inledningstext - Kris och kritik

I nledning [K ris och kritik nr. 2/3]
Sambandet mellan kris och kritik har, liksom ordens gemensamma etymologiska
ursprung (grekiskans κρίνω), konstaterats på en rad håll tidigare. Det mest kända
exemplet utgör troligtvis Reinhart Kosellecks Kritik und Krise (1954), där modernitet­
ens framväxt förklaras med hänvisning till just dessa kategorier. I den här tidskriften
intresserar vi oss som bekant för förhållandet mellan kritik av kapital­ismen och
kapitalismens pågående kris: den vars ursprung någotsånär kan spåras till 1970talet, då det varuproducerande systemet till följd av vetenskaplig och teknisk
utveckling börjar reducera bort det mänskliga arbetet i en takt som saknar histo­
riskt motstycke.
Varför kriskategorin? Hade vi inte istället kunnat använda en term som »post­
modernitet« när vi talar om kapitalismens eller modernitetens utveckling de senaste
årtiondena? Kanske. Det finns anledning att mena att begreppet postmodern­itet
betecknar ett slags utdraget kriskapitalistiskt tillstånd, som tar vid efter 1970-talets
ekonomiska kriser och recession, och som innebär en omgestaltning av den »utveck­
lade världens« levnadsförhållanden, kultur, vetenskap, och så vidare. Problemet
med denna (positiva) term är att den delvis implicerar att moderna samhälleliga
kategorier på något vis skulle ha satts ur spel i och med teknologins och kapitalis­
mens utveckling, och att de därför inte kan tillgripas i en uppdaterad samhällskri­
tik. Visserligen medför den kapitalistiska krisen att det moderna samhällets väsen
och framträdelse glider isär alltmer, varvid det blir svår­are att få grepp om detta
väsen. Men så länge vetenskapens, teknikens och konstens utveckling, förhållandet
mellan könen, miljö- och klimatförstörelsen, och så vidare, inte söks i kapitalismens
moderna väsensstruktur och krisdynamik, förblir kapitalismen och dess kris något
som ger form åt en teori som inte reflekterar över sin egen tillblivelse. En sorglig
belägenhet som dessvärre kännetecknar stora delar av den postmoderna och post­
strukturalistiska teoribildningen.
När vi med Kris och kritik tar avstamp i en modern kriskategori ska detta för­
stås som ett försök till kritik av kapitalismen och moderniteten som sådan, men
också som ett försök att begripa kapitalismen och moderniteten i dess mest aktuella
utvecklingsfas – som eventuellt också sammanfaller med dess avvecklingsfas.
Förhållandet mellan kris och kritik är för den skull på intet sätt uppenbart.
Å ena sidan kan kriser utlösas till följd av det kapitalistiska systemets inneboende
motsättningar, oavsett om det förekommer någon kritik av detta system. Å andra
sidan visar framförallt kapitalismens utveckling under 1900-talet att kritiken av
1
INLEDNING
kapitalismen aldrig varit så spridd och på vissa håll så radikal som under den
period – från andra världskrigets slut fram till 1970-talets olje- och finanskris – då
kapitalismen upplevde historiskt exempellösa tillväxtnivåer och rentav såg ut
att ha överskridit sin inneboende krisbenägenhet. Det handlar med andra ord
inte om ett enkelt identitetsförhållande, där kritik automatiskt leder till kris och
vice versa. Lika hopplöst är det att försöka pressa in begreppen i ett subjektobjekt-schema, där kritiken reduceras till en subjektiv process som konfronterar
en objektiv verklighet. Om inte annat avslöjas detta i hur krisens objektivitet också
upplevs subjekt­ivt, och i förlängningen också drabbar subjektet som sådant.
Kritikens ambition är i själva verket att i förlängningen överskrida hela den
subjekt-objekt-dialektik som strukturerar det moderna tänkandet. Inför en sådan
uppgift duger det inte att slå sig till ro med någon på förhand bestämd uppfattning
om kritikens exakta förhållande till krisen.
Det varuproducerande systemets historiska nedgång är sedan länge den verk­
lighet som människor världen över efter bästa förmåga tvingas anpassa sig till. En
verklighet som på senare år meddelat sig genom bolåne- och finanskriser, valutakri­
ser, regeringskriser, och för vissa, bästsäljande marxläsningar. Men allt detta är
bara epifenomen, symptom på en underliggande kris som förflyttas över jordklotet
och övervintrar i nya bubblor. Systemet har med tiden utvecklat en rad mer eller
mindre automatiserade mekanismer som ser till att ett fullständigt sammanbrott
skjuts på framtiden, åtminstone ett tag framöver. På så vis kan också krisens fulla
räckvidd förträngas av ett vardagsmedvetande som lärt sig lita på kapital­ismens
förgivettagna naturordning för sin överlevnad. På så vis är det möjligt att ge fler och
fler människor »en jobbigare morgon, men ett betydligt bättre liv«, som vi kan läsa
i Socialdemokraternas jobbpolitiska förklaring.
2014, Sverige går till val. Utgången kommer inte att spela någon nämnvärd
roll, eftersom ekonomins nedgång redan på förhand undergräver alla eventuellt
välmenande »politiska« försök att utforma samhällsutvecklingen genom reglering
av varuformen och medveten distribution av kapitalistiskt producerade rike­
domar. Med ett allt intensivare krismönster förvandlas slutligen all politik fullt ut
till en fråga om krisförvaltning: nödlån och krediter utfärdas, statskulder skjuter
i taket, sjukvård och utbildning monteras ner eller privatiseras, sociala skydds­
nät avlägsnas. Samtidigt avslöjar allt detta om inte annat exakt hur inbäddat det
polit­iska systemet är i den ekonomiska ordningen, och hur skenbar den »politiska
viljans« autonomi faktiskt är gentemot ekonomin. Den ekonomiska tillväxtens
självändåmål är och förblir dess navelsträng och enda uppdragsgivare.
