1. No category

Kaffesump och finska pinnar
Den 27 september klockan 18.00 svensk tid lämnade Baltic Star Tallinn med 989
människor ombord. Av dessa var 803 betalande passagerare. Baltic Star beräknades
komma in i hamnen i Stockholm cirka 8.30 nästa morgon. När Baltic Star lämnade
Tallinn var vinden 8 m/s. Klockan 00.23 sändes ett nödmeddelande. Fartyget hade
kraftig styrbords slagsida och tog in vatten. Det sjönk snabbt. Totalt räddades 137
människor.
Myten om Egon Stenberg
Moster Elsie hade varit väldigt bestämd. ”De ursprungliga Stenbergarna bosatte sig i
Estland. De ska ha varit några riktiga busar, har jag hört”.
Carl Albin Forsman, eventuell ättling till sjörövare, smugglare och annat pack, hade
suttit i köket i radhuset i Åkarp. Två kaffekoppar var framsatta, och på ett fat på
bordet låg en pappkartong med finska pinnar. Moster Elsie hade lyft sin kopp till
munnen och smuttat på kaffet. ”Du ska inte snåla med kaffet, när du har besök”.
Moster Elsie var alltid så krävande, hade Carl Albin tänkt. ”Det är kokkaffe. Jag har
gjort det för din skull”. Moster Elsie hade nickat. ”Något annat duger inte. Om man
vill se in i framtiden eller tillbaka i det förgångna”. Carl Albin trodde inte på
spådomar, men moster Elsie hade ärvt konsten att se i kort och läsa i kaffesump,
påstod hon. ”Förmågan har funnits i släkten i århundraden. Vänta bara ska du få se”.
Moster Elsie hade kommit med Finlandsfärjan på besök. Hon var frånskild och pigg
för sin ålder, som man brukar säga när man kommit uppåt i åren. Nu hade hon
kommit från Helsingfors för att leta reda på en lämplig sjökapten. Sjökaptener var så
lämpliga att umgås med, de försvinner ut någonstans med sin båt och blir borta
ganska länge. Då kan man sitta hemma och längta. Men blir de hemma för länge är
risken stor att man blir osams. Korta intensiva, kärleksfulla stunder är bäst, hade
moster Elsie tyckt. Det fanns inte så många sjökaptener i Åkarp, men moster Elsie
hade gjort upp hemliga planer.
Innan kaffepannan hade kommit på spisen hade fotoalbumet tagits fram ur bokhyllan,
mest som underhållning innan kaffet kokade. Carl Albin hade egentligen inte velat
plåga sin släkting med ändlösa rader av dokumenterade födelsedagskalas, men hon
1
1
hade inte verkat ta illa upp. Hon hade plockat upp ett par glasögon ur handväskan, och
med dem på näsan hade hon studerat bilderna väldigt noga. ”Har du inga foton på
mig?”, hade hon frågat. ”Jag var riktigt snygg när jag var yngre”. Han hade tyvärr fått
medge att bilderna just i det här albumet inte sträckte sig så långt tillbaka i tiden. ”Det
finns ingen anledning till att vara oförskämd. Jag är inte urgammal”, hade moster
Elsie sagt. Carl Albin hade försökt släta över och börjat prata om hur lite man hade
reda på om släkten, det vill säga, hur de hade levt och hur de hade tänkt. Om de hade
tänkt på samma saker som vi. ”Det är väl klart att de gjorde. Det har inte hänt något
nytt egentligen de senaste tusen åren”, hade moster Elsie sagt. Hon hade tänkt säga,
den senaste miljonen år, men hade hejdat sig. Tusen fick räcka. Hon hade ofantliga
kunskaper, men ville inte visa sig märkvärdig. Carl Albin hade tyckt att det räckte
med att fundera på hur folk hade levat för fem hundra år sedan. Hur såg
urgammelmorfar och urgammelmoster ut på den tiden? Det fanns ju inga bildbevis.
Och ännu längre tillbaka. Hur långt kunde man gå? Till Adam och Eva?
”Urgammelstenberg kom från Småland, den saken är klar”, hade moster Elsie sagt,
”och sedan tog han båten över till Estland”. ”Hur kan det vara så säkert”, hade Carl
Albin undrat, och han hade tänk på alla gånger som släktens ursprung hade kommit
upp på släktkalas. Man hade resonerat och jämfört, och dragit olika slutsatser men
ändå till sist kommit fram till att släkten kom från Småland. Spåren tycktes alltid sluta
i Småland, eller börja om man vill, och med det fick man nöja sig.
Det hade låtit som att kaffet var på väg att koka upp på spisen, och Carl Albin hade
lotsat ut moster Elsie till köket, medan kaffet fick sjunka.
De hade suttit i köket och första kaffetåren var avklarad, och Carl Albin skulle just
servera påtåren. ”Vänta du med den, först ska du se på något”. Titta här”, hade moster
Elsie sagt och visat bottnen på sin kopp där kaffesump hade ritat ett mönster. ”Här ser
du resan över från Sverige, och här ser du hur båten har kommit fram till andra sidan.
Där har du Finska viken och figuren till höger är Estland. Ser du hur en droppe har
torkat i kanten? Det är Odensholm och här börjar resan för din del”. Moster Elsie,
hade sträckt fram koppen. ”Nu kan du servera påtåren, och så tar jag en liten finsk
pinne”.
Det hade varit en överraskning att moster Elsie skulle komma på besök, och inte nog
med det, nu var kärringen fast besluten att följa med till Tallinn. Carl Albin hade tänkt
kombinera en affärsresa med lite släktforskning. ”Det blir bara en liten omväg. Du
unnar väl en gammal släkting lite avkoppling. Det finns kaptener i Tallinn också.
2
2
Visste du att det är kort väg mellan Tallinn och Hangö?” I staden Hangö hade Carl
Albin släktingar. ”Jag klarar mig nog”, hade moster Elsie sagt.
Hotell Baltica
Carl Albin Forsman var i Estland på affärsresa, eller konferens som man kallade det.
Bilfirman som han arbetade på stod för kostnaderna för färja och hotell. De flesta
brukade flyga till Tallinn, men han var flygrädd och valde färjan från Stockholm.
Firman gick med på det, eftersom han tog ut semesterdagar i samband med resan.
Firman förlorade ingen arbetstid. Han räknade med att vara tillbaka den 28
september.
Den 21 september lämnade Carl Albin och hans moster Elsie Stockholm med färjan
Baltic Star. Resan hade han bokat i god tid. Mobilens display visade bokningsnumren,
tåg till Stockholm och sedan färja till Tallin och hotell Baltica. Allt har gått bra. Han
har inte tänkt vara borta mera än fem dagar. Det borde räcka. September är den bästa
tiden att resa, det är inte så mycket turister på färjan. Man slipper de långa matköerna
och köerna till taxfree. Carl Albin hade en nästan övermänsklig känsla i kroppen att
ha blivit utvald till ett viktigt uppdrag. Som första människan på jorden skulle han
upptäcka de karga klipporna i Estland, tänkte han. Allt skulle naturligtvis
dokumenteras digitalt och sparas för eftervärlden på en CD. Och tillbakaresan var
bokad den 27 september. Han funderade om det gick buss till öarna väster om Tallin.
Han kanske måste ta en taxi. Han hade tänkt en hel del på hur det ser ut på öarna i den
estniska skärgården. På biblioteket hemma finns det böcker om de gamla
svenskbygderna. Bilder visar gamla stugor, och fiskare som tittar in i dåtidens
kameror. Men det var ju länge sen. Fast fisket finns nog kvar. Han hade laddad ned en
hel del bildmaterial i sin minidator som han hoppades kunna använda. Fattar de vad
jag säger därute i övärlden? Pratar de engelska eller bara estniska? undrade han. Det
kommer nog att lösa sig. Dumt att ta ut bekymren i förskott. Han försökte att vara
smart när han skulle packa väskan. Det skulle räcka med en väska om han tänkte till
och bara tog med sig det allra nödvändigaste. Dansskorna, tillexempel, hoppade han
över även om det skulle vara tangomusik i baren på färjan. Fanns det estnisk tango?
De gånger som han hade tagit Ålandsfärjan hade finsk tango dånat ut från högtalarna
i baren. Varför var det så spännande att åka till Estland? Det var en känsla han hade
3
3
haft ända sedan han för första gången hörde av sin moster att släkten förmodligen
kom ifrån Estland. Ingen visste riktigt, men morfars far hade varit fiskare, och moster
Elsie som kunde spå både i kort och kaffesump såg en båt, och hon kunde svära på att
det var en estnisk båt. Moster Elsie hade ärvt siarförmågan från morfars faster, och
hon kunde se både i framtiden och se tillbaka minst hundra år. En del i släkten var lite
tveksamma till om allt hon säger verkligen stämmer, men för säkerhets skull vågade
man inte säga emot henne. Moster Elsie hade slagit sig ned i hotellrummets
bekvämaste fåtölj. Hon hade rummet intill men nu var hon på besök för att hålla Carl
Albert sällskap och för att höra vad systersonen haft för sig de senaste åren. Du
kommer ju så sällan till Hangö, klagade hon.
Första gången Carl Albin åkte färja över Östersjön, då åkte han från Stockholm till
Helsingfors. Han var sexton år och hans mor var med. Mormor hade dött på
ålderdomshemmet i Hangö och hans mor ville att han skulle följa med på
begravningen. Det hade han ingenting emot, för det var länge sedan han hade träffat
släkten på sin mors sida. Några hade han träffat hemma i Sverige när de kom på
besök, men många hade han aldrig sett. Så de tog färjan och på kvällen hamnade de i
baren. Mor som sällan var ute på restaurang ville ha en kaffe och en konjak, och han
som kände sig vuxen, trots att han hade mor med sig, sa att en konjak skulle sitta fint,
så de beställde två kaffe och två konjak. Hans mor måste ha varit väldigt liberal när
det gällde spriten. Hon varnade aldrig för supandet, förmodligen litade hon på att Carl
Albin skulle sköta sig. Och det gjorde han också på den tiden. Han var ju bara sexton,
och senare skötte han sig också i stort sett, utom vid några tillfällen som han inte
tänkte berätta här. Hursomhelst, kaffet och konjaken kom in och orkestern började
spela finsk tango. De reste på en torsdagskväll, och det var kanske därför som det var
trögt och glest på det lilla dansgolvet. Det fanns inte tillräckligt med karlar för
kvinnorna helt enkelt. Stabila kvinnor från Åbo och Helsingfors fanns det däremot
som hade varit i Stockholm och handlat. Nu var det hemresa och de ville roa sig innan
de kom hem till gubbarna. Några koskenkorva och en intensiv, passionerande tango
skulle vara pricken över i:et, så var det tänkt. Men var fanns karlarna? De som fanns
var äldre och var stadigt fastkrokade hos sina fruar. Dansa du om du vill, hade mor
sagt. Carl Albin kände hur blickarna från dessa finska kvinnor borrade sig in i hans
kött. Det var nedsläckt i lokalen med sparsam mysbelysning och vid deras bord anade
han hur något rörde sig i cirklar därute i halvmörkret. ”Men vad gör en sådan herre
4
4
här i kväll med så många danssugna damer?” kurrade en röst på klingande
finlandssvenska tätt intill hans öra. Carl Albin kunde känna en ånga av koskenkorva,
likör och tung förförisk parfym som svepte om hans huvud. Det kan ha varit så att han
var generad eftersom hans mor satt intill, eller också var han bara feg. Men mor
verkade inte bry sig ett dugg. Kvinnan som stötte på honom, skulle man väl kunna
säga, kramade hans ena kavajslag, och hade hon fått tag på det andra också hade hon
väl lyft ut Carl Albin på dansgolvet. Innan hon hann så långt reste han på sig, svepte
det sista av sin konjak och sa att han måste gå och lägga sig. Han skulle upp tidigt i
morgon, måste vara pigg, ursäktade han sig Han hade kränkt damen och han märkte
att hon blev förbannad. ”Jasså, småpojkar som du får inte vara ute på kvällen? Ta du
din mamma med dig och gå och lägg dig”, sa hon och lommade iväg.
Carl Albin blev nostalgisk när han tänkte på den gamla historien. ”De estniska
kvinnorna dansar säkert också gärna tango, men den här gången lämnade jag
dansskorna hemma”, sa Carl Albin. ”Det var synd det, menade moster Elsie. De
estniska kvinnorna är visserligen ingenting mot de finska, men nu missade du din
första chans att lära känna ditt ursprung. En dans är det bästa sättet. När man dansar
tätt ihop och ser varandra i ögonen”, sa moster Elsie och drömde sig tillbaka till
dansgolv som bara hon kände till. ”Vem vet, du får kanske anledning att köpa
dansskor i Tallinn”, sa hon.
De hade alltså kommit till hotellet i Tallinn utan några problem, och då tänkte Carl
Albin på överresan med färjan med risk för sjögång och sjösjuka. Nejdå, det hade
varit lugnt, inget stök heller från fulla svenskar som brukade snubbla omkring och leta
efter sina hytter när baren hade stängt. Några fyllevrål hade hörts i en korridor, men
turligt nog var det glest med gäster och de hade fått en fyrbäddshytt helt för sig själva.
Vilken lyx! Det entoniga mullrandet från fartygsmaskinerna gjorde att Carl Albin
somnade någon gång vid ett-tiden. En entusiastisk röst från högtalarna väckte honom
sex timmar senare med meddelandet att färjan skulle komma in i hamnen i Tallin om
cirka två timmar. Frukost serverades mellan åtta och tio. Välkomna! Kaptenen och
hans besättning hoppades att överresan varit angenäm och att vistelsen i Tallin skulle
bli minnesvärd. Temperaturen i Tallinn var femton grader Celsius och vinden var tre
sekundmeter sydost. ”Vi hoppas kunna erbjuda er plats på tillbakavägen till
Stockholm. Ha en bra dag!”
5
5
Carl Albin hade legat kvar i sängen några minuter, egentligen borde man nog säga i
kojen eftersom det var på en båt, hur som helst, han hade stirrat upp på undersidan av
kojen ovanför sig. Om han sträckte upp händerna kunde han känna på den kalla gula
ytan. Han sparkade av sig täcket och vek huvudet och överkroppen försiktigt ut mot
hyttgolvet för att undvika att slå huvudet i överkojen. Han rättade till pyjamasen, och
efter en ordentlig sträckning på ryggen var det dags att tassa in på toaletten. ”Slå nu
inte i stortån i tröskeln!” manade moster Elsie som låg i kojen bredvid och hade
erfarenheter av sjöresor. Det gick bra. En snabb uppfräschning och så var han klar.
