Thomas Pynchon - Tidskriften Skeppet
Skeppet No1 Februari 2011 Tidskriften Skeppet är en fristående publikation som ges ut kvartalsvis eller så ofta redaktionen anser det angeläget. REDAKTÖR: Henrik Sahl Johansson MEDVERKANDE I DETTA NUMMER: Lovisa Eriksson Andreas Pedrini Agnes Florin Mathias Alexandersson Mårten Hammarlund Thomas Pynchon Daniel Flood Vera Laurin KONTAKT: +48889160498 TIDSKRIFTEN SKEPPET Ul Krakusa 17/33 30-530, Kraków Polen OUVERTYR V i satt för snart ett år sedan kring ett bord på Wilton’s Music Hall i Tower Hamlet, London. En music hall är varken en varietéteater eller en scen i ordens rätta mening, snarare någonting däremellan. Här står stora, runda bord utställda där parkettplatserna borde befinna sig, orkestern sitter någonstans där vi skulle placera de mer exklusiva logerna, baren är byggd nära scenen istället för ute i salongen. Wilton’s brukade vara ett syndens palats; hit kom sjömän under artonhundratalet för att umgås med prostituerade och dricka sig berusade, det var här den första engelska can-can-dansen uppfördes och därefter omedelbart förbjöds i hela landet. Här uppträdde George Leybourne, mer känd som Champagne Charlie, med sin The Daring Young Man on the Flying Trapeze; Leybourne som, i syfte att göra reklam för Moët & Chandon gick med på att under sitt resterande liv aldrig dricka någonting annat än champagne. Han dog utfattig och, sägs det, med en mycket lång barnota. Denna kväll flög dock varken unga män i trapetser eller can-can-dansande fransyskor över golvet. Inte heller var borden upptagna av sjömän, och inga prostituerade syntes stryka omkring med svajande mammelucker. I ett, skulle vissa kanske anse, ädlare syfte hade en lång man i oklanderlig aftonklädsel kravlat sig upp på den nyborstade scenen, vecklat ut ett skrynkligt papper, harklat sig och småningom presenterat sig som redaktör för en litterär tidskrift. Snart därefter trycktes det på en knapp vid en närliggande terminal och plötsligt hade tidskriften färdats ut till sina läsare utan att de för den skull ens behövde lyfta sina glas. Magi. Vem vet om det var den förföriska atomsfären den kvällen, ljudet från bandets egenkonstruerade korsning mellan en kazoo och en grammofontratt, de utsökta amuse-boucherna eller helt enkelt det billiga vinet, men någonstans i denna makabra kollision mellan viktoriansk lågkultur och digital magi tändes det glödlampor i våra sinnen — både sådana med volfram och de mer moderna varianter som ingen riktigt vet hur de lyser. Tydligt var dock att denna magiska akt, med sin berusande förmåga att sprida det mest underliga och värdefulla vi har — språket — slog an en ton som nu resonerar över dessa vita sidor. Borta är pappret; borta är våra bekanta som står och säljer lösnummer på gatorna i våra hemstäder; borta är trycksvärtan som färgar av sig på våra fingrar. Det som återstår är ordet, språket och den märkliga kraft som ryms däri. Visst kan även dessa ting flyta genom elektroniskt kabelage och koppartrådar, och med en större lätthet, som om tidskriften i sig inte vägde ett gram. Brottet mellan historiens tyngd och teknikens under är också centralt i detta första nummer av tidskriften Skeppet. Här publiceras ett upprop för det nya Slussen, här återfinns en samling fragment av texter försvunna sedan årtionden, här avskalas den fysiska resan genom ett par antika glasögon. Här skymtar Mina Loy, som likt en osynlig vålnad tar oss genom modernismens historia. Med dessa ord tar vi på oss våra bästa kläder, vi kravlar oss upp på närmaste scen, harklar oss, kavlar upp ärmarna, håller andan. Vi vecklar ut ett skrynkligt papper, där det står skrivet: Vi lovar att fram till nästa nummer enbart dricka champagne, även om det innebär att vi dör mycket fattiga. För rätt tid är, som Charlie Parker en gång så träffande uttryckte det: nu. Henrik Sahl Johansson Redaktör, Tidskriften Skeppet Kraków, Februari 2011 Agnes Florin ATT OBRÄNNA EN TEXT B örja med askan, förkolnade rester av pappret som fallit isär, brända meningar och formuleringar som har blivit svedda av hettan. Plocka mycket varsamt bort träbitar och tändstickor, flisor och kolbitar, skilj spån från barr, flagor från glöd, rök från luft. Angående de olika verkens förmåga att överleva: dikter brinner mycket hastigt och essäer kan glöda i evighet, det finns utkast till romaner som aldrig ens fattat eld och andra som brunnit inom loppet av ett par sekunder; varför vet ingen. Huvudsaken är att askan urskiljs, häri har språket sin boning, häri bor bokstävernas krökta linjer och diftongernas ljud när de uttalas. Skilj askan från allt som inte en gång varit språk, korn för korn. Jag upprepar: urskilj askan mycket varsamt. Om det finns rester av pappret som inte brunnit, förflytta dem från eldstaden för att inte skada de ord som överlevt, placera pappersbitarna åt sidan och låt dem vila. förvanska askan, beröva orden dess innebörd. Håll andan under hela denna process, det är av största vikt. När så stor mängd som möjligt av askan fösts ihop, krattats samman, skrämts till lydnad eller på annat sätt ansamlats i din hand, bär den i svårmod till ditt skrivbord, vik ett papper till en tratt, sprid ut den i din handflata och häll med papprets hjälp ned askan i ett bläckhorn. Bläckhornet kan vara tillverkat av glas eller porslin, ben eller granit, det spelar ingen större roll — det är dock i allas intresse att bläckhornet är tömt på bläck och rengjort mycket noga. Tillåt askan att dra ett tag, ställ den svalt och mörkt, låt den jäsa och växa, böja sig och veckla ut sig, tillåt den att pysa ut luft som ansamlats i dess botten. När den gjort allt detta ett par gånger, häll enligt konstens alla regler en liten mängd bläck rakt ner i bläckhornet och rör sedan försiktigt om med en fjäderpenna. Notera att en vanlig fjäder inte kommer Problemet är askan, den måste att fungera, det måste däri vara fösas samman med en kulspets- fäst ett pennstift. Även detta är penna och sedan lyftas ut med av största vikt. hjälp av en brevkniv, en tidskrift eller en uppslagen bok. Det kan i detta skede nämnas För att vara ännu tydligare: att processen med att återupanvänd absolut inte en sked, pväcka en skriven text från det en spade eller någonting som döda är en tidskrävande och inte vanligtvis återfinns på ett tålamodsprövande sådan, som skrivbord — detta riskerar att måste utföras med all det tåla- mod och lidelse som ryms i en människa. Ni måste förstå, att rädda en text från lågorna handlar om lidande: inbilla er inte någonting, tillåt inte tankarna att flyta före orden, tvinga dem att vandra vid din sida och iaktta dig på ett visst avstånd. Ifrågasätt allting du gör, tillåt inte någonting att slippa undan detta; betrakta dina egna händer som om de inte vore skapta för annat än arbete, var ödmjuk inför varje andetag och förutsätt att du kommer att dö mycket ung. Men släpp aldrig tanken på att hoppet är den ingrediens som slutligen ger orden dess liv tillbaka — tveka aldrig på dig själv, se aldrig tillbaka, ifrågasätt aldrig dina egna avsikter. Hemfall inte åt tvivel, varje beslut du tar är det rätta. Angående själva framkallningen: rensa ditt skrivbord eller städa ur hela ditt rum. Plocka bort allting som distraherar dig och som får dig att undra över tingens konstruktion, behåll de saker som får dina tankar att vandra till andra platser än den du befinner dig på. Du behöver knappast påminnas om skörheten i den blandning av aska, papper och bläck som just nu vilar i bläckhornet på ditt tomma skrivbord, men ställ dig frågan: hur länge ska den vila? Här kan denna introduktion inte ge några riktlinjer, för den tid som bör förflyta mellan det förra momentet och det som här följer beror på faktorer så olika som årstid, textens längd, luftfuktigheten i ditt rum, din egen inspiration och så vidare. Som vissa författare har sagt, “vänta den tid det tar för dig att kratta din trädgård och klistra fast löven på de träd de fallit från,” eller “sätt dig och läs en bok, läs Herman Melville”, som han själv sade. själv om att texten är värd att bevara, förträng det ögonblick du i desperation kastade dina papper i elden, häll ut blandningen över ramen i ett enda svep. Se aldrig tillbaka. Gå därefter ut i din trädgård, samla ihop en hink näringsrik jord. Att jorden är näringsrik vet man förvisso inte, men förvissa dig ändå att någonting vuxit i den. Det är själva växtkraften i dessa organiska material som bär på livskraft nog att omvända den kemiska reaktion som tar vid när ting brinner, köpt jord kommer inte att fungera. Häll jorden över ramen, över den glaslika textmassan innan den stelnat, sprid med händerna varsamt ut jorden tills den bildat ett tunt täcke. Häll på några droppar vatten, lite salt, en näve sesamfrön. Blanda. Låt sedan ramen vila, ställ den vid ett fönster där den når av solens strålar. Jag upprepar: låt den vila. inte av tvivel eller av oro; om du känner hopplöshet är det ingen fara. En dag kommer det inom ramen på ditt skrivbord återuppstått en text, en samling ord som är mycket lika de du en gång skrev och brände. Men det som en gång för din blick framstod som något smutsigt och meningslöst, som ingen någonsin skulle vilja vidröra, kommer nu plötsligt att förundras. Nöj dig då inte med detta, för det finns ytterligare ord som ännu inte uttalats. Gå ut i din trädgård, ta med dig en stol, sätt dig i skuggan från ett träd eller vad som helst, sätt dig på gatan om du inte har någon trädgård, ta med en plastdunk om du inte äger någon stol, vässa dina pennor med en vass kniv, tvätta ditt hår och smutsa ned det igen, dra undan gardinerna, dra upp persiennerna, spendera alla dina pengar på meningslösa ting, gör det du är skapt till att göra. Tids nog och om du har gjort som häri beskrivits kommer blandningen av aska och bläck ändock förvandlas till en genomskinlig massa. Ta då tid på dig, bli inte stressad, tillred en kopp starkt kaffe i ditt kök och drick den mycket långsamt medan du överväger nästa steg — att placera en tom ram på ditt skrivbord och långsamt hälla ut den glaslika blandningen innanför dess gränser. Brister din inspiration, bli inte förtvivlad; gå inte därifrån, överväg inte att lämna den brunna texten till sin sönderfallenhet, skaffa dig inte ett vanlig arbete och Det som nu tilltar är en oroslå absolut inte på din TV. Ta lig väntan, dagar av att bara gå Allting väntar på att mod till dig — övertyga dig omkring i rastlöshet. Grips då återuppväckas. Vi har blivit uppmärksammade på att den bro över vilken vi som barn brukade vandra faller sönder, att den rister i sitt fundament, att djupa sprickor går längsmed dess grund. det är därför vår fasta övertygelse att den stad på vars mark våra fötter vuxit till sin fulla längd håller på att ryckas undan oss. vi föreställer oss att vår generation snart befinner sig i fritt fall och att detta fall kommer att leda till vissa svårigheter angående den konst, det språk och de visioner som förknippas med den tidsålder vi tillhör. vi avser därför uttala oss om denna plats, dess symbolvärde för vår uppväxt, dess betydelse som plats i tiden. vi presenterar ett förslag som markerar en förändring i vår stadsbild, oberoende av alla tidigare framlagda planer, en ny och slutgiltig idé rörande slussens utformning. I sju avsnitt angående detta av konkreta tankar utan ritningar eller arkitektoniska planer ett dokument över förändringar som vi anser är av vikt för att slussen som plats ska överleva. 