mer omfattande
resa till Indien. Jag, Pernilla Jansson (dåvarande fadder­
administratör för Bolivia och medlem i BFA:s styrelse) samt
Katarinas dotter Sara fick möjligheten att åka med. Resans
syfte var att följa upp våra fadderverksamheter och träffa
våra kontaktpersoner. Vi fick då också möjligheten att besöka Annai Home och tillbringa några dagar tillsammans med
Father Francis och alla barnen. Snabbt fick vi bekräftat att
verksamheten verkligen var något vi ville fortsätta stödja.
Katarina lyckades få fler och fler faddrar att intressera
sig för Annai Home och vi har i dag 160 faddrar som bistår
175 barn. Vi söker ständigt fler faddrar då det bor över
250 barn på Annai Home.
Jag och Katarina var tillbaka på Annai Home 2010 för
att planera ett projekt som Father Francis föreslagit.
Genom sitt arbete som präst kom han i kontakt med fattiga ensamstående kvinnor och deras barn som bodde ute
i byarna. Hans förslag var att ge en kvinna en ko eller en
get att föda upp för att sedan kunna sälja en kalv eller
killing och därigenom få pengar till egen försörjning. Han
föreslog också att man kunde skänka en symaskin till
kvinnor som genom att sy upp kläder till kunder skulle få
in pengar till sin och barnens försörjning. De skulle också
kunna få en sömnadsutbildning.
BFA tyckte att förslaget var bra och bidrog till att projektet kunde genomföras år 2011.
Nyligen bad jag Father Francis att berätta om verksamheten på Annai Home for Children och hur det har gått
för kvinnorna som fick en ko, en get eller en symaskin.
Här är hans rapport om hur det hela började och hur det
fungerar i dag.
Barnen Framför Allt nr 2 - 2013
Barnen Framför Allt nr 2 - 201323
Bistånd och Fadderskap
Bistånd och Fadderskap
A
nnai Home for Children is an orphanage home for the poor, orphan,
abandoned, semi-orphan and destitute children of the society and was established on 3rd June 2006. It is situated at Annai
Nagar, Andichioorani near Kalayarkoil in
Sivagangai district, Tamil nadu, India.
At present, Annai Home accommodates
253 children who were orphaned, abandoned, semi-orphan and gives preference to the
most needy and desired ones. The children
were brought here by the director of Annai
Home, relatives, widow mothers and known
persons of the Annai Home. For their education, these children go to nearby primary,
secondary, higher secondary schools and colleges. Basic need such as food, clothing, shelter,
education, medical care and personal necessities are offered to these children. Families
from Sweden sponsor some of the children
for their food, education, clothes and medical care. We appreciate their generosity!
The children are admitted in the Annai Home in the following conditions:
• Orphan children (both parents died)
• Abandoned children (abandoned by
both parents)
• Semi-orphan children (one parent died)
• Most destitute children
How do children come to Annai
Home for their shelter and education?
• When we come to know the children
who are in the conditions of being orphan,
abandoned, semi-orphan and most destitute
we collect them and admit in the orphanage
home of Annai Home.
• The relatives of the children are
bringing them to Annai Home.
• The widow mothers are bringing
their children to Annai Home.
• The persons who are near to the
children bring them to Annai Home.
• We are also searching orphaned, abandoned, semi-orphan and most destitute
children and bring them to Annai Home.
Education to the children at Annai Home:
• I-grade to XII-grade education
• College (University) education
• Professional education (nurse training, teacher training, computer training,
business administration, etc.)
The children can choose their subjects
of education which is useful for their
future­and help them get job and have
good life. They are cared until they complete their education and are ready for job.
