1. No category

Den felande länken:
föräldrasexualiteten i oidipuskomplexet
Ronald Britton
Originalets titel: The missing link: parental sexuality in the Oedipus complex.
I: R Britton et al: The Oedipus complex today. London: Karnac 1989
Copyright 1989 by the Melanie Klein Trust
Översättning: Göran Leffler, socionom, leg psykoterapeut
Några kommentarer till översättningen:
'Mind' är ett erkänt svåröversatt ord. 'Medvetande' ligger ofta nära till hands, men det är inte en
okomplicerad översättning i en psykoanalytisk text. Jag har mestadels översatt det med 'sinne'.
När jag använt något annat svenskt ord har jag, när det känts befogat, angivit 'mind' inom
parentes.
'Fantasi' är ett vanligt ord i texten. Oftast står i den engelska texten 'phantasy', vilket i
kleinianska texter betecknar inre omedvetna fantasier, till skillnad från 'fantasy', som betecknar
medvetet fantiserande. Vid risk för oklarheter har jag skrivit det engelska ordet inom parentes.
'Paranoid-schizoid' har jag (i Ludvig Igras efterföljd) översatt med 'schizo-paranoid'.
Ibland har jag angivit engelska ord inom parentes för att läsaren ska kunna bilda sig en egen
uppfattning.
Den felande länken:
föräldrasexualiteten i oidipuskomplexet
Ronald Britton
För Freud var oidipuskomplexet själva kärnkomplexet, från dess upptäckt 1897 till slutet av hans
liv (Freud 1897, 1924d). För Melanie Klein förblev det centralt i individens utveckling. Hon
myntade termen ”oidipal situation” och innefattade i den det som Freud hade kallat primalscenen,
det vill säga föräldrarnas sexuella relationer både som barnet uppfattade dem och som det
fantiserade (imagine) om dem (Klein 1928, 1945).
Från begynnelsen av sitt arbete med barn var Melanie Klein slagen av att oidipussituationen var
allestädes närvarande, och av dess unika betydelse. Hon ansåg också att den började mycket
tidigare än Freud tänkte sig, och att den började i förhållande till delobjekt innan den så
småningom utvecklades till det välkända oidipuskomplexet, som hänförde sig till de två
föräldrarna uppfattade som hela objekt, det vill säga som personer. Så för henne började det i
spädbarnsåldern med fantasier (phantasies) om en relation till bröst och penis och fantasier om
relationen mellan dessa två delobjekt, som senare följdes av idéer om föräldrarna under
inflytande från dessa tidigare fantasier. Hon kände att barnets attityd och relation till denna
framväxande situation var av grundläggande betydelse för driften (urge) att lära sig, som hon
kallade den epistemofila impulsen, och för individens relation till verkligheten.
Hon skrev 1926:
Barnen blir vid mycket tidig ålder bekanta med verkligheten genom de frustrationer den utsätter dem
för. De försvarar sig mot verkligheten genom att förkasta den. Den avgörande faktorn, och kriteriet
för all senare förmåga till anpassning till verkligheten, är emellertid i vilken grad de är förmögna att
stå ut med de frustrationer som förorsakas av den oidipala situationen (Klein 1926).
Detta skrevs mer än ett årtionde innan fru Klein skulle komma att beskriva vad hon kallade den
”depressiva positionen” - den period av integrering och igenkännande som innefattade en insikt
om naturen hos världen utanför det egna självet och om naturen hos de inre ambivalenta
känslorna mot denna värld, med andra ord begynnelsen av ett medvetande (sense) om yttre och
inre verklighet och relationerna mellan dessa. Alltsedan utformandet av detta centrala begrepp
inom kleinianskt tänkande har det blivit alltmer uppenbart att förmågan att begripa och relatera
till verkligheten hänger samman med genomarbetandet av den depressiva positionen. Klein
underströk vid upprepade tillfällen att oidipuskomplexet utvecklas hand i hand med de
utvecklingslinjer som leder fram till den depressiva positionen. Jag har i annat sammanhang
föreslagit att genomarbetandet av den ena innebär att man också arbetar igenom den andra
(Britton 1985).
Det första erkännandet från barnets sida av föräldrarnas sexuella relation innefattar ett
övergivande av idén att det ensamt och för alltid äger modern. Detta leder till en djup känsla av
förlust som, om den inte uthärdas, kan bli till en känsla av att vara förföljd. Senare innefattar
mötet med den oidipala situationen också ett erkännande av skillnaden mellan å ena sidan
relationen mellan föräldrarna och å andra sidan relationen mellan förälder och barn: föräldrarnas
relation är genital och skapar nytt liv, vilket inte är fallet med föräldra-barn-relationen. Detta
erkännande medför en känsla av förlust och avund, som om den inte uthärdas kan bli till en
känsla av bitterhet eller självnedvärdering.
Oidipussituationen växer fram i och med att barnet uppfattar föräldrarnas relation, vilken primitiv
eller partiell form den än tar sig. Det följs av barnets rivalitet med den ene föräldern om den
andre. Den löses genom att barnet släpper sina sexuella anspråk på föräldrarna i och med att han
accepterar verkligheten i deras sexuella relation.
