1. No category

marxismens teori
Från hegelianism till historisk materialism
Bo Eneroth
marxismens teori
Från hegelianism till historisk materialism
Bo Eneroth
MARXISMENS TEORI - från hegelianism till
historisk materialism, diskuterar utvecklingen från
Hegels dialektiska idealism till Marx’ historiska
materialism. Härvid kommer huvuddelen att behandla Marx olika teorier. Boken analyserar Marx’
tre stora undersökningsobjekt: Människan, den
kapitalistiska arbetsprocessen och förhållandet
produktivkrafter - produktionsförhållanden. Genom
att betona kontinuiteten mellan den unge och den
gamle Marx kan boken även ses som ett inlägg i
den moderna debatten om Marx.
Avantiserien har som syfte att i digital form ge ut progressiv litteratur som
är svårttillgängligt i tryckt format, samt annan litteratur som av någon
anledning kan anses motiverat att tillgägliggöra digitalt.
Avantiserien nr 1/2011
Grafisk form av Avanti Popolo
Foto: Loomitz@Flickr
Stavfel o dyl rapporteras vänligen till [email protected]
avantiserien.wordpress.com
4
Förord
I slutet på sextiotalet och i början på sjuttiotalet fick den marxistiska teorin
ett nytt uppsving. En mängd litteratur dök upp i vilken fr. a. den marxistiska
ekonomin presenterades och analyserades. Till en början fanns också ett intresse
för Marx människoteori, den s.k. alienationsteorin. Ett område som emellertid genomgående försummades var den marxistiska metoden, den dialektiska
materialismen. Ofta ägnades något kapitel till en ointressant framställning av
den marxistiska filosofin, där det unika oftast sammanfattades i några banala
satser, vilka t.o.m. de flesta icke-marxister kunde instämma i. Efter en sådan
presentation “lyste” metoden med sin frånvaro i den fortsatta texten. Läsaren
kunde i och för sig finna de marxistiska analyserna intressanta och vägledande
men förstod aldrig varför det skulle behövas någon särskild s.k. dialektiskt materialistisk metod för att göra dessa analyser. Sambandet mellan metoden och
teorin blev aldrig klar för läsaren och var antagligen höljd i mörker även för
textförfattarna. Detta hade även konsekvenser för den marxistiska praktiken,
den ekonomiska och politiska kampen, där utformandet av taktik och strategi
skedde utan något tal om dialektisk materialism, sådana filosofiska problem
tänkte man lösa när revolutionen var över.
I början på sjuttiotalet började detta, för mig personligen, kännas litet irriterande. För att befria mig från mina privata intellektuella plågor försökte
jag därför begripa den dialektiska materialismen, d.v.s. dels dialektiken dels
materialismen. Detta resulterade i ett kompendium, vilket jag kallade Den
5
marxistiska dialektiken. (Denna skrift finns fortfarande i kompendieform i
Akademibokhandeln.) Men även om jag nu tyckte mig ha fattat vad den marxistiska metoden innebar kvarstod problemet att visa hur denna metod konkret
framstod i Marx olika analyser och därmed visa hur dessa olika teorier hängde
ihop. Man kan säga att det är fyra områden Marx analyserat, nämligen människan i samhället, samhällets ekonomiska struktur, samhällets överbyggnad och
samhällenas omvandling i historien. Vad jag nu föresatte mig var att visa att i
dessa olika teorier fanns den dialektiskt materialistiska metoden precis under
ytan. Det var bara att skrapa litet så blottades den. Resultatet av detta blev ett
kompendium Marxismens teori – från hegelianism till historisk materialism,
vilket jag sedan dess använt som en introduktion till marxismen på Socialhögskolan i Stockholm. Den kan betraktas som en helt fristående fortsättning
på Den marxistiska dialektiken, vilken uteslutande diskuterar metoden på ett
filosofiskt plan. I Marxismens teori ges i början en kort beskrivning av den
dialektiska materialismen, varefter tyngdpunkten ligger på att konkretisera den
genom att påvisa hur den framträder i Marx teorier. Denna bok blir alltså på en
gång en introduktion i marxismens teori och en exempelsamling i marxismens
metod. Synpunkter och frågeställningar som väcks hos läsaren tar jag tacksamt
del av, dessa kan sändas till förlaget.
Stockholm juli 1976
BO ENEROTH
6
Innehåll
1. Inledning 6
2. Hegels dialektiska idealism
12
3. Marx dialektiska materialism
18
4. Undersökningsobjektet “människan”
24
5. Undersökningsobjektet
“den kapitalistiska arbetsprocessen”
44
6. Undersökningsobjektet
“produktivkrafter – produktionsförhållanden’’
75
7. Avslutning 115
Litteraturlista
116
7
1. Inledning
Jag avser att i föreliggande bok diskutera utvecklingen från Hegels dialektiska
idealism till Marx’ historiska materialism. Härvid kommer huvuddelen att behandla Marx olika teorier. För att en sådan diskussion skall vara meningsfull
måste först Marx’ metod kort beskrivas. Den metod som Marx använder i sina
analyser av olika företeelser (undersökningsobjekt) är den dialektiska materialismen. Den dialektiska materialismen är således en metod med vars hjälp man
kan producera kunskap. För att riktigt förstå den kunskap som Marx framställer i sina teorier bör vi alltså först begripa den metod han använder. Denna
metod har två kännetecken. För det första är den en dialektisk metod, för det
andra är den en materialistisk metod. Låt oss först diskutera vad det innebär att
en metod är dialektisk, d.v.s. att man studerar verkligheten dialektiskt.
Ofta då vi möter objekt av ett visst slag eller av en viss art vill vi ta reda på
vad som egentligen kännetecknar detta slags objekt eller denna art av objekt.
En stor del av vårt kunskapsinhämtande är av denna typ. Vi lär oss kanske
vad som kännetecknar de objekt som vi kallar “gullvivor”. Vi lär oss vad som
kännetecknar de objekt som vi kallar “hus“ . Vi kan på samma sätt lära oss vad
som kännetecknar de objekt som vi kallar “kapitalistiska ekonomier”. Ibland
kommer vi kanske fram till att ert antal objekt som vi betecknar med samma
term inte har några gemensamma kännetecken. Men för att upptäcka detta
måste vi först ha försökt bestämma deras eventuella gemensamma kännetecken. Man kan alltså säga att ett viktigt mål för vårt kunskapsinhämtande är att
ta reda på vilka kännetecken som är gemensamma för (d.v.s. inom) olika arter
8
av objekt. Vi vill m.a.o. fastställa olika objekts artväsen. Det som är gemensamt
för de objekt som vi kallar “gullvivor” utgör således gullvivornas artväsen eller m.a.o. arten gullvivors kännetecken. De kännetecken som är gemensamma
för alla de ekonomier vi kallar “kapitalistiska ekonomier” utgör likaledes kapitalismens (art)väsen. De kännetecken som är gemensamma för alla de objekt
som vi kallar “människor” utgör arten “människors” kännetecken eller m.a.o.
människans (art)väsen. Ett antal objekt utgör således en art om de har några
gemensamma kännetecken, och dessa gemensamma kännetecken utgör härvid
dessa objekts artväsen.
Då man försöker producera kunskap om objekt kan man alltså ha som ett
mål att försöka fastställa de gemensamma kännetecknen för en art av objekt,
d.v.s. fastställa ett antal objekts eventuella artväsen. Är det nu så att alla arters
respektive kännetecken alltid tillhör en viss typ av egenskaper? Den dialektiska
synen på verkligheten menar att så är fallet. Den dialektiska synen menar an
om vi undersöker ett objekt så kommer vi att finna att det har två typer av
egenskaper. Dels har ett objekt vissa givna egenskaper dels har det vissa möjligheter. Om jag undersöker ett objekt vid en viss tidpunkt så kommer jag
att finna att objektet har vissa bestämda egenskaper vid denna tidpunkt eller m.a.o. att ett antal bestämda egenskaper är givna vid denna tidpunkt. Ett
objekts givna egenskaper utgörs alltså av de egenskaper som objektet har vid
denna tidpunkt. Det är emellertid inte bara så att ett objekt har vissa egenskaper vid en viss tidpunkt. Dessutom gäller nämligen att objektet kan ha vissa
egenskaper vid denna tidpunkt eller m.a.o. att objektet har vissa möjligheter
vid denna tidpunkt. Ett objekts möjligheter utgörs således av det förhållandet
att objektet kan ha vissa bestämda egenskaper vid denna tidpunkt. Vad beträffar ett objekts möjligheter kan dessa antingen vara förverkligade, varvid de
framträder i en given egenskap, eller vara oförverkligade, varvid de inte “syns”
vid en undersökning av objektet.
Om jag t.ex. undersöker en konkret människa som sitter och tittar på tv, så
gäller att “sittande” och “tv-tittande” är två givna egenskaper hos denna människa. Men dessutom gäller för denna människa i allmänhet att hon kan läsa,
kan tala, kan sova, kan röka pipa o.s.v., d.v.s. att hon har ett antal möjligheter,
vilka alla inte är förverkligade vid detta ögonblick. Jag menar således något
mycket enkelt när jag använder termen “möjlighet”. Jag menar t.ex. att istället
för att säga att “produktion av mervärde” är en given egenskap hos ett kapi9
talistiskt produktionssätt så måste man säga att “produktion av mervärde” är
en möjlighet hos ett kapitalistiskt produktionssätt, eftersom det kapitalistiska
produktionssättet inte producerar mervärde i varje ögonblick. Hos ett konkret
kapitalistiskt samhälle kan naturligtvis “produktion av mervärde’’ vara en given
egenskap vid en viss tidpunkt, men det är inte en given egenskap hos samtliga
historiska och aktuella kapitalistiska samhällen och således inte heller hos ”kapitalismen”. Det är alltså inte fråga om en värdeladdad användning av termen
“möjlighet”. Ett “socialfalls” möjligheter är t.ex. i allmänhet mycket negativa,
d.v.s. även om ett konkret socialfall har “psykisk hälsa” som given egenskap, så
är egenskapen “depression” en troligen mer väsentlig möjlighet.
Till skillnad från den icke-dialektiska synen menar nu den dialektiska synen
att de gemensamma kännetecknen för en art av objekt alltid står att finna bland
objektens möjligheter. Om man vill fastställa vad som utgör de gemensamma
kännetecknen för en art av objekt skall man således alltid söka bland objektens
möjligheter, vilka dels kan vara förverkligade såsom de givna egenskaperna,
dels kan vara oförverkligade. Den dialektiska metoden har således som mål att
fastställa de möjligheter som är gemensamma för samtliga de objekt som tillhör
den undersökta arten. Dessa möjligheter utgör härvid dessa objekts artväsen,
d.v.s. utgör de väsentliga möjligheterna. Med hjälp av den dialektiska metoden
kan man alltså spåra de möjligheter som ett objekt måste ha för att vara av en
viss art. Man kan vidare även avslöja de motsägelser som kan uppträda hos
objekt, nämligen i de fall då ett objekt har sådana givna egenskaper att dessa
förhindrar förverkligandet av någon väsentlig möjlighet hos objektet. En dialektisk motsägelse råder således hos ett objekt om någon av objektets givna egenskaper med nödvändighet innebär att någon av objektets väsentliga möjligheter
inte kan förverkligas.
Det som är typiskt för den dialektiska metoden är att den menar att objekts
väsentliga kännetecken alltid utgörs av vissa av objektens möjligheter. Varje art av
objekt kännetecknas således av vissa för objekten gemensamma möjligheter,
de väsentliga möjligheterna. Det som t.ex. skiljer en människa från en gullviva
är att de möjligheter som kännetecknar människor är annorlunda än de möjligheter som kännetecknar gullvivor. Det som skiljer en feodal ekonomi från
en kapitalistisk ekonomi är att de feodala ekonomiernas väsentliga möjligheter
är annorlunda än de kapitalistiska ekonomiernas väsentliga möjligheter. Att ett
objekt har en möjlighet innebär alltså att objektet kan ha en viss egenskap, inte
10
att det har en viss egenskap. Den väsentliga skillnaden mellan en gullviva och
en maskros står således inte att finna hos de egenskaper som är givna hos dessa
objekt vid en viss tidpunkt. Den väsentliga skillnaden står istället att finna hos
de möjligheter dessa objekt har, varvid dessa möjligheter framträder i en given
egenskap då de förverkligas.
Den dialektiska materialismen är för det första en dialektisk metod. Vad
detta innebär har ovan kort diskuterats. Det kommer att framstå tydligare i
den fortsatta texten. Men den dialektiska materialismen är även en materialistisk metod. Vad innebär då detta? Om vi granskar ett objekts möjligheter så
kommer vi att undra huruvida dessa “svävar fritt’’ hos objektet eller om de har
någon slags förankring hos objektet. Om vi nu ser på ett objekt så kommer
vi ofta att finna att vissa av objektets egenskaper har en utsträckning i rummet, d.v.s. de “finns” i rummet. Detta innebär att man (åtminstone med något
slags hjälpmedel) kan erfara dessa egenskaper med sina sinnen. Om man t.ex.
betraktar en människa så kommer man kanske att finna att han har ett runt
ansikte, smala läppar, breda axlar, gör vissa rörelser, har en tunn röst, luktar
rakvatten etc. Vad dessa egenskaper beträffar kan man observera dem “med
sina sinnen”. Sinnena reagerar ju på företeelser i rummet, d.v.s. på egenskaper som har en rumslig utsträckning. Om man på samma sätt vill undersöka
ett samhälle, som t.ex. Sverige, så kan man beskriva detta samhälle genom att
ange vissa egenskaper som antalet hyreshus, antalet bilar, antalet innevånare,
vad som produceras, hur produktionen är organiserad, vilka som kontrollerar
produktionsmedlen och vilka som inte kontrollerar produktionsmedlen utan
endast använder dem. Dessa egenskaper kan man erfara genom sina sinnen.
De har en rumslig utsträckning. En materiell egenskap är en egenskap som har en
utsträckning i rummet. Det finns dock även andra egenskaper. En ideell egenskap
är en egenskap som inte har någon utsträckning i rummet. Den dialektiskt materialistiska metoden menar nu att hos varje riktigt avgränsat undersökningsobjekt
har möjligheterna alltid en förankring i objektets materiella egenskaper. Detta
innebär att varje möjlighet har en materiell egenskap hos objektet som nödvändig förutsättning. Om vi således kan fastställa att objektet har en viss möjlighet så gäller alltid även att det har en viss materiell egenskap, vilken utgör
denna möjlighets förutsättning. (Om så inte skulle vara fallet beror detta på en
felaktig avgränsning av objektet.) En magnet har bl.a. möjligheten att kunna
dra till sig järnföremål. Men denna möjlighet förutsätter vissa bestämda ma11
teriella egenskaper hos magneten. En kniv har möjligheten att kunna skära av
en tråd. Men denna möjlighet förutsätter vissa bestämda materiella egenskaper
hos kniven. Ett föremål med andra materiella egenskaper, som en hammare,
har inte möjligheten att kunna skära av en tråd.
Den dialektiska materialismen är således en metod som söker objekts artkännetecken bland deras möjligheter och som dessutom söker dessa väsentliga möjligheters nödvändiga materiella förutsättning hos objekten. Ett undersökningsobjekts artväsen utgörs alltså dels av dess väsentliga möjligheter, dels av de
väsentliga materiella egenskaperna (d.v.s. de materiella egenskaper som är en
nödvändig förutsättning för de väsentliga möjligheterna).
Liksom det finns en dialektik som är materialistisk finns det även en dialektik som är idealistisk. Den dialektiskt idealistiska metoden menar att hos
varje riktigt avgränsat undersökningsobjekt har möjligheterna aldrig en förankring hos objektets materiella egenskaper. De materiella egenskaperna är enligt
denna syn endast tillfälligt förverkligade möjligheter. Vi behöver enligt denna
metod följaktligen inte söka efter eventuella materiella förutsättningar för ett
objekts väsentliga möjligheter. Den dialektiska idealismen är således en metod
som söker objekts artkännetecken bland deras möjligheter men som inte söker
dessa väsentliga möjligheters nödvändiga materiella förutsättning, eftersom
dessa antas vara obefintliga vid en riktig avgränsning. Ett undersökningsobjekts
artväsen utgörs endast av dessa väsentliga möjligheter.
Både den dialektiska materialismen och den dialektiska idealismen menar
att det som är gemensamt för en art av objekt alltid står att finna bland objektens möjligheter. Enligt båda utgörs objekts artväsen (artkännetecken) av vissa
väsentliga möjligheter, d.v.s. de möjligheter som är gemensamma för objekt
av denna art. Enligt den dialektiska materialismen gäller emellertid att dessa
möjligheter har en nödvändig materiell förutsättning hos objekten (om de är
riktigt avgränsade). För att ett objekt skall ha en viss möjlighet måste det m.a.o.
ha någon (eller några) bestämda materiella egenskaper. De materiella egenskaper hos ett objekt, vilka utgör en nödvändig förutsättning för objektets väsentliga möjligheter, är således väsentliga materiella egenskaper. De måste därför
även innefattas i artväsendet. Ett objekts artväsen utgörs dels av de väsentliga
möjligheterna, dels av dessa möjligheters nödvändiga materiella förutsättning
hos objektet, d.v.s. de väsentliga materiella egenskaperna. Enligt den dialektiska idealismen gäller emellertid att dessa möjligheter saknar en nödvändig
12
materiell förutsättning hos objekten (om de är riktigt avgränsade). Ett objekts
möjligheter finns således hos objektet utan att objektet har några bestämda materiella egenskaper. Ett objekts artväsen utgörs därför uteslutande av objektets
väsentliga möjligheter.
Observera att en möjlighet alltid är en ideell egenskap. Möjligheten som
sådan har ju aldrig en rumslig utsträckning. Den kan inte direkt observeras
med våra sinnen. Först då möjligheten är förverkligad kan man eventuellt observera den form i vilken möjligheten förverkligats. Även om en möjlig egenskap är materiell då den är förverkligad, så är denna egenskaps möjlighet aldrig
materiell. Så länge som den materiella egenskapen endast är möjlig kan vi ju
inte observera den eller dess möjlighet med våra sinnen. Först i det ögonblick
då den materiella egenskapen framträder hos objektet, d.v.s. den möjliga materiella egenskapen förverkligas (blir verklig), kan vi observera den och därmed
även dess möjlighet. Den dialektiska materialismen är således en materialism
eftersom den menar att ideella egenskaper, och därmed även objekts möjligheter, alltid har en nödvändig materiell förutsättning hos objekt, som är riktigt avgränsade. Den dialektiska idealismen är en idealism, eftersom den menar
att ideella egenskaper, och därmed även möjligheter, aldrig har en nödvändig
materiell förutsättning hos objekt, som är riktigt avgränsade.
Jag skall i det följande först kort diskutera den dialektiska idealism som
förespråkades av Hegel och därefter övergå till att presentera Marx’ dialektiska
materialism. Anledningen till att jag behandlar Hegels metod är att den utgör
utgångspunkten för Marx. Det är Hegels dialektik som satt sin prägel på Marx
egen metod och således även på hans konkreta teorier. Men även om Marx
övertar Hegels dialektik så omstörtar han den. Han omvandlar den från att vara
en dialektisk idealism till att vara en dialektisk materialism. Vad beträffar Hegels
filosofi är den i sig svårförståelig, varför min kortfattade presentation med nödvändighet blir svårtillgänglig. Jag har emellertid försökt att dra fram det typiskt
dialektiska i Hegels filosofi. Jag rekommenderar därför läsaren att inte fastna
i detta avsnitt utan hellre hoppa över det och direkt läsa avsnittet om Marx’
dialektiska materialism. Även detta kan upplevas något tungt, men de därpå
följande avsnitten påvisar de konkreta uttryck den dialektiska materialismen
tagit i Marx olika teorier. Jag tror därför att texten kommer att bli alltmer begriplig ju längre läsaren kommer.
13
2. Hegels dialektiska idealism
Gemensamt för de dialektiska vetenskapsfilosofierna, d.v.s. den dialektiska idealismen och den dialektiska materialismen, är således att de antar att ett undersökningsobjekts arttillhörighet endast kan definieras utifrån vissa av objektets
möjligheter. De menar m.a.o. att det som är gemensamt för en art och det som
följaktligen definierar arttillhörigheten för ett objekt av denna art är vissa väsentliga möjligheter. Ett undersökningsobjekts väsentliga möjligheter är således de
möjligheter hos objektet som definierar objektets arttillhörighet (som utgör en
fullständig artdefinition hos detta objekt). Detta får som följd att både Hegel
och Marx menar att då man skall fastställa ett undersökningsobjekts artväsen
(de kännetecken som definierar objektets arttillhörighet), så kan man endast
göra detta utifrån vissa av undersökningsobjektets möjligheter. Istället för att ta
objektets givna egenskaper för vad de tycks vara, skall man se dem som former
av möjligheter. Oavsett om dessa möjligheter härvid är förverkligade i en given
egenskap vid undersökningsögonblicket så gäller att några av dem utgör en
fullständig definition av objektets arttillhörighet. Dessa för undersökningsobjektet väsentliga möjligheter utgör undersökningsobjektets artväsen.
Det centrala hos de dialektiska skolorna är således inte att en egenskap är
given utan att den är möjlig. Vad man menar är t.ex. att det kännetecknande
för en tändsticka inte är vissa av tändstickans givna egenskaper utan dess möjlighet att kunna tändas. Likaledes kan man mena att det som är kännetecknande
för en människa, inte är att hon är medveten utan hennes möjlighet till med14
vetenhet. En dialektisk materialistisk analys av kapitalismen leder till att det
kännetecknande för kapitalismen inte är att det alltid produceras vinster, utan
kapitalismens möjlighet att producera vinster helt oavsett vad som produceras,
d.v.s. att kunna producera vinster utan hänsyn till vad som produceras.
Om vi nu frågar oss huruvida en möjlighet är materiell eller ideell, så finner
vi onekligen att en möjlighet är ideell, eftersom en möjlighet knappast kan
sägas ha utsträckning i rummet. Det som skilde en materiell egenskap från en
ideell egenskap, var ju att den materiella egenskapen kunde observeras, att den
hade en utsträckning eller utfyllnad i rummet, medan den ideella egenskapen
inte hade någon utsträckning eller utfyllnad i rummet. Oavsett om en möjlighet, d.v.s. en möjlig egenskap, är materiell eller ideell då den förverkligas, så
har den såsom möjlighet inte någon rumslig utsträckning eller utfyllnad. En
möjlighet är således alltid ideell. Oavsett om en möjlighet är materiell eller
ideell då den förverkligas i en given egenskap, så är den som möjlighet ideell.
En möjlighet är t.ex. alltid ideell så länge som den är oförverkligad, därefter
är den ideell eller materiell beroende på vad den möjliga egenskapen är som
egenskap. Detta innebär följaktligen att ett undersökningsobjekts väsentliga
möjligheter är ideella egenskaper hos detta undersökningsobjekt. Det är dessa
speciella ideella egenskaper som definierar undersökningsobjektets arttillhörighet, d.v.s. som utgör dess artväsen. Enligt båda de dialektiska skolorna ingår
dessa ideella egenskaper i undersökningsobjekts artväsen.
Det som emellertid utgör den grundläggande skillnaden mellan Hegel och
Marx är förhållandet mellan ett undersökningsobjekts väsentliga möjligheter
och dess givna materiella egenskaper. Hegel menar (såsom idealist) att de
väsentliga möjligheter som definierar ett undersökningsobjekts arttillhörighet,
existerar som självständiga ideella egenskaper hos undersökningsobjektet. De
har m.a.o. inte någon nödvändig materiell förutsättning hos undersökningsobjektet. Undersökningsobjektets samtliga materiella egenskaper är endast
former för möjligheter, varför ingen av dem kan sägas utgöra en nödvändig
förutsättning för de väsentliga möjligheterna. Undersökningsobjekts artväsen
utgörs därför endast av de väsentliga möjligheterna. Marx däremot menar
(såsom materialist) att de väsentliga möjligheterna hos ett undersökningsobjekt alltid har vissa av undersökningsobjektets givna materiella egenskaper som
nödvändig förutsättning, eftersom de väsentliga möjligheterna är ideella egenskaper hos undersökningsobjektet och eftersom ideella egenskaper alltid har en
15
nödvändig materiell förutsättning hos objektet självt. Undersökningsobjektets
artväsen utgörs därför dels av de väsentliga möjligheterna (d.v.s. de möjligheter
som definierar undersökningsobjektets arttillhörighet) dels av de väsentliga
möjligheternas nödvändiga materiella förutsättning, de väsentliga materiella
egenskaperna.
De väsentliga möjligheterna är alltså ideella egenskaper hos undersökningsobjektet. Hegel menar att dessa inte har någon nödvändig materiell
förutsättning hos undersökningsobjektet, utan de existerar självständigt som
ideella egenskaper hos undersökningsobjektet. Dessa självständigt och objektivt existerande väsentliga möjligheter utgör de kännetecken som definierar ett
undersökningsobjekts arttillhörighet. Enligt Hegel gäller dessutom att ett undersökningsobjekts väsentliga möjligheter är det enda som ingår i dess artväsen.
Ett undersökningsobjekts artväsen utgörs alltså enligt Hegel uteslutande av objektets väsentliga möjligheter.
I sin diskussion av ett undersökningsobjekts väsentliga möjligheter menar
Hegel att undersökningsobjektet kan befinna sig i två olika tillstånd eller två
olika “Vara” (Sein). Ä ena sidan kan dess väsentliga möjligheter vara helt eller delvis oförverkligade och å andra sidan kan dessa väsentliga möjligheter
vara förverkligade. Ett undersökningsobjekt vilkets väsentliga möjligheter ännu
är oförverkligade existerar enligt Hegel endast i sig (ansich). Ett undersökningsobjekts oförverkligade väsentliga möjligheter utgör härvid dess Vara-I-Sig
(Ansichsein). Undersökningsobjektet är endast i sig (ansich) såtillvida att dess
väsentliga möjligheter ännu inte tagit form, d.v.s. ännu inte förverkligats, varför undersökningsobjektet inte existerar enligt (i överensstämmelse med) de
möjligheter som definierar dess arttillhörighet, även om det existerar som artexemplar, d.v.s. har de för arten väsentliga möjligheterna. Såsom artexemplar
existerar undersökningsobjektet på grund av sina väsentliga möjligheter, men
först då dessa är förverkligade så kan man säga att objektet existerar enligt sin
art (s möjligheter).
Hegel skriveri Wissenschaft der Logik följande: “Det (undersökningsobjektet, författarens anm.) vidmakthåller sig i sitt Icke-Vara och är Vara, men
inte Vara överhuvudtaget, utan som förhållande till sig själv till skillnad från
sitt förhållande till andra objekt; som likhet med sig själv till skillnad från sin
olikhet. Ett sådant Vara är Vara-I-Sig (Ansichsein).” (Logik del I s. 106). Hegel
menar här att visserligen existerar inte objektet enligt sin art, d. v.s. dess väsen16
tliga möjligheter är oförverkligade, varför det såtillvida är Icke-Vara, men samtidigt är objektet i alla fall ett speciellt slags Icke-Vara, d.v.s. vidmakthåller sig
i sitt Icke-Vara. Detta innebär att det i alla fall är en bestämd mängd speciella
möjligheter även om det inte är något annat och även om dessa möjligheter
ännu är oförverkligade. Detta speciella Vara som är undersökningsobjektets
oförverkligade väsentliga möjligheter är just Vara-I-Sig (Ansichsein).
Jag har ovan diskuterat det fall då undersökningsobjektets väsentliga möjligheter är oförverkligade, d.v.s. då objektet endast existerar i sig. Objektet kan
emellertid även befinna sig i ett annat tillstånd eller Vara, nämligen då dess
väsentliga möjligheter är förverkligade. Då kommer undersökningsobjektet
inte längre existera i sig utan istället kommer det att existera enligt sin art (s
möjligheter). Ett undersökningsobjekt vars väsentliga möjligheter har förverkligats kan sägas existera för sig (fur sich). Ett undersökningsobjekts förverkligade
väsentliga möjligheter kan följaktligen sägas utgöra dess Vara-För-Sig (Fursichsein). Undersökningsobjektet år för sig (fur sich) såtillvida att dess väsentliga
möjligheter tagit form i vissa givna egenskaper, d.v.s. har förverkligats varför
objektet existerar både som artexemplar och enligt sin art, d.v.s. i överensstämmelse med de möjligheter som definierar dess arttillhörighet.
Angående Vara-För-Sig (fursichsein) skriver Hegel följande i Wissenschaft
der Logik: “I Vara-För-Sig är det kvalitativa Varat fulländat. . . I Vara-FörSig är skillnaden mellan Vara och bestämd egenskap eller negation satt och
utjämnad”. (Logik del I s . 147). Man skulle med Hegel kunna säga att i VaraFör-Sig fulländas undersökningsobjektets kvaliteter såtillvida att de blir former för väsentliga möjligheter, d.v.s. de väsentliga möjligheterna förverkligas
i de givna egenskaper som utgör undersökningsobjektets egenskaper. Medan
egenskaperna tidigare (då de väsentliga möjligheterna ännu var oförverkligade)
var bestämda egenskaper, vilka uttryckte eller innebar att de väsentliga möjligheterna var oförverkligade, d.v.s. som var negationer av de väsentliga möjligheterna: medan det tidigare alltså fanns en skillnad mellan Vara (som då var
Vara-I-Sig) och bestämda egenskaper hos objektet som var de väsentliga möjligheternas negationer, så gäller nu att denna skillnad är utjämnad, eftersom de
väsentliga möjligheterna förverkligats (tagit form) i vissa bestämda egenskaper.
Skillnaden mellan Vara (som nu är Vara-För-Sig) och objektets bestämda egenskaper är utjämnad såtillvida att de förverkligade väsentliga möjligheter som
utgör Vara-För-Sig tagit form i vissa av de givna bestämda egenskaperna hos
17
objektet. Undersökningsobjektet kommer härvid att Vara-För-Sig.
Låt oss nu försöka fastställa vad som är gemensamt för ett undersökningsobjekt då det är i sig och då det är för sig. Det som är gemensamt för ett undersökningsobjekts Vara-I-Sig (Ansichsein) och dess Vara-För-Sig (Fiirsichsein),
d.v.s. det som är gemensamt för ett undersökningsobjekt då dess väsentliga
möjligheter är oförverkligade och då de är förverkligade, är uppenbarligen just
de väsentliga möjligheterna. Det som är av betydelse för undersökningsobjektets arttillhörighet och som utgör dess artväsen, är inte att dess väsentliga möjligheter är förverkligade eller oförverkligade utan att objektet har dessa väsentliga möjligheter oavsett om de är förverkligade eller inte. Det gemensamma
för Vara-I-Sig och Vara-För-Sig är således undersökningsobjektets (art)väsen.
vilket enligt Hegel utgörs av objektets väsentliga möjligheter.
Man skulle alltså kunna säga att Vara-I-Sig och Vara-För-Sig sammanfattas i
Väsendet (undersökningsobjektets artväsen). “Det (väsendet, författarens anm.)
är Vara-I-och-För-Sig: - absolut Vara-I-Sig, i det att det är likgiltigt gentemot
alla konkreta former av Varat. . . Det är emellertid inte bara detta Vara-I-Sig;
som blott Vara-I-Sig skulle det vara en abstraktion av det rena väsendet; utan
det är väsentligen även Vara-För-Sig. . .” (Logik del II s. 4). Vad Hegel menar
är att väsendet kan framträda både i Vara-I-Sig och i Vara-För-Sig. Eftersom
de väsentliga möjligheterna finns hos objektet oavsett om de är förverkligade
eller inte och oavsett i vilka former de förverkligas, d.v.s. eftersom de väsentliga
möjligheterna är likgiltiga mot alla konkreta former av Varat, så kan väsendet i
vissa fall vara Vara-I-Sig. Detta innebär att de väsentliga möjligheter som utgör
väsendet är oförverkligade. Eftersom å andra sidan de väsentliga möjligheterna
även kan vara förverkligade, så kan väsendet ibland finnas konkret hos undersökningsobjektets egenskaper som förverkligade väsentliga möjligheter. Härvid
är det centrala inte den form de väsentliga möjligheterna råkat få utan att de
överhuvudtaget är förverkligade. Att väsendet är Vara-För-Sig innebär alltså att
de väsentliga möjligheter som utgör väsendet är förverkligade.
Sammanfattningsvis kan följande sägas om Hegels dialektiska idealism: Enligt
Hegel definieras ett undersökningsobjekts arttillhörighet alltid av vissa av objektets
möjligheter. Dessa väsentliga möjligheter utgör undersökningsobjektets artväsen. De
väsentliga möjligheterna är ett slags ideella egenskaper hos undersökningsobjektet.
Dessa ideella egenskaper är “verkligare” än objektet självt såtillvida att först då de
väsentliga möjligheterna är förverkligade så existerar objektet enligt sin art. varvid
18
formen för detta förverkligande är oviktigt, d.v.s. den väsentliga möjligheten är
viktigare för arten än den givna egenskap som den väsentliga möjligheten tillfälligt tagit form i. Innan detta förverkligande skett är å andra sidan de väsentliga
möjligheterna det enda “verkliga” (med avseende på arttillhörigheten) hos objektet. Hur man än ser på det är således de ideella egenskaper som är väsentliga
möjligheter “sannare” än objektet självt, enligt Hegels dialektiska idealism. Ett
viktigt problem för Hegel (liksom för Marx) blir nu att hos det konkreta undersökningsobjektet fastställa om dess väsentliga möjligheter är förverkligade
eller om de är oförverkligade, d.v.s. negerade av någon egenskap hos objektet.