”Lyft på fötterna ordentligt igen över tröskeln!” sa en röst under täcket. Moster Elsie
hade bestämt sig för att sova fem minuter till. Carl Albin vek ihop sin pyjamas så att
den bildade ett litet paket för att ta så liten plats som möjligt i hans genomplanerade
väska. Hans sockar låg på golvet där han hade lagt dem föregående kväll, två
centimeter framför respektive sko. Byxorna låg naturligtvis ordentligt hopvikta på en
stol. Skjortan hängde över ryggstödet. Han borde naturligtvis ha hängt upp byxorna
och skjortan på galgar i garderoben! I alla fall låg det ett par rena kalsonger överst på
stolen. Det låter nog petigt, detta med kläderna, men han måste ha ett system när han
klädde sig. Snabbt på med kalsonger och sockar, greppa skjortan med båda händerna
så att den gled lätt på kroppen utan att bli skrynklig, och så i med fötterna i byxorna,
helst båda på en gång, och så en sista knyck så att allt var på plats. Snart var han redo
för frukost, men först måste han packa väskan. För honom var det viktigt att kunna
rusa ner till hytten och greppa väskan, om något oförutsett skulle hända, som att det
var lång kö till frukostbuffén så att man med nöd och näppe hann hämta väskan efter
frukosten. Det hände sällan något, men han ville ha full koll i alla fall. Det hade blivit
ett system att leva så. Men herregud, kunde hans vänner säga, du kan väl inte gå
omkring med både hängslen och livrem jämt. Det kunde man visst. Han höll på att
glömma att kolla om han hade stoppat ner hyttens nyckelkort i bröstfickan kvällen
innan. Men det låg där, så allt var under kontroll, förhoppningsvis. Det var bara att
stiga ut i korridoren och släppa dörren bakom sig och höra den tunga dunsen när den
gick i lås. ”Jag går upp till matsalen nu. Jag håller en plats till dig”, sa han till moster
Elsie. Moster Elsie grymtade till svar under täcket. Det var med nöd och näppe som
han kunde hålla sig från att gå tillbaka och kolla om dörren gick att öppna med
nyckelkortet.
Frukosten gick bra, ingen trängsel vid buffén. Carl Albin tog ett fönsterbord och
kunde njuta av sina frukostflingor med fil och en ostsmörgås, samma frukost som
6
6
hemma, samtidigt som färjan sakta gled förbi Tallinns yttre hamn. Han funderade på
att kolla mobilen om han fått samtal eller meddelande, för egentligen hade han ju tid
med det, men det var onödigt. Det kunde han göra senare, kanske på hotellet. Just då
var det skönt att sitta och slappa. Det varade tyvärr inte så länge, för den där
högtalarrösten uppmanade alla bilpassagerare att bege sig till bildäck. Någonting sa
honom att det var bäst att lägga på ett kol, så han drack det sista ur temuggen och
skyndade ner till hytten för att greppa sin väntande väska. I dörren till hytten mötte
han moster Elsie. ”När du ändå är i farten kan du väl ta min väska också”, sa hon. Väl
uppe igen på urstigningsdäcket visade det sig att det var gott om tid innan färjan
kunde lägga till vid kajen. Moster Elsie satt ensam i matsalen med en kopp kaffe och
omgiven av severingspersonal. Stämningen var uppsluppen, det kunde man höra på
skratten. Hon kunde tio språk och kunde göra sig förstådd på alla de sju haven, påstod
hon. Men Carl Albin stod i alla fall längst fram vid utgången för att vara den förste
att gå över landgången. Om de nu inte bytte utgång, men så illa var det väl inte.
Genom ett fönster skymtade staden, och någonstans därinne låg deras hotell. Färjans
maskiner mullrade dovare och bromsade fartyget den sista biten intill kajen. Bakom
honom hade det bildats kö. Men ännu återstod det en liten väntan. En besättningsman
stod längst fram vid utgången och kontrollerade dockningen mellan fartygssidan och
slussen till landgången. Alla passagerare hölls tillbaka av ett rep, som fåren som
väntar på att bli utsläppta på bete. Det rasslade och skramlade och färjan riste till en
aning, och repet hakades av. De var framme. Flocken av passagerare, greppade sina
väskor och tog stegen ut i en gång som vek av skarpt till höger, och som fortsatte i
krökar ner till ankomsthallen. Carl Albin var i Estland för första gången, och han var
omgiven av människor som trampade taktfast nedför den långa landstigningstarmen.
En del var turister, men många var också ester. Hur kändes det att gå här tillsammans
med dessa människor? Ja, det kändes inte märkvärdigt på något sätt. Men herregud,
moster Elsie! Han hade tappat bort henne! Någon knackade honom diskret på axeln.
”Om det är mig du letar efter, så är jag här”, sa moster Elsie. Carl Albin kunde andas
ut. Varför var han här? Jo, dels var han var här på grund av en konferens. Han skulle
träffa estniska kolleger från ett bilföretag. Och dels var han här på grund av en
familjesägen att släkten härstammade från Estland. Och nu hade han kommit för att få
reda på hur det såg ut på denna plats där hans förfäder eventuellt hade levat. Han
tänkte eventuellt, för hans mor var lite svävande när släktens härstamning kom på tal,
men hans moster var desto mer övertygad om att det var i de gamla estniska
7
7
svenskbygderna som han skulle söka sina rötter. Hur hade detta intresse för förfäder
börjat? Antagligen den dagen när de gamla albumen med bilder plockades fram ur
bokhyllan. Mor hade berättat om sin barndom, och för att understryka någon händelse
hade fotoalbumen lagts på köksbordet så att mor kunde peka på någon person som
hon just hade berättat om. Han hade sett bilderna massvis av gånger, men de hade
aldrig fastnat, de hade bara fladdrat förbi och snart blivit glömda igen. Men nu stod
plötsligt morfar och mormor där i albumet framför sitt nybyggda hus, och mormor
hade ett barn på armen medan de andra barnen stod på marken och höll de vuxna i
handen. Sedan följde bild på bild framåt i tiden, och det var som att stiga in i en film
när man såg på bilderna, för plötsligt var man där, just där på den platsen när bilden
togs, fast det var omöjligt. Men det kändes verkligt. Carl Albin tyckte att han kunde
höra vad de sa till varandra och om han ville kunde han röra vid morfar, fast denne
var död långt innan Carl Albin föddes. Men första bilden saknades och den skulle
finnas någonstans vid havet. Sök bland båtarna, hade hans spåkunniga moster sagt.
Kanske inte mycket att gå efter egentligen, men moster var kärv till sättet och hade
respekt med sig. Och hon hade alltid rätt, påstod hon, eftersom hon kunde se bakåt i
tiden lika bra som hon kunde skåda framåt. Några av de bilder Carl Albin hade laddat
ner i datorn innan han reste visade gamla timmerstugor med en byväg som ledde ner
till vattnet. På en bild såg man en fiskare som reparerade en mindre båt, och en annan
visade när det var fest och bröllop i byn. Fiskaren på bilden skulle kunna vara hans
morfars far, Stenberg. Hans moster hade sagt så fort hon fått se bilden att, ”det är klart
att det är han. Och förresten hette han Matts Stenberg.”
Odensholmarna var omtyckta som lotsar
Matts Stenbergs far var fiskare och lots på Odensholm, en liten ö på nordvästra sidan
av Estland. Seglade man rakt norrut kom man till finska Hangö. Finland hade varit i
ryska händer redan i trettiofem år när Matts föddes 1844, och även Estland var en del
av Ryssland. För inte så länge sedan hade bönderna varit livegna, och nu när de var
fria fick de betala höga arrendeavgifter för jorden. Det var få bönder som ägde egna
jordplättar, den mesta jorden ägdes av ett fåtal godsägare. Kustbefolkningen hade
sedan gammalt haft vissa skattelättnader. Det var gamla privilegier sedan svensktiden.
När Estland var en svensk besittning hade familjer från moderlandet prövat lyckan på
8
8
andra sidan havet, och man hade fortsatt de gamla näringarna som fiskare och bönder
på de estniska sidan. Men skattelättnaderna naggades i kanten och togs sedan helt
bort, och de svenska invandrarna blev lika fattiga som den estniska urbefolkningen.
Ändå var det en skillnad, för kustbefolkningen ville hålla sig för sig själv. Man höll på
sina traditioner som man hade tagit med sig från andra sidan Östersjön.
Odensholmsborna var omtyckta som lotsar, de kände vattnen i Finska viken sen
generationer tillbaka. Mest hela året låg man ute och fiskade, och när vintern kom och
isen lade sig utmed kusten jagade man säl. Matts Stenberg hade känt den isande
vinden många gånger, en vind med vassa tänder som rev och bet i de nakna händerna
när båtlaget försiktigt manövrerade för att komma sälarna tillräckligt nära för ett
bösskott. Vintern var besvärlig, men dåligt väder fanns också på sommaren. Sak
samma, det var ett hårt liv på sjön. Men man var van, och förresten fanns det inte så
många alternativ. På vissa platser ett stycke från havet odlade man potatis. Det var på
gröna magra flikar som låg skyddade från kylan från havet. På sommaren var
potatisåkrarna varma.
Solen hade gassat på den plöjda jorden, och jorden hade girigt sugit åt sig den
livsviktiga värmen. Matts hade gått barfota i fårorna och försiktigt hackat upp jorden
kring potatisplantorna. Jorden skulle ligga porös kring de små gröna skotten så att den
underjordiska frukten fick växa sig stor. Matts hade känt hur solvarm jord hade kittlat
mellan tårna, och det var så att han måste resa sig upp och dra ett djupt andetag. Och
där ute låg vattnet, eller Finska viken, men allt vatten var som ett hav som fortsatte
oändligt långt bort, långt bortanför alla öar. Ett hav som gav fisken, maten som skulle
mätta familjen. De gånger båtarna kom hem utan fisk, då fick man äta potatis. Alla
gårdar på Odensholm hade åtminstone en ko, så potatisen kunde man doppa i mjölk.
Under goda tider när båtarna kom hem med fisk som glänste som högar av silver, då
tog man undan till hushållet, och resten packades i tunnor som skulle säljas på andra
sidan viken. De gårdar som hade lite större arealer jord kunde vissa år exportera
potatis till Hangö på finska sidan. Matts far hade varit med på många handelsresor
med båtar som krävde många mäns besättning. Det var slättoppade skonare som var
byggda av arbetslag på ön. Båtarna måste vara sjödugliga för att klara en tung last i
grov sjö. Generationer av öbor hade lärt sig hur man trotsar, smickrar och accepterar
denna miljö som ska mätta magarna och ge fortsatt liv. Det landnära fisket klarade
man med mindre båtar. Matts hade varit med de gamla gubbarna nere vid sjöbodarna.
9
9
Han hade hjälpt till att bära fram verktyg och mindre virke när det var dags att bygga
nya skepp. I början var männen vresiga och tyckte att han mest var i vägen och
hindrade arbetet att få kölen på plats, och spanten och borden lagda, men efterhand
vande man sig vid att ha pojken vid bygget. Han var läraktig och han gjorde ju viss
nytta. För Matts var detta något annat än att rensa ogräs i potatislanden eller att passa
kon vid betet så att hon inte gick ner sig i sjön. Båtar var något viktigt, han kunde inte
sätta fingret på vad det var som hade fångat honom, det var något som drog honom ut
från stugan och ner till vattnet. Det var här han ville vara. Han begrep inte att alla på
ön måste hjälpas åt med alla sysslor, och då ingick passning av de yngre syskonen,
mjölkning och plöjning av den magra jorden. Häst hade man inte tillgång till, så när
barnen växte upp och blev tillräckligt starka, då blev de satta framför potatisplogen.
Här gällde det att ta i av alla krafter för att få tillräckligt djupa fåror. Mor och far hade
märkt hur sonen drogs ner till båtarna, och det var väl bra och helt naturligt för en som
snart skulle bli en fullvärdig familjeförsörjare. Men det fick inte gå till överdrift detta
rotande och plockande med virke. Ibland visste man inte var pojken höll hus.
Byggena var färdiga och båtarna hade sjösatts nerefter strandsidan, och ändå höll han
sig undan. Mor var orolig och gick ut för att leta, och där gick han minsann nere vid
vattenbrynet och släpade på gammal vrakved. Han hade fått för sig att han skulle
bygga sig en egen båt, och han hade sagt till karlarna som strax var färdiga med
sjösättningen, att nu ville han visa vad han kunde. De hade skrattat och uppmuntrat
honom. Pojken var inte mer än tolv år, men läraktig. Det är bäst att du börjar skaffa
virke, sa de. Sen kan du få hjälp med lite av varje. Och nu gick han här själv på
stranden sedan karlarna hade skaffat last till skeppen och gett sig av. Mor grep sin son
handen och vandrade tillbaka upp till gården. På vägen hem var hon arg och skällde ut
honom för att han hade hållit sig borta. Alla känslor hon hade måste bubbla ut, och
hon ville skaka pojken för att få bort den oro hon kände. Hon, som själv var öbo, och
som hade varit med sin far i hans båt, hon tittade nu tillbaka mot det olycksbådande
havet.
Hemligheten i ängsgräset
I byn på Odensholm fanns några barn i Matts Stenbergs ålder. Jaan Bergman var
rödhårig och hade pigga ögon, och tillsammans med Matts gick han på stigarna runt
10
10
gårdarna på skattjakt efter fina små släta stenar. Det var lördag och de hade en säck
med sig, gjord av gamla bitar av segelduk, och nu tävlade de om vem som hittade de
finaste stenarna. Säcken var inte full på långa vägar, men den var ändå tung att släpa
på när stigen gick uppför bergsknallar och in mellan buskar och grästuvor, som
kittlade benen när man blev tvungen att tränga sig förbi. Pojkarna turades om att bära
säcken med stenarna så att det blev rättvist. Stigen slingrade sig vidare, och nådde en
öppen plats innan den gick vidare nedåt igen. Matts och Jaan var framme vid stigens
högsta punkt och här lät de säcken falla mot marken. Det hördes ett klirrande från
stenarna. Sjöfåglarna svarade med skrin, och sensommarvinden kammade håret bakåt.
En dag som denna med klart väder, då gick det att se ut mot havet, långt bortom den
mest avlägsna kobben. Vid havsranden seglade en tvåmastad skuta på västlig kurs,
kanske på väg mot Sverige. Häruppe vid utsiktsplatsen kunde pojkarna ligga på
magen och drömma om kommande seglatser med äventyr. Vem vet, kanske skulle de
segla till Amerika, en fiskare som hade varit på handelsresa, hade träffat folk som
hade berättat om Amerika som låg otroligt långt borta. Dit kom man bara med stora
segelskepp. Pojkarna kunde se sig själva ombord med alla seglen hissade på väg över
de stora haven. De låg och njöt av sina drömmar medan ett moln skymde solen, och
fraktskeppet som de hade spejat på försvann bakom horisonten.