I samband med de senaste årens ekonomiska kriser och massarbetslöshet fro­
das, som så ofta i kristider, inom och utanför det parlamentariska systemet, ideo­
logier som erbjuder inomkapitalistiska »lösningar« på kapitalismens kris. Arbete
ställs mot kapital, industrikapital mot finanskapital, bruksvärde mot bytesvärde,
2
REDAKTIONEN
»konkret« mot »abstrakt«. Ett tankegods som kanske i första hand känneteck­
nar de nationalistiska och fascistiska leden, men som även, om än under mindre
obehagligt tillspetsade former, spökar i vänsterns retorik. Arbete, värde, stat och
andra kapitalistiska grundläggande kategorier hålls i båda fallen för naturgivna
och lämnas allt som oftast utom räckhåll för de indignerade angreppen. I enlighet
med en subjektfixering som präglar det moderna tänkandet överlag utpekas istället
enskilda aktörer och grupper som ansvariga för lönearbetets och välfärdstatens
nedgång. Inom stora delar av vänstern talas det om bankerna, riskkapitalisterna,
nyliberalismen, eventuella högerregeringar, och så vidare. De postmoderniserade
brunskjortorna drar det hela ett par varv till och kodifierar den globaliserade kris­
kapitalismens abstrakta och svårgripbara karaktär med grumliga hänvisningar till,
om inte i första hand, som tidigare, rasbaserade, så i alla fall, främmande »kultu­
rella« hot mot en påstådd harmonisk, ursprunglig nationell kultur och industriba­
serad ackumulationsregim. Är det inte muslimerna, så är det judarna, romerna,
eller »mångkulturen« i största allmänhet. Om bara vissa oönskade element kunde
utraderas från ett i övrigt välfungerande ekonomiskt-politiskt system, skulle vi på
något sätt kunna återvända till efterkrigsårens arbetskraftslukande kapitalism och
välfärdsstat. Ungefär så heter det i alla fall i den här sortens nostalgiska halvgjorda
analyser som är helt främmande för tanken på att det varuproducerande samhället
och den rikedomsform (värdet) som baseras på arbetet har nått en svåröverstiglig
historisk gräns.
Lika lite som den kapitalistiska systemkrisen kan reduceras till en ekonomisk
tilldragelse låter sig dess omfattning och djup till fullo förstås ens utifrån dess
mest dramatiska empiriska framträdelseformer. Visserligen är det nödvändigt
att begreppsliggöra de senaste årens ekonomiska kriser, politikens omöjlighet,
framväxten av rasistiska och fascistiska rörelser utifrån deras respektive unika
karaktär. Men samtidigt menar vi att en kritisk diskussion kring dessa processer och
förhållanden, liksom vänsterns organisationsmöjligheter, också måste inbegripa
hänvisningar till kapitalismens underliggande struktur. En kritisk bearbetning av
förhållandet mellan kapitalismens logik och idag givna historiska förutsättningar och
gränser för denna logiks fortbestånd utgör inte minst ett motgift till nämnda subjekt­
fixerade tolkningar och vanföreställningar om den ena eller andra »politikens«
emancipatoriska potential.
Krisens grundläggande dynamik
Låt oss ta ett steg tillbaka. I föregående nummer ventilerades en del resonemang
om en pågående kapitalistisk slutkris som utvecklats av utomakademiska grup­
peringar kring tyska och österrikiska tidskrifter som Krisis, Streifzüge och Exit,
3
INLEDNING
och som utgör en fortsatt viktig utgångspunkt för arbetet med Kris och kritik.
Grunden i dessa så kallade värdekritiska respektive värdeavspaltningskritiska
kristeorier går tillbaka på en berömd passage i Grundrisse där Marx skriver att
»[k]apitalet är självt den processerande motsättningen eftersom det å ena sidan söker
reducera arbetstiden till ett minimum, samtidigt som det uppsätter arbetstiden som
rikedomens enda källa och måttstock«.1 Även om detta citat inte utgör något utkast
till en övergripande sammanbrottsteori, som exempelvis Michael Heinrich riktigt
konstaterar i sin polemik mot slutkristeorin, är avsaknaden av en sådan teori hos
Marx i sig inget argument för att ett kapitalistiskt sammanbrott inte kan ske till följd
av den motsättning mellan ständig produktivkraftutveckling och värdetillväxt som
självändamål som Marx beskriver.2
För att över huvud taget överleva under kapitalistiska konkurrensförhållanden
tvingas företag att hela tiden minimera den arbetstid som krävs för att producera en
viss mängd varor. Samtidigt förutsätter kapitalism att allt mer arbetskraft hela tiden
säljs i systemet. Förvisso har varuproduktionens historiska expansion resulterat i att
det kapitalistiska systemet som helhet under en lång tid har kunnat absorbera allt
mer mänsklig arbetstid trots att den mängd arbetskraft som krävs för att producera
en given mängd varor hela tiden reduceras. Men i takt med att konkurrensen skärps
och allt mindre utrymme lämnas åt varuformens utbredning, har det varuprodu­
cerande systemet överlag kommit att rikta in sig på att minska mängden arbete
i produktionen, snarare än att öka mängden varor (tendensen är relativ, givetvis
expanderar varuproduktionen fortfarande). Därför menar värdeavspaltningskri­
tiker som Robert Kurz och Claus Peter Ortlieb att den pågående kapitalistiska
slutkrisens dynamik i första hand ska sökas i den relativa mervärdesproduktionens
gränser.3
Eftersom värde är detsamma som den reella abstraktionen av mänskligt arbete,
innebär produktivkraftutveckling och ökad produktivitet i systemet som helhet
också att varornas värde sjunker i förhållande till varumängden. Dessa varor utgör
i princip uteslutande arbetskraftens livsmedel (mat, kläder, bilar, och så vidare),
1
Översättningen hämtas från Rasmus Fleischers text »Att historisera kapitalismen till dess yttersta«,
Kris och kritik 1 (2013).
2
Michael Heinrich, som företräder en »ny marxläsning« och i enlighet med detta inte gärna låter
analysen kontamineras av historiska perspektiv, väljer snarare att läsa in en destruktiv men »krea­
tiv förstörelse« (Joseph Schumpeter) i den pågående krisen, som enligt honom visserligen skiljer sig
kvantitativt från de flesta kriser i kapitalismens historia, men som samtidigt är kvalitativt jämförbar
med 1800- och 1900-talets ekonomiska kriser. Redaktionen hade förmånen att på nära håll övervaka
försäljningen av Heinrichs Introduktion till de tre volymerna av Marx’ Kapitalet under Marx2013 och kan
intyga att den gick åt i än högre takt än vår egna blygsamma utgivning, varför vi med gott samvete
känner att vi även i detta nummer kan lämna en hel del utrymme till Heinrichs kontrahenter.
3
Se exempelvis Claus Peter Ortliebs ”Ein Widerspruch von Stoff und Form” (Exit 6, 2009) och Robert
Kurz Geld ohne Wert, Horlemann Verlag (2012).
4
REDAKTIONEN
vilket i förlängningen innebär att den arbetstid som går åt till att täcka kostnaderna
för arbetskraften också minskar, samtidigt som den arbetstid som används för pro­
duktion av mervärde kan öka. Produktionen av relativt mervärde baseras alltså på
en reducering av den nödvändiga arbetstiden och en ökning av merarbetstiden, och
innebär ytterst att mervärdets andel i värdet ökar. Hos Kurz och Ortlieb komplet­
teras analysen av den relativa mervärdesproduktionens villkor med en avgörande
historisk hänvisning, närmare bestämt till mikroelektronikens genombrott (den
»tredje industriella revolutionen«) under 1970-talet. I och med införandet av mik­
roelektronik sker ett kvalitativt skifte i produktivkrafternas utveckling, som innebär
att mänskligt arbete reduceras bort ur varuproduktionen i en takt som till sist över­
stiger varu- och arbetsformens fortsatta expansion. (Vi lämnar kreditsystemets och
finanskapitalets expansion därhän för den här gången.)