I detta kapitel vill jag lägga fram tanken att om mötet med föräldrarelationen börjar äga rum vid
en tidpunkt när individen inte har upprättat ett tryggt grundat modersobjekt, framträder
oidipussituationen i analysen endast i primitiv form och känns inte omedelbart igen som det
klassiska oidipuskomplexet. I första delen av kapitlet beskriver jag en patient som illustrerar
denna situation.
I mindre svåra störningar är det det slutliga uppgivandet av de oidipala objekten som undviks. En
illusorisk oidipal konfiguration skapas som en försvarsorganisation med avsikten att förneka den
psykiska verkligheten i föräldrarelationen. Jag understryker att det är ett försvar mot den psykiska
verkligheten, därför att dessa defensiva fantasier organiseras för att förhindra att fakta som redan
är kända och inre fantasier som redan existerar ska träda fram i ljuset. Barnet har förstått
föräldrarelationen men förnekar den nu och försvarar sig mot den med hjälp av vad jag kallar en
oidipal illusion. Dessa illusoriska system tillhandahåller vad Freud kallade en
domän… skild från den verkliga yttre världen vid tidpunkten för införandet av realitetsprincipen… fri
från de krav livets nödtvång ställer, som ett slags reservat (Freud 1924e).
I samma passage beskriver han den person som skapar en sådan domän i sitt sinne som någon
som
förlänar speciell vikt och hemlig mening åt en bit av verkligheten som är skild från den verklighet
han försvarar sig mot (ibid).
I andra delen av detta kapitel diskuterar jag patienter som ger exempel på sådana oidipala
illusioner.
I motsats till beständigheten hos dessa oidipala illusioner erbjuder den oidipala rivaliteten, både i
den positiva (heterosexuella) formen och den negativa (homosexuella) formen, ett medel att
arbeta igenom den depressiva positionen. I båda versionerna är den ene föräldern objekt för
begäret och den andre är den hatade rivalen. Denna konfiguration hålls kvar, men känslan
förändras i relation till vardera föräldern. På så sätt blir gott till ont och vice versa när positivt
förändras till negativt. Min tes är att användandet av denna omkastning som en flyktmanöver
bringas att upphöra genom det fullständiga erkännandet av föräldrarnas sexuella relation, deras
annorlunda anatomi och barnets egen natur. Detta innefattar insikten att samme förälder som är
objekt för det oidipala begäret i den ena versionen är den hatade rivalen i den andra.
Detta erkännande från barnets sida av föräldrarnas relation med varandra skapar enhet i hans
psykiska värld och begränsar den till en enda värld, som han delar med sina två föräldrar och i
vilken olika objektrelationer kan existera. Slutandet av den oidipala triangeln genom erkännandet
av den länk som förenar föräldrarna erbjuder en gränssättande ram för den inre världen. Det
skapar vad jag kallar ett ”triangelutrymme”, det vill säga ett utrymme vars gränser utgörs av de
tre personerna i den oidipala situationen och alla deras möjliga relationer. Det innefattar alltså
möjligheten att vara deltagare i en relation och då bli iakttagen av en tredje person, likaväl som
att själv vara iakttagare av en relation mellan två andra personer.
För att klargöra denna punkt underlättar det att minnas att iakttagna och fantiserade (imagined)
händelser försiggår i en värld som uppfattas som sammanhängande i rummet och tiden (Rey
1979) och som får struktur genom den oidipala konfigurationen. Förmågan att föreställa sig en
god föräldrarelation påverkar utvecklandet av ett utrymme utanför självet som man kan iaktta och
tänka kring, vilket skapar grunden för tilltro till en trygg och stabil värld.
Den primära familjetriangeln förser barnet med två länkar som förbinder honom med vardera
föräldern för sig och konfronterar honom med länken mellan dem, vilken utesluter honom.
Ursprungligen uppfattas denna länk mellan föräldrarna i primitiva delobjektstermer, utifrån arten
av hans egna orala, anala och genitala begär, och utifrån hans hat, sådant det uttrycks i orala,
anala och genitala termer. Om länken mellan föräldrarna, uppfattade i kärlek och hat, kan
uthärdas i barnets sinne, förser det honom med en prototyp för en objektrelation av ett tredje slag,
där han är vittne och inte deltagare. Därmed uppstår en tredje position, från vilken relationer
mellan objekt kan iakttagas. I och med detta kan vi också föreställa oss att bli iakttagna. Detta
förser oss med en förmåga att se oss själva i samspel med andra, och att inta en annan synpunkt
samtidigt som vi behåller vår egen, och att reflektera kring oss själva samtidigt som vi är oss
själva. Detta är en förmåga vi hoppas återfinna i oss själva och hos våra patienter i analys.
Emellertid vet var och en som har behandlat en psykotisk patient eller varit indragen i en
psykotisk överföring vad jag menar när jag talar om tillfällen när detta förefaller omöjligt, och det
är vid dessa tillfällen man inser vad det innebär att sakna denna tredje position.
En patient som exemplifierar svårigheter i de första mötena
med den oidipala situationen.