1. LÅT SLUSSEN VARA DET OPTISKA PRISMA I VILKET NYA TANKAR BRYTS Industrialismens tidevarv har skapat denna plats, ur människans svett och drömmar ur maskinens dundrande — Vid denna brytpunkt, då död betong demonteras bryts upp av stadens folk pulveriseras under våra kroppar, separeras från den levande jorden ... separeras även vi — ungdomen — från maskinen och konsumtionen. VI ÖNSKAR EJ ÅTERGÅ TILL ETT TIDIGARE STADIUM VI ÖNSKAR SE FRAMTIDEN I ETT HISTORISKT LJUS Upphöj bropelarnas fundament, som mynnar ur ungdomens drömmar till ytan där en gång de första bropelarna stöttes. Upphöj fälten av sten och betong till stora trädgårdar, organiska maskiner. Vari våra själar kan ges tillfällig ro undan trafikens dån, undan de bryggor, som sträcker sig ut över Saltsjön och bryter av dess flöde; 2. genom oss strömmar den organiska staden. LÅT DE INDUSTRIERNA OANVÄNDA KVARTSTÅ Upphöj till sin rörelsen genom upphöj till det förflutnas rivna denna frusna där konturerna stelnat i Vi motsätter oss all förstörelse, i detta ögonblick och alla kommande Upphöj rondellernas slutna cirklar, till en staty över industrins framväxt. Uthärda, framhärda, mejsla tydligare den cement som utgör SLUSSENS grund. stillhet staden minne hus; sjö tiden. Upphöj den gata vi bor på till en bred, lång boulevard med hästdroskor och försäljare upphöj dess asfalt till gatusten och muralmåleri. VI MOTSÄTTER OSS FÖRSTÖRELSEN AV DE TING SOM INTE LÄNGRE ANSES BRUKBARA. Upphöj bläckfläckarna på våra kavajer till renhet; upphöj flockarna av duvor till statyer över människans flykt, även om det inte är hon, vars vingar bränns av solens vindar. Undvik varken cement eller rektangulära kroppar: omvandla till ny funktion det material som inte längre kan tjäna sitt syfte, på samma sätt som naturen omvandlar den massa som föråldrats, tappat sin livskraft, förmultnat och förlorat sin färg. Upphöj varje ögonblick till en lång stillastående eftermiddag då löven faller kring våra bleka ansikten väller in genom Saltsjön. 3. Bryt upp de sentimentala stenblock som tynger vår ungdom. Bryt upp de stora kedjorna vid Stadsgårdskajen. Låt inte fartygen kasta sina förtöjningar kring våra anklar. Stig upp ur mekaniken — vita ljus och sprid dig över det nya Slussens ansikte Låt där husen ge bo åt fåglarna, låt svalor bygga sina bon i kontorslokalernas hjärtan. Upphöj byggnader ej för näringslivet att bruka åt folket, där mänskligheten kan rymmas med utsikt över Mälarens utlopp. 4 OM MAN DEMONTERAR KONSTEN ÅTERSTÅR ENDAST ETT SKAL AV SJÄLLÖS TRAFIK 5 NEDSÄNK ALLA KONTORSLOKALER; hemvist åt girighet och stulen utsikt N E D S Ä N K ljudet av motorer, nedsänk de stora motorvägar som delar Slussen i två. Gräv ner trafiken tills den inte längre väsnas; upphöj människans tal, tills tystnaden inte längre ekar mellan Söders fasader. NEDSÄNK INTE livets väsen, människornas r ö r e l s e , f o l k e t s promenader, fåglarnas flykt, i Riddarfjärdens djup. 6 UPPHÖJ UTSIKTEN FRÅN DE TORN BLICKAR UT ÖVER TILL ETT FUNDAMENT FÖR MÄNNISKANS SOM FJÄRDEN, BLICK. För endast en människa som fritt får blicka ut över ett landskap, utan att för detta syfte behöva anlägga avgift eller beställa in ett mål mat, kan kallas fri. För att endast en utsikt som är tillgänglig för alla oavsett inkomst eller status kan kallas en utsikt; andra typer av vyer begränsade för folkets öga är att likställa med blindhet. NEDSÄNK om de de inte byggnader som rymmer ting som skymmer därmed vår berikar blick den. P R I V A T I S E R A inte de vägar vi vandrar hemåt på, vinden som blåser över fjärden. PRIVATISERA INTE VERKLIGHETEN. 7. BYGG INTE I GLAS; GLAS ÄR ETT MATERIAL UR VILKET VI DRICKER. EFTERSTRÄVA INTE FALSK GENOMSKINLIGHET. Hus i glas, broar i glas, människor i glas. Nedsänk alla förväntningar på att kunna se genom oss. Definiera inte vår generation utifrån termer av köpstrategi eller andra mönster; vi går inte att katalogisera och bemötas med riktad kommunikation. Vi är inte intresserade av att kunna se ut ur de byggnader vi befinner oss i. Vad som återstår när detta skalats bort, alla marknadsplaner och all strategi är de fantasier som rör sig i mörkret vid de kvarvarande väggar som reser sig i Slussens innanmäte. Upphöj dessa nattens rar utanför Kolingsborg. mittpunkt. I dess periferi. klenoder som skimInne i dess glödande I alla dess beståndsdelar. SLUSSEN UTGÖR GRÄNSEN MELLAN VÅR GENERATION OCH ALLA DESSFÖRINNAN.OM DET NYA SLUSSEN BYGGS I GLAS KOMMER VÅRA SJÄLAR LIGGA BLOTTADE. ÄR DET OK ATT VARA LUDDIT?* Thomas Pynchon S om om det inte räckte med att året är 1984; det är också tjugofemårsjubileum för C. P. Snows kända Rede-föreläsning, “De Två Kulturerna och den Vetenskapliga Revolutionen”, känd för sin varning att det västerländska intellektet håller på att bli mer och mer uppdelat mellan “litterärt” och “vetenskapligt”, två discipliner dömda på varsitt håll till att aldrig förstå eller uppskatta varandra. Talet var ursprungligen menat att behandla ämnen såsom läroplansreformer i rymdåldern och teknologins roll i utvecklingen av det som snart skulle komma att vara den tredje världen, men det var utspelet om de två kulturerna som fångade människors uppmärksamhet. Faktum är att detta hävande var så kontroversiellt att det skapade en, för sin tid, massiv oreda. Några redan förenklade idéer reducerades ytterligare för att förtydliga vissa argument, angrepp och till och med aggressiva repliker vilket gav hela affären, om än nu något urlakad med tiden, en något excentrisk profil. I dag skulle inte någon komma undan med att göra distinktioner likt Snows. Vi har sedan 1959 lärt oss att leva med större mängder information än någon kunnat föreställa sig. Ledordet för vår tid stavas avmystifiering, alla kaniner har dykt upp ur alla hattar och har till och med börjat tala med varandra. Vi misstänker att personer som fortfarande försöker gömma sig bakom sofism, eller som föreställer sig att viss information fortfarande ligger “bortom” lekmannens grepp, är osäkra egoister. Vem som helst med läskunnighet, tid och tillräckliga medel kan i dessa dagar insamla all den specifika information som hon/han kan tänkas behöva. Så, i det avseendet kan bråket som de två kulturerna inte längre tyckas pågå. Ett besök vid vilket bibliotek eller tidningsställ som helst bekräftar med lätthet att det nu existerar så många fler än två kulturer att det snarast har blivit ett problem att finna tid till att läsa någonting bortom ens egen specialintresse. ett kvartssekel är grunddraget av den mänskliga karaktären. C. P. Snow eftersträvade, med vanan hos en författare, identifikationen av inte bara två sorters utbildningar utan även två typer av personligheter. Fragmentariska ekon av gamla dispyter och icke bortglömd skada skedd under svunna tiders högtravande småprat kan ha inspirerat undertexten för Snows överdrivna, och därmed hyllade, antagande, “Om vi undantar den vetenskapliga kulturen, så har resten av de intellektuella aldrig försökt, velat eller varit förmögna att förstå den Industriella Revolutionen.” Sådana “intellektuella,” för det mesta “litterära,” antogs av Lord Snow vara “naturliga Ludditer.” Det är svårt att föreställa sig att någon i dessa dagar skulle vilja kalla sig för en “litterär intellektuell”, även om det inte låter så illa om man breddar etiketten till att gälla, säg, “någon som läser och tänker.” Att kallas för en “Luddit” är en helt annan sak. Det föranleder Vad som trots allt kvarstår efter frågor såsom, Finns det någon- * Ursprungligen publicerad i New York Times Book Review den 28:e oktober 1984. Denna översättning är ett utdrag. ting i läsandet och tänkandet som föranleder eller avgör att en person blir Luddit? Är det okej att var a Luddit? Och — när man börjar tänka på det — vad är en Luddit, egentligen? LUDDITERNA florerade i Storbritannien under åren 1816 till 1822. De bestod av organiserade, maskerade och anonyma grupper av män vars främsta mål var att förstöra maskiner som användes inom textilindustrin. De förknippade sig inte så mycket med den brittiska kronan som med sin egen Kung Ludd. Det är inte fastställd huruvida de själva kallade sig “Ludditer”, även om deras fiender och vänner benämnde dem så. När C. P. Snow använde termen var det i tydlig polemik, med önskan om att implicera en irrationell rädsla och hat mot vetenskap och teknologi. Ludditer sågs ur det perspektivet som kontrarevolutionärer av den “Industriella Revolution” som deras moderna motsvarigheter aldrig “hade velat, önskat eller varit förmögna att förstå.” Men den industriella revolutionen var inte, till skillnad från de Amerikanska och Franska revolutionerna under samma period, en våldsam kamp med början, mittpunkt och slut. Den skedde gradvis, mindre konklusivt, likt en passage i en lång evolution. Själva frasen populariserades inte förrän hundra år sedan av historikern Arnold Toynbee, och har sedan dess reviderats vid flertalet tillfällen, senast i Scientific Americans julinummer 1984. I “Den industriella revolutionens medeltida rötter,” menar Terry S. Reynolds att ångmaskinens betydelse för industrialismens barndom (den kom 1765) kan ha varit dramatiskt överskattad. En stor mängd av det maskineri som började drivas av ånga hade redan tidigare varit på plats; faktum var att dessa maskiner drivits med vatten sedan medeltiden. Ändock har tanken om en tekno-social revolution, där samma typ av klass som i Frankrike och Amerika slutligen segrade, visat sig användbar genom åren, inte minst hos de som likt C. P. Snow i “Ludditen” funnit ett begrepp för att beskriva de individer som motsatte sig både reaktionärt och anti-kapitalistiskt under denna period. Men Oxfords English Dictionary har en intressant historia att berätta. 