Även om mervärde snarare än värde är själva drivkraften bakom kapitalistisk
produktion så kan kapitalism likafullt enbart existera under förutsättning att den
sammanlagda värdemassan växer, vilket är detsamma som att allt mer arbetskraft
säljs i det kapitalistiska systemet som helhet. Om systemet genom en utveckling av
produktivkrafterna reducerar bort det abstrakta arbetet, som Kurz, Ortlieb m.fl.
hävdar är fallet, spelar det i förlängningen ingen roll hur mycket mervärdets andel
i värdet växer.
Från arbetets kris till kritiken av arbetet
Krisen är med andra ord inte bara en kris för lönearbetet, utan för hela den sam­
hällsform som vilar på försäljning av arbetskraft. Vi befinner oss plötsligt i en
historiskt unik situation där arbetssamhället måste försvaras, till och med mot
dess egen absurda logik och inneboende motsättningar. I takt med de krispolitiska
åtgärder (»Hartz IV« i Tyskland, »Mandatory Work Activity« i Storbritannien,
»Fas3« i Sverige, för att nämna några exempel) som vidtas för att upprätthålla
arbetets realmetafysik höjs samtidigt allt fler kritiska röster mot arbetet. Även
i Sverige växer i stark motvind en brokig rörelse fram som ställer själva arbetet
i fråga. Under senare år har det givits ut arbetskritiska böcker (exempelvis Roland
Paulsens sociologiska undersökning Arbetssamhället, och nu senast Rasmus Fleischers
Tapirskrift och antologin After-Work – Farväl till arbetslinjen), och på en rad platser i
landet har det ordnats arbetskritiska seminarier.
Kanske kan man säga att det är just de våldsamma åtgärder som måste till för
att till varje pris rädda arbetets form som idag också skapar nya förutsättningar
för en bredare mobilisering mot arbetet, mot själva kärnan i kapitalismen. Men
kritiken av arbetet är ingen enkel uppgift, och det är inte alltid helt tydligt vad som
kritiseras, eller vad som ska kritiseras, i arbetskritiken, som Fleischer skriver i sin
5
INLEDNING
text »Vad är det som kritiseras i arbetskritiken?«.4 Till exempel måste man konsta­
tera att stora delar av de svenska arbetskritiska diskussionerna, när de inte – för
att efterkomma den allmänrådande föreställnings- och omdömeskraften – fastnar
i överläggningar kring »nödvändiga« respektive »onödiga« arbeten, allt för ofta
hamnar i ett ogynnsamt läge där den som kritiserar arbetet på ett eller annat sätt
tvingas förespråka en överföring av verksamhet till staten. En stat som emellertid
enbart kan existera på grundval av en mervärdesproduktion som idag befinner
sig i kris, eftersom mänskligt arbete allt snabbare reduceras bort ur varuproduk­
tionen. Så uppställs som så många gånger tidigare i vänsterns historia en falsk
motsättning mellan kapital och stat. Föreställningar om den moderna (välfärds)
statens oavhängighet av lönearbetet dras till sin spets i olika idéer och resonemang
kring »medborgarlön«, eller det måhända mindre nationalistiskt klingande ordet
»basinkomst«. Men med dessa förslag, som gärna vill se sig som mer realistiska än
exempelvis avskaffandet av »the money-work system« (Valerie Solanas), försvinner
under inga omständigheter ovannämnda problem.
Samtidigt undergräver kapitalismens kris, med ökad arbetslöshet och uppkom­
sten av osäkra anställningsformer och arbetsvillkor, i något avseende möjligheterna
till en upptrappad kritik av arbetet. Det är inte för inte som de radikalaste formerna
av arbetsvägran, maskning och sabotage uppstod på bas av en rekordlåg arbetslös­
het årtiondena efter andra världskriget.
Men att mot bakgrund av dessa iakttagelser oförsiktigt börja tala om en arbets­
kritikens återvändsgränd skulle enbart riskera att tillföra ytterligare till den för­
virring som är att vänta så snart människor börjar ifrågasätta de skenbart natur­
givna grundvalar kring vilka ett samhälle är uppbyggt. Svårigheten i uppgiften
att populärisera arbetskritiken kommer till viss del med de krav på att »erbjuda
alternativ« till lönearbetet som arbetskritiker alltför ofta ställs inför. Försöket att
erbjuda alternativ har sina poänger, och utgör i vissa sammanhang ett slags fram­
ställningsmässigt nödtvång, eller ett inspirerande komplement till radikal negativ
kritik, men det är också behäftat med faror. Kapitalismen infördes dessutom inte en
gång i tiden genom att människor godtog ett förslag: ett »alternativ« till den feodala
samhällsordningen.
Helt i linje med de föreställningar som ligger till grund för denna tidskrift är det
centralt att hela tiden, direkt eller indirekt, uppmärksamma arbetskritiska impulser,
även när de inte fundamentalt bryter med kapitalismens grundläggande kategorier
och principer. Dels för att över huvud taget sprida arbetskritiska diskussioner, men
också för att kritiskt bearbeta de former arbetskritik, i ordets bredaste bemärkelse,
faktiskt antar. Det sistnämnda kan endast åstadkommas genom en kritik av arbetet
4
Rasmus Fleischer, »Vad är det som kritiseras i arbetskritiken?«, Tapirskrift, Axl Books (2013), s. 189–197.
6
REDAKTIONEN
och ett arbetsbegrepp som tar fasta på den historiskt unika form och funktion
arbetet har i kapitalismen. Arbete i kapitalismen är inte arbete i allmänhet, eller
synonymt med mänsklig verksamhet överlag. Något alla som har för vana att, utan
minsta tecken på filologisk anständighet, hänvisa till vad antikens filosofer hade
att säga om »arbetet« tenderar att glömma bort. Här kan det vara tillrådligt att
påminna sig om vad Moishe Postone skriver om den kapitalistiska arbetsformen i
Time, labour and social domination (1993): »I ett samhälle som karakteriseras av varu­
formens universalitet ... tillägnar sig inte en individ nyttigheter som produceras
av andra genom förmedlingen av öppna samhälleliga relationer. Istället ersätter
arbetet som sådant – antingen direkt eller så som uttryckt i dess produkter – dessa
relationer genom att fungera som ett ›objektivt‹ medel genom vilket andras pro­
dukter tillägnas. Arbetet konstituterar i sig en social mediering i de öppna relationeras ställe.«5
Detta slags långtgående kritik av arbetet som Postone ger exempel på i sin
bok består så här långt (från Marx via »den nya marxläsningen« till värde- och
värdeavspaltnings­k ritiken, och så vidare) mer eller mindre uteslutande av abstrakt,
teoretisk kritik vars insikter kanske inte alltid omedelbart och fullt ut låter sig anli­
tas under alla de former som motståndet mot arbete i dagsläget antar, eller kan
tänkas anta. Men även om den här sortens analyser av arbetets form och funktion
i kapitalismen inte låter sig »omsättas« i ett enhetligt revolutionärt program, kan
de fortfarande färga av sig på »praktiska« arbetskritiska impulser och pågående
protester. För det är bestämt inte så att tiotusen tyska värdekritiska teoretiker på
egen hand kullkastar arbetssamhället.
