Läs hela rapporten här.

1
Rolf Holmquist
f.d. Generaldirektör
2011-05-31
”Ringen-målet” – en utvärdering av ett mål om insiderbrott
1. Uppdraget
Den 26 mars 2009 väckte åklagare vid Ekobrottsmyndigheten (EBM) åtal vid Stockholms
tingsrätt mot sex misstänkta personer i sammanlagt 24 åtalspunkter för grovt insiderbrott
resp. medhjälp till grovt insiderbrott, det s.k. Ringen-målet. Åtalet mot två av de sex avsåg
också grova skattebrott i flera fall. Tingsrätten meddelade dom i målet den 1 juni 2010 (mål
B 11287-07). Genom domen ogillades åtalet i insiderdelen till alla delar, huvudsakligen på
den grunden att åklagarna inte förmått att uppfylla beviskraven i målet. Åklagarna har inte
överklagat tingsrättens dom i den ogillade delen, till följd varav domen i den delen står fast.
Överåklagarenheten vid EBM har konstaterat att målet, som var det dittills mest omfattande
mål angående insiderbrott som handlagts i Sverige, innefattade flera komplicerade rätts- och
bevisfrågor och har rönt stor uppmärksamhet. Utgången i målet motiverar därför en
närmare analys med syfte att identifiera områden inom vilka myndighetens arbete med
insidermål kan förbättras. Uppdraget att genomföra analysen har lämnats till mig, chef och
generaldirektör för EBM under åren 1998 – 2004.
Åtalen avseende grovt skattebrott bifölls i väsentliga delar och har överklagats till Svea
hovrätt. Hovrätten har ännu inte avgjort den överklagade delen. Den fortsatta
framställningen behandlar i enlighet med uppdraget uteslutande insiderdelen av målet.
Beträffande uppdraget i dess helhet, se bilaga.
2. Sammanfattande slutsatser
Frågor som inställer sig vid en genomläsning av tingsrättens dom är
•
Har tingsrätten ”dömt rätt”?
2
•
Hade ett annat upplägg från åklagarnas sida kunnat ändra utgången?
•
Var det motiverat att i det givna bevisläget åtala i den omfattning som skett?
•
Hade extern expertmedverkan kunnat hjälpa åklagarna att få en fällande dom?
•
Skulle en annorlunda utformad lagstiftning ha underlättat för åklagarna att få en
fällande dom?
•
Vilka åtgärder bör vidtas för att öka åklagarnas möjlighet att få bifall till åtalet i stora
och komplicerade mål?
Tingsrätten har gjort en mycket noggrann analys av bevisläget i de olika åtalspunkterna och
kommit fram till att åklagarnas bevisning inte är tillräcklig i någon av punkterna. Utgången i
målet blev mycket uppmärksammad och en viss förvåning fanns på vissa håll att åtalet inte
bifölls åtminstone till någon del. En del av bakgrunden till förvåningen fanns nog hos media
som åtminstone inledningsvis presenterade en bild som stödde åklagarnas talan.
Tingsrättens utförliga redovisning av bevisläget i målet ger dock inte anledning till någon
tvekan att domstolens slutliga ställningstaganden måste bedömas som korrekta. Åklagarnas
bevisning i de skilda åtalspunkterna har varit otillräcklig. Frågan blir då om den sammanlagda
bilden av de tilltalade och omständigheterna kring deras transaktioner kunde ha motiverat
tingsrätten att komma till ett motsatt slut, helt eller delvis. I och för sig hade en annan
domstol kanske kunnat göra en sådan bedömning men efter ett överklagande hade nog
utgången blivit den som Stockholms tingsrätt kommit fram till. Tingsrättens dom måste
följaktligen bedömas som ”riktig” i den mening som kan uttalas om domstolsavgöranden.
Några åtalspunkter – främst de som kan hänföras till rubriken ”Okända tipsare” och åtalet
mot en av de tilltalade för medhjälp till grovt insiderbrott – hade åklagarna kunnat avstå från
att föra vidare till tingsrättens prövning. Det hade varit processekonomiskt fördelaktigt men
hade knappast lett till ett mera gynnsamt resultat för åklagarna i övriga delar.
I diskussionen kring mera omfattande ekomål framförs ofta argumentet att domstolarna
skulle vara betjänta av tillgång till extern expertis. Det finns åtskilliga problem med en sådan
ordning, bl.a. att hitta rätt expertis som dessutom står fri i förhållande till både parter och
saken som sådan. Vidare är utgången i målen sällan avhängig av att domstolen inte förstått
omständigheterna i målet tillräckligt väl. Som regel rör det sig om bevisvärdering som i
princip inte är annorlunda i ekomålen än i mål rörande mera traditionell brottslighet. En
annan sak är att det under en förundersökning kan komma upp frågor som inte kan besvaras
av den expertis som finns inom EBMs organisation.
En annan lagstiftning hade i och för sig kunnat leda till en annan utgång i målet. Hur denna
lagstiftning skulle kunna utformas utan att grundläggande straffrättsliga principer kränktes
är svårt att förstå. En minskad bevisbörda på åklagaren är inte en framkomlig väg. Lösningen
3
kan vara ett striktare regelverk kring dem som agerar på finansmarknaden och där
överträdelser av regelverket skulle straffrättsligt hänföras till en lägre dignitet och ses mera
som ordningsförseelser än som kvalificerade brott. En sådan lösning skulle säkerligen få en
avhållande effekt i vissa fall men inte hindra svårare och mera planmässiga former av
marknadsmissbruk och inte medge en adekvat reaktion på allvarligare regelöverträdelser.