I den tidiga delen av arbetet med denna patient, fröken A, var jag knappast medveten om att mina
svårigheter att förstå henne hade något att göra med oidipuskomplexet. Vad som stegvis blev
uppenbart var att hon saknade den ”tredje positionen”, som beskrivits ovan. Hon kunde inte
föreställa sig relationer mellan andra, och det var outhärdligt för henne att känna att jag
kommunicerade med mig själv om henne.
Fröken A kom till behandling efter ett psykotiskt sammanbrott i medelåldern. Hon kunde ganska
snart efter sammanbrottet leva ett till synes normalt liv i yttervärlden, men hon förblev under
många år i ett psykotiskt sinnestillstånd under analystimmarna och i relation till mig.
Jag insåg så småningom att hon inte kunde tillåta tanken på samlag mellan föräldrarna att
existera, eftersom hon bara kunde förställa sig det som en katastrof. Möjligheten att jag skulle
kommunicera med ett tredje objekt var otänkbar för henne, och alltså var den tredje position jag
refererar till omöjlig att inta.
Som följd av detta verkade det omöjligt att frigöra mig själv tillräckligt från skiftningarna i vårt
samspel för att förstå vad som pågick. Under de första åren av hennes analys fann jag att minsta
rörelse från min sida i riktning mot något som av en annan person skulle ha kallats objektivitet
inte kunde uthärdas. Vi skulle föra oss längs en enda linje och mötas vid en enda punkt. Det fick
inte förekomma någon sidoförflyttning. En känsla av rymd kunde bara åstadkommas genom att
öka avståndet mellan oss, vilket var en process som hon tyckte var svår att uthärda, såvida det
inte var hon som tog initiativ till den. Vad jag kände jag var i desperat behov av var en plats i mitt
sinne som jag kunde gå in till vid sidan av, varifrån jag kunde betrakta saker och ting. Om jag
försökte tvinga mig fram till en sådan position genom att göra en beskrivning av henne i
analytiska termer, kunde hon bli våldsam, ibland fysiskt, ibland genom att skrika. När detta blev
lite mer härbärgerat, kunde hon uttrycka det i ord: hon skrek: ”Sluta med ditt jävla tänkande!”
(”Stop that fucking thinking!”) Jag insåg efterhand att hon genomskådade dessa mina
ansträngningar att konsultera mitt analytiska själv och upplevde dem som ett slags inre samlag
inom mig, vilket motsvarade samlag mellan föräldrarna. Hon kände att detta hotade hennes
existens. Om jag senare, när saker och ting inte var så primitiva, vände mig inåt mot mitt eget
själv, kände hon det som om jag utplånade min upplevelse av henne i mitt inre. Det enda sätt jag
fann att hitta en plats att tänka, som var hjälpsam och inte avbröt processen, var att inom mig
själv tillåta utvecklingen av min egen upplevelse och att formulera den för mig själv, medan jag
till henne förmedlade hur jag uppfattade hennes ståndpunkt. Jag fann att detta utvidgade
möjligheterna, och min patient kunde börja tänka. Det föreföll mig att detta var en modell där
samlag mellan föräldrarna kunde äga rum förutsatt att kännedomen om det inte tvingade sig in i
barnets sinne på något inkräktande sätt. Om det senare i stället vore fallet, tycktes det upplevas
som om det tillintetgjorde barnets länk med sin mamma i både yttre och inre mening.
I ett försök att förstå denna kliniska situation har jag använt mig av Bions begrepp ”härbärgerare
och härbärgerad”, som tillägg till Melanie Kleins teorier om den tidiga oidipussituationen. Bion
(1959) har beskrivit följderna för vissa individer av misslyckande i moderns härbärgerande. Det
leder till utvecklandet inom dem av ett destruktivt avundsjukt överjag, som hindrar dem från att
lära sig skapa eller vidmakthålla gynnsamma relationer med något objekt över huvud taget. Han
gör klart att moderns oförmåga att ta in sitt barns projektioner av barnet upplevs som en
destruktiv attack från hennes sida mot hans länk och kommunikation med henne som sitt goda
objekt.
Föreställningen om ett gott modersobjekt kan återvinnas endast genom att spjälka av (split off)
hennes ogenomtränglighet, så att barnet i stället känner att en fientlig kraft existerar, som angriper
hans goda länk till modern. Upplevelsen av modern som god är nu osäker och beroende av att
han begränsar sin kunskap om henne. Såväl ett utvecklingsmässigt betingat utvidgande av
kunskapen om henne som hans vetgirighet känns som ett hot mot denna livsviktiga relation.
Vetgirigheten uppenbarar också existensen av den oidipala situationen. Denna är i varje barns
utveckling en utmaning av hans tro på sin mors godhet, och en motvilja mot att låta den (den
oidipala situationen) ingå i bilden av modern är normal. För det barn som redan är hotat av varje
utvidgning av kunskapen om modern, på grund av hennes redan osäkra status i hans sinne, är det
ytterligare hotet om erkännande av hennes relation med fadern liktydigt med katastrof. Det raseri
och den fientlighet som skulle väckas av denna upptäckt upplevs hota hans tilltro till en värld där
goda objekt kan finnas till. Den fientliga kraft som han uppfattade angrep hans ursprungliga länk
till modern likställs nu med den oidipale fadern, och han upplever att länken mellan föräldrarna
återskapar henne som den icke-tillgängliga, dödliga modern. Barnets ursprungliga länk till det
goda modersobjektet upplevs vara livets källa, och när den hotas upplevs följaktligen livet vara
hotat.