Matts reste sig och tog stensäcken som stod och väntade på stigen. Jaan plockade bort
mossa som hade fastnat på tröjan innan han kom på fötter och började gå stigen
nedför berget. Det fanns fortfarande gott om buskar som skymde sikten när stigen vek
av än till vänster och än till höger. Längre ner planade marken ut i något som kunde
liknas vid en äng med glest högt gräs. Gräset vajade av vinden, stråna gjorde ibland
ett böljande som om vindbyar hade gripit tag i axen. Matts stannade. Det var något
som inte stämde. Den mjuka sluttningen låg i middagsljus, och här nere kändes luften
varm och stillastående. Matts gav ett tecken till Jaan att stanna. Med ett finger över
läpparna visade Matts att nu gällde högsta beredskap. Båda pojkarna stod stilla och
lyssnade. Jaan såg först förvånad ut, men när Matts pekade mot den solbelysta ängen
och såg Matts fräcka gester, då fattade han. Som indianer smög de närmare och
stannade ett tiotal meter från en plats intill stigen där gräset hade blivit nedtrampat av
någon eller några. Spår ledde in bland gräs och buskar och sedan slutade spåren.
Kanske ett djur som ville beta av gräset och sedan vila på maten, eller någon eller
några som ville vara ifred, som ville komma så långt bort som möjligt från byns
11
11
spejande ögon och öron. Matts och Jaan lyssnade efter prassel som skulle röja
hemligheten i ängsgräset. Ett lågt skratt följt av ett fniss hördes. Matts och Jaan tittade
menande på varandra. Matts satte försiktigt ner säcken och hoppades att stenklirret
inte skulle höras, och så valde han ut en liten sten som måste offras. Han vägde stenen
i handen och gjorde ett högt kast så att stenen skulle falla ner precis på platsen där
skrattet hade kommit från. Det tog bara en sekund efter att stenen hade hittat sitt mål
innan någon skrek till och ett huvud visade sig mellan grästuvorna. Martin Andersson,
en ung stark fiskare från byn fick syn på Matts och Jaan, och hade Martin inte haft
sina kläder i oordning, och hade det inte varit någon som hade hållit honom tillbaka,
så hade det varit synd om Matts och Jaan nu. Pojkarna hann inte se efter så noga, utan
de lade benen på ryggen, det vill säga, de satte hastighetsrekord på fartsträckan mellan
ängen och ladugården hemma hos Jaan, för den låg närmast. Stensäcken hade de till
och med fått med sig utan att tappa en endaste sten. Nu stod de här i mörkret och
vågade knappt andas för att inte röja sitt gömställe. För tillfälligt räddade. Martin hade
sett vilka som hade kastat sten, och han skulle snart leta upp Matts och Jaan för att ge
dem stryk. Det gick inte att gömma sig hur länge som helst. Lika bra att få det
undanstökat och ta emot smällen och sedan hoppas på att allt blev bortglömt. Senare i
kväll skulle det bli fest i byn. Alla som inte hade långa frakter låg hemma i hamn och
skulle vara med.
Syrat bröd och ölsuppa
Kvinnorna i byn hade hängt upp blommor i kransar runt fönster och över dörrposter,
och barnen hade skickats ut efter blåklockor, styvmorsvioler och alla blommor de
kunde hitta på gräsbevuxna bergssänkor. Kvistar av björklöv skulle de också ta med
tillbaka, för alla blommor skulle blandas med det gröna. Och folk och fä och växter
skulle vara tillsammans för att fira allt levande, och människorna skulle känna
tacksamhet att de var friska, att barnen sprang runt i sina lekar, och att de barn som
snart var vuxna skulle bli starka för att kunna föra släkten och traditioner vidare. Livet
var hårt i skärgården, och det var ingen självklarhet att familjerna skulle skonas av
havet, detta mäktiga som både gav och tog liv.
Maten förbereddes nu så att fisken som hade legat i tunnor togs fram och rensades.
Till denna bar man fram rikligt med ljuvligt doftande kokt potatis med syrat rågbröd,
tillräckligt så att alla skulle bli mätta. Men detta var inte nog, på ångande träfat bar
12
12
byns unga kvinnor fram härliga bitar av kokt färskt fläsk. Den här dagen var allt en
dag att se fram emot. För en gångs skull snålade man inte med maten. Människorna
skulle glömma gammalt groll och känna gemenskap. Kärringar och gubbar mindes
tidigare fester då de var unga och heta. Över tallrikar och bord hade pojkar och flickor
kastat menade blickar till varandra, ungefär som, kom du om du vågar, jag sitter här.
Senare på kvällen var det flera unga män som hade karskat till sig med hjälp av
brännvin, och var det flera som ville prata med samma flicka åkte knytnävarna fram.
Nu svepte en kall vind från sjön och de gamla drog rockar och sjalar tätare om sig.
Bäst att inte bli förkyld. Barnen väntade att ölsuppan skulle tas fram, denna rätt av öl,
mjölk och bröd. Efter Ölsuppan skulle borden röjas av. Det som blev kvar av maten
stoppade man ner i förvaringskärl, och koppar och fat samlades ihop för att diskas.
Vatten fick man hämta från den gemensamma färskvattenbrunnen. Det blev tid för
karlarna att sitta en stund och tala om fisket, gemensamma reparationer av båtar och
uthus och de höga skatterna på livsnödvändiga varor som exempelvis salt. Även andra
varor var beskattade som rom, kaffe, socker och tobak. Skatten var densamma i
Finland. Karlarna tittade menade på varandra, för här fanns också pengar att tjäna.
Otullade varor kunde lätt gömmas under last av timmer och säljas med god förtjänst i
Hangö. Det var inget man talade högt om, men alla som deltog resorna hade sin andel
av smuggelvarorna. Pengarna behövdes hemma på gårdarna, så man höll tyst. Det
hade hänt att en tulljakt hade närmat sig skärgården för att titta närmare på skonarens
last, och hann man inte undan och smuggelvarorna upptäcktes, ja då låg besättningen
illa till. Flera års straffarbete kunde bli följden. Därför gick man helst ut med lätta
snabba båtar på natten, och då gällde det att veta var vattnen var säkra och var alla
förrädiska skär låg och skvalpade under vattenytan. De äldre karlarna kände sin kust,
de yngre fick lära sig.
Att sova över
Gubbarna hade plockat fram talharpor. Nu skulle dansen snart börja, och spelmännen
värmde upp stela fingrar på sina fiolliknande instrument. Gnistor tändes i ögonen på
byns ungdomar, men dansen var till för alla. Pojkarna var i regel för blyga och
okunniga för de invecklade turerna i den traditionella dansen. De äldre erfarna fick
visa, och nu fick både rödkindade fiskarfruar och rynkiga kärringar pröva på hur en
stark arm lindades kring deras liv och hur de äldre karlarna förde sina kvinnor ut på
13
13
dansplatsen. Karlarna hade tagit på granna byxor och västar, och kvinnorna hade
dräkter, vävda i lysande färger. Värmen steg efterhand under de varma kläderna.
På Odensholm, och även på Ormsö, hade man den traditionen att ungdomar som var i
gränslandet mellan barn och vuxna en dag på året fick sova över. Om en pojke hade
visat att han tyckte om en särskild flicka, och att hon tyckte om honom tillbaka, så
fick de pröva att sova tillsammans en natt. Tyckte de fortfarande om varandra efter
den natten så blev de ett par, och om kärleken höll i sig gifte de sig ett par år senare.
Övernattningen var inte helt utan de vuxnas kontroll, och i ritualen ingick självklart
att man sov med kläderna på. Det var inte fråga om att sova heller. Det hela kunde
kallas ett prov där en avståndsförälskelse kunde flamma upp till kärlek, eller avstanna
i besvikelse och missräkning. Martin Andersson hade passat på att gå fram till Aino
Lind så fort han fick tillfälle, och flickan verkade glad och uppspelt över
uppvaktningen. Därför hade bådas föräldrar bestämt, med ungdomarnas samtycke, att
Martin och Aino skulle sova över hemma hos Aino. Spelmännens stråkar lockade
fram naturkrafter ur jorden som de rytmiskt stampade på. Skymningen smög sig över
festplatsen och de andra ungdomarnas ögon var på Martin och Aino. Aino, som inte
verkade besvärad, gav Martin ett leende som ett tecken på en delad hemlighet. Matts
och Jaan höll också ögonen på Martin. Mycket riktigt hade de träffat på varandra
under festmåltiden, men Martin hade suttit tillsammans med sin far, och därför hade
han viskande sagt när fadern inte hörde, att stryket kunde vänta tills i morgon. Kanske
kunde Aino göra så att Martin glömde. För visst var det hon som hade legat i det höga
gräset på ängen tidigare under dagen. Det var Matts och Jaan nästan helt övertygade
om. Men vad var det då för mening med övernattningen? Matts kände att han ville
protestera, att han ville gå och berätta för Martins far. Men det var nog ingen bra idé
trots allt. Han hade inga bevis, och ingen skulle bry sig om vad en tioåring berättade.
Och sedan skulle det bli storstryk. Matts och Jaan smög sig undan och tog sig ner till
Ainos fars gårdsbyggnad. Huset låg i kanten av byn och pojkarna gömde sig under
fönstret till lillkammaren. Nu var det bara att vänta tills det unga paret kom
tillsammans med föräldrarna. Så skulle Martin och Aino föras in i lillkammaren och
Martins föräldrar avlägsna sig. Ainos mor skulle se efter att allt var som det skulle
innan hon stängde dörren till kammaren och steg in till sig. Det blev som Matts hade
tänkt, det unga paret var på sin kammare och stegen av Martins föräldrar avlägsnade
sig. Matts och Jaan hörde hur Ainos mor och far rörde sig därinne och sedan blev det
tyst. Matts reste sig försiktigt så att han kunde se över fönsterkanten. Därinne hade de
14
14
tänt ett ljus intill sängen. Martin låg intill Aino och verkade hålla en arm om henne.
De låg helt stilla, nästan som om de sov. Kunde det vara möjligt? Redan? Matts visste
inte vad han hade väntat sig, men något hade han snappat upp nere vid båtarna. Där
hade karlarna pratat om fruntimmer, och även om han inte begrep allt så verkade
fruntimmer ha något som verkade upphetsande, för karlarna nere i hamnen hade
skrattat och berättat historier, och när de märkte att han lyssnade så hade de motat bort
honom så att han kom utom hörhåll. Det rörde sig i sängen. Martin och Aino reste sig
upp och satte sig på sängkanten. Aino vände sig mot Martin och så satt de så en stund.
De kysstes. Nu hände det något. Matts varskodde Jaan som försiktigt fick näsan över
fönsterkanten han också. Aino böjde undan sitt ansikte och drog tröjan över huvudet
så att hon blev sittande i en blus med många knappar. Hon började knäppa upp de
översta knapparna, sedan fick hon hjälp av Martin. Han öppnade blusen helt och Aino
lät den falla av henne i sängen. Martin fumlade med kjolens hyskor och spännen, och
med Aino stående på golvet drog han kjolen nedåt, över hennes nakna höfter, mjukt
rundade mage och lår. En ung kvinna som halvt blygt, halvt utmanande gömde sina
bröst och sitt sköte bakom sina händer och armar. Det var Aino men också inte.
Ljuslågan färgade, speglade och lekte över kroppens mjuka linjer, i kammaren då
tiden stannade och bilden fastnade i minnet för evigt. Matts höll andan, han visste inte
hur länge, och en kittlande värme spred sig genom hans egen kropp, något helt
vansinnigt. Han hade hört, men han visste inte orsaken till allt det hemlighetsfulla,
alla antydningar. Vad vet man när man fortfarande är ett barn och förväntas syssla
med oskyldiga lekar. Nu kände han den brännande hettan i kinderna, blodets bultande
kraft. Han var trollbunden vid fönstret. Jaan kom åt fönsterblecket, kanske han ville se
bättre in i kammaren. De två därinne stelnade i sina rörelser, vaksamma som två djur
som stördes av ett plötsligt ljud. Matts och Jaan vågade inte stanna längre. Hukande
sprang de från huset så fort de kunde, tog stigen bort från byn och kastade sig
flämtande i gräset, när de var säkra på att ingen följde efter.
Carl Albin och de nakna flickorna i Mälaren
Som tolvåring lyssnade Carl Albin på magister Axelsson i Tölö folkskola när han
läste högt ur Mälarpirater. Det var knäpp tyst i salen, skoldagens sista timme, och
utanför fönstren gnistrade gruset i vårsolen. Men i magister Axelssons bok var det
15
15
redan sommar. Några pojkar i boken i Carl Albins ålder, kanske lite äldre, hade seglat
ut i skärgården i en lånad båt utan att fråga ägaren, och några härliga varma
sommardagar med äventyr väntade. Hade de problem med navigationen, hård vind
och proviant? Det mindes han inte. Jo, vänta, bestämt gjorde de inbrott i en
sommarstuga för att få mat. Men det där var ju bara bagateller. Magister Axelsson
hade kommit till ett stycke som beskrev en holme och en strand. Pojkarna i boken
hade gått i land för att vila och sola på klipporna när de fick höra röster i närheten.
Holmen hade verkat obebodd när de seglade in i en vik och gjorde fast båten. De
brukade börja med att kolla varenda kvadratmeter på holmarna de kom till, för
spänningens skull, för man visste ju inte vad man kunde hitta. Men den här gången
hade de lagt sig bakom en lite kulle i lä och låtit sommarsolen värma skuldrorna och
baksidan av låren. Röster blandade med skratt och fnitter kom från andra sidan den
skyddande kullen. Det var flickröster. Alltså tjejer som var bara några meter ifrån.
Pojkarna smög tysta som indianer, eller möss, fram mot kullens kant och spejade över
krönet. En båt låg förtöjd, och på stranden syntes liggunderlag, kläder och
kaffekorgar. En ljummen vind drog mot land över holmen, och vattnet kastade
reflexer i sommarsolen. Inte långt från vattenbrynet stänkte tre flickor vatten på
varandra. Vattnet som träffade de helt nakna kropparna fick flickornas bröst och
höfter att lysa i ett vanvettigt skimmer. Pojkarna var som förhäxade. Denna syn av
oskuld och hemliga drömmar blandades med doft av tall och sommarvarm mylla.