Åklagaren som enmansmyndighet med endast begränsat lydnadsförhållande till högre
chefer är onekligen ett problem, främst när det gäller mera komplicerade brottsutredningar.
EBMs arbetssätt med sammanhållna utredningsteam under ledning av åklagaren har
inneburit stora vinster i den stora mängden mål som myndigheten brottas med. Nackdelen
kan vara att alla i teamet blir i lika mån engagerade för det upplägg som gäller för tillfället.
På grund av åklagarens suveräna ställning och EBMs arbetssätt saknas den ”djävulens
advokat” som andra rättssystem byggt in genom större avstånd mellan åklagare och polis,
särskilda undersökningsdomare och grand jury-system etc.
Beträffande chefsansvaret skulle det nog i en del lägen vara en fördel för t.ex. EBM om en
högre chef kunde fatta beslut som av den enskilde åklagaren upplevs som obekväma,
exempelvis att lägga ned en förundersökning eller ett åtal efter långt och mödosamt arbete
på den grunden att fällande dom i målet inte kan förutses med tillräcklig säkerhet.
I brist på möjligheter för chefer att styra och inrikta enskilda åklagarinsatser bör EBM
överväga att på något annat sätt säkerställa att de produkter som lämnas över till
domstolarna håller tillräcklig kvalitet. Detta får inte uppfattas som kritik mot det omfattande
och gedigna arbete som åklagarna lagt ned på Ringen-målet. En tydligare uppföljning från
berörda chefer hade dock kunnat vara ett stöd i arbetet och kanske gett detta en inriktning
till gagn för den slutliga produkten.
3. Åtalet
Åtalet (i insiderdelen) avsåg sammanlagt sex personer, OH, AH, KL, KS, SK och JF. Varje
åtalspunkt avsåg grovt insiderbrott med avseende på handel med aktier eller andra
finansiella instrument i ett specifikt aktiebolag. En av åtalspunkterna (24) gällde medhjälp till
grovt insiderbrott i ett antal av de berörda fallen.
Åtalsbeslutet har fattats av en av åklagarna vid EBM. Under huvudförhandlingen vid
tingsrätten var åklagarsidan företrädd av två åklagare.
Bedömningen av åtalet har av tingsrätten grupperats i fem avdelningar benämnda
•
Ceviandelen (åtalspunkterna 1 – 9)
4
•
Carnegiedelen (åtalspunkterna 10 – 12)
•
Morgan Stanleydelen (åtalspunkterna 13 – 16)
•
”Okända tipsare” (åtalspunkterna 17 – 23)
•
Medhjälp till grova insiderbrott (åtalspunkt 24).
Åtalspunkterna i Ceviandelen har det gemensamt att åklagaren gör gällande att OH i sin
anställning som aktieanalytiker hos Cevian Capital röjt insiderinformation som han förfogat
över i anställningen till AH och, i ett fall, till KL, vilka sedan handlat aktier eller optioner på
grundval av informationen.
De finansiella instrument som åtalet gäller i Ceviandelen har avsett följande aktiebolag. Om
inte annat anges har handeln avsett aktier.
•
Visma (åtalspunkterna 1 och 2)
•
Metso (åtalspunkterna 3 och 4)
•
Lindex (åtalspunkt 5)
•
Volvo (köpoptioner och aktier) (åtalspunkt 6)
•
TeliaSonera (köpoptioner) (åtalspunkt 7)
•
Outokumpu Technology (åtalspunkt 8)
•
Skandia (köpoptioner) (åtalspunkt 9).
I Carnegiedelen avser åtalet att KS i sin anställning hos Carnegie i Köpenhamn förfogat över
insiderinformation som han delgett OH, AH och KL, vilka på grundval av informationen
förvärvat aktier i följande bolag.
•
Östasiatiske Kompagni (åtalspunkt 10)
•
Frans Maas KFM (åtalspunkt 11)
•
Groupo Aeroport (åtalspunkt 12).
Morgan – Stanleydelen gäller SK som i sin anställning hos Morgan Stanley i Stockholm fått
insiderinformation rörande vissa aktiebolag. Han har i sin tur vidarebefordrat informationen
till OH, AH och KL som på grundval av informationen köpt aktier och optioner i följande
bolag.
•
Biacore (åtalspunkt 17)
5
•
HiQ (åtalspunkt 18)
•
Intentia (åtalspunkt 19)
•
Ixonos plc (åtalspunkt 20)
•
Mandator (åtalspunkt 21)
•
Teledanmark (köpoptioner och aktier) (åtalspunkt 22)
•
Traction (åtalspunkt 23).
Den sista åtalspunkten (24) avser medhjälp till grovt insiderbrott med JF som tilltalad och
med påstående enligt åklagarna att han som AHs personliga kontakt och som anställd vid
SEB och Nordea i Luxemburg, styrkt AH i hans uppsåt att kunna begå de brott han åtalats för
utan risk för att bli avslöjad.
Åklagaren påstod inledningsvis i sin stämningsansökan att OH i slutet av år 2004 eller början
av år 2005 kommit överens med KL och AH om att systematiskt utnyttja insiderinformation
för handel med finansiella instrument. Överenskommelsen skulle innebära att handeln skulle
ske diskret via utländska värdepappersinstitut och inte redovisas för Skatteverket till
undvikande av uppmärksamhet till följd av stora kapitalvinster. OH hade vidare, enligt
åklagarna, träffat en överenskommelse med AH om en hälftendelning dem emellan av de
vinster som skulle uppkomma genom den handel som de initierat.