Activities for the children at Annai
Home:
• Education
• Discipline formation
• Spiritual formation
• Psychological education
• Counselling
• Physical education
• Playing indoor and outdoor games
• Working in the garden
• Health care education
The GOAL of this institution is to provide
for the unfortunate children a bright future and
a peaceful life. These children are looked after
by a well-equipped group of persons including
the Director, five prepared persons (teachers,
Father Francis och Katarina pratar med barnen. Foto: Erna Lagerfors.
24
Barnen Framför Allt nr 2 - 2013
En av de många kvinnorna som ingår i symaskinsprojektet.
Foto: Katarina Borg.
Annai Home for Children i Tamil Nadu, Indien
warden, nurse…), two persons to cook for
them, a driver to accompany them to schools
and a watchman to guarantee their security and
safety, especially during the night hours.
The PROGRAMME of a normal day is
the following. The children wake up at 5.00
A.M. After the washing, they gather for prayer
at 05.30, then have time for personal studies
and preparation for school. The breakfast is
at 07.30 and they prepare themselves to go
to school by our bus. They are provided with
lunch for the day. At their return from the
school, they have time to play and relax which
is followed by the evening study, a short
evening prayer and a dinner at 8.00 P.M. Afterwards they have enough time for recreation
and personal studies until they go to bed.
Once per month the relatives (and
parents) are invited to meet their children
and cultivate a healthy relationship.
Cow and Goat project as well as
Sewing Machine and Tailoring Training
project were financed by Aid Project –
Children Above All-Sponsorship organisation. The beneficiaries are widows, deserted
women and poor girls as well as poor families living in poor economic conditions.
They were very low and powerless in the
society because of their poverty condition.
To improve their economic and social life
they were selected for being in the condition of widow, deserted and poor; they
were provided by cows and goats or sewing
machines and tailoring training course.
They are about 63 beneficiaries.
The cows and goats (sheeps) were
bought and given to 26 beneficiaries. They
obtained the animals with much happiness
and they felt that they can live powerfully in
the society. They utilise the cows and goats
to get good income for their daily livelihood.
The beneficiaries who obtained cows
are getting about 10 letters milk daily, in the
morning and in the evening, which they sell
and get income. They are living happily by
getting incomes for their daily bread and daily
life. Now they are able to educate their children and fulfil their needs providing normal
food, dresses and medical care. They are now
living with satisfaction in their life without
any difficulties. By getting income they are
respected and more powerful in the society.
The beneficiaries who obtained goats
are making them grown up, then they sell
twice bigger goats and get incomes. Goats
can be sold two times per year because they
give child birth twice per year. The families
gets income two times per year as well and
use the money for their daily bread and
daily life. They are now living happy lives
without any difficulties. Now they are able
to educate their children and fulfil their
needs for normal food, dresses and medical
care. They are now living with satisfaction
due to the goats. The income gives them
respect and power in the society.
So, the project with cows and goats are
giving good income and makes people powerful in the society; it leads into respectful life in the society. The people are ever
grateful to you! They will always remember
you in their life because you are living in
their hearts and in their daily life.
The beneficiaries who obtained sewing
machines are getting clothes for stretching
and receiving income. They are about 14
beneficiaries. They are stretching clothes for
boys and girls, men and women, little children and getting income from this work.
With this income they are living happy lives
and pay for their daily bread and daily life.
They are now living good and comfortable
lives with good income. They are respected
in the society because they live in good economic condition. They are liberated from
the social evils and live powerful life. Due
to the sewing machines and your help they
are able to fulfil their children’s needs of
education, clothes, food and medical care.
The beneficiaries who obtained financial
help for tailoring training course completed their training. They are about 23 beneficiaries. They work now in tailoring shops
and get salaries for their livelihood. They
obtained tailoring training certificates in the
training centre and use it for getting jobs in
clothes stretching centres and shops. They
are living comfortable and respectful lives in
the society because of their tailoring training.
They can get jobs anywhere because of the
tailoring training certificate. They become
powerful and have raised up in the society.
Outcome of this projects:
• The beneficiaries are living happy and
comfortable lives.
