Så går det till när Equiterapeuten kommer på besök! Har du funderat på att ta ut en equiterapeut? När och varför ska man anlita en sådan? Vad gör en equiterapeut? Vilka metoder använder de sig av? Hur går det till när equiterapeuten kommer på besök? Hur lång tid tar det? Och vad kostar det? Dessa är några av de vanligaste frågorna som hästägare har när de idag vänder sig till Svenska Equiterapeutförbundet. Man funderar kanske på att ta ut en equiterapeut till sin häst, ofta för att man själv tycker att hästen rör sig ”konstigt” utan att den direkt är halt. Eller också upplever man att hästen t.ex. har svårare med vissa övningar i ett visst varv. Andra vill bara ha en genomgång eller ”koll” på att hästen verkligen mår bra. Men de allra flesta vet inte ens vad en equiterapeut är eller egentligen gör. Som diplomerad equiterapeut ska jag i den här artikeln försöka bringa lite klarhet kring begreppet equiterapi. Själva ordet equiterapeuti kommer av latinets equus, dvs. häst. En equiterapeut jobbar ungefär som en fysioterapeut, sjukgymnast eller naprapat – fast på häst. Detta innebär att equiterapeuten undersöker och behandlar de rörelsestörningar som en häst eventuellt lider av. Med rörelsestörning menas här inte en ledspecifik hälta. Halta hästar är överhuvudtaget inget som equiterapeuter ska ägna sig åt. Halta hästar ska skickas vidare till klinik för hältutredning. Equiterapeuten kommer istället ofta in i rehabiliteringsstadiet, som ett komplement till veterinärvården. Det kan handla om att behandla sviterna efter något slags trauma, en korsförlamning, en fläkning eller en hälta. För med alla dessa tillstånd kommer dessvärre ofta sekundära problem. En låg hälta fram kan t.ex. leda till att hästen drar upp den bogen för att avlasta, varpå musklerna runt bogbladet befinner sig i ständig kontraktion (spänning). Detta gör att hästen har svårt att ta ut steget, den blir låst i hela sitt rörelseuttag på det benet varför den istället får ta till andra muskler och kroppsdelar för att bibehålla en jämn gång. Det är därför problemet kan flytta sig diagonalt: För att hästen ska kunna hålla en jämn trav mellan sina diagonala benpar så måste t.ex. ett svagt framben kompenseras med mera kraft från det diagonala bakbenet och vice versa. Eftersom det kompenserande bakbenet då får jobba extra riskerar det att överansträngas vilket i sin tur kan ge kompensatoriska spänningar i ryggen och så är den onda cirkeln igång. Allt fler muskelgrupper blir involverade och till slut blir musklerna ”förkortade”. Vävnadsförändringar, så kallade adherensbildningar, uppstår. Adherensbildningar har delvis förklarats med att de kedjor av äggvitemolekyler, s.k. actin- och myosinkopplingar, som utgör de allra minsta enheterna i en muskelcell, och som vid normalt muskelarbete ska dras ihop och glida isär, istället ”kvarstår”. De har med andra ord låst sig till följd av en långvarig lokal spasm. För att actin- och myosinkopplingarna ska släppa krävs energitillförsel, ATP (adenosintrifosfat – kemiskt ämne som transporterar energi i cellerna och deltar i alla energikrävande reaktioner, som t.ex. muskelsammandragningar) samt fritt kalcium. Detta innebär att muskeln inte bara behöver energi för att kontrahera utan till viss del också för att relaxera. Energi och kalcium kommer till muskelcellerna med blodet. I en spastiskt spänd muskel hämmas blodcirkulationen varför det säger sig självt att muskeln inte får den energi den behöver för att kunna relaxera. När den då utsätts för ansträngning bildas mjölksyra och hästen blir spänd och därmed ofta mycket öm i sin muskulatur. Efter en längre tids bristande cirkulation involveras även andra fibrösa vävnader, såsom senor, ligament, ledkapslar och diskarna i ryggraden. Även om hästen kommer under veterinärvård och man kommer till rätta med primärorsaken, dvs. hältan, så finns dessvärre ofta de sekundära problemen, spänningarna, kvar. Särskilt om hästen har gått omkring med dem under en längre tid: ju längre en kontraktion är aktiv, desto längre tid tar det att bryta den. Vill det sig riktig illa kan de låsta actin- och myosinkopplingar som inte har avaktiverats istället övergå i konstanta degenerativa förändringar, så kallade fibroser. Equiterapeutens jobb är att försöka ”nysta upp” denna onda cirkel genom att metodiskt först finna rätt på och därefter lossa dessa kompensatoriska spänningar. Om man emellertid lossar på spänningarna innan man kommit till rätta med själva hältan gör man hästen en otjänst! Spänningen är ju hästens sätt att försöka avhjälpa hältan. Tar man bort den finns stor risk att hältan blir