Den insiderinformation som låg till grund för de olika transaktionerna bestod, enligt
åklagarna, av planerade eller genomförda aktieinvesteringar, förvärv eller avyttring av
företag, kvartalsrapporter som avvek från förväntningar etc. OH, KS och SK hade var för sig
genom sina anställningar hos Cevian Capital, Carnegie Köpenhamn respektive Morgan
Stanley fått tillgång till information av insiderkaraktär enligt åtalspunkterna 1 – 16.
Beträffande åtalspunkterna 17, 21, 22 och 23 kunde åklagaren inte ange från vilken källa
informationen härrörde. Under åtalspunkterna 18 – 20 angav åklagaren som källor okända
personer på HiQ International respektive Intentia eller Lawson.
4. Domen
Domen i målet är på cirka 770 sidor vilket innebär att den sannolikt hör till de mer
omfattande aktstycken i sitt slag som producerats av en svensk domstol. En mindre del av
domen avser åtalen för skattebrott. Huvuddelen behandlar således de påstådda
insiderbrotten.
Domens omfång men även dess disposition har komplicerat analysen av domstolens
ställningstaganden i olika hänseenden. Det är svårt att frigöra sig från tanken att det
6
tingsrätten har velat uttrycka hade kunnat göras på ett betydligt färre antal sidor och med
större stringens i dispositionen. Domar av det omfång som förekommer här – särskilt när en
sammanfattning av domskälen saknas – skapar problem av olika slag. Bl.a. måste parterna ha
svårigheter att inom den tid som står till buds tillägna sig domens innehåll för
ställningstaganden om domen ska överklagas eller inte. Medias viktiga uppgift att på ett
begripligt och korrekt sätt redovisa hur domstolen har resonerat i uppmärksammade mål är
också beroende av hur koncentrerat och lättillgängligt underlag som domstolen
tillhandahåller.
Till domstolens försvar måste dock framhållas att bevismaterialet och argumenteringen i
anslutning till detta från både åklagarnas och de tilltalades sida varit synnerligen omfångsrikt
och inte till alla delar lättillgängligt. Det kan inte heller hävdas annat än att tingsrätten i sak
gjort en mycket omsorgsfull granskning av materialet i målet som det presenterats av
parterna. Utgången i målet kan följaktligen inte hänföras till några förbiseenden från
domstolens sida vare sig i fråga om bevisläget eller relevanta juridiska frågeställningar.
Tvärtom präglas domen av en stor ambition att komma fram till ett materiellt sett riktigt
avgörande.
5. Juridiken
Lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument är
den lag som reglerar insiderbrott. Lagen, som trädde i kraft den 1 juli 2005, ersätter
insiderstrafflagen (2000:1086) och bygger på och ansluter nära till Europaparlamentets och
rådets direktiv 2003/6/EG (Marknadsmissbruksdirektivet).
Insiderinformation är enligt marknadsmissbruksdirektivet ”icke offentliggjord information av
specifik natur, som direkt eller indirekt hänför sig till en eller flera emittenter av finansiella
instrument eller till ett eller flera finansiella instrument och som, om den offentliggjordes,
skulle kunna förväntas ha en väsentlig inverkan på priset på dessa finansiella instrument
eller på priset på relaterade derivatinstrument”.
Åtalet avser till större delen gärningar som ska bedömas enligt marknadsmissbrukslagen. I
några få fall har gärningarna begåtts före den 1 juli 2005 och ska följaktligen bedömas enligt
insiderstrafflagen. Skillnaderna i sak mellan lagarna saknar dock betydelse vid bedömningen
av de här aktuella gärningarnas straffbarhet.
Tingsrätten lämnar i domen (s. 81 – 92) en redogörelse för lagstiftningen, dess förarbeten
och relevanta rättsfall om marknadsmissbruk i de former som åtalet avser. Det finns inte
anledning att här upprepa den redovisningen.
Sammanfattningsvis kan dock framhållas att åklagarens uppgift i mål angående insiderbrott
är att visa
7
-
att insiderinformation har förelegat samt
-
att den person som har informationen har handlat på grundval av denna eller delgett
informationen någon annan som handlat på grundval av informationen.
En särskild punkt i uppdraget avser att klarlägga skillnaderna mellan insiderbrott och
obehörigt röjande av insiderinformation för uppgiftslämnaren. I den frågan kan följande
anföras.
Enligt 7 § marknadsmissbrukslagen är det inte tillåtet för någon att uppsåtligen röja
information som han eller hon inser eller borde inse är insiderinformation. Förbudet gäller
inte i de fall då röjandet sker som ett normalt led i fullgörande av tjänst, verksamhet eller
åliggande. Straffet för obehörigt röjande är böter eller fängelse i högst ett år. Förbudet riktar
sig till var och en och är således inte enbart begränsat till en viss personkrets.
Förbud att röja insiderinformation finns också i 2 § andra stycket marknadsmissbrukslagen.
För ansvar enligt den bestämmelsen krävs dock att den som röjer informationen föranleder
någon annan att genom handel på värdepappersmarknaden förvärva eller avyttra ett
finansiellt instrument. Brottsrubriceringen blir i ett sådant fall insiderbrott med den
straffskala som gäller för den brottstypen.
En fråga är om åtalet i stället för att avse insiderbrott hade med större framgång bort
inriktas på obehörigt röjande av information. Eftersom åtalet ogillats av tingsrätten på den
grunden att tillräcklig bevisning saknas om tillgången till insiderinformation hos de tilltalade
hade en annan inriktning på åtalet inte varit mera framgångsrik än den linje som åklagarna
nu valt.
6. Domstolens metod vid bevisvärderingen
Tingsrätten har analyserat bevisningen i målet i två egentligen av varandra oberoende steg.