Gemensamt för dessa kritiker av arbetet är att de på ett eller annat sätt utgör ett
centralt inslag i ett större teoretiskt projekt: »kritiken av den politiska ekonomin«,
»en omtolkning av Marx’s kritiska teori«, »kritiken av varusamhället« eller »kritiken
av ›det varuproducerande patriakatet‹«, och så vidare. Över huvud taget tangerar
mycket i detta nummer frågan om vad kritisk teori har att erbjuda i dag, inte bara
när det kommer till analyser av arbetets kris, utan även frågor om det moderna
könsförhållandet, antisemitismens politiska ekonomi, förhållandet mellan kapita­
lism och upplysningens ideologi, motståndets förutsättningar och gränser, och så
vidare.
Den antisemitiska världsbilden
Postones »Anti-semitism and National Socialism« (1986) kan i detta nummer,
tack vare författarens välvilja, för första gången presenteras i svensk översättning.
5
Moishe Postone, Time, labour and social domination, Cambridge University Press (1993/1996), s. 150
(vår översättning).
7
INLEDNING
Postone förbinder i denna essä en avancerad ekonomikritik av det slag han gjort
sig känd för (se framförallt nämnda Time, labour and social domination) med en icke-­
reduktionistisk undersökning av särdragen i nationalsocialismens antisemitism.
Med hjälp av Marx grundläggande kategorier från Grundrisse och Kapitalet (vara,
penning, kapital...), och inte minst fetischbegreppet, frilägger han ett komplext
mönster av samhälleliga förhållanden som underligger den moderna antisemitis­
mens framväxt. Postones essä ska inte ses som en analys av antisemitism i allmän­
het, det skulle rimma illa med hans radikalt historiserande perspektiv, utan en ana­
lys av modern antisemitism, och än mer specifikt dess speciella uttrycksform under
kapitalismen. Antisemitismen bör enligt honom ses som en krisideologi, ett förfelat
uttryck för viljan att kasta av sig vantrivseln under kapitalismen. Den karakteriseras
av en biologisering av kapitalets abstrakta herravälde, där judarna får personifiera
kapitalets destruktiva förvandlingspotential.
Samtidigt illustrerar Postone den potentiella destruktiviteten i en förkortad
kapitalismkritik som kännetecknas av att den mer eller mindre uteslutande attack­
erar kapitalismens manifest abstrakta dimension (exempelvis finanskapital), som
i nazisternas fall identifierades med judarna, samtidigt som den tar ställning för
och hypostaserar dess manifest konkreta dimension (exempelvis industrikapital, det
»hederliga arbetet«). Den här sortens »antikapitalism«, som präglas av en personi­
fiering av subjektlösa och mer eller mindre automatiserade kapitalistiska processer
och förhållanden, är inte unik för den moderna antisemitismen, utan kan även, som
nämndes tidigare, kännas igen i en mängd rörelser på såväl höger- som vänsterkan­
ten av det politiska spektrat.
Subjektet och den negativa dialektiken
Om antisemitismen skriver Postone att »dess anspråk är att förklara världen – en
värld som för många människor snabbt hade blivit alltför komplex och hotfull«.
Den antisemitiska ideologins världsbild är å ena sidan negativ: den avser förinta
kapitalets manifest abstrakta dimension, å andra sidan affirmativ: den ämnar »fri­
göra« kapitalets manifest konkreta dimension. Kritisk samhällsteori och äkta revo­
lutionär verksamhet utmärker sig å sin sida snarast av en ambition att överskrida
hela sammanhanget, något som förutsätter att antinomier som konkret–abstrakt,
arbete–kapital, och så vidare, betraktas som två sidor av samma mynt. Det går inte
att kliva utanför dessa fetischistiska kategorier, eller tänka bort(om) dem. Däremot
är det möjligt att ge dem en negativ bestämning.
Negativitet som själva förutsättningen för en kritisk teori förknippas annars
framförallt med en viss Theodor W. Adorno, runt vars tänkande ett flertal av tex­
terna i detta nummer kretsar. Om Engels en gång i tiden förvandlade Marx kritik
8
REDAKTIONEN
av den politiska ekonomin till en affirmerande och allförklarande världsåskådning,
marxismen, så skulle Adorno istället hävda att samhällelig totalitet enbart kunde
gripas som en negativ totalitet. Den kritiska teori som utvecklades av inte bara
Adorno utan även Max Horkheimer, Herbert Marcuse m.fl. i anslutning till Institut
für Sozialforschung och Zeitschrift für Sozialforschung koncentrerades till stora delar
kring kapitalismens förändrade form under 1900-talet. I sammanhanget spelade
frågor om »naturbehärskning«, förnuftets och kulturens integration i den kapi­
talistiska apparaten, liksom de nya politiska maktstrukturerna och de totalitära
ideologiernas framväxt, en avgörande roll.
Adornos försök att utarbeta en kompromisslös negativ kritik av den sen­moderna
världens automatiserade maktförhållanden var emellertid inte okontroversiellt,
eftersom det medförde att frågor som politisk organisering och klasskamp inte
längre hade en given ställning i den teoretiska reflexionen. Hos Adorno kunde
arbetarrörelsens organiseringsförsök under 1900-talet enbart framställas som ett
led i ett negativt församhälleligande: som en slutgiltig integration i det kapital­istiska
maskineriet. Samhällskritiken skulle inte längre i första hand legitimera eller legiti­
meras av någon existerande politisk eller revolutionär praxis. Adorno konstaterade
själv att det i någon mån var de historiska omständigheterna – inte minst fascismens
massrörelse och kapitalismens omstrukturering – som hade omintetgjort denna
möjlighet. Desto större betydelse tillskrevs den marxska, kategoriala fetischkritiken,
som ursprungligen hade förmedlats till Adorno via György Lukács undersökningar
av »reifikationens fenomen« och »varans hemlighet« (Marx). Från Lukács övertog
Adorno också föreställningen om att den moderna filosofin, exempelvis hos Kant
och Hegel, hade hypostaserat de moderna samhälls­f örhållandena, varvid de skulle
komma att framställas som överhistorisk och oföränderlig ontologi.