1779, i en by någonstans i Leicestershire, bröt sig en viss Ned Lud in i ett hus och förstörde i “ett utbrott av manisk ilska” två maskiner som användes för att sticka strumpor. Ordet spred sig i bygden, och snart började människor använda uttrycket “Lud måste ha varit här” när de upptäckte att liknande maskineri saboterats — något som enligt Encyclopedia Britannica pågått ända sedan cirka 1710. När namnet väl fått fäste hos artonhundratalets maskinsabotörer hade den historiska Ned Lud döpts om, mer eller mindre sarkastiskt, till “Kung (eller Kapten) Ludd” och användes nu som symbol för mystik, svart humor och taskiga planer: en omänsklig varelse som smög omkring i Englands strumpdistrikt om natten, beväpnad endast med den komiska skadeglädjen i att förstöra varje vävstol inom räckhåll. Fast det är viktigt att komma ihåg att målet för den ursprungliga attacken 1779, likt mot många andra maskiner under den industriella revolutionen, inte var en ny typ av teknologi. Strumpstickningsmaskinen hade funnits sedan cirka 1589 när, enligt sägnen, den av ren illvilja uppfanns av pastor William Lee. Uppenbarligen var Lee förälskad i en ung kvinna som brydde sig mer om sitt stickande än om honom; han dök ibland upp för att träffa henne — “Ledsen pastorn, jag har lite stickande kvar.” “Va, vadå!?” Efter ett tag, oförmögen att hantera denna typ av avvisande svor Lee, inte som Ned Lud under ett utbrott av manisk ilska, men snarare beräknande och kontrollerat, att att uppfinna en maskin som skulle förvandla all typ av stickning till överflödigt handarbete. Och det gjorde han. Enligt Encyklopedin var den burduse prästens konstruktion “så perfekt i sitt utförande att den fortsatte att vara den enda typen av vävmaskin i hundratals år framöver.” Nå, med tanke på ett sådan tidsspann är det helt enkelt inte så lätt att föreställa sig Ned Lud som en teknofobisk galning. Utan tvekan har han kommit att beundras för sitt angrepps enkelhet och egoism, men formuleringen “utbrott av manisk ilska” är trots allt fortfarande en tredjehandsuppgift. Och Ned Luds ilska riktade sig inte riktigt mot maskinen; jag vill hellre föreställa mig att hans utbrott var av typen kampsportmöter-passionerad-huligan. De strumpstickningsmaskiner som provocerade fram den första Ludditiska passionen hade gjort folk arbetslösa i mer än två århundraden. Alla såg på när detta skedde — det blev en del av vardagen. De såg också på hur maskinen mer och mer kom att tillhöra män som inte arbetare, utan endast ägde och hyrde ut dem. Det krävdes ingen tysk filosof, då eller senare, för att inse vad detta fick, eller hade fått, för inflytande på löner och arbete. Allmänhetens känsla inför maskinen kan aldrig ha varit oreserverat skräckfylld, men var troligtvis mer komplex: den bestod av den hatkärlek som växer fram mellan människor och maskiner — speciellt när maskinen inte längre är en nymodighet — för att inte nämna den allvarliga besvikelse som riktades mot maskinens två multiplikationseffekter som ansågs orättvisa och hotande. Den första var koncentrationen av det kapital som varje maskin representerade, och den andra var förmågan hos varje maskin att förpassa ett visst antal människor till arbetslöshet — att maskinen var “värd” så många mänskliga själar. Vad som gav “Kung Ludd” hans speciella karisma och förvandlade honom från lokal hjälte till samhällsfiende var det faktum att han stod upp mot dessa förstärkta, multiplicerade, överhumana motståndare och segrade. [...] Kring 1945 inkluderade fabriksidén — som, mer än någon typ av maskin var en direkt produkt av den industriella revolutionen — Manhattan-projektet, det tyska distansrobotprogrammet samt koncentrationsläger, såsom Auschwitz. Det krävs ingen större profetisk förmåga för att inse hur dessa tre utvecklingskurvor kan komma att konvergera. Sedan Hiroshima har vi bevittnat hur mängden kärnvapen har förökat sig bortom all kontroll och hur raketspetsar befattats med oändlig precision och förmåga att färdas långa sträckor. Att acceptera folkmord på upp till sju eller åttasiffriga antal döda har — bland dem som, speciellt sedan 1980, drivit vår militära politik — blivit en konventionell sanning. För dem som skrev science fiction på 1950-talet kom detta inte som en speciellt stor överraskning, även om den moderna Ludditen ännu inte kan föreställa sig en motpart stor och ondskefull nog att jämföras med de som skulle utspela sig i ett fullskaligt kärnvapenkrig. I atomålderns och det kalla krigets sci-fi-litteratur ser vi hur Ludditens förnekande av den moderna maskinen tar sig en annan form. Kritiken av själva hårdvaran har här ersatts till förmån för en mer humanistisk oro — exotiska kulturella evolutioner och sociala scenarier, paradoxer och lekar med tidsrummet, utsvävande filosofiska frågor — varav de flesta av dessa fält delar, som den kritiska litteraturen diskuterat, en definition av människan som definitivt skild från maskinen. Precis som deras föregångare längtar nittonhundratalets Luddit efter en tidigare era — underligt nog, samma upplysningstid som hade tvingat de första Ludditerna att längta efter miraklernas tid. Men nu sägs det att vi lever i datoråldern. Hur ser prognosen ut för Ludditiskt förnuft? Kommer stordatorer utsättas för samma våldsamma motstånd som strumpstickningsmaskiner en gång gjorde? Jag tvekar på det. Många skribenter står i kö för att köpa en ordbehandlare. Maskinerna har redan blivit så användarvänliga att till och med de mest radikala Ludditer kan lockas att lägga sin slägga åt sidan och sätta sig vid en uppsättning tangenter istället. Utöver detta tycks det gro en gemensam uppfattning om att kunskap faktiskt är makt, att det finns en relativt direkt växelkurs mellan pengar och information och att mirakel, om bara logistiken kan ordnas upp, faktiskt kan ske. Om så är fallet så kanske Ludditerna i alla fall befinner sig i samma båt som sina Snovianska motparter, den gladlynta armé av teknokrater som hävdades bära “framtiden i sitt blod”. Möjligtvis är det bara en ny form av den ständigt blommande Ludditiska ambivalensen till maskinen, eller kanske det att det djupa Ludditiska hoppet om att mirakel kan ske nu återfinns i datorns förmåga att förmedla rätt information till dem som bäst behöver informationen. Med en korrekt fördelning av datortid och resurser kommer vi kunna bota cancer, rädda oss från nukleär utrotning, odla mat till alla, städa upp efter den giriga industrins framfart — att realisera alla de drömmar vår tid när. ORDET “Luddit” fortsätter att kopplas samman med någon som tvivlar på teknologi, speciellt den nukleära sorten. Dagens Ludditer ställs inte längre mot mänskliga fabriksägare och sårbara maskiner. Likt den välkände presidenten och ofrivillige Ludditen D. D. Eisenhower förutspådde när han lämnade sitt ämbete så finns det nu en permanent maktstruktur av amiraler, generaler och företagschefer gentemot vilka vi fattiga stackare är totalt chanslösa, även om Ike (Eisenhover, övers. anm.) inte riktigt uttryckte det så. Vi förväntas alla hålla oss lugna och låta det fortsätta, även om det på grund av datarevolutionen för varje dag blir svårare och svårare att bedra folk. Om vår värld överlever kommer nästa stora utmaning att vara — kom ihåg var du hörde det först — när topparna av forskningen inom artificiell intelligens, molekylär biologi och mekanik alla sammanfaller. Det kommer vara fantastiskt och oförutsägbart, och även de största av tänkare, kan vi hoppas, kommer bli påkomna med näsan i vädret. Det är verkligen något för alla Ludditer att se fram emot om vi, med Guds försyn, lever så länge. Under tiden kan vi Amerikaner söka ro i Lord Byrons illvilligt improviserade visa, i vilken han likt andra tänkare under samma tid såg en tydlig likhet mellan de första Ludditerna och vårt eget revolutionära ursprung. Den börjar: As the Liberty lads o’er the sea Bought their freedom, and cheaply, with blood, So we, boys, we Will die fighting, or live free, And down with all kings but King Ludd! FÖRORD TILL “FRAGMENT AV NAMNLÖSA ASTEROIDER” De mest underliga saker sker när man är på resande fot. Även om jag inte exakt kan minnas platsen, befann jag mig för ett par år sedan vid Skottlands västkust. För er som ännu inte besökt denna kustremsa kan jag enbart beklaga sorgen — det är en underbar plats, plågad av en ständig vind och några av de mest spektakulära syner en människa kan uppleva. Jag bodde ett par dagar i en stad som jag tror kan ha varit Portree, varifrån vi avsåg röra oss mot Skye. Vanligtvis bodde man här i sovsalar, men då alla rum var fulla tillät mig den skotska värdinnan att ta plats i enkelrummet högst upp. Rummet var förvisso litet, men det rymde mig och mina väskor, taket buktade inåt men detta rörde mig inte mycket, jag kunde resa mig i min fulla längd utan att därmed slå i huvudet. Det fanns ett cirkulärt fönster och ett litet handfat, det fanns en säng som rymde mig väl och en sprucken spegel. Men det som fångade min blick och som under dessa dagar kom att uppbära hela min fantasi, var det lilla skrivbord som stod intryckt i hörnet. Jag vet inte vad det var med denna möbel som vid denna första anblick fick mig att fascineras till den grad att jag senare, när jag åt middag, enbart kunde fundera över hur jag skulle lyckas öppna dess luckor, mer än att dess form och dess placering i rummet talade till mig på ett sätt som vid ett senare tillfälle skulle visa