Domstolen har först övergripande granskat den samlade bevisningen i målet, dvs. de inslag
av allmän indiciekaraktär som tillsammantagen skulle tyda på ett kriminellt upplägg av de
åtalade transaktionerna. Här lyfts fram och värderas omständigheter som t.ex. förekomsten
av vänskapsband mellan de tilltalade, att ingen korrespondens fick förekomma mellan
Luxemburg och Sverige när det gällde berörda köp och försäljningar men också exempelvis
den genom fönstret utkastade mobiltelefonen, gömda kontanter etc.
Därefter går tingsrätten över till att i en särskild, 650 sidor lång, avdelning i domen i detalj
granska och värdera bevisningen i varje enskild åtalspunkt.
8
7. Nya uppgifter eller förklaringar vid huvudförhandlingen
Till skillnad från en del andra rättssystem, t.ex. i anglosaxiska länder, har svenska domstolar
en strävan att i sina avgöranden i brottmål så långt möjligt nå materiell rättvisa. Det betyder
att man i första hand försöker klarlägga vad som verkligen har hänt oberoende av parternas
ställningstaganden till de olika moment som omfattas av åtalet. Ett erkännande i ett
brottmål får således inte läggas till grund för en fällande dom med mindre erkännandet
stöds av övrig utredning. I s.k. dispositiva tvistemål, t.ex. tvister om fordringsförhållanden,
kan en part gå med på att en viss omständighet har förelegat och då blir den inställningen
bindande för domstolen. Det går således inte utan vidare för parterna att ändra inställning
till gjorda medgivanden under en civilprocess.
I brottmålet leder emellertid principen om krav på materiell rättvisa till att en tilltalad har
obegränsade möjligheter att t.ex. ändra inställningen till åtalet eller delar av detta och att
presentera nytt material till styrkande av sin inställning till åtalet. Domstolen har bara att
pröva målet utifrån den nya processuella situationen. Den inställning som den tilltalade
tidigare kan ha redovisat, t.ex. under förundersökningen, är således inte bindande för
honom eller henne i den meningen att den omedelbart kan läggas till grund för domstolens
avgörande.
Principen om den materiella rättvisan ställer onekligen ofta till bekymmer för åklagaren som
kanske efter en omfattande förundersökning plötsligt under huvudförhandlingen i
domstolen konfronteras med nya invändningar från den tilltalades sida. Dessa kan i och för
sig vara av karaktären att de kan lämnas utan avseende utan någon ytterligare åtgärd från
åklagarens sida men särskilt i mera omfattande och komplicerade mål kan åklagaren se sig
tvingad att föranstalta om kompletterande utredning med följd att den fortsatta
handläggningen av målet skjuts upp, kanske på obestämd tid. Alternativet är att låta saker
och ting ha sin gång i förlitande på att domstolen inte ska fästa avseende vid de nya
uppgifterna. Ett sådant förhållningssätt är dock förenat med stora risker från åklagarens
utgångspunkt.
Åklagaren måste således vara beredd på att nya uppgifter kan presenteras av de tilltalade
under huvudförhandlingen och ha en strategi för sitt agerande om detta inträffar. Givetvis
ska förundersökningen genomföras så noggrant som möjligt så att utrymmet för den
tilltalade att presentera nya invändningar eller sakuppgifter minimeras. Att helt eliminera
risken för överrumplande inspel från en tilltalads sida i ett brottmål torde inte vara möjligt.
En taktik från tilltalades sida är att vara så fåordig som möjligt under polisförhören för att
sedan under huvudförhandlingen i domstolen inte kunna anklagas för att lämna nya
uppgifter i förhållande till förundersökningen. Det synes som om de tilltalade i Ringen-målet
tillämpat denna taktik i betydande utsträckning och kanske med framgång i domstolen.
9
8. Åtalsbegränsning
En fråga som inställer sig när ett mål med många åtalspunkter blir ogillat är om en
begränsning av åtalet till någon eller några åtalspunkter hade lett till större framgång för
åklagaren.
I och för sig är det till fördel för en utredning om den kan begränsas så långt som möjligt. I
Sverige gäller dock principen om åtalsplikt för åklagaren när bevisläget är sådant att en
fällande dom kan förutses med någon grad av säkerhet. Detta sätter en gräns för åklagarens
möjligheter att underlåta åtal trots starka brottsmisstankar. Praxis har dock utvecklats i den
riktningen att förundersöknings- eller åtalsbegränsning numera tillämpas i inte obetydlig
omfattning, bl.a. av processekonomiska skäl.
I Ringen-målet är det tydligt att vissa åtalspunkter är sämre underbyggda än andra. Det
gäller särskilt de åtalspunkter som i domen är samlade under rubriken ”Okända tipsare”.
Åklagarna har i den delen inte ens kunnat påstå vilka personer som varit bärare av
informationen. Även åtalet mot JF för medhjälp till övrigas brottslighet är behäftat med
tydliga svagheter.
Frågan blir då om en begränsning till åtalet i övriga delar hade påverkat utgången i stort i
tingsrätten. Det är givetvis svårt att svara på en sådan hypotetisk fråga, men sannolikt hade
utgången i återstående delar inte påverkats av att målet minskat i omfång.
En faktor i sammanhanget skulle kunna vara att en åtalsbegränsning ökat åklagarnas
möjligheter att koncentrera sig på målets återstående delar och kanske kunnat få fram
bättre bevis i dessa delar. Det finns dock ingenting som talar för detta då åklagarna har gjort
en så grundlig utredning som rimligtvis kan krävas i mål av förevarande slag. Vinsten för
åklagarnas del med en begränsning till åtalspunkterna 1 – 16 skulle vara att målets omfång
krymptes till gagn för processen som helhet.