värre! Det är förklaringen till att equiterapeuten inte behandlar halta hästar utan att först skicka dem till veterinären. Undersökningen Ett besök börjar oftast med att equiterapeuten tar upp en så kallad anamnes, dvs. förhör sig om hästens sjukdomshistoria. Vid sidan av vissa grunddata, som namn, kön, ålder och disciplin, vill terapeuten veta varför hon eller han (oftast är det en hon) är tillkallad. Vilka problem upplever ägaren/ryttaren/tränaren/skötaren att hästen har? Vilka skador och sjukdomar har den haft? Är den veterinärundersökt och röntgad? Vad har den fått för diagnos? När gjordes senaste avmaskningen och med vilket preparat? (Bristande eller felaktig avmaskning kan också ge rörelsestörningar.) Under tiden som samtalet pågår gör terapeuten ofta en inledande besiktning av hästen på stallgången. Man skaffar sig ett första intryck av kroppskonstitution, allmäntillstånd, muskelbild, anatomiska avvikelser, hovform m.m. Även om alla som idag är diplomerade equiterapeuter i princip har samma grundutbildning finns det individuella skillnader vad gäller såväl undersöknings- som behandlingsmetoder. Medan en del equiterapeuter håller på i kanske max någon timme per häst, har andra valt andra, och kanske mer tidskrävande metoder, som kan ta flera timmar i anspråk. En del equiterapeuter vill se hästen i rörelse: på rakt spår och på volt i samtliga gångarter. Misstänker man en ledspecifik hälta utförs då böjprov och vid positivt sådant får equiterapeuten vackert åka hem igen efter att först, som sagt, ha rekommenderat ägaren att ta hästen till klinik. Andra equiterapeuter går direkt efter anamnesen över till det fysikaliska testet på stallgången. Terapeuten utför olika rörelsetester för att testa hästens rörelseförmåga led för led, från extremiteterna upp till ryggen, halsen och nacken. Man känner igenom ledspringor, senor och gaffelband och noterar eventuella tecken på inflammation, dvs. värme, smärta eller ömhet. Man känner igenom muskulaturen på jakt efter spänningar, eventuella atrofier (tillbakabildningar) eller hypertrofier (förstoringar). Det är viktigt att hästen är jämnt musklad på båda sidor om sin mittlinje. Avvikelser tyder på att något är fel. Samtliga fynd noteras i hästens journal och med utgångspunkt från fynd och anamnes gör equiterapeuten upp en behandlingsplan och bestämmer vilka behandlingsmetoder som är lämpligast för just den här individen. Behandlingen I en equiterapeuts utbildning ingår att behärska flera olika behandlingstekniker: massage, stretching, magnetterapi, akupunktur, laser, elektromedicin och kiropraktik. Gemensamt för dessa tekniker är att de alla anses ha olika biostimulerande effekter, t.ex. ökad cellmetabolism, ökad blodgenomströmning, snabbare nybildning av blodkärl, påverkan på immunförsvaret, ökning av epitelvävnad vid sårläkning, ökad endorfinfrisättning, påverkan på blodtrycket m.m. Lasern har t.ex. visat sig ha effekt på bildandet av ämnet ATP som ju, som nämndes ovan, är så avgörande för att få låsta actin- och myosinkopplingar i muskelcellerna att släppa. Vad gäller såväl triggerpunktsmassage, som akupunktur och kiropraktik har dessa metoders smärtlindrande effekt delvis förklarats med den frisättning av endorfiner som uppstår vid stimulering av motoriska nerver. Endorfiner brukar liknas vid kroppseget morfin, men är tre gånger starkare än vanligt morfin och icke beroendeframkallande. Endorfinerna upptäcktes först 1975 efter att forskarna funnit att det i däggdjurens hjärnor finns receptorer för opium trots att bara ett fåtal djur kan komma i naturlig kontakt med opiumvallmo. Detta födde tanken att det måste finnas något ämne i kroppen som receptorerna var avsedda för och så upptäckte man endorfinerna. Endorfinerna är oerhört viktiga just för hästar och andra bytesdjur genom att de frisätts också vid fysisk ansträngning. Detta gör att bytesdjuret bättre kan uthärda smärta under flykt. På så sätt kan djuret i bästa fall lyckas fly från rovdjuret, komma i skydd och läka eventuella skador. Fakirer och yogis har lärt sig att stimulera utsöndringen av endorfiner så att de kan ligga på spikmattor och gå på glödande kol. Man har även funnit att endorfinerna kan förbättra inlärning och minne samt stimulera de hormoner som har med sexualdriften att göra. Genom att kombinera t.ex. laser eller massage med akupunktur och kiropraktik kan man få ett mycket bra resultat vid t.ex. rörelsestörningar i ryggraden. Kiropraktiken innebär en direkt påverkan av lednära strukturer som ledkapslar och ligament varför den ofta kan ge snabba resultat. I kombination med de tekniker som påverkar