Något sådant oerhört måste först smältas. Pojkarna drog andan, rädda att alldeles för
tidigt röja sitt gömställe.
Magister Axelsson fortsatte sin berättelse, och trettio ungar, flickor och pojkar,
gjorde inte en rörelse. Man kunde höra en fluga vandra omkring på fönsterrutorna.
Var det bara Carl Albin som inte kunde släppa sommarbilderna av flickorna i vattnet,
vad tänkte de andra pojkarna, var de lika tagna som han? Vad tänkte flickorna som
satt så stilla framför magister Axelsson? Det fick han inte reda på, kanske skojade de
bort alltihop efteråt, när magister Axelsson slog ihop boken, och de rusade ut på
gården för att leka kurragömme eller spela brännboll. Men ändå, visst var det så,
tänkte Carl Albin, att många, många före honom har stått mitt i en sommardröm,
frågande och nyfikna, trevande utan att veta varför kroppen lyssnade på de lockande
ropen. Så har det varit, och så kommer det att fortsätta så länge jorden består, tänkte
han.
16
16
”Jo du, du är nog inte så unik som du tror”, sa moster Elsie. Hon hade suttit på
hotellrummet och lyssnat. ”Tänk att du kan vara så nostalgisk i dina år. Jag har själv
några minnen från en sommar i Sidney, som kunde vara lärorika för dig, men de får
vi ta en annan gång”, sa moster Elsie. ”Matts Stenberg var tydligen lika nyfiken som
du”, sa hon och flinade menande. ”Jag får kanske hjälpa dig att skriva ner dina
minnen, du som har så mycket att göra. Du ränner ju runt i taxi hela dagarna. Blir
det inte dyrt? Har du tillräckligt med pengar? Vill du låna, så säg bara till”, sa
moster Elsie. ”Det är bra att du skriver om mig, det tycker jag om, men vem är den
där andre?” frågade hon. ”Han verkar bara ställa till det för sig”.
Säljakten närmade sig
Martin Andersson och Aino Lind gifte sig på senhösten, samma år som Matts och
Jaan hade upptäckt en av vuxenlivets hemligheter genom en fönsterruta till en
kammare. Giftemålet kom lite väl hastigt, i vanliga fall brukade ungdomarna, eller
fästfolket som de kallades, vara förlovade ett år, men Aino hade hamnat i så kallade
omständigheter. När Aino inte längre kunde dölja att magen växte, trots att hon
försökte använda löst hängande blusar, så var det uppenbart att ungdomarna redan
levde som man och hustru. Ainos mor kände ilska och också skam att hennes dotter
hade låtit förföra sig. Tanken att dottern själv ville och kanske varit den som var
drivande, den tanken fick helt enkelt inte finnas. Ainos mor berättade vad hon hade
fått reda på för sin man, och föräldrarna gjorde det bästa av situationen. Dagen för
bröllopet flyttades och skulle firas så snart som anständigheten tillät. Ja,
anständigheten var egentligen överskriden, men att två människor hade bråttom att
gifta sig var inte ovanligt här ute bland fiskarbefolkningen, inte mera än någon annan
stans. De båda verkade tycka om varandra, det var något som Ainos mor med lättnad
hade märkt, så man fick stå ut med menande blickar och skämtsamma antydningar.
Fast tråkigt var det ju förstås.
Aino hade fått flytta in i kammaren hos Martins föräldrar innan en ny stuga hann
byggas. Martin arbetade med bygget tillsammans med sin far så ofta han kunde, när
inte fisket måste få gå före. Det var inte så ofta Martin hann med att stanna till i byn
och slänga käft med de yngre ogifta männen. Alltid var det något som måste göras.
Flera gånger hade han mött Matts och Jaan, och då hade han passat på att påminna om
17
17
stryket som skulle delas ut, men hotet började likna ett talesätt utan
verklighetsförankring. Matts förhoppning att Aino skulle sysselsätta Martin hade
däremot besannats. Vad Matts inte visste var att Martin var långsint. Martin gick och
grunnade på ett lämpligt tillfälle att sätta snorungarna på plats. Men det fick vänta.
Aino hade blivit stor om magen. Säljakten närmade sig, och det var fråga om Martin
kunde komma med i år. Stugan var inte riktigt färdigbyggd, och dessutom borde han
hålla sig hemma, nu när Aino snart skulle föda. Än var det inte dags, det skulle dröja
några veckor, hade Ainos mor sagt, så Martin bestämde sig för att gå med ett jaktlag.
Han behövde ju inte vara borta mera än tre dagar. Alla jaktlag utom ett var fulltaliga.
Det sista jaktlaget bestod av en vuxen man, och två pojkar som skulle få vara med för
att lära sig hantera sälbössa. Dessa två pojkar råkade vara Matts och Jaan. Men det
behövdes ytterligare en man. Martin bestämde sig för att bli den mannen. Det sista
jaktlaget skulle patrullera isarna närmast hemmahamnen. Martin fick äntligen chansen
att visa gröngölingarna vem som bestämde. Inte för att det hade någon betydelse
längre, han hade nästan glömt av orsaken till att han hade varit förbannad, men stryk
kunde de få ändå, om inte annat för principens skull. Och så skulle han hinna hem i
tid efteråt.
Ett besök i havets djup
Isen kastade miljoner reflexer som bländade Matts. Himlen var klarblå och solen
värmde i den kyliga luften. Temperaturen var på cirka tio minusgrader med svag vind.
Den äldste jägaren i båten, en fiskare som hade sett isens skiftningar under många år,
kunde tala om hur stark kylan var. Isen och snön fick en särskild struktur vid olika
temperaturer. Och nu hade han gjort sin bedömning, tio grader minus. De andra i laget
kunde inte säga emot, de litade på honom. Var man oförsiktig och vände ansiktet för
länge mot vinden kunde man förfrysa sig, och det var allvarligt. Det värsta var om
man förfrös fingrarna eller tårna. Då blev det amputation när man kom hem, i värsta
fall, för att förhindra kallbrand och döden. Men jakten hade gått bra. Tre sälar låg på
bottnen av den lätta roddbåten. Man använde båt för att ta sig fram på öppet vatten
mellan isarna, och ibland drog man upp båten och släpade den mellan sig på isen för
att komma nära kolonier av vaksamma sälar. Matts och Jaan hade fått skjuta med
bössan var sin gång, och båda hade missat. Den gamle hade svurit, men Martin hade
flinat och sagt att nästa gång fick de stanna hemma. Det gick inte att ha med sig
18
18
barnungar som förstörde jakten. Matts och Jaan kände sig förlägna, de ville ju visa att
de var karlar de också. För när det gällde att smyga för att komma riktigt nära de
skygga djuren, då var de mästare. Det här var deras område, det kunde de efter
mycket träning under lekarna på kullarna runt husen hemma. Ett par dagar hade man
övernattat på kobbar. Båten hade fått vara vindskydd. Under sig hade man segelduk i
flera lager och runt sina fodrade jackor och byxor hade man fårfällar. Maten man hade
med sig bestod av sälskorpor, en kost av bakat korn och ister. Inte så gott i längden
men närande.
Nu var man på hemväg. Martin rodde deras båt sista biten i öppet vatten innan de
måste dra den över isen in mot land. Han sneglade mot pojkarna som satt mitt emot
honom. De spejade mot land, och långt där borta skymtade hamnen med byn. Martin
kände att nu hade tillfället kommit att ge pojkarna den läxan han hade lovat dem i
somras. Ett dopp i det kalla vattnet var nyttigt för både kropp och själ, påstod en del.
Han lät årorna vila, och den gamle i aktern tittade förvånad på Martin. Pojkarna satt
nära varsin sida av relingen, och om Martin halvt reste sig framåt kunde han med en
knuff med vänster och höger hand få pojkarna att tumla överbord. Martin skulle låta
dem ligga i sjön ett tag innan han drog upp dem, så att de blev lagom möra. Pojkarna
satt obekymrade och anade inte faran när Martin började resa sig. När han närmade
sig och händerna grep i kläderna hände det oväntade, eller var det ett resultat av
förfädernas vaksamhet? Pojkarna grep instinktivt om relingen och hävde sig av alla
krafter in mot mitten av båten. Martin som nästan stod upp i båten miste ballansen,
och med händer som grep i luften föll han med ett plask överbord. Med nöd och
näppe kunde de övriga tre hålla båten på rätt köl. Hade alla hamnat i vattnet kunde det
gått riktigt illa. Ingen kunde simma. Kläderna skulle kanske hålla kroppen flytande ett
par minuter, men sen gällde det att få något att gripa tag i. Den gamle hade anat sig till
Martins avsikter, men rörelsen framåt, den korta kampen, hade tagit några sekunder.
Det fanns inte tid att ingripa. Den gamle malde med käkarna och mumlade knappt
hörbara ord, goda uppåt till skydd för väder och vind, onda nedåt till den elake som
låg och flöt i vattnet någonstans. Martin måste upp hur som helst, predika fick man
göra senare. Men var fanns han? Ingen kalufs stack fram någonstans, varken på ena
eller andra sidan. Han kunde väl inte ha gått till bottnen? De tunga kläderna kunde ha
dragit ner honom som en sten. Matts och Jaan fattade inte vad som hade hänt. Hade
Martin tänkt knuffa i dem i sjön, hade han tänkt dränka dem? Så illa var det väl inte?
Var det något slags skämt som hade gått fel? De satt i båten med obehagliga tankar att
19
19
det kanske var deras fel att Martin drunknat, när två röda händer grep om relingen och
ett ansikte inramat av mörkt hår och drypande av vatten tittade över kanten. Martin
hade besökt havets djup och hängde nu frustande vid relingen. Munnen var vidöppen
och ögonen uppspärrade som om de hade skådat alla sjömäns fasa, detta vidunder som
slukade hela fartyg, och som om han nu ville beskriva odjuret. Men det kom inga ord
från Martins mun, kanske det han hade upplevt var för stort att berätta, eller också var
han för trött för att kunna formulera begripliga meningar efter kampen därnere. Hugg
tag, pojkar, sa den gamle fiskaren, som hade klivit fram i båten. Försök att få tag i
byxorna så rullar vi honom ombord. Den gamle krokade Martins rockkrage med sin
högernäve så att Martin hängde halvvägs ombord, och sedan fick Matts först det ena
benet och sedan det andra över relingen och Martin rullade som en valross ner på
durken och lade sig intill de redan infångade sälarna. Lägg en filt över honom och se
till att han håller sig varm, sa den gamle. Det är inte så långt kvar till land. Vi får ro
fram till strandisen och dra båten sista biten. Arbetet med båten håller oss varma, sa
den gamle.
Nedkylningen på isen
Aino väntade att Martin skulle komma tillbaka med de andra. Två dagar hade redan
gått sedan jaktlaget sköt ut båten över isen på väg mot vattnet långt där borta som
glittrade i morgonljuset. Det var alltid oroligt att ha man eller barn i båtarna därute,
när man själv fick gå hemma och vänta. Aino hjälpte till hos mor och svärmor, så ofta
det behövdes, och däremellan satt hon med stickningen. Hon var i åttonde månaden
och det väntade barnet behövde värmande kläder. Barnet skulle födas i april om allt
gick som det skulle, och den tidiga våren här vid kusten kunde vara bitande kall. Oron
fick Aino att resa sig från stolen med stickningen. Det började bli sen eftermiddag och
solen dalade i väster. Än så länge gick det att från fönstret se isen och råkarna med
öppet vatten. Långt borta kunde hon urskilja ett mörkt föremål som verkade röra sig
på isen. Det måste vara en båt på väg hem från jakten. Det var Martin som äntligen
kom tillbaka. Vad hon hade längtat efter honom! Hon kunde inte bärga sig.
Stickningen lät hon ligga vid fönstret, för nu gällde det att hitta stövlarna och kappan
så hon kunde ta sig ut och möta honom. Klumpig hade hon blivit med sin stora mage,
och hon fick passa sig så att hon inte gick omkull på den isiga stigen ner mot hamnen.
Ingen såg att hon lämnade stugan, och det var lika bra det, för hon ville inte att någon
20
20
hindrade henne att ge sig ut på isen. Aino stannade ett ögonblick vid strandkanten för
att hämta andan. Yrsel och ett svagt illamående kom över henne. Så idiotiskt att
springa ut som ett hysteriskt fruntimmer, tänkte hon, men nu var det gjort, nu stod hon
på isen och hon kunde lika gärna fortsätta.
Martin och de andra stretade med båten och närmade sig stadigt landsidan med
hemmabyn. Båten gled lätt på isen med sin köl, och det var inget tungt arbete att
ballansera båten, men Martin frös som en hund. Det hjälpte inte slita och dra för att
hålla värmen. Den gamle hade gett honom ett par torra strumpor i stället för de
genomsura, och i början hade det varit en fantastisk känsla när värmen kom tillbaka
till fötterna. Men nu frös han om kroppen så att han skakade. Martin lyfte huvudet för
att uppskatta hur långt det var kvar till land. Vad var det som kom springande mot
dem? En människa? Han måste skärpa sig för att se ordentligt. Aino! Vad gjorde hon
här på isen? När båten nådde fram till Aino stannade man och lade ner den försiktigt
på sidan. Aino blev förskräckt när hon sprang fram till Martin och såg hans kläder
som hade blivit tunga och stela. Istappar hängde från hans hår, och de andra behövde
inte förklara vad som hade hänt. Hon ville värma honom med sin kropp och skydda
honom. Men Martin, som först hade blivit glad att se henne, blev nu arg. Räckte det
inte med en som ställde till det? Tänkte hon gå här i kylan och bli sjuk? Och tänkte
hon inte på barnet? Och att stå här och prata gjorde inte saken bättre, sa den gamle.
Hugg i alle man så att vi kommer hem, sa han. Men inte du, Aino, sa Martin och
tittade ilsket. Men Aino ville inte lyssna, hon ville hjälpa till så gott hon kunde. Hon
tog tag i båten och började skjuta på tillsammans med de andra, och det hjälpte inte
vad Martin sa. Hon skulle ha hem honom. Hon skulle klara det om hon så skulle få
bära honom sista biten in i den räddande varma stugan.
Aino fick missfall vid födseln i april månad när vikarna låg isfria och ljuset från havet
letade sig in i stugfönstren hos människorna i byn. För de flesta en löftesrik tid.