En aspekt på underlåtenhet att begränsa åtalet – när det finns fog för det – är att bristfällig
bevisning i en del av ett åtal skulle kunna påverka domstolens förtroende för åklagarens
arbete även när det gäller ett åtals övriga delar. Det går inte av domen i Ringen-målet att
finna belägg för att domstolen haft tankar i den riktningen.
Slutsatsen blir således att en åtalsbegränsning i sak kan ha varit motiverad men att en sådan
med stor sannolikhet inte hade lett till en annan utgång i målet.
9. Vad saknas bevismässigt?
I mål angående insiderbrott är det åklagarens sak att bevisa att insiderinformation enligt
definitionen i lagen om marknadsmissbruk har förelegat och att någon som haft tillgång till
10
denna information antingen själv har handlat med ett finansiellt instrument på grundval av
informationen eller delgett denna till någon annan som i sin tur genomfört handel med
instrumentet.
Åklagarna i Ringen-målet har inte kunnat lägga fram några konkreta bevis att t.ex. OH haft
tillgång till insiderinformation i de situationer som åtalet gäller. Åklagarnas talan mot OH
bygger på att han genom sin anställning hos Cevian Capital måste ha fått information av
insiderkaraktär och att detta föranlett honom att antingen handla själv eller vidarebefordra
informationen till AH med uppdrag till honom att handla för bådas räkning.
Genom vittnesbevisning hade t.ex. kunnat klarläggas att OH rent faktiskt fått del av den
information som åtalet avser. Någon sådan bevisning har åklagarna inte kunnat frambringa.
Förhören i tingsrätten med Christer Gardell, som var OHs arbetsgivare och chef, skulle ha
kunnat verifiera åklagarnas hypotes om OHs kunskaper om övervägda företagsförvärv eller
kommande kvartalsrapporter. Gardells vittnesmål har dock inte innehållit uppgifter till stöd
för åklagarnas påståenden. Vad som nu sagts om OH gäller i motsvarande mån övriga
tilltalade i den del dessa genom sina anställningar påståtts ha fått tillgång till
insiderinformation som de sedan utnyttjat på ett lagstridigt sätt.
Som utgången i målet blivit står det klart att åklagarnas bevisning enligt tingsrättens
bedömning varit otillräcklig beträffande samtliga åtalspunkter. I det föregående har
framhållits de bevismässiga svagheterna beträffande åtalspunkterna under ”Okända
tipsare”. Till detta kan läggas - som nämnts ovan – att bevisningen i den avslutande
åtalspunkten mot JF avseende medhjälp till övrigas brottslighet är påfallande tunn.
Åklagarna har således inte kunnat lägga fram konkreta bevis för att berörda personer har
haft tillgång till insiderinformation eller, i något fall, att insiderinformation över huvud taget
har förelegat. När det gäller domstolspraxis hänvisar tingsrätten bl.a. till det s.k. Biacoremålet (Svea hovrätts dom den 4 januari 2008 i mål B 7956-07) och säger att detta avgörande
ger visst stöd för åtalet i Ringen-målet.
I Biacore-målet hade en bankanställd med insiderinformation om planerna på ett visst
företagsförvärv som berörde Biacore, en kort tid före budprocessen varit i kontakt med en
god vän som för egen del köpte 12 000 aktier i Biacore. När budprocessen blev offentlig steg
kursen på aktien kraftigt och vännen sålde sina aktier med god vinst. Hovrätten uttalade att
ett åtal för insiderbrott kan vara styrkt även om åklagaren inte exakt kan visa vilken
information som lämnats ut, förutsatt givetvis att det ändå är tillförlitligen styrkt att
insiderinformation verkligen har lämnats ut. Åtalet ogillades av hovrätten även i det målet.
Även om ett inte obetydligt antal för de tilltalade besvärande omständigheter har lagts fram
av åklagarna i Ringen-målet har dessa alltså inte räckt till för att styrka åtalen för
insiderbrott. Åklagarna har misslyckats med att bevisa att insiderinformation verkligen har
lämnats ut och, i något fall, att insiderinformation ens har förelegat.
11
10.
Behovet av externa specialister
Det görs från tid till annan gällande att domstolarna skulle vara betjänta av att anlita
utomstående expertis i större utsträckning än vad som nu är vanligt. Det är särskilt i fråga
om mål om ekobrott som kravet framförs. Uppfattningen bygger på att domstolens
ledamöter saknar tillräcklig kännedom om finansvärlden och de villkor under vilka denna
verkar för att kunna komma till korrekta slutsatser i mål med mera komplicerade
ekonomiska inslag. Detta skulle enligt dessa kritiker i sin tur förklara en del friande domar i
uppmärksammade mål.
Det finns säkerligen exempel på att domstolar har kommit till den ena eller andra slutsatsen i
ett ekomål utan att man som läsare av domen i målet känner sig övertygad om att
domstolens ledamöter förstått hela bakgrunden till aktuella transaktioner etc. Ibland kan
man kanske spåra en viss aningslöshet inför vissa transaktioner. Sådant torde dock
förekomma endast undantagsvis.
I de allra flesta fall räcker domstolens förmåga att genom frågor till parterna, krav på
kompletteringar av förundersökningen m.m. klarlägga komplicerade eller t.o.m. till synes
obegripliga frågeställningar. Även domare är människor trots att den allmänna debatten
ibland synes hävda motsatsen. De har som andra familj, barn, fritidsintressen och följer
sannolikt samhällsfrågor i minst samma utsträckning som andra. Man kan också utgå från att
domare som anförtros större ekomål också har ett eget intresse av att hålla sig särskilt
uppdaterade med vad som händer inom bank- och finansvärlden. Man ska inte heller bortse
från de utbildningsinsatser som görs inom domstolsväsendet för att stärka domarnas
kompetens inte minst inom ekoområdet.