muskulaturen erhåller man också de mer långvariga effekterna. Just detta behärskande av flera olika tekniker är därför att betrakta som equiterapins styrka. Personligen är jag dessutom övertygad om att spänningar på häst – precis som på människa – minst lika ofta kommer av psykisk stress som av fysisk ansträngning varför jag gärna ser att man i många fall kombinerar den fysiska terapin med NH-träning. (Sen hör det ju till sanningen att det kanske till största delen är människorna runt hästen som behöver NH-tränas! Men strunt samma, slutresultatet blir detsamma: av en lugn och säker hästmänniska, som tar sitt ansvar som ledare, följer en betydligt tryggare, lugnare och därmed mer avslappnad häst!) Uppföljningen Beroende på problemets art behövs det oftast flera behandlingar. Det brukar vara svårt för equiterapeuten att på förhand säga exakt hur många behandlingar som kommer att behövas eftersom olika individer reagerar olika snabbt eller olika mycket på olika behandlingar. Hur länge problemet har pågått är ofta också avgörande som ju redan har nämnts: Ju längre tid hästen har haft problemet, desto längre tid tar det att komma till rätt med det! Ett sätt för equiterapeuten att förstärka effekten av behandlingen är att ge hästägaren/tränaren/skötaren ”hemläxa” till nästa besök. Det kan handla om att – helst dagligen(!) – upprepa en del av de stretchrörelser som equiterapeuten gjort på hästen, eller efter noggranna anvisningar utföra massage och triggerpunktsbehandling på vissa av hästens kroppsdelar. Det kan också handla om rent träningsspecifika uppgifter som att gå över cavallettibommar, klättra, göra sidvärtsrörelser, gångartsbyten etc. Men ibland kan det istället vara läxor som handlar om att undvika vissa rörelser eller övningar som kan vara till skada för hästen innan den har återfått full rörelseförmåga! Det hör också till equiterapeutens skyldigheter att informera tränaren/ryttaren om de dopingregler som gäller vid vissa behandlingar! Ofta gäller 96 timmars karens. Rent generellt kan sägas att hästen ofta kan bli trött, öm och lite frusen efter t.ex. akupunktur och kiropraktisk behandling, och behöver därför få ta det lugnt någon eller några dagar. Det är heller inte ovanligt att man får räkna med en viss ”förstförsämring” då hästen till att börja med tycks till och med sämre än före behandlingen. Detta bör dock vända inom ett par dagar. Stelhet och viss snubblighet kan också uppstå i början: hästen har ju plötsligt fått tillgång till kroppsdelar och ledrörelser som den inte har använt fullt ut på länge. Muskler och leder är helt enkelt ovana! Det är inte konstigt då om den till en början så att säga ”trevar sig fram”. Låt den då göra det och sänk dina krav på prestation tills hästens olika kroppsvävnader har hunnit vänja sig och anpassa sig till sin nyvunna frihet! Nicole Pergament Diplomerad equiterapeut. Diplomerad NH-instruktör. Styrelseledamot i Svenska Equiterapeutförbundet Källor & Lästips: Behandlingshandbok MID-laser. Version 2005-MID. Irradia. Carlsson, Christer. 1992. Grundläggande akupunktur vid smärtbehandling. Studentlitteratur Denoix, Jean Marie & Jean-Pierre Pailloux. 2004. Physical Therapy and Massage for the Horse. Manson Publishing Ltd. Lindskog, Bengt I. 2004. Medicinsk miniordbok. Stockholm: Nordiska Bokhandelns förlag. Olson, Chris 2001. Friskare häst – med punktmassage, stretching och psykisk träning. Västerås. ICA Förlaget AB Vetenskapens Värld. Människan 1985. Malmö. Fogtdals Förlag. ISBN 91-87012-20-0 Wyche, Sara 2002. The horse’s muscles in motion. Ramsbury: The Crowood Press Ltd. ”Faktaruta” • För att få kalla sig equiterapeut i Sverige måste man ha avlagt examen på HTU, Svensk Hästterapeututbildning i Katrineholm. Utbildningen är idag en statlig, studiemedelsberättigad 2-årig eftergymnasial yrkesutbildning, motsvarande 80 poäng. • En behandling utförd av diplomerad equiterapeut kostar runt 600-900 kronor. Resekostnader för längre resor tillkommer. • Equiterapeuter som har anslutit sig till Svenska Equiterapeutförbundet lyder under förbundets etiska regler vilket bland annat innebär att equiterapeuten är skyldig att skriva journal, har tystnadsplikt och är ansvarsförsäkrad upp till 10 miljoner kronor. Medlem som inte följer dessa regler kan bli anmäld till förbundets disciplinnämd och riskerar att bli utesluten. • Två försäkringsbolag på marknaden, IF och Folksam, ersätter idag sådan rehabiliteringsbehandling som är remitterad av veterinär och utförd av diplomerad equiterapeut. Länkar: Svenska Equiterapeutförbundet: www.svef.se. HTU, Svensk Hästterapeututbildning: www.htu.nu