sig angeläget. För när jag med förevändningen om att fönstret fastnat i sina gängor lånat en skruvmejsel av värdinnan och med tvingande våld brutit upp det lilla, kastanjefärgade skrivbordets huvudskåp föll därur ett skrivblock, två pennor och diverse andra skrivartiklar. När jag började bläddra i skrivblocket föll en rad lösa sidor ut, som vid en första anblick inte innehöll någonting av värde, eller ens kunde tilldelas något närmre samband. Jag bestämde mig ändå för att utforska dess innehåll; jag meddelade mina resekamrater att jag på grund av plötslig feber tyvärr inte kunde följa med till Skye och tillbringade således en vecka på mitt rum med detta underliga skrivblock. När jag väl satt mig in i materialet insåg jag att det bestod av korta berättelser från något som liknade en längre resa; här fanns anteckningar från Spanien, från London, från Sydamerika och från vissa platser som inte kunde placeras på kartan alls. Materialet rörde sig mellan prosa och en underlig form av lyrik, rytmisk och nästan sjungande i tonen. På andra ställen var rytmiken uppbruten, nästan dissonant i sin takt. Åtminstone en av texterna bär vittnesbörd om ett krigstillstånd, vilket skulle kunna skvallra om tden för dess nedtecknande. Här finns dock inga markörer som skulle visa på vilket krig det rör sig om, även om omnämnande av “den verdunska solen” och “Rouen” båda för tankarna till ett nordfrankrike under det första eller andra världskriget. Nyfiket frågade jag värdinnan om jag kunde få se liggaren över vilka som tidigare bott i rummet. Någon liggare fanns inte, och inte heller kunde värdinnan meddela mig om vem som ägt skrivbordet innan, eller var det införskaffats. Dessutom, sade hon, var det mycket längesedan någon faktiskt sov i det lilla rummet. Förtvivlad återvända jag till samlingen texter, som inte var många i antalet, för att försöka finna eventuella ledtrådar på vem som kan ha nedtecknat dessa texter, eller när. Återkommen till Sverige inser jag att så ej har varit fallet, men jag erbjuder er ändå att ta del av detta material för själva materialets skull. Jag har på egen hand översatt dessa texter från engelskan, och ber därför om ursäkt för eventuella språkliga felaktigheter. Att många rader och texter avslutats i intet är dock i sin ordning; jag har med så stor precision som möjligt ansvarat för att återge det skrivna ordet exakt som det återfunnets och nedtecknats i sitt original. På många ställen har stycken rivits ut eller försvunnit; detta har markerats. Angående textsamlingens titel kan jag endast säga detta: varje mindre kapitel är i skrivblocket markerat med en symbol. Jag har under mina efterforskningar kommit till slutsatsen att dessa symboler till stor del representerar de grafiska beteckningar man gav asteroider under astronomins barndom. Vissa av dessa har namn inom den moderna astronomin, andra betecknas endast av symboler, medan andra av dessa symboler inte återfunnits bland astronomiska beteckningar alls. Därav har jag tagit mig friheten att kalla detta utdrag för “Fragment av Namnlösa Asteroider”; texterna liknar för mig brottstycken av någonting som saknar fast definition. Jag vill dock överlämna åt läsaren att göra sin egen tolkning av detta material, och på egen hand avgöra huruvida det rör sig om nu förlorade asteroidbeteckningar eller om de symboler som nämnts ska representera någonting annat. Vera Laurin Stockholm 14/1 2011 FRAGMENT AV NAMNLÖSA ASTEROIDER Ett tag senare befann jag mig i San Cristobal. Sommarregnet delade mig i tusentals bitar, jag saknade mat rum och vatten. Tiden bara gick. Överallt bodde människor – på tak, i kloster, bland slagna hundar. Det tycktes mig inte längre förvånande att folk passerade utan att ens höja blicken – jag levde i exil från min omvärld, och att min omvärld plötsligt skulle ta mig i beskydd upplevde jag som osannolikt. Men för invånarna var det säkerligen precis tvärtom, kanske såg jag passiv ut där jag drog omkring i parken med en tidskrift under min arm, kanske var min uppenbarelse så fåordig och andfådd att jag inte längre kunde anses befinna mig någonstans överhuvudtaget. I exil från den omvärld jag så innerligt avskytt och förundrats av, var det plötsligt hit jag hade kommit, så slumpmässigt och oviktigt att platsen San Cristobal lika gärna hade kunnat vara Sao Tome utanför Afrikas kust. Jag sträckte ut min kropp på en kall stenbänk inne på biblioteket. Jag åt lunch, mat jag fått från marknaden när den stängt och som inte hade sålts under dagen. Jag läste Czeslaw Milosz, inte speciellt noggrant, men jag läste och förstod, precis vad Czeslaw Milosz menade trots att han inte fanns där för att bekräfta det själv, såg jag upp på det välvda taket, där ett mosaikfönster sträckte ut sig likt en gammal tiger. Satte mig upp, och förstod fortfarande. Det var en av de perioder i mitt liv då jag ansträngde mig för att överleva. Andra gånger lät jag bara tiden flyta på, utan att jag var någonstans särskilt och utan att jag ägnade mina tankar åt något viktigt eller användbart. Men här lyckades jag för ett kort ögonblick vidröra den absoluta bottnen; det var som att jag och Milosz var på samma sida, som om våra öden var sammanflätade vid olika tidpunkter. Varje dag när jag vaknade var det något nytt: sirener, ylade hundar, gatubarn som väsnades. Precis som i Kaunas om våren, tänkte jag, under kriget. Jag duschade i kallvatten och klädde mig i kylan. Då och då tog gasen slut; jag fick gå ut i bara en skjorta och fylla på nere vid hörnet där gasmätaren tickade, det kostade mer och mer för varje gång. Till sist, när jag inte hade några pengar, blev jag tvungen att gå ner till den gamla kvinnan som ägde huset och under vars nåd jag vistades däri. Jag undrade om hon så gärna kunde underlåta sig att slå på gasen igen. Trots allt frös jag, och allt jag hade var en hög med tidskrifter och böcker som jag ovilligt tog mig igenom. Men låt mig berätta hur det var, för det betydde inte så mycket att jag hade svårt att sova på grund av kölden eller att jag i lyckan av att ha funnit ett tak att spendera mina nätter under var för fåfäng för att ägna mina tankar ett par timmar. För ovan mig bodde någon som gick över golvet i höga klackar och slog i dörrarna, och även om det inte störde mig (hur ska man inte tycka synd om sig själv?), för mig störde inte mycket – inte ens att ständigt vara hungrig stör mig speciellt. Hon talade högt i telefon om nätterna och taket var så tunt att jag kunde höra vartenda ord, utan att ens förstå språket. Nå, det var allt det var. Om det inte hade varit för det tunna taket, de tunna väggarna, hennes tillstymmelse till skratt och sättet hon rörde sig på hade det säkert varit okej. Jag gick till biblioteket, försökte skriva en pjäs. Det var vad jag gjorde. Plötsligt handlade pjäsen om vad hon hade för sig, jag kunde inte låta bli att notera när hon talade i telefon eller slog ut ett vinglas på golvet. Detta var som sagt under en period då jag gjorde allt för att överleva, och alla människor som spenderat tid ensamma i ett rum i flera veckor har känt törsten av människors röster. Vet hur de smakar, känner dess bittra klang. Det blir svårt att yttra ett enda ord när man väl har möjlighet till det. Hon lät så min törst stillas, med bara ett ord i taget, men jag gick ändå ner till affären ibland på väg hem och köpte en flaska vin. Då levde jag. Det var en trång, stinkande affär, med fler insekter än varor, mannen som alltid var där hade egyptiskt utseende, gamnacke, talade inte mycket. Vi nickade mest åt varandra. Efter ett tag kunde vi säga god morgon eller god kväll eller bara mumla något. Jag frågade egentligen aldrig om hon kom dit och i biblioteket kände jag ideligen ljuset tränga in i min kropp från de dammiga fönster som likt fabriksrök hängde högt ovanför mitt bord. Jag ville ropa efter henne när hon en dag passerade, men jag öppnade inte min mun eftersom jag ville inte bli betraktad som någon som ställde till problem. En äldre kvinna med blonderat hår samlade ihop böcker på biblioteket och ställde dem på sin rätta plats, ja, precis så här avlägset tedde sig mina dagar denna underliga vinter. Det hände att jag även talade med henne, men vad vi sade kan jag inte minnas. Jag talade även med Czeslaw, men [...] Just nu står telefonen och ringer på ett övergivet postkontor i Almeria. Hundra ungar springer efter samma kadaver av samma utsvultna katt. Damen bakom disken plockar ner tre äpplen i en påse och räcker över dem till mig, de utgör min middag för kvällen. Jag tackar. Inte speciellt långt därifrån, säkert bara ett par hundra meter, ger denna aska av min mat mig inga tecken på vad som pågår — vad som utspelar sig kring tolvslaget på andra våningen uppifrån räknat, men inte här. Tre timmar senare. En arm, något utsträckt, den har somnat. Ögonen blinkar i ansiktet. Om nätterna hade burit årtal hade detta kunnat vara 1972; någon har parkerat sin cykel vid dammens kant, svälten har tvingat fåglarna att äta gruset på marken, två hundar står och stirrar på mig, de anar min oro. Kamrater, säger jag, hitåt, till lugnet, vankas ingen. Kanske tänker jag det bara. Långt nere på stranden, glimmar historiens ljus; Herodes och Engels för samtal kring en eldstad. Jag reser mig upp för att gå ner dit. Det är längre än jag kunde tro. Doppar huvudet, ja, hela kroppen. Här bryter endast slaget av vågor tystnaden; den salta, kantiga luften retar min hals. En ursäkt att spendera denna natt ensam, är bara en ursäkt att få sova under den utsvultna majhimlen, Almeria, att bli väckt av trafiken på morgonen. Eller ingetdera. Mina damer och herrar, jag presenterar för er en träbänk och ett armbandsur som stannat, jag presenterar för er ett väder utan namn. Varken värme eller kyla. Ingetdera. Varför då ställa sig frågan om nattens ursprung, när den ändå tillbringas just här, varför inte bara vända och vrida på natten i dess mörker? Mina damer och herrar, jag torkar i vinden från era bilar och fabrikernas halsar, på stranden där jag sträcker ut min kropp för att känna den svarta sanden mot min hud. Det är ingen mening i att tala om för er varför, men jag känner en lust att dra mig mot lyktorna som lyser vid strandens ände. Jag