För somliga personligheter känns därför det fulla erkännandet av föräldrasexualiteten som
livshotande. Framväxandet i överföringen av den fulla känslomässiga betydelsen för dem av en
idé om primalscenen följs av panikattacker och fruktan för en hotande död. Också en mer
ingående kunskap om den oidipala situationen upplevs sätta igång en mental katastrof.
Konfronterad med detta stympar - såsom Klein (1946) och Bion (1956) har framhållit - den
psykotiske sitt sinne för att inte ta in det. Hos schizofrena patienter är den mentala apparaten
splittrad (splintered), och tänkande blir omöjligt. Den patient jag beskriver, fröken A, föreföll ha
bevarat en hel del (av sitt tänkande, ö.a.) genom en våldsam uppdelning av sitt sinne, så att vissa
delar skyddades från kunskap (om den oidipala situationen, ö.a.) och framträdde endast i ett
psykotiskt sammanbrott eller i analysen.
Det fanns i henne ett ”infantilt” själv som föreföll okunnigt om allting annat än ett fullkomligt
bröst och ett tillstånd av förföljelse. Förföljaren var en svävande manlig närvaro, som hon
fruktade kunde fördriva den goda modern, och hon var skräckslagen att hon kunde bli lämnad
ensam med denna gestalt. Avbrott i analysen och varje avbrott i flödet av goda erfarenheter
upplevdes som resultatet av våldsamma angrepp från detta fientliga objekt. Tidvis uppfattades jag
vara detta fientliga objekt; vid andra tillfällen uppfattades jag vara offer för det. Jag var också
bekant med det genom min patients angrepp mot mig. Efterhand som framsteg gjordes och
kommunikation mellan oss blev mera möjlig, blev hennes inre situation tydligare. Hon innehöll
ett fientligt objekt, eller en del av henne i sammansmältning med ett fientligt objekt, som störde
hennes försök att kommunicera med mig. Tidvis hade detta makt att kontrollera hennes tal, och
hon kunde inte tala klart. Vid andra tillfällen viskade hon fram ord, och hon lyckades formulera
sönderbrutna fraser. Om jag kunde visa att jag verkligen ville lära känna henne, vilket jag kunde
göra bara genom att visa något litet mått av förståelse, återupprättades hennes förmåga att
kommunicera. Det sätt jag kom att förstå denna ofta återkommande sekvens var att hon behövde
någon erfarenhet av att jag kunde ta in henne innan jag kunde återvända i hennes sinne som det
goda modersobjekt hon kunde tala till. Annars riskerade jag att bli vad hon kallade ”fel person”.
”Fel person” såg ut som rätt person men hade samband med pappa. I många år var hon hotad av
fruktan för att dessa av nödvändighet åtskilda personer skulle bli sammanblandade. Tanken att
hennes idealiserade mamma skulle förenas med pappan var hennes största fruktan. I överföringen
tog det formen av en fruktan att de olika aspekterna av min relation till henne inte skulle vara
klart åtskilda från varandra. Några av mina funktioner betraktades som goda, andra som onda, till
exempel när jag reste bort. Hon höll dem åtskilda i sitt sinne som om de vore olika
överföringspersoner. ”Bli inte en enda”, kunde hon ibland säga, i skräck. Av denna patient lärde
jag mig hur väsentligt det var att skilja mellan å ena sidan den integration som eftersträvas som
ett medel att arbeta igenom den depressiva positionen, och å den andra en sammansmältning av
element som inte är stabiliserade och är åtskilda i sina kvaliteter och attribut, och vars förening
frambringar en känsla av kaos.
Om något som helst tryck mot förtida integration upplevdes komma från mig, framkallade det
stor ångest och antingen våldsam vägran eller krypande masochistisk underkastelse. Denna
senare reaktion visade sig vara grundad på en inre fantasi om underkastelse under en sadistisk
pappa och betraktades av min patient som djupt syndig men alltid frestande. Den föreföll tjäna
ändamålet att sätta henne själv i mammans ställe; ett sådant ersättande försedde henne både med
pervers tillfredsställelse och med möjlighet att undvika den inre fantasin om föräldrarnas
förening.
Hon kände att jag inte fick bli ”en enda” – det vill säga en monstruös sammansmältning av de
åtskilda moders- och fadersidentiter som hon tillskrivit mig. Den sammansmältning som skulle
bli resultatet av denna förening var en skenbart kärleksfull modersfigur som inuti sig hade en
motsägelse av denna sin natur; förekomsten av denna motsägelse gjorde alla hennes till synes
goda kvaliteter förrädiska. Jag påmindes alltid om beskrivningar av demonisk besatthet, där
djävulen upplevdes ha smittat alla personens karaktärsdrag med dold ondska. Den skräck hon
kände inför denna figur hade att göra med dess motsägelsefulla natur. Hon kallade den
”onaturlig” och betraktade framväxandet av denna tanke om mig i överföringen som katastrofal,
eftersom den förstörde inte bara allt gott utan också all den mening som tidigare skapats.