Domen i Ringen-målet ger uttryck för att domstolen med stor ambition och på ett korrekt
sätt satt sig in i och redovisat förekommande frågeställningar, rutiner m.m. inom
finansvärlden. Tillgången till särskild expertis rörande värdepappershandel eller andra
relevanta förhållanden skulle med stor säkerhet inte ha tillfört målet något som ändrat
tingsrättens ställningstaganden i något avgörande avseende.
Extern expertis skulle dock kunna göra en meningsfull insats under förundersökningen. EBM
förfogar visserligen över ett antal välkvalificerade ekorevisorer. Dessa kan dock rimligtvis
inte ha kunskaper inom alla områden som är relevanta under en förundersökning. I sådana
situationer kan utomstående expertis tillföra målet aktuella kunskaper om förhållanden av
betydelse för målet.
11.
Behovet av lagändring
12
Insiderbrott kan nog sägas höra till den brottstyp som ställer åklagaren inför en större
utmaning än de flesta andra brott. Bevissvårigheterna är uppenbara, något som Ringenmålet är ett gott exempel på. Det gäller att kunna övertyga domstolen om att en viss person
vid en viss given tidpunkt haft kunskaper om förhållanden som utgör insiderinformation i
lagens mening och att han eller hon handlat med ett visst finansiellt instrument på grundval
av informationen eller föranlett någon annan att handla. Med andra ord gäller det för
åklagaren att tränga in i och kunna presentera hållbara bevis om andra personers tankevärld
vid en given tidpunkt i förfluten tid.
Personer som har gjort sig skyldiga till insiderbrott eller andra former av marknadsmissbruk
hör regelmässigt hemma inom finansvärlden. De är som regel välutbildade och
välinformerade om innehållet i marknadsmissbrukslagen och andra relevanta regelverk. Det
gör att de också har goda möjligheter att på olika sätt se till så att brottsligheten undgår
upptäckt eller att presentera förklaringar som gör domstolen tillräckligt tveksam till
åklagarens bevisning.
Svårigheterna för åklagarna att ha framgång i insidermålen har uppmärksammats i många
sammanhang och det funderas på olika håll om det går att lagstiftningsvägen underlätta
åklagarnas arbete.
Utgångspunkten för överväganden om lagändringar måste vara den straffrättsliga principen
om att det ska vara ställt bortom rimligt tvivel att den tilltalade är skyldig till det han eller
hon har åtalats för. Att i lagstiftningen lindra åklagarens bevisbörda genom att t.ex.
föreskriva att det är tillräckligt för straffansvar att det måste antas att den tilltalade har haft
tillgång till insiderinformation ger alltför stort utrymme för godtyckliga bedömningar med
åtföljande risk för materiellt felaktiga domslut. En sådan lösning är därför inte att
rekommendera.
En mera framkomlig väg kan vara att ställa upp straffsanktionerade ordningsregler för
finansvärldens aktörer med exempelvis utökade generella handelsförbud för anställda inom
sektorn. Överträdelser av sådana regler kan dock inte knytas till straffbestämmelser av
samma dignitet som insiderbrotten. Det torde närmast bli fråga om bötespåföljder. Den i
Ringen-målet åtalade OH var i sin egenskap av anställd vid Cevian Capitals förbjuden att göra
värdepappersaffärer för egen del. Arbetsgivaren hade, för att ändå ge de anställda möjlighet
till aktiesparande, tillskapat en aktiesparklubb. OH såg sig emellertid oförhindrad att bryta
mot handelsförbudet. Detta medförde inte några straffrättsliga konsekvenser för honom.
Frågan om lagändringar för att möjliggöra flera fällande domar i insidermål övervägs som
nämnts för närvarande på flera håll, bl.a. i Regeringskansliet. Det är därför inte
ändamålsenligt att i detta sammanhang spekulera vidare hur man åstadkommer en från
åklagarnas utgångspunkt bättre lagstiftning.
13
12.
Var det rätt att åtala för insiderbrotten?
Åklagarnas bevisning har huvudsakligen haft indiciekaraktär. En stor mängd dokument har
presenterats för domstolen liksom resultatet av företagna telefonavlyssningar. Ett antal
vittnen har också hörts i tingsrätten. Trots den omfattande bevisningen har konkreta bevis
för att en viss identifierad person verkligen förfogat över insiderinformation vid en given
tidpunkt och delgett den till någon eller några av de övriga tilltalade saknats. I några fall
(”Okända tipsare”) har det inte ens gått att klarlägga vilken eller vilka personer
överhuvudtaget som haft tillgång till informationen och skulle ha vidarebefordrat den till OH
eller någon annan av de tilltalade i den delen.
Utredningen har i det givna bevisläget inriktats på att med stor noggrannhet kartlägga de
tilltalades inbördes relationer över tiden och de tidsmässiga och andra samband mellan
insiderinformation och de åtalade transaktionerna. Åklagarnas strategi har synbarligen varit
att försöka övertyga domstolen om att den bild av de tilltalade och deras
värdepappershandel som presenterats är tillräcklig för att göra de tilltalades skuld ställd
bortom rimligt tvivel.
Åklagarna har också lagt fram omständigheter som måste anses högst besvärande för de
tilltalade. Här kan som exempel nämnas utkastandet av en mobiltelefon från ett fönster i
samband med polisens tillslag i bostaden hos en av de tilltalade samt fyndet av en större
penningsumma gömd i en barnstol. Det bör dock när sådana omständigheter värderas hållas
i minnet att utredningen – och sedermera åtalet – rörande OH och AH också avsett grova
skattebrott med straffrättsliga och ekonomiska konsekvenser på en högre nivå än
misstankarna om insiderbrott kunde medföra. Vidtagna åtgärder kan därför mycket väl ha
syftat till att dölja skattebrottsligheten. Bevisvärdet gällande insiderbrotten blir därmed
begränsat.