I det sistnämnda fallet råder det en dialektisk motsägelse mellan den väsentliga
möjligheten och den egenskap (negation) som innebär att den väsentliga möjligheten är oförverkligad (negerad).
19
3. Marx dialektiska materialism
Om vi nu jämför den dialektiskt idealistiska uppfattning om undersökningsobjekts artväsen, som Hegel företräder, med Marx’ dialektiska materialism, så
kommer vi att inse att det är i deras skiljaktiga uppfattning om vad som ingår och
utgör undersökningsobjektets artväsen, som den huvudsakliga och djupaste skillnaden mellan den hegelska och den marxistiska dialektiken föreligger. Jag tror att
man kan visa att samtliga andra skillnader mellan dessa två vetenskapsfilosofier
har denna skillnad som nödvändig förutsättning. Båda dessa skolor anser att
de kännetecken som definierar ett undersökningsobjekts arttillhörighet utgörs
av vissa av objektets möjligheter, de s.k. väsentliga möjligheterna. Båda anser
således att ett undersökningsobjekts artväsen alltid innefattar dess väsentliga
möjligheter. Den dialektiska idealismen menar emellertid att dessa möjligheter
existerar självständigt i förhållande till undersökningsobjektets givna materiella
egenskaper, varför artväsendet endast innefattar de väsentliga möjligheterna.
Den viktigaste beståndsdelen i den marxistiska materialismen (och materialismen överhuvudtaget) är emellertid antagandet att ett undersökningsobjekt
inte kan ha självständiga ideella egenskaper. Man menar istället att varje ideell
egenskap (inklusive den speciella typ av ideella egenskaper som objektets möjligheter utgör) hos ett undersökningsobjekt alltid har en nödvändig materiell
förutsättning hos undersökningsobjektet självt. Den dialektiska materialismen
menar alltså att för varje undersökningsobjekt gäller att det bland varje ideell
egenskaps nödvändiga förutsättningar finns någon given materiell egenskap
20
hos undersökningsobjektet självt. Eftersom nu en möjlighet och således även
en väsentlig möjlighet är en ideell egenskap så menar den dialektiska materialismen följande: För varje undersökningsobjekt gäller att det bland varje väsentlig
möjlighets nödvändiga förutsättningar finns någon given (samtidig) materiell egenskap hos undersökningsobjektet självt. Denna speciella för arttillhörigheten väsentliga egenskap kan lämpligen kallas en väsentlig materiell egenskap
hos undersökningsobjektet.
Detta innebär att om vi finner att ett undersökningsobjekts arttillhörighet
definieras av vissa av objektets möjligheter (de väsentliga möjligheterna), så
måste enligt en dialektisk materialist det även finnas vissa materiella egenskaper
hos objektet, vilka utgör en nödvändig förutsättning för dessa väsentliga möjligheter. Dessa väsentliga materiella egenskaper utgör inte bara en nödvändig
förutsättning för att de väsentliga möjligheterna skall vara förverkligade utan
framförallt en nödvändig förutsättning för att de skall vara möjligheter, oavsett
om de är förverkligade eller inte. Skulle det nu vid en konkret undersökning
visa sig att forskaren inte kan finna någon nödvändig materiell förutsättning
hos objektet för dess väsentliga möjligheter, beror detta på att forskaren gjort
en för snäv (och således felaktig) avgränsning av undersökningsobjektet. Vad
han då får göra är att söka ett mer omfattande objekt vilket har det första
objektet som del och för vilket det materialistiska antagandet gäller. Därefter
kommer detta “utvidgade” objekt att vara det egentliga undersökningsobjektet.
Marx menar alltså att ett undersökningsobjekts arttillhörighet definieras av
vissa av dess möjligheter, de väsentliga möjligheterna. I undersökningsobjektets
artväsen ingår följaktligen dessa väsentliga möjligheter. I sin analys av proletariatet som klass söker således Marx vissa möjligheter vilka definierar arten
“proletära klasser”. En av de för proletariatet väsentliga möjligheterna är möjligheten att vara medveten om sin klass möjligheter. I det kapitalistiska samhällets begynnelse är proletariatet ännu inte medvetet om sig självt som klass,
d.v.s. om sin klass’ möjligheter. Den för proletariatet väsentliga möjligheten är
helt oförverkligad, varför proletariatet endast är en Klass-I-Sig. Då kapitalismen alltmer utvecklas så kommer emellertid vissa av de väsentliga möjligheter
som definierar en klass som proletariat att förverkligas bl.a. möjligheten att vara
medveten om sin klass’ möjligheter. I och med att de för proletariatet väsentliga
möjligheterna förverkligas kommer det att övergå från att vara en Klass-I-Sig
till att vara en Klass-För-Sig. Marx skriver angående detta: “De ekonomiska
21
förhållandena har till en början förvandlat massan av befolkningen till arbetare.
Kapitalets välde har för denna massa skapat en gemensam situation, gemensamma intressen. Så är denna massa gentemot kapitalet redan en klass, ehuru
inte en klass för sig. I kampen. . . samlas denna massa, konstituerar sig som
klass för sig. De intressen de försvarar blir klassintressen”. (Filosofins elände s.
186).
Men även om proletariatets arttillhörighet definieras av dess väsentliga möjligheter, så gäller att dessa väsentliga möjligheter har vissa materiella egenskaper
hos klassen som nödvändig förutsättning. De möjligheter som definierar en
klass som proletariat och som förverkligas i och med att detta blir en klass för
sig, är alltså inte självständigt existerande möjligheter, utan har en nödvändig
materiell förutsättning hos objektet (proletariatet) självt. Dessa väsentliga möjligheter har som nödvändig materiell förutsättning den position i den kapitalistiska arbetsprocessen som proletariatet innehar. Proletariatets position eller
ställning i den kapitalistiska arbetsprocessen är således den väsentliga materiella
egenskapen hos proletariatet, vilken utgör en nödvändig förutsättning för de
möjligheter som definierar proletariatets arttillhörighet.
Den dialektiska materialismen menar således att även om det är så att ett
undersökningsobjekts arttillhörighet definieras av vissa av dessa möjligheter,
så har dessa väsentliga möjligheter alltid en nödvändig materiell förutsättning
(eller grund hos objektet självt). Denna materiella grund utgörs av vissa av objektets givna materiella egenskaper. Till skillnad från den icke-dialektiska materialismen menar emellertid den dialektiska materialismen att man aldrig kan
finna en definition av objektets arttillhörighet bland objektets givna materiella
egenskaper. En sådan definition måste alltid sökas bland objektets möjligheter.
I likhet med den icke-dialektiska materialismen menar man emellertid att dessa
möjligheter (såsom ideella egenskaper) har en nödvändig materiell grund hos
objektet självt. Ett undersökningsobjekts artväsen utgörs därför dels av dess
väsentliga möjligheter dels dess väsentliga materiella egenskaper.
Eftersom det är de väsentliga möjligheterna som definierar ett undersökningsobjekts arttillhörighet blir även hos Marx den dialektiska motsägelsen en
central företeelse. En dialektisk motsägelse råder alltså mellan en väsentlig
möjlighet och en given egenskap om den givna egenskapen innebär att den
väsentliga möjligheten är oförverkligad. Det som kännetecknar en dialektisk
motsägelse är att den råder mellan en väsentlig möjlighet och en egenskap hos
22
ett objekt. Motsägelse är den såtillvida att den väsentliga möjligheten inte kan
vara förverkligad samtidigt som objektet har egenskapen ifråga. Det råder
m.a.o. en logisk motsägelse mellan denna väsentliga möjlighet i förverkligad
form och denna egenskap, d.v.s. de kan inte existera (vara givna) samtidigt.
Dialektisk är motsägelsen såtillvida att även om den väsentliga möjligheten inte
kan vara förverkligad samtidigt som egenskapen existerar, så är både den väsentliga möjligheten och egenskapen ifråga företeelser hos ett och samma objekt.
Den väsentliga möjligheten och den egenskap som förnekar denna möjlighets
förverkligande motsäger varandra men tillkommer ändå ett och samma objekt.
Även om det inte är fråga om en logisk motsägelse, vilken alltid råder mellan
två givna egenskaper, så är det fråga om ett slags motsägelse, nämligen mellan
en möjlighet och en egenskap. Denna verkliga motsägelse hos ett och samma
objekt mellan en väsentlig möjlighet och en given egenskap är alltså inte logisk
utan dialektisk. Detta innebär att det är en motsägelse som inte bara är tänkt,
utan en motsägelse som tillkommer ett objekt i verkligheten.
Ett exempel på hur Marx använder motsägelsebegreppet i sina analyser är
följande citat: “orsakerna till de motsägelser, som är oskiljaktiga från maskineriets kapitalistiska användning, ligger inte i själva maskineriet utan i dess kapitalistiska användning. Då maskineriet i och för sig förkortar arbetstiden, men det
i sin kapitalistiska användning förlänger arbetsdagen, i och för sig underlättar
arbetet men kapitalistiskt använt stegrar dess intensitet, i och för sig är en människans seger över naturkrafterna men kapitalistiskt använt tvingar in människorna under naturkrafternas ok, i och för sig ökar producentens rikedom
men kapitalistiskt använt gör honom fattigare o.s.v.” (Kapitalet del I s. 384 f ).
Marx företar här en analys av undersökningsobjektet “maskineriet”. Han finner
härvid att maskineriets arttillhörighet definieras av vissa möjligheter, d.v.s. att
vissa möjligheter måste tillkomma ett objekt för att det skall tillhöra arten
“maskineri”. Några av dessa väsentliga möjligheter är “att förkorta arbetstid”,
“att underlätta arbete”, “att utnyttja naturlagarna till producentens fördel” och
“att öka producentens rikedom”. Om nu en maskin användes i en kapitalistisk
arbetsprocess så kommer emellertid maskineriet att få vissa egenskaper som
motsäger dess väsentliga möjligheter, nämligen egenskaperna “att förlänga arbetstid” (som med nödvändighet innebär att den väsentliga möjligheten “att
förkorta arbetstid” inte är förverkligad), “att stegra arbetsintensitet” (som med
nödvändighet innebär att den väsentliga möjligheten “att underlätta arbete”
23
inte är förverkligad), “att tvinga producenten till underkastelse under naturlagarna’’ (som med nödvändighet innebär att den väsentliga möjligheten “att
utnyttja naturlagarna till producentens fördel” inte är förverkligad) och “att
öka producentens fattigdom” (som med nödvändighet innebär att den väsentliga möjligheten “att öka producentens rikedom” inte är förverkligad). I sin
analys av maskineriet finner alltså Marx att om en maskin användes i en kapitalistisk arbetsprocess så kommer åtminstone dessa fyra väsentliga möjligheter
att förnekas eller motsägas av maskinens egenskaper (d.v.s. de egenskaper som
tillkommer maskinen i den kapitalistiska arbetsprocessen). Det råder således
åtminstone fyra dialektiska motsägelser hos maskineriet i dess kapitalistiska
användning.
Resten av denna bok avser att diskutera Marx tillämpning av den dialektiska
materialismen. Härvid kommer jag att försöka påvisa hur den dialektiska materialismen framträder i Marx konkreta analyser, d.v.s. hur Marx försöker finna
definitionen av ett objekts arttillhörighet bland dess möjligheter och hur han
dessutom försöker fastställa dessa väsentliga möjligheters nödvändiga materiella förutsättning hos objektet självt. Jag tror härvid att Marx blir dialektisk
materialist mycket tidigt. Redan i artikeln “Om judefrågan” har Marx ett dialektiskt materialistiskt betraktelsesätt på sitt undersökningsobjekt. Denna artikel
är dessutom en medveten brytning med unghegelianismen, vilken visserligen
hade bevarat Hegels dialektik men även hans idealism. Jag vill alltså hävda att
åtminstone i och med artikeln “Om judefrågan” framträder Marx som dialektisk materialist.
Det förefaller för övrigt ur flera synpunkter orimligt att skilja mellan den
“unge” och den “gamle” Marx på den grunden att den “unge” Marx inte skulle
ha varit dialektisk materialist. Vad jag i fortsättningen bl. a. avser att visa är att
både den “unge” och den “gamle” Marx var dialektiska materialister, d.v.s. att
båda menar att ett undersökningsobjekts arttillhörighet definieras av objektets
väsentliga möjligheter, och att dessa väsentliga möjligheter har en nödvändig
materiell grund hos objektet självt. Vad som istället skiljer den “unge” och den
“gamle” Marx åt är undersökningsobjekten. Det sker m.a.o. en förskjutning mellan tre undersökningsobjekt, där alla tre i och för sig finns som objekt hos den
“gamle” Marx, och där alla tre åtminstone antyds hos den “unge” Marx. Dessa
tre undersökningsobjekt är “människan”, “den kapitalistiska arbetsprocessen” och
förhållandet “produktivkrafter - produktionsförhållanden”. Medan den “unge”
24
Marx framförallt tar “människan” till undersökningsobjekt och endast antyder
de två övriga undersökningsobjekten, så sker det en förskjutning till de två
andra undersökningsobjekten hos den “gamle” Marx, även om han också snuddar vid “människan”. Vad beträffar undersökningsobjektet “produktivkrafter
- produktionsförhållanden” hinner Marx aldrig fullbordad en analys, utan diskussionen av detta objekt sker endast summariskt på olika ställen i hans texter.
Det är emellertid detta sista undersökningsobjekt som utgör kärnan i marxismens samhällsteori, den s.k. historiska materialismen. Sammanfattningsvis
gäller alltså att Marx är dialektisk materialist både som “ung” och som “gammal”. Det som skiljer dem åt är istället det undersökningsobjekt som utväljes
för analys. Den “unge” Marx koncentrerar sig på “människan”, medan den
“gamle” Marx betonar “den kapitalistiska arbetsprocessen”. Det undersökningsobjekt som utgör den historiska materialismens kärna blir emellertid aldrig
uttömmande analyserat hos Marx. Däremot skisserar han grunden för en sådan
analys.
25
4. Undersökningsobjektet “människan”
Den “unge” Marx bryter således med den dialektiska idealism som Hegel och
unghegelianismen företräder. Istället antar han en dialektiskt materialistisk syn
på det han undersöker. Detta behöver emellertid inte innebära att han helt
bryter med unghegelianismen. Det som han kvarhåller trots det vetenskapsfilosofiska brottet är det undersökningsobjekt som var centralt för unghegelianerna, nämligen människan själv. Han kvarhåller m.a.o. undersökningsobjektet
“människan” och försöker fastställa de kännetecken som definierar hennes arttillhörighet. Hans vetenskapsfilosofiska brott medför dock att han anlägger en
annan, helt ny syn på arten “människa”. Han genomför en dialektisk materialistisk analys av vad som definierar en människas arttillhörighet. Härigenom tvingas han bryta med två samtida människosyner, vilka han dessutom kritiserar,
nämligen dels den dialektiskt idealistiska människosyn som unghegelianerna
företräder, en syn som senare fortsätter sin tillvaro i humanismen, dels Feuerbachs icke-dialektiskt materialistiska människosyn.
Marx riktar för det första sin kritik mot unghegelianerna. Unghegelianerna
menar att varje undersökningsobjekt (inklusive människan) definieras av vissa
möjligheter vad beträffar dess arttillhörighet. Dessa väsentliga möjligheter har
emellertid inte någon nödvändig materiell grund hos objektet självt utan existerar självständigt i förhållande till objektets materiella egenskaper. Undersökningsobjektets väsentliga möjligheter, dess artväsen, är således helt frikopplat
från objektets materiella egenskaper. Vad människan beträffar leder denna syn
26
till tanken att den väsentliga möjlighet som definierar människan är möjligheten att kunna ha ett medvetet förhållande till sig själv och sin omgivning.
Man inser naturligtvis att möjligheten till medvetande förutsätter den materiella mänskliga hjärnan men eftersom denna betraktas endast som en form för
naturens möjliga förmåga till självreflektion, vore det felaktigt att hävda att den
utgör den materiella grunden för människans möjliga medvetande. Då kunde
man ju lika gärna gå vidare och hävda att naturens möjlighet till självreflektion
är den ideella förutsättningen för människans förmåga till att kunna vara medveten. Människan definieras alltså som art av den väsentliga möjligheten att
kunna förhålla sig medveten. Denna väsentliga möjlighet har ingen nödvändig
förutsättning hos människan själv. Hjärnan är nämligen endast en form för en
av naturens väsentliga möjligheter: möjligheten att kunna reflektera över sig
själv, varvid denna möjlighet är primär i förhållande till den konkreta materiella form som hjärnan utgör.
Om nu människans väsentliga möjlighet till medvetenhet är oförverkligad i
ett visst samhälle, d.v.s. motsäges av detta samhälles inflytande på människan,
så är det rimligt att utgå ifrån att detta måste bero på att de tankar som dominerar samhället är ett hinder för människans medvetenhet. Man skulle kunna
säga att de möjligheter som definierar den borgerliga moralen motsäger människans möjlighet till medvetenhet, d.v.s. då den borgerliga moralens väsentliga möjligheter förverkligas leder detta till en sådan moral att människans
möjlighet till medvetenhet måste förbli oförverkligad. På samma sätt kan man
hävda att då religionens, rättens och filosofins möjligheter förverkligas i ett
borgerligt samhälle så kommer människans möjlighet till medvetenhet att förbli oförverkligad.
Om nu en unghegelian gör en analys av den borgerliga moralen, rätten, religionen och filosofin, d.v.s. om han företar en analys av de möjliga ideologier
som kan ta olika form i det borgerliga samhället, så kommer han att förneka
att dessa möjliga ideologier har en nödvändig materiell förutsättning hos samhället självt. Detta är ju en följd av att den dialektiska idealismen antar att ett
objekts väsentliga möjligheter är helt självständiga i förhållande till objektets
materiella egenskaper. Detta har som konsekvens att om två undersökningsobjekt “motsäger’’ varandra såtillvida att det ena objektets väsentliga möjligheter måste förbli oförverkligade så länge som det andra objektets väsentliga möjligheter är förverkligade, så har detta förhållande inte som nödvändig
27
förutsättning några av detta andra objekts materiella egenskaper. Om t.ex.
människans väsentliga möjlighet till medvetenhet måste förbli oförverkligad
så länge som religionens eller den borgerliga moralens väsentliga möjligheter
är förverkligade, så har detta förhållande inte som nödvändig förutsättning
något materiellt samhällsförhållande. De väsentliga möjligheter som definierar
religionen och moralen har ju inte någon nödvändig materiell förutsättning
hos samhället, enligt en idealistisk syn. Överhuvudtaget gäller att de väsentliga
möjligheter som definierar olika ideologier i ett samhälle inte har samhällets
ekonomiska förhållanden, som sin nödvändiga förutsättning.
Unghegelianerna utgår således från människan och hennes väsentliga möjlighet till medvetenhet. De finner härvid att denna möjlighet förnekas (motsäges), d.v.s. förblir oförverkligad, på grund av den rådande religionen, moralen,
rätten och politiken. De väsentliga möjligheter som definierar den rådande
religionen, moralen, rätten, filosofin och politiken kommer så länge som de är
förverkligade att med nödvändighet hindra (förneka, motsäga) förverkligandet
av människans väsentliga möjlighet till medvetenhet. De väsentliga möjligheter
som definierar den rådande religionen, moralen, rätten, filosofin och politiken
har emellertid inte den rådande ekonomin som nödvändig förutsättning. Dessa
möjligheter förhåller sig helt självständigt till samhällets materiella egenskaper,
d.v.s. till det rådande ekonomiska systemet. En förändring av dessa ideologiska
hinder för människans förverkligande förutsätter alltså inte en förändring av
de rådande ekonomiska förhållandena, enligt den dialektiska idealismen. De
möjligheter som definierar ideologierna kan undanröjas utan att förändra det
ekonomiska systemet, eftersom det ekonomiska systemet inte antas vara de
ideologiska möjligheternas nödvändiga förutsättning. Ideologierna kan m.a.o.
göras omöjliga utan att man förändrar det ekonomiska systemet.
Hur menar då unghegelianerna att det bestående skall förändras, d.v.s. hur
menar de att de olika ideologiernas möjlighet skall undanröjas eller m.a.o. hur
ideologierna skall göras omöjliga? En av människans väsentliga möjligheter var
möjligheten till medvetenhet. Även om nu inte människan kan göras medveten på ett totalt sätt under de rådande ideologierna, så kan man åtminstone
göra henne medveten om vad det är som hindrar förverkligandet av hennes
totala medvetenhet. Det gäller alltså att göra människan medveten om att de
rådande ideologierna förnekar hennes totala medvetenhet, d.v.s. att åtminstone
göra människan medveten om att de rådande ideologierna hindrar förverkli28
gandet av hennes totala medvetande. Denna delvisa medvetenhet om vad som
förnekar människans väsentliga möjligheter kan man skapa genom att kritisera
ideologierna, d.v.s. genom att påvisa hur den rådande religionen, moralen, rätten, filosofin och politiken förnekar människans möjlighet till medvetenhet.
Unghegelianernas uppgift blir därför att kritisera de rådande ideologierna, för
att göra människorna medvetna om hur ideologierna förnekar deras möjlighet
till total medvetenhet. Om nu alla människor blir medvetna om att deras möjlighet till total medvetenhet är förnekad och att det är förverkligandet av de
väsentliga möjligheter som definierar den rådande religionen, moralen, rätten,
filosofin och politiken som leder till detta förnekande av människans väsentliga
möjlighet, så kommer hon att driva igenom en ny moral, en ny religion, en ny
rätt, en ny filosofi och en ny politik, vilka inte förnekar människans möjlighet
till total medvetenhet. Även om vissa grupper försöker hindra detta, så att en
revolution blir nödvändig, så behöver man inte genomdriva någon förändring
av det ekonomiska systemet. De rådande ideologierna kan omöjliggöras genom
kritik och i värsta fall en ideologisk revolution. Eftersom de inte antas ha det
kapitalistiska systemet som nödvändig förutsättning kan de alltså göras omöjliga utan en ekonomisk revolution.
Marx kommenterar denna människo- och samhällsuppfattning på följande
sätt: “Unghegelianerna tror liksom gammalhegelianerna på religionens, idéernas och allmänbegreppens herravälde i den bestående världen. Skillnaden är
bara den att de förra bekämpar de bestående förhållandena som orättmätiga, medan de senare prisar dem som idealiska. . . Som en konsekvens därav
ställer unghegelianerna det moraliska kravet på människan att hon skall ersätta
sitt nuvarande medvetande med det mänskliga, kritiska eller egoistiska medvetandet och därmed undanröja sina hinder. Detta krav på att medvetandet
skall förändras utmynnar i kravet på att det bestående skall tolkas på ett nytt
sätt, d.v.s. att det skall accepteras i en ny tolkning”. (Den tyska ideologin i
Människans frigörelse s. 125). Unghegelianernas syn på människan och hennes
samhälle för alltså som konsekvens en kritik av de bestående idéerna och leder
till ett försök att skapa en ny religion, en ny moral, en ny rätt, en ny filosofi och
en ny politik på det bestående kapitalistiska samhällets grund. Det leder således
till en omtolkning av det bestående.
För det andra riktar alltså Marx sin kritik mot Feuerbachs icke-dialektisk
materialism. Feuerbach liksom den icke-dialektiska materialismen överhuvud29
taget menar att varje undersökningsobjekts arttillhörighet (även människans)
definieras av vissa av objektets givna materiella egenskaper. Han förnekar alltså
att ett objekts arttillhörighet definieras av vissa av dess möjligheter. Detta leder
till att han ur dialektiskt materialistisk synvinkel endast (i bästa fall) kommer fram till den materiella förutsättningen för de väsentliga möjligheter som
definierar arttillhörigheten. Han förkastar tanken att människans arttillhörighet kan definieras utifrån vissa av hennes möjligheter. Istället menar han att
människans artdefinition, d.v.s. hennes artväsen, måste sökas bland hennes
givna materiella egenskaper, d.v.s. hennes biologiska egenskaper och hennes
givna beteendestrukturer. Människans artväsen utgörs enligt Feuerbach m.a.o.
av vissa av hennes givna materiella egenskaper.
Det är nu uppenbart att Marx inte kritiserar Feuerbach för att han menar
att givna materiella egenskaper ingår i människans artväsen. Vad han kritiserar är att Feuerbach antar att man kan finna en artdefinition av människan
bland hennes givna materiella egenskaper. En sådan artdefinition kan man endast finna bland människans möjligheter, enligt Marx. Denna kritik kommer
emellertid även att drabba de givna materiella egenskaper som enligt Feuerbach utgör människans artväsen. Medan Marx menar att det är de väsentliga
möjligheternas nödvändiga materiella förutsättning hos objektet som utgör de
väsentliga materiella egenskaperna, så menar Feuerbach att det är de för arten gemensamma materiella egenskaperna som utgör de väsentliga materiella
egenskaperna. Marx inkluderar i artväsendet endast de materiella egenskaper
som är en nödvändig förutsättning för de väsentliga möjligheterna. Feuerbach
inkluderar i artväsendet samtliga gemensamma givna materiella egenskaper hos
objekt av samma art, oavsett om de är en nödvändig förutsättning för det Marx
kallar väsentliga möjligheter.
Marx menar således att människans arttillhörighet definieras av vissa av
hennes möjligheter. Man kan inte finna några givna egenskaper hos henne som
skulle kunna utgöra en definition av hennes arttillhörighet. I och med att Marx
hävdar att människan som art definieras av vissa möjligheter så följer att han
menar att det inte finns någon konkret människa som är skild från samhället
hon lever i. Även om således de för människan väsentliga möjligheterna är gemensamma som möjligheter för alla människor, oavsett vilket samhälle de lever
i, så måste samtidigt gälla att den form förverkligandet av dessa möjligheter får
samt de förnekanden som görs av vissa människors möjligheter, är bestämda
30
av samhället. Även om det finns en definition av människan som art, nämligen
hennes väsentliga möjligheter, så gäller att varje människas givna egenskaper
är bestämda av det samhälles egenskaper, vilket hon lever i; ytterst bestämda
av samhällets ekonomiska förhållanden. Människan som art definieras av vissa
väsentliga möjligheter; den form som dessa möjligheter förverkligas i och de
egenskaper som förnekar dessa möjligheter, d.v.s. överhuvudtaget den konkreta
människans existens är bestämd av det samhälle hon lever i. Marx lyckas genom
en sådan analys dels framhålla de för arten “människa’’ väsentliga kännetecknen
dels framhålla den mänskliga existensens samhälleliga (och historiska) karaktär.
Eftersom Feuerbach emellertid bortser från de för arten “människa” väsentliga möjligheterna och uteslutande försöker definiera människans arttillhörighet utifrån hennes givna materiella egenskaper, så tvingas han att bortse från
samhället och dess historiska förlopp. Eftersom han menar att människan som
art definieras av vissa givna egenskaper, så måste han mena att oavsett vilket
samhälle en människa tillhör så har hon dessa väsentliga givna materiella egenskaper. Den konkreta människan måste för honom bli en från samhället abstraherad människa, en abstrakt – isolerad – mänsklig individ. Han kommer alltså
att fatta väsendet endast som ett för de olika individerna av naturen gemensamt
allmänbegrepp, innefattande de oberoende av samhället givna materiella egenskaper som definierar hennes art.
Marx kommenterar detta på följande sätt: “Men det mänskliga väsendet är
inte något abstrakt som den enskilda individen hyser inom sig. I verkligheten
är det summan av de samhälleliga förhållandena.
Feuerbach, som inte kritiserar detta verkliga väsen, tvingas därför:
1. att abstrahera från det historiska förloppet, att bestämma det religiösa sinnet
för sig och att förutsätta en abstrakt - isolerad – mänsklig individ.
2. att därmed fatta väsendet endast som ”art”, som ett inre stumt, för de olika
individerna av naturen gemensamt allmänbegrepp”. (Teser om Feuerbach i
Människans frigörelse s. 121).
Feuerbachs misstag enligt Marx är alltså att han försöker finna definitionen
31
av människans arttillhörighet bland hennes givna materiella egenskaper. Detta tillvägagångssätt medför att han inte kommer att kunna skilja mellan de
väsentliga möjligheter som egentligen definierar hennes arttillhörighet och de
av samhället bestämda givna egenskaper som tillkommer henne. Han kommer alltså att förväxla hennes väsen och existens. Han kommer att tro att de
givna egenskaper som är gemensamma för de människor han observerat även
utgör deras väsen, då dessa egenskaper i själva verket endast är av samhället
påtvingade egenskaper. Denna förväxling mellan existens och väsen blir en
nödvändig följd av varje försök att definiera människans arttillhörighet utifrån
hennes givna materiella egenskaper. “Som exempel på hur Feuerbach liksom
våra motståndare på samma gång accepterar och missförstår kan vi peka på
det ställe i Framtidens filosofi där han förklarar att ett tings eller en människas
vara samtidigt är dess väsen, d.v.s. att ett djurs eller en människas bestämda existensförhållanden, livssätt och verksamheter just är de vari det eller hon känner
sitt ‘väsen’ tillfredsställt’’. (Den tyska ideologin i Människans frigörelse s. 147).
Unghegelianernas syn på människan och samhället leder således till att de
omtolkar den bestående ekonomiska ordningen, d.v.s. försöker omöjliggöra de
rådande ideologierna och ersätta dem med nya religiösa, moraliska, rättsliga,
filosofiska och politiska möjligheter, varvid den ekonomiska ordningen förblir
oförändrad. Feuerbachs syn på människan och samhället leder å andra sidan till
att han förväxlar människans existens med hennes väsen, och att han därför tar
hennes av samhället påtvingade egenskaper för “naturliga’’. Han tar m.a.o. de
av samhället påtvingade egenskaperna för de givna materiella egenskaper som
definierar människans arttillhörighet.
Marx bryter alltså både med unghegelianernas dialektiska idealism och Feuerbachs icke-dialektiska materialism. Detta är uppenbarligen framförallt ett
vetenskapsfilosofiskt brott, vilket först inte innebär att han överger deras undersökningsobjekt. Han behåller därför deras undersökningsobjekt, nämligen
undersökningsobjektet “människan”, men han genomför en ny slags vetenskaplig analys. Han företar en dialektisk materialistisk analys av arten “människa”
i syfte att fastställa människans artväsen. Den dialektiska materialismen menar
att varje undersökningsobjekts arttillhörighet definieras av vissa av dess möjligheter, de s.k. väsentliga möjligheterna, och att dessa väsentliga möjligheter
har en nödvändig förutsättning i några av objektets materiella egenskaper, de
32
s.k. väsentliga materiella egenskaperna. En sådan analys av människan kommer följaktligen att innebära att människans arttillhörighet definieras av vissa
av hennes möjligheter, d.v.s. av hennes väsentliga möjligheter. Dessa väsentliga
möjligheter har dessutom en nödvändig materiell förutsättning hos människan själv. Medan således unghegelianerna definierar människans arttillhörighet
utifrån vissa av hennes möjligheter men därvid antar att dessa inte har någon
nödvändig materiell förutsättning hos människan själv; och medan Feuerbach
definierar människans arttillhörighet utifrån vissa av hennes givna materiella
egenskaper utan att förstå att vissa av dessa egenskaper är påtvingade av samhället och således inte definierar människan som art; så behåller Marx det centrala
i båda dessa skolor samtidigt som han utvidgar var och en.
Man skulle eventuellt kunna hitta en parallell till en sådan människosyn
i Darwins teori om artens utveckling, vilken tidsmässigt framställs senare än
Marx analys av människan. Enligt Darwin gäller ju egentligen att människans
biologiska konstitution, vilken i och för sig är artspecifik, ger människan vissa
möjligheter, vad beträffar hennes förhållande till sig själv och till sin omgivning.
Det är vissa av dessa möjligheter och framförallt vissa “psykiska” möjligheter
som gör att hon överlever som art. Det är således egentligen dessa väsentliga
möjligheter som definierar människans arttillhörighet, d.v.s. det är vissa möjligheter hos ett objekt som gör att vi klassificerar detta objekt som “människa”.
Dessa väsentliga möjligheter har emellertid som nödvändig förutsättning vissa
materiella egenskaper hos människan själv, nämligen hennes biologiska konstitution. Människans artväsen utgörs således inte endast av hennes biologiska
konstitution, utan först och främst av de väsentliga möjligheter som definierar
hennes arttillhörighet och dessutom av dessa möjligheters nödvändiga materiella grund, d.v.s. människans biologiska konstitution.