Detta fasaväckande resultat motsvarar Melanie Kleins beskrivning av barnets skräck för det
förenade objektet som en förföljande fantasi om föräldrarna som sammansmälta i ett ständigt
samlag. Jag skulle beskriva att min patient hade en infantil fantasi att hennes pappa hade en sådan
natur och en sådan makt att han kunde genomtränga hennes mammas identitet på ett sådant sätt
att han fördärvade hennes godhet. Och den moderliga godheten var, trots att den var föremål för
en ömtålig idealisering, min patients enda föreställning om vad godhet är. Det har alltid slagit mig
att för en sådan patient var det själva föreställningen om godhet som stod på spel och inte bara
huruvida den fanns tillgänglig eller närvarande.
Det är inte min avsikt att här närmare gå in på de faktorer i patientens disposition och
levnadsomständigheter som bidrog till denna oförmåga att ta sig igenom de tidigaste stadierna av
oidipuskomplexet. Jag skulle bara vilja säga att enligt mitt sätt att se var det det tidiga
misslyckandet när det gäller modershärbärgerandet som gjorde det omöjligt att gå igenom
oidipuskomplexet. Hennes pappas personlighet och sätt att tränga sig in i mammans sinne bidrog
i hög grad, men det var kombinerat med patientens egen avsevärda svårighet att uthärda
frustrationer. Den inre fantasin om föräldrasamlaget byggdes upp genom en kombination av
hennes projektioner av sig själv och hennes bilder (perceptions) av föräldrarna.
Min avsikt är att fästa uppmärksamheten på det verkliga i hennes övertygelse att framväxandet av
oidipalsituationen var förbunden med katastrof, och att hon som följd härav tog sin tillflykt till
våldsam klyvning för att hindra att den (oidipalsituationen, ö.a.) skulle komma till stånd.
Resultatet blev en inre uppdelning inom hennes sinne, vilken organiserades kring åtskilda
föräldraobjekt, vars sammanförande hon var övertygad om måste förhindras.
Den yttre verkligheten kan erbjuda en möjlighet till godartad modifiering av sådana fantasier,
eller den kan ge grund för fruktan. Den kan också tillhandahålla material för att forma psykiska
strukturer som är till för att förhindra erkännandet av oidipussituationen. Situationen i min
patients familj gjorde att hon kunde bygga upp en inre organisation av henne själv och hennes
objekt som hade tre huvudsakliga delar utan inbördes integration.
Hennes vardagliga relation med yttervärlden, som var ytlig, icke-krävande och förnuftig,
baserades på hennes relation med sitt syskon. Internt hade hon ett själv i kärleksfull förening med
en idealiserad mamma och ett annat själv i förbund med en pappa som sågs som ett
förkroppsligande av anti-mamma-kärlek (as epitomizing anti-mother love). Länken mellan dessa
två själv saknades, liksom länken mellan de inre föräldrarna.
Det som dessa två "själv" hade gemensamt visade sig, när det till slut kom fram, vara hat mot
föräldrarna som ett älskande par. Till en början kunde de två föräldrarna uppfattas som
sammanlänkade bara i hat och ömsesidig oförenlighet, vilket innebar att deras sammankoppling
var en katastrof. Patientens gradvisa återtagande av projicerade delar av sig själv under loppet av
en lång och mycket svår behandling ledde till framväxandet av tanken på ett par som kunde
förenas frivilligt och lustfyllt. Då uppstod nya svårigheter i och med frambrytandet av avund och
svartsjuka; dessa känslor kändes outhärdliga och framstod som nästan ren psykisk smärta.
Jag skulle vilja skilja denna patients problem från de övrigas som jag hänvisat till i detta kapitel,
vars svårigheter med oidipussituationen inte var så tidiga, totala eller primitiva. Skillnaden
kliniskt sett kunde sammanfattas genom att säga att de hos denna patient bar den schizoparanoida positionens kännetecken (manner and mode). Etiologiskt sett tror jag att skillnaden låg
i misslyckandet med att etablera ett säkert grundat gott modersobjekt innan hon mötte
omvälvningarna i oidipuskomplexet.
Oidipala illusioner
Som jag beskrivit kortfattat ovan är oidipala illusioner utvecklingsmässigt senare fenomen än det
primitiva utraderandet av föräldrarelationen med inslag av vanföreställningar som jag beskrivit i
föregående avsnitt. När dessa illusioner har överhanden är föräldrarnas relation känd, men dess
fulla innebörd undflys och dess natur, som visar på skillnaderna mellan föräldrarelationen och
förälder-barn-relationen, erkänns inte.
Illusionen upplevs skydda individen från den psykiska verkligheten hos dess fantasier om den
oidipala situationen. Jag har funnit att dessa i sådana fall utgörs av förväntningar om ett
oupphörligt förödmjukande blottställande inför föräldrar uppfyllda av triumf, eller en förfärande
version av samlag mellan föräldrarna. Det senare uppfattas antingen som ett skräckfyllt, sadomasochistiskt eller mordiskt samlag, eller som depressiva bilder av ett förstört par i en förstörd
värld. Emellertid kan, eftersom sådana illusioner ständigt underhålls som manövrer för att undfly
den underliggande situationen, oidipuskomplexet inte avslutas genom de normala processerna
med rivalitet och uppgivande.