inser att jag förrställer mig dessa ljuskäglor som språk jag inte talar men innerligt önskar lära mig. Men jag inser också att jag föreställer mig språk som personer, personer som trafikstockningar, trafikstockningar som vattenglas, vattenglas som byggnader Vissa saker har en annan bild. Trafikglas som fågelbon som vatten som människor som ögon som gator och språk och så vidare. Som ljuskäglor, jag ställer mig under dem. I sorlet. En flicka har precis radat upp sina vita pjäser på brädet, mitt i ljuset. Mannen mitt emot henne har gjort det samma med sina svarta. När hon rör sin bonde framåt med sin enkla, smala hand föreställer jag mig att hon bär ett kors i en kedja kring halsen som om hon kunde kontrollera hela skapelsen med en enda, likgiltig rörelse. Det går det som en svag elektrisk ström genom min kropp när jag inser detta. Det är inte solnedgången, den har redan varit. Det är ett drag föredraget av de sinnessvaga, de för sent födda, de av naturen felvända. Om det finns en sorg i att besegras besitter hon Jag brydde mig inte ett skit om fåglar, det var inte konstigare än så. Jag gick upp den morgonen och det var fortfarande ljust i rummet. Klädde på mig, tömde mina fickor: ett par sedlar, hopknycklade som liljor, hela grusgården ute vid Manor Row, två stycken nycklar, den ena avbruten, andra hälften kvar i låset till Audreys hus, cigarettstumpar, tobak mellan naglarna, en tändare utan gas. Jag lade allting framför mig på skrivbordet. De glänste i det nytända ljuset. Pengar, tändare, Audrey; vad ska man med fåglar till egentligen? Som jag mindes den dagen just då: den stora, vita, vågen som lyfte min kropp från hamnen, kravlöst och utan aning. Livet hängde i trådar från den mörka himlen, ett tvåvåningshus exploderade samma dag i Grosnyj. Mirakel som dessa krävde sina offer. När jag såg mig i spegeln skrattade jag åt idioten som stirrade tillbaka, min själ hade stannat i djupet under rondellen i Elephant & Castle och lämnat mina ögon för gott. Lika bra det, vad ska man egentligen med den inte. Förvirrad ser hennes motståndare sig omkring, kanske misstänker han att detta är någon typ av misstag när hon går rakt ut med sin kung. Jag ville länge beskriva hur denna flickas fot utgörs av meningar om adressat, var denna ‘jag’ för tillfället uppbär sin levnad. Här i Almeria, där dagarna letar sig fram genom gränderna likt vilsna hästar, vid bergets kam, vid det gamla sjukhuset för blinda, här uppbär jag min levnad. Detta och mycket mer ville jag skriva i mitt brev till dig, men hur visar man på intet större yta än ett vanligt ark medlidande med den blankhet som adressaten besvärat sig med att lämna? Grenverken ovan mig skälver i vindens tyglar, jag har skrivit ner två namn på kuvertets baksida, i ojämna, brustna [...] själen till? Den är smutsig och fylld av oro trasig, ja visst, rädd för det mesta, hopkrupen i hörnet av sitt rum. Allt det där spolade jag ner i vasken, borstade mina tänder, öppnade en öl och slog mig ner ute i trädgården trots att det knappt var vår. Vad ska man med våren till? Över huvud taget var det en sådan dag som krävde sina offer. Ni undrar vad jag tänker: låt mig säga så här, det var vår och jag hade inget arbete, inga tunna skor, inte en jävla aning. Levde men allting annat var begravt, mina förhoppningar och drömmar pendlade in till centrum, sov på bussen med öppna ögon. Inte ens Gud visste vart jag var, men trots allt: vad ska man med tankar till? Man kan lika gärna låta bli, de leder aldrig till något gott. Om jag skulle be om något vore det att inte behöva tänka så mycket, inte på fåglarna, inte på Audrey inte på pengar, bara sitta här och stirra på fönstrets spegelbild av mig själv utan tankar. Så jag kunde inte stå ut med fåglarna, vad de hade gjort mig spelade ingen roll. Jag spelade Haydn på så hög volym att de spratt till och försvann ur trädgården. Så log jag åt hela scenen; om jag och Haydn någonsin åstadkommit något så var det just detta. Audrey kommer hem berusad, solen har ännu inte gått ned. Vi dricker direkt ur flaskan, vin utblandad med smog. I Bormondsey sträcker industrierna på sina halsar, för att få en skymt av våra ansikten hennes hår doftar av dess sammanbrott i gryningen, där människor ramlar hemåt. Vad, frågar jag Audrey, I min dröms djupa inre ser jag en stad förtvina, så vit och så underkyld att dess torn tycks vittra sönder av min tyngd. Jag passerar över strandens nagelband, i punkten där havet slutar och staden tar vid; tegelskorstenar böjer sig i vinden, vågor blåser upp och ger vika. Det är här jag en dag skriver: Vattenfyllda kroppar, stora som luftballonger, drev in där vi landsteg. Smutsen från människors kläder, svarta som kristaller, hängde tyst i vinden. I ögonvrån anade jag en skepnad – som en skymning fälld mot marken. Jag undrade: var det hit vi var på väg? Molnens rygg bar ärr av morgondagen. Rouen, dagen noll. [...] Och natten som sväljer mina synder står där och ser in, spejar med kikare från en bunker. Jag cyklar längsmed floden i min gula jacka; träd står givakt mot glashusen, galleriorna i regnet. Jag är på väg till en punkt bortom motorvägen där [...] Generaler av marmor: granater dolda i trädens lyktor, drömmar som kom till mig när jag minst anade det. Och träden utanför mitt fönster, en kokong sprucken mitt itu. Jag återvände från mina fronter med benet i stelnad cement, släpade mig över gränsen dagen efter vår reträtt. Vid vägen såg jag ljuset av Ryssland avta, krypskyttar och dioder dolda i mörkret. ska man ha människor till? Jag är nyvaken nu, jag ska just dra ut i kriget, men först tar jag en öl i min trädgård och anstränger mig för att inte tänka. Det är som att hålla andan under vattnet eller ligga med munnen öppen på en flotte i Atlanten. Och om man inte har några tankar vad ska man då med människor till; nycklar, Audrey, hav? Tankar, öl, trädgård fåglar? Jag sitter stilla som en uppstoppad katt jag ska precis dra ut i kriget och jag ber Gud om förlåtelse för allt detta, [...] Åh natt, då jag tycks allt närmre det vita i stadens mörker. Jag ser där en maska i sömnens smala midja som drar min blick till dess centrum. Stad som åter drar mig in i mina drömmar, växande ur intet under dimmans välvda tak. Jag sträcker mig åt öster, där himlakropparna tycks mötas. Trycker vapnet mot kroppen, i lä från bombernas hagel. När det är tyst kan jag höra staden som en klocka inuti mitt huvud, röra sig mot dagens slut. Vi stannar i en tunnel. Det ekar genom de ihåliga vagnarna: ord, sånger och bilder. Jag följer vinden mot dess ursprung, genom eldgivningen från andra sidan rälsen. Mot handflator, tidningspapper, soldaternas hud: böjda till små geometriska figurer. Jag sliter mig loss i stormen och följer floden mot dess hjärta. En ung man lindar varsamt ett rep kring huset för att söka hejda det i strömmen. Tunga hästkroppar i cirkelns utkant, vi släpar dem mot stranden. I belägringen blinkar himlen gråsprängt. Det ljuder en signal framåt, jag vakar över dånets kanoner och hundarnas skall i spåret. Där tycks jag höra din röst, viska [oläsbart] I ett krus på havets botten samlas vibrationer. Ger plötsligt upp och separeras. Fartygen rör sig i cirklar kring den tomma horisonten och mitt i allt detta, ser jag någon i fören försöka tända en cigarett. Han ger upp; står vid foten av bryggan. Mitt på däck den natten hörs krusningar på ett sprucket membran. Men har de plötsligt gett upp? I språket ryms förunderliga vidder. Vi står här på vakten tills det ljusnar. Vad vet väl jag om kriget? Under fönsterkarmens marmor hörs steget från trappan. Åh, den verdunska solen strålar genom oss, som det vita avstånd vi just nu är. På båda sidorna taggtråden är vi speglar av varandra. Samma uniformer, samma skor, samma drömmar, och när vi kokar kaffe ute i köket, bildas samma imma på fönsterrutan. Men kommer det då ett anfall? Under tiden ekar toner genom taket, den mörka skrivbordsskivan skälver av ljudet från våra röster. Som om vi verkligen ville bli upptäckta. Lampans sken avslöjar oss till sist, för att stilla mörkret skruvade någon i en glödlampa; nu faller granaterna ner på fönsterbläcket, bildar bläckplumpar av blod. I handen samlas gyttja mörk av trycksvärta; och i det burspråk jag kallar mitt hem, är en hårspricka allt jag äger. [...] När det tycks vara morgon bordar vi kontinenten, men i sista stund tvekar vi, lyssnar efter fotsteg och byter plötsligt riktning. Det taggtrådsfyllda fönstret öppnar sig och sluter sig om vartannat, ett par svalor jagar vid gränsen, i övrigt är allting tyst. Vi forcerar ännu timmar senare, längre in bland växtligheten, med trubbiga bajonetter och avbrutna svärd. Åh stad med vittrande torn, hur mycket bad jag inte dina gator att långsamt räta ut sig till en väg jag kunde vandra in till din tysta mittpunkt? Jag hade fötterna vid en damm utanför Givenchy, huvudet vid en pub i Whitehall. Men gonggongen har ljudit, ögonen fälls ut. I stadens blanka hårfäste, fäster vi våra fanor. [...] Övergivna kyrkor, skal av ett hus. Vägarna lämnade tomma, går vi längs i armod. Laddar om och kommer närmre, steg faller in ur gömda valv, som sprider sig över stranden. Det ska här en dag stå skrivet: att vi gick just här, i dessa uniformer. Må de vara blekta av solen, må de vara salta av havet — det ska ännu en dag stå skrivet att vi sover som havet sover. Gång på gång frågar jag mig: vem har stannat tiden? En morgon kunde jag höra landmassor förflytta sig, som stora vita klossar staplade under min kropp. Så hastigt kunde jag se dem, att de tycktes rulla likt vagnar nedför ett sluttande plan. En blåsig natt som denna, vill man inte längre höra sina egna ord. Fyrverkerierna vid horisonten, kulspetspennan i bröstfickan [...] satelliterna kring den öppna elden. Drack ur våra glas spelade kort om våra pengar, åt våra sista bitar bröd. Våra drömmar — gipsavgjutningar av dagen. Som brutna ben växer de snett, vill ut ur sin egen läkning. Vem fick medalj och för vad? Men här, i den kvava, svärtade kokongen där vi gräver oss djupare ner, blir luften tung och meningslös. Vi slår läger. Någon har gömt sig i buskagen; kråkor skvallrar från en avbruten trädtopp. Med munnen öppen i tältet, räknar vi