Enligt Marx är det framförallt en möjlighet som måste ingå i en definition
av människans arttillhörighet, nämligen möjligheten att kunna vara medveten,
d.v.s. möjligheten till ett medvetet förhållande till sig själv och till sin omgivning. Det kan i och för sig hända att denna möjlighet inte ensam definierar
människans arttillhörighet, utan att en sådan definition även måste innefatta
andra möjligheter. Det är emellertid denna möjlighet som Marx koncentrerar
sina analyser på. “Medvetenhet” är således en väsentlig möjlighet hos människan. Denna möjlighet ingår bland de möjligheter som utgör människans
artväsen. Genom att jämföra samtliga människor kommer vi att finna att bland
33
annat möjligheten till medvetenhet är gemensam för alla människor, och att
denna möjlighet skiljer henne från djuren i övrigt. Denna väsentliga möjlighet
existerar inte självständigt, utan har en nödvändig materiell förutsättning hos
människan själv. Uttryckt i Darwins tankar skulle detta innebära att människans möjlighet till medvetenhet, d.v.s. hennes förmåga att förhålla sig medvetet
till sig själv och till andra människor och objekt, har gjort att hon trots sitt i
övrigt biologiska underläge kunnat överleva som art. Människans biologiska
konstitution, d.v.s. den materiella grunden för hennes möjlighet till medvetenhet, skiljer sig från djuren framförallt just i denna möjlighet. Medvetenhet är
uppenbarligen inte någon given egenskap hos människan. Hon kan ofta vara
omedveten, d.v.s. förhålla sig “mekaniskt”’ till sig själv och till omgivningen,
men just hennes möjlighet till medvetenhet har gjort henne överlägsen och
annorlunda i förhållande till de övriga djuren. “Djuret är omedelbart ett med
sin livsaktivitet. Denna skiljer sig inte från djuret. Den är det. Människan gör
själv sin livsaktivitet till ett objekt för sin vilja och sitt medvetande. Hennes livsaktivitet är medveten. Den är inte en bestämning med vilken hon omedelbart
sammanfaller. Den medvetna livsaktiviteten skiljer omedelbart människan från
den djuriska aktiviteten. Endast och just därigenom framstår hon som självständig
art.’’ (författarens betoning). (De ekonomiska-filosofiska manuskripten i Människans frigörelse s. 66). Marx betonar här att det finns en definition av människans arttillhörighet, där människans art definieras oberoende av det samhälle
hon tillhör. Oberoende av vilket samhälle hon lever i har hon vissa kännetecken, vilka skiljer henne från djuren, d.v.s. vissa kännetecken genom vilka hon
framstår “som självständig art”. Till skillnad från Feuerbach menar Marx emellertid att dessa kännetecken endast är vissa möjligheter. Människan har således
vissa möjligheter vilka gör att hon framträder som självständig art. Hur och om
dessa möjligheter förverkligas bestäms däremot av det samhälle som varje människa lever i. De givna egenskaper, vilka är förverkligade möjligheter eller vilka
uttrycker att en möjlighet är oförverkligad, är således inte givna oberoende av
samhället. Tvärtom är dessa givna egenskaper alltid bestämda av det samhälle
som respektive människa lever i.
Människans artväsen utgörs alltså bl.a. av möjligheten till medvetenhet.
“Mitt förhållande till min omgivning är mitt medvetande. Då ett förhållande
existerar, existerar det för mig; djuret ‘förhåller’ sig inte till någonting. För djuret
existerar dess förhållanden till andra inte som förhållanden”. (Den tyska ide34
ologin i Människans frigörelse s. 135). Människan har ett av samhället och historien oberoende artväsen, men detta artväsen utgörs inte av givna egenskaper.
Marx tänker sig t.ex. inte medvetenheten som något givet. Han menar inte att
medvetande eller medvetenhet är en given egenskap hos människan. Han betonar att denna för människan väsentliga möjlighet att kunna vara medveten inte
är något givet, utan endast en möjlighet. “Människan också har ‘medvetande’
(detta bestäms av deras fysiska beskaffenhet, Marx anm.) – men inte heller nu
som något på förhand givet, inte som ‘rent’ medvetande”. (Den tyska ideologin
i Människans frigörelse s. 135). Denna väsentliga möjlighet definierar människan som art, men om den förverkligas och i vilken form de förverkligas är betingat av det samhälle och den historia i vilken människan lever. Även om hon
som art definieras av en möjlighet helt oberoende av samhället så gäller att om
och hur detta artväsen framträder i hennes konkreta existens är helt bestämt av
det samhälle hon tillhör. Medan möjligheten till medvetenhet bestäms av människans “fysiska beskaffenhet” enligt Marx, så bestäms alltid den konkreta form
som medvetenheten framträder i av samhället och historien, liksom samhället
och historien bestämmer om människans medvetenhet överhuvudtaget kommer att ta form i någon given egenskap.
Nu är det emellertid så att om vi företar en grundligare analys av den väsentliga möjligheten att kunna vara medveten, så visar det sig att den egentligen
är en sammanfattning av åtminstone fyra väsentliga möjligheter. Människans
möjlighet att kunna förhålla sig medvetet till “något”, visar sig alltså utgöras
av fyra möjligheter, vilka skiljer sig just med avseende på detta “något”. Människan kan för det första förhålla sig medvetet till ting eller objekt. För det
andra kan hon ha ett medvetet förhållande till sin egen verksamhet, d.v.s. mer
speciellt till arbetsprocessen. För det tredje kan en människa ha ett medvetet
förhållande till människor, d.v.s. så att dessa uppfattas som människor inte som
ting eller objekt. För det fjärde kan hon ha ett medvetet förhållande till sig
själv, d.v.s. så att hon uppfattar sig själv som unik människa, inte som ting eller
objekt, eller människa i allmänhet.
Det är alltså framförallt dessa fyra väsentliga möjligheter som definierar människans arttillhörighet, d.v.s. som utgör människans artväsen. Det är inte så
att det behöver föreligga ett behov hos människan att förverkliga dessa möjligheter. Marx ställer inte upp en behovsteori. Vad han menar är att människan
biologiskt utvecklats så som art att det just är dessa fyra möjligheter som skiljer
35
henne från djuren i övrigt; som gör att hon framstår som självständig art; som
konstituerar henne som “människa”. Oavsett om hon har ett behov att förverkliga dessa möjligheter eller inte har ett sådant behov, så är det dessa möjligheter
som utgör hennes specifika artkännetecken. Dessa möjligheter “svävar emellertid inte i luften”, utan har en nödvändig materiell förutsättning i människans
biologiska konstitution, d.v.s. i vissa av hennes givna materiella egenskaper.
För det första kan människan alltså ha ett medvetet förhållande till ting eller
objekt. Hon kan ha ett medvetet ting-förhållande. Detta innebär att hon kan
reflektera över ett tings givna egenskaper eller möjligheter. Marx antyder att
i det kapitalistiska samhället är detta den enda väsentliga möjlighet som kan
förverkligas. Detta får som konsekvens att man även förhåller sig till andra
människor som till ting, d.v.s. att man inte förhåller sig till andra människor
med avseende på deras för arten människa typiska möjligheter. Att förhålla sig
medvetet till en människa innebär att reflektera över de möjligheter hos denna
människa som utgör hennes artkännetecken, d.v.s. att reflektera över de för
människans art väsentliga möjligheterna. Att förhålla sig till en människa som
till ett ting innebär att reflektera över de av hennes möjligheter som icke är
artkännetecken eller över hennes givna egenskaper och att härvid bortse från
dessa för människans art väsentliga möjligheter. Man tar henne för ett ting inte
för en människa. På samma sätt kan man förhålla sig medvetet till sig själv som
till ett ting, d.v.s. man reflekterar inte över sig själv som en person med de för
arten “människa” väsentliga möjligheterna. Istället reflekterar man över sig själv
som ett ting vilka har vissa givna egenskaper eller möjligheter, men som saknar
de för arten “människa” väsentliga möjligheterna. Eftersom den kapitalistiska
arbetsprocessen endast “räknar” människan som ett mervärdeproducerande
ting, vilket leder till att en sådan syn även genomsyrar den borgerliga moralen,
rätten, religionen och politiken, så kommer endast den för arten “människa”
väsentliga möjligheten “att kunna förhålla sig medvetet till ting” att förverkligas i det kapitalistiska samhället. Marx skriver att “då privategendomen bara
är det sinnliga uttrycket för förhållandet att människan blir ett objekt för sig
själv – och därtill ett främmande och omänskligt objekt – att hennes livsyttringar är hennes avyttring av livet, hennes förverkligande ett förverkligande
av en overklighet, en främmande verklighet, . . . Människans förverkligande är
alltså endast ett förverkligande av ett medvetet ting-förhållande, vilket leder
till att hon uppfattar sig själv som ett ting. Men eftersom hon i verkligheten
36
är människa så är “hennes förverkligande ett förverkligande av overklighet”.
(De ekonomisk-filosofiska manuskripten i Människans frigörelse s. 89). Den
viktigaste form som det medvetna tings-förhållandet kan ta i det kapitalistiska
samhället är klassmedvetenhet. Att man blir klassmedveten innebär således att
man blir medveten om att andra människor (vilka uppfattas som speciella slags
ting) intar samma position i arbetsprocessen som man själv gör, varvid denna
position uppfattas på det mest allmänna sättet.
För det andra kan människan ha ett medvetet förhållande till sin verksamhet, d.v.s. till sin arbetsprocess, varvid termen “arbetsprocess” måste uppfattas i en mycket vid bemärkelse, nämligen innefattande all verksamhet, både
teoretisk och icke-teoretisk. Ett medvetet förhållande till arbetsprocessen innebär att man reflekterar över arbetsprocessens möjligheter, d.v.s. att man i
varje verksamhet reflekterar över (är medveten om) verksamhetens möjligheter.
Om människan har ett medvetet förhållande till sin verksamhet, d.v.s. till arbetsprocessen, så kommer denna verksamhet att vara ett “synbart” uttryck för
hennes medvetenhet. “Just i bearbetningen av objektvärlden bevisar sig därför
människan verkligen som ett artväsen. Denna produktion är hennes verksamma artliv. Genom den framstår naturen som hennes verk och hennes verklighet.
Arbetets objekt är därför att objektivera människans artliv, på så sätt att hon inte
bara som i medvetandet intellektuellt utan i praktiken både blir subjekt och
objekt för sin egen handling. . .”. (De ekonomisk-filosofiska manuskripten i
Människans frigörelse s. 67). I arbetsprocessen gäller således för människan att
“hon utvecklar sina slumrande möjligheter och tvingar sina krafters spel under
sitt eget herravälde. . . Vi förutsätter arbetet i en form, som är uteslutande mänskligt. . . det som i grunden skiljer den sämsta byggmästare frän det duktigaste
bi, är att han har byggt cellen i huvudet, innan han bygger den i vax. Vid arbetsprocessens slut framkommer ett resultat, som redan från början fanns i arbetarens medvetande, alltså redan existerade ideellt”. (Kapitalet del 1 s. 153 f ).
Det som skiljer människan från djuren i övrigt är alltså att hon kan förhålla sig medvetet till sin arbetsprocess, d.v.s. att hon kan reflektera över arbetsprocessens möjligheter. Om vi nu analyserar arbetsprocessen så finner vi att
den utgörs av fyra delar vilka sättes i relation till varandra, nämligen arbetsobjektet, arbetsmedlet, arbetet, och arbetsprodukten. Att kunna förhålla sig
medvetet till arbetsprocessen innebär således att kunna förhålla sig medvetet
till arbetsprocessens fyra delar och dessa relationer. Människan kan förhålla
37
sig medvetet till arbetsobjektet, vilket innebär att hon kan förstå hur arbetsobjektet kan omvandlas till arbetsprodukten. Hon kan förhålla sig medvetet
till arbetsmedlet, vilket innebär att hon kan förstå hur arbetet kan använda
arbetsmedlet för att omvandla arbetsobjektet till arbetsprodukten. Hon kan
förhålla sig medvetet till arbetsprodukten, vilket innebär att hon förstår att
arbetsprodukten är ett resultat av de övriga delarnas möjligheter, d.v.s. av arbetsprocessens möjligheter.
Marx menar emellertid att den för människan väsentliga möjligheten att ha
ett medvetet förhållande till sin verksamhet, d.v.s. till arbetsprocessen, förnekas
(motsäges) i den kapitalistiska arbetsprocessen. Eftersom hon i den kapitalistiska arbetsprocessen endast “räknas” som ett mervärdeproducerande ting, så
kommer hon för det första att inte förhålla sig medvetet till sitt eget arbete. I
stället för att hon med sitt arbete använder arbetsmedel för att omvandla ett
arbetsobjekt till en arbetsprodukt, så gäller i den kapitalistiska arbetsprocessen att arbetsmedlet använder arbetet för att omvandla arbetsobjektet till arbetsprodukten. Människan kan inte bli medveten om det mänskliga arbetets
möjligheter, så länge som hennes arbetsuppgifter är fixerade av arbetsmedlet.
“Arbetarens verksamhet framstår som passivitet, hans kraft som vanmakt, hans
potens som impotens, han egen fysiska och andliga energi, hans personliga liv
– ty vad är livet annat än verksamhet – som en mot honom riktad, av honom
oberoende, honom inte tillhörig verksamhet”. (De ekonomiska-filosofiska
manuskripten i Människans frigörelse s. 65). Men om hon inte kan förhålla
sig medvetet till sitt eget arbete, så kommer hon för det andra inte att kunna
förhålla sig medvetet till arbetsprodukten. Arbetaren kommer inte att kunna
förstå arbetsprodukten som ett resultat av arbetsprocessens möjligheter, eftersom han inte förstår arbetets (hans eget arbetes) möjligheter i arbetsprocessen. Detta får som följd att arbetsprodukten upplevs som helt främmande, ett
ting vilket samband med arbetet blir oförståeligt. Arbetsprodukten kommer
alltså inte att uppfattas som resultatet av ett arbete, utan som resultat av en
maskin (ett arbetsmedel). “Arbetarens förhållande till arbetsprodukten som ett
främmande och honom övermäktigt objekt. Detta förhållande är tillika hans
förhållande till den sinnliga omvärlden, till naturföremålen, som en främmande, fientlig värld”. (De ekonomisk-filosofiska manuskripten i Människans
frigörelse s. 65).
För det tredje kan människan ha ett medvetet förhållande till människor.
38
Att man kan ha ett medvetet förhållande till människor innebär att man i sitt
förhållande till människor och till sig själv, kan reflektera över de för arten
“människa” väsentliga möjligheterna. Man uppfattar inte andra människor eller sig själv som ting, utan som objekt utrustade med de för arten “människa”
väsentliga möjligheterna. När man upprättar något förhållande till en annan
människa, så reflekterar man inte över denna människa som över ett ting, utan
man reflekterar över henne som “något” som kan ha ett medvetet förhållande
till ting, till sin verksamhet, till människor och till sig själv som unik människa.
Man kan alltså vara medveten om andra människors möjlighet till medvetenhet, d.v.s. möjlighet att ha medvetna förhållanden. Det har bl.a. som följd att
man kan tillskriva sig själv och andra människor avsikter. Om man jämför ett
bi med en människa vet man (om man har ett medvetet förhållande till människor) att människan till skillnad från biet kan förhålla sig medvetet till sin
verksamhet, d.v.s. till arbetsprocessen. Människan kan till skillnad från biet
ha en avsikt med sin verksamhet. En människa vet vidare (om hon har ett
medvetet förhållande till människor) att människan till skillnad från biet kan
förhålla sig medvetet till sina artiklar, d.v.s. en människa kan vara medveten om
att andra människor och hon själv har möjlighet att vara medvetna. Detta innebär bl.a. att a förhåller sig medvetet till b, då a bl.a. vet att tv kan förhålla sig
medvetet till a. I detta fall gäller att a vet att tv kan ha en mänsklig avsikt med
sitt beteende gentemot A. En människa vet också (om hon har ett medvetet
förhållande till människor) att människan till skillnad från biet kan förhålla sig
medvetet till ting, d.v.s. att människan kan ha en avsikt i sin relation till ting,
hon kan vara medveten om ett tings möjligheter. Slutligen gäller att en människa vet (om hon har ett medvetet förhållande till människor) att människan
till skillnad från biet kan förhålla sig medvetet till sig själv som unik människa.
Att en människa har möjlighet att ha ett medvetet förhållande till människor
innebär alltså att hon kan förstå att hon själv och andra människor har de för
arten “människa” väsentliga möjligheterna. Hon kan förstå att hon själv och
andra människor kan ha ett medvetet förhållande till ting, till sin verksamhet,
till människor och till sig själva som unika människor. “Om du förutsätter
människan som människa och hennes förhållande till världen som ett mänskligt förhållande, så kan du bara utbyta kärlek mot kärlek, förtroende mot
förtroende”. (De ekonomisk-filosofiska manuskripten i Människans frigörelse
s. 113). Marx menar att endast då människan kan ha ett medvetet förhållande
39
till människor, d.v.s. inte längre uppfattar dem som ting, så kommer det att
kunna uppstå mänskliga relationer, d.v.s. relationer där man inte är beräknande
utan “utbyter förtroende mot förtroende”.
Marx menar även att i det kapitalistiska samhället kommer denna väsentliga
möjlighet att motsägas, d.v.s. förbli oförverkligad. Människan kommer inte att
ha ett medvetet förhållande till människan. Hon kommer att uppfatta sig själv
och andra som ting. “En omedelbar konsekvens av att människan alienerats
från sin arbetsprodukt, sin livsaktivitet och sitt artväsen är människans alienation från människan. När människan står främmande för sig själv, så står hennes
medmänniska också främmande för henne. Det som gäller för människans
förhållande till sitt arbete, till sin arbetsprodukt och till sig själv, det gäller för
människans förhållande till andra människor, liksom till deras arbete och objektet för deras arbete”. (De ekonomisk-filosofiska manuskripten i Människans
frigörelse s. 67 f ). I och med att människan alltså förhåller sig till sitt arbetsresultat, sitt arbete och sig själv, som till ting, så kommer hon att förhålla sig till
andra människor som till ting.
För det fjärde kan människan ha ett medvetet förhållande till sig själv som
unik människa. Detta innebär att man kan reflektera över de möjligheter som
är unika för en själv, d.v.s. som definierar en som individ. Detta är naturligtvis
inte något enkelt. Bl.a. förutsätter förverkligandet av denna möjlighet att man
har ett medvetet förhållande till ting, till sin verksamhet och till människan
som art. Men inte ens då dessa för arten “människa” väsentliga möjligheter
är förverkligade är det givet att en människa kan förverkliga sin unika mängd
möjligheter, de möjligheter som definierar hennes individualitet. Men det är
ändå en för varje människa möjlighet att kunna lära känna de möjligheter som
är unika för henne, som skiljer henne frän andra människor, som kännetecknar
henne som individ. I och med att hon lär känna dessa för individen kännetecknande möjligheter kan hon även försöka förverkliga sig som unik individ. Först
då kommer hon att ha förverkligat sig som individ, även om hon dessförinnan förverkligat sig som människa. Först då kan gälla att “vart och ett av dina
förhållanden till människan - och till naturen – måste vara ett uttryck för ditt
verkliga individuella liv och motsvara föremålet för din vilja. (De ekonomiskfilosofiska manuskripten i Människans frigörelse s. 113).
Människornas förverkligande som individer kan alltså inte ske i det kapitalistiska samhället enligt Marx. I det kapitalistiska samhället kan människan på sin
40
höjd förverkliga sig som ting, d.v.s. förverkliga de möjligheter hon har som ting
betraktat, varvid man bortser från hennes “mänskliga” möjligheter. Först då det
kapitalistiska produktionssättet omstörtas kan människan förverkliga sig som
individ. “Det är just föreningen av individer (naturligtvis under förutsättning
att de nu utvecklade produktionskrafterna förekommer) som under proletariatets kontroll ger betingelserna för individernas fria utveckling, betingelser, som
hittills överlämnats åt slumpen och som blivit självständiga makter gentemot
de enskilda individerna” (Den tyska ideologin i Människans frigörelse s. 178).
Att ovanstående fyra väsentliga möjligheter endast är möjligheter är alltså
klart. De kan nämligen vara oförverkligade, varvid människan inte har medvetna förhållanden vare sig till ting, till sin verksamhet, till människan som
art eller till sig själv som unik människa. Det kan även vara så att någon eller
några av dessa väsentliga möjligheter är oförverkligade, som t.ex. i det kapitalistiska samhället där det medvetna förhållandet till ting är förverkligat men inte
de övriga väsentliga möjligheterna. Så länge som någon väsentlig möjlighet är
oförverkligad gäller uppenbarligen att människans artväsen inte är förverkligat,
eftersom människans artväsen utgörs av samtliga fyra väsentliga möjligheter
till medvetenhet. Så länge som någon av människans väsentliga möjligheter är
oförverkligade gäller således att hon är Människa-I-Sig. Detta innebär att hon
existerar, men inte enligt sin art. Först då samtliga hennes väsentliga möjligheter förverkligas är hon Människa-För-Sig, d.v.s. existerar hon enligt sin arts
kännetecken.
Att människan endast är Människa-I-Sig, d.v.s. har en eller flera av sina
väsentliga möjligheter oförverkligade, betyder att någon av hennes väsentliga
möjligheter är förnekade, d.v.s. motsäges av vissa av hennes givna egenskaper. Detta förhållande att människans artväsen är oförverkligat (att någon av
hennes väsentliga möjligheter är oförverkligade) benämner Marx ‘alienation’.
Att en människa är alienerad betyder alltså inte att hon känner ett främlingskap eller att hon på något annat sätt upplever sin situation negativt. Att vara
alienerad är helt enkelt detsamma som att någon av de för arten “människa”
väsentliga möjligheterna är oförverkligade (motsäges).
Människan kan vara alienerad i förhållande till arbetsprocessen, varvid hon
alltså inte förhåller sig medvetet till sin verksamhet (till arbetsprocessen). Det41
ta är ett sätt på vilket människans artväsen förnekas. “Genom att det alienerade arbetet berövar människan objektet för hennes arbete, berövar det henne
också hennes artliv” (De ekonomisk-filosofiska manuskripten i Människans
frigörelse s. 67). Men detta att människans möjlighet till medvetet förhållande
till sin verksamhet förnekas, medför att hon inte kan förhålla sig medvetet till
sig själv som människa, eftersom hon inte kan förhålla sig medvetet till sitt
arbete. Människan kommer m.a.o. inte att vara medveten om sina mänskliga
möjligheter, d.v.s. om de möjligheter hos henne som kännetecknar arten “människa”. Människan kommer att vara alienerad från sig själv som människa: “att
människans artväsen – såväl naturen som den andliga förmåga som tillkommer
hennes art – blir ett främmande väsen och ett medel för hennes individuella
existens. Det alienerar människan från såväl hennes egen kropp som naturen
omkring henne och hennes andliga väsen, från hennes mänskliga väsen” (De
ekonomisk-filosofiska manuskripten i Människans frigörelse s. 67). Eftersom
alltså människan endast använder sig själv som ett medel för varuproduktion i
den kapitalistiska arbetsprocessen, så kommer hon inte att förhålla sig medvetet till sig själv som till en människa. Istället kommer hennes medvetna förhållande till sig själv att vara ett ting-förhållande. Hon tvingas reflektera över sig
själv som ett varuproducerande ting, d.v.s. hon kommer att vara alienerad från
sig själv som människa. Men i och med att människan inte kan uppfatta sig
själv som människa så kommer hon inte heller att kunna uppfatta andra människor som människor. Hon kommer varken att hos sig själv eller hos andra
uppfatta de för arten “människa” väsentliga möjligheterna. I det kapitalistiska
samhället kommer således att råda människans alienation från människan. “En
omedelbar konsekvens av att människan alienerats från sin arbetsprodukt, sin
livsaktivitet och sitt artväsen är människans alienation från människan. När
människan står främmande för sig själv, så står hennes medmänniska också
främmande för henne”. (De ekonomisk-filosofiska manuskripten i Människans
frigörelse s. 67f ). Och människans alienation från människan innebär vidare
att människan inte kan förhålla sig medvetet till sig själv som unik människa.
Vilka är då betingelserna för förverkligandet av någon av de för arten “människa” väsentliga möjligheterna. Gemensamt för dessa fyra väsentliga möjli42
gheter är att de är olika slags möjliga medvetna förhållanden. Låt oss därför
först kort diskutera de eventuella allmänna betingelserna för förverkligandet av
medvetna förhållanden. Finns det m.a.o. någon allmän betingelse vilken gör
att det omedvetna barnet förverkligar sin möjlighet till medvetenhet. Det förefaller enligt Marx som om en allmän betingelse för att ett barn skall förverkliga
sin medvetenhet är att föräldrarna eller den sociala omgivningen förhåller sig
medvetet till barnet. Människor kan alltså först förverkliga sin medvetenhet då
andra människor förhåller sig medvetet till dem. Ett kanske grovt exempel på
detta är de s.k. “vargmänniskorna”, vilka inte levt under mänskligt sociala betingelser, d.v.s. människor har inte haft medvetna förhållanden till dem. Detta
leder till att de inte förverkligar något slags medvetna förhållanden, utan lever
som vargar. Det sociala samspelet är således en betingelse för förverkligandet av
varje medvetet förhållande eller m.a.o. för varje för arten “människa” väsentlig
möjlighet. “Medvetandet är alltså redan från första början en social produkt
och det förblir det så länge människor existerar”. (Den tyska ideologin i Människans frigörelse s. 135 f ).
Men även om det sociala samspelet är en betingelse för förverkligandet av
medvetna förhållanden, så innebär detta inte att det är en tillräcklig betingelse
för förverkligandet av vilken som helst av de för arten “människa” väsentliga
möjligheterna. Vilken av de fyra väsentliga möjligheterna som förverkligas
bestämmes av de medvetna förhållanden som personen i fråga “utsätts för” i det
sociala samspelet. Så t.ex. gäller att om ett barns föräldrar förhåller sig medvetet
till sitt barn som till ett ting, så kommer barnet självt att endast kunna förverkliga den väsentliga möjligheten att ha medvetna förhållanden till ting (inklusive
hans förhållanden till sig själv och till andra människor). Men eftersom det enligt Marx är så att medvetna ting-förhållanden är det enda som kan förverkligas
i det kapitalistiska samhället, så kommer föräldrar i det kapitalistiska samhället
alltid att ha ting-förhållanden till sina barn, varvid även dessa endast kommer
att förverkliga möjligheten till medvetna ting-förhållanden.
Marx liksom unghegelianerna menar således att i det kapitalistiska samhället hindras (motsäges) förverkligandet av människans artväsen, ty endast det
medvetna ting-förhållandet kan förverkligas. Medan unghegelianerna menade
43
att denna motsägelse berodde på den form som religionen, moralen, rätten och
politiken har, så menar Marx att dessa olika ideologiska undersökningsobjekt
vart och ett har sin nödvändiga materiella grund i det kapitalistiska produktionssättet, d.v.s. i arbetsprocessens kapitalistiska form. Istället för att omtolka
det bestående “måste proletärerna för att göra sin personlighet gällande avskaffa
sin egen tidigare existensbetingelse, som samtidigt är hela det hittilsvarande
samhällets existensbetingelse, nämligen arbetet”. (Den tyska ideologin i Människans frigörelse s. 180).
Dessa tre olika människosyner kommer naturligtvis att leda till olika samhällssyner, och det är framförallt här som skillnaden mellan å ena sidan Marx
och å andra sidan Feuerbach och unghegelianerna blir central. För unghegelianerna är det ideologierna i samhället som hindrar förverkligandet av människans totala medvetenhet. Samhällsutvecklingen blir därför dem detsamma som
förverkligandet av människans totala medvetande. Feuerbach menar att människans väsen utgörs av vissa givna materiella egenskaper, och hans materialism
leder honom till att försöka reducera ideologierna i samhället till dessa givna
materiella egenskaper som utgör människans väsen. Både unghegelianerna och
Feuerbach bygger således sina samhällsteorier direkt på människan. Detta blir
emellertid omöjligt för Marx. Även Marx menar visserligen att ideologierna
i samhället, hindrar förverkligandet av människans totala medvetenhet, men
eftersom han inte såsom Feuerbach antar att människans väsen utgörs av givna
materiella egenskaper, så kan han inte finna att ideologierna har sin materiella
grund hos människan själv. Istället tvingas han söka ideologiernas materiella
grund i samhället, d.v.s. ytterst i de ekonomiska förhållandena i samhället. Han
tvingas m.a.o. söka samhällsutvecklingens och samhällets kännetecken ytterst i
de materiella förhållandena i samhället. Genom sitt brott med och sin syntes av
unghegelianernas och Feuerbachs människosyn (eller framförallt deras respektive vetenskapsfilosofiska grundantaganden) tvingas Marx att söka sin samhällsteori utan att relatera den till människans artväsen. Han lämnar m.a.o. varje
försök till en antropologisk samhällsteori. Vilket naturligtvis inte innebär att han
överger sin egen syn på människans väsen. Även i fortsättningen behåller Marx
sin dialektiskt materialistiska syn på människans artväsen, men just denna syn
44
tvingar honom att bygga en samhällsteori utan relationer till detta människans
artväsen. Eller mer egentligt: Marx tvingas på grund av sin människosyn avstå
från att bygga en samhällsteori på människans artväsen, och istället betrakta
de former som människans artväsen förverkligas i (d.v.s. människans existens)
som bestämda av samhället och ytterst då samhällets materiella grund. Detta
förklarar varför Marx i sina fortsatta skrifter avstår från vidare diskussioner om
människans artväsen, även om han även där ibland påvisar hur detta artväsen förnekas som resultat av de ekonomiska förhållandena i samhället. Detta
förklarar även varför Marx i fortsättningen försöker skapa en samhällsteori som
inte bygger på människans artväsen utan på de materiella förhållandena i samhället, d.v.s. det förklarar varför Marx byter undersökningsobjekt och övergår
till en analys av den kapitalistiska arbetsprocessen. Av detta följer att Marx analys av den kapitalistiska arbetsprocessen kan vara helt rimlig även om hans människoteori skulle vara orimlig.
45
5. Undersökningsobjektet “den kapitalistiska
arbetsprocessen”
Jag tror att det framgår av ovanstående analys att Marx i sin analys av människan verkligen bryter med unghegelianerna. Det som alltså kännetecknar den
“unge” Marx är att han gör en dialektisk materialistisk analys av människans
väsen. Han menar därvid att människans väsen definieras av den väsentliga
möjligheten “medvetenhet”, vilken har sin nödvändiga materiella grund i människans biologiska konstitution. Vad den “unge” Marx alltså gör är att ta människan som undersökningsobjekt och därvid bestämma hennes väsentliga möjligheter och vad i det kapitalistiska samhället som förnekar (motsäger) dessa
möjligheter.
Vad han härvid finner är att förnekandet av människans väsentliga möjligheter är ett kännetecken hos det kapitalistiska samhället. Men även om religionen, moralen, rätten och politiken i vissa fall är de omedelbara hindren för
förverkligandet av människans väsentliga möjligheter, så måste dessa ha sin
nödvändiga materiella grund i samhällets ekonomiska förhållanden; d.v.s. i den
form arbetsprocessen tagit. Förnekandet av människans väsentliga möjligheter
har alltså enligt Marx sin nödvändiga grund i samhällets ekonomiska förhållanden, d.v.s. i arbetsprocessens form. Detta skulle tyda på att vissa egenskaper
hos den kapitalistiska arbetsprocessen är nödvändiga förutsättningar för uppkomsten av alienation (dessa egenskaper kan i och för sig finnas även hos andra
46
produktionssätt), och att en religion, moral, rätt och politik som har denna
materiella grund är tillräckliga orsaker för uppkomsten av alienation. Det är
möjligen denna ståndpunkt Marx har i “Om judefrågan”.
Vid en närmare analys finner Marx emellertid att det inte bara är religion,
moral, rätt och politik som är tillräckliga orsaker för uppkomsten av alienation,
d.v.s. för förnekande av människans väsentliga möjligheter. Man kan nämligen
just i själva arbetsprocessen finna det totala förnekandet av människans väsentliga möjligheter. Detta innebär alltså att den kapitalistiska arbetsprocessen är
tillräcklig för att orsaka alienation. Marx anar vidare att det är den kapitalistiska
arbetsprocessens egenskap att vara en produktion av varor, som är den tillräckliga
orsaken till uppkomsten av alienation. “Produktionen producerar människan
inte bara som en vara, människovaran, människan som har till uppgift att vara
en vara, utan den producerar henne också i enlighet med denna hennes uppgift,
som ett väsen utan mänskliga drag, andligen som kroppsligen”. (De ekonomiskfilosofiska manuskripten i Människans frigörelse s. 74). Marx finner alltså i De
ekonomisk-filosofiska manuskripten att den kapitalistiska arbetsprocessen är tillräcklig för att orsaka alienation. Hans undersökningsobjekt är “människan” och
han visar hur och med vilka verkningar den kapitalistiska arbetsprocessen alienerar människan, d.v.s. förnekar hennes väsentliga möjligheter. Han gör emellertid
inte någon närmare analys av den kapitalistiska arbetsprocessen, mer än denna
antydan att det är dess egenskap att vara varuproducerande som är den tillräckliga orsaken för alienationen. Redan här kan vi emellertid förstå den förskjutning
från undersökningsobjektet “människan” till undersökningsobjektet “den kapitalistiska arbetsprocessen” som fullbordas i Kapitalet. Efter att ha analyserat hur
människan förnekas av den kapitalistiska arbetsprocessen är det nämligen rimligt
att närmare börja analysera “den kapitalistiska arbetsprocessen”.