Martin hade hämtat sig från nedkylningen på isen, och kroppen kändes stark som
förut. Men efter Ainos missfall satt han ibland och grubblade över orättvisan han hade
råkat ut för. Vad eller vem var det som ville honom och hans familj illa? Grumliga
osammanhängande tankar rörde sig i huvudet på honom. Han fick ingen ro, varje
timma under arbetet tänkte han på orsaken till sin olycka. En person fastnade i
huvudet och återkom gång på gång. Matts Stenberg. Matts hade kastat en sten på
21
21
honom, och i byn hade han på något sätt, hal som en orm, lyckats hålla sig undan. I
båten sedan under säljakten var det som om fan själv haft en skyddande hand över
Matts. Ju längre Martin funderare desto klarare blev det att Matts var orsaken till
Ainos missfall. Ont måste förgöras med ont. Matts måste bort.
Sibyllan och kaffesumpen
Matts Stenberg kände inte till någon ondska. Han var, så vitt han visste, omtyckt
bland kamraterna, och de äldre fiskarna uppskattade hans arbete både med
skeppsbyggnad och med fisket. Han tyckte om att suga i, och nu när han inte längre
var en barnunge, han hade fyllt sexton år, fick han följa med på allt längre fisketurer.
En ny del av skärgården öppnade sig när man styrde ut och vek av åt öster inåt Finska
viken. Nya skär och holmar, nya passager fick läras in där båten gick säker från
grundstötning. Lätta båtar lade kursen mellan holmarna nära kusten, de större
skutorna höll sig mera utomskärs. Matts blev duktig på att hitta bland holmarna, och
gubbarna skämtade med honom om att här såg man minsann en blivande
storsmugglare. Matts var belåten, kanske inte att bli jämförd med en smugglare, men
med livet på havet. Det var ingen nöjesresa att gå i halv storm och komma hem nästan
tomhänt, men han visste ju redan allt det där. Det bästa av allt var när man var hemma
igen, fisken var överlämnad till kvinnorna och båtarna var ordentligt förtöjda och
rengjorda. Då fick han tid till sig själv några timmar, och var han inte alldeles
utmattad gick han till sin egen båt, en mindre båt, men med segel och fullt sjöduglig.
Han hade byggt den själv. En hel del hjälp hade han fått av gubbarna. De hade skaffat
fram lämpligt virke till köl och bord, och verktyg hade han fått låna. Matts fick goda
råd när det behövdes, och på så sätt betalade gubbarna tillbaka det de hade fått när
Matts var minstingen och hantlangare på byggena.
Båten låg och drog lite i förtöjningarna när vinden tog tag i skrovet. Matts hoppade
ombord och började ordna med seglet. Alla segel förvarades i det man kallade för
båthuset. Här hittade man också nät, krokar och olika verktyg. Seglet kom på plats
och Matts lossade tamparna i fören och aktern. Med hjälp av foten fick han båten att
röra sig från bryggan, tillräckligt så att han kunde hissa segel och låta vinden föra
båten ut mot öppet vatten. I dag skulle han undersöka en kuststräcka som han bara
hade hört talas om. Nya upptäckter var berusande. Matts njöt där han satt i aktern och
22
22
såg det fyllda seglet. Här ute kunde man låta tankarna vandra hur de ville. Hans mor
som alltid var ängslig när han var ute själv i båten, hade haft besök av en släkting, en
kusin från Ormsö. Kusinen var en välkommen gäst för hon kunde berätta historier om
spöken, sjömän som hade drunknat och som hade kommit tillbaka till sina familjer om
natten drypande av vatten. Männen hade varit kusliga att se, för deras ansikten hade
varit tomma hål, och i stället för hår hade de haft sjögräs som delvis täckte ansiktena.
Hon kunde också andra historier om sjörövare som hade blivit hängda på galgberget
inne i Tallin. Galgen var borttagen nu, men hon visste precis var den hade stått. Så om
någon ville bekosta resan till Tallinn skulle hon visa platsen. Det bästa av allt, kusinen
var berömd i trakten, eftersom hon kunde spå i kaffesump. När hon var på besök
hemma hos modern gick ryktet, och folk från stugorna skaffade sig anledning att hälsa
på, eller också kom de ändå, för man ville gärna vara med när ödet skulle visa sig för
någon. Det var ju kusligt, så man ville helst inte låta sig spås själv, men om grannen
ville, gick det ju an att lyssna. Ja, egentligen trodde man ju inte på det, men i alla fall,
man kunde inte veta, det kunde ju slå in, det kusinen såg i kaffesumpen därnere i
koppen.
Nu hade spåkärringen, om man får vara så elak mot en nära släkting, suttit på sin stol
vid bordet i köket, och kaffepannan hade gått runt bland alla de andra kärringarna. Det
var enbart kvinnor som trängdes i köket. Gubbarna skulle nog gärna också ha velat
vara med, men gränsen på nyfikenheten måste dras någonstans, och här gick den. Man
blandade sig inte med kaffekärringar. Så var det påtåren, och så var den också
urdrucken, och det blev en paus i köket. I tystnaden hördes hur någon skrapade med
foten under bordet, i förväntan eller i förlägenhet. Kusinen som hade dragit ut på
kaffedrickandet i det längsta, tyckte att tillfället hade kommit. Var det möjligen någon
som ville skåda sin framtid i kaffesumpen? Kärringarna runtomkring stelnade liksom
till vid frågan, och låtsades att de inte hade hört, eller att frågan inte gällde dem.
Kusinen fick fråga en andra gång, och för att inte folk skulle ha kommit förgäves
svarade mor att, du kan ju ta och spå mig. Dig? Nej, det går inte. Dig har jag spått
fram och tillbaka så att sumpen börjat bli otydlig. Här behövs det en ny. Här har vi en,
sa kusinen och pekade mot kammaren där Matts hade gömt sig bakom dörren. En
liten springa var öppen, inte större än att han knappt kunde se och höra spektaklet inne
i köket, men kusinen måste ha falkögon, ytterligare en gåva, för nu berättade hon för
hela sällskapet att denna gudabenådade söndagseftermiddag skulle alla få reda på
Matts Stenbergs framtid. Mor blev förskräckt. Hon hade onda aningar ibland, men
23
23
hon ville inte ha dem bekräftade så här bland folk. Men Matts var upptäckt, och de
som satt närmast kammaren öppnade dörren och där stod han. Vad skulle han göra,
det gick inte att fly för utgången var spärrad av hela byns kaffekärringar. Att fly var
heller inget att tänka på. En karl flyr inte, han utkämpar sitt öde. Alltså sträckte han
upp sig och försökte låta självsäker när han sa att, det skulle väl gå bra, värre saker
har han varit med om. En gemensam utandning hördes i köket. Man slappnade av,
tittade nyfiket på honom, som om det var första gången han visade sig. Kusinen var
belåten. Föreställningen hade fått en storartad inledning. Men släpp fram den unge
mannen så jag får bjuda på en kopp kaffe, sa hon. Kärringarna jämkade ihop sig så att
det bildades en smal ränna i mitten, och i detta hav av kvinnligt hull drogs och sköts
han framåt mot den väntande koppen. Kaffet hade hunnit bli en aning kallt, men han
hade inte hjärta att nämna detta, och temperaturen hade förmodligen inget med
resultatet av spådomen att göra. Han tömde det sista av kaffet och lät koppen sjunka
ner mot bordet. Låt mig ta hand om den, sa Sibyllan, det vill säga hans mors
spåkunniga kusin. Hon studerade kafferesten i bottnen mycket noga, medan åskådarna
registrerade varje rörelse, varje min i Sibyllans ansikte. Hon verkade ha sett
tillräckligt och förberedde sig att tyda Matts öde när koppens rörelse nedåt mot bordet
plötsligt saktade in, och Sibyllan hastigt lyfte koppen igen så att den stannade nära
hennes ansikte. Hon blev sittande med koppen tätt framför sig ovanligt länge, som om
tecknen i bottnen var svårtydbara, eller skrämmande. Det sista alternativet ville Matts
inte tänka på. Om han var utvald att stå för underhållningen så ville han bli behandlad
med respekt. Mor som tog underhållningen och spådomen på fullt allvar såg orolig ut.
Äntligen sänkte kusinen koppen mot bordet. Ja, sa hon. Nu har jag sett in i din
framtid. Det finns saker som ser ljusa ut, men jag ser också mörka. Kusinen var
gravallvarlig, om uttrycket ursäktas, inte en tillstymmelse till skämt. Nu kunde hon ha
gett Matts ett leende för att lugna honom, men det gjorde hon inte. Jag ser ett hav,
fortsatte hon, och bottnen på en båt. Det är natt. Flera män letar efter dig. Något som
ser ut som en stor fisk eller en val kommer upp ur havet och krossar båten. En trälåda
eller något liknande flyter bort in i mörkret. Sen ser jag inte mer. Kusinen hade hela
tiden sett Matts i ögonen medan hon berättade. Stämningen i köket var tryckt.
Kusinen kände att hon trots allt ville trösta honom, så hon avslutade spådomen med
att säga att hon hade sett en kvinna. Mer kunde hon inte säga. Men en kvinna betydde
säkert något bra. Ja, en kvinna var alltid bra att ha.
24
24
Matts styrde upp mot vinden och lät båten falla av mot närmaste holme. Tankarna
lämnade stugan hemma. Just nu krävdes koncentration och en smula djärvhet. Vattnet
måste läsas av. Han hade ingen lust att hamna i vattnet med sönderslagen båt bara för
att han suttit och drömt och missat ett grund.
Hemliga frakter i mörker
Matts var numera en i arbetslaget som regelbundet gick ut med nät och krokar och
letade efter fisken som skulle försörja familjen hemma. Han var en pålitlig kraft i
båten, och ofta var han den som höll i rodret när man kom till trånga passager, eller
när vinden låg hårt på och piskade vattnet. Pojkåren var förbi med spännande lekar,
nu var Matts familjeförsörjare. Far var fortfarande ute med fisket, men han hade blivit
gammal. Inte lastgammal, men sjön tog på kroppen och orken. Modern och två yngre
systrar delade på sysslorna på gården. Någon fästmö hade inte Matts ännu, fast det var
många bland byns flickor som gärna ville komma nära och prata en stund, och kanske
senare locka honom hem för att sova över på föräldragården. Men fast han gärna var
med på fester och kalas tillsammans med andra ungdomar, och lekfullt snodde en arm
runt livet på närmaste flicka med tjut och förtjust fnitter som följd, var det aldrig
någon i byn som han allvarligt fäste sig vid. Han tänkte ibland på den löjliga
spådomen, inte på att han skulle råka illa ut på havet, han skulle nog passa sig, nej han
tänkte på kvinnan. Vem var hon? Fanns hon i byn? Var hon en av flickorna som han
träffade varje dag? Han trodde inte det. Så slog han bort alltihop, ruskade på huvudet
för att bli klar i skallen. Förälskelse och bilda egen familj fick komma senare, han
kände inte att det brådskade, och för närvarande var det helt andra saker han tänkte
på.
Frågan hade kommit upp om han kunde tänka sig att vara med på speciella frakter, på
båtar som helst rörde sig i mörker mellan hemliga pålastnings- och
avlastningshamnar. Man talade inte öppet om denna handel, men Matts förstod med
en gång att man syftade på smuggelresorna. Här fanns pengar att tjäna, men också
stora risker. En lyckad spritleverans gav lika mycket som en månads fiske. Hittills
hade smugglarna kunnat arbeta i stort sett ostört. Alla i byn var inte med, och de som
hade valt att stå utanför ville helst inte veta något om smugglingen. Ju mindre man
visste desto mindre risk för de andra. Det bästa var att inte veta alls vilka som deltog,
men det var svårt att undvika. Man levde ju så tätt tillsammans. Matts övervägde
25
25
erbjudandet och kände sig smickrad att man hade tänkt på honom. Bestraffningen var
hård om man åkte fast, myndigheten jämförde smuggling med stöld, och var det rätt
mot familjen hemma att ta en sådan risk? Matts var van vid faran, ja i själva verket
älskade han faran och äventyret. Han hade varit nära att råka illa ut många gånger, när
han hade seglat sin båt i riskfyllda farvatten, men det var beräknade risker. Efteråt
kände han sig berusad när blodet rusade ut i huden och gjorde honom het i ansiktet.
Han kunde inte säga nej. De andra litade på honom, och han svor brödraskapets ed.
De första resorna hade varit lätta. Några saltsäckar låg gömda under potatislasten, och
man hade gått under dagtid den vanliga rutten över till finska Hangö. Resan hade varit
som en övningsresa så att Matts fick lära sig knepen och träffa de rätta människorna,
de medsvurna. Allt hade gått som en dans, och allteftersom ökade mängden smuggel
med kaffesäckar och socker, och de här hemliga resorna kändes inte längre så
märkvärdiga. Det kunde gå många veckor mellan smuggelresorna. Hemma visste
familjen om den farliga verksamheten, och modern hotade med allt ont som kunde
hända om Matts fortsatte med detta brottsliga, och när det inte hjälpte grät hon och
bad att han skulle stanna hemma för hennes och familjens skull. Vem skulle hjälpa
dem om han blev infångad och kanske avrättad, nu när far hade blivit så svag. Men
det hjälpte inte vad modern sa, Matts kände sig osårbar och kaxig. Han visste hur man
klarade sig från tulljakter, och skärgården kände han som ingen annan. Och förresten,
var inte de extra pengarna till hjälp i hushållet? Hade hon inte skaffat höns och gris,
tack vare honom? Matts strök sin mor på kinden, och han log mot henne, inte av
elakhet eller trots, utan av ren belåtenhet och förvissning att framtiden såg ljus ut.
Men hans mor hade inte glömt kusinens spådom, och de onda aningarna som kröp
upp ur hennes inre och som visade sig som drömmar om natten, de ville inte
försvinna. Hon försökte med läsning ur bibeln, och när inte det hjälpte, med örter att
lägga i sängen. Tankarna släppte henne inte.
Tulljakten
Man väntade på tunnor av sprit, flera hundra liter rom, och lådor av tobak. Varorna
väntades komma landvägen, med överskeppning till Ormsö och sedan till Odensholm.
Sedan skulle allt lastas nattetid och man skulle gå mot Hangö i en större båt. Man var
inne i september och nätterna var mörka. Vinden kunde ställa till det, men tulljakterna
26
26
hade det svårare med navigeringen än deras lättare båt. Spänningen steg när hästtramp
en kväll hördes uppifrån land och ett kärrlass styrde ner mot hamnen. Lasten fördes
ombord och fördelades och surrades. Alla hade sina uppgifter, och en knapp timme
senare kunde kusken föra sin vagn tillbaka samma väg som han hade kommit, till sin
gård på andra sidan Odensholm, sedd av ingen. Men när båten hissade segel och
vände ut mot Hangö var det en person, Martin Andersson, som i tysthet hade
övervakat allt, som visste och som redan låtit andra få veta. Vissa människor bär på en
olycka som håller på att kväva dem, och de ser ingen annan utväg än att skada en
annan människa för att äntligen få ro. Det är möjligt att någon kan sova på natten efter
angiveri, försök till dråp eller mord, men för många olyckliga lägger sig ondskan som
en orm om halsen. Den låter dig för stunden andas ut, men sedan hindrar den hånfullt
din inandning, tills du rosslande ser de sista bilderna slockna i ditt inre.