dagarna som hålrum i årstiden. Tomma lådor i tomma rum. Kra kra kra. Jag bär med mig alla platser över fältet i augusti, bryter loss en bit av varje ansikte och spar det under min jacka. Planeterna kretsar plågsamt kring mina fötter; någon har en flaska whiskey i sin ficka. Skål för glömskans dimma, för vilda hundar i fjärran, för tidens svarta djup. Och för dess underliga kamp mot dagen. Tids nog ska jag göra detsamma och sedan skriva “jag var där”, men här i mina lätta spår, äter vi våra sista bitar bröd och låter mörkret välla in; in på bara skinnet. Den svarta, svarta rymden svävar ovanför våra själar, likt ett gigantiskt fartyg utan varken bärkraft eller tyngd. OSKRIVNA DIKTER Mårten Hammarlund I Morgon vid kyrkogården. Över gravarna hörs trafikens yrvakna frustande… (Här tänkte jag skriva något om döden, men livet trängde sig före. På vägen ut kan man höra det svaga raspandet även skuggorna kämpar med sina kalkyler). II Efteråt kunde jag känna din puls slå inom mig. Utanför fönstret knakade staden under vinterns tyngd. (Du frågar mig varför min dikt är så tyst? Det jag ville skriva är dina ögon! Det jag ville skriva är din mun! Det jag ville skriva... Så blir min dikt en andfådd viskning medan din kropp ryter ikapp med vinternatten...) III Morgon, snödimma. Ute vid kusten har havet stelnat i en gungning. Saknaden drabbar mig som en knut eller en kyss – inom mig kan jag känna vågorna rasa mot mina barriärer… (Det händer men sällan att något låter sig fångas i en dikt. För en sekund stelnar dina strömvirvlar: du kan passera.) IV Jag förundras över hur dagarna åter blir längre, trots mörkret du lämnade efter dig. Nötväckan utanför fönstret – den överlevde tydligen mitt inres stormar… Och krokusarna… Vilken sömn sov jag, när min tjäle gick ur marken? (Således ingen gudom… Ett djur? Som skriver…!?) EN TYNGDLÖSHET SVÅR ATT BÄRA Mina Loy och modernismen Andreas Pedrini / Översättningar av Gunnar Harding M an kan med enkelhet föreställa sig Mina Loy kliva in på en servering i New York, man kan nästan känna hur stämningen förändras. Långt ifrån en central gestalt i någon av det tidiga nittonhundratalets litterära och konstnärliga kretsar, men ändå en del av varje, som likt en levande vålnad dyker upp i varje porträtt av denna tidsålder — däri finner vi Loy, hennes enkla ansiktsdrag, hennes tillbakalutade hållning som så väl avspeglas i hennes lyrik: ständigt närvarande, men aldrig riktigt där. Man kanske inte såg hennes skepnad när hon blygsamt smög in i salongerna, men ingen kunde undgå att märka hur belysningen plötsligt förändrades. Loy föddes i London 1882 som Mina Gertrude Löwry. Fadern var ungersk jude, modern var brittiska. Redan vid sjutton års ålder lämnade hon födelsestaden för att studera konst i München, återvände till London och fann sig till sist, vid tjugoett års ålder, studerande i Paris. Med sig tog hon, för det är svårt att se att det vore tvärt om, sin blivande make, en konstnär vid namn Stephen Haweis. Paret gifte sig 1903, men det kom att bli ett äktenskap kantat av ointresse från Loys sida. Genom konsten fann hon dock genast fotfäste; det ansedda galleriet Salon d’Automne visade sex av hennes tidiga vattenmålningar det följande året. Då dök också för första gången hennes nya efternamn upp, en omskrivning av födelsenamnet “Löwry” och franskans “loi”, lag. Det var i Paris som Loy kom att göra sig ett namn som en ung, lovande konstnär och skribent. Här mötte hon Gertrude och Leo Stein, Djuna Barnes, Guillaume Apollinaire och Picasso. 1907 återfinns hon i Florens, dit hon flyttar med sin man; hon blir snart inlindad i den begynnande futurismen och inleder relationer med både Marinetti, futurismens skapare, och Guillermo Papini, en italiensk essäist och tillika futurist. Dessa två förbindelser, och speciellt den senare, kom att forma Loys tidiga poesi som under det följande decenniet publiceras i New York-tidskrifter — bland annat i Alfred Stieglitz Camera Obscura. Tidigt i denna utgivning återfinns den långa diktsviten “Kärlekssånger till Joannes”, som riktar sig till Papini. Redan här kan man skönja ett missnöje inte bara med den rörelse hon insåg började dra sig mot fascismen men även med de män som rörde sig i dess kulisser. När Mina Loy senare dyker upp i New Yorks avantgarde är det med samma sällsamma fingertoppskänsla för att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Hon anländer första gången 1916 och arbetar ett tag på Others Magazine med bland andra Ezra Pound och Man Ray. Här möter hon också sin andra make, Arthur Craven, och flyr med honom till Mexiko för att undfly Cravens inkallningsorder. Efter Cravens tragiska bortgång — hon står på stranden när han seglar iväg på en båt mot Buenos Aires, och ser honom därefter aldrig mer — återvänder Loy småningom till New York. Denna tid i Amerika präglas av fattigdom och bohemiska utsvävningar, och samtidigt en nyfunnen fascina- Illustration: Agnes Florin tion för den rytmiska poesin. Futurismen hade vurmat för maskinen, något som Loy inte delat, men i Amerika finner hon sin motsvarighet i musiken och då framförallt jazzen. Efter detta blir hennes poesi ryckigare, mer maskinell, och symboliserar en större språklig och individuell frihet inspirerat av det nya landets höga tempo. “tecknet till hästen/som löper i kapp med orkestern/i grann galopp/att kasta av sin bisarre betvingare” skriver hon i en senare dikt, och några rader senare: “En ros virvlar bestört/runt i hovarnas kaos”. Kanske fann Loy här ett uttryck som hon sökt i både futurismen och dadaismen — det enkla, medryckande klappret från idéernas hovar, som bar på en apolitisk sång. Ordet, tycks Mina Loy vilja säga, går bortom gränserna för ideologierna och de konstnärliga, omdanande drömmarna, rosen virvlar bestört bland hovarnas kaos — det enkla och avskalat tilltalande sparkas omkring av dem som försöker betvinga det. Det är nästan talande att hennes partners in crime, Gertrude Stein och Djuna Barnes, kom att utgöra den del av denna triad som av eftervärlden nått störst renommé. Trots allt var det Loy som nedtecknade det feministiska manifest som en rad konstnärer och poeter efter hennes död studerat. Men det går inte att kategorisera Mina Loy som endast feminist, eller för den delen, poet, även om det är för detta hennes minne främst bevarats. Man skulle lika gärna kunna benämna henne som en av futurismens källor, en rastlös vagabond, modell för den sentida bohemen eller formgivare av lampor, vilket hon faktiskt också var. Ibland tycks Mina Loy snarast som en pedagogisk gestalt, en Vergilius som följer betraktaren genom tio- och tjugotalets konstkretsar, stillsamt flaxande genom modernismen, futurismen, vinkande något blasé åt de giganter hon på vägen möter; som om hon känner av deras storhet men finner dem skrattretande små där de avtecknar sig som miniatyrer på marken. Det som attraherar är tristessen — Loys förmåga att befinna sig mitt i denna rotunda av färgstarka genombrott och ändå finna den så crémefärgad och fadd, hon tycks via sitt språk med en närmast hånfull fascination efterhärma sina medlöpares självförhärligande monument, hon tisslar och tasslar genom sina texter, skvallrar och lyssnar, med en lätthet som får de rörelser hon passerar genom, dess lyftkraft, att framstå som svårartade och lillgamla. I “Geniets försvarstal” skriver hon: “Våra viljor har formats av en egendomlig fostran/bortom era lagar/Ni kan föda oss eller gifta er med oss/ett släktes möjligheter/är inte vårt öde -” Vem är geniet? Loy refererar troligtvis inte till sig själv, snarare ett inbillat diktjag med syrliga undertoner; ändock är detta “våra” ett typiskt sätt för henne att undvika jaget. Här ryms en stoisk balans där den egna viljan har vuxit utanför de ramar som dessa “våra” har befunnit sig i, en “fostran” som är individuell och ligger bortom de “lagar” som diktjaget tvingats på. Märk väl hur hennes eget namn ekar ur franskans “loi”, lag; Mina Loy ansåg sig vara bunden av endast sina egna lagar, och “ett släktes möjligheter” – vilken -ism hon än rört sig igenom — är inte hennes öde. Hennes närmast tyngdlösa inställning till sin omvärld tycks också ha varit svår att bära. För Papini var futurismens tvagningsprocess som avsåg rensa konsten från logik, moral och fördomar en svår process. Som Gunnar Harding nämner i förordet till sin översättning bör den ha varit så även för Loy som tvingades göra upp med sina många förflutna under åren i Italien. Men ständigt rör hon sig ändå bortåt, från betraktaren och tycks inte vidare berörd av de ideologiska kamper hon utkämpar längs vägen. Snarare tycks hon vägas ner av sin egen flykt från dessa, hennes egen vilja att skapa nytt ur omgivningens ramar. Mina har förblivit en birollsinnehavare i de många biografier av de gestalter hon mötte på sin väg: Ezra Pound, Filippo Marinetti, Barnes och makarna Stein, T. S. Elliot, William Carlos Williams, Tristan Tzara och många fler — men på ett märkligt sätt ler hon mot betraktaren av dessa litterära figurer, som om hon avslöjat deras hemlighet och funnit den naiv. Att hon dog ensam och kringflackande i ett amerikanskt, avskalat landskap så långt från det myllrande idealistiska centrum som hon en gång formades av visar på ett typiskt sätt hur Loy aldrig tillät sig hemfalla fullständigt åt den berusande drömmens ambivalens. Hon tag hand om sig själv. Hon dog gammal. Som så få av de som armbågade sig förbi henne och som hon lät passera. Varför står då denna kvinna ut i den mängd av modernistiska författare som efter det förra sekelskiftet så radikalt kom att förändra vår syn på konsten, litteraturen och musiken? Framförallt för att hon verkat sammanbindande mellan epokens olika grenar, mellan den brittiska vorticismen, den italienska futurismen och den amerikanska dadaismen, och samtidigt undanflytt dem alla. Den amerikanske poeten och essäisten Kenneth Rexroth ansåg att Loys poesi fallit i glömska för att den skiljde sig så från övrig kvinnlig lyrik under denna tid. Att Loys litterära kanon först nu börjar nå internationell höjd kan mycket väl bero på, som Carolyn Burke skriver i Loy-biografin “Becoming Modern”, att den var decennier föra sin tid. Om inte ett