Jag tror att i normal utveckling är sådana illusioner mycket vanliga och övergående, och de
skapar cykler av illusioner och desillusionering som är välbekanta drag i en analys. Hos en del
människor hindrar emellertid fasthållandet vid en organiserad oidipal illusion avslutningen av
komplexet och, i en analys, den fulla utvecklingen av dess motsvarighet i överföringen.
Dessa illusioner utgörs ofta av medvetna – eller näst intill medvetna – versioner av verkliga
livssituationer. Till exempel hörde jag i handledning om en ung kvinna: hon var musiker och
förlänade sin yrkesmässiga relation till sin musiklärare innebörden av förberedelse för en
kärleksaffär. När hon sedan kom i analys genomsyrades hennes tankar om analytikern med
samma erotiska innebörd och övertygelsen att den skulle sluta med giftermål.
Dessa önskeuppfyllande idéer förblir ofta oupptäckta i analysen. De tar där formen att patienten
är övertygad om att det finns ett hemligt samförstånd mellan patient och analytiker som går
utöver det som formellt är överenskommet, såsom Freud påpekar i sin artikel Anmärkningar om
överföringskärlek (Freud 1915a). Den illusoriska speciella relationen kan ta sig mycket mindre
iögonenfallande sexuella uttryck än det exempel jag återgav, alltmedan det ändå har en erotiserad
grund.
Överföringsillusionen upplevs skydda patienten från vad som föreställs vara en katastrofal
överföringssituation. Härvidlag innebär den avsevärda tekniska problem. Medan den pågår tolkar
patienten allt analytikern kommunicerar i ljuset av det illusoriska sammanhanget.
Jag vill illustrera de faror en sådan illusorisk konstruktion utgör försvar mot från analysen av en
manlig patient. Han hade ursprungligen varit flykting från ett främmande land men arbetade nu
som statsanställd vetenskapsman. Han uppfattade att hans föräldrar hade levt separata liv, fast de
hade delat samma hushåll. Det blev tydligt att deras verkliga relation hade givit visst underlag för
denna tanke men också att denna stela mentala bild var en karikatyr. Den tjänade som struktur för
fantasier (phantasies) om vardera föräldern för sig, fantasier som aldrig integrerades med
varandra, och fast de var ömsesidigt motsägande varandra förblev de angränsande till varandra,
liksom parallella.
Han överförde sin bild till det analytiska sammanhanget på ett starkt bokstavligt sätt. Han kände
min hustru en smula i sitt yrkesmässiga sammanhang men förde aldrig med sig några tankar från
det sammanhanget till sina tankar om mig som analytiker. Han utvecklade bilder i sitt sinne av sin
analytiker och av sin analytikers hustru i helt skilda sammanhang. Två eftersträvansvärda resultat
av hans analys existerade sida vid sida. Det ena utgjordes av ett permanent partnerskap med mig,
där han och jag var ensamma tillsammans. Det andra var att min död sammanföll med
avslutningen av analysen, varvid han skulle gifta sig med min änka.
Detta utgjorde grunden för en sammansatt psykisk organisation, där patienten kunde skifta mellan
sådana motsägande föreställningar utan att någonsin tillskriva dem så värst mycket
verklighetsgrund, eller någonsin ge upp dem. När detta fungerande pågick i analysen, skulle
saker alltid hända men hände aldrig; känslomässiga upplevelser skulle inträffa men blev aldrig
verklighet. Följden för patientens egna mentala funktioner var djupgående. Trots hans avsevärda
intellektuella begåvning kunde han inte få ihop saker i sitt medvetande (mind). Detta resulterade i
inlärningssvårigheter som barn och brist på klarhet i hans tänkande som vuxen, vilket hade
begränsat hans originalitet. Följden för hans känsloliv var en genomträngande upplevelse av
overklighet och en ständig känsla av att inte fullfölja något. Det fanns en kvalitet av ickefullbordande i alla hans relationer och projekt i livet.
När det började inträffa en förändring i hans analys, medförde det fantasier om kraftigt våld. Till
en början var de begränsade till nätterna. De tog formen av mordiska samlag mellan primalparet,
vilka uppfyllde hans drömmar i många former, och när de inte kunde hållas kvar (be contained)
inom hans drömmar bröt de fram som övergående nattliga hallucinationer av ett par som dödade
varandra.
I kontrast till detta var analysen under lång tid ett hav av lugn. Lugn var vad han strävade efter,
inte fullbordande, och lugn likgiltighet (detachment) idealiserades. Länge tänkte han att detta var
syftet med analysen och hans analytikers strävan. Alltså tänkte han att hans uppgift var att
underlätta detta för oss båda genom att ständigt uppnå enighet. Hans drömmar var enormt
informativa, men de var ett verktyg för att göra sig av med hans tankar in i mig, så att han kunde
relatera till mina tolkningar i stället för till sina tankar, och därmed till sig själv i andra hand. Vad
hans drömmar klargjorde för mig var hans övertygelse att om han sammanförde sina
föräldraobjekt i sitt sinne skulle det resultera i explosion och upplösning. När relationen mellan
oss började kännas annorlunda under sessionerna, så att vi både skapade mera kontakt och
samtidigt var mera oense, ledde det till fruktan för en förestående katastrof.