En fråga som naturligt inställer sig är om bevisläget gav tillräcklig grund för ett åtal i den
omfattning som beslutades. Det torde ha stått klart för åklagarna att de punkter som föll in
under rubriken ”Okända tipsare” löpte betydande risk att underkännas av domstolen, om
inte denna fann så övertygande bevisning för åtalet i övriga delar att man skulle se ett
brottsligt mönster som också omfattade åtalspunkterna under ”Okända tipsare”.
Bevisläget i stort var dock inte sådant att åklagarna med en hög grad av säkerhet kunde se
fram emot fällande dom i insiderdelen av åtalet. Därmed borde möjligheterna att få bifall till
åtalet i delen ”Okända tipsare” ha framstått som särskilt svåruppnåeliga.
Bevisläget i den avslutande åtalspunkten 24 mot JF för medhjälp till de övrigas brott kan inte
heller sägas vara särskilt gynnsamt för åklagarna. Konkreta bevis om hans kunskap om
bakgrunden till AHs handlande saknas. Här synes åklagarna med hänsyn till vad som
14
förekommit ha bedömt det som självklart att JF hade sådan kunskap och att domstolen
skulle dela denna uppfattning.
Det anförda leder fram till att förundersökningen avseende åtalspunkterna i delen ”Okända
tipsare” och åtalet mot JF för medhjälp till insiderbrott hade kunnat läggas ned utan att
åklagarna kunde kritiseras för detta.
Vad gäller åtalsbeslutet i övrigt bör det för de erfarna åklagare som står bakom detta ha
framstått som ingalunda klart att domstolen skulle gå på åklagarens linje utan att man
tvärtom riskerade en friande dom. Var det då rätt att åtala?
Man kan inte hävda att bevisläget var sådant att åtalsbeslutet var klart felaktigt. Åklagarna
kunde inför domstolen presentera ett omfattande material som indikerade de tilltalades
skuld. Avgörande konkreta uppgifter i skuldfrågan saknades visserligen men den helhetsbild
som åklagarsidan målade upp skulle kanske ändå – inför en annan domstol – ha kunnat räcka
för en fällande dom i de väsentligaste delarna. Under alla omständigheter måste det
bedömas som välövervägt att inte överklaga målet också i insiderdelen till hovrätten.
Till bilden hör att brottsanmälningarna till EBM härrörde från i sammanhanget synnerligen
auktoritativt håll, vilket kan ha haft betydelse för den fortsatta handläggningen av målet.
Man kan inte heller bortse från medias stora intresse för utredningen.
Som har framgått av det föregående stod åklagarna inför en besvärlig bevissituation.
Sammanfattningsvis finns det dock inte anledning att kritisera åklagarna för deras agerande i
anslutning till målet. De har lagt ned stor möda på att finna bevis för de tilltalades skuld och
kunnat presentera i vart fall starka indicier på detta. Å andra sidan var bevisläget slutligt
sådant att åklagarna inte heller skulle ha kunnat klandras om de beslutat att lägga ned
förundersökningen i insiderdelen. Misstankarna om grova skattebrott avseende två av de
tilltalade fanns ju kvar med klarare substans än insiderbrotten.
13.
Övriga synpunkter och iakttagelser
Det är inte någon lätt uppgift att vara åklagare och ytterst ansvara för att brottsutredningar
slutförs på ett korrekt sätt inom rimlig tid och med framgång i domstolen. För den med en
tids erfarenhet i yrket är det klart att mycket är rutinbetonat och förhållandevis lätt att
hantera. Men när utredningen sväller och exempelvis internationella förgreningar måste
följas upp och krav ställs på mera komplicerade juridiska ställningstaganden blir det svårare.
Det gäller inte minst ekomålen och kanske i synnerhet ett mål av Ringen-målets dignitet.
I Sverige har flertalet åklagare numera samlats inom en enda åklagarmyndighet under
riksåklagarens ledning. Återstoden finns hos Ekobrottsmyndigheten som leds av en
15
generaldirektör. Båda organisationerna är hierarkiskt uppbyggda med ansvariga chefer på
olika nivåer.
Inom flertalet organisationer gäller att organisationens chef är ytterst ansvarig för det
beslutsfattande som sker och som i någon mening är bindande för organisationen. Man
skulle kunna tro att den enskilde åklagarens arbetsuppgifter utförs som led i dessa
myndigheters arbete och med riksåklagaren resp. generaldirektören som ytterst ansvariga
även i de enskilda ärendena. Så är det emellertid inte. Varje åklagare är av hävd i vårt land
självständig i sin roll och fungerar därigenom som något slags enmansmyndighet utan något
lydnadsförhållande annat än i administrativt hänseende till en högre chef.
Cheferna i systemet som rimligtvis är de mest kunniga och erfarna saknar alltså formella
instrument att styra och inrikta åklagarens arbete i det enskilda fallet. De möjligheter som
står till buds är att – oftast efter ansökan av den brottsmisstänkte eller brottsoffret –
”överpröva” ett konkret beslut som åklagaren har fattat och i förekommande fall ändra
beslutet. Den andra möjligheten som en chef har när han eller hon klart uppfattar att den
ansvariga åklagaren är inne på fel väg till men för utredningen och berörda parter är att själv
ta över utredningen och antingen själv inträda som åklagare i målet eller överlämna
uppgiften till någon annan åklagare. Den sistnämnda åtgärden är sällan tillämpad och
uppfattas närmast som ett disciplinärt ingripande.