århundrade. Alla dess förgrundsfigurer som med tydligare bilder etsat fast sig i historien återstår Loy i sin mystik. Att hon vägrade ansluta sig till någon av dessa rörelser talar för att hennes egna stämband ständigt överröstade de instrument som omringade henne, även om hennes ord ofta ekade inåt eller i tomheten. Att hon inte själv var nöjd med detta avstånd avspeglar sig kanske bäst i “Kärlekssånger till Joannes”: “Kom till mig/det är något jag måste berätta/och inte kan berätta/Något som tar form/ Något som har ett nytt namn/ En ny dimension/En ny funktion/En ny illusion.” Detta nya namn bör tvivelsutan varit hennes eget. NATTLIGA UPPGIFTER Mathias Alexandersson DRÖMDIKT natten prasslade i armens inflammation under botens tjugohundratal syntes båda leende på morgonrummet i turgång av hopblandad rytm jag själv var docklik påkopplad i närhetsmaskineri missförstånd gömdes från minnet du “åt från vildmarken” det sades som beställning: “stenåldersmat bara, tack” hotellens artig nattlighet för bandage på sprättade vener det som tidigare legat mig till last kom jag i kontakt med syner i konduktörens syrsor i maskorna meddelades ett drömvakande försprång att förgångna år var det föregångnas bål satats drömmar hade tagit kronan! det finns experiment där de förlorar men jag hade inte räknat med framträdelse en ljusning av sömn sängen vaknade från drömmen efter att ha sovit från natten till dagen knutna nävar hade vittnat och svartnat från inget i framträdelse, inget PARKBÄNKSHÄNG sommar vaknar av allt, pratar med alla parkbänkshäng bland bokar och violer håller fötterna på jorden och jorden på håll och vore jag inte bara ibland kunde jag bjuda vem jag vill komma fotosyntesens utbetalning på fickan tonerna till kretsar jag umgås i radions transistor närmade hundra den stektes på samma bänk s.e.n.a.r.e. samma vecka andelen cellulosa och kloroform varje dags hela vecka håller mig själv å andra ihop i parken på andra sidan gatan på kvällen sågs vi på biografen skrattsalvor ur dödsspiraler parkens träd var mörka och blå när deras klockor klämtade jag vet att det är för mig om du stjäl mitt solsken att jag inte är så djup om du stjäl mitt solsken NORDANVIND tänd ljus i snön frusna lyktor för familjen borta i yran glänsande i julhimlen vi går in på egendom rutan i skärvor jag gjort av det klädde granen från en axel ringde på dörren någon kom och la persiska mattor på parketten avmätt på längden av en tid på problem i relation fördragna gardiner som gjort blodloppstrådarna blåa lugnet i mitt stormens yra trygg i vindsmekt hand rycket från en enda ängslan dubbla systrar tar er an barnasånger kontraånger rår er inte på käpphästen var vän solförmörkelsen på väg den som varit motsägelsefull innan STÅR INTE UT MED ATT DU FINNS om du har en dikt undvik då att skriva den för det är en oskriven än man tar med sig hem dikten lyser som en fana tills du tar bort ljuset och fanan då är bara dikten kvar och publiken går tomhänt hem textens egna sak det är inget för er dikten spiller utan älskare man tar med sig dem till sängs LE GRAND VOYAGE! Lovisa Eriksson R esan, så som den av menigheten förstås, är ett äventyr. I en strikt bemärkelse inträffar le voyage då en människa förflyttat sig från sin utgångspunkt till en ytterligare och tillräckligt avlägsen punkt. ”Avlägsenhet” skall här inte misstolkas. Det skall förstås som ett mått på hur pass främmande den nya platsen förefaller vara, emedan de geografiska avstånden mellan våra olika platser endast äger ett sekundärt intresse. hos människan egendomliga egenheten att ständigt söka stabilitet genom förändring, vore att fara med osanning. Förändring, flux, kaos och frihet har i alla tider brukats som ett botemedel för just förändring, flux, kaos eller frihet. Le grand voyage kan här få statuera exempel. Detta är en i grunden mycket hedervärd form av resande, ehuru den olyckligtvis befläckats av en lika listig som smutsig kapitalisering av människans naiva önskan att, som det i folkmun kallas, ”finna sig själv”. På det hela taget går le grand voyage ut på att resenären låter sina fötter traska omkring alldeles på egen hand, emedan resenären samtidigt odlar en ogrundad, dold förhoppning om att dessa fötter en dag skall föra henne tillbaka till sig själv. Vad detta nödsakar oss att accentuera är således att människans djupaste och ursprungligaste önskan icke är att äventyra sin verklighet, utan att konstanthålla, tysta och stilla densamma. Resan är emellertid den enda strategi människan känner för att stilla sin längtan. Vår resenär är en resenär bara för att hon vill utforska och erfara det som är henne okänt och nytt, hon vill för en tid uppleva det hon icke kan uppleva i utgångspunkten. Hon är en äventyrare, men bara så länge resan för med sig nyhetens, eller den så kallade frihetens, behag. Som ett ombytligt pärlband av utmanande skeenden verkar äventyret starkt tilldragande för människan, ehuru det icke är tu tal om att äventyret är bedrägligt och på ett ögonblick må skifta sin oberäkneliga skrud så att det blir en helt repetitiv och monoton boja. Resans drivkraft är obevekligen lika paradoxal som resan i sig HEMFÄRDEN kan tyckas vara. Att postulera någonting annat, än att samtliga Resans besvärligaste moment är resor iscensättes tack vare den för den ordinära resenären ing- alunda att sjunka in i en väldig, främmande stad. Ej heller kan en erkänt strapatsrik fotvandring i någon oländig och okänd terräng kvalificera sig som sådan. I själva verket blir även den äventyrligaste av resenärer så småningom varse, att l’obstacle majeur härbärgerar i återvändandet till oikos, till den fixa punkt där resan ursprungligen tog sin början. Resenären kan undvika detta faktum en tid, hon kan skjuta sin hemresa på framtiden. Emellertid är hemresan så självklar att vi endast i undantagsfallet återser den resenär vars resa aldrig upphör. En evighetsresenär av detta slag är dock i praktiken en ickeresenär och som sådan är hon oss likgiltig. För den långväga resenären begynner hemfärden vanligtvis helt omärkbart och inte sällan långt före det att resenären rent förnuftsmässigt börjat förbereda sig för återvändandet. När resenärens interna, känslomässiga flöden väl börjar undergå en - i förstone subtil - förändring, kryper tidpunkten för den rent konkreta hemresan allt närmre. Ett tidigt kännetecken är att färre och färre för resenären okända ting att benämna presenterar sig för henne, hennes sinne för det exotiska trubbas successivt av. Inte så sällan kan en hemvändande resenärs hela person fullkomligen radiera av den lakoniska och avmätta sinnesstämning hon härbärgerar. För resenären själv framstår äventyret plötsligt verkningslöst, det förmår icke fylla resenärens återstående tomrum, erbjuder ingenting för handen eller ögat att fixera. I samma ögonblick är nostos, återvändandet till den fixa punkten, ett fait accompli. tasifoster vad gäller den stundande återkomsten, ehuru hon aldrig skall återfinna det hon en gång vänt ryggen till. Att plötsligt inse att samtliga fixa punkter lyder under naturlagen panta rei (ett forngrekiskt uttryck som betyder “allt flyter”, reda. anm.) blir för somliga resenärer fullkomligen överväldigande. Om den hemkomna resenären, trots vidtagande av allehanda förebyggande åtgärder, likafullt försättes i ett katatoniskt tillstånd bör detta betraktas som ett normaltillstånd. Detta NOSTOS är det tydligaste tecken på att hon svalt nostos giftbägare, änUnder resans gång har re- skönt tillståndet gemenligen är senären med all kraft ägnat sig harmlöst och snart övergående. åt att förneka och negligera den fixa punkt hon lämnat bakom sig. Eller också har hon i resans OIKOS varje fullvakna ögonblick erinrat sig avståndet mellan sig själv Som vi har sett är resan sprunoch hemmet. Oaktat vilket, så gen ur en enda önskan att har minnet av hemmet presen- återvända till oikos, till jaget, terat sig för resenären som vore till det ursprungliga. Trots att det cementerat och oföränder- denna idé omsorgsfullt etsat sig ligt. Därför kan blotta tanken fast i resenärens sinne är den i på nostos hos henne uppväcka grund och botten helt förljubåde vämjelse och förtjusning. gen, ty oikos är i realiteten den blinda fläck som ingen mänEtt varningens ord bör sålun- niska kan nå. Längtan efter da riktas till den resenär vars hemmet är ingenting annat än böjelse är att livnära allt för fåfäng, för att inte säga pueril. ljuvliga - eller makabra - fan- För varje rörelse mot hem- met, stillheten, jaget rör sig resenären i realiteten endast längre bort från oikos. Varje minut som resenären kan höra gå förbi, varje erfarenhet, varje ord som hon tänkt och artikulerat skjuter henne obönhörligt en smula längre fram i tiden. Den tystnad i vilken självet föreställes ligga förborgat är likaledes fruktlös att eftersöka, ehuru denna föreställda tystnad är analog med det föreställda hemmet. Tystnadens enda ändamål är i grund och botten att blott skissera avståndets konturer, att markera skillnaden mellan det gripbara och det absurda. Oikos är sålunda ideligen ett jordklots omkrets från resenären och resenären mäter likt Eratosthenes världens yta från en och samma rörliga punkt. I sanning är just detta tillstånd det enda som kan sägas äga någon regelbundenhet, det faktum att distansen mellan resenärens svans och den hand med vilken resenären helt utsiktslöst söker nå sin svans, alltid är konstant. Således är det en omöjlighet att den resenär som återvänder hem där finner vad hon sökte. Ty vad hon finner är blott nostos och sin längtan efter det ögonblick som flytt. VÄGEN HEM Daniel Flood 21 oktober 1992 Jag stod tyst medan de passerade. Några av dem stannade inerva brukade vänta nyfiket till vid diket, men inte på mig efter skolan, särskilt länge. ”Rör den inte, och hon stod där du kan bli sjuk”, sade en flicka. idag också trots att jag var så Rör mig inte Ett obehag försenad. När jag gick förbi kom över mig. Fyrorna försden nedfällda bommen melvann bort åt vänster på vägen. lan skolbyggnaderna, och förbi Jag såg åt motsatt håll, upp för cykelställen som redan var backen. ”Kan vi inte gå?” halvtomma, så kunde jag se ”Det är du som är sen.” henne på andra sidan vägen. Men