Om Adorno inspirerades av denna negativa dimension i Lukács teori, skulle
han samtidigt avfärda den positiva: idén om ett bestämt historiskt (emancipatoriskt)
subjekt-objekt, som i Lukács teori identifierades med proletariatet. Likafullt lyck­
ades inte ens Adorno fullt ut bryta med den traditionella marxismen och den bor­
gerliga subjekt-objekt-metafysiken, varför hans tänkande utmärks av ett minst sagt
komplicerat och stundvis problematiskt förhållande mellan negation och affirma­
tion. Något som bland annat avslöjar sig i individens och subjektets ställning i den
negativa dialektiken, ett ämne som behandlas i Anders Johanssons text »Individen
och subjektet. Adorno och kritikens premisser«, och som även tangeras numrets
redaktionsanknytna bidrag, Nils Järvinens »Att kortsluta upplysningens dialektik«.
Johansson menar att det hos Adorno stundvis förekommer ett positivt, affir­
merande begrepp om individ och individualitet där individualitet ses som något
hotat, något som behöver försvaras, och som det kritiska tänkandets utgångs­
punkt och slutmål. Andra gånger beskrivs individen och individualitet som en
effekt producerad av kapitalismen, »dialektiskt medierad av samhället [och] den
9
INLEDNING
tekniska utvecklingen«. Hursomhelst finns det en hel som tyder på att Adorno
var mer intresserad av subjektet och dess upplösning än individualitetens förfall.
Johansson pekar i sin text på att Adorno motiverade valet att skriva de aforistiska
reflexionerna i Minima Moralia med avstamp i den subjektiva erfarenheten med
hänvisning till Hegels påstående om att »det som försvinner bör självt ses som
väsentligt«. Det råder ingen tvekan om att Adornos tänkande och historiefiloso­
fiska reflexioner, liksom Walter Benjamins, till stora delar kretsar kring frågor om
förgänglighet och förfallshistoria, vilket inte minst utsagorna om den borgerliga
individualitetens och subjektvitetens tillbakagång visar. Inflytandet från Hegel
till trots skulle Adorno kritisera Hegel för att höja invididen och det borgerliga
subjektet över historien, för att förbise »deras förgänglighet«, som Johansson
skriver. Johansson menar att Adorno med »subjektets upplösning« vissa stunder
åsyftar ett slags historiskt förfall (exempelvis »subjektets abdikation« i essän
»Engagemang«). Detta kontrasteras emellertid med en annan upplösning, en upp­
lösning som enligt Adorno skulle bejakas, och som utspelar sig i den estetiska erfar­
enhet som »just genom subjektivitetens a prioriska företräde i densamma [utgör]
en motrörelse mot subjektet... som bryter igenom det oresonliga självbevarandets
förtrollning«, som det heter i Ästhetische Theorie. Kännetecknande för den estetiska
erfarenhet som Adorno beskriver är alltså att den har subjektiviteten som sin pre­
miss och samtidigt innebär en upplösning av samma premiss.
För att belysa skillnaden mellan de olika upplösningarna anknyter Johansson
till Espen Hammers diskussion kring Adornos kulturindustribegrepp och Shierry
Weber Nicholsens resonemang kring den estetiska erfarenheten. Om kultur­
industrin utgör »en förlust i relation till ett subjektlöst system« där individen
upptråder som »en funktion av det individualistiska samhället, en förtingligad
effekt av konsumtions­kapitalismen«, uppenbarar sig i den estetiska erfarenheten
ett potentiellt utopiskt moment och en öppning mot »andra former av subjektivitet«
än de förhandenvarande.
Adornos förhållande till subjektet präglas av en sorts apori, en ambivalent
inställning där subjektets ställning i kapitalismen och det borgerliga samhället inte
utesluter andra former av subjektivitet, eller som i Negative Dialektik där Adorno
skriver att om att »med subjektets kraft bryta igenom den konstitutiva subjektiv­
itetens illusion«. Hos värdeavspaltningskritiker som Kurz och Roswitha Scholz
finner vi emellertid ett långt mer oförsonligt förhållningssätt: »subjektet [är] inget
annat än den subjektlösa värdeförmeringens medvetna (individuella som institutio­
nella) bärare«, skriver till exempel Kurz i essän »Negative Ontologie«. Denna his­
toriska avgränsning av subjektet har, liksom tillbakavisandet av dess emancipato­
riska potential, radikala konsekvenser som visar sig i värdeavspaltnings­k ritikernas
syn på upplysningsprojektet och Horkheimers och Adornos Upplysningens dialektik:
de båda frågor som avhandlas i »Att kortsluta upplysningens dialektik«. Texten
10
REDAKTIONEN
är ett försök att med utgångpunkt i en antal essäer ur Kurz essäsamling Blutige
Vernunft presentera en central dimension i den värdeavspaltningskritiska teorin, en
dimension som dessutom så här långt – i den mån teorin om värdeavspaltning alls
har uppmärksammats – inte har rönt vidare mycket uppmärksamhet i Sverige.
Till kritiken av det moderna könsförhållandet
Tanken på att en kritisk hållning är oförenlig med upplysningsideologins (androcent­
riska) förnuft och framstegsmetafysik, som Kurz utvecklar i texterna i essäsamling,
verkar tyvärr ha gått förlorad i stora delar av den vänster och feminism som idag
söker grunda de egna kraven i föreställningar om »mänskliga rättigheter« och dylika
idéer som växte fram med upplysningsprojektet. I hopp om att kunna röra om lite i
det samtida vänsterfeministiska teorilandskapet har vi sett till att Scholz – vars teo­
retiska insatser presenterades mer ingående av Lars Hansson i föregående nummer
– för första gången finns tillgänglig i svensk översättning i detta nummer. I »Adornos
betydelse för feminismen idag« diskuterar hon förhållandet mellan Adornos kri­
tiska teori och de senaste årtiondenas (i första hand tyskspråkiga) feministiska teo­
ribildning. En kort receptionshistorik åtföljs av en utläggning kring förhållandet
mellan Upplysningens dialektik och den värdeavspaltningskritiska teorin. Sist men inte
minst behandlas vikten av upplysningskritik inom värdeavspaltningsteorins ramar.
Scholz menar att det fram till någon gång i mitten av 1980-talet förekom allvarliga
försök inom den feministiska teorin att ansluta till Adorno, men att denna rekurs
snart övergick i althusseriansk poststrukturalism, »tom formelartad sociologi«, ytlig
genusforskning, queerteori, och så vidare, som trots sina kritiska anspråk hade mer
gemensamt med upplysningstänkandet än man låtit påskina. Förvisso kritiserar
Scholz i sin text Adorno för att förlägga det moderna samhällets grundprincip till
varuutbytets struktur, istället för arbetet, värdet eller värdets avspaltning. Samtidigt
menar hon att Adornos negativa dialektik, till skillnad från i stort sett all samtida
samhällsteori och filosofi, likafullt utgjorde en form av kategorial fetischkritik, som
dessutom, i egenskap av en sådan kritik, på ett metodologiskt plan utgick från ett
komplext förhållande mellan kapitalismens väsens- och framträdelseformer.
