En utskrift från Dagens Nyheters nätupplaga, DN.se, 2012-04-11 09:49:15
Artikelns ursprungsadress: http://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/europol-eurotrash-eurodisney-eurosporteurodisco-pa-teatr-weimar-inkonst-malmo
”Europol, Eurotrash, EuroDisney,
Eurosport, Eurodisco” på Teatr Weimar,
Inkonst, Malmö
Publicerad 2012-04-03 09:41
SCENRECENSION
Verk: ”Europol, Eurotrash, EuroDisney,
Eurosport, Eurodisco”
Plats: Teatr Weimar, Inkonst, Malmö.
Regi: Linda Ritzén.
Text/manus: Jörgen Dahlqvist.
Medverkande: Simon J Berger, Pernilla Göst
och Daniel Nyström.
Övrigt: Kostym och rum: Jenny Ljungberg.
Ljusdesign: Johan Bergman.
Foto: Jörgen Dahlqvist Teatr Weimars ”Europol, Eurotrash, EuroDisney, Eurosport, Eurodisco” handlar om pengar,
konsumtion, begär och girighet.
Now you see it, now you don’t. Det är lätt att bli mör i det kritiska sinnet när man konfronteras med ett uttryck som på en
gång är så lekfullt och så krävande som fallet är med Teatr Weimars ”Europol, Eurotrash, EuroDisney, Eurosport,
Eurodisco” på Inkonst i Malmö. Om man kunde skanna min hjärnaktivitet i parietalloben under upplevelsen av Jörgen
Dahlqvists text och Linda Ritzéns iscensättning tror jag också att den skulle peka på häftiga svängningar mellan
koncentration och uppgivenhet.
Med sig in i mörkret och rökridåerna på Inkonst har man ett program som rustar för en svart saga i fem akter om pengar,
konsumtion, begär och girighet, en resa in mot Europas mörka hjärta – från en skitig lägenhet någonstans i den lilla
skithålan Rotenburg an der Fulda, till vindsvåningar i New York sex and the city-style, till sprängfyllda bankvalv i den
pittoreska avkroken Ankeborg utanför Paris, för att till slut hamna på ett slagfält i krokarna av Genua, Seattle, Aten eller
Göteborg där kapitalismen står inför ett avgörande slag och de gör sig redo för strid.
Just innan publiken släpps in får vi veta att denna jordenruntresa från skitigt till flott nog bara blir en timme lång!
När rökridåerna väl lättar tycks iscensättningen emellertid ha all tid i världen. Först blir det bara tyst. Vi är en evighet från
den tunga trafiken vid Möllevångstorget. Sedan blir det ett potpurri av öronbedövande, svettig musik. Och det mest
anmärkningsvärda så långt är att ensemblen just bara finner sig till rätta i halvdunklet och med attityder börjar etablera ett
triangeldrama mellan hen, henne och han: mellan Daniel Nyströms lättstötta uppenbarelse som i vilket ögonblick som helst
kan brisera i ett ytterst privat drama; Pernilla Gösts kock som, lutad över sin egen lilla stålborstade köksö, med flinka fingrar,
pepparkvarn och krossad timjan utlovar en kulinarisk upplevelse; och Simon J Bergers mörkröstade, sammetsdraperade
figur som försåtligt inväntar ett tillfälle att demonstrera sin farlighet.
Så långt inget Genua eller Göteborg. Det är skithålan Rotenburg som etableras först. Ett antytt flyktbehov, en påfrestande
källarhålstillvaro, ett otillfredsställt ömhetsbehov (Daniel Nyström) och en oavgjord maktstrid med överraskande utgång som
serveras rå och motbjudande. Och när maktstriden väl är avgjord och tre blivit tu har visst iscensättningen gjort lätta
nedslag på de flesta kontinenter och eventuellt sagt något om konsumism och kannibalism, och eventuellt något om
Europa.
Som en annan Hamlet tänker jag: Herregud, med denna utlevelse, vad skulle de göra om de hade mina närodlade
bekymmer, min stickreplik till handling? Därefter kopplas hjärnan ur igen. ”Europol, Eurotrash, EuroDisney, Eurosport,
Eurodisco” är en lekfull uppsättning som eventuellt går att förbinda till en utsaga och eventuellt bara är utanverk. Lika
många nypor timjan, lurendrejeri och magi.
Rikard Loman
[email protected]
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.