Matts satt i aktern, och vinden som kom snett akterifrån svalkade och dämpade den
värsta upphetsningen. Klockan var strax före elva och det gick inte att uppfatta den
omkringliggande kusten. Man fick gå på kompass och låta sig ledas av fyrarna när
man närmade sig Hangö. En liten lykta lyste upp kompassen, och Matts spände sina
sinnen för att känna i mörkret att kursen var den rätta. Männen ombord kunde bara
vänta på att de farliga skären var passerade och att sedan vattnet låg öppet.
Längre österut hade en tulljakt gått ut. Den gick rakt väster ut tills den skar kursen
som Matts hade lagt. Sedan vände jakten norrut och följde i smuggelbåtens kölvatten.
Tanken var att hinna upp smugglarna och preja båten. Båda båtarna gick med släckt
belysning. Tulljakten var en snabb seglare, och med ett ovetande byte framför sig
satte den alla segel och lät en man hänga över fören för att lyssna efter knarrande läten
av tåg eller segel. Kom man tillräckligt nära kunde man tända de starka strålkastarna
och hala in fångsten. Missade man smugglaren i mörkret kunde man vänta vid
inloppet till Hangö.
Matts spejade in i mörkret och tyckte att nattens alla sjöormar låg därinne och väntade
på honom för att slingra sig om båten och dra ner den i djupet. Han log åt sig själv.
Detta var ju för löjligt. Han trodde inte på gamla historier om havsodjur. Nu fick han
skärpa sig och lita på sina instinkter. Vinden spände seglen och pressade skrovet
framåt och vattnet porlade och skvalpade sövande. Han hade upplevt vattnets rörelser
kring stränder, runt holmar och skär, när vinden, vattnet och stenen möttes i frustande
27
27
nappatag, och han kände till alla ljud från segel och rigg när tyg och virke fick böja
sig för naturens krafter. Han kände sig som ett med vattnet. Öronen tog emot signaler
från mörkret och tolkade dem. Porlandet från bakvattnet hade blandats med ett
kraftigare brus, ett dovt läte av undanträngt vatten som gnällande och fräsande skrek
ut varningar. Matts vände sig bakåt och lyssnade tills han var säker på att en båt
närmade sig. En större båt. Vilka, utom smugglarna, valde att segla i mörker med
släckta lanternor? Kunde bara vara tulljakten, men hur visste den att otullade varor
skeppades mot Hangö just i natt? Här fanns ingen tid att spekulera, nu måste han
komma undan i mörkret, måste snabbt göra kursändring och försvinna. Det finns
rörelser som är omärkliga, men att vända en båt, hur försiktig man än är, framkallar
små ljud av roder och skot, tillräckliga för andra tränade öron.
Utkiken på tulljakten gav ett tecken och lyktorna tändes och lyste obarmhärtigt upp
det nattsvarta vattnet, och fångade in ett vitt segel. Avståndet mellan båtarna var
förbluffande kort, och jakten vek av och gjorde sig beredd att preja. Besättningen på
jakten var kanske inte omtyckt bland fiskarna i trakten, men folket ombord var
tränade män som varit med förr och kunde sin sak. När Matts lade om kursen än en
gång var man beredd och kastade änterhakar ombord på smuggelbåten, och när denna
vek av fick de spända äntertrossarna den mindre båten att våldsamt kränga och ta in
vatten. Den tunga lasten gjorde att båten började sjunka och karlarna ombord fick
kasta sig i vattnet. Där låg de, och de hade inte kunnat hålla sig länge flytande i sina
tjocka kläder om inte mannarna på jakten räckt ner båtshakar och halat de halvdränkta
smugglarna ombord. Kaptenen på jakten flinade och mönstrade sitt kap. Fångsten
skulle ge honom inkomster och kanske befordran. Han var belåten men hade inte varit
så noga med att räkna. En saknades. Kanske han visste antalet smugglare men antagit
att en man hade gått till bottnen tillsammans med båten. Det är möjligt.
Matts hade fått tag på några bräder som krokarna hade rivit av från bordläggningen,
och med hjälp av dessa höll han sig flytande på andra sidan jakten. Kläderna kändes
blytunga och ville dra honom neråt. Kunde han bara få av sig jackan och stövlarna.
Jackan var stel och händerna hade svårt att få grepp på knapparna i det kalla vattnet.
Dessutom kunde han knappast släppa bräderna som nätt och jämnt höll honom
flytande. Med en hand om bräderna gick det att öppna jackan och kränga av den, men
värre var det med stövlarna. Den vänstra kunde han sparka av med hjälp av
högerfoten, men den högra satt fast hur han än tryckte med sin bara fot. Bara han
28
28
kunde få stöd någonstans. Han flöt i mörkret i skydd av jaktens ena sida, och tydligen
letade man inte efter honom. Uppe på däck hörde han hur jaktkaptenen skrek och svor
och hotade med ett helvetes straff för alla smugglare som trotsade lagen. Det hördes
dova ljud och sedan stönanden, som när någon fick ta emot sparkar mot kroppen. De
andra är i säkerhet på båten, tänkte Matts. En tamp hängde från fartygssidan och med
försiktiga rörelser fick han bräderna att röra sig så att han kunde gripa sin livlina. Med
ett kraftigt tag om tampen hävde han sig bakåt så att knät med stöveln kom över
vattenytan. Samtidigt var han noga med att inte förlora kontakten med de livsviktiga
bräderna. Med andra handens och fotens hjälp gled stöveln av och Matts kunde röra
sig friare i vattnet. Jakten hade släckt sina strålkastare nu när de inte längre behövdes,
och i stället brann lanternorna och svag däcksbelysning. I mörkret nedanför låg Matts
och lät sig föras bort av vind och strömmar, in i det skyddande mörkret.
Hur länge hade han flutit omkring? Kroppen var domnad av det kalla vattnet. När
måste han släppa taget om sina brädor, när skulle händerna tappa känseln och sluta att
krama om kanterna? Det var inte så mörkt längre. Gryningen målade de mjukt
rullande vågorna i en disig grå färg. När en våg fick honom att lyfta såg han ett
oändligt vatten framför sig, och när vågen förde honom neråt ville han låta
drömmarna ta överhanden, då ville han bara sluta ögonen och låta vattnet omfamna
sig.
Mannen liknade ett spöke
Yrjö Killander låg utanför Hangökusten och vittjade sina nät. Med i båten var dottern
Malin. Flickan var till god hjälp när det gällde att rensa garnen från fisk, och hon
kunde dra de tomma näten ombord och ta till årorna när det behövdes. Seglat sin fars
båt hade hon gjort redan som barn med fadern bredvid sig som lärare och beskyddare.
Nu var hon sjutton år, och många av karlarna hemma skulle nog säga att hon var
vacker, när de tittade på henne i smyg. Hon verkade inte vara medveten om blickarna
som följde henne ner till båten. Om sanningen ska fram visste hon att karlarna gärna
gjorde sig till när hon var nere vid båtarna för att hjälpa fadern. Hon blev erbjuden
hjälp att bära redskapen till fisket, och fadern som hade märkt allt ståhej som dottern
orsakade log i skägget, för trots att hon var till så god hjälp ville han förstås att hon
skulle skaffa sig en ordentlig friare och bli gift. Sånt var ju livet. Det var inte
29
29
meningen att barnen skulle gå kvar hemma. De gamla fick bo kvar i stugan, och det
nya släktet fick röja mark, bygga och slita för brödfödan. Så gick det runt, så hade det
varit, och så skulle det vara. Men sådana tankar fanns inte hos Malin dessa dagar. Det
var klart att hon skulle gifta sig en dag, hon hade ingenting emot tanken, och flickorna
i hennes egen ålder fantiserade gärna om mannen som skulle komma och hämta dem
och föra dem till ett nytt hem med vackra möbler och skåp färdiga att fyllas med
vackra linnetyger. Nej, det fick komma när det ville, förresten visste hon inte vem det
skulle vara som kom och begärde att få henne. Hon var en ung självständig kvinna
och de unga karlarna blev blyga och försagda i hennes sällskap.
När hon satt i båten slog hon bort alltsammans som tokerier. Hon visste nog vem hon
ville ha när det blev aktuellt, men än så länge hade hon inte mött honom. Den tidiga
morgonen började gå över till dag och vågorna hade ändrat sin gråa färg och blänkte
och stänkte i blågrönt och vitt. Längre ut mot söder tonades vattnet i mörkare nyanser.
Vinden hade lagt sig och vattenytan låg som ett oändligt blått landskap. Enstaka
måsar cirklade kring deras båt och hoppades på godbitar från fångsten, andra låg som
bojar och vaggade i de svaga dyningarna. Malin höjde blicken och lät den svepa ut
över aktern och följa horisonten till höger. Var det något som flöt där borta? Fartyg
dumpade skräp ibland, lådor som inte gick till bottnen, och sedan hamnade virket i
Hangö på stranden, till småungarnas förtjusning. Förresten fanns det många fattiga
som var beroende av vrakved till spisen hemma. Men var det verkligen en låda? Det
där liknade mera en stock, eller vad var det för någonting? Malin, som manövrerade
båten med årorna utmed nätet, ropade på fadern så att han kunde hjälpa till och
bedöma vad det var som flöt. Avståndet var för stort. De fick lov att släppa nätet för
ögonblicket och ro närmare för att kunna se bättre. Det blev allt tydligare att det inte
var en stock som Malin hade sett. Men herregud, det var ju en människa! Ett vitt
ansikte höjde sig från ett par grova brädor, ett par ögon under en klibbig lugg tittade
mot deras båt, men det verkade inte som mannen såg. För det var en man som höll sig
fast med händer som såg ut som händerna hos de döda, samma bleka färg som de
hade som låg i kistorna hemma i köken, människorna som lämnat livet och som skulle
sörjas en stund innan vardagen och slitet tog vid. Malin tyckte han liknade ett spöke
med sitt vita uttryckslösa ansikte. Han hade lyft ansiktet med en kraftansträngning,
och nu sjönk det ner mot bräderna en sista gång. Deras båt låg jämsides med mannen
som var på väg att släppa greppet. Yrjö Killander böjde sig ner över relingen och fick
tag i mannens skjortkrage och lirkade kroppen så att den kom akteröver. Mannen
30
30
verkade inte kunna hjälpa till, men när Yrjö hade mannens armar på bordläggningen
var det som om mannen vaknade till, som han hade legat i djup dvala och nu förvånat
såg sig omkring. Händerna som hade varit låsta om de livsviktiga plankorna, hade
lirkats upp av Yrjö och återfått lite av sin styrka. Kanske var det ett sista förtvivlat
försök att leva vidare. Mannens händer fattade tag i bordläggningen och han lät sig
halas ombord av Yrjö Killander och hans dotter.
Matts Stenberg från Odensholm, påseglad och skeppsbruten smugglare, låg på durken
i en båt och tittade upp mot en himmel som lovade vackert väder. Var befann han sig,
hur hade han hamnat här? Han hade minnesbilder, men bilderna hoppade fram och
tillbaka hur som helst i skallen. Han var så vansinnigt trött. En jakt dök upp som
rammade hans båt. Hans mor stod på stranden och ropade på honom. Man förberedde
en fest med dans. Jaan vinkade att han skulle komma, och där stod Martin. Men han
orkade inte röra sig. Ljuden från festen blev svagare, någon torkade honom i ansiktet
med en trasa, och äntligen slappnade händer, armar och rygg, och Matts sjönk bakåt
och föll nedåt i ett schakt, på vars botten alla olyckliga sjömän samlades för att sova.
Matts Stenberg sov nära döden. Hans huvud vilade på ett hopvikt tygstycke, och
Malin Killander torkade hans ansikte och hans hår och virade så mycket kläder hon
kunde avvara kring hans iskalla kropp. Hon masserade hans händer och armar, och
gjorde allt för att hans hjärta skulle fortsätta att pumpa blodet i alla förkrymta kärl, för
att livet skulle få fortsätta, så att mannen fick leva. Hon hade dragit honom från havet
och räddat honom. Hon var en kvinna som levt sitt unga liv vid havet, och hon hade
känt saknaden tillsammans med andra kvinnor, när båtar kom tillbaka utan en älskad
far eller bror. Det var hårt, men det var ödet man fick finna sig i. Men hon ville inte
finna sig, det var inte rättvist. Kunde hon bara en gång hindra jordens gång. Han hade
kommit till henne. Hon skulle låta honom leva.
Malin Killander lyckades hålla Matts Stenberg varm tills de kom i hamn och Matts
bäddades ner i en varm säng. Han klarade sig från att drunkna tack vare sin starka
fysik och en kärleksfull kvinna. Men han vågade sig aldrig tillbaka till Odensholm,
eftersom han kunde bli igenkänd som smugglare. Och det gjorde att han inte kunde ta
avsked från sin mor. Nu gick hon därhemma och trodde att han hade drunknat.
Det verkar som att du har fått ihop en historia om släkten i Estland, sa moster Elsie,
när hon rotade bland minnesanteckningar, konferensprotokoll och annat krafs på
31
31
Carl Albins skrivbord. Och allt är sant, det kan jag intyga, sa hon. Carl Albin satt och
bläddrade i bildprogrammet i sin dator, och när moster Elsie böjde sig fram för att se
lite bättre utbrast hon: Jasså, du har din kristallkula med dig. Det märks att du brås
på mig.
Han var byggare, det var allt han tänkte på
August Stenberg gick i sin fars, Matts Stenbergs fotspår, på sätt och vis. Han trivdes
att arbeta med trä och han lärde sig att hantera järnet i smedjan. Fadern märkte att
pojken var nyfiken och läraktig. När fadern gjorde reparationer på stugan hemma, var
pojken där och frågade och ville pröva att såga. Hammaren gick han omkring med,
och ville helst inte släppa den, när fadern skulle slå i en spik. Du blir nog en byggare
precis som jag, sa fadern och skrattade. Snart bygger du båtar också. Men detta med
sjön var inte så viktigt. Båtarna nere i hamnen var vackra att titta på med sina mjuka
rundade former. August hade tittat noga hur de böjda borden var hopfogade med köl
och stäv, och han hade varit nere och studerat spant och durkar, och det var nog bra
alltsammans men ändå inget för honom. Han kände sig bäst hemma på land. Någon
gång fick han följa med fadern i dennes båt, och då gjorde man väl närmast vad man
kan kalla en nöjesresa. Sjön låg fortfarande i blodet hos fadern, men han aktade sig
för att gå för långt ut. Minnet av tulljakten satt i, även om åren hade gått. Men de där
tullarna var långsinta. Så fadern stannade mest på land, han också. Och på land fanns
det behov av händigt folk som kunde tillverka alla slag av byggnader. August följde
med sin far på arbete och lärde sig yrket från grunden.