Att döma av mottagandet av det första numret, och de diskussioner vi har haft
förmånen att föra i anslutning till detta, verkar teorin om värdeavspaltningen väcka
ett stort intresse bland våra läsare. Samtidigt har den också givit upphov till en del
frågor, inte minst när det kommer till skillnaderna mellan värdeavspaltningskri­
tiken och annan feministisk och marxinfluerad teori som också uppmärksammar
förhållandet mellan patriarkat och kapitalism. Det kan därför vara på sin plats med
en rad förtydliganden.
11
INLEDNING
Kritiken av värdeavspaltningen är strängt taget inte bara ett försök att förena
kritiken av kapitalism och patriarkat i en och samma teori. Den kan också på ett
metateoretiskt plan förstås som en dubbelriktad kritik, som vänder sig mot den
traditionella marxismen såväl som stora delar av samtida, tongivande feminis­
tisk teoribildning. Den förstnämnda kritiseras för att förringa betydelsen av det
moderna samhällets kulturellt-symboliska dimensioner till förmån för en ensidig
analys av materiella förhållanden (produktionsförhållandet, klassförhållandet
etc.), medan den senare beskylls för att, framförallt sedan 1980-talet, reducera
samhälleliga förhållanden till samma kulturellt-symboliska plan (»cultural
studies«, »body-politics« etc.). Samtidigt förenas den traditionella marxismen och
dagens feministiska forskning i en oförmåga att kritisera det moderna värdesam­
hälleligandet på kategorial nivå. Det »varuproducerande patriarkatets« (Scholz)
grundläggande och historiskt specifika kategorier (vara, värde, arbete, kapital, stat,
och så vidare) uppfattas överlag i båda dessa teoretiska traditioner som mer eller
mindre naturgivna och blir därför sällan föremål för någon långtgående kritik.
Värdeavspaltningskritikerna framhåller å sin sida inte bara vikten av att kri­
tisera det moderna samhället på denna höga, kategoriala, abstraktionsnivå. Lika
nödvändigt är att med hänvisning till samma kategorier uppmärksamma att detta
värdeformiga sammanhang ständigt spaltar av en mängd, i första hand kvinnligt
konnoterade, sysslor, egenskaper och känslor som följer en annan – ofta motsatt –
logik än värdet. Exempelvis kan hemarbete, barnuppfostran och dylikt i regel inte
underordnas den kapitalistiska arbetsformen (lönearbetet).6
Till skillnad från den borgerliga nationalekonomin och den traditionella marx­
ismen avfärdar teorin om värdeavspaltning tanken på arbetet som en ontologisk
konstant, alltså föreställningen att arbete i den form det har idag skulle ha existerat
i andra samhällen i mänsklighetens historia. Genom att inte ifrågasätta arbete som
kategori och genom att frånse arbetets historiskt unika karaktär i kapitalismen –
till förmån för en ensidig kritik av kapitalet som distributionsprocess från arbetets
perspektiv –, fångades också den traditionella marxismen och arbetarrörelsen i det
borgerliga subjektets androcentriska rationalitetsform. Det moderna könsförhål­
landet skulle följaktligen i bästa fall reduceras till ett slags sekundär motsättning
i ett sammanhang där klassförhållandet utgjorde den centrala och oöverstigliga
motsättningen, istället för att förstås som en grundläggande förutsättning för det
kapitalistiska församhälleligandet.
6
Det finns vissa hybridfall, till exempel vård- och omsorgsarbeten (som i första hand delegeras till kvin­
nor). Dessa arbeten låter sig lika fullt inte rationaliseras i samma utsträckning som varuproduktion
och karakteriseras generellt av svårfrånkomliga motsättningar mellan de känslor som måste investeras
i arbetet (empati och så vidare) och arbetets formella karaktär, liksom ett paradoxalt förhållande mel­
lan behovet av tidsförbrukning och tidssparande (vilket inte minst är tydligt inom vårdyrken där allt
mindre tid lämnas åt kontakt med patienter).
12
REDAKTIONEN
Om andra feministiska teorier har försökt utveckla ett begrepp om det oav­
lönade hemarbetets »produktiva« eller mervärdeskapande karaktär, varvid hem­
arbete framställs som föremål för »utsugning« (som till exempel hos en operais­
tisk teoretiker som Leopoldina Fortunati), menar värdeavspaltningskritikerna att
kvinnlig underordning i kapitalistiska samhällen måste förstås utifrån avskärm­
ningen av kvinnan från mervärdesproducerande abstrakt arbete. Det betyder på
intet sätt att det som spaltas av från värdets universum för den skull ska betraktas
som något utopiskt eller oproblematiskt, som Silvia Federici liksom en rad andra
marxistiska och feministiska teoretiker antyder. Värdets avspaltade frånsida utgör
å ena sidan en förutsättning för värdet, å andra sidan härskar värdet över sin egen
frånsida utan att för den skull omedelbart överföra sitt eget mönster och sin egen
logik på denna. Därför är det inte heller möjligt, än mindre nödvändigt, att förklara
kvinnlig underordning i kapitalistiska samhällen med hänvisning till att traditio­
nellt kvinnligt konnoterade verksamheter (som hemarbete) också står under en form
av »utsugnings«-förhållande.
Avspaltningsförhållandet ska inte heller förväxlas med de sociala »struktur«-ka­
tegorier som idag dominerar inte minst sociologin och genusforskningen, och som
förutsätter en mer eller mindre borgerlig, positivistisk förståelse av relationen
mellan väsen och framträdelse respektive teori och empiri. Dessa förhållningssätt
sträcker sig i princip inte längre än till att begreppsliggöra det modernas empiriska
framträdelseformer, med den konsekvensen att det moderna samhällets väsen och
grundstruktur lämnas därhän. En sådan tendens till förkortad samhällskritik note­
rar Scholz i sin text i detta nummer bland annat hos de tyska feministerna Regina
Becker-Schmidt och Gudrun-Axeli Knapp.