Den frågeställning som nu blir aktuell för Marx är alltså: vilka väsentliga
möjligheter definierar “den kapitalistiska arbetsprocessen”, och varför är dessa
möjligheters förverkligande tillräckliga för att förneka (motsäga) människans
väsentliga möjligheter. Marx undersökningsobjekt blir alltså ‘ ‘den kapitalistiska
arbetsprocessen”. Detta undersökningsobjekt analyserar han framförallt i Kapitalet, Första boken.
47
5.1 Varan
I De ekonomisk-filosofiska manuskripten antyder Marx, utan att närmare
utveckla denna tanke, att det är den kapitalistiska arbetsprocessens egenskap
att vara varuproducerande, som är den tillräckliga orsaken till förnekandet
av människans väsentliga möjligheter. I sin analys av den kapitalistiska arbetsprocessens väsen förefaller det alltså rimligt att han utgår från denna aning.
Han inleder sin analys i Kapitalet med följande ord: “I de samhällen där det
kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en ‘oerhörd
varuanhopning’, den enskilda varan som dess elementarform. Vår undersökning börjar därför med en analys av varan”. (Kapitalet del I s. 31)
Marx börjar alltså sin undersökning av “den kapitalistiska arbetsprocessen”
med en analys av varan. Marx utgår i denna analys ifrån “arbetsprodukten”,
d.v.s. ett objekt som genom att det bearbetats fått egenskaper, som det inte
hade innan det bearbetades; ett objekt som förvandlats från en form till en
annan genom att någon lagt ned arbete på den. I en arbetsprodukt föreligger
således arbetet i konkret form i de egenskaper som tillkommit arbetsprodukten
genom arbetet, d.v.s. genom den bearbetning som skett i arbetsprocessen. Om
jag med andra ord betraktar ett objekt dels i dess obearbetade form dels i dess
bearbetande form, så kan jag “se“ arbetet i de egenskaper som tillkommit objektet i den bearbetade formen.
Detta behöver inte med nödvändighet innebära att arbetsprodukten är materiell. Även för de arbetsprodukter som skapats med hjälp av och i hjärnan
gäller att de förvandlats från en samling obearbetade intryck eller tankar till
en mer sammanhållen och enhetlig tankeprodukt. Även om man inte här bokstavligen kan “se“ de egenskaper som tillkommit arbetsprodukten då den jämföres med sin obearbetade form, så gäller att man med hjälp av sin hjärna kan
“föreställa” sig denna förändring.
I det kapitalistiska samhället framträder nu arbetsprodukten som “vara”. Vad
kännetecknar då en “vara”? Vad är “varans väsen”? Vilka är de väsentliga möjligheter som definierar varans väsen, d.v.s. de möjligheter som måste föreligga
hos ett objekt för att det skall vara en “vara”, för att det skall tillhöra arten
“vara”. För att ett objekt skall vara en “vara” måste det för det första kunna vara
nyttigt för någon (det måste kunna brukas eller förbrukas av någon). Ett objekt
som inte går att använda på något sätt kan inte vara en “vara”. Den första väsent48
liga möjlighet som definierar varans väsen är alltså att kunna vara användbar eller
“användbarhet”. För det andra måste emellertid något ytterligare tillkomma ett
objekt för att det skall vara en “vara”. Man måste kunna byta objektet mot ett
annat objekt, som också är en vara. Objektet måste kunna ha ett värde som gör
att det kan bytas (eventuellt i form av en försäljning, vilken kan vara ett led
i ett varubyte). Det måste med andra ord vara möjligt för objektet att ha ett
bytesvärde, eller bytesvärde måste vara en möjlighet hos ett objekt för att det
skall vara en “vara”. Den andra väsentliga möjlighet som definierar varans väsen
är alltså att den skall kunna ha ett bytesvärde, d.v.s. “bytesvärde”.
Marx finner alltså att de två väsentliga möjligheter som definierar “vara” är
“användbarhet” och “bytesvärde”. Dessa två möjligheter svävar emellertid inte
i luften. De är inte godtyckligt valda utan har en nödvändig materiell grund
(förutsättning, orsak) hos varan själv. Marx fortsätter sin analys i sökandet efter
de materiella egenskaper hos varan som utgör den nödvändiga förutsättningen
för de två väsentliga möjligheter som definierar varans väsen.
Om vi börjar med den väsentliga möjligheten “användbarhet”, så är det uppenbart att en varas användbarhet är beroende av de egenskaper varan har.
Man skulle helt enkelt kunna säga att en varas användbarhet har som nödvändig förutsättning varans materiella egenskaper. Dessa egenskaper är alltså det
som gör att varan är användbar. Det värde varan har som bruksföremål är just
dessa egenskaper. Den nödvändiga materiella grunden för den väsentliga möjligheten “användbarhet” kan lämpligen kallas “bruksvärde”. “Ett tings användbarhet gör det till ett bruksvärde. Men denna användbarhet svävar inte i luften.
Betingad av varukroppens egenskaper existerar den inte utan densamma. Varukroppen själv, såsom järn, vete, diamant, o.s.v., är därför ett bruksvärde eller
en nyttighet. . . Bruksvärden bildar rikedomens materiella innehåll, vilken dess
samhälleliga form än må vara”. (Kapitalet del I, s. 32).
Vad är då den nödvändiga materiella grunden för den väsentliga möjligheten
“bytesvärde”? Till skillnad från vad som gäller för “användbarhet” så är “bytesvärde” inte beroende av varans specifika egenskaper. För att två varor skall kunna bytas måste man kunna jämföra dem med avseende på något. Vad har då
alla varor gemensamt? Oavsett varornas specifika egenskaper har de det gemensamt att de är arbetsprodukter. “Bortser man nu från varukropparnas bruksvärde, så återstår dem endast en egenskap, nämligen att vara arbetsprodukter”.
(Kapitalet del I, s. 33).
49
Den enda egenskap varorna har gemensamt är alltså att de är arbetsprodukter.
Det är viktigt att här betona att Marx i sin analys av vad varorna är och alltså
även vad de har gemensamt, avser egenskaper och möjligheter som de har som
inre egenskaper. Detta innebär att varorna t.ex. inte har den egenskapen gemensamt att de är efterfrågade, eftersom denna egenskap inte är en given egenskap
hos varorna utan snarare under vissa betingelser är en förverkligad möjlighet.
Den enda egenskap som är gemensam för alla varor, (oavsett om de är efterfrågade eller inte, d.v.s. oavsett om de har en subjektiv nytta för dem som köper
dem eller inte), är att de är arbetsprodukter. Det alla varor har gemensamt är
alltså att de är bearbetade; att det är arbete nedlagt i dem; att vissa av deras
egenskaper är resultat av ett arbete och därför är “materialiserat”’ arbete. “Låt
oss betrakta arbetsprodukternas residuum. Ingenting annat återstår av dem än
en och samma spöklika verklighet: en utkristallisering av odifferentierat mänskligt arbete, d.v.s. förbrukning av mänsklig arbetskraft utan hänsyn till formen
av dess förbrukande. Dessa ting uttrycker nu endast ett: att vid dess produktion
mänskligt arbete förbrukats och mänskligt arbete anhopats. Ett bruksvärde eller en nyttighet har alltså ett värde, endast därför att abstrakt mänskligt arbete
däri har blivit förkroppsligat, materialiserat”. (Kapitalet del I s. 34).
Den enda “inre” egenskap hos varorna som de har gemensamt är alltså den i
varorna nedlagda mängden arbete, vars konkreta uttryck finns i varans egenskaper. Den enda inre egenskap som skulle kunna utgöra den materiella grunden
för att en vara kan bytas mot en annan vara är alltså den mängd arbete som är
nedlagd i varje vara. Medan tillgång och efterfrågan i och för sig kan bestämma
en varas pris, så gäller att de är yttre bestämningar. De är inte materiella egenskaper hos varan, och kan alltså inte utgöra den materiella grunden hos varan
själv, för den väsentliga möjligheten “bytesvärde”. Den enda materiella egenskap hos varan själv som kan utgöra den materiella grunden för den väsentliga
möjligheten “bytesvärde” är alltså den i varan bruksvärde nedlagda mängden
arbete. Det är denna mängd som möjliggör bytesvärdet, d.v.s. det är denna
mängd som utgör varans värde.
Varans väsen definieras alltså av de två väsentliga möjligheterna “användbarhet” och “bytesvärde”. Den väsentliga möjligheten “användbarhets nödvändiga
50
materiella förutsättning är bruksvärdet, d.v.s. de specifika materiella egenskaper
som varan har. Den väsentliga möjligheten “bytesvärdes nödvändiga materiella
förutsättning är värdet, d.v.s. den i varan nedlagda mängden arbete. Värdet är
alltså inte varans pris eller nytta eller någonting annat dylikt. En varas värde är
helt enkelt den i varans bruksvärde nedlagda mängden arbete.
I Kapitalet del I (s. 724f ) skriver Marx att “vad jag utgår ifrån, är den enklaste samhälleliga form, vari arbetsprodukten visar sig i det nutida samhället,
och denna form är ‘varan’. Den analyserar jag, och detta först och främst i den
form vari den framträder. Jag finner då att den å ena sidan i sin naturform är ett
bruksföremål, med andra ord (alias) ett bruksvärde, å andra sidan bärare av ett
bytesvärde och från denna synpunkt själv ett ‘bytesvärde’. En ytterligare analys
av det sistnämnda visar mig, att bytesvärdet endast är en ‘uppenbarelseform, ett
självständigt manifestationssätt för det i varan befintliga värdet. . . Jag indelar
alltså inte värdet i bruksvärde och bytesvärde som motsatser, i vilka det abstrakta ‘värdet’ sönderdelas, utan arbetsproduktens konkreta samhälleliga gestalt,
‘varan’, är å ena sidan bruksvärde och å andra sidan ‘värde’, inte bytesvärde, då
denna blotta uppenbarelseform inte utgör dess eget innehåll”.
5. 2 Värdets mått
Bruksvärdet är alltså varans materiella egenskaper. Värdet är då den i bruksvärdet nedlagda mängden arbete; d.v.s. den i bruksvärdet materialiserade mängden arbete. Ett problem som nu uppstår är hur man skall kunna mäta värdet.
Detta är emellertid ett annat problem än frågan vad värdet är i sig själv. Värdet
självt är alltså den i varans bruksvärde nedlagda mängden arbete. Ett mått på
detta värde är alltså något som kan ge oss en kvantitativ uppskattning av denna
arbetsmängd, d.v.s. av värdet. Även om det kan vara svårt att hitta ett bra mått
på värdet, så innebär det alltså inte att innebörden hos termen ‘värde’ är oklar.
Det innebär möjligen att det är svårt att mäta en varas värde, inte att det är
svårt att förstå vad en varas värde är.
Marx ger själv ett förslag till hur värdet skall mätas, d.v.s. till ett mått på
värdet. Han menar att man skulle kunna mäta den tid som gått åt att fram51
ställa varan, d.v.s. den arbetstid som det arbete fordrat som är nedlagd i varans
bruksvärde. “Hur mäter man då storleken av dess värde? Genom den mängd
‘värdebildande substans’, som däri innehålles, av arbetet. Arbetskvantiteten
själv mätes med dess utsträckning i tiden, och arbetstiden åter har sitt mått i
bestämda tidsenheter, timmar, dagar o.s.v.” (Kapitalet del I, s. 34).
Värdet är alltså den i varans bruksvärde nedlagda mängden arbete. Hur mäts
då värdet, d.v.s. denna mängd arbete? Ett första mått är den kvantitativa storleken på mängden arbete, d.v.s. arbetskvantiteten. Ett mått på arbetskvantiteten
är arbetstiden. Och slutligen är bestämda tidsenheter olika mått på arbetstiden.
Värdet är alltså inte den i varans bruksvärde nedlagda arbetstiden. Arbetstiden
är bara ett rimligt mått på värdet, som alltså eventuellt skulle kunna mätas på
annat sätt.
Att arbetstiden är ett mått på värdet innebär emellertid inte att vilken arbetstid som helst kan vara ett mått på en given varas värde. Marx föreslår här
att den i samhället genomsnittliga arbetstid som åtgår för framställandet av en
vara skulle kunna vara ett rimligt mått på denna varas värde. Men oavsett om
detta är ett rimligt eller orimligt mått på en varas värde, så är innebörden av
det teoretiska begreppet “värde” klar. Det är på denna innebörd Marx fortsätter
sin analys, och inte på detta mått på värde. Hans teori kan alltså inte kritiseras
utifrån hans föreslagna mått på värde.
5. 3 Varuutbytet
Marx menar alltså att den kapitalistiska arbetsprocessen kännetecknas av
varuproduktionen. Alla arbetsprocesser producerar arbetsprodukter men den
kapitalistiska producerar arbetsprodukter som är varor. Detta innebär att det
egentligen endast är den väsentliga möjligheten “bytesvärde” som definierar
varans väsen. Varje arbetsprodukt definieras av den väsentliga möjligheten “användbarhet”, medan den arbetsprodukt som dessutom är vara även definieras
av den väsentliga möjligheten ”bytesvärde”. Man kan alltså säga att det som
definierar varans väsen är den väsentliga möjligheten “bytesvärde”, vars nödvändiga materiella förutsättning är “värdet”. “Värdet” har emellertid i sin tur
arbetsprodukten som nödvändig förutsättning.
52
Det intressanta eller specifika för arbetsprodukten i den kapitalistiska arbetsprocessen är emellertid den väsentliga möjligheten “bytesvärde”. “Bytesvärdet”
är helt enkelt det kvantitativa förhållandet “vari ett slags bruksvärden utbyts
mot ett annat slags bruksvärden’’. Om man t.ex. kan byta en skinnjacka mot
fyra par skor, så är alltså skinnjackans bytesvärde lika med fyra par skor. Det
är nu klart att en mängd betingelser bestämmer hur stort bytesvärdet är, d.v.s.
en mängd betingelser bestämmer i vilken form en varas bytesvärde kommer att
förverkligas. Bl.a. påverkas bytesvärdets form av tillgång och efterfrågan, vilken
i sin tur är påverkad av inkomstfördelning m.m. Det kvantitativa förhållande
i vilket två varor faktiskt byts, bestäms alltså av en mängd orsaker. Den enda
materiella likhet som finns hos varorna är emellertid värdet, d.v.s. den enda
jämförelsegrund vi har, om vi endast tar varornas egna egenskaper i beaktande, är
att det finns en viss mängd arbete nedlagd i deras bruksvärde.
Och detta är det enda Marx säger angående förhållandet mellan värdet och
bytesvärdet. Han säger inte att varans värde kan förklara dess bytesvärde, d.v.s.
att man t.ex. skulle kunna ur den i varan nedlagda arbetsmängden härleda
varans bytesvärde (som ibland tar form i ett pris). Han säger endast att den
förankring bytesvärdet har hos varan själv är i dess värde. Värdet är den enda
egenskap som varorna själva har som en gemensam (inre) egenskap. Sedan kan
bytesvärdet ta vilken form som helst, beroende på de betingelser som gäller vid
varubytet. Det är således i varuutbytet som en varas bytesvärde förverkligas.
Innan dess var det endast en möjlighet hos varan, vars nödvändiga materiella förutsättning var varans värde. Innan dess visste vi ingenting om vilken
form bytesvärdet skulle ta, hur stort eller litet det skulle bli. Först i varuutbytet
förverkligas alltså bytesvärdet och dess kvantitativa storlek bestäms av de betingelser under vilka varuutbytet sker. Bytesvärdets innehåll är emellertid värdet,
d.v.s. den i varans bruksvärde nedlagda mängden arbete, oavsett vilken form
det tar.
Att den form bytesvärdet förverkligas i är bestämd av de betingelser under
vilket varuutbytet sker och inte orsakad av varans värde får som konsekvens att
varan blir oförståelig. Eftersom det faktiska bytesvärdet döljer det som varorna
har gemensamt, nämligen att de är arbetsprodukter; att det finns en mängd
53
arbete nedlagt i dem, så kommer varorna att uppfattas som för människorna
helt främmande väsen. De kommer att uppfattas som självständiga objekt, styrda av dolda lagar. Människorna kommer att upphöra att betrakta dem som
produkter av deras arbete och istället se dem som helt främmande objekt vilka
man endast har rätt att tillägna sig genom varuutbyte. Denna företeelse kallar
Marx “varans fetischkaraktär”.
Ju mer varuutbytet utbreder sig, desto orimligare blir det att uttrycka en
varas bytesvärde i kvantiteten av en annan vara. Det är här pengarna får sin betydelse som mätare av bytesvärde. I och med att en varas bytesvärde tar form i
ett penningpris, så är varan jämförbar med varje annan vara. Denna jämförelse
är emellertid alltså en ytlig jämförelse. Priset är ju bara en form för bytesvärdet
och som sådant bestämt av de betingelser som råder vid varuutbytet. Också
för priset gäller alltså att det är en möjlighet som förverkligas först i varuutbytet. Eftersom priset alltså är en (oförverkligad eller förverkligad) form för
den väsentliga möjligheten “bytesvärde”, och bytesvärdets faktiska storlek är
bestämd av de betingelser som råder vid varuutbytet och inte är bestämd av
värdet, så gäller att priset inte är bestämt av värdet (även fastän värdet utgör den
materiella grunden för priset). Marx är ytterst mån om att betona detta. “Hur
kan kapital uppstå genom att priserna regleras efter genomsnittspriserna, d.v.s.
i sista instans av varans värde? Jag säger ‘i sista instans’, emedan genomsnittspriserna inte direkt sammanfaller med varornas värdestorlek, vilket A. Smith,
Ricardo m.fl. tror” (författarens betoning). (Kapitalet del I s. 143). Priserna
bestäms således i sista instans av värdet såtillvida att värdet är den materiella
grunden för priserna, men inte den tillräckliga orsaken. “Ricardo (efter Smith)
blandar ihop värde och produktionskostnad; redan i ‘Till kritiken av den politiska ekonomin’ och likaså i fotnoter till ‘Kapitalet’ har jag uttryckligen påpekat,
att värde och produktionspris (som endast uttrycker produktionskostnaden i
pengar) inte sammanfaller”. (Kapitalet del I s. 721).
5. 4 Mervärdet
En arbetsprodukts värde är alltså den i dess bruksvärde nedlagda mängden arbete. Det som gör att en vara har ett värde är alltså det förhållandet att den är
54
bearbetad. Bearbetning är det enda som kan ge varan värde. En “yttre” nödvändig betingelse för varans värde är således arbetskraft. Utan arbetskraft eller
arbete som kan förverkligas i bearbetningen av ett arbetsobjekt kan intet värde
uppstå. Marx övergår därför till en analys av arbetet eller arbetskraften.
Han finner därvid att arbetskraften själv är en arbetsprodukt. En väsentlig
möjlighet som definierar arbetsproduktens väsen är “användbarhet”. Arbetskraftens användbarhet ligger i att framställa arbetsprodukter. Man skulle kunna
säga att den väsentliga möjlighet som definierar “arbetskraft” är “produktion
av bruksvärden”. Denna form för den väsentliga möjligheten “användbarhet”
har alltså även en nödvändig materiell förutsättning hos arbetsprodukten själv,
nämligen vissa biologiska egenskaper hos arbetaren. Dessutom är naturligtvis
den form användbarheten kan ta, betingad av arbetaren psykiska egenskaper,
t.ex. hans kunskap och erfarenhet, vilka också har en materiell grund hos arbetaren själv. Det är alltså klart att arbetskraften definieras av den väsentliga
möjligheten “användbarhet”, vars materiella grund är “bruksvärdet”, d.v.s. arbetarens biologiska egenskaper.
För att man skall kunna hävda att arbetskraften är en arbetsprodukt måste
emellertid även gälla att det finns en mängd arbete nedlagt i arbetskraftens
bruksvärde. Detta är också fallet. Bruksvärdet utgörs alltså av de biologiska
egenskaper som är den nödvändiga materiella förutsättningen för arbetskraftens “användbarhet”. För att dessa biologiska egenskaper skall kunna bestå
måste individen existera. Detta innebär både att hans existens som barn och
som vuxen är nödvändig. För att kunna existera fordras emellertid livsmedel
av olika slag, d.v.s. för att kunna existera förbrukar arbetaren en viss mängd
livsmedel. Dessa livsmedel är arbetsprodukter, d.v.s. i deras bruksvärde finns
nedlagt en viss mängd arbete. Eftersom förbrukningen av dem är nödvändig
för att arbetarens bruksvärde (hans biologiska egenskaper) skall kunna bestå, så
kan man säga att det arbete som finns nedlagt i livsmedlens bruksvärde omformas till att vara ett arbete som är nedlagt i arbetarens bruksvärde. Man skulle
alltså kunna säga att “arbetskraftens värde är just värdet av de livsmedel som är
nödvändiga för dess ägares uppehälle”. (Kapitalet del I s. 147). Arbetskraften
är alltså en arbetsprodukt vars väsentliga möjlighet “användbarhet” tagit form
55
i “produktion av bruksvärden”. Den nödvändiga materiella förutsättningen för
denna väsentliga möjlighet är arbetarens biologiska egenskaper, vilka alltså utgör arbetarens bruksvärde. I detta bruksvärde finns det även en mängd arbete
nedlagt, nämligen den mängd arbete som finns nedlagt i de livsmedels bruksvärde, vilka är tillräckliga “för att underhålla den arbetande individen såsom
arbetande individ i hans normala livstillstånd. Summan av de livsmedel, som
är nödvändiga för arbetskraftens produktion, innefattar alltså även livsmedlen
för ersättarna, d.v.s. arbetarnas barn”. (Kapitalet del I s. 148).
Liksom för varans värde föreslår Marx som mått på arbetskraftens värde den
arbetstid som åtgår för produktionen av de för arbetaren och hans familj nödvändiga livsmedlen, eller mer egentligt den i samhället genomsnittliga arbetstid
som åtgår för framställandet av dessa livsmedel.
Arbetskraften har nu emellertid den viktiga egenskapen att den kan producera ett större värde en vad den själv är. Om det fordras en viss mängd arbete för
att framställa en viss arbetsprodukt så gäller i allmänhet att produktionen av
denna mängd arbete (förmedlat genom livsmedlen) fordrat en mindre mängd
arbete. Om t.ex. den genomsnittliga arbetstid som fordras för att livnära en
arbetarfamilj en dag är fyra timmar, d.v.s. om det genomsnittligt fordras fyra
timmars arbete för att framställa de livsmedel som är nödvändiga för att livnära
en arbetarfamilj, så kan arbetaren ändå arbeta i åtta eller tio timmar, d.v.s. producera varor i vars bruksvärde finns nedlagt en arbetsmängd motsvarande åtta
timmars genomsnittligt arbete.
En arbetare kan alltså per tidsenhet producera bruksvärden i vilka finns nedlagda en arbetsmängd som är större än den i arbetskraftens bruksvärde nedlagda mängden arbete. Han kan med andra ord producera ett mervärde. I en
arbetsprocess gäller alltså att en varas värde är ett mervärde till den del som
den i varans bruksvärde nedlagda mängden arbete är större än den i detta arbete nedlagda mängden arbete, d.v.s. till den del som varans värde är större än
värdet på det arbete som fordras för att framställa varan. I en arbetsprocess är
således mervärdet skillnaden mellan det i arbetsprocessen producerade värdet
(i form av bruksvärden) och det värde som den för denna produktion nödvändiga arbetsmängden har. Man skulle också kunna säga att mervärdet är
56
skillnaden mellan den i varans bruksvärde nedlagda mängden arbete och den
mängd arbete som är nedlagda i de livsmedel som erfordras för att en arbetare
skall kunna producera varan.
“Att en halv dags arbete behövs för att hålla arbetaren vid liv i 24 timmar,
hindrar honom inte alls från att arbeta en hel dag. Arbetskraftens värde och det
värde den skapar under arbetsprocessen är alltså två skilda saker. Det var denna
värdedifferens som kapitalisten hade i sikte, när han köpte arbetskraften”. (Kapitalet del I s. 167).
Observera att mervärdet endast är skillnaden mellan den i varans bruksvärde
tillförda mängden arbete och det värde som denna mängd arbete självt har. Då
en arbetare t.ex. bearbetar ett halvfabrikat finns det redan en viss mängd arbete
nedlagd i varan innan han börjat bearbetningen. Varans mervärde är således
totalt sett skillnaden mellan den i hela varans bruksvärde nedlagda mängden
arbete och det värde som denna mängd arbete självt har, varvid alltså detta
arbete kan ha tillförts varan i olika arbetsprocesser och av olika arbetare. Det i
en viss arbetsprocess producerade mervärdet är å andra sidan skillnaden mellan
den mängd arbete i denna arbetsprocess tillförts varan och det värde som denna
mängd arbete har, (d.v.s. den mängd arbete som förbrukats just i denna arbetsprocess), varvid det värde som varan hade redan innan bearbetningen i denna
arbetsprocess måste frånräknas.
5. 5 Kapital
En arbetsprocess kan alltså i allmänhet producera ett mervärde. Det är emellertid inte så att den i första hand producerar mervärde utan det är så att i
första hand producerar den bruksvärden. I allmänhet råkar det dessutom vara
så att dessa bruksvärden utgör ett mervärde, d.v.s. att den i dessa bruksvärden
nedlagda mängden arbete är större än den mängd arbete som erfordrats för att
producera denna i bruksvärdena nedlagda mängd arbete. I det ögonblick vi
börjar tala om mervärde, så talar vi om något annat än dessa bruksvärden. Vad
är då mervärdet eller närmare bestämt, vilken eller vilka väsentliga möjligheter
definierar mervärdets väsen?
Mervärdet är alltså något annat än de bruksvärden som är bärare av mervär57
det. Mervärdet är för det första värde, d.v.s. den mängd arbete som är nedlagd
i de bruksvärden som är producerade i arbetsprocessen. En av dessa väsentliga
möjligheter är alltså ” ”bytesvärde”’. Ett mervärde går alltså att byta mot varor, vars värde är lika stort som detta mervärde. Den som kontrollerar eller ”
”äger”’ mervärdet kan alltså t.ex. byta mervärdet mot konsumtionsvaror för
samma värde. Men häri skiljer sig inte mervärdet från vilket värde som helst.
Vad skiljer då mervärdet från värdet? Eller närmare bestämt vad skiljer mervärdet från ett värde som inte är mervärde?
För ett värde som inte är mervärde gäller att detta värde är en arbetsmängd,
vars eget värde är lika stort. Detta innebär att arbetaren förbrukar livsmedel
för ett lika stort värde som värdet av arbetsprodukten. Den mängd arbete som
finns nedlagd i de livsmedel som erfordras för att en arbetare skall kunna producera en arbetsprodukt är alltså lika stor som den mängd arbete som erfordras
för att framställa arbetsprodukten. Arbetaren producerar m.a.o. lika mycket
som han behöver konsumera. Om han byter arbetsprodukten mot en annan
vara med lika stort värde, så måste han alltså själv konsumera denna vara. Om
det värde som produceras i en arbetsprocess inte är ett mervärde gäller alltså att
det antingen måste konsumeras direkt eller måste bytas mot varor som måste
konsumeras direkt.
För ett värde som är mervärde gäller alltså inte ovanstående, ty detta värde
är en arbetsmängd vars eget värde är mindre än det producerade värdet. Den
mängd arbete som finns nedlagd i de livsmedel som erfordras för att en arbetare
skall kunna producera en arbetsprodukt är alltså mindre än den mängd arbete
som erfordras för att framställa arbetsprodukten. Arbetaren producerar m.a.o.
mer än han behöver konsumera. Om han byter mervärdet mot en eller flera
andra varor, så måste han själv inte konsumera denna vara. Det som skiljer ett
merfärde från ett värde som inte är mervärde är att mervärdet kan användas för
produktion I eller inte behöver användas för konsumtion). Mervärdet kan alltså
bytas mot arbetsobjekt, arbetsmedel och/eller arbetskraft, vilkas totala värde är
lika med mervärdet. Mervärdets väsentliga möjlighet är alltså att vara kapital,
eftersom ett kapital är ett mervärde som används för produktion av bruksvärden.
58
Ett kapital är ett mervärde som faktiskt används för att producera bruksvärden,
d.v.s. som faktiskt bytes mot arbetsobjekt, arbetsmedel och arbetskraft. Pengar
är alltså inte kapital och inte heller mervärdet är kapital. Så länge som mervärdet inte används för produktion av bruksvärden är det endast Mervärde-I-Sig,
eftersom dess väsentliga möjlighet “kapital” ännu inte förverkligad. Först då
mervärdets väsentliga möjlighet förverkligas blir det Mervärde-För-Sig eller kapital, d.v.s. först då “mervärdet inte förbrukas sin ägare för hans personliga behov utan användes som kapital” (Kapitalet del I s. 509). Som Mervärde-För-Sig
gäller alltså att “värdet blir aktivt värde, aktiva pengar och på så sätt kapital”.
(Kapitalet del I s. 134).
“Mervärdet däremot uppträder till en början som värdet av en viss del av
bruttoprodukten. Om denna säljes och förvandlas till pengar, återfår kapitalvärdet sin ursprungliga form, men mervärdets ursprungliga existensform (som
bruksvärde, författarens anm.) förvandlas. Från detta ögonblick är dock både
kapitalvärde och mervärde penningsummor, och deras återförvandling till kapital sker alldeles på samma sätt. Kapitalisten placerar bägge i varuinköp som
han behöver för att på nytt sätta i gång produktionen”, (Kapitalet del I s. 509f )
(författarens betoning). Mervärdet existerar först i sig, som värde. Återförvandlingen till kapital, d.v.s. förverkligandet av den väsentliga möjligheten “kapital” sker alltså först då mervärdet användes till varuinköp i syfte att producera.
Den väsentliga möjlighet som definierar mervärdet är alltså “kapital”. Såsom
värde definieras även mervärdet av de väsentliga möjligheter som definierar värdet,
men den väsentliga möjlighet som utgör mervärdets specifika kännetecken är möjligheten att vara kapital.
5. 6 Den kapitalistiska arbetsprocessen
Ovanstående diskussion om mervärdets förvandling till kapital antyder att en
arbetsprocess kan vara materiellt organiserad på olika sätt för olika syften. En
arbetsprocess kan t.ex. vara materiellt organiserad för att producera en viss typ
av bruksvärden, eller den kan vara organiserad för att producera varor (bytesvärden), eller så kan den vara organiserad för att producera mervärden och
59
indirekt då även kapital. Låt oss i följande korta diskussion av olika materiella
organisationstyper av arbetsprocesser utgå ifrån arbetsprocesser i vilka de producerade bruksvärden till en del är mervärden, d.v.s. arbetsprocesser i vilka
det producerade värdet (d.v.s. den i de producerade bruksvärdena nedlagda
mängden arbete) är större än värdet på det för denna produktion nödvändiga
arbetet (d.v.s. än den i de livsmedel nedlagda mängd arbete, vilka är nödvändiga för arbetskraftens existens). Observera att även om vi utgår från arbetsprocesser i vilka de producerade bruksvärdena delvis är mervärden så behöver
dessa arbetsprocesser inte nödvändigtvis vara organiserade just för att endast
producera mervärden. En arbetsprocess kan ju i och för sig vara organiserad
för att producera vissa bruksvärden vilka utan avsikt också delvis kommer att
bli mervärden.
Vi utgår alltså ifrån en arbetsprocess i vilken de bruksvärden som produceras
delvis utgör ett mervärde. Detta innebär således att det i arbetsprocessen skett
ett merarbete, d.v.s. ett arbete som är mer än (större än) det arbete som åtgår
för att hålla arbetskraften vid liv. Marx menar nu att “Det enda som skiljer
de ekonomiska samhällssystemen från varandra t.ex. slaveriets samhälle från
lönarbetets, är de former under vilka detta merarbete avpressas den omedelbara
producenten, arbetaren” (Kapitalet del I s. 186). Det enda som skiljer olika
ekonomiska samhällssystem åt är således den form arbetsprocessen har (jag har
alltså utgått från en arbetsprocess som resulterar i ett mervärde). Det enda som
skiljer olika ekonomiska system åt är m.a.o. hur arbetsprocesserna är materiellt
organiserade.
Man kan härvid i historien urskilja huvudsakligen två typer av materiella
organisationer av arbetsprocesser. Den första typen av arbetsprocesser utgörs av
de arbetsprocesser som är materiellt organiserade för en produktion av vissa bruksvärden. Vad och hur mycket som skall produceras bestäms då av den som förfogar över arbetsmedlen och arbetskraften. Oftast kommer det att vara denna
härskande klass’ behov som styr vilka bruksvärden som skall produceras. Detta
innebär att kravet på merarbete begränsas av den härskande klassens behov.
“Emellertid är det klart, att när produkterna under givna samhällsförhållanden
inte produceras som bytesvärden utan direkt som bruksvärden, så begränsar den
60
trängre eller vidare kretsen av behovet kravet på merarbete”. (Kapitalet del I s.
202). Arbetsprocessen kommer således att vara organiserad för en produktion
av bruksvärden som tillfredsställer den härskande klassens behov. Den möjlighet som är unik för denna materiella arbetsprocess- organisation är att det i
arbetsprocessen kan produceras bruksvärden vilka tillfredsställer en härskande
klass’ behov. Detta kännetecknar de s.k. förkapitalistiska produktionssätten,
d.v.s. de arbetsorganisationer som är organiserade på ett förkapitalistiskt sätt.