• They are getting good incomes and fulfil the needs of their daily life and daily bread.
• They are respected in the society.
• They became powerful in the society.
• They were liberated from the social evils.
• They felt that they can live in the
society and overcome the evils which are
against their life.
• They are able to educate their children.
• They learned generosity.
I and the beneficiaries are giving our
heartfelt thanks to you from the bottom of
our hearts for your great financial assistance for better life of the poor widows, deserted women, poor girls and poor families.
Francis Jeyabathi
Director
Efter skolan kan man koppla med att hoppa rep.
Foto: Erna Lagerfors.
Barnen Framför Allt nr 2 - 201325
Bistånd och Fadderskap
Bistånd och Fadderskap
Hur har det gått för Thoung?
Minns ni Thoung, den studiemotiverade pojken i Than ba i Vietnam?
Han vars kropp är kraftigt deformerad sedan födseln. Han som bodde
hos sin farmor och farfar sedan pappan dött när han var bebis och
mamman lämnat hemmet. Han som hade en rullstol som inte höll
att sitta i och som inte kunde gå i skolan för att ingen orkade bära
honom dit längre.
Ytterligare en insamling via vårt
90-konto: 90 02 72–6!
Thoungs framtid är nu hoppfull. Foto: Margareta Wilholm.
BFA-Bistånd/-Fadder är stolta och glada över att ha 90-konto! Nu gör vi
ytterligare­en insamling.
Text: Margareta Wilholm
Barnen Framför Allt startade en insamling till förmån för Thoung genom vårt 90-konto:
90 02 72-6. FBB (Föreningen För Barnens Bästa) och Vietnambarnens vänner samlade
också in pengar till Toung. Thoung har nu en fond med 21 550 kronor och det bör räcka
ett bra tag!
Thoung har fått en ny rullstol. Han har flyttat till Centret för funktionshindrade barn
och ungdomar och har en person som hjälper honom med hygien och annat som han
inte kan ordna själv.
Thoung går nu i en skola i Centrets närhet. Han fick börja i klass 6, den som han tvingats
lämna för att ingen kunde hjälpa honom till skollokalen. Han har tillgång till dator och
man undersöker smidigaste sättet för honom att kunna använda den. Thoung har vänner;
han studerar; han reser hem till sina farföräldrar under helgerna. Han har fått en framtid!
Vid vårt andra besök hos Thoung hade vi med en försvarlig hög nya böcker. De var välkomna! Foto:
Margareta Wilholm.
FEPAM-skolan i Uvira, i Syd Kivu-provinsen, östra Kongo Kinshasa är helt uppbyggd av pengar från
BFA-Bistånd. Det är en fin skola med årskurserna 1-8. Den enda skolan i den här delen av landet där
man undervisar i demokrati, mänskliga rättigheter och allas lika värde! Den uppmärksammas genom
radioinslag (tidningar finns knappt här, då det är för dyrt och det finns för få som kan läsa).
FEPAM-skolan har blivit en mönsterskola.
Eleverna får ännu inte skolmat men ändå mjölk och bröd, genom BFA, två dagar i veckan. Detta är
mycket uppskattat. Vad som nu behövs är en brunn för färskt vatten åt skolbarnen. Vi vet alla att
rent vatten är en förutsättning för ett bra liv. Kroppen och inte minst hjärnan behöver vatten. Rent
vatten! Rent vatten är en bristvara. Låt oss ändra på det för eleverna i vår och FEPAM-skolan. Låt oss
använda vårt 90-konto till en insamling för en brunn för färskvatten på skolans tomt!
Gör någon glad på sin högtidsdag!
Skänk ett Gåvokort från BFA!
Vad ger man till den som redan har allt?
Varför inte ge en present som gläder många fler?
Varför inte ge bort en get eller ett skolpaket?