Som chef för Ekobrottsmyndigheten under myndighetens första sex år upplevde jag allt
större nackdelar med det rådande systemet. Inte så att åklagarna var oskickliga eller höll för
lågt tempo och därför behövde en fastare hand över sig. Nej, det är helt enkelt så att många
utredningar är så omfattande och juridiskt komplicerade att en ensam person bara
undantagsvis kan göra allt rätt och inte glida in på fruktlösa sidospår eller missa viktiga
utredningsmässiga eller juridiska inslag. Visserligen förekommer det till och från att chefer
eller andra kollegor frågas till råds eller att ytterligare åklagare knyts till ett ärende. Men det
är alltför sällsynt och ju längre en utredning har pågått desto svårare är det för andra än den
ansvariga åklagaren att kunna bidra med några meningsfulla synpunkter. Alltför ofta kämpar
den ensamma åklagaren vidare med risk för att det hela går över styr eller segar fram år
efter år utan att utredningen slutförs.
Min erfarenhet från sex års ledning av Ekobrottsmyndigheten är att det åtminstone i några
fall hade kunnat sluta på ett för åklagarsidan lyckosammare sätt om i första hand cheferna
på olika nivåer – som normalt mera erfarna och kunniga – hade haft ett reellt ansvar för
utredningen. Det förekom att enskilda åklagare, ibland tillsammans med sin närmaste chef,
tog kontakt med mig för en diskussion om hur åklagaren skulle gå vidare med ärendet. Det
var dock vanligare att jag saknade en sådan kontakt och kände en viss vanmakt inför hur
utredningar av olika skäl drog ut på tiden och hur väsentliga juridiska aspekter riskerade att
förbises utan att jag eller cheferna under mig hade reella möjligheter att ingripa. Systemet
tillät inte utan vidare mig att själv begära redovisningar av utredningsläget.
16
Om besluten under en förundersökning och i åtalsfrågan liksom i frågor om överklagande
eller inte skulle vara myndighetsbeslut med högste chefen i organisationen som ansvarig
skulle det också kunna underlätta beslutsfattandet i vissa fall. Det gäller t.ex. beslut att inte
gå vidare med en utredning eller ett åtal efter ett långt och omfattande arbete.
Ekobrottsmyndighetens arbetssätt bygger på en nära och organisatorisk samverkan mellan
åklagaren å ena sidan och utredarna, dvs. poliser, ekorevisorer och administrativ personal å
den andra. Den klara fördelen med ett sådant arbetssätt är – när det fungerar som avsett –
att alla i utredningsteamet drivs åt samma håll med ett gemensamt ansvar för den färdiga
produkten. Arbetssättet är ägnat att effektivisera brottsutredarna genom att – i jämförelse
med traditionellt åklagar- och polisarbete – förkorta kommunikationsvägarna mellan dem
som i sina olika roller deltar i utredningsarbetet. Det skapar också en bättre möjlighet till en
ändamålsenlig uppföljning av utredningsinsatserna.
Det kan inte sägas annat än att arbetssättet i stort inneburit förbättringar i många
avseenden jämfört med hur man på annat håll inom polis- och åklagarväsendet genomför
särskilt komplicerade utredningar, särskilt vad avser ekonomisk brottslighet.
Det finns dock en baksida av arbetssättet med en så nära samverkan mellan de personer
som gemensamt ansvarar för en utredning. En risk är således att alla i teamet ”rycks med” i
den inriktning som utredningen för tillfället har under åklagarens ledning. Om avståndet
mellan åklagaren å ena sidan och utredningspersonalen å den andra var större – som i
traditionellt utredningsarbete – kan det i vissa sammanhang främja en mera framgångsrik
produkt. Med EBMs arbetssätt saknas en ”djävulens advokat” som utanför
utredningsteamet fortlöpande ifrågasätter uppnådda resultat och med domstolens ögon
granskar bevisningen i målet etc.
I utländska rättssystem finns ofta en distans mellan den åklagare som ska föra målet i
domstol och utredarna. Exempel kan hämtas från England där man tills relativt nyligen
(genom införandet av Crown Prosecution Service) inte haft en professionell åklagarkår utan
åklagarrollen har anförtrotts en advokat. Innan denne åtagit sig uppgiften har han eller hon
nogsamt granskat utredningen för att klarlägga eventuella brister och behov av
kompletteringar. Denna roll har numera lämnats över till Crown Prosecution Service. I
Frankrike och en del andra länder med liknande rättssystem finns undersökningsdomare
med uppgift att vaka över att förundersökningarna i brottmål genomförs enligt lagens krav. I
USA kan åtalsfrågan i vissa fall överlämnas till en Grand jury bemannad av enbart lekmän.
Systemet med den enskilde åklagaren som en suverän ”enmansmyndighet” har lång hävd i
Sverige och har knappast ifrågasatts från något håll. På samma sätt har den arbetsmetod
som upparbetats inom EBM accepterats och befunnits på det hela taget positiv för
utredningsarbetet i de enskilda målen. En rekommendation är emellertid att man inom EBM
bygger in någon sorts funktion som minimerar nackdelarna med rådande system utan att det
17
kommer i konflikt med grundvalarna för åklagarens arbete eller EBMs arbetssätt. En annan
rekommendation är att mera institutionaliserade utvärderingar genomförs i främst de
omfattande målen oavsett utgången och delges övriga inom myndigheten. Det är lika
mycket av framgångarna som av bakslagen som viktiga erfarenheter kan vinnas för
framtiden.