I de förkapitalistiska produktionssätten, d.v.s. i den materiella organisation
av arbetsprocessen som finns i de förkapitalistiska ekonomierna, finns det ingen anledning att producera bruksvärden med ett större mervärde än vad den
härskande klassen konsumerar. Eftersom dessutom arbetsprocessen är materiellt organiserad för produktion av vissa bestämda bruksvärden är det svårt att
inom denna organisation producera andra bruksvärden. De förkapitalistiska arbetsprocessernas väsentliga möjlighet är alltså “produktion av en (av den härskande
klassens behov) begränsad mängd bruksvärden”. Denna möjlighets materiella grund (nödvändiga materiella förutsättning) utgörs av den speciella arbetsprocessorganisationen.
Den andra typen av arbetsprocesser utgörs av de arbetsprocesser som är materiellt
organiserade för en produktion av mervärde, d.v.s. indirekt en produktion av kapital. Dessa arbetsprocesser kallas lämpligen kapitalistiska arbetsprocesser. De
är alltså så organiserade att de kan producera mervärde. Denna materiella organisation medför emellertid att man inte längre kan (som i de förkapitalistiska
arbetsprocesserna) producera bestämda bruksvärden utan endast bruksvärden
som är mervärden. Det är således egentligen inte bruksvärden man kan producera utan det enda man kan producera är mervärden (vilka endast har olika
tillfälliga former av bruksvärden som “bärare”). Den möjlighet som är unik
för denna arbetsprocess-organisation är således att det i arbetsprocessen kan
produceras mervärden. De kapitalistiska arbetsprocessernas väsentliga möjlighet
är således “produktion av mervärde”. Denna möjlighets materiella grund utgörs
av den speciella materiella arbetsprocess-organisationen.
Att det i den kapitalistiska arbetsprocessen egentligen inte är möjligt att
producera bestämda bruksvärden utan endast sådana bruksvärden som är
61
mervärden eller m.a.o. att det endast är möjligt att producera mervärden betonar Marx i Kapitalet: “Vår kapitalist har två syften. För det första vill han producera ett bruksvärde som har bytesvärde, en artikel som är avsedd för försäljning, en vara. För det andra vill han producera en vara, vars värde är större än
det sammanlagda värdet av de varor som förbrukas under produktionen. Han
vill inte bara producera ett bruksvärde, utan en vara; inte bara bruksvärde, utan
också värde; inte bara värde, utan också mervärde”. (Kapitalet del I s. 161).
Det som skiljer de förkapitalistiska arbetsprocesserna (eg. de förkapitalistiska arbetsprocess-organisationerna) från de kapitalistiska arbetsprocesserna
är således att den väsentliga möjlighet som kännetecknar de förkapitalistiska
är att det i denna typ av materiell organisation av arbetsprocessen är möjligt
att producera de bruksvärden som den härskande klassen önskar. Eftersom arbetarna också måste ha existensmedel innebär detta att de tvingas att utöva ett
merarbete för att kunna förverkliga en sådan produktion av bruksvärden. De
förkapitalistiska arbetsprocesserna är m.a.o. så organiserade att man kan använda arbetskraftens merarbete för att producera bruksvärden vilka tillfredsställer
den härskande klassens behov. Eftersom dessa bruksvärden är framställda av
ett merarbete, d.v.s. ert arbete som är utöver det arbete som åtgår för att hålla
arbetskraften själv vid liv, så utgör dessa bruksvärden ett mervärde. Det som
produceras i arbetsprocessen är emellertid inte detta mervärde utan bestämda
bruksvärden vilka i sig råkar vara mervärden. Det är emellertid inte möjligt
att i denna organisation av arbetsprocessen producera det “rena” mervärdet.
Då man säger att en arbetsprocess är organiserad för produktion av det (rena)
mervärdet menar man att arbetsprocessen inte är organiserad för att producera vissa bestämda bruksvärden utan att den är organiserad för att producera
vilket bruksvärde som helst bara det är ett mervärde. Så är uppenbarligen de
förkapitalistiska arbetsprocesserna inte organiserade. I dessa är det inte möjligt
att producera värden i denna bemärkelse utan endast möjligt att producera
bestämda bruksvärden.
De kapitalistiska arbetsprocesserna är däremot så materiellt organiserade att
det i dessa är möjligt att producera mervärden. Detta innebär att det inte har
någon betydelse vilka bruksvärden som produceras bara de utgör mervärden.
62
Även i den kapitalistiska arbetsprocessen måste arbetarna ha existensmedel,
vilket innebär att de tvingas utöva merarbete för att kunna förverkliga produktionen av mervärde. De kapitalistiska arbetsprocesserna är m.a.o. så organiserade att man kan använda arbetskraftens merarbete för att producera mervärden
utan att behöva binda sig vid bestämda bruksvärden. Det som produceras i
arbetsprocessen är således egentligen inte bruksvärden utan mervärden, ja man
kan t.o.m. säga att en produktion av bestämda bruksvärden inte är möjlig i
denna typ av arbetsprocess, eftersom arbetsprocessen är så organiserad att man
inte i förväg kan planera att bestämda bruksvärden skall produceras. Endast de
bruksvärden vilka är mervärden och helst är ett så stort mervärde som möjligt
kan nämligen produceras i denna typ av arbetsprocess. All annan slags produktion kommer att “gå med förlust” och därför tvingas avbrytas.
Medan alltså den förkapitalistiska arbetsprocessen är organiserad för produktion av bestämda bruksvärden (nämligen de som tillfredsställer den härskande
klassens behov), vilka i sig “oavsiktligt” är mervärden, så gäller att den kapitalistiska arbetsprocessen är organiserad för produktion av mervärde, vilka “oavsiktligt” alltid måste ta form i konkreta (men ej bestämda) bruksvärden. I det
första fallet är det möjligt att producera bestämda bruksvärden men omöjligt
att producera det “rena” mervärdet. I det andra fallet är det möjligt att producera det “rena” mervärdet, men omöjligt att producera planerade bruksvärden.
Kapitalisten är alltså inte intresserad av att producera varor med vissa bestämda
kvaliteter. Han gör detta endast i den utsträckning de har ett bytesvärde. I
försäljningen av varan förverkligas detta bytesvärde i form av pengar, och då
dessa pengar används som kapital (d.v.s. för att producera ytterligare bruksvärden) kommer även mervärdet att förverkligas.
Mervärdet förverkligas alltså som kapital. Men eftersom arbetsprocessen, i
vilken detta mervärde insattes som kapital, är en kapitalistisk arbetsprocess,
d.v.s. är organiserad för mervärdeproduktion, gäller att kapitalet kommer att
användas i syfte att producera ytterligare mervärde, d.v.s. ytterligare kapital.
Den kapitalistiska arbetsprocessen är således så organiserad att det sker en
produktion av mervärde, i syfte att med hjälp av detta mervärde producera
ytterligare mervärde. Det mervärde som produceras i en arbetsprocess används
63
som kapital i en ny arbetsprocess för att producera ytterligare mervärde, som
återigen kan användas som kapital o.s.v.
Medan man alltså i de förkapitalistiska arbetsprocesserna pressade fram ett
merarbete för att förverkliga en produktion av vissa bestämda bruksvärden och
därvid nöjde sig med detta merarbete, gäller i den kapitalistiska arbetsprocessen
att man (p.g.a. arbetsprocessens organisation) aldrig kan vara nöjd. Här gäller
nämligen inte att producera vissa bestämda bruksvärden och sedan låta sig nöjas utan här gäller det att producera mervärdet självt och då ständigt försöka
öka detta producerade mervärde. “Därför bevarade negerarbetet i de amerikanska sydstaterna en moderat och patriarkalisk karaktär, så länge produktionen huvudsakligen hade till ändamål att täcka egna behov. Men i och med
att bomullsexporten blev ett livsintresse för sydstaterna, blev utplundringen av
negrernas arbetskraft - som i vissa fall ledde till full utslitning efter sju år – en
faktor i ett beräknat och beräknande system. Det gällde inte längre att plåga
ur negern en viss mängd nyttiga produkter. Det gällde nu produktion av själva
mervärdet”. (Kapitalet del I s. 202).
“Produktion av mervärde” är alltså den väsentliga möjlighet som definierar
den kapitalistiska arbetsprocessen. Den materiella grunden för denna väsentliga möjlighet är ett speciellt slags materiell organisation av arbetsprocessen.
“Produktion av en (av den härskande klassens behov) begränsad mängd bruksvärden” är å andra sidan den väsentliga möjlighet som definierar de förkapitalistiska arbetsprocesserna. För denna väsentliga möjlighet gäller att dess materiella grund är ett annat speciellt slags materiell organisation av arbetsprocessen.
Naturligtvis gäller att dessa olika slag av arbetsprocesser har vissa gemensamma kännetecken, nämligen de kännetecken som tillkommer alla arbetsprocesser på grund av att de alla är en bearbetning av arbetsobjekt till arbetsprodukter.
Men utifrån dessa för arbetsprocesserna allmänna kännetecken kan vi aldrig
spåra den materiella förutsättningen för den väsentliga möjlighet som definierar ett speciellt slag av arbetsprocess, vare sig det är fråga om förkapitalistiska
eller kapitalistiska eller “efterkapitalistiska” arbetsprocesser. Även om således
den förkapitalistiska organisationen av arbetsprocessen har vissa kännetecken
gemensamma med den kapitalistiska organisationen av arbetsprocessen, så
64
gäller framförallt att dessa organisationer skiljer sig åt, d.v.s. att dess materiella
grunder skiljer sig åt. Dessa olika slags arbetsprocesser definieras ju av olika
väsentliga möjligheter, vilka har olika nödvändiga materiella förutsättningar.
I den organisation som arbetsprocessen har i ett feodalt eller slavsamhälle kan
det aldrig bli fråga om en produktion av mervärde. I det feodala och i slavsamhället är alltså inte “produktion av mervärde” en möjlighet (i ovan diskuterade
mening). Detta är naturligtvis en följd av att arbetsprocessen är organiserad på
ett annat sätt än den är i ett kapitalistiskt samhälle.
En arbetsprocess som är materiellt organiserad för produktion av mervärde
innefattar bl.a. följande förhållande. I en kapitalistisk arbetsprocess gäller att
det mervärde som producerats måste kunna sättas in i arbetsprocessen igen för
produktion av ytterligare mervärde. Arbetsprocessen måste följaktligen vara så
organiserad att det är möjligt att återinsätta ett producerat mervärde i avsikt
att producera ytterligare mervärde. Arbetsprocessen måste m.a.o. vara så organiserad att ett producerat mervärde kan utbytas mot nya arbetsmedel och
ny arbetskraft. Annars är det ju omöjligt att utvidga mervärdesproduktionen.
Att det alltid är möjligt att skaffa ny arbetskraft innebär att det alltid måste
vara möjligt för arbetskraften att lämna en arbetsprocess och ansluta sig till en
ny arbetsprocess. Det måste m.a.o. vara möjligt för en arbetare att lämna en
arbetsprocess, när han arbetat där en tid som motsvarar den betalning han fått
för sin arbetskraft, och istället byta sin arbetskraft mot en del av ett nyproducerat mervärde. Detta innebär att arbetsprocessen måste vara så organiserad att
arbetaren själv säljer sin arbetskraft och att han endast säljer den för begränsade
(avtalade) tidsperioder. Arbetsprocessen måste således vara så organiserad att
arbetskraften ingår i den endast under avtalade tidsperioder och att arbetaren
utanför dessa avtalade tidsperioder själv förfogar över sin arbetskraft. Om ej
dessa materiella förutsättningar är förhanden är det inte möjligt att producera mervärde, eftersom det då inte är möjligt att använda ett nyproducerat
mervärde för att köpa ny arbetskraft med vars hjälp ytterligare mervärde kan
produceras.
För att det skall vara möjligt att använda ett nyproducerat mervärde för ytterligare produktion av mervärde med hjälp av nyköpt arbetskraft måste emeller65
tid organiseringen av arbetsprocessen uppfylla ytterligare ett villkor. Även om
arbetskraften så gott som när som helst kan lämna en arbetsprocess så måste
dessutom gälla att om han lämnar en arbetsprocess så måste han vara tvungen
att på nytt sälja sin arbetskraft till någon som i utbyte lämnar ett nyproducerat
mervärde (eller en del av ett nyproducerat mervärde). Det får m.a.o. inte vara
möjligt för arbetskraften att (i allmänhet) förfoga över arbetsmedel, ty om så
är fallet kommer arbetaren som förfogar över arbetsmedel att med hjälp av
dessa kunna producera de bruksvärden eller eventuellt bytesvärden som han
behöver. Om således alla arbetare kan förfoga över arbetsmedel så kommer de
inte att vara tvungna att sälja sin arbetskraft till mervärdesproducenten. Arbetsprocessen måste således vara så organiserad att arbetaren inte förfogar över
arbetsmedlen, ty i annat fall kommer han inte att vilja lämna den eller om han
lämnar den så kommer han hellre att använda sina arbetsmedel än att sälja sin
arbetskraft till en mervärdesproducent.
“Pengar och varor är inte från början kapital, lika litet som produktionsmedel och livsmedel. De måste förvandlas till kapital. Men denna förvandling
kan endast försiggå under bestämda förhållanden, som kan sammanfattas på
följande sätt: Två helt olika slags varuägare måste träda i kontakt med varandra – å ena sidan ägare av pengar, produktions- och existensmedel, som önskar
föröka de värden de redan har tillägnat sig genom köp av främmande arbetskraft – å andra sidan fria arbetare, försäljare av sin egen arbetskraft och därmed
försäljare av arbete. De är fria arbetare i den dubbla betydelsen, att de inte
själva hör ihop med produktionsmedlen som slavar, livegna o.s.v., medan de
inte heller äger produktionsmedlen som självägande bönder, hantverkare o.s.v.
De är tvärtom fria från allt, lösa och lediga. När dessa motsättningar föreligger på varumarknaden, är grunden lagd för den kapitalistiska produktionen”.
(Kapitalet del I s. 629).
Den kapitalistiska arbetsprocessen definieras alltså av den väsentliga möjligheten “produktion av mervärde”. Denna möjlighet har som nödvändig
materiell förutsättning tre kännetecken i arbetsprocessen. Arbetsprocessen
måste vara organiserad så att för det första det kan produceras ett tillräckligt stort
mervärde för att det skall kunna användas som kapital i en mervärdesproducerande
66
arbetsprocess, d.v.s. tillräckligt stort för att kunna bytas mot nya arbetsmedel,
arbetsobjekt och ny arbetskraft. För det andra måste arbetsprocessen vara organiserad så att arbetaren äger (förfogar över) sin arbetskraft och endast byter denna
dispositionsrätt mot ett nytt mervärde för begränsade (avtalade) tidsperioder, d.v.s.
arbetskraften ingår i arbetsprocessen endast under avtalade perioder och däremellan förfogar arbetaren över sin arbetskraft. För det tredje måste arbetsprocessen vara organiserad så att arbetskraften (i allmänhet) inte förfogar över arbetsmedlen utan att mervärdesproducenten avgör hur arbetsmedlen skall användas och
till vad de skall användas.
Dessa materiella förutsättningar, d.v.s. denna nödvändiga materiella grund
kan existera redan innan produktionen av mervärde har förverkligats eller
m.a.o. arbetsprocessen kan vara organiserad för mervärdesproduktion innan
denna förverkligas. (Det som då produceras kommer endast att vara bytesvärden). I det ögonblick då dessa materiella förhållanden, d.v.s. denna organisation av arbetsprocessen, uppstår blir arbetsprocessens kapitalistiska karaktär
möjlig. Denna materiella grund gör således “produktion av mervärde” till
en möjlighet. I och med att denna speciella organisation av arbetsprocessen
uppstår existerar den kapitalistiska arbetsprocessen i sig, d.v.s. som en Kapitalism- I-Sig. Först då produktionen av mervärde förverkligas övergår den kapitalistiska arbetsprocessen till att vara en Kapitalism-För-Sig. Förverkligandet av
produktionen av det “rena” mervärdet innebär alltså att arbetsprocessen förändras från att vara kapitalistisk i sig till att vara kapitalistisk (för sig). Först i och
med detta förverkligande är arbetsprocessen alltså kapitalistisk i verkligheten,
d.v.s. i den sociala verkligheten. Dessförinnan är den endast kapitalistisk som
möjlighet, d.v.s. ideellt, eller m.a.o. dessförinnan var endast den materiella
förutsättningen verklig.
Då väl ett samhälles arbetsprocesser till största delen är kapitalistiska, d.v.s. är
organiserade för mervärdesproduktion och mervärdesproducerande, så tappar
kapitalisten själv inflytandet på denna mervärdesproduktion i en bemärkelse.
Oavsett om han vill producera mervärde eller inte så tvingas han att försöka
göra detta eftersom så gott som alla arbetsprocesser i samhället eller hela den
ekonomiska strukturen är organiserad för mervärdesproduktion. Eftersom det
67
enda säkra sättet att tillgodogöra sig det producerade mervärdet (för kapitalisten) är att använda det som kapital i en arbetsprocess som producerar ytterligare
mervärde, så kommer kapitalisterna att tvingas köpa mer och mer arbetsmedel,
vilket innebär en ständig kapitalackumulation. I och med att arbetsprocessen
blivit kapitalistisk (för sig), d.v.s. förverkligat produktionen av mervärde, så
tvingas kapitalisten att ständigt försöka producera ytterligare mervärde oavsett
om han vill det eller inte.
Slutligen måste i detta avsnitt återigen betonas att det enda som definierar
en kapitalistisk arbetsprocess är att det i den är möjligt att producera det “rena”
mervärdet eller m.a.o. att den är organiserad för vinstproduktion (d.v.s. mer egentligt mervärdesproduktion). Det som kännetecknar en kapitalistisk ekonomi är
således inte att det i den råder vissa juridiska ägandeförhållanden. Oavsett
vilka ägandeförhållanden som råder så är en arbetsprocess kapitalistisk om den
är organiserad för mervärdesproduktion (vinstproduktion). Oavsett om det
alltså är en privatperson eller staten som juridiskt äger arbetsmedlen, oavsett
om det är ett aktiebolag eller ett arbetarråd, ett kooperativ eller någon annan
slags “folkets” organ som juridiskt äger arbetsmedlen, så gäller således att arbetsprocessen är kapitalistisk om den är organiserad för vinstproduktion (mervärdesproduktion), d.v.s. om den väsentliga möjlighet som kännetecknar den är
möjligheten till produktion av det “rena” mervärdet. Endast om arbetsprocessen är organiserad för produktion av planerade bruksvärden (planerade antingen av en härskande klass eller av folket), d.v.s. om dess väsentliga möjlighet är
möjligheten till produktion av planerade bruksvärden, så är arbetsprocessen en
icke-kapitalistisk arbetsprocess. Det som kännetecknar en arbetsprocess är således
vad den är organiserad för, d.v.s. dess väsentliga möjlighet, vilken har en materiell
grund i arbetsprocessens organisation, inte de juridiska ägandeförhållandena. Detta innebär t.ex. att om staten eller andra “kollektiva” organ i ett privatkapitalistiskt samhälle övertar den juridiska äganderätten över arbetsmedlen (företagen)
men arbetsprocesserna och den ekonomiska strukturen fortfarande är organiserad för vinstproduktion (eg. mervärdesproduktion) så är det fortfarande en
kapitalistisk ekonomi om än i statskapitalistisk form. Detta gäller naturligtvis
även om staten genomför en jämlikhet bland alla arbetande med avseende på
68
deras löner. “Ja t.o.m. Proudhons krav att alla människor skulle få samma lön
omvandlar bara den nuvarande arbetarens förhållande till sitt arbete till alla
människors förhållande till arbetet. Samhället uppfattas då som en abstrakt
kapitalist”. (De ekonomisk-filosofiska manuskripten i Människans frigörelse s.
71). Huruvida en ekonomi är kapitalistisk är således inte en ideologisk (t.ex.
juridisk) fråga, ty om arbetsprocesserna i en ekonomi är organiserade för vinstproduktion (mervärdesproduktion), så är ekonomin kapitalistisk oavsett vem
som äger arbetsmedlen.
Marx utgick således i sin analys av den kapitalistiska arbetsprocessen från det
förhållandet att den kapitalistiska ekonomin kännetecknas av varuproduktion.
Härvid finner han slutligen att det egentligen är produktionen av mervärde
som är den kapitalistiska arbetsprocessens väsentliga möjlighet och att denna
möjlighet har som materiell grund arbetsprocessens speciella organisation.
5. 7 Människan och den kapitalistiska arbetsprocessen
Förverkligandet av produktionen av mervärde är således nödvändigt för att
en arbetsprocess skall övergå från en möjlig till en verklig kapitalistisk arbetsprocess. Utgångspunkten för Marx analys av den kapitalistiska arbetsprocessen var emellertid det förnekande (motsägande) av människans väsentliga
möjligheter som han undersökte i sina ungdomsskrifter. Utgångspunkten var
alltså människans alienation, och det problem som han därvid ställde var: vilka
väsentliga möjligheter definierar den kapitalistiska arbetsprocessen och varför
är dessa möjligheters förverkligande tillräckliga för att orsaka alienation; för
att förneka människans väsentliga möjligheter. Marx kommer alltså i Kapitalet
fram till att det är produktionen av mervärde som definierar den kapitalistiska
arbetsprocessen.
Det gäller nu att visa hur förverkligandet av produktionen av mervärde, d.v.s.
förverkligandet av den väsentliga möjlighet som definierar den kapitalistiska
arbetsprocessen, är tillräcklig för att förneka (motsäga) de väsentliga möjligheter som definierar människan. Dessa människans väsentliga möjligheter var
alltså möjligheterna att kunna ha ett medvetet förhållande till arbetsprocessen, till andra människor och till sig själv. Det måste först här betonas att i
69
de förkapitalistiska arbetsprocesserna så var den väsentligheten “produktion av
vissa bruksvärden”. De människor som framställde dessa bruksvärden, hade
som arbetskraft ett visst bruksvärde, men då de fullgjort produktionen av de
erfordrade arbetsproduktionerna, hade de ett egenvärde. Människan kunde i
en mer eller mindre begränsad form förverkliga sina väsentliga möjligheter.
Även om arbetsprocessen var begränsad till framställning av vissa bruksvärden,
så var denna begränsning en fördel. Det fanns utrymme för ett visst medvetet
förhållande till arbetsprocessen, även fastän man saknade kontroll över produktionsmedlen.
I den kapitalistiska arbetsprocessen är produktionen av mervärde det enda
som räknas. Och produktionen av detta mervärde räknas endast för att mervärdet kan användas för produktion av ytterligare mervärde. Eftersom bruksvärden
inte produceras för sin egen skull, som i de förkapitalistiska arbetsprocesserna,
utan endast för sitt bytesvärde, vilket kan (som mervärde) förverkligas i kapital,
finns det inte i arbetsprocessen utrymme för ett ens begränsat förverkligande
av människan själv. Människan räknas endast i sitt bidrag till produktionen av
mervärde.
Medan alltså människan i de förkapitalistiska arbetsprocesserna visserligen
endast räknades i sitt bidrag till produktionen av en viss begränsad mängd
bruksvärden, så hade hon i denna begränsade produktion möjlighet att åtminstone delvis förverkliga sig, vilket inte får fördunkla att hon blev utsugen, att
resultatet av hennes merarbete togs ifrån henne, att hon endast var till för en
produktion av en begränsad mängd bruksvärden. I den kapitalistiska arbetsprocessen räknas människan endast i sitt bidrag till produktionen av mervärde,
vilket inte ger utrymme för ens ett delvis förverkligande av henne själv. Skulle
ett sådant delvis förverkligande inträffa, så “räknas” detta förverkligande endast
om det bidrar till produktionen av mervärde. I den kapitalistiska arbetsprocessen accepteras och “räknas” människan endast som arbetskraft, som arbetare.
“Den människa, som inte är något annat än arbetare, besitter mänskliga egenskaper bara i den mån hon besitter dem för det främmande kapitalet . . . han
existerar inte som människa utan som arbetare . . . Nationalekonomin räknar
därför inte med arbetaren utan sysselsättning, arbetsmänniskan som är utan ar70
betstillfälle”. (De ekonomisk-filosofiska manuskripten i Människans frigörelse
s. 73).
Vi kan nu förstå varför den kapitalistiska arbetsprocessen är tillräcklig för
att förneka människans väsentliga möjligheter, tillräcklig för att alienera människan. Förverkligandet av den väsentliga möjligheten produktion av mervärde
leder nämligen till att människan endast definieras efter sitt bidrag till denna
produktion. I den kapitalistiska arbetsprocessen används människans bruksvärde endast för produktion av mervärde, “Kapitalet är därför fullständigt
skoningslöst gentemot arbetarens hälsa och livslängd, när det inte tvingas
till hänsyn genom samhällets åtgärder. På klagomålen över fysisk och andlig
förkrympning, för tidig död, tortyr genom överarbete svarar kapitalet: Skulle
detta lidande bekymra oss, då det ökar vår lust (profiten)? Men i det stora hela
är allt detta inte heller beroende av den enskilda kapitalistens goda eller onda
vilja. Den fria konkurrensen gör den kapitalistiska produktionens inneboende
lagar gällande som yttre tvångslagar gentemot den enskilde kapitalisten”. (Kapitalet del 1 s. 232).
Kapitalistens enda mål är alltså, oavsett om han själv vill eller inte (p.g.a.
arbetsprocessens organisation), produktion av mervärde. Det räcker emellertid
inte bara att producera ett mervärde. På grund av konkurrensen måste han
ständigt producera ett allt större mervärde. Han kan härvid gå tillväga på två
sätt. Han kan antingen försöka förlänga arbetsdagen, och på så sätt förlänga
merarbetet. I detta fall är arbetskraftens värde konstant, d.v.s. den mängd arbete som erfordras för att hålla arbetaren vid liv förblir oförändrad. Genom att
förlänga arbetsdagen kan emellertid kapitalisten få arbetaren att producera fler
bruksvärden, d.v.s. nedlägga en större mängd arbete i det producerade bruksvärdena. Det sker härvid en ökning av det absoluta mervärdet.
Ett annat sätt att erhålla ett större mervärde ur arbetsprocessen är att minska
den mängd arbete som behövs för att hålla arbetaren vid liv. I så fall kan nämligen arbetsdagens längd förbli oförändrad men mervärdet ökar ändå. Genom
att rationalisera och driva upp arbetsintensiteten kan man producera ett bruksvärde på kortare tid. Man kan således minska ett bruksvärdes värde, eftersom
det efter en rationalisering åtgår mindre arbete att producera en vara än innan
71
denna rationalisering. Om det nu sker en minskning av den tid som det åtgår
att framställa varor, så kommer på lång sikt det även att ske en minskning av
värdet på de livsmedel som åtgår för att livnära arbetaren. Härvid kommer
alltså arbetskraftens värde att minska, och det producerade mervärdet att öka,
även fastän arbetsdagens längd förblivit oförändrad. Denna ökning av mervärdet kallas ökning av det relativa mervärdet.
Den ständiga ökningen av det producerade relativa mervärdet leder alltså till
en allt högre grad av rationalisering och en allt högre arbetsintensitet. Detta
leder i sin tur till ett alltmer totalt förnekande av människans väsentliga möjligheter. “Alla medel, som ökar produktionen, slår om till medel, som behärskar
och exploaterar producenten. De stympar arbetaren och förvandlar honom till
en specialmänniska, nedvärderar honom till en maskindel, gör arbetet till en
plåga och berövar det allt innehåll, avlägsnar honom från arbetsprocessens intellektuella värden, samtidigt som vetenskapen blir en del av själva processen,
en självständig kraft däri. Arbetarens arbetsbetingelser fördärvas, han tvingas
att underkasta sig arbetsprocessens småaktiga och förhatliga despoti, hela hans
livstid förvandlas till arbetstid, och hans hustru och barn kastas under kapitalets Jaggernautsvagn”. (Kapitalet del I s. 570).
Arbetaren är inte som han är i den kapitalistiska arbetsprocessen. Han är
inte endast ett bidrag till produktionen av mervärdet. Som människa är han en
mängd väsentliga möjligheter, vilka förnekas i (motsäges av) den kapitalistiska
arbetsprocessen. Han är alltså dessa möjligheter, även om han saknar medel att
förverkliga dem. Vid varje avslutat arbete “utgår arbetaren ständigt ur processen i samma tillstånd som han trädde in i den – en personlig källa till rikedom
men i avsaknad av alla medel att för egen del förverkliga denna rikedom”.
(Kapitalet del I s. 501).
Den “unge” Marx undersöker alltså människan och försökte bestämma ett
antal väsentliga möjligheter som “definierar” henne. Den “gamle” Marx undersöker den kapitalistiska arbetsprocessen och finner att produktion av mervärde
är den för den kapitalistiska arbetsprocessen väsentliga möjligheten. Han stannar emellertid inte vid dessa konstaterande, utan visar även hur och varför
förverkligandet av den väsentliga möjligheten “produktion av mervärde’ ‘ med
72
nödvändighet leder till ett förnekande (motsägande) av människans väsentliga möjligheter. Han visar hur människan i den kapitalistiska arbetsprocessen
endast kan definieras utifrån sitt bidrag till produktionen av mervärde, varför
också förverkligandet av hennes väsentliga möjligheter endast kan “räknas” om
det bidrar till produktionen av mervärde, något som sällan inträffar. Analysen
av den kapitalistiska arbetsprocessen visar alltså att denna är i grunden människofientlig och att den är tillräcklig för att förhindra att människan kan ha
ett medvetet förhållande till sin arbetsprocess, till andra människor och till sig
själv. Den kapitalistiska arbetsprocessen tvingar människan att betrakta sig själv
och andra som varor, vilka endast räknas efter sitt bidrag till produktionen av
mervärde.
Marx förnekar inte art arbetaren får det materiellt sett “bättre” allteftersom
kapitalismen utvecklas. Men han får det inte bättre för sin egen skull. Det är
endast hans bidrag till produktionen av mervärde som räknas. Han får det
alltså bättre för att bättre kunna bidra till produktionen av mervärde eller för
att inte produktionen av mervärde skall bli hotad. “En stor del av det ständigt
växande mervärdet, som arbetarna själva frambringar, och som förvandlas till
kapital, strömmar tillbaka till dem som betalningsmedel, vilket medför att deras behov ständigt ökar. De blir bättre försedda med konsumtionsvaror, kläder,
möbler o.s.v., och de får möjligheter att spara ihop små reservfonder av pengar.
Men lika litet, som bättre kläder, möbler, näring, behandling, o.s.v., och litet
mera peculium kan upphäva slavens beroende och exploatering, lika litet upphäves härigenom lönarbetarens beroendeställning”. (Kapitalet del I s. 545 f ).
Oavsett förbättringar i människornas livsvillkor så kommer människan endast
att räknas för sitt bidrag till mervärdeproduktionen så länge som en kapitalistisk arbetsprocess utgör samhällets ekonomiska grund, d.v.s. så länge som
arbetsprocessen är organiserad för mervärdesproduktion.
5. 8 Den kapitalistiska arbetsprocessens förnekande av alla objekt
Människan-I-Sig definieras alltså av vissa väsentliga möjligheter, vilka med
nödvändighet måste förbli oförverkligade i den kapitalistiska arbetsproces73
sen, eftersom denna definieras av den väsentliga möjligheten “produktion av
mervärde”. Förverkligandet av produktionen av mervärde leder alltså med nödvändighet till att människans egenskaper och möjligheter endast räknas i den
utsträckning de bidrar till produktionen av mervärde. Medan Människan-I-Sig
definieras av vissa väsentliga möjligheter, gäller alltså att Människan-I-DenKapitalistiska-Arbetsprocessen endast definieras som möjlig mervärdesproducent. Det råder alltså en (dialektisk) motsägelse mellan Människan I-Sig och
den kapitalistiska arbetsprocessen.
Människan utgör emellertid inte något unikt fall i detta hänseende. Det är
uppenbart att vad som gäller för människan måste gälla för varje objekt i den
kapitalistiska ekonomin och ytterst alltså även varje objekt i det kapitalistiska
samhället, eftersom det kapitalistiska samhällets religion, moral, rätt och politik har sin nödvändiga materiella grund i den kapitalistiska arbetsprocessen.
I det kapitalistiska samhället gäller alltså att den materiella grunden för varje
objekts definition är dess bidrag till produktionen av mervärde. Detta innebär
att inget objekt definieras utifrån sina egna väsentliga möjligheter utan endast utifrån sitt bidrag till mervärdeproduktionen. Det råder med andra ord en (dialektisk)
motsägelse mellan varje objekt och den kapitalistiska arbetsprocessen.
Så menar t.ex. Marx att äktenskapet och “barnproduktionen” ytterst definieras utifrån sitt bidrag till produktionen av mervärde. “Kapitalet konsumerar
dessutom arbetskraften så fort, att en arbetare i medelåldern i regel redan har
överlevt sig själv. Han blir övertalig eller knuffas ner från en högre till en lägre
arbetsnivå. Just bland storindustrins arbetare finner vi den kortaste livslängden.