En get kan bli starten på ett helt nytt liv för en kvinna i Kongo Kinshasa eller Indien. En get kostar
400 kronor och hjälper en kvinna att försörja sig och sina barn.
För 200 kronor kan fem barn i Uvira, Kongo Kinshasa få skolmaterial i ett år.
BFA:s Gåvokort har blivit populära presenter. Vi har sedan starten hösten 2011 kunnat dela ut några
dussin getter och försett minst en skolklass (och det är många barn i varje klass) i FEPAM-skolan i
Uvira med skolmaterial.
De som mottagit kortet, beviset på gåvan, har verkligen uppskattat det positiva initiativet. De har
fått en present som är meningsfull och gör skillnad! Ett Gåvokort från BFA!
För att köpa Gåvokort kontaktar du Lina på BFA:s kontor via telefon: 0300-331 31 eller e-post:
[email protected]
Du betalar in summan 400 kronor (för en get) till vårt 90-konto (plusgiro: 90 02 72-6 eller bankgiro 9002726 ) och skriver ”Gåvokort” samt anger på inbetalningskortet i vilket land, Kongo Kinshasa eller Indien,
du önskar placera din get. Vill du skänka skolmaterial sätter du in 200 kronor på samma konto, skriver
”Gåvokort” på inbetalningskortet och du har med din gåva försett kongolesiska skolbarn med material.
Lina sänder dig gåvokortet. I texten framgår det vad gåvan innebär och där finns också utrymme för
din personliga hälsning.
Biståndsgruppen BFA
26
Barnen Framför Allt nr 2 - 2013
Barnen Framför Allt nr 2 - 201327
B
Avsändare:
Barnen Framför Allt
Energigatan 11
434 37 Kungsbacka
Sverige
Porto betalt
Port Payé
BFA-A söker ytterligare konsultläkare
Under senare år har BFA-A utökat sin verksamhet­
med ytterligare länder och har därför behov av
flera konsultläkare. Som konsultläkare får Du del
av barnens bakgrundshandlingar, läkarintyg och
foton. Med utgångspunkt från detta material skriver
Du ett utlåtande som den blivande adoptivfamiljen
får del av. Du förväntas också svara på de eventuella
frågor om barnets hälsa som familjen kan tänkas ha.
Har du:
•egen erfarenhet av till exempel arbete i andra
länder
•intresse för vår verksamhet eller något av våra
länder
•kontakter eller känner någon som kan vara
lämplig för uppdraget
Välkommen att höra av Dig till oss!
Genom BFA-A kommer Du att få möjlighet att fördjupa Dina kunskaper i ämnet.
Maila [email protected] eller kontakta kontoret på 0300-331 31!
Två nya styrelsemedlemmar
Tack
för ert engagemang
under
det gångna året,
Gustav Östberg,
Elisabeth Westholm
Yrke: Socionom, MSc i folkhälsovetenskap
Familj: Man, pojke i småskoleåldern och mamma
Styrelseuppdrag: Suppleant, medlem i
adoptions- och medlemsgruppen.
Därför vill jag engagera mig i BFA: Intresset
är stärkt sedan jag och min man adopterade
en pojke från Slovakien via BFA. Många frågeställningar har jag mött inom mig som handlar om föräldraskap, förtroende, familerelationer och samhällsförankring. Jag trivs i miljöer
som handlar om solidaritet och socialt arbete
och vill gärna göra en insats för barn i världen
och få insikt om världen utanför Sverige.
28
Yrke: Utredare/Controller på Kultur­och fritidsförvaltningen i Nässjö kommun.
Familj: Fru och en dotter på tre år samt
diverse husdjur då vi bor på en liten
hästgård.
Styrelseuppdrag: Kassör.
Därför vill jag engagera mig i BFA:
Eftersom vi själva har adopterat och
fått hjälp med det är det här ett sätt att
hjälpa tillbaka.
och
Agneta Starfelt!
Barnen Framför Allt nr 2 - 2013