Misstänksamheten mot »omedelbara«, »konkreta« och empiriska erfarenhets­
begrepp innebär att värdeavspaltningskritikerna inte i första hand uppfattar det
senaste halvseklets utveckling, exempelvis kvinnors intåg på arbetsmarknaden och
ökande deltagande i samhällslivet, som en problemfri och emancipatorisk process,
en uppfattning som i värdeavspaltningsteorin ses som ett uttryck för framstegs­
metafysik. Hellre talar man då om kvinnors »dubbla församhällelig­ande« (ett
begrepp Scholz lånar från Becker-Schmidt) och »patriarkatets förvildande« under
det postmoderna, som innebär att inte minst kvinnor påförs en dubbel belastning,
då de på en gång görs ansvariga för hem- och lönearbete. Det »dubbla församhäl­
leligandet« och »patriakatets förvildande« tilltar i takt med att den traditionellt
manligt strukturerade arbetsformen börjar förverka sig själv i samband med den
»tredje industriella revolutionen«. Det traditionella hierarkiska könsförhållande
som ingår i det modernas väsen lever alltså kvar och formar samhällsprocessen,
även om det inte framträder omedelbart och empiriskt. Det är inte för inte som
Scholz i »Adornos betydelse för feminsmen idag« citerar Adornos Einleitung in die
Soziologie apropå möjligheten att också förstå historiska empiriska förändringar och
13
INLEDNING
»avvikelser mellan väsen och framträdelse som... sprungna ur detta väsen«. Istället
för att blint bejaka exempelvis kärnfamiljens och de traditionella könsrollernas
urholkning i samband med arbetssamhällets kris – en respons som får sägas vara
karakteristisk för poststrukturalistisk teori överlag – menar Scholz, Kurz m.fl. att
ett övervinnande av det moderna »varuproducerande patriarkatet« enbart kan äga
rum genom ett kritiskt angrepp på och ett upphävande av alla dess grundläggande
kategorier. För värdeavspaltningskritiken gäller det att kritisera och historisera det
varuproducerande samhällets motsägelsefulla dualistiska grundprincip, i sin hel­
het – dialektiken mellan värdet och dess avspaltning – i syfte att övervinna hela
värde-och avspaltningsprocessen.
Det dialektiska förhållandet mellan värdet och dess avspaltning innebär att
värdeavspaltningen måste gripas på samma höga abstraktionsnivå som värdet.
En konsekvens av detta är att det teorin om värdeavspaltningen vinner i abstrak­
tionskraft och genom sitt (negativa) helhetsgrepp till viss del – åtminstone i sin
hittillsvarande utarbetning – sker på bekostnad av möjligheten att uttala sig i vissa
konkreta detaljfrågor. Den är väsentligen att betraka som en metateori, ett histo­
riskt-epistemologiskt ramverk, och i egenskap av detta ett korrektiv till domine­
rande teoribildning.
Kritisk teori och praxis
Om ett antal av texterna i detta nummer inrymmer någon sorts kritik eller uppgör­
else med Adorno och den kritiska teorin kan Hans-Jürgen Krahls »Kritisk teori och
praxis« (»Kritische Theorie und Praxis«), som ursprungligen publicerades postumt
i textsamlingen Konstitution und Klassenkampf från 1971, sägas representera en regel­
rätt revolt mot densamma. Krahl studerade under Adorno och gjorde sig ett rykte
som en av de ledande gestalterna i den tyska studentrörelsen och Sozialistischer
Deutscher Studentenbund under 1960-talet, innan han 27 år gammal dog i en bil­
olycka 1970.
»Kritisk teori och praxis« kan väsentligen betraktas som en reflexion över
förhållandet mellan samhällelig praxis och kunskapsteoretisk konstitution, och i
förlängningen mellan revolutionär praxis och teoretisk reflexion. Krahl kritiserar
här i första hand Adorno inte så mycket för hans skeptiska inställning till student­
rörelsen som för att inte på allvar uppmärksamma klassförhållandet och den
löneavhängiga klassens strukturella omvandling och organisationsmöjlig­heter i sin
teori, något han menar ska ses som en konsekvens av att erfarenheten av fascismen
hade inskränkt den kritiska teorins kunkapshorisont. Om den kritiska teorin skri­
ver Krahl att »[d]en kunde identifiera ett totalitetsbegrepp … men har likafullt
inte kunnat gripa denna totalitet i sin klassantagonistiska dualitet«. Enligt Krahl
14
REDAKTIONEN
består den fundamentala bristen i Adornos kritiska teori på ett besämt plan just i
avsaknaden av organisationsfrågan, som han menar går att återföra till en »rädsla
hos Adorno« för att kollektiv praxis per definition skulle vara skadlig för medvetan­
det. Alltså att proletarietet när det agerar som kollektiv förfaller till »massa«, och
därmed närmar sig det »naturtillstånd« som Adorno förknippade med fascismen.
Från Adorno övertar Krahl en insikt om den samhälleliga praktikens kun­
skapsteoretiska betydelse, samtidigt som han menar att Adorno missade att detta
kunskapsteoretiska problemkomplex även inkluderar frågor om spontanitetens,
medvetandets och viljans roll i samhällsförändringen. Krahl ifrågasätter Adornos
ensidiga intresse för den borgerliga individualitetens förfall och föreställningar
om proletariatets integration i det genomadministrerade, kapitalistiska samhället,
liksom tendensen hos Adorno att likställa proletariatet med en här av industriar­
betare. Till skillnad från Adorno, vars filosofiska reflexioner tog det »stympade
livet«, lidandets erfarenhet och »subjektets abdikation« som utgångspunkt, och som
vägrade förankra teorin i någon existerande rörelse, hävdar Krahl i »Kritisk teori
och praxis« och andra texter vikten av att aktivt »teoretiskt« såväl som »praktiskt«
undersöka det utvidgade och skiktade proletariatets möjligheter att sammanstråla
mot det abstrakta arbetet och fascistiska tendenser i efterkrigstidens monopolkapi­
tal. Även om Adorno själv som sagt var skeptisk till studentrörelsen skriver Krahl
att hans teori likafullt hade utrustat rörelsen med en rad insikter om det moderna
herraväldets totalitära karaktär och förtryckets nya former. Adorno hade förvisso
med sin analys landat i en resignerad inställning, men samma analys skulle para­
doxalt nog, skriver Krahl, för studentrörelsen utgöra en grund för handling.
Apropå proletariseringen av akademin, Krahls betoning på vikten av att orga­
nisera inom densamma och den sentida händelseutvecklingen (»stiftelsereformen«),
inkluderar vi i detta nummer en text av Fredrik Holmqvist från Umeå universitets
syndikalistiska driftsektion. Sektionen har det senaste året mot bakgrund av uni­
versitetsledningens försök att förankra individuell lönesättning på institutionen för
idé- och samhällsstadier gjort en kritisk kartläggning av fenomenet, som nu har
sammanställts i form av ett häfte med titeln Individuell lönesättning. Kritik och alternativ.
Den individuella lönesättningen – som introducerades i Sverige i samband med
Svenska arbetsgivareföreningens (SAF, senare Svenskt näringsliv) kongress 1987 –
har ofta framhållits som ett sätt att motivera anställda till bättre arbetsprestationer.