. . Under dessa omständigheter krävs för den absoluta tillväxten av denna del
av proletariatet en form, genom vilket antalet kan öka fastän de enskilda individerna snabbt förbrukas. Alltså en snabb avlösning av arbetargenerationerna.
. . Detta samhälleliga behov tillgodoses genom tidiga äktenskap”, (Kapitalet
del I s. 566 f ). Åtminstone för arbetarna menar alltså Marx att det gäller att
deras äktenskap och barnproduktion endast räknas för sitt bidrag till mervärdeproduktionen. Denna tanke har utvidgats till att gälla alla människor i det
kapitalistiska samhället av t.ex. Reich. Man skulle kunna säga att i det kapitalistiska samhället gäller att äktenskapet inte definieras utifrån sina väsentliga
74
möjligheter utan utifrån sitt bidrag till produktionen av mervärde. Det råder
m.a.o. en (dialektisk) motsägelse mellan Äktenskapet-I-Sig och den kapitalistiska arbetsprocessen.
Samma sak gäller för de maskiner som används i den kapitalistiska arbetsprocessen. Den väsentliga möjlighet som definierar maskinens väsen
är “produktion av en viss mängd bruksvärden per tidsenhet”. Om man i en
arbetsprocess endast har som syfte att producera en viss mängd bruksvärden
så innebär införandet av en maskin att arbetstiden förkortas och att arbetet
underlättas, “maskineriet alltså i och för sig förkortar arbetstiden, medan det
i sin kapitalistiska användning förlänger arbetsdagen, i och för sig underlättar arbetet men kapitalistiskt använt stegrar dess intensitet, i och för sig är
en människans seger över naturkrafterna men kapitalistiskt använt tvingar in
människan under naturkrafternas ok, i och för sig ökar producentens rikedom
men kapitalistiskt använt gör honom fattigare o.s.v.,” (Kapitalet del I s. 384 f ).
I den kapitalistiska arbetsprocessen definieras alltså maskinen inte utifrån sina
väsentliga möjligheter utan utifrån sitt bidrag till produktionen av mervärde,
inte utifrån vad den är/och för sig utan utifrån att den kan sänka arbetskraftens värde och alltså öka det relativa mervärdet. Det råder alltså en (dialektisk)
motsägelse mellan Maskinen-I-Sig och den kapitalistiska arbetsprocessen. “Orsakerna till de motsägelser, som är oskiljaktiga från maskineriets kapitalistiska
användning, ligger inte i själva maskineriet utan i dess kapitalistiska användning”. (Kapitalet del I s. 384).
För varje objekt i det kapitalistiska samhället gäller alltså att det ytterst definieras utifrån sitt bidrag till mervärdesproduktionen, inte definieras utifrån sina
väsentliga möjligheter. Detta gäller alltså människan, äktenskapet, maskinen,
storindustrin, staden, miljön, luften, kunskapen, boendeförhållanden, o.s.v.
Vart och ett av dessa objekt liksom varje annat objekt definieras i sig av vissa
väsentliga möjligheter. I det kapitalistiska samhället däremot har deras definition sin yttersta grund i bidraget till mervärdeproduktionen. Det råder alltså
från början en dialektisk motsägelse mellan de möjligheter som definierar dessa
respektive objekt och den för den kapitalistiska arbetsprocessen väsentliga möjligheten “produktion av mervärde”.
75
Men den i början begränsade produktionen av mervärde leder till en alltmer utvidgad produktion av mervärde. Allt eftersom det kapitalistiska produktionssättet utvecklas så kommer alltfler objekt att bli mer eller mindre direkt
indraget i den kapitalistiska arbetsprocessen, varvid de motsägelser som råder
mellan dessa objekt och den kapitalistiska arbetsprocessen övergår till en öppen
motsättning. Man skulle alltså kunna säga att ju mer utvecklad kapitalismen
blir desto mer kommer motsägelserna mellan kapitalismen och alla objekt i det
kapitalistiska samhället att bli öppen.
76
6. Undersökningsobjektet “produktivkrafter –
produktionsförhållanden’’
I Kapitalet analyserar Marx framförallt undersökningsobjektet “den kapitalistiska arbetsprocessen”. Det materiellt givna hos denna arbetsprocess finner
han vara arbetet, arbetsmedlen, arbetsobjekten samt den speciella materiella
organisationen av dessa. Arbetet, arbetsmedlen och arbetsobjekten utgör egentligen alla tre krafter i produktionen eller m.a.o. utgör de produktivkrafter.
Den speciella materiella organisation av arbetet, arbetsmedlen och arbetsobjekten i den kapitalistiska arbetsprocessen utgör egentligen bestämda materiella
förhållanden mellan dessa produktivkrafter eller m.a.o. utgör de förhållanden
under vilka produktivkrafterna skall verka (och kan verka). Den kapitalistiska
arbetsprocessens organisation utgörs alltså egentligen av materiella produktionsförhållanden. I Kapitalet analyserar Marx alltså den kapitalistiska arbetsprocessen som en helhet, d.v.s. han analyserar det bestämda (kapitalistiska)
produktionssätt som utgörs av produktivkrafter mellan vilka bestämda materiella produktionsförhållanden råder. Däremot utför han inte någon speciell analys av förhållandet mellan de produktivkrafter och de produktionsförhållanden som utgör det kapitalistiska produktionssättet. Marx analyserar m.a.o. inte
den kapitalistiska arbetsprocessen (det kapitalistiska produktionssättet) med
avseende på förhållandet mellan å ena sidan den utifrån produktivkrafterna
möjliga produktionen av bruksvärden och den utifrån produktionsförhålland77
ena (produktivkrafternas organisation) möjliga produktionen av bruksvärden.
Man kan emellertid både hos den “unge” och den “gamle” Marx hitta ansatser
till en sådan analys, dels av förhållandet mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden i det kapitalistiska produktionssättet men även mer allmänt
i samtliga produktionssätt (arbetsprocesser).
Vad beträffar detta förhållande i det kapitalistiska produktionssättet gäller att
om vi utgår från det som diskuterades i avsnitt 5.8 (nämligen att i det kapitalistiska samhället gäller att varje objekt endast definieras utifrån sitt möjliga bidrag
till produktionen av mervärde) så kommer vi att upptäcka en säregen följd av
detta. Detta måste nämligen innebära att produktivkrafterna endast definieras
(och kan verka) utifrån sitt möjliga bidrag till produktionen av mervärde då
de ingår i den kapitalistiska arbetsprocessen. Det kommer m.a.o. att råda en
dialektisk motsägelse mellan å ena sidan produktivkrafterna, vilka objektivt
definieras utifrån sin möjliga bruks värdeproduktion, och å andra sidan produktionsförhållandena (produktivkrafternas materiella organisation) vilka objektivt
definieras utifrån sin möjliga produktion av mervärde. Den väsentliga möjlighet som definierar produktivkrafterna kommer således att motsägas (förnekas)
av de kapitalistiska produktionsförhållandena. De kapitalistiska produktionsförhållandena, d.v.s. den materiella organisation av produktivkrafterna som
möjliggör produktion av mervärde, omöjliggör ju samtidigt produktion av
bestämda bruksvärden. Samtidigt gäller ju att produktivkrafternas kännetecken
är möjligheten till produktion av olika bestämda bruksvärden. Detta innebär
att i det ögonblick som produktivkrafterna inordnas i en bestämd materiell
organisation som t.ex. de kapitalistiska produktionsförhållandena, så kommer
dessa produktionsförhållanden att motsäga (förneka, hindra) produktivkrafternas kännetecknande möjlighet. Det råder en olöslig dialektisk motsägelse i det kapitalistiska produktionssättet (den kapitalistiska arbetsprocessen) mellan å ena sidan
produktivkrafterna (arbetskraft, arbetsmedel och arbetsobjekt) och å andra sidan
produktionsförhållandena (den materiella organisationen av dessa produktivkrafter). Låt oss mer ingående analysera produktivkrafternas väsen och produktionsförhållandenas väsen och det förhållande som råder mellan dessa inte bara i det
kapitalistiska produktionssättet utan i produktionssätt överhuvudtaget.
78
6. 1 Produktivkrafternas väsen
För att närmare kunna analysera den motsägelse som finns i vissa typer av
produktionssätt mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden måste
vi först bestämma produktivkrafternas väsen, d.v.s. vi måste mer exakt fastställa
den väsentliga möjlighet som definierar produktivkrafterna. Arbetsprocessens
beståndsdelar är enligt Marx arbetet (den förverkligade arbetskraften), arbetsmedlen och arbetsobjekten (ev. även arbetsprodukten). Eftersom arbetskraftens
väsentliga möjlighet är arbete, så gäller att arbetet, d.v.s. det givna arbetet, är
liktydigt med att arbetskraften är förverkligad. Det givna arbete som ingår i
en arbetsprocess är således detsamma som en förverkligad arbetskraft. Arbetet eller den förverkligade arbetskraften kan naturligtvis i sin tur vara en organisation av flera olika individuella arbeten (förverkligade arbetskrafter), eller
m.a.o. vara en verksam arbetsfördelningsorganisation, men den utgör då endast
ett sammansatt arbete (en förverkligad sammansatt arbetskraft). Då vi skall
bestämma produktivkrafternas gemensamma kännetecken, d.v.s. deras väsen,
måste vi alltså först diskutera dessa beståndsdelar i arbetsprocessen, d.v.s. dessa
olika typer av produktivkrafter. “Arbetsprocessens enkla beståndsdelar är: 1)
den ändamålsenliga verksamheten eller själva arbetet, 2) det föremål som den
påverkar och 3) det medel varmed den verkar”. (Kapitalet del I s. 154).
Vad utgör då arbetets (den förverkligade arbetskraftens) kännetecken? Vad
definierar arbetet eller vad utgör arbetets väsen? Arbetets kännetecken är att det
är en ändamålsenlig verksamhet. Vad innebär då detta? Jo det innebär att “vid
arbetsprocessens slut framkommer ett resultat, som redan från början fanns i
arbetarens medvetande, alltså redan existerade ideellt”. (Kapitalet del I s. 154).
Det som kännetecknar arbetet är alltså att det (med hjälp av vissa arbetsmedel)
tillföres ett arbetsobjekt, så att detta arbetsobjekt kan bringas i överensstämmelse med den föreställda arbetsprodukten. Man skulle eventuellt kunna säga
att arbetets väsentliga möjlighet är “ändamålsenlig omformning av ett arbetsobjekt till ett bruksvärde”. Arbetet har således egentligen inte någon given
egenskap som kännetecken, d.v.s. arbetets väsen utgörs inte av någon given
egenskap. Även om ett arbete “tillföres” ett arbetsobjekt händer det ju ibland
att man inte lyckas omforma arbetsobjektet till den föreställda arbetsproduk79
ten. En ändamålsenlig omformning av ett arbetsobjekt till ett bruksvärde är
således inte någon given egenskap hos arbetet, utan endast en möjlig egenskap. Men det är just denna möjliga egenskap som kännetecknar arbetet, eller
mer egentligt: det är denna egenskaps möjlighet som kännetecknar allt arbete.
Den förverkligade arbetskraften, d.v.s. arbetet, har således en möjlighet att vara
en ändamålsenlig bearbetning av ett arbetsobjekt så att det blir ett “föreställt”
bruksvärde.
Det är nu emellertid klart att det i arbetet (den förverkligade arbetskraften) finns en inre begränsning av den möjliga ändamålsenliga produktionen
av bruksvärden. Arbetet kännetecknas av möjligheten till omformning av ett
arbetsobjekt till en arbetsprodukt (till ett bruksvärde). Detta är dock en alltför
allmän formulering av arbetets väsentliga möjlighet. Om vi betraktar ett givet
arbete, d.v.s. en given förverkligad arbetskraft, och härvid bortser från arbetsmedel och arbetsobjekt, så gäller ändå att vilka omformningar som helst inte
är möjliga hos denna förverkligade arbetskraft. Möjligheten till omformning
(bearbetning) av arbetsobjekt till bruksvärden är begränsad hos den förverkligade arbetskraften (arbetet) av dels arbetarens kunskap om arbetsobjekt,
arbetsmedel och arbetsprodukt, dels hans förmåga att (talang att) förverkliga
denna kunskap i sitt arbete. Det som således är (inre) gemensamt för allt arbete, d.v.s. det som utgör arbetets väsen, är alltså mer specifikt den väsentliga
möjligheten ‘ ‘av arbetarens kunskap och förmåga begränsad, ändamålsenlig
produktion av bruksvärden”.
Den enda i arbetet inre begränsningen av en möjlig ändamålsenlig produktion av bruksvärden är alltså arbetarens kunskap och förmåga att förverkliga denna kunskap i arbetet. Ett utökande av arbetarens kunskap liksom ett
utvecklande av hans förmågor leder alltså till att han kan producera flera eller
annorlunda bruksvärden än han tidigare kunde, d.v.s. att han kan göra flera
olika slags bearbetningar av olika arbetsobjekt till olika arbetsprodukter. Ett
utökande av kunskapen och ett utvecklande av förmågan leder således till att
den i arbetet (den förverkligade arbetskraften) inre begränsningen av en möjlig
produktion av bruksvärden blir mindre snäv. Ett utökande av arbetarens kunskap och förmåga leder följaktligen till ett utökande av den möjliga produk80
tionen av bruksvärden (om vi endast tar arbetet, d.v.s. den förverkligade arbetskraften, i beaktande).
Arbetet (den förverkligade arbetskraften) är en kraft i produktionen. Det är
en produktivkraft. Produktivkraften “arbete” definieras av den väsentliga möjligheten “av arbetarens kunskap och förmåga begränsad, ändamålsenlig produktion
av bruksvärden”. Den nödvändiga materiella förutsättningen hos arbetet för denna
möjlighet är den givna “energiöverföring” som tillkommer varje givet arbete.
Arbetaren kan emellertid sällan bearbeta arbetsobjektet direkt med sina
händer. För att förverkliga arbetets väsentliga möjlighet, d.v.s. för att förverkliga omformningen av arbetsobjektet till bruksvärde, så erfordras något slag
av arbetsmedel (även händerna är egentligen arbetsmedel). “Arbetsmedlet är
ett ting eller en samling ting, som arbetaren placerar mellan sig själv och arbetsföremålet, och som skall överföra hans verksamhet på detta föremål. Han
utnyttjar tingens mekaniska, fysikaliska och kemiska egenskaper och låter dem
verka som maktmedel på andra ting i enlighet med hans syften”. (Kapitalet
del I s. 154 f ). Det som är gemensamt för alla de objekt som är arbetsmedel är
således inte någon eller några givna egenskaper utan möjligheten att överföra
ändamålsenligt arbete till arbetsobjektet så att detta omformas. Det som är
gemensamt för alla de objekt som är arbetsmedel är således inte att de överför
arbete till arbetsobjektet så att detta omformas, utan det som är gemensamt är
att de kan överföra arbete till arbetsobjektet så att detta omformas. I de fall då
denna möjlighet inte är förverkligad, d.v.s. då arbetsmedlet inte överför arbete,
så är objektet ifråga ett Arbetsmedel-I-Sig, eftersom dess väsentliga möjlighet
då är oförverkligad. Det är emellertid klart att arbetsmedlets möjlighet att överföra ändamålsenligt arbete till ett arbetsobjekt är begränsad av de egenskaper
som är givna hos varje konkret arbetsmedel. Det som är (inre) gemensamt
för alla arbetsmedel, d.v.s. det som utgör arbetsmedlets väsen, är alltså mer
specifikt den väsentliga möjligheten “av arbetsmedlets egenskaper begränsad,
ändamålsenlig produktion av bruksvärden”.
Den enda i arbetsmedlet inre begränsningen av en möjlig ändamålsenlig
produktion av bruksvärden är alltså arbetsmedlets givna egenskaper. En förändring av arbetsmedlets givna egenskaper leder således till att man med arbets81
medlet kan producera flera och/eller annorlunda bruksvärden än vad man tidigare kunde göra. En sådan förändring av arbetsmedlets egenskaper leder alltså
till att den i arbetsmedlet inre begränsningen av den möjliga produktionen av
bruksvärden blir mindre snäv (under förutsättning att förändringen var ändamålsenlig). En sådan (ändamålsenlig) förändring av arbetsmedlets egenskaper leder alltså till ett utökande av den möjliga produktionen av bruksvärden
(om vi endast tar arbetsmedlet i beaktande).
Liksom arbetet är arbetsmedlet en kraft i produktionen. Arbetsmedlet
är m.a.o. en produktivkraft. Produktivkraften “arbetsmedel” definieras av den
väsentliga möjligheten “av arbetsmedlets givna egenskaper begränsad, ändamålsenlig produktion av bruksvärden”. Den nödvändiga materiella förutsättningen hos
arbetsmedlet för denna möjlighet utgörs av vissa av arbetsmedlets givna materiella
egenskaper, och mer allmänt av arbetsmedlens materialitet.
Förutom arbetet och arbetsmedlet ingår naturligtvis även arbetsobjektet (arbetsföremålet, det objekt som bearbetas) i arbetsprocessen. För att arbetet och
arbetsmedlet skall förverkligas erfordras arbetsobjektet, det objekt som skall
bearbetas med hjälp av arbetsmedlet. Vi måste slutligen alltså fastställa arbetsobjektets väsen. Det som är gemensamt för alla objekt som är arbetsobjekt är
inte någon eller några givna egenskaper utan en möjlig egenskap, d.v.s. en möjlighet, nämligen möjligheten att ändamålsenligt bearbetas till ett bruksföremål
(till en arbetsprodukt). Den möjlighet ett objekt har att bearbetas (omformas)
till ett bruksvärde är emellertid begränsad av de egenskaper som är givna hos
arbetsobjektet, då detta är ett Arbetsobjekt-I-Sig, d.v.s. då dess möjlighet att
bli bearbetad till ett bruksvärde ännu inte förverkligats. Det som är (inre) gemensamt för alla arbetsobjekt, d.v.s. det som utgör arbetsobjektets artväsen,
är alltså den väsentliga möjligheten “av arbetsobjektets egenskaper begränsad,
ändamålsenlig produktion av bruksvärden”.
Den enda i arbetsobjektet inre begränsningen av en möjlig omformning
(bearbetning) till bruksvärde är således de egenskaper som är givna hos arbetsobjektet innan bearbetningen påbörjats. En (ändamålsenlig) förbearbetning
och således förändring av arbetsobjektets egenskaper leder följaktligen till att
man kan omforma (bearbeta) arbetsobjektet till flera eller annorlunda bruks82
värden än vad man kunde med det ej förbearbetade arbetsobjektet. En sådan
förändring av arbetsobjektets egenskaper (d.v.s. en sådan förbearbetning av arbetsobjektet) leder således till att den i arbetsobjektet inre begränsningen av en
möjlig bearbetning till bruksvärde blir mindre snäv. En sådan förändring av
arbetsobjektets egenskaper leder följaktligen till ett utökande av den möjliga
produktionen av bruksvärden (om endast arbetsobjektet tas i beaktande).
Liksom arbetet och arbetsmedlet är arbetsobjektet (arbetsföremålet) en kraft
i produktionen. Arbetsobjektet är m.a.o. en produktivkraft. Produktivkraften
“arbetsobjekt” definieras av den väsentliga möjligheten “av arbetsobjektets egenskaper begränsad, ändamålsenlig produktion av bruksvärden”. Denna möjlighet
har som nödvändig materiell förutsättning hos arbetsobjektet vissa av dessa givna
materiella egenskaper, och mer allmänt arbetsobjektens materialitet.
Arbetsprocessen utgörs alltså, vad dess beståndsdelar beträffar, av arbetet, arbetsmedlet och arbetsobjektet. En given, konkret arbetsprocess består alltså av
en given produktivkraft “arbete”, en annan given produktivkraft “arbetsmedel”
och en tredje given produktivkraft “arbetsobjekt”. Dessa tre produktivkrafter
utgör således en sammansatt produktivkraft i varje konkret arbetsprocess (observera att vi inte talat om och inkluderat dessa produktivkrafters materiella organisation, vilken inte är en produktivkraft, utan ett produktionsförhållande).
Varje konkret arbetsprocess innefattar således en konkret, given, sammansatt
produktivkraft. Vad är då gemensamt för alla konkreta sammansatta produktivkrafter? Eller m.a.o. vad utgör produktivkraftens väsen (om vi med produktivkraften menar den sammansatta produktivkraften)? Denna sammansatta
produktivkraft utgörs av ett arbete, ett arbetsmedel och ett arbetsobjekt sådana
att arbetet kan omforma arbetsobjektet till ett föreställt bruksvärde med hjälp
av arbetsmedlet. Den sammansatta produktivkraften kännetecknas således av
möjligheten till produktion av bruksvärden. En ändamålsenlig produktion av
bruksvärden är således inte någon given egenskap hos produktivkraften, utan
en möjlighet som under vissa betingelser kan förverkligas i ett bestämt bruksvärde. Arbetsprocessen kan emellertid avbrytas eller misslyckas, vilket innebär att produktivkraften inte förverkligar sin möjlighet till produktion av det
bestämda bruksvärdet. Den sammansatta produktivkraften kommer i så fall
83
att vara en Produktivkraft-I-Sig. Möjligheten till ändamålsenlig produktion av
bruksvärden är således den kännetecknande möjligheten för den sammansatta
produktivkraften. Det är emellertid inte möjligheten till produktion av vilka
planerade bruksvärden som helst, som är gemensam för de olika sammansatta
produktivkrafterna. Den möjliga produktionen av bruksvärden är hos varje
sammansatt produktivkraft begränsad av de i produktivkraften ingående
produktivkrafternas begränsningar. Den möjliga produktionen av bruksvärden
är m.a.o. hos varje sammansatt produktivkraft begränsad av de begränsningar som tillkommer det i produktivkraften ingående arbetet, arbetsmedlet och
arbetsobjektet, d.v.s. av arbetarens kunskap och förmåga att omsätta denna
kunskap i arbete, av arbetsmedlets givna egenskaper samt av arbetsobjektets
givna egenskaper. Man skulle således kunna säga att det som kännetecknar den
sammansatta produktivkraften, d.v.s. det som utgör produktivkraftens väsen,
är den väsentliga möjligheten “av arbetarens kunskap och förmåga, arbetsmedlets och arbetsobjektets givna egenskaper begränsad ändamålsenlig produktion
av bruksvärden”.
Den enda inre begränsningen hos produktivkrafterna av en möjlig produktion av bruksvärden utgörs alltså av arbetarens kunskap och förmåga samt arbetsmedlets och arbetsobjektets givna egenskaper. En ändamålsenlig förändring
av arbetarens kunskap/förmåga och/eller av arbetsmedlens givna egenskaper
och/eller av arbetsobjektets givna egenskaper leder följaktligen till att produktivkraften kan producera fler eller annorlunda bruksvärden än vad den tidigare
kunde. En sådan förändring av den sammansatta produktivkraften leder till
att den i produktivkraften inre begränsningen av den möjliga produktionen av
bruksvärden blir mindre snäv. En sådan förändring av produktivkraften leder
således till ett utökande av den möjliga ändamålsenliga produktionen av bruksvärden (om endast den sammansatta produktivkraften ej produktionsförhållandena tas i beaktande).
Liksom arbetet, arbetsmedlet och arbetsobjektet är krafter i produktionen så
kan man säga att de tillsammans utgör en sammansatt kraft i produktionen. De
utgör m.a.o. tillsammans en sammansatt produktivkraft. Denna sammansatta
produktivkraft definieras av den väsentliga möjligheten “av arbetarens kunskap
84
och förmåga, arbetsmedlets och arbetsobjektets givna egenskaper begränsad, ändamålsenlig produktion av bruksvärden”. Denna möjlighet har sin materiella nödvändiga förutsättning i vissa av arbetets, arbetsmedlets och arbetsobjektets givna
materiella egenskaper, d.v.s. i vissa av den sammansatta produktivkraftens givna
materiella egenskaper.
6. 2 Produktionsförhållandenas väsen
Arbetsprocessens beståndsdelar utgörs alltså av arbetet, arbetsmedlet och arbetsobjektet, vilka tillsammans utgör en sammansatt produktivkraft (eller
om man så vill: vilka utgör tre olika produktivkrafter). Denna sammansatta
produktivkrafts väsen utgörs av den väsentliga möjligheten “av arbetarens kunskap och förmåga, arbetsmedlets och arbetsobjektet givna egenskaper begränsad, ändamålsenlig produktion av bruksvärden”. Den nödvändiga materiella
grunden för denna väsentliga möjlighet är vissa av arbetets, arbetsmedlets och
arbetsobjektets givna materiella egenskaper. Arbetsprocessen utgörs emellertid
inte bara av dessa tre olika produktivkrafter (av denna sammansatta produktivkraft). Dessutom innefattar arbetsprocessen en materiell organisation av
dessa tre produktivkrafter (av denna sammansatta produktivkraft). För att de
tre produktivkrafterna skall kunna producera någonting måste de ju sättas i
bestämda förhållanden till varandra. För att de tre produktivkrafterna skall
bli verksamma måste vissa materiella relationer upprättas mellan dem. De tre
produktivkrafterna måste m.a.o. inordnas i något produktionsförhållande (den
sammansatta produktivkraften måste få en bestämd materiell struktur). Om
man emellertid utgår från tre givna konkreta produktivkrafter (arbete, arbetsmedel och arbetsobjekt) så kommer man att finna att de kan materiellt organiseras på flera olika sätt, eller m.a.o. de kan inordnas i olika slags produktionsförhållanden. Till en del begränsas antalet möjliga produktionsförhållanden av
produktivkrafternas utveckling, men inom denna ram finns det oftast några
alternativa produktionsförhållanden inom vilka en given konkret sammansatt
produktivkraft kan inordnas. Om nu en konkret sammansatt produktivkraft
inordnas i ett givet konkret produktionsförhållande så utgör produktivkraften
och produktionsförhållandet ett bestämt sätt för produktion, d.v.s. vissa givna
85
egenskaper i den materiella organisationen av produktivkrafterna.
Vad utgör då produktionsförhållandenas allmänna kännetecken? Vad definierar de olika materiella organisationerna av produktivkrafter eller m.a.o. vad
utgör produktionsförhållandenas artväsen? Det är uppenbart att så länge som
de tre olika slagen av produktivkrafter inte har några materiella relationer
så kan de inte förverkliga en produktion av bruksvärden. Om vi nu bortser
från produktivkrafterna och endast betraktar deras materiella organisation, så
gäller således att det som kännetecknar varje materiell organisation av produktivkrafter, d.v.s. det som kännetecknar varje produktionsförhållande, är att
den (det) kan vara en produktion av bruksvärden. Produktionsförhållandena har inte som given egenskap att de är ändamålsenliga produktioner av
bruksvärden, värden eller mervärden. Ibland “vilar” ju arbetsprocessen, d.v.s.
ibland händer det av någon anledning att den materiella organisationen av
produktivkrafterna inte användes. Det som således kännetecknar produktionsförhållandena är möjligheten till ändamålsenlig produktion av bruksvärden.
Det är nu emellertid klart att det i den materiella organisationen av produktivkrafterna, d.v.s. i produktionsförhållandena, finns en inre begränsning av
den möjliga ändamålsenliga produktionen av bruksvärden. Produktionsförhållandena kännetecknas av möjligheten till produktion av bruksvärden. Detta är
emellertid en för allmän formulering av produktionsförhållandenas väsentliga
möjlighet. Om vi betraktar ett givet produktionsförhållande, d.v.s. en given
materiell organisation av produktivkrafter, så gäller att i denna givna materiella organisation är inte vilka ändamålsenliga produktioner av bruksvärden
som helst möjliga, även om vi bortser från produktivkrafterna. Möjligheten
till ändamålsenlig produktion av bruksvärden är begränsad av de egenskaper
som tillkommer den materiella organisationen som sådan (obs att vi bortser
från produktivkrafterna och endast betraktar den materiella organisation de
är inordnade i). Det som således är gemensamt för alla produktionsförhållanden
(alla materiella organisationer ar produktivkrafter), d.v.s. det som utgör produktionsförhållandenas väsen, är alltså mer specifikt möjligheten “av en ändamålsenlig
produktion or bruksvärden, begränsad av produktionsförhållandets givna egenskaper’’. Denna möjlighet har som nödvändig materiell förutsättning vissa av
86
produktionsförhållandets givna materiella egenskaper, d.v.s. vissa givna egenskaper i den materiella organisationen av produktivkrafterna.
Innan vi går in på en diskussion av några konkreta produktionsförhållanden kan vi nu kort analysera förhållandet mellan å ena sidan den sammansatta
produktivkraftens väsen och produktionsförhållandets väsen i ett givet produktionssätt. Man kan härvid urskilja två förhållanden. Den sammansatta produktivkraftens väsen utgjordes alltså av möjligheten “av arbetarens kunskap och
förmåga, arbetsmedlets och arbetsobjektets givna egenskaper begränsad, ändamålsenlig produktion av bruksvärden”. Produktionsförhållandets väsen utgjordes av möjligheten “av en ändamålsenlig produktion av bruksvärden begränsad
av produktionsförhållandets givna egenskaper”.
Om man nu alltså undersöker relationen mellan å ena sidan den sammansatta produktivkraftens väsentliga möjlighet och å andra sidan produktionsförhållandets väsentliga möjlighet så kommer vi att upptäcka två olika
slags produktionsförhållanden. För det första har vi den typ av produktionsförhållanden i vilka den av produktionsförhållandets givna egenskaper begränsade ändamålsenliga produktionen av bruksvärden inte innebär någon ytterligare begränsning av den hos produktivkraften möjliga produktionen av bruksvärden. Den
sammansatta produktivkraften kännetecknas av möjligheten till en produktion
av bruksvärden endast begränsad av arbetarens kunskap och förmåga, arbetsmedlets och arbetsobjektets givna egenskaper. Den materiella organisationen
av produktivkrafterna, d.v.s. produktionsförhållandena, kommer i detta fall
inte att utgöra någon ytterligare begränsning av den möjliga produktionen av
bruksvärden, eller mer exakt de givna egenskaperna hos den materiella organisationen av produktivkrafterna kommer i detta fall inte att utgöra någon ytterligare nödvändig begränsning av den möjliga ändamålsenliga produktionen av
bruksvärden. Naturligtvis kan tillfälliga begränsningar uppstå, men dessa kan
lösas utan någon kvalitativ förändring av produktionsförhållandena (av den
materiella organisationen).
För det andra har vi emellertid den typ av produktionsförhållanden i vilka
produktionsförhållandets givna egenskaper, d.v.s. den materiella organisationens
givna egenskaper, med nödvändighet innebär en ytterligare begränsning av den
87
hos produktivkrafterna möjliga produktionen av bruksvärden. De givna egenskaperna hos den materiella organisationen av produktivkrafterna, d.v.s. hos
produktionsförhållandet, kommer i detta fall att utgöra en ytterligare nödvändig begränsning av den utifrån produktivkrafterna möjliga produktionen
av bruksvärden. Ett sådant produktionsförhållande, d.v.s. en sådan materiell
organisation av produktivkrafterna, innebär alltså att en möjlig produktion av
bruksvärden som endast är begränsad av produktivkrafternas givna egenskaper
inte kan förverkligas. Ett produktionssätt som innehåller ett sådant produktionsförhållande, d.v.s. innehåller en sådan materiell organisation av produktivkrafterna, kommer således med nödvändighet att innehålla en olöslig (dialektisk) motsägelse mellan den sammansatta produktivkraftens väsentliga
möjlighet och de givna materiella egenskaper hos produktionsförhållandet,
vilka utgör den nödvändiga förutsättningen för den väsentliga möjlighet som
kännetecknar detta produktionsförhållande.
Med andra ord gäller för varje produktionssätt i vilket den av produktivkrafternas givna egenskaper begränsade möjliga ändamålsenliga produktionen av
bruksvärden, dessutom med nödvändighet begränsas ytterligare av de givna
materiella egenskaper hos produktionsförhållandet, vilka utgör den materiella
grunden för produktionsförhållandets väsentliga möjlighet, att detta produktionssätt innefattar en olöslig (antagonistisk) dialektisk motsägelse, eftersom
den sammansatta produktivkraftens väsentliga möjlighet med nödvändighet
kommer att förbli oförverkligad (motsagd) under detta produktionsförhållande. Denna motsägelse är alltså olöslig så länge som produktionsförhållandet (och följaktligen produktionssättet) består. Det enda sätt på vilket denna
motsägelse kan lösas, d.v.s. en produktion av bruksvärden endast begränsad av
produktivkrafternas givna egenskaper kan förverkligas, är genom en omorganisation av de materiella relationerna mellan produktivkrafterna. Det enda sätt
på vilket denna motsägelse kan lösas är således genom ett upplösande av de
givna produktionsförhållandena och ett ersättande av dessa med nya produktionsförhållanden.