En form som detta tog sig var en fruktan för plötslig död. Främst hade han panikattacker då han
trodde att hans hjärta höll på att sluta slå. Hans skräckfyllda förväntan om en våldsam
sammanstötning tog konkret form genom att en ny rädsla för att köra bil trädde fram. Innan detta
hade jag hört an massa om ”kontra-flödes-system” under hans sessioner. (Vid den tiden, för några
år sedan, var kontra-flödes-system en nyhet på våra motorvägar och i nyheterna.) Jag betraktade
dem som en representation av det sätt min patient så noggrant hade skilt åt två olika och
motsägande tankeströmmar. Jag hade undrat om deras uppdykande i analysen visade att saker
började komma närmare tillsammans i hans sinne. Min patient utvecklade då en panisk
övertygelse när han körde att om det inte fanns en mittenbarriär på vägen skulle trafikströmmarna
braka in i varandra. Den nådde sådana proportioner att den för en tid avhöll honom från att köra.
Detta förebådade förändringar i överföringsrelationen, som nu inom sig utvecklade viss konflikt
och opposition. Fruktan för att inom sig själv upptäcka det våld som tidigare bara hade uppträtt i
projicerade former som våldsamt föräldrasamlag blev tydligt för första gången. Det förmedlas
bäst genom en dröm han berättade efter ett veckoslutsuppehåll, vid en tidpunkt när veckoslut var
mycket svåra och fulla av ångest.
Han håller på att lämnas ensam i ett rum med en farlig vild man av ett par som ska gå på teatern.
Denne man har alltid varit inlåst och inspärrad - han borde hållas i tvångströja. Patienten är livrädd
för att mannen skall förstöra allt i rummet. På egen hand kommer han inte att kunna diskutera med
honom. Mannen börjar tala. Tidigare hade han, som det föreföll, varit stum. Hjälp kommer i form av
en chefsförhandlare från departementet (där patienten i verkligheten arbetade). Förhandlaren kan tala
med Mannen, men om Mannen inser att Förhandlaren har förbindelser med lagen, kommer detta att
provocera honom till ett än större raseri. (I verkligheten arbetade förhandlaren med fängslade
terrorister.)
Patienten hade många associationer till denna dröm, och de klargjorde att det fanns en situation i
patientens liv som innehöll en känsla av att bli bedragen av en kvinna och av sexuell svartsjuka
som var förbunden med drömmen. De klargjorde också att paret gick till ”Det absurdas teater”.
Detta var i sin tur associerat till en debatt han en gång deltagit i huruvida en teaterföreställning i
en kyrka kunde innehålla ordet ”knulla”. Det var tydligt, tänkte jag, att den man som
representerade den aspekt av honom som hade varit stum och inlåst var vild av svartsjuka. Det
var det nya draget hos min patient i hans analys. Debatten huruvida idén om ett ”knullande par”
kunde tillåtas i överföringens ”kyrka” pågick fortfarande i hans analys. Min patients dröm
antydde att han höll det för ett ”absurt” farligt företag att släppa in i sitt sinne fantasier om sin
analytiker som en i ett sexuellt par, något som skulle driva fram en våldsam känslomässig
reaktion inuti honom. Jag tolkade att jag representerades både av Förhandlaren och av
föräldraparet. Den lag som skulle hetsa upp den vilde mannen ytterligare var, tror jag,
oidipuskomplexets lag – den lag som åtskiljer könen och generationerna, och driver fram inte
bara svartsjuka utan också avund mot föräldraparet för deras sexuella och barnalstrande
förmågor. Min avsikt med att kort beskriva några aspekter av denne patients analys är att
illustrera några av de rädslor och konflikter som den oidipala illusionen upplevdes skydda
patienten mot.
Sammanfattning
Den oidipala situationen börjar med att barnet uppfattar relationen mellan föräldrarna. Vid svåra
störningar stannar utvecklingen på denna punkt, och oidipuskomplexet träder inte fram så att man
i analysen känner igen det i dess klassiska form. Misslyckandet att internalisera en igenkännbar
oidipal triangel resulterar i ett misslyckande att integrera det som observeras och erfares. Detta
var fallet med den första patienten jag beskrev. Jag föreslår att detta är en följd av ett tidigare
misslyckande med det moderliga härbärgerandet.
I den andra delen av kapitlet beskrev jag vad jag kallar oidipala illusioner som inre fantasier med
funktionen att utgöra försvar mot att inse den psykiska verkligheten hos oidipussituationen, och
jag föreslog att de, om de håller i sig, förhindrar det normala ”genomarbetandet” av
oidipuskomplexet, vilket sker genom att gå igenom faser av rivalitet och uppgivande.