Denna påstådda effekt har dock, skriver Holmqvist, aldrig kunnat beläggas veten­
skapligt. Däremot bidrar individuell lönesättning till att splittra personalen, och till
att vända de anställda mot varandra istället för mot arbetet eller ledningen. På så
vis blir den individuella lönesättningen i allra högsta grad ett maktinstrument som
underminerar möjligheterna till motstånd och arbetsplatskamp. Inom sektionen
föreslår man den alternativa beteckningen ”subjektiv chefslönesättning” och hyser
15
INLEDNING
även ambitioner att vidga kampen, som idag i första hand gäller akademiker, till
att också omfatta lokalvårdare, restaurangpersonal, vaktmästare och amanuenser.
»Vi behöver inte bara blicka inåt och förstå våra här-och-nu, vi behöver också
blicka framåt mot våra ännu-icke, bortom den stängda framtid samtiden reser upp
inför våra ögon.«, skriver Eric Pettersson i detta nummer i en efterlängtad text som
motsätter sig entydiga genrebestämningar. Den kretsar kring krisen och motstån­
det, viljan till uppror, kartläggningar, läsecirklar, självundersökningar, möten och
drömmen om att bryta isoleringen. Presentationen kan med fördel stanna här, vi
låter istället textens egen röst tala.
Tillbaka till Krahl som tacksamt låter sig göras till något av en figur i gräns­
landet mellan den tyska kritiska teorin och den italienska operaismen.7 Å ena sidan
framhöll han vetenskapens och det »allmänna intellektets« (Marx) ökande betydelse
i den kapitalistiska produktionen. Å andra sidan förblev han skeptisk till föreställ­
ningar om »en andra mervärdekälla« och att den marxska arbetsvärdeläran skulle
förlora sin giltighet i samband med arbetets »reella subsumtion« under kapitalet.
Redan i Kris och kritik 1 dryftades en del tankar kring förhållandet mellan vär­
dekritisk och operaistisk respektive postoperaistisk teori.8 I detta nummer fortsät­
ter Rasmus Fleischer på detta spår med utgångspunkt i Philipp Metzgers bok Die
Werttheorie des Postoperaismus. Fleischers text handlar om hur kategorin värde har
förståtts på radikalt olika sätt inom den värdekritiska och den postoperaistiska tra­
ditionen, och de konsekvenser dessa tolkningar medför, inte minst när det kommer
till frågan om hur kapitalismens utveckling de senaste fyrtio åren ska förklaras.
Enligt postoperaister som Michael Hardt och Antonio Negri förlorar värdela­
gen sin giltighet i den »postindustriella« (eller postfordistiska) kapitalism som påstås
ta vid någon gång under 1970-talet. Om värdetillväxt tidigare var helt avhängig en
ökning av mängden abstrakt arbete i systemet (d.v.s. att allt mer arbetskraft säljs)
så finns det enligt postoperaisterna idag inte längre något som hindrar kapitalet
från att utvinna mervärde ur i princip vilken mänsklig verksamhet som helst, vilket
också skulle innebära att gränsen mellan arbete och fritid blir betydelselös. Ett
problem med den här uppfattningen är att kapitalismens kriser – och inte minst
nedgången från och med 1970-talet – i princip enbart kan förklaras som ett resul­
tat av klasskamp (som exempelvis hos Hardt och Negri). I takt med ogiltigförkla­
randet av värdelagen börjar postoperaisterna tala om »immateriellt arbete« i den
7
På bloggen »reificationofpersonsandpersonificationofthings« postades i november 2013 ett
tran­skript från ett samtal mellan Vincent Chanson, Alexis Cukier, Frédéric Monferrand
där just Krahls kopplingar till den kritiska teorin och operaismen avhandlades: https://
reificationofpersonsandpersonificationofthings.wordpress.com/2013/11/23/subsumption-andantagonism-operaismo-and-critical-theory-the-missed-encounter-that-shaped-the-fate-ofautonomous-marxism/
. Se »Inledande anmärkningar« i föregående nummer.
8
16
»sociala fabriken«. Till detta immateriella arbete räknas i den postoperaistiska
värdeteorin all verksamhet som resulterar i en »immateriell produkt«: mjukvara,
kunskap, känslor, sociala relationer etc. Hos Hardt och Negri framträder dessutom
en högst tveksam bild av detta immateriella arbete som något i sig frigörande,
ett slags »kommunism« som olyckligtvis drabbas av utsugning. Denna utsugning
sker dock inte längre enligt dem som tidigare i produktionen, utan först »efteråt«.
Utsugningen uppfattas alltså som extern i förhållande till produktionsformen.
Fleischer konstaterar här att den ursprungliga operaismens arbets- och teknikkritik
i sin postoperaistiska vidareutveckling slår över i ett teknikoptimistiskt bejakande
av det »immateriella arbetet«.
Värdekritikerna då? Redaktionen för värdekritikernas tidskrift Krisis splittrades
(som vi konstaterade i föregående nummer) 2004 i två läger, varav det ena läg­
ret, anförda av Ernst Lohoff och Norbert Trenkle, har fortsatt ge ut Krisis, medan
Kurz, Scholz, Ortlieb m.fl. startade den värdeavspaltningskritiska tidskriften Exit.
Till skillnad från värdeavspaltningskritikerna har kvardröjande värdekritiker
(»rest-Krisis«) på senare år börjat föra sig med en del idéer som ligger påfallande
nära postoperaisternas. Exempelvis »tanken på att vissa ›immateriella‹ varor är
fundamentalt annorlunda« från andra varor och att fri mjukvara skulle inrymma
en revolutionär potential. Samtidigt finns här en avgörande skillnad konstaterar
Fleischer: »medan Hardt och Negri ser det immateriella arbetet som en kvalitativ
tendens som genomsyrar hela samhället, ser Lohoff snarare en kvantitativ förskjut­
ning där allt fler arbeten hamnar utanför värdeproduktionen«. Postoperaisternas
subjektivism blir hos värdekritikerna en objektivism som givetvis också den skulle
kritiseras av Kurz. Enligt Kurz är subjektivism och objektivism två reduktionis­
tiska sätt att missförstå kapitalismen, och tillika två komplementära kapitalistiska
tankeformer som måste övervinnas genom en långtgående subjektskritik. Det finns
inget potentiellt emancipatoriskt subjekt, menar Kurz, eftersom subjektformen som
sådan är en central aspekt av värdeförsamhälleligandet, dessutom är subjektformen
som sådan manligt kodad. Därför, förklarar Fleischer, »måste en befrielse från vär­
det även innebära en befrielse från subjektet«...
Numret innehåller även skönlitterära bidrag av Amanda Gawelin, Björn Ekdahl
och Hannah Ohlén, ett fotografi av Andreas Bertman samt ett konst­projekt av Max
Ronnersjö och Fanny Waller.
Redaktionen
17