Jag har i avsnitt 5.6 kort diskuterat två huvudtyper av arbetsprocesser, d.v.s.
två huvudtyper av produktionssätt. Det ena var det förkapitalistiska produk88
tionssättet vars materiella organisation av arbetsprocessen, d.v.s. vars produktionsförhållande, kännetecknades av den väsentliga möjligheten “produktion
av en (av den härskande klassens behov) begränsad mängd bruksvärden’’. Det
andra var det kapitalistiska produktionssättet vars materiella organisation av
arbetsprocessen, d.v.s. vars produktionsförhållande, kännetecknades av den
väsentliga möjligheten ‘ ‘produktion av mervärde’’. Det förkapitalistiska produktionsförhållandet kännetecknas alltså av den väsentliga möjligheten ‘ ‘produktion
av en lav den härskande klassens behov) begränsad mängd bruksvärden’ ‘. Det
kapitalistiska produktionsförhållandet kännetecknas av den väsentliga möjligheten
“produktion av mervärde”.
Det är uppenbart att i båda dessa typer av produktionsförhållande finns det
en begränsning av den möjliga produktionen av bruksvärden utöver produktivkrafternas begränsade möjlighet till produktion av bruksvärden. I de förkapitalistiska produktionsförhållandena är denna ytterligare begränsning bestämd
av den härskande klassens behov, d.v.s. förutom produktivkrafternas begränsade
möjlighet till produktion av bruksvärden gäller här att den härskande klassens
behov utgör en ytterligare begränsning av produktionen av bruksvärden (eftersom produktionsförhållandena är en materiell organisation av arbetsprocessen som möjliggör en produktion av bruksvärden som tillfredsställer den härskande klassens behov). I de kapitalistiska produktionsförhållandena är denna
ytterligare begränsning bestämd av produktionen av mervärde, d.v.s. förutom
produktivkrafternas begränsade möjlighet till produktion av bruksvärden gäller
här att kravet att de producerade bruksvärdena skall vara så stora mervärden
som möjligt utgör en ytterligare begränsning av produktionen av bruksvärden
(eftersom produktionsförhållandena är en materiell organisation av arbetsprocessen som möjliggör en produktion av mervärden).
I både de förkapitalistiska och de kapitalistiska produktionssätten gäller alltså
att det råder en antagonistisk (olöslig) motsägelse mellan produktionsförhållandena
(den materiella organisationen av produktivkrafterna) och produktivkrafterna, eftersom produktionsförhållandenas givna egenskaper (åtminstone de som utgör en
nödvändig förutsättning för den väsentliga möjlighet som definierar produktionsförhållandet) med nödvändighet ytterligare begränsar den av produktivkrafterna
89
begränsade möjligheten till produktion av bruksvärden. I dessa produktionssätt
gäller alltså att arbetsprocessen är organiserad för produktion av en viss typ
av bruksvärden. Produktionsförhållandena möjliggör m.a.o. en produktion
av en viss typ av bruksvärden. Denna speciella möjlighet har som nödvändig
förutsättning vissa givna egenskaper i produktionsförhållandena och dessa givna egenskaper kommer följaktligen att ytterligare begränsa den mer allmänna
möjlighet till produktion av bruksvärden som finns hos produktivkrafterna.
Denna antagonistiska motsägelse uppträder alltså alltid i dessa typer av
produktionssätt. I dessa produktionsförhållanden finns det nämligen en begränsning av produktionen av bruksvärden utöver produktivkrafternas egen
begränsning. Denna ytterligare begränsning (denna antagonistiska motsägelse)
uppträder emellertid inte med en gång i produktionssättet. Det är först då
produktivkrafterna i produktionssättet utvecklats som den av dessa mer utvecklade produktivkrafter begränsade möjliga produktionen av bruksvärden blir
ytterligare begränsad av produktivkrafternas materiella organisation, d.v.s. av
produktionsförhållandena. Så länge som produktivkrafterna själva (på grund
av sin låga utveckling) kraftigt begränsar den möjliga produktionen av bruksvärden, så kommer t.ex. den härskande klassens behov inte ytterligare begränsa
bruksvärdeproduktionen.
Det kan t.o.m. vara så att den härskande klassens behov snarare påskyndar
utvecklingen av produktivkrafterna för att möjliggöra en ökad produktion av
bruksvärden. I det ögonblick då produktivkrafternas utveckling nått så långt
att den utifrån produktivkrafterna möjliga produktionen av bruksvärden överskrider den utifrån produktionsförhållandet möjliga produktionen av bruksvärden, d.v.s. överskrider den produktion av bruksvärden som är tillräcklig
för den härskande klassens behov, så kommer denna vidare produktion av
bruksvärden att hämmas. Produktionen av bruksvärden kommer att utöver
produktivkrafternas begränsning, ytterligare begränsas av den härskande klassens behov (eller brist på behov). Först i och med detta uppstår alltså den antagonistiska motsägelsen mellan produktivkrafternas väsentliga möjlighet och
produktionsförhållandets väsentliga materiella egenskaper.
Samma sak gäller för det kapitalistiska produktionssättet. Så länge som
90
produktivkrafterna själva (på grund av sin relativt låga utveckling) kraftigt begränsar den möjliga produktionen av bruksvärden, så kommer produktivkrafternas materiella organisation för mervärdesproduktion inte att ytterligare
begränsa bruksvärdeproduktionen. Snarare gäller att mervärdeproduktionen
påskyndar produktivkrafternas utveckling. I det läge då produktionen av vissa
bruksvärden alltför litet bidrar till mervärdeproduktionen, så kommer emellertid en vidare produktion av dessa bruksvärden att hämmas. Produktionen av
bruksvärden kommer i detta läge att utöver produktivkrafternas begränsning
ytterligare begränsas av mervärdeproduktionen. Först i och med detta uppstår
alltså den antagonistiska motsägelsen mellan produktivkrafternas väsentliga
möjlighet och det kapitalistiska produktionsförhållandets väsentliga materiella
egenskaper. I både de förkapitalistiska och de kapitalistiska produktionssätten gäller alltså enligt Marx att de givna produktionsförhållandena hela tiden
driver fram en ytterligare utveckling av produktivkrafterna samtidigt som de
begränsar dessa produktivkrafters möjliga bruks värdeproduktion. Ju längre
dessa produktionssätt existerar ju mer kommer produktivkrafterna att utvecklas och ju mer kommer dessa produktivkrafter följaktligen att motsägas, d.v.s.
ju större kommer begränsningen av dessa produktivkrafters möjliga bruksvärdeproduktion att bli.
Ovanstående produktionsförhållanden är således inte materiella organisationer, i vilka produktionen av mervärden endast begränsas av produktivkrafternas givna egenskaper. Ovanstående produktionsförhållande är istället
materiella organisationer, som är organiserade just för att begränsa bruksvärdeproduktionen utöver produktivkrafternas begränsning, antingen genom att
bruksvärdena dessutom måste tillfredsställa den härskande klassens behov eller
dessutom måste vara så stora mervärden som möjligt. Även om motsägelsen
mellan produktivkrafternas möjliga bruksvärdeproduktion och produktionsförhållandets väsentliga materiella egenskaper, inte uppträder med en gång i
produktionssättet så gäller alltså att den med nödvändighet måste uppträda (då
produktivkrafterna utvecklats tillräckligt) och att den därefter uppenbarligen
inte kan lösas på annat sätt än att produktionsförhållandet upplöses. I dessa
produktionssätt kommer m.a.o. en antagonistisk motsägelse mellan produk91
tivkrafter och produktionsförhållande med nödvändighet att uppstå och
därefter bestå. “I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt
produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga
produktionsprocessens sista antagonistiska form. . . Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria’’. (Till kritiken av den
politiska ekonomin s. 10). Dessa olika produktionsförhållanden avlöser varandra i progressiv ordning såtillvida att det efterkommande begränsar den utifrån
produktivkrafterna möjliga bruksvärdeproduktionen mindre än det föregående
produktionsförhållandet.
De produktionsförhållanden vi ovan diskuterat måste således med nödvändighet motsäga produktivkrafternas väsentliga möjlighet, d.v.s. produktivkrafternas möjliga bruksvärdeproduktion. Detta medför att då denna motsägelse
blir alltför ”besvärande” så måste produktionsförhållandet upplösas och ersättas med ett nytt, vilket kanske i sin tur efterhand också kommer att motsäga produktivkrafternas väsentliga möjlighet om än vid ett senare stadium av
produktivkrafternas utveckling. Istället för att ständigt organisera produktivkrafterna i produktionsförhållanden som efter hand kommer att motsäga
produktivkrafterna, vore det därför rimligt att söka efter en materiell organisation av produktivkrafterna, i vilken den möjliga produktionen av bruksvärdet
endast begränsas av produktivkrafternas givna egenskaper. I ett sådant produktionssätt kommer produktionsförhållandet (den materiella organisationen av
produktivkrafterna) aldrig att på ett olösligt sätt motsäga produktivkrafterna,
eftersom produktionsförhållandets väsentliga materiella egenskaper inte utgör
någon ytterligare begränsning av bruksvärdeproduktionen utöver den som
produktivkrafternas givna egenskaper utgör. Ett sådant produktionsförhållande
innebär alltså att produktivkrafterna är materiellt organiserade på ett sådant
sätt att denna materiella organisation låter produktivkrafternas givna egenskaper vara den enda begränsningen av den möjliga bruksvärdeproduktionen. I
detta produktionssätt kommer således arbetarens kunskap och förmåga, arbetsmedlets och arbetsobjektets givna egenskaper utgöra de enda begränsningarna
för den möjliga produktionen av bruksvärden. De enda begränsningarna av
92
den möjliga produktionen av bruksvärden kommer att utgöras av i produktivkrafterna “inre” begränsningar. Den väsentliga möjlighet som kännetecknar
produktionsförhållandet kan uppenbarligen inte vara “produktion av en (av
den härskande klassens behov) begränsad mängd bruksvärden” och inte heller
“produktion av mervärde”. Istället måste produktionsförhållandet kännetecknas av att bruksvärdeproduktionen begränsas förutom av arbetsmedlens och
arbetsobjektens givna egenskaper endast av arbetarnas (de arbetandes) kunskap, förmåga och värden. I så fall kommer ju den möjliga produktionen av
bruksvärden endast att begränsas av produktivkrafterna själva. Bland arbetarna
måste man rimligen inkludera blivande och “pensionerade” arbetare liksom
dessa familjer. Det som kännetecknar denna typ av produktionsförhållanden
är således den väsentliga möjligheten “produktion av en (av folkets planering)
begränsad mängd bruksvärden”. Produktivkrafterna kommer härvid materiellt
att organiseras för att möjliggöra en av folket planerad bruksvärdeproduktion.
Denna materiella organisation kommer härvid inte att utgöra någon ytterligare begränsning av den av produktivkrafterna begränsade möjliga bruksvärdeproduktionen, eftersom folket själv är en produktivkraft. Denna typ
av produktionsförhållande bör rimligen ha ett namn och Marx kallar denna
typ av produktionsförhållanden för kommunistiska produktionsförhållanden.
(Härvid måste betonas att Marx inte påstår att det är en lätt uppgift att utveckla ett kommunistiskt produktionsförhållande).
Först i och med det kommunistiska produktionsförhållandet skapas alltså ett
produktionssätt (det kommunistiska produktionssättet) som inte kan uppvisa
antagonistiska (olösliga) motsägelser, eftersom det kommunistiska produktionsförhållandet inte ytterligare begränsar den möjliga bruksvärdeproduktionen utöver produktivkrafternas begränsning. Observera att detta är det enda
som menas med kommunism. Kommunism är alltså endast en term som betecknar
ett produktionsförhållande vilket inte begränsar den möjliga bruksvärdeproduktionen utöver produktivkrafternas begränsning. Kommunism är således endast
en term som betecknar ett produktionsförhållande (en materiell organisation
av produktivkrafter) vars väsentliga möjlighet är “produktion av en (av folkets
planering) begränsad mängd bruksvärden”. Kommunism är ingenting annat,
93
även om denna omvandling av produktivkrafternas materiella organisation
naturligtvis får genomgripande konsekvenser för hela den övriga samhällsbyggnaden. Den för människorna viktigaste konsekvensen är den att eftersom
arbetet ingår som en produktivkraft i arbetsprocessen, och eftersom arbetet ytterst är begränsat av människans väsentliga möjligheter, så kommer ett produktionsförhållande som är anpassat till produktivkrafterna också att vara ett
produktionsförhållande som är anpassat till människans väsentliga möjligheter.
Det kommunistiska produktionssättet kommer följaktligen att vara “en högre
samhällsform, vars grundprincip är varje enskild människas fullständiga och
fria utveckling”. (Kapitalet del I s. 521). Först i det kommunistiska produktionssättet kommer således människan att “räknas” som människa.
Kommunism är således inte något “lyckorike” eller ett konfliktlöst samhälle.
Kommunism är endast ett produktionsförhållande, som tillåter förverkligandet
av produktivkrafternas väsentliga möjlighet. Som en konsekvens av detta kommer
människan att börja räknas som människa och såtillvida utgör det kommunistiska
produktionssättet endast den egentliga början på det mänskliga samhällets historia.
6. 3 Överbyggnadens väsen
Varje produktionsförhållande är alltså en materiell organisation av produktivkrafter, organiserad för en ändamålsenlig produktion av vissa bruksvärden.
Den väsentliga möjlighet som kännetecknar varje produktionsförhållande är
således möjligheten “av produktionsförhållandets givna egenskaper begränsad,
ändamålsenlig produktion av bruksvärden”. Vi har ovan diskuterat olika typer
av produktionsförhållanden med avseende på om de motsäger produktivkrafterna eller inte. Man kan emellertid även göra en annan indelning av produktionsförhållanden. Om vi t.ex. betraktar ett givet produktionsförhållande som
det kapitalistiska produktionsförhållandet så gäller alltså att detta produktionsförhållande är en materiell organisation för produktion av mervärden. Om vi
betraktar samtliga de kapitalistiska produktionsförhållandena i ett samhälle
så betraktar vi således det samhälleliga kapitalistiska produktionsförhållandet,
vilket alltså är en sammansatt materiell organisation, organiserad för produktion av mervärde. Om vi dessutom betraktar de produktivkrafter som ingår i
94
detta samhälleliga produktionsförhållande, så betraktar vi alltså det samhälleliga kapitalistiska produktionssättet. Det samhälleliga kapitalistiska produktionssättet utgörs alltså av alla de arbetsprocesser i samhället vilka är organiserade
för mervärdesproduktion eller m.a.o. av alla kapitalistiska produktionsförhållanden, alla de i dessa produktionsförhållanden ingående produktivkrafterna
samt alla faktiska produktioner som resulterar i dessa produktionsförhållanden. Om vi nu betraktar ett samhälleligt kapitalistiskt produktionssätt så
gäller att det alltid uppstår en mängd problem vilka är relaterade till detta
produktionssätt. Dessa problem kan alltså vara relaterade till de faktiska
produktionerna, till produktionsförhållandena eller till produktivkrafterna.
Ju mer produktivkrafterna utvecklas, desto fler sådana problem uppstår dels
p.g.a. den ökade tekniska komplexiteten hos produktivkrafterna dels p.g.a. det
ökade förnekandet av produktivkrafterna. Om dessa problem kan lösas utan
att hota mervärdesproduktionen, så innebär detta ett stärkande av produktionssättet jämfört med om problemen förblir olösta. Om problem som är
relaterade till ett produktionssätt förblir olösta så kommer ju detta att kunna
medföra störningar i produktionssättet. Även om alltså inte alla problem kan
lösas, så måste man försöka lösa de problem som är relaterade till produktionssättet, för att produktionssättet skall fungera friktionsfritt. För att lösa dessa
problem måste nya arbetsprocesser inrättas. Dessa arbetsprocesser kommer
härvid inte att vara organiserade för mervärdesproduktion, d.v.s. de kommer
inte att utgöra kapitalistiska produktionssätt. Dessa arbetsprocesser kommer istället vara materiellt organiserade för att producera bruksvärden som är lösningar på
de problem som är relaterade till produktionssättet och där dessa lösningar inte
hotar mervärdesproduktionen. Dessa arbetsprocessers väsentliga möjlighet är
således “produktion av bruksvärden, vilka är lösningar på problem relaterade
till det kapitalistiska produktionssättet, och där dessa lösningar inte hämmar,
hotar mervärdesproduktionen”. Det i denna arbetsprocess ingående produktionsförhållandet, d.v.s. den materiella organisationen av denna arbetsprocess,
kännetecknas således av möjligheten “av produktionsförhållandets givna egenskaper begränsad, ändamålsenlig produktion av bruksvärden, vilka är lösningar
på produktionssättsproblem, vilka inte hotar produktionen av mervärde”.
95
Dessa produktionsförhållanden och de däri ingående produktivkrafterna utgör
således inte ett kapitalistiskt produktionssätt, men utgör däremot en överbyggnad på det samhälleliga kapitalistiska produktionssättet. Det samhälleliga kapitalistiska produktionssättets överbyggnad utgörs således av produktionssätt,
vilka möjliggör lösningar på problem som är relaterade till det kapitalistiska
produktionssättet, d.v.s. antingen till det kapitalistiska produktionsförhållandet, till de produktivkrafter som ingår i detta produktionsförhållande eller till
de faktiska produktioner som dessa produktionsförhållanden resulterar i. (Vad
beträffar de problem som är relaterade till produktivkrafterna är de alltså inte
avhängiga av de kapitalistiska produktionsförhållandena). Dessa “problemlösande” produktionssätt utgör således en överbyggnad på det kapitalistiska
produktionssättet såtillvida att de problem som bearbetas i överbyggnaden har
som nödvändig förutsättning någon eller några av det kapitalistiska produktionssättets beståndsdelar. Detta medför att det i den kapitalistiska överbyggnaden
liksom i det kapitalistiska produktionssättet råder en olöslig motsägelse mellan produktivkrafternas väsentliga möjlighet och produktionsförhållandena. I
den kapitalistiska överbyggnaden begränsas ju inte produktionen av lösningar
på problem endast av det i arbetsprocessen ingående arbetet, arbetsmedlen
och arbetsobjektet (d.v.s. problemet) utan dessutom begränsas produktionen
av lösningar av att lösningarna inte får hota mervärdesproduktionen i det kapitalistiska produktionssättet. Produktionen av lösningar på problem som är
relaterade till det kapitalistiska produktionssättet begränsas således inte bara av
arbetarens (problemlösarens) kunskap och förmåga, arbetsmedlets givna egenskaper och arbetsobjektets (problemets) givna egenskaper utan dessutom av
produktionsförhållandets givna egenskaper, ty produktionsförhållandet är en
materiell organisation av problemlösaren, arbetsmedlet och problemet, vilken
är så organiserad att endast lösningar som inte hotar mervärdesproduktionen
är möjliga. Produktionsförhållandet utgör således en ytterligare begränsning
av produktionen av lösningar utöver den begränsning som produktivkrafterna
medför. I den kapitalistiska överbyggnaden råder således en olöslig motsägelse
mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena. Det kapitalistiska
produktionssättet utgörs således av produktivkrafter och produktionsförhål96
landen, vilka är organiserade för mervärdesproduktion. Den kapitalistiska
överbyggnaden utgörs av produktivkrafter och produktionsförhållanden, vilka
är organiserade för produktion av lösningar på problem som är relaterade till
det kapitalistiska produktionssättet och där lösningarna inte hotar mervärdesproduktionen.
För att komplicera diskussionen ytterligare bör tilläggas att det naturligtvis
även kommer att finnas problem som är relaterade till den kapitalistiska
överbyggnaden. De arbetsprocesser som är organiserade för att lösa dessa problem är således organiserade för att producera lösningar på problem som är relaterade till produktionssätt som i sin tur är organiserade för att producera
lösningar på problem som är relaterade till det kapitalistiska produktionssättet.
Dessa arbetsprocesser, d.v.s. dessa produktionssätt ingår naturligtvis även i
den kapitalistiska överbyggnaden ty även om de inte är organiserade för att
producera lösningar på problem som är direkt relaterade till det kapitalistiska
produktionssättet, så är de organiserade för att producera lösningar på problem som är indirekt relaterade till det kapitalistiska produktionssättet. De är
ju organiserade för att producera lösningar på problem som är direkt relaterade till produktionssätt, vilka är organiserade för att producera lösningar på
problem som är direkt relaterade till det kapitalistiska produktionssättet. Det
finns naturligtvis även i dessa arbetsprocesser problem, vilka bearbetas i andra
arbetsprocesser, vilka således kommer att vara organiserade för att producera
lösningar på problem som är ännu mer indirekt relaterade till det kapitalistiska produktionssättet o.s.v. Den kapitalistiska överbyggnaden utgörs emellertid
av samtliga de produktionssätt vilka är organiserade för att producera lösningar på
problem som är (direkt eller indirekt) relaterade till det kapitalistiska produktionssättet.
Utifrån ovanstående diskussion av det kapitalistiska produktionssättet och
den kapitalistiska överbyggnaden kan man naturligtvis generalisera till produktionssätt och överbyggnader överhuvudtaget. Man kan således urskilja två slags
produktionssätt. För det första finns det produktionssätt som utgörs av produktionsförhållande och produktivkrafter, vilka är materiellt organiserade för
produktion av bruksvärden, vilka ej är lösningar på problem (som är relaterade
97
till något produktionssätt). De i dessa produktionssätt ingående produktionsförhållandena, d.v.s. de materiella organisationerna av dessa arbetsprocesser,
kännetecknas således av möjligheten “av produktionsförhållandets givna egenskaper begränsad produktion av bruksvärden, vilka ej är lösningar på problem
(relaterade till något produktionssätt)”. För det andra finns det produktionssätt
som utgörs av produktionsförhållande och produktivkrafter, vilka är materiellt organiserade för produktion av bruksvärden, vilka är lösningar på problem som är relaterade till något produktionssätt. Dessa produktionssätt utgör
härvid en överbyggnad på det produktionssätt som problemet är relaterat till,
eftersom de alltså har det problemställande produktionssättet som nödvändig
förutsättning. De i dessa produktionssätt ingående produktionsförhållandena,
d.v.s. de materiella organisationerna av dessa arbetsprocesser, kännetecknas
således av möjligheten “av produktionsförhållandets givna egenskaper begränsad produktion av bruksvärden, vilka är lösningar på problem som är relaterade
till ett produktionssätt och där dessa lösningar inte hotar den produktion av
bruksvärden som detta produktionssätt är organiserat för’’. För dessa nå olika
typer av produktionssätt gäller att den första typen utgörs av produktionssätt som
utgör en grund på vilket den andra typen av produktionssätt är en överbyggnad.
Den första typen utgörs av produktionssätt vilka är organiserade för produktion av
bruksvärden som inte är problemlösningar och den andra typen utgörs av produktionssätt vilka är organiserade för produktion av bruksvärden som är lösningar på
problem som uppkommer i produktionssätten av den första typen. I varje samhälle
kommer således vissa produktionssätt att tillhöra ett (eller flera olika) grundläggande produktionssätt medan andra kommer att tillhöra en överbyggnad på
detta (eller var och en av dessa) grundläggande produktionssätt. I slav-samhället
kommer man att finna ett slaveri-produktionssätt och en slaveri-överbyggnad;
i det feodala samhället kommer man att finna ett feodalt produktionssätt och
en feodal överbyggnad; i det kapitalistiska samhället kommer man att finna ett
kapitalistiskt produktionssätt och en kapitalistisk överbyggnad; i det kommunistiska samhället kommer man att finna ett kommunistiskt produktionssätt
och en kommunistisk överbyggnad. “I sitt livs samhälleliga produktion träder
människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden,
98
produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras
materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar
samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk
överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för
den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget”. (Till kritiken
av den politiska ekonomin, s. 9). Överbyggnadens väsen utgörs således av den
väsentliga möjligheten “produktion av bruksvärden, vilka är lösningar på problem
som är relaterade till ett bestämt produktionssätt, och där dessa lösningar inte hotar den produktion av bruksvärden som detta produktionssätt är organiserat för’’.
Dessa problemlösningar kan naturligtvis delvis vara mervärden, vilket innebär
att problemlösningarnas respektive värde är större än värdet av den arbetskraft
som framställt respektive problemlösning.
Den diskussion av förhållandet mellan produktivkrafter och produktionsförhållande som fördes i föregående avsnitt är naturligtvis även giltig för de
produktionssätt som ingår i en överbyggnad. Liksom för produktionssätten i
den “ekonomiska strukturen”, d.v.s. de grundläggande produktionssätten, så
gäller för produktionssätten i överbyggnaden att den materiella organisationen
av produktivkrafterna, d.v.s. produktionsförhållandet, kan ha sådana egenskaper att det med nödvändighet motsäger produktivkrafternas möjliga produktion av bruksvärden. Detta innebär alltså att den materiella organisationen av
produktivkrafterna utgör en ytterligare begränsning av den möjliga produktionen av bruksvärden utöver den begränsning som produktivkrafterna medför. Vad beträffar produktionssätten i överbyggnaden innebär detta att problemlösarens kunskap och förmåga, hans arbetsmedels givna egenskaper samt
problemets (arbetsobjektets) givna egenskaper begränsar den möjliga produktionen av lösningar på problemet (bruksvärden). Men utöver denna begränsning kan alltså även den materiella organisationen av dessa produktivkrafter,
d.v.s. produktionsförhållandet, ytterligare begränsa den möjliga produktionen
av lösningar, genom t.ex. att vara så organiserad att det endast möjliggör en
produktion av lösningar som inte hotar produktionen av bruksvärden i det
produktionssätt som problemet är relaterat till. Om så är fallet råder det en
99
motsägelse (som är olöslig) i överbyggnaden mellan å ena sidan produktivkrafternas väsentliga möjlighet och å andra sidan produktionsförhållandet. Först
då produktionsförhållandet kännetecknas av att bruksvärdeproduktionen
(produktionen av lösningar), förutom av arbetsmedlens och arbetsobjektens
(problemens) givna egenskaper, endast begränsas av arbetarnas (d.v.s. inte bara
problemlösarna utan arbetarna överhuvudtaget) kunskaper, förmågor och
värden, först då gäller att det inte kan uppstå någon olöslig motsägelse mellan
produktivkrafter och produktionsförhållande. Det som kännetecknar denna
typ av produktionsförhållanden är således den väsentliga möjligheten “produktion av en (av folkets planering) begränsad mängd bruksvärden (problemlösningar)”. Produktivkrafterna i överbyggnaden kommer härvid materiellt att
organiseras för att möjliggöra en av folket planerad begränsning av produktionen av problemlösningar. Sådana kommunistiska produktionsförhållanden
i överbyggnaden förutsätter uppenbarligen att kommunistiska produktionsförhållanden redan är genomförda i den ekonomiska basen, ty överbyggnadens
produktionssätt är ju organiserade för att lösa problem som är relaterade till det
grundläggande produktionssättet, så att dessa problemlösningar inte hotar det
grundläggande produktionssättets bruks värdeproduktion. Om således det inte
råder en av folket planerad bruksvärdeproduktion i det grundläggande produktionssättet så råder det inte heller en av folkets planering begränsad produktion av lösningar i överbyggnaden, utan i överbyggnaden råder en produktion
av lösningar som inte hotar en bruksvärdeproduktion som ej är planerad av
folket. Först då det råder en av folket planerad produktion av bruksvärden i det
grundläggande produktionssättet, så kommer “en produktion av lösningar som
inte hotar bruksvärdeproduktionen i det grundläggande produktionssättet” att
innebära “en av folkets planering begränsad produktion av lösningar”. Eftersom problemlösarna såsom arbetare ingår i folket, så kommer således detta inte
att innebära någon yttre begränsning av produktivkrafterna i överbyggnaden.
Produktivkrafterna i överbyggnaden kommer m.a.o. härvid endast att begränsas av produktivkrafternas (de samhälleliga produktivkrafternas) givna egenskaper.
Överbyggnadernas väsen utgörs således av den väsentliga möjligheten
100
“produktion av lösningar på problem som är direkt eller indirekt relaterade till
ett bestämt grundläggande produktionssätt, och där dessa lösningar inte hotar
den produktion av bruksvärden som detta produktionssätt är organiserat för”.
Överbyggnaden har följaktligen ett bestämt produktionssätt som nödvändig
förutsättning och utifrån ett bestämt produktionssätt är flera olika (men ett begränsat antal) överbyggnader möjliga. Detta sista innebär att eftersom det hela
tiden sker problemförskjutningar i det grundläggande produktionssättet så
kommer ständigt vissa arbetsprocesser i överbyggnaden att bli överflödiga och
därför upphöra medan andra arbetsprocesser tillkommer för att lösa de nyuppkomna problemen. Medan således det grundläggande produktionssättet blir
relativt oförändrat, bortsett från att det sker problemförskjutningar (d.v.s. gamla problem löses och nya problem uppkommer), så kommer överbyggnaden
under denna tidsperiod att genomgå avsevärda förändringar, eftersom den är
organiserad för att lösa de problem som är direkt eller indirekt relaterade till
det grundläggande produktionssättet. Utifrån ett bestämt produktionssätt är
således flera olika överbyggnader möjliga, men där dessa överbyggnader har det
gemensamt att de har produktionssättet som nödvändig förutsättning såtillvida
att de alla är organiserade för att producera sådana lösningar på problem som
är direkt eller indirekt relaterade till produktionssättet, att dessa lösningar inte
hotar den produktion av bruksvärden som detta produktionssätt är organiserat
för.
Överbyggnaden utgörs således av de arbetsprocesser som är organiserade
för att producera lösningar på problem som är direkt eller indirekt relaterade
till ett grundläggande produktionssätt, och där dessa lösningar inte hotar den
produktion av bruksvärden som detta produktionssätt är organiserat för. För
att ett sådant problem skall kunna lösas erfordras nu två saker. För det första
måste problemlösarna ha kunskap om (eller producera kunskap om) problemet. För det andra måste problemlösarna använda denna kunskap för att
producera en problemlösning. En arbetsprocess som är organiserad för att producera en lösning på ett problem sönderfaller följaktligen oftast i två gentemot
varandra relativt oberoende arbetsprocesser, nämligen först en arbetsprocess
som är organiserad för att producera kunskap om problemet och dessutom
101
en arbetsprocess som är organiserad för att använda denna kunskap för att
lösa problemet. Om man försöker lösa ett problem kommer man m.a.o. att
finna att detta problem sönderfaller i två delproblem. Det första delproblemet
är att erhålla kunskap om det ursprungliga problemet och det andra delproblemet är att använda (“praktisera”) denna kunskap för att lösa det ursprungliga
problemet. Överbyggnaden består av vissa problemlösande arbetsprocesser,
vilka följaktligen först och främst kan indelas i två huvudtyper, nämligen
kunskapsproducerande och kunskapspraktiserande arbetsprocesser. De kunskapsproducerande arbetsprocesserna i överbyggnaden är alltså organiserade
för att producera kunskap om problem som är direkt eller indirekt relaterade
till ett grundläggande produktionssätt, och när denna kunskap inte hotar den
produktion av bruksvärden som detta produktionssätt är organiserat för. De
kunskapspraktiserande arbetsprocesserna är i sin tur organiserade för att med
hjälp av denna kunskap producera lösningar på motsvarande problem, där dessa lösningar inte hotar den produktion av bruksvärden som det grundläggande
produktionssättet är organiserat för.
Vad beträffar de kunskapsproducerande arbetsprocesserna gäller alltså att de
producerar kunskap om problem som är relaterade till produktionssättet och
där denna kunskap inte hotar bruksvärdeproduktionen i produktionssättet. Denna
kunskap kan vara antingen sann (d. v.s. överensstämma med verkligheten) eller
falsk (d.v.s. inte överensstämma med verkligheten). Det kan nämligen uppstå
problem som är relaterade till produktionssättet, men där problemet är av en
sådan karaktär att all sann kunskap om problemet hotar den bruksvärdeproduktion som produktionssättet är organiserat för. Den enda kunskap som således
kan produceras om detta problem kommer härvid att vara falsk kunskap.
Man kan m.a.o. i överbyggnaden finna två typer av kunskapsproducerande
arbetsprocesser, nämligen vetenskapsproducerande och ideologiproducerande
arbetsprocesser. En vetenskapsproducerande arbetsprocess i överbyggnaden är
således en arbetsprocess som är organiserad för att producera sann kunskap
om ett problem som är relaterat till ett grundläggande produktionssätt och där
denna kunskap inte hotar den produktion av bruksvärden som produktionssättet är organiserat för. (Observera att även om de vetenskapsproducerande
102
arbetsprocesserna i överbyggnaden producerar sann kunskap, d.v.s. vetenskap,
så begränsas eller hämmas denna vetenskapsproduktion på så sätt att endast
sådan sann kunskap produceras som inte hotar den bruksvärdeproduktion som
produktionssättet är organiserat för). En ideologiproducerande arbetsprocess
i överbyggnaden är å andra sidan en arbetsprocess som är organiserad för att
producera falsk kunskap om ett problem som är relaterat till ett grundläggande
produktionssätt och där denna kunskap inte hotar den produktion av bruksvärden som produktionssättet är organiserat för. Liksom man kan indela de
kunskapsproducerande arbetsprocesserna i överbyggnaden i vetenskapsproducerande och ideologiproducerande, så kan man rent teoretiskt indela de kunskapspraktiserande arbetsprocesserna i överbyggnaden i vetenskapspraktiserande
och ideologipraktiserande. Oftast är det emellertid svårt att fastställa huruvida
en kunskapspraktiserande arbetsprocess är vetenskaps- eller ideologipraktiserande, eftersom dessa arbetsprocesser sällan är “rena”, utan oftast använder
sig både av vetenskap och ideologi vid lösandet av problem. Då vi således analyserar de arbetsprocesser som finns i en överbyggnad kan vi klart urskilja tre
slags arbetsprocesser nämligen vetenskapsproducerande, ideologiproducerande
samt kunskapspraktiserande (vilka oftast utgör en blandning av vetenskapsoch ideologipraktiserande).