August Stenberg hade hunnit bli nitton år. Han arbetade hos en byggmästare i trakten
som hade många anställda. Det var byggen i gång både i och utanför Hangö, och
August och fadern kom att tillhöra olika arbetslag. Lika bra det, tyckte fadern, så att
sonen en gång för alla lärde sig att stå på egna ben och kunde fatta egna beslut. En
byggnadssnickare lärde sig allt efter som, ständigt var det problem som måste lösas,
som inte stod i regelboken. August kunde redan mycket, men inte allt. Han skulle
komma att svära över brist på ritningar och dåligt byggnadsvirke, men han tänkte bli
en av de bästa snickarna. Han var envis som synden. Ja, det var mycket som han inte
visste, men egenskapen som han hade ärvt var konsten att skapa med sina händer. Han
kunde stanna vid en sinnrikt tillverkad dörr och stå och undersöka den i detalj, för att
32
32
sedan själv kunna snickra en likadan. Eller en murad trappa. Han gav sig inte förrän
han visste tekniken hur man väljer ut de bästa stenarna och hur man blandar bruket
som håller stenarna på plats. Detta var bra saker att kunna, och han kunde tacka
människorna som levt före honom, i stugor och på platser som han inte kände till. Ett
annat arv var han också okunnig om, han kände inte till orden som hade uttalats för
många år sedan, ödesorden som hade kastats över fadern. Havet gav och havet tog,
och aldrig talade ödet om barmhärtighet, eller nästan aldrig, för fadern som skulle ha
slukats av djupets käftar, blev återkallad och räddad från drunkningsdöden. Kanske
hade fadern berättat om en båtolycka, men säkert hade han inte sagt något om
spådom. Fadern kallade spådomar för skrock, sånt som var för kärringar som ville
fördriva tiden med att skrämma upp varandra. Han hade klarat sig, än sen, det var
inget att hänga upp sig på. Ödet slår slint ibland, men det glömmer inte. Och i August
flöt samma blod som i fadern, fadern som en gång hade tömt en kopp kaffe som hade
blandat sig med magsafter och sedan letat sig ut porer, naglar och hår. Men det här
kände August inte till, och vad spelar havet för roll när man är på land med urberget
under fötterna. Han var byggare, det var allt han tänkte på. Upp tidigt och ut och
arbeta, och sedan hem och vila. Så var det, och det var bra. Han trivdes.
Hangö var en liten stad, och mest var det fiskare som bodde här. Och så naturligtvis
en del hantverkare. Det hände inte så mycket under året. Folk skötte sitt hemma, och
ibland fick man ta hästen och vagnen och fara till större orter, om man behövde något
som man inte kunde tillverka själv. Man kanske rent av blev tvungen att fara ända till
huvudstaden. Men det var inte så ofta. Det var stillsamt hemma för det mesta. Men så
kom förstås sommaren, och då blev det annorlunda.
Sommargäster lockades av stadens vackra kust med långa sandstränder. Människor
från Helsingfors kom och bosatte sig i sina sommarhus. Hade de inte egna hus, hyrde
de rum eller hela hus av urinvånarna. Hangöborna tog sitt bohag och flyttade ner i
källare eller ut i verkstäder och förråd, för hyrespengarna var välkomna. Detta var
något nytt och märkvärdigt att folk kom och bodde utan att göra ett skapandets grand.
Tankar på arbete och försörjning var inget som bekymrade sommargästerna. De steg
upp från sina sängar långt efter att hantverkare och fiskare gått till byggen och båtar,
och långt fram på förmiddagen satt de märkvärdiga herrarna och damerna från
storstaden med sin frukost och planerade för strandpromenader och utflykter. De hade
söndagskläder på sig varje dag, och deras barn hade leksaker som fick
33
33
ortsbefolkningens ungar att stanna och glo. Inte alltför mycket, lite i smyg och inte
låtsas att man tittade, och sedan fortsätta fast man skulle ha velat peta och prova. Det
fanns en mystisk skillnad som barnen inte hade reda på, men de vuxna tyckte det var
bäst att fint folk höll sig för sig själva. Så medan barnen med de underbara leksakerna
roade sig på stranden, då stod de andra ungarna en bit ifrån och tittade. Det var bäst
så. Visst fanns det så kallat bättre folk även i Hangö, familjer som hade arbetat sig
upp. Byggmästaren och handelsmannen hade skaffat egna företag med anställda, för
att inte tala om skeppsredaren med sina vidsträckta affärer. Prästen och doktorn var
studerade karlar som förstås också fordrade respekt. Därför föll det sig så att man
ibland ordnade någon tillställning hemma hos handelsmannen eller hos
skeppsredaren, med sommargäster inbjudna. Vissa dagar med vackert väder gick
sällskapen ner till de iordninggjorda båtarna i hamnen. Här steg man ombord med
buteljer av tyska och franska viner packade i korgar, och bröd, ost, kall stekt kyckling
med pastejer langades från kajen. Båtarna stack ut och passagerarna hurrade när
seglen fylldes av vinden, och barnens ansikten blev våta av stänk från havet.
August hade sett allt det där. Han kände ingen avundsjuka när herrskapen åkte ut på
sina regattor, som de kallade det. Låt de roa sig bäst de vill. Huvudsaken att de
betalade för sig. Och förresten kom det en och annan beställning på tillbyggnad av
hus eller tillverkning av badhytter, så han var nöjd. Han hade börjat på ett nytt jobb
hos skeppsredaren. Ett golv skulle renoveras och läggas om, och han hade fått
uppdraget. Vad han visste så var frun i huset lite fin av sig. Hon lagade inte maten
själv och hon hade hjälp av en kvinna som städade det ganska stora huset. Det fanns
två våningar med många rum, men annars var inte huset vräkigt, eller utstuderat
lyxigt. Skeppsredaren kom från en vanlig hantverkarfamilj, och han behöll enkla
vanor för egen del. Att han anställt en fru som tvättade golv och fönster, och som
också tog hand om tvätten, det var en eftergift till hustrun. Hon trivdes bäst om hon
fick ta hand om barnen och uppfostra dem till, ja, skötsamma medborgare, eller goda
hangöbor.
Plötsligt stod Annas mor i köket
August hade varit uppe hos skeppsredarns tidigare och murat en trappa ner till
källaren. Äldsta dottern hade han träffat när han suttit ned för att ta matrast. Då hade
hon kommit fram och undrat om han inte ville ha en kopp kaffe. Han hade tackat ja.
34
34
Kaffe var lite extra och ganska dyrt, så det drack man helst bara på
söndagseftermiddagen hemma. Hon var i hans ålder, så vitt han kunde bedöma,
kanske något yngre. Han gissade på en sjutton, arton år. Anna hette hon. Det hade han
hört frun ropa. De hade inte sagt så mycket. Han hade tackat för kaffet när rasten var
slut, och hon tog emot porslinet och menade att, det var väl inget att tacka för. Hon
hade sett på honom, som om hon hade tänkt säga något, men sedan hade hon vänt sig
om och gått in i köket. August hade tittat efter henne, och under arbetet med trappan
tänkte han på henne ibland.
Nu stod han här igen på redargården med sina verktyg. Prima golvbrädor låg redan
staplade på gårdsplanen. Ett av sällskapsrummen i bottenvåningen hade ett golv som
var slitet, och möjligtvis var det angripet av fukt från undersidan. Det kunde bero på
dålig ventilation, eller också fanns det andra orsaker. August visste inte, han hade inte
undersökt det gamla golvet ännu. Frun i huset hade sett honom där han stod utanför,
och hon öppnade dörren och steg ut på trappan och vinkade in honom. Han hälsade
när han tagit de få stegen upp till ingången, och frun hälsade tillbaka. Ja, det är väl
bara att börja. August vet väl vad han ska göra, sa hon. Ja, han hade ju fått sina
instruktioner. Ja, då så, rundade frun av och lämnade August i tamburen. Han tittade
på sina grova kängor, och sedan lät han blicken löpa efter hallgolvet som ringlade
fram till en öppen kammare rak fram. Efter ett ögonblicks tvekan började han snöra
av sig sina kängor. Inte värt att sätta några fläckar på hallgolvet. Kängorna stod
prydligt i tamburen när någon sa: ”Men vad gör du? Ska du inte ha på dig ordentliga
skor när du arbetar?” August vred på huvudet åt det håll som rösten kom från. Anna,
dottern i huset, stod vid ingången till köket och tittade på den unge hantverkarens bara
fötter. Helt bara var de ju inte, han hade strumpor på, och även om de var lagade så
var de hela. Men det var pinsamt att bli ertappad så här. Han trodde att han var ensam.
Drev hon med honom? Han försökte se om skeppsredardottern flinade försmädligt,
men hennes ansikte var allvarligt och visade snarare förvåning. Han letade efter
orden. Annars kunde han ge svar när hantverkarna slängde käft med varandra på
byggena. Nu stod han här och tittade fånigt. ”Jag måste prova golvet ordentligt”, sa
han, ”det går inte med skor, då hör man inte var det är dåligt”.” Ja, det vet du väl
bäst”, sa hon. Det fanns inget som visade vad hon tänkte, kanske trodde hon att det
var så det gick till när man lagade golv. ”Men du”, sa hon, ”när du har undersökt
allting, då tar du väl på dig skorna igen?” ”Ja, det måste jag väl göra, det går nog inte
annars om jag ska byta de gamla bräderna”, sa han. ”Det var bra det, och när det
35
35
passar är du välkommen till köket på en kaffetår, med skor”, sa hon, och denna
gången fick han ett snabbt leende, innan hon försvann tillbaka in i köket. August gick
i sina strumpor in i rummet som skulle renoveras. Anna, som hon hette, var som
vilken flicka som helst, tänkte han, och då menade han att hon inte gjorde sig
märkvärdig. Hon var allvarlig och var tydligen inte rädd för att prata med främmande.
Men han hade ju varit här tidigare, och då hade hon ju också bjudit på kaffe. Och hade
hon inte smålett mot honom, nästan lite inbjudande? Nej, nu får jag sluta, tänkte han,
vad håller jag på med? Lite vanlig vänlighet, och jag går i taket. Men visst var hon
speciell, det kunde han inte förneka.
Under resten av dagen var han upptagen av att bända loss gamla bräder. På ett par
ställen under golvet hade jord och bråte samlats, och jordhögarna hade fått kontakt
med golvbräderna och orsakat mögel. Ett djur av något slag, kanske grävling, hade
rotat efter mat och rafsat upp en jordhög. Mer behövdes inte för att försvaga
golvbrädorna. August bytte de gamla plankorna mot nya. Skorna åkte på fötterna så
snart han hade synat golvet. Det var första och sista gången han gick i strumplästen på
ett bygge. På middagsrasten var han inne i köket och blev erbjuden att sitta ner vid
köksbordet. Kokerskan höll på med matlagningen till familjen i huset. Skeppsredaren
hade kontor på andra våningen, och hela familjen samlades till middagsmålet varje
dag. Maten serverades i en matsal intill köket, och kokerskan bar in maten. Inne i
salen hjälpte Anna till att servera föräldrarna och syskonen. August som satt i köket
med sin matsäck kunde höra genom den stängda dörren hur man pratade på andra
sidan. Gälla pip och gnäll kom väl från barnen, och sedan hördes en grövre röst, och
så blev det tyst. Låt maten tysta munnen sas det, och så var det väl här också, tänkte
August. Samma regel gällde hemma hos honom. Och när han bildade familj så
småningom skulle han föra traditionen vidare. Hemma satt man inte och konverserade
vid matbordet. Man hade inte tid, eller man var för trött. När man satt vid matbordet,
då åt man, punkt slut. Visst pratade man, men det blev till kvällen när arbetet var över.
Då kunde man resonera och summera. August hade ätit av matsäcken som mor hade
gjort i ordning, kallt fläsk på grovt bröd och druckit mjölk från en kanna. Nu satt han
och smälte maten. En behaglig känsla kom över honom, han dåsade nästan till och
försvann i sina tankar, när dörren till matsalen öppnades och han rycktes tillbaka till
verkligheten. Anna steg in och stängde dörren försiktigt efter sig. ”Och här sitter du
och väntar på det utlovade kaffet”, sa hon. ”Jag ska ta fram en kopp ur skåpet, och så
ska du få smaka på kaffebrödet”. ”Tack, det räcker med kaffe, jag har redan ätit”,
36
36
försäkrade August. ”Äh, var inte dum nu, ta en bit. Det skulle vara hemskt om det
kom ut att vi var så snåla att vi inte ens bjöd på en brödbit”, sa Anna och sköt
brödfatet närmare. ”Nä, det är klart, i så fall får jag väl ta”, och August hade tänkt
säga något mer hur bra han hade det i köket, när Annas mor plötsligt stod i köket och
spände ögonen i Anna. ”Jag undrade vart du tog vägen”, sa hon och verkade upptäcka
att hantverkaren satt i köket och drack kaffe. ”Och kaffebröd har han också fått ser
jag, ja då får vi se om brödet räcker till oss andra. När du har pratat färdigt kan du väl
komma in till oss. Jag tror inte att måltiden är avslutad ännu”, la frun i huset till och
marscherade tillbaka till den väntande familjen. August hade rest sig från bordet. Han
tänkte gå tillbaka till rummet med golvbrädorna. Arbetet var inte klart. Att sitta här i
köket var inte hans idé, och det var tydligen inte så lyckat. Han plockade ihop sin
matsäck, sköt in köksstolen och skulle gå, när Anna ställde sig framför honom. ”Du
får inte bli arg”, sa hon. ”Min mamma är så där, och ibland skäms jag så att jag kan
dö”. Anna tittade på honom, och han märkte att hon verkligen var ledsen . ”Du kan
inte hjälpa det”, sa han, tack för kaffet, och när han gick förbi henne stannade han ett
kort ögonblick framför henne och de såg på varandra. Vad såg de? En ung kvinna
som skulle trotsa sin mor, en ung man som skulle göra sina föräldrar illa men mest sig
själv? Vad såg hon i honom, en våghals som trotsade sitt öde? Och han, vad såg han i
henne, en stark kvinna men också en möjlighet att få komma in i de fina salongerna?