vi gick. Hon hade gummistövlar till Vägen hem från skolan var sin för långa jacka, och stod mestadels uppförsbackar, med huvudet böjt som om hon kantade av villatomter och tittade på något nere i diket. små skogsdungar. Ibland när Det korta, mörka håret föll det var bättre väder så brukade ner i ansiktet. jag och Minna ta omvägar ”Vad tittar du på?” frågade genom dem, hon jagade mig jag när jag kom fram. under träden eller så plockade ”Det ligger en död fågel vi maskrosblad, rävsvansar här.” och kirskål till kaninerna där Jag gick närmre och såg den, hemma. Från villatomterna en samling fjädrar och en liten kom lukter av fallfrukt som kropp med spretiga vingar låg och ruttnade, och från löv och ben, böjda och brutna. som brändes och spred ljusgrå ”Det ser ut som en gråsrök som en dimma över vägen parv”, sade jag. på vissa ställen. Minna ryckte på axlarna, Min jacka luktade av sådan men fortsatte att se på den. Jag rök, det luktade som någon tittade på hennes ögon och korv man äter på julen. Men undrade ifall hon verkligen Minervas jacka luktade alltid såg på fågeln, eller om hon var bark och träd. någon helt annanstans i tanNu var jag tyst ända tills hon karna. upprepade sin fråga: ”Varför Plötsligt vände hon sig mot var du så sen?” mig. ”Varför är du så sen?” rör mig inte sluta vad i helRöster hördes bakom oss, en vete tror ni att ni höll på med stor grupp fyror som kom ut där ute ”Väntade du länge på från skolgården, på väg hemåt. mig?” M ”Från att jag trodde du skulle vara där.” Hon släntrade med fötterna. ”Så en stund. Gjorde ni nåt särskilt idag? Har du ritat?” ”Nej… Eller ja, jag har ritat lite. På förmiddan. Fröken läste Tom Sawyer och vi fick rita eller bara lyssna om vi ville, och sen hade vi matte.” ”Vad gjorde ni mer då?” ”Inget särskilt…” Jag undvek att möta hennes blick. ”Vad har du gjort idag?” ”Väntat på dig.” Samma sak som alltid, då. ”Men då har du ju väntat hela dagen, du sa ju att du bara väntat sen jag skulle ha slutat skolan?” Hon log skevt. ”Ja, det var väl det jag menade egentligen.” Men jag förstod ännu mindre vad hon menade. Precis som jag inte heller förstod vad de andra pojkarna menade under lunchrasten, vid klätterställningarna där de pratade och jag stod intill och lyssnade, men så plötsligt, insikten om vad de verkligen sade och hur det verkligen var jag ska få Emilia och göra det och så jag som tänker att jag kommer aldrig att bli ” – och så tror jag, att… lyssnar du, eller?” sade Minna. Hon puffade mig på armen, jag ryckte till de höll henne i armarna, och var sju eller åtta stycken ”Vad är det med dig?” sade hon. ”Har det hänt något?” Jag stirrade i marken. Det knöt sig i min hals och min mage började värka, så jag började gå fortare. ”Det har inte hänt något.” Min röst var ostadig. Jag kunde känna hur hon såg på mig, försökte se in i mig. ”Jag har bara fått en utskällning idag, jag menar det var det jag fick och det –” vad i helvete tror ni att ni höll på med där ute Var snäll och låt mig prata med dem och använd inte det språket på mitt kontor Jag fick förresten höra att du tog några av dem i örat Det är inget jag vill se på min skola förstått Och nu vad var det egentligen ni tog er till därute pojkar Mitt öra värkte fortfarande. När det hände trodde jag att vaktmästaren hade slitit av det, att det bara hängde i en slamsa, men så var det som tur inte. ”Har du ont?” frågade Minna. ”Va?” ”Du tog dig åt örat, och du har ett blåmärke vid det. Är det vad som har hänt, har någon slagit dig?” Hon gick ikapp mig medan hon pratade, sträckte ut handen mot mitt huvud. Jag drog undan det, så istället tog hon tag i min hand. Fingrarna var svala där de stack ut ur de fingerlösa, tunna vantarna. ”Är det dom som har gjort det? Jag svär att jag – Kan du inte berätta vad som har hänt? Det blir bättre av att berätta, jag lovar.” ”Det är inte någon av dom”, sade jag. ”De har faktiskt låtit bli mig i flera dagar nu. Idag fick jag till och med vara med dem vid klätterställningen –” Och vad hade de gjort vid klätterställningen? Haft det där idiotiska samtalet jag ska få Emilia och göra det en massa dumheter som de pratade om och försökte visa sig märkvärdiga med. Och sen… hur hon slår omkring sig, hur de håller i hennes armar, hur hon skriker rör mig inte sluta rör mig inte ”Och du gick med dem? De har ju slagit dig, de har retat dig och – kommer du ihåg när de sa att de skulle spola ner din mössa i toaletten och du satt där inne en hel rast för att du inte vågade gå ut? Jag vet att du inte vill prata om det, men… Vad har du i deras sällskap att göra?! Det spelar ingen roll att de verkar låta dig vara med, du ska inte ens se åt dem, de är krälande maskar.” Hon hejdade sig. Ilskan skrämde mig. ”Ja… Det är ju precis vad de är”, fortsatte hon. ”Men kan du inte berätta för mig nu? Du fick en utskällning, du har gjort illa örat och vart med de där idioterna, och mer då? Vad har de att skälla på dig för?” ”Jag gjorde inget.” ”Det måste du ju ha gjort. Varför skulle de annars…? Var det din fröken?” vad var det egentligen ni tog er till därute pojkar tog er till därute ”Nej. Rektorn.” Minervas ögon blev stora. ”Kan vi inte fortsätta gå, jag vill komma hem.” Jag började gå utan att vänta på svar. Först hörde jag inte hennes steg bakom mig, men så skyndade hon upp intill mig och tog min hand igen. Vi hade kommit ut på den större gata som korsade min väg hem från skolan, en bil kom plötsligt runt en kurva och körde förbi oss. Jag kunde känna lukten från avgaserna en kort stund, och sen röken igen från löveldandet. Den tomten var långt bort nu och man såg inte längre röken, men lukten låg ändå som en matta över oss. När vi hunnit till den plats på vägen där det låg en övervuxen bergsknalle med ett gammalt grönt ruckel högst uppe på, kunde inte Minerva behärska sig längre. ”Du måste berätta”, sade hon. ”Men jag vill ju inte! Jag vill inte tänka på det, och jag vill inte prata om det.” ”Varför?! Om du nu inte har gjort något, varför vill du inte berätta? Du har gjort något, inte sant? Du har gjort något och du skäms för det.” göra det få Emilia och göra det Jag ruskade på huvudet. ”Nej, jag gjorde ingenting. Varför är det så viktigt att du ska få höra allt hela tiden?” Jag försökte gå men hon höll fast mig de höll fast henne och hon fäktade med armarna och jag var utanför ringen av pojkar som höll fast henne ”Släpp mig!” Jag drog loss min hand så häftigt att Minna ryggade undan. Det kändes som om en hand grävde runt i min mage, vred och klämde och trasslade ihop allt därinne. Känslan tvingade mig att åtminstone säga något. ”Det var vaktmästaren som drog mig i örat så att jag fick det där blåmärket.” ”Vilken idiot! Varför gjorde han det?” Jag låtsades inte om att hon försökte få mig att stanna genom att komma i vägen för mig. ”Inte bara på mig. Men jag hade inte gjort något. Sen samlade han in oss och vi fick gå till rektorns kontor medan Emilia fick gå och ringa sin mamma.” ”Vem är Emilia?” frågade hon. ”En i min klass, vet du väl?” ”Hon den ljushåriga?” Jag nickade. Minna gav mig en kort blick. ”Vilka var det mer än du då, vad hade ni gjort?” Jag slog undan med blicken och stirrade på mina skor när de rörde sig över asfalten som var våt. ”Det var killarna i min klass bara.” Nu hade vi vikt av från stora vägen och var framme på min väg, jag kunde se krönet på backen längre bort. Minerva klev i vägen för mig igen och den här gången stannade jag. ”Snälla.” Snabbt och slarvigt sade jag det: ”De tog tag i henne och så pussade de henne.” Minna var tyst, väntade tills jag fortsatte att berätta. Medan jag talade såg jag dem under klätterställningen på skolgården och jag kunde höra dem prata vet du hur man gör barn då ja jag vet hur gör man då man gifter sig med en tjej och så skaffar man dem men hur gör man det man gör det bara en berättade och de andra är det så man gör barn och han så är det och de haha vad äckligt gör man det verkligen jag tror inte på dig men han det är sant jag vet för jag har sett på teven och de äckligt men han jag ska få en flickvän och göra det jag ska få Emilia och göra det jag tänker att jag aldrig kommer att bli pappa jag kan inte göra något sånt få Emilia och göra det en pekar mot gungorna där är hon Emilia på gungorna hennes linblonda hår sveper bakom henne flera av flickorna är där jag hör dem fortsätta prata men nu minns jag inte vad de säger förrän de säger till mig att följa med och jag följer med och känner hur min mage börjar värka på skolgården går de runt henne hon är ensam nu de andra flickorna är en bit bort och en av oss tar tag i hennes arm och hon släpp mig men så pussar han henne på kinden och en annan av pojkarna tar tag i hennes andra arm och så en tredje i hennes första släpp mig rör mig inte och snart är det sju eller åtta stycken som står runt Emilia och den ena efter den andra böjer sig fram och pussar henne i ansiktet hon drar och sliter för att komma loss jag är utanför den där skocken och ser Emilia och undrar ifall jag också ska ta chansen och pussa henne för jag har tyckt om henne hon är den sötaste i klassen det tycker alla men hon sluta låt bli mig och då undrar jag inte längre hennes lingula hår som flyger och far när de rycker i henne, och så plötsligt vaktmästaren som nästan sliter örat av mig, och jag som slår i backen, och sen nästa pojke och nästa, gråtande håller de sig för öronen Emilia gråter också men jag gråter inte för jag tycker att jag får vad jag förtjänar för att jag inte gör någonting Jag grät inte något nu heller utan kände mig bara tom och oduglig. Minervas mörka ögon var så ledsna. ”Rektorn sa att vi ’förgrep’ oss på henne, men jag har inte hört det ordet förut”, sade jag. ”Det betydde att vi rörde henne fast vi inte fick. Fast jag rörde henne aldrig, jag stod bara bredvid och undrade ifall jag också skulle försökt ta tag i henne och pussa henne, ifall jag hade vågat. Men jag skulle inte ha gjort det. Jag ville inte. När jag följde med dem till Emilia var jag rädd och orolig, och när de höll fast henne ville jag stoppa dem. Jag ville hjälpa henne. Men jag gjorde ingenting.” Minervas fingrar grep om min hand, de var kalla och röda i höstkylan. Jag kramade dem tillbaka.
© Copyright 2024