Om vi nu fördjupar vårt studium av överbyggnaden så kommer vi vidare
att finna att man dessutom kan indela arbetsprocesserna i överbyggnaden efter
innehållet i de problem respektive arbetsprocess är organiserad för att lösa.
Man kommer härvid bl.a. att finna politiska problem, religiösa problem, juridiska problem, estetiska problem, moraliska problem o.s.v. Runt de politiska
problemen grupperas följaktligen politiska arbetsprocesser, vilka är organiserade för att producera lösningar på politiska problem. Dessa arbetsprocesser
är dels kunskapsproducerande, d.v.s. producerar vetenskaplig och/eller ideologisk kunskap om de politiska problemen, dels kunskapspraktiserande, d.v.s.
producerar lösningar på de politiska problemen med hjälp av den vetenskapliga och/eller ideologiska kunskapen om dessa problem. På samma sätt grupperas de juridiska arbetsprocesserna kring de juridiska problemen. Dessa arbetsprocesser är således organiserade för att producera lösningar på juridiska
103
problem och även här finns det dels kunskapsproducerande (vetenskaps- och
ideologiproducerande) dels kunskapspraktiserande arbetsprocesser. Så t.ex.
tillhör de lagstiftande arbetsprocesserna de kunskapsproducerande medan de
dömande arbetsprocesserna tillhör de kunskapspraktiserande arbetsprocesserna. På samma sätt är de kunskapsproducerande och kunskapspraktiserande
religiösa arbetsprocesserna grupperade kring de religiösa problemen o.s.v.
Det som alla arbetsprocesser i en överbyggnad har gemensamt är alltså att varje
sådan arbetsprocess kännetecknas av den väsentliga möjligheten “produktion av lösningar på problem som är relaterade till ett grundläggande produktionssätt, och
där dessa lösningar inte hotar den produktion av bruksvärden som detta produktionssätt är organiserat för’’. Denna väsentliga möjlighet har som nödvändig materiell förutsättning de produktivkrafter och den materiella organisation av dessa
produktivkrafter som ingår i arbetsprocessen. Denna materiella organisation av
produktivkrafterna, d.v.s. detta produktionsförhållande, har i sin tur som nödvändig förutsättning det produktionsförhållande som råder i det grundläggande produktionssättet. På detta sätt utgör alltså en överbyggnad visserligen en
materiellt självständig enhet, men har samtidigt som nödvändig förutsättning
en annan materiellt självständig enhet, nämligen det grundläggande produktionssättet. Överbyggnaden är således relativt självständig gentemot produktionssättet såtillvida att den kan producera alternativa lösningar på ett problem
utan att produktionssättet inverkar hämmande. Överbyggnaden är å andra
sidan ytterst bestämd av produktionssättet såtillvida att den endast kan producera lösningar på problemet sådana att de ej hotar produktionssättets bruks
värdeproduktion. Denna begränsning är en följd av överbyggnadens materiella organisation, vilken har produktionssättet som nödvändig förutsättning. (Överbyggnaden är ju materiellt organiserad för att producera lösningar på problem så
att dessa lösningar inte hotar produktionssättet. Men härvid kommer överbyggnadens materiella organisation att förutsätta dessa problem och således även
delar av produktionssättet).
Ovan har vi diskuterat överbyggnader i allmänhet. Låt oss nu slutligen närmare analysera de överbyggnader, vilka reser sig på motsägelsefulla produktionssätt. Vi utgår således från produktionssätt, vilka innehåller produktionsförhål104
landen som motsäger produktivkrafternas möjliga bruksvärdeproduktion. Ett
sådant produktionssätt innehåller således ett produktionsförhållande, vilket
är en materiell organisation av produktivkrafter, sådan att den begränsar
bruksvärdeproduktionen utöver den begränsning som produktivkrafterna utgör. Den utifrån produktivkraften möjliga bruksvärdeproduktionen begränsas m.a.o. med nödvändighet ytterligare av den materiella organisationen av
dessa produktivkrafter, d.v.s. av produktionsförhållandet. Produktionssättet
innehåller därför en olöslig (antagonistisk) motsägelse vilken endast kan lösas genom en omorganisation, d.v.s. genom att produktionsförhållandet ersattes med ett annat produktionsförhållande, vilket innebär att produktionssättet ersattes av ett annat produktionssätt. Det grundläggande problemet i ett
sådant produktionssätt är således att produktivkrafternas möjligheter inte kan
förverkligas på grund av det rådande produktionsförhållandet. Detta problem
kan emellertid inte lösas i det motsägelsefulla produktionssättets överbyggnad, ty
överbyggnaden är ju organiserad för att producera lösningar på problem som
är relaterade till produktionssättet, och där dessa lösningar inte hotar produktionssättet. Och den enda lösningen på ovanstående problem är ju att produktionssättet ersattes av ett annat produktionssätt, vilket innehåller ett annat
produktionsförhållande, varvid en sådan lösning alltså inte kan produceras i
överbyggnaden, som ju endast är organiserad för att producera lösningar vilka
inte hotar produktionssättet. Detta grundproblem i motsägelsefulla produktionssätt kommer att alstra ett antal följdproblem, vilka ökar i antal ju mer
produktivkraftema utvecklas, eftersom detta samtidigt medför en ökad hämning av produktivkrafterna. Naturligtvis kan överbyggnaden producera tillfälliga
lösningar på dessa följdproblem, och framförallt då ideologiska lösningar, d.v.s.
lösningar som är baserade på falsk kunskap om följdproblemet. Men eftersom
grundproblemet hela tiden består så kommer dessa tillfälligt lösta följdproblem
att efter ett tag åter uppträda och då ofta i en betydligt svårlösligare form.
Men även om inte överbyggnaden kan producera någon slutgiltig lösning
på det grundläggande problemet och dess följdproblem, så kan det utanför
överbyggnaden organiseras verksamheter (d.v.s. arbetsprocesser) vilka är organiserade för att producera en slutgiltig lösning på det grundläggande problemet
105
genom att upphäva det existerande produktionsförhållandet (och därmed det
existerande produktionssättet). Det kan m.a.o. utanför överbyggnaden uppstå revolutionära arbetsprocesser, vilka är organiserade för att producera en
lösning på problemet att produktivkrafternas möjligheter inte kan förverkligas på grund av det rådande produktionsförhållandet, d.v.s. producera ett
upphävande av det existerande produktionsförhållandet till förmån för ett
produktionsförhållande som tillåter förverkligandet av produktivkrafternas
möjligheter. (Observera att detta nya produktionsförhållande inte motsäger de
rådande produktivkrafterna, men att även det kommer att motsäga produktivkrafterna då dessa blir mer utvecklade, om det inte är fråga om ett kommunistiskt produktionsförhållande). En revolutionär arbetsprocess kännetecknas
således av den väsentliga möjligheten “produktion av en lösning på problemet att
rådande produktivkrafters möjligheter inte kan förverkligas under rådande produktionsförhållanden genom att produktionsförhållandet upphäves och ersättes med ett
nytt produktionsförhållande”. Om en revolutionär arbetsprocess förverkligar sin
väsentliga möjlighet så innebär detta att det existerande produktionssättet och
dess överbyggnad upplöses.
En revolutionär arbetsprocess är en problemlösande arbetsprocess. Detta innebär att den innefattar två delar, nämligen en kunskapsproducerande del och
en kunskapspraktiserande del. Förverkligandet av en revolutionär arbetsprocess
väsentliga möjlighet har således tre steg. För det första måste det grundläggande
problemet och dess följdproblem upptäckas. Detta innebär att man upptäcker
att produktionsförhållandet med nödvändighet hämmar produktivkrafternas
möjligheter, d.v.s. med nödvändighet ytterligare begränsar den möjliga bruksvärdeproduktionen utöver produktivkrafternas begränsning. Dessutom innebär det att man upptäcker de problem (eller några av de problem) som är en
följd av detta hämmande. För det andra måste man producera sann kunskap,
d.v.s. vetenskap, om dessa problem och om förhållandet mellan det grundläggande
problemet och följdproblemen. Detta innebär att utöver det att man upptäckt
problemen så måste man studera och analysera dem för att förstå det objektivt
väsentliga i problemets beståndsdelar. Vidare måste man producera en sådan
kunskap om problemen att man förstår att följdproblemen är alstrade ur det
106
grundläggande problemet. För det tredje måste man använda denna kunskap för
att angripa det existerande produktionsförhållandet och ersätta det med ett nytt
produktionsförhållande, som inte motsäger de rådande produktivkrafterna.
6. 4 Statens väsen
Om vi nu återgår till att granska överbyggnader mer allmänt så kommer vi
att finna att bland alla de problem som överbyggnaden är organiserad för att
lösa finns det ett problem vars lösning är nödvändig för att produktionssättet
och således dess överbyggnad skall bestå. Detta problem är att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser vilkas problemlösningar kan hota produktionssättet. Bland alla de problem som är relaterade till ett produktionssätt är de
flesta problemen inte nödvändiga att lösa, även om de medför störningar i
produktionssättet eller överbyggnaden. Om det emellertid uppkommer arbetsprocesser vilka är organiserade för att lösa problem som är relaterade till
produktionssättet, och där dessa lösningar hotar den bruksvärdeproduktion som
produktionssättet är organiserat för, så kan detta medföra att produktionssättet
och dess överbyggnad upplöses. Dessa arbetsprocesser är således arbetsprocesser
av ett speciellt slag, vilka inte ingår i överbyggnaden. Risken för att sådana
arbetsprocesser skall uppkomma är ett problem som uppenbarligen är relaterat
till produktionssättet. För att lösa detta problem måste det således i överbyggnaden organiseras ett speciellt slags arbetsprocesser, vilka är organiserade för
att producera lösningar på problemet att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser vilka kan producera problemlösningar som hotar produktionssättet.
Problemet att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser vilka kan producera
problemlösningar som hotar produktionssättet, måste således lösas i överbyggnaden för att inte produktionssättet och dess överbyggnad skall riskera att upplösas. De speciella slags arbetsprocesser i överbyggnaden som är organiserade
för att lösa detta problem utgör statsmakten eller staten, och varje sådan arbetsprocess är en statlig arbetsprocess. Staten eller statsmakten är m.a.o. den del av
överbyggnaden som utgörs av arbetsprocesser, vilka är organiserade för att lösa
problemet att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser som hotar produktionssättet. Statens väsentliga möjlighet (d.v.s. allmänna kännetecken) är således
107
möjligheten “produktion av lösningar på problemet att förhindra uppkomsten av
arbetsprocesser, vilka kan producera problemlösningar som hotar det existerande
produktionssättet”. Denna möjlighet har som nödvändig materiell förutsättning
den materiella organisationen av de arbetsprocesser som utgör staten.
Det uppstår alltid ett flertal problem som är relaterade till ett visst produktionssätt. Det gäller härvid för statsmakten att förhindra att det uppkommer
arbetsprocesser vilka kan lösa dessa problem på ett sätt som hotar detta produktionssätt. Ett sådant förhindrande kan i princip ske på två olika sätt, varför
man kan urskilja två slags arbetsprocesser inom statsmakten. För det första kan
man ofta förhindra uppkomsten av problemlösningar som hotar ett produktionssätt
genom att framställa alternativa problemlösningar, som inte hotar produktionssättet. En uppgift för staten blir således att organisera arbetsprocesser vilka kan
producera lösningar på problem som är relaterade till produktionssättet och
där dessa lösningar inte hotar produktionssättet. Sådana problemlösande arbetsprocesser är det ju som utgör överbyggnaden i övrigt, varför staten alltså
styr överbyggnaden i övrigt såtillvida att om sådana arbetsprocesser inte uppstår utan statligt ingripande, så kommer staten självt att organisera problemlösande arbetsprocesser av en sådan typ. Det kommer således att uppstå en
statlig byråkrati, vilken utgörs av arbetsprocesser som är organiserade för att
förhindra uppkomsten av arbetsprocesser som kan producera problemlösningar vilka hotar produktionssättet, genom att organisera arbetsprocesser vilka
kan producera alternativa problemlösningar som inte hotar produktionssättet.
Vidare ingår dessa “nyskapande” arbetsprocesser i den statliga byråkratin. Den
statliga byråkratin utgörs alltså dels av styrande arbetsprocesser dels av verkställande arbetsprocesser. De styrande arbetsprocesserna är organiserade för att
själva i sin tur organisera arbetsprocesser, vilka kan producera problemlösningar som inte hotar produktionssättet. De verkställande arbetsprocesserna är de
arbetsprocesser som på så sätt organiserats av de styrande arbetsprocesserna.
Liksom vad som gäller för alla problemlösande arbetsprocesser kan man i den
statliga byråkratin urskilja dels kunskapsproducerande dels kunskapspraktiserande arbetsprocesser. Bland de kunskapsproducerande finns det dels vetenskapsproducerande dels ideologiproducerande arbetsprocesser, medan de kun108
skapsproducerande ofta utgör en blandning av vetenskapspraktiserande och
ideologipraktiserande arbetsprocesser. Den statliga byråkratin utgörs således av
arbetsprocesser vilka försöker förhindra uppkomsten av arbetsprocesser vars problemlösningar hotar produktionssättet, genom att organisera arbetsprocesser vilka
problemlösningar är alternativa och inte hotar produktionssättet. Dessa nyskapade
arbetsprocesser ingår härvid även i den statliga byråkratin.
Det kan emellertid naturligtvis hända att den statliga byråkratin inte lyckas
finna alternativa problemlösningar eller att de producerade alternativa problemlösningarna inte är tillräckligt bra, eller att det i alla fall uppstår arbetsprocesser, vilka kan producera problemlösningar som hotar produktionssättet.
För det andra kan man då förhindra uppkomsten av problemlösningar som hotar
produktionssättet genom att i lag förbjuda och ytterst med våld upplösa arbetsprocesser som kan producera problemlösningar vilka hotar produktionssättet. Det
måste med andra ord finnas en statlig våldsapparat, bestående av domstolar,
fängelser, polis och militär, vilken med lagar och ytterst med fysiskt våld kan
förhindra uppkomsten av arbetsprocesser som hotar produktionssättet. Den
statliga våldsapparaten utgörs således av arbetsprocesser, vilka är organiserade för
att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser som kan producera problemlösningar
vilka hotar produktionssättet, genom att ytterst med våld förhindra eller upplösa
sådana arbetsprocesser.
Staten (statsmakten) är således materiellt organiserad för att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser vilka kan producera problemlösningar som hotar
produktionssättet. De arbetsprocesser som ingår i staten utgör dels den statliga
byråkratin dels den statliga våldsapparaten. Den statliga byråkratin innefattar
arbetsprocesser som kan organisera andra arbetsprocesser vilka i sin tur kan
producera alternativa problemlösningar till den produktionssätts-hotande
problemlösningen. Den statliga våldsapparaten innefattar arbetsprocesser som
ytterst med fysiskt våld kan förhindra produktionssätts-hotande problemlösningar, genom att upplösa arbetsprocesser som kan producera sådana lösningar.
I staten finns det naturligtvis även ett beslutsorgan, vilket utgörs av de statliga
beslutsfattarna. Dessa har kontrollen över statsmakten såtillvida att de väljer
lösningarna på problemen att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser som
109
hotar produktionssättet. Statsmakten är emellertid organiserad för att förhindra
problemlösningar som hotar ett bestämt produktionssätt. Detta innebär att de
statliga beslutsfattarna oavsett om de är “diktatorer” eller “folkets representanter’’ endast kan använda statsmakten för att förhindra att produktionssättet
upplöses. På grund av statens organisation, d.v.s. på grund av att staten är
organiserad för att förhindra problemlösningar som hotar produktionssättet
så kan alltså de statliga beslutsfattarna inte fatta vilka beslut de vill (eller folket
vill, om de är folkets representanter). De kan endast fatta sådana beslut som
kan förhindra problemlösningar som hotar produktionssättet. Den kontroll
de har över statsmakten är endast en kontroll över vilka lösningar som skall
produceras på problemet att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser vilka
kan producera problemlösningar som hotar produktionssättet. Om således de
statliga beslutsfattarna av någon anledning skulle vilja upplösa produktionssättet, så kan de alltså inte använda statsmakten till detta, eftersom den endast är organiserad för att lösa problemet att förhindra att produktionssättet
upplöses. Staten utgörs alltså av en statlig byråkrati, en statlig våldsapparat
samt av ett statligt beslutsorgan, vilket bestämmer (och endast kan bestämma)
vilka lösningar som skall produceras på problemet att förhindra uppkomsten
av arbetsprocesser vilka kan producera problemlösningar som hotar det givna
produktionssättet. Om detta beslutsorgan är en regering som representerar en
demokratiskt vald riksdag eller om det är en militärjunta har således betydelse
endast för det sätt på vilket det förhindrar uppkomsten av produktionssättshotande arbetsprocesser. I båda fallen kan nämligen statsmakten endast användas till att förhindra uppkomsten av produktionssättshotande arbetsprocesser.
Oavsett vem som har “makten” i staten så är alltså staten en garant för det
existerande produktionssättet.
Ovanstående innebär bl.a. att då ett produktionssätt upplöses och ersattes
med ett annat produktionssätt, så måste också den “gamla” staten krossas och
ersättas med en ny stat. Den gamla staten är ju organiserad för att förhindra
uppkomsten av arbetsprocesser vilka hotar det gamla produktionssättet, medan
den nya staten måste vara organiserad för att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser som hotar det nya produktionssättet. För att t.ex. det kapitalis110
tiska produktionssättet helt skall kunna ersätta det feodala produktionssättet så
måste den feodala staten upplösas och ersättas med den kapitalistiska staten. På
samma sätt gäller att för att det kommunistiska produktionssättet skall kunna
ersätta det kapitalistiska produktionssättet så måste den kapitalistiska staten
krossas och ersättas med den kommunistiska (den proletära) staten. Marx menar härvid att då det kommunistiska produktionssättet helt undanträngt det
kapitalistiska så kommer det inte längre att existera någon olöslig motsägelse
i samhället, varför den proletära staten kommer att dö bort eftersom det inte
längre kommer att behövas någon särskild organisation för att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser som hotar produktionssättet.
6. 5 Klasser och klasskamp
I varje givet samhälle existerar alltså ett (eller flera) grundläggande produktionssätt på vilket det reser sig en särskild överbyggnad (på varje produktionssätt).
Det grundläggande produktionssättet utgörs av produktivkrafter och en materiell organisation av dessa, d.v.s. ett produktionsförhållande, som möjliggör
en produktion av bestämda bruksvärden. Överbyggnaden utgörs av produktivkrafter och en materiell organisation av dessa, d.v.s. ett produktionsförhållande, som möjliggör en produktion av lösningar på problem som är relaterade
till det grundläggande produktionssättet, och där dessa lösningar inte hotar
produktionssättet.
Hittills har vi diskuterat produktionssätt och överbyggnad utan att tala om
deras mänskliga innehåll. Emellertid gäller naturligtvis att ett produktionssätt
och dess överbyggnad endast är tomma skal utan de människor som sätter dem
i rörelse. Om man nu diskuterar ett produktionssätt och dess överbyggnad
utifrån dess mänskliga innehåll, så kommer man att finna två grundläggande
positioner som människor kan inta i ett produktionssätt och dess överbyggnad.
Dessa positioner är härvid av ett sådant slag att varje människa i produktionssättet och dess överbyggnad intar antingen den ena och/eller den andra positionen. För det första finns det mänskliga positioner i produktionssättet (och dess
överbyggnad) sådana att dess innehavare förfogar över arbetsmedlen, d.v.s. kan
bestämma om och hur arbetsmedlen skall användas. Observera här att “förfoga
111
över” inte är detsamma som “juridiskt äga”. Det som här gäller är alltså inte
att formellt äga arbetsmedlen utan att verkligen förfoga över arbetsmedlen.
Skillnaden framgår t.ex. i de fall där staten eller något annat kollektiv äger vissa
arbetsmedel och samtidigt anställer en människa att förfoga över dessa arbetsmedel, d.v.s. att kunna bestämma om och hur arbetsmedlen skall användas.
För det andra finns det mänskliga positioner i produktionssättet (och dess överbyggnad) sådana att dess innehavare kan använda de arbetsmedel som bestämts för
användning.
I ett produktionssätt och dess överbyggnad intar således människorna den
ena eller båda av ovanstående positioner. Man har således antingen en sådan
position i produktionssättet eller dess överbyggnad att man kan bestämma om
och hur arbetsmedlen skall användas eller en sådan position i produktionssättet
eller dess överbyggnad att man kan använda de arbetsmedel som bestämts för
användning. Vissa människor kan inta båda dessa positioner. De som intar en
sådan position att de kan använda de arbetsmedel som bestämts för användning utgör arbetarna och ingår således i produktivkrafterna, eller m.a.o. de människor som ingår i produktivkrafterna är de som i “produktionssättet (eller dess
överbyggnad) intar en sådan position att de kan använda de arbetsmedel som
bestämts för användning.
Man kan nu urskilja två typer av produktionssätt (med vidhängande överbyggnad) nämligen dels den där produktionsförhållandena är så organiserade att
de som kan använda arbetsmedlen även kan bestämma om och hur arbetsmedlen skall användas, dels den där produktionsförhållandena är så organiserade
att de som kan använda arbetsmedlen inte alltid kan bestämma om och hur arbetsmedlen skall användas. I den första typen gäller alltså att de som kan använda
arbetsmedlen även alltid förfogar över dessa arbetsmedel. I den andra typen gäller
däremot att de som kan använda arbetsmedlen inte alltid förfogar över dessa
arbetsmedel. I den andra typen gäller följaktligen att det finns två klasser av människor i produktionssättet, nämligen dels den klass som utgörs av dem som förfogar
över arbetsmedlen dels den klass som utgörs av dem som inte förfogar över arbetsmedlen, men som kan använda de arbetsmedel som bestämts for användning. 1 den
första typen gäller emellertid att dessa klasser sammansmälter eller m.a.o. att
112
dessa två klasser upphör att existera (och att således klasser inte längre finns).
I den första typen av produktionssätt är produktionsförhållandet så organiserat att varje människa i produktivkrafterna, d.v.s. varje människa som kan
använda de arbetsmedel som bestämts för användning, alltid också är delaktiga
i förfogandet över arbetsmedlen. Produktionsförhållandet måste således i princip vara så organiserat att det möjliggör en produktion av bruksvärden vilka
endast begränsas av produktivkrafterna, eftersom arbetarna själva förfogar över
arbetsmedlen och arbetsobjekten och det alltså inte finns några yttre begränsningar av produktivkrafterna. Att produktionsförhållandena är organiserade
så att en position i produktivkrafterna även alltid är en position sådan att dess
innehavare är delaktig i förfogandet över arbetsmedlen är således liktydigt med
att produktionsförhållandena inte begränsar den möjliga bruksvärdeproduktionen utöver produktivkrafternas begränsning, eller m.a.o. liktydigt med
ett kommunistiskt produktionsförhållande. Existensen av ett kommunistiskt
produktionsförhållande är således liktydigt med att klasskillnader och klasser överhuvudtaget inte längre existerar, då man med klass menar de människor som har
samma förhållande till arbetsmedlen.
I den andra typen av produktionssätt är alltså produktionsförhållandet så
organiserat att inte varje människa i produktivkrafterna är delaktig i förfogandet över arbetsmedlen. Produktionsförhållandet är m.a.o. så organiserat att det
inte möjliggör en produktion av bruksvärden endast begränsad av produktivkrafterna, eftersom det finns arbetare som inte är delaktiga i förfogandet
över arbetsmedlen eller m.a.o. eftersom arbetarna som helhet inte förfogar
över arbetsmedlen. Det finns yttre begränsningar av produktivkrafterna. Att
produktionsförhållandena är organiserade så att en position i produktivkrafterna inte alltid är en position sådan att dess innehavare är delaktig i förfogandet över arbetsmedlen är således liktydigt med att produktionsförhållandena
begränsar den möjliga bruksvärdeproduktionen utöver produktivkrafternas
begränsning, eller m.a.o. liktydigt med ett motsägelsefullt produktionssätt.
Existensen av ett motsägelsefullt produktionssätt är således liktydigt med existensen av två klasser, nämligen dels den klass som utgörs av dem som förfogar
över arbetsmedlen dels den klass som utgörs av dem som inte förfogar över ar113
betsmedlen men som använder de arbetsmedel som bestämts för användning.
Medan den första klassen kan bestämma om och hur arbetsmedlen skall användas tvingas således den andra klassen att använda arbetsmedlen på den första
klassens villkor, eftersom den inte förfogar över några arbetsmedel och följaktligen för sitt livsuppehälle är tvingad att ställa sin arbetskraft till förfogande
åt den klass som även förfogar över arbetsmedlen. Både i det grundläggande
produktionssättet och i överbyggnaden finns samma skillnad, dels finns det
en klass människor som förfogar över arbetsmedlen för bruksvärdeproduktion
eller för problemlösande, dels finns det en klass människor som inte förfogar
över arbetsmedlen men som måste använda dem för att producera bruksvärden
eller problemlösningar.
I varje motsägelsefullt produktionssätt, d.v.s. i varje produktionssätt där produktionsförhållandena ytterligare begränsar den möjliga bruksvärdeproduktionen
utöver produktivkrafternas begränsning, så finns det alltså två klasser, nämligen en
konservativ klass och en progressiv klass. Den konservativa klassen utgörs av de
människor vilka har sådana positioner i produktionssättet att de förfogar över
arbetsmedlen, d.v.s. kan bestämma om och hur arbetsmedlen skall användas.
Den väsentliga möjlighet som kännetecknar denna klass är möjligheten att vara
medveten om att man utgör den klass av människor som förfogar över arbetsmedlen. Denna möjlighet har som nödvändig materiell förutsättning att man har en
sådan position i produktionssättet att man förfogar över arbetsmedlen. Varje förändring av produktionssättet sådan att produktionssättet ersattes med ett annat
produktionssätt är naturligtvis ett hot mot denna klass, eftersom det kan medföra att den förlorar förfogandet över arbetsmedlen och eventuellt alltså ersattes
av en ny konservativ klass. Varje konservativ klass har följaktligen som objektivt intresse att bevara det rådande produktionssättet. Den progressiva klassen
utgörs å andra sidan av de människor vilka har sådana positioner i produktionssättet att de inte förfogar över arbetsmedlen men kan använda de arbetsmedel
som bestämts för användning. Den väsentliga möjlighet som kännetecknar denna
klass är möjligheten att vara medveten om att man utgör den klass som inte förfogar
över arbetsmedlen men måste använda de arbetsmedel som bestämts för användning. Denna möjlighet har som nödvändig materiell förutsättning att man har en
114
sådan position i produktionssättet att man inte förfogar över arbetsmedlen men
kan använda de arbetsmedel som bestämts för användning. Varje progressiv klass
har således som objektivt intresse att förfoga över arbetsmedlen och därigenom
även förfoga över sin egen arbetskraft. Varje progressiv klass har således som objektivt intresse att ersätta det rådande produktionssättet med ert produktionssätt vars produktionsförhållande inte begränsar den utifrån produktivkrafterna
möjliga bruksvärdeproduktionen. I ett sådant produktionssätt kommer ju de
som använder arbetsmedlen även alltid att förfoga över dem.
I varje motsägelsefullt produktionssätt kommer det således att uppstå en klasskamp
mellan å ena sidan den konservativa klassen, vilken utgör produktionsförhållandets “bärare”, och å andra sidan den progressiva klassen, vilken utgör produktivkrafternas ‘‘bärare”. Den konservativa klassens objektiva intresse är härvid att
bevara produktionsförhållandet och därmed produktionssättet (och sitt eget
förfogande över arbetsmedlen). Den progressiva klassens objektiva intresse är
istället att upphäva produktionsförhållandet och ersätta det med ett produktionsförhållande som inte begränsar den utifrån produktivkrafterna möjliga
bruksvärdeproduktionen. Nu gäller emellertid att om den progressiva klassen
segrar så kan ibland vissa delar av den organisera ett produktionsförhållande
som inte begränsar den utifrån de givna produktivkrafterna möjliga bruksvärdeproduktionen. Ofta inträffar detta då produktivkrafterna ej är så utvecklade
och/eller då det förutvarande produktionsförhållandet inte var så utvecklat.
Detta nya produktionsförhållande verkar härvid vara organiserat för att inte
motsäga produktivkrafternas möjligheter medan det alltså egentligen endast är
organiserat för att inte motsäga de rådande produktivkrafternas möjligheter. Då
produktivkraftena utvecklas vidare kommer deras nya möjligheter emellertid
att motsägas av dessa nu nya produktionsförhållanden. Det kommer härvid
att visa sig att det egentligen endast är en del av den gamla progressiva klassen
som förfogar över arbetsmedlen. Ur den gamla progressiva klassen har det alltså
utvecklats en ny konservativ klass och följaktligen även en ny progressiv klass.
I de motsägelsefulla produktionssätt där klasskampen resulterar i att den
progressiva klassen segrar kan alltså resultatet av klasskampen bli ett nytt klassamhälle. Detta inträffar då den progressiva klassen organiserar ett produk115
tionsförhållande som endast låter de givna produktivkrafternas möjligheter
förverkligas. Då nya produktivkrafter framträder så kommer det härvid att
visa sig att produktionsförhållandet är organiserat så att produktivkrafternas
möjligheter begränsas. Detta är liktydigt med att inte alla människor i produktivkrafterna förfogar över sina arbetsmedel. Ur den gamla progressiva klassen
har således endast en del förfoganderätt över arbetsmedlen. Det är först då
en klasskamp slutar med att den progressiva klassen organiserar produktionsförhållandet så att detta låter möjligheterna hos produktivkrafterna överhuvudtaget förverkligas, som ett motsägelsefritt (kommunistiskt) produktionssätt
upprättats, och klassamhället övervunnits. “Alla tidigare revolutionära besittningstaganden var begränsade; individer, vars självverksamhet begränsades
av ett bristfälligt produktionsverktyg och en outvecklad kommunikation, tog
detta bristfälliga produktionsverktyg i besittning och använde det därför bara
för en ny begränsning”. (Den tyska ideologin i Människans frigörelse s. 172).
Varje revolutionär omvandling av ett motsägelsefullt produktionssätt leder
alltså till ett nytt motsägelsefullt produktionssätt (och ett nytt klassamhälle) så
länge som den klass som ingår i produktivkrafterna inte i sin helhet kommer
att förfoga över arbetsmedlen. “Alla tidigare klasser, som tillkämpat sig makten,
sökte skydda sin redan förvärvade levnadsställning genom att underkasta hela
samhället sina egna förvärvsbetingelser. Proletären kan erövra de samhälleliga
produktivkrafterna blott genom att avskaffa sitt eget hittillsvarande förvärvssystem och därmed hela det hittillsvarande förvärvssystemet. Proletärerna har
ingenting eget att värna, de har att förstöra all hittills existerande privatsäkerhet
och privatförsäkring”. (Kommunistiska manifestet).
116
7. Avslutning
Syftet med föreliggande bok har dels varit att visa, vari Marx’ brytning med
hegelianismen låg. dels att visa hur Marx, som dialektisk materialist, glider
mellan tre undersökningsobjekt nämligen: “människan”, “den kapitalistiska arbetsprocessen” och “produktivkrafter-produktionsförhållande”. Det är uppenbart att Marx i sin analys av samtliga dessa tre undersökningsobjekt använder
en dialektisk-materialistisk metod. Det som skiljer den “unge” Marx från den
“gamle” är att han analyserar “människan”. Därefter sker en förskjutning till
de båda övriga undersökningsobjekten. Men redan hos den “unge” Marx sker
det ibland glidningar över till dessa två senare undersökningsobjekt och hos
den ”gamle” Marx sker det ibland motsvarande glidningar till det första undersökningsobjektet. Vad jag i denna bok försökt beskriva och visa är det dialektiskt materialistiska i Marx analyser av de tre undersökningsobjekten och hur
och varför dessa förskjutningar inträffar. Detta har samtidigt blivit en kort introduktion till den dialektiska materialismen och den historiska materialismen.
Den senare är baserad på Marx analys av förhållandet mellan produktivkrafter
och produktionsförhållanden.
117
Litteraturlista
Hegel, G. W. F.
Wissenschaft der Logik, del I och del II.
Verlag von Felix Meiner in Hamburg. 1967.
Marx, Karl
Filosofins elände.
Arbetarkulturs Förlag. Stockholm 1949.
Marx, Karl
Kapitalet, del I.
Bo Cavefors Bokförlag/Clarté. 1969.
Marx. Karl
Kommunistiska manifestet.
Marx, Karl
Människans frigörelse (urval av S-E Liedman).
Bokförlaget Aldus/Bonnier. 1970.
Marx, Karl
Till kritiken av den politiska ekonomin.
Arbetarkulturs Förlag. Stockholm 1955.
118
119
Marxismens teori - från hegelianism till historisk materialism
Avantiserien nr 2/2011
[email protected]
avantiserien.wordpress.com
120