Avslutningsvis skulle jag vilja klargöra min syn på oidipuskomplexets normala utveckling. Det
börjar med att barnet uppfattar innebörden i föräldrarelationen och har omedvetna fantasier om
den. I oidipusmyten skulle detta representeras av berättelsen om hur spädbarnet Oidipus överges
på berget av sin mor – en tragisk version av barnets omedvetna fantasi om att bli lämnat att dö
medan föräldrarna sover i den gemensamma sängen. Komplexet utvecklas vidare genom
framväxten av barnets rivalitet med den ena föräldern om det totala ägandet av den andra. Detta
ser vi i myten exemplifierat av mötet vid korsvägen där Laios spärrar vägen, som om det
representerade hur fadern ställer sig i vägen för barnets önskan att på nytt bereda sig väg in i
modern genom hennes genitalia. Det är detta jag betraktar som oidipuskomplexets psykiska
verklighet, som också innefattar rädslorna för att någon ska dö: barnet själv eller en eller båda
föräldrarna, vilket är de tänkta konsekvenserna.
Det jag har kallat oidipala illusioner är defensiva inre fantasier avsedda att utesluta dessa
psykiska realiteter. I myten ser jag den oidipala illusionen som det tillstånd Oidipus befinner sig i
på tronen med sin hustru/moder, omgiven av sitt hov, då de vänder ett ”blint öga”, som John
Steiner har uttryckt det, till vad de redan till hälften vet men väljer att bortse från (Steiner 1985). I
denna situation, där illusionen regerar oinskränkt, upplevs viljan att veta vara detsamma som
katastrof. I den tragiska versionen av oidipuskomplexet i den inre fantasin upplevs upptäckten av
den oidipala triangeln vara döden för paret: det ammande paret eller föräldraparet. I denna fantasi
utgör föreställningen om en tredje alltid ett mord på den dyadiska relationen.
Jag tror att denna idé omfattas av oss alla vid någon tidpunkt; för några förefaller den förbli en
övertygelse, och det leder då till allvarlig psykopatologi. Jag har föreslagit att det är genom att
sörja denna förlorade exklusiva relation som man kan inse att den oidipala triangeln inte är
liktydig med döden för en relation utan endast med döden för en idé om en relation.
REFERENSER
Bion, W R (1956): Development of schizophrenic thought. Int J Psycho-Anal., 37, 344-346. [Reprinted in
Second Thoughts. London: Heinemann, 1967.] [Svensk övers: Utvecklingen av schizofrent tänkande, i
Bion 1993 och 2001.]
Bion, W R (1959): Attacks on linking. Int J Psycho-Anal., 40, 308-315. [Reprinted in Second Thoughts,
(pp 93-109). London: Heinemann, 1967.] [Svensk övers: Angrepp på sammanlänkning, i Bion 1993 och
2001.]
Bion, W R (1993 resp 2001): Svensk översättning av Second thoughts: Vid närmare eftertanke, resp
Eftertankar. Stockholm: Natur och Kultur.
Britton, R S (1985): The Oedipus complex and the depressive position. Sigmund Freud House Bulletin,
Vienna, 9, 7-12.
Freud, S (1897): Letter 71. Extracts from the Fliess Papers. S.E. 1 (pp 263-266).
Freud, S (1915a): Observations on transference-love. S.E. 12 (pp 157-171). [Svensk övers: Iakttagelser
om överföringskärleken, i Samlade skrifter VIII, ss 187-201. Stockholm: Natur och Kultur 2002]
Freud, S (1924d): The dissolution of the Oedipus complex. S.E. 19 (pp 171-179). [Svensk övers:
Oidipuskomplexets undergång, i Samlade skrifter IX, ss 369-377. Stockholm: Natur och Kultur 2003.]
Freud, S (1924e): The loss of reality in neurosis and psychosis. S.E. 19 (pp 183-187). [Svensk övers
Realitetsförlusten vid neuros och psykos, i Samlade skrifter VII, ss 141-148. Stockholm: Natur och
Kultur 2001.]
Klein, M (1926): The psychological principles of early analysis. Int J Psycho-Anal., 7. [Reprinted in The
Writings of Melanie Klein, 1 (pp 128-138). London: Hogarth Press, 1975]
Klein, M (1928): Early stages of the Oedipus conflict. Int J Psycho-Anal., 9, 167-180. [Reprinted in The
Writings of Melanie Klein, 1 (pp 186-198) London: Hogarth Press, 1975]
Klein, M (1946): Notes on some schizoid mechanisms. Int J Psycho-Anal., 27, 99-110. [Reprinted in The
Writings of Melanie Klein, 3 (pp 1-24). London: Hogarth Press, 1975] [Svensk övers: Anteckningar om
några schizoida mekanismer, i Kärlek, skuld och gottgörelse, Melanie Klein i urval, ss 211-240. Red L
Igra och L Sjögren. Stockholm: Natur och Kultur 1988.]
Rey, J H (1979): Schizoid phenomena in the borderline. In J LeBoit & A Capponi (Eds.): Advances in the
Psychotherapy of the Borderline Patient (pp 449-484). New York: Jason Aronson. [Också i Melanie
Klein Today, volume 1 (pp 203-229). Ed by Elizabeth Bott Spillius. London: Routledge 1988.]
Steiner, J (1985): Turning a blind eye: The cover up for Oedipus. Int Rev Psychoanal., 12, 161-172.