Han hade alltid hävdat inför sig själv att han struntade i så kallat fint folk. Han var
lika bra som någon annan. Det räckte för hans del. Nu var det som om djävulen for i
honom, eller åtminstone som han blev smittad av en oro. Uppträdandet i köket, med
försöket att förnedra honom hade förändrat honom utan att han visste om det. Det var
en ny känsla, att han skulle visa vem de hade att göra med. En jäsande revanschkänsla
gömde sig djupt inom honom. För ögonblicket visste han bara att han ville ha Anna.
Han måste försöka få kontakt med henne utan att hennes föräldrar visste om det.
Stenen hade formen av ett hjärta
Anna brukade ta en promenad med flickorna från prästgården på söndagarna. August
hade sett hur de brukade strosa ner mot stranden för att titta på båtarna. Nere vid
vattenbrynet letade de efter småstenar som de plockade. Titta, sa en av dem, se hur
den glänser, som en riktig ädelsten. Och så skrattade de och låtsades att de hade fått
juvelerna från någon friare som stigit i land från sitt vita fina skepp. August hade inte
37
37
precis hört allt vad flickorna hade sagt, men från sin utkiksplats la han märke till att
de letade bland stenarna. Han hade själv hittat en sten, han hade råkat sparka till den
när han hade haft ett ärende ner till faderns båt. Det var märkligt, den hade formen av
ett hjärta. Den lyste vit där den låg i sanden, och det var därför han hade lagt märke
till den. En hjärtesten till en hjärtevän, hade han tänkt och plockat upp den och stoppat
den i bröstfickan. Han hade fortfarande stenen på sig, han kände hur den låg i
bröstfickan. Den var inte stor, något större än en tumnagel.
Flickorna avtecknade sig som leksaksdockor långt där borta vid vattenkanten. Ännu
längre bort blev stranden stenigare, den fina sanden ersattes av kantiga bumlingar som
stack upp sina våta huvuden. Här sluttade berghällar ned mot vattnet, och här kunde
man sitta och lyssna på alla små ljud, vinden som rörde vattnet, fåglar som gnällde
och alla ljud från den lilla staden. På söndagarna sov maskiner och verktyg, och de
människor som hade tid och lust roade sig en solig dag som denna, och skratten
klingade ut mot Hangös klippiga skärgård.
Flickorna hade nått vändpunkten och stod och tvekade om det var tid att vända om
och gå tillbaka till stadens gator och hus. August hade rotat bland lådor och redskap i
båten. Trävirket for illa i vattnet och måste bytas ut med jämna mellanrum, och han
hade tagit det som sin uppgift att syna båten då och då. Just en söndag som i dag
kunde reparationer vänta, det räckte att ta materialet med sig hem. Där fick det ligga
tills första arbetsdagen. Under plockandet i båten hade August stuckit upp huvudet då
och då för att se var flickorna befann sig. Han hade fått en idé. På tillbakavägen skulle
de passera inte så långt från honom. Anna, som var den som han hela tiden hade tittat
efter, skulle få stenen som liknade ett hjärta. Jo då, den låg kvar i fickan. Det skulle se
ut som att de stötte på varandra av en tillfällighet. Han skulle låtsas vara på väg hem,
och så skulle deras vägar korsas. Han tänkte stanna upp och hälsa, och sedan tänkte
han ta fram stenen och ge henne den. Skulle det verka dumt och löjligt? Han fick hitta
på något att säga. Flickorna hade vänt och var på väg mot honom. Anna gick i mitten
med prästdöttrarna på var sin sida. De diskuterade och tryckte sina huvuden mot
varandra och stängde ute resten av världen. När de tre väninnorna var så nära att han
kunde höra ett och annat ord av deras pladder, tog han en av durkarna under armen
och steg upp på bryggan. Ett par steg bara så skulle han möta dem. Hade Anna inte
höjt blicken, hade de brakat in i varandra. August hade ställt ner durken på vägen, och
där stod den som ett hinder mellan dem. Tre par ögon tittade förskräckt på föremålet
och sedan på August. Det började inte bra. Han hade inte tänkt skrämma dem. Nu
38
38
kanske han blev tvungen att be om ursäkt. Han letade efter lämpliga ord, när Anna sa,
”men är det du, August, har du tänkt ha ihjäl oss?” Hon sa det på ett sådant sätt, att det
kändes att hon tyckte att det var roligt, en lustig överraskning. Och när hon log
dessutom kände han sig lättad.
”Det är väl jag som ska ramla omkull i så fall, när det kommer såna fina flickor,” fick
han till, och sträckte på sig och försökte sig på ett charmleende. Prästdöttrarna
fnittrade och Anna kunde inte låta bli att skratta hon också. ”Försök inte”, sa hon, ”tro
inte att jag inte såg dig när du tittade upp från båten hela tiden och följde varenda steg
vi tog”. Hade det varit så tydligt, det var inte bra. Han fick sluta att flamsa och gå rakt
på sak. ”Jasså, du såg det, ja, jag får väl erkänna då. Jag ville få tillfälle att tacka dig
för kaffet senast”. ”Det var inget att tacka för, så vitt jag kommer ihåg. De blev i alla
fall nöjda med golvet hemma”. ”Det var ju skönt att höra. Men jag tänkte på en annan
sak. Jag stod här och såg att ni plockade småsten, och så kom jag att tänka på att jag
hittade en sten som jag tyckte var lite speciell, och den tänkte jag att du skulle få”.
August tog tag i bröstfickan och lirkade fram den vita stenen och räckte fram den. ”Ja
men, en sån fin liten sten. Som ett hjärta. Får jag den?” Anna hade böjt sig över
August framsträckta hand för att studera strandjuvelen. Hon lyfte upp den för att syna
den från alla håll, och när han kände hur hennes fingrar nuddade hans handflata gick
det som små ilningar genom kroppen på honom. Anna var en grann flicka, och hon
verkade vara helt naturlig och orädd. ”Och den ska jag ha, tycker du,” sa hon. ”Ett
hjärta från en strandkavaljer?” Och så skrattade hon men blev sedan allvarlig. ”Tack,
den var fin. Jag ska ha den i fickan som ett minne.”
De två andra flickorna hade nyfiket sett på skådespelet eller uppvaktningen, eller vad
det var. Romantiskt ville de nog kalla det. De kastade menande blickar på Anna och
ryckte henne lätt i armarna och ville gå vidare för att smälta denna händelse, att få se
en kärleksgåva, för det var det väl? De var inte avundsjuka, inte så mycket i alla fall,
och de skulle inte ha något emot att bli uppvaktade, de med. Anna och August kom att
träffas många gånger den sommaren.
De tappade totalt fotfästet
Det var inte så lätt i början att hitta tillfällen att smita hemifrån. För August var det
inga problem, han kom och gick som han ville. Det var värre för Anna att säga till
föräldrarna att hon tänkte ta en promenad med någon av de andra flickorna, när hon i
39
39
själva verket sprang ner till stranden där August väntade. Hon blev tvungen att ljuga,
och det kändes inte bra. Egentligen var det bara prästdöttrarna som visste att hon hade
en kavaljer, och de hade lovat att inget säga. Hon var snart arton år så det var inget
konstigt att hon hade skaffat sällskap, som det kallades, tvärtom, en söt flicka som
hon borde ha friare, gärna flera friare att välja på, och så småningom, om man spelade
korten rätt, kunde svärmeriet leda till äktenskap. Givetvis med föräldrarnas samtycke.
Det fanns några pojkar, även om de inte var så många, som kom från trevliga solida
familjer. Anna kände till framför allt moderns inställning till det lyckliga äktenskapet.
Lika barn leker bäst, tycktes vara hennes motto. Modern hade skapat sig en position i
det lilla Hangö genom sitt giftermål. Hennes uppgift var att behålla familjens
anseende. Det fanns andra barn i den Stenströmska familjen, fyra döttrar och en son,
men de var gudskelov väluppfostrade. Det var bara Anna som var besvärlig och tyckte
att hon kunde göra precis som hon ville. Ibland fick modern skämmas när Anna
umgicks med de anställda som om de var en del av familjen. Fadern tyckte att det
kvittade, att hon fick göra som hon ville. Bördan att uppfostra blev alltså lagd på
modern. Och hon ville ha ansvarsfulla barn som stöttade familjetraditionen. Familjen
gav skydd och familjen hade rätt att kräva något tillbaka.
Sådana var förutsättningarna, och Anna var väl medveten om dessa. Men hon var en
udda gestallt i familjen, det gick det inte att ändra på. Hon hade dansat med
väluppfostrade pojkar från de andra väluppfostrade familjerna, men hon hade aldrig
blivit förälskad, eller ens nyfiken på de unga spolingarna. De tråkade faktiskt ut henne
med sitt prat om segling och fester. När hon hade träffat August var det något annat.
Hon blev inte blixtkär, inget sådant, men hon blev faktiskt nyfiken på honom. Han var
så allvarlig och säker på vad han gjorde. Så verkade det åtminstone. Detta med stenen,
det hade ingen annan hittat på. Hon tänkte hur han hade funderat ut ett knep att få
prata med henne. Det var komiskt, men också fint på något sätt. Och så hade han inte
trott att hon visste. Hon måste le när hon tänkte på det. August var inte som de andra,
men än så länge visste hon inte så mycket om honom. Men hon ville absolut veta mer,
och det var därför som hon hade gått med på att träffa honom på kvällen nere vid
stranden. Hon tyckte däremot inte om det här smygandet, det var emot hennes natur,
men det var enda möjligheten, det visste hon ju. Och hur länge kunde de hålla det
hemligt? Hangö var en liten stad där alla kände varandra. Till slut skulle det komma
fram. Någon skulle berätta att hon träffade en hantverkare på kvällarna, och sedan
40
40
skulle ryktet leta sig in i skeppsredarvillan. Och sedan, ja det fick man väl se. Vi är
inte där ännu, tänkte Anna.
August såg henne komma nedför esplanaden. Den långa ljusa kjolen fladdrade och
öppnade en liten glipa nertill närmast marken där kängspetsarna stack fram när hon
tog ut stegen. Kvällen var fortfarande ljummen och de sista stänken som glittrade
och bländade i vattnet mellan holmarna gjorde att Anna hade valt en vidbrättad hatt
som skydd mot solen. Över axlarna hade hon en lätt bomullssjal. En eftergift till
konventionen hur en dam ser ut, och samtidigt ett kamouflage. Om någon såg dem på
håll kunde de se ut som ett gift par som spatserade i kvällningen. August hade ställt
sig lite i skymundan, i skydd under ett träd. Anna sträckte ut sin hand för att hälsa när
hon hade nått fram till den avtalade mötesplatsen, och August tog försiktigt om de
framsträckta fingrarna. Innan Anna hade kommit hade August haft tid att fundera hur
han skulle göra. De kände inte varandra ännu, så kanske det var bäst att gå fram och
buga och säga något om den fina kvällen. Som en herreman, inbillade han sig. Men
han var ingen herreman. Ett handslag hade alltid varit det bästa karlar emellan, och
fruntimmer tog man väl inte i så där utan vidare. Anna löste det enkelt. Med henne
kunde man vara sig själv, verkade det. Kvällen var verkligen fin, och de började gå
vägen bort mot öster där skuggorna var längre mot de kala klipporna. De gick tysta
den första biten, var och en i sina tankar. De kände sig liksom för i varandras sällskap,
om luften räckte till för dem båda, om rörelserna från armar och ben var följsamma,
om dofterna som strömmade över dem och kring dem, var de rätta. De kan inte ha
varit medvetna om allt detta sekundsnabba sökande efter harmoniska själar. Det var
ingen förnuftig sak att gå här på strandpromenaden som herr och fru den och den.
Men hur länge kunde man sväva över det redan upptrampade gruset med drömda
vingar? Anna satte ned fötterna och frågade hur det gick med byggen och
reparationer. Hade de tillräckligt att göra? Jo då, svarade August, det fanns tillräckligt,
han såg ingen ände på allt byggande. Det fanns bara en byggmästare i Hangö med
omnejd, och det skulle kunna finnas flera. Han var snart tjugo år och hade redan
arbetat i fyra år och kände sig utlärd. Om några år om han fick ihop kapital kunde han
starta eget, hade han tänkt. Sa han, och tittade på henne. Ja, men det kunde väl gå bra,
sa hon. Han var ju duktig hade hon märkt, och fanns det plats för flera företagare
kunde han säkert slå sig fram. Blev han sin egen och tjänade pengar borde det bli
mycket lättare att träffas, tänkte de båda två. Men som sagt, först måste jag spara, sa
41
41
han. Vad mig beträffar har jag ingen brådska, sa hon. Vägen kändes lätt att gå nu när
de hade gläntat på dörren till framtiden. De fortsatte att träffas i smyg, och blev
vanare att anförtro sig och berätta om planer och drömmar. Han som hade varit så
blyg och knappt hade vågat ta henne i handen, han kramade henne nu när hon kom till
honom under det lövade trädet. De glömde bekymren med att bli upptäckta, och visst
var det så att den första tiden av förälskelsen var den mest berusande. De tappade
totalt fotfästet och lät sig kapslas in i en lyckobubbla som lyfte i vinden och for över
vägarna, stigarna och alla hemliga gömslen. Oförnuftiga. Men hade de inte rätt att
vara lyckliga, att lämna verkligheten ett litet tag? Jovisst, men de var ju faktiskt inte
ensamma i Hangö. De ljusa sommardagarna hade gått över till tidig höst och
trädkronorna började släppa sina blad. Alla visste snart att Anna och August var ett
par. Nu gällde det bara att underrätta den sista, Annas mor. Eller var det så att hon
egentligen visste, att hon väntade på att förälskelsen skulle ta slut? Jo då, hon visste.
Ett beslut måste fattas, och det var hon, Annas mor, som måste fatta det. Hon måste
tala förstånd med flickan.
Det hjälpte inte att Anna förklarade, sedan bönade och till sist grät. Han var den hon
ville ha. Och han var skicklig, det hade väl modern sett, och han tänkte försöka bli
byggmästare. Och sedan togs detta upp som talade mot honom. Han var en enkel
hantverkare med drömmar. Det skulle inte bli något av honom. Hon skulle vara glad
att hon inte hamnat i olycka. Det blev bestämt att de måste sluta träffas.
Ett ärende till prästgården
Trädkronorna glänste i guld när solen tittade fram. Luften blev klar att andas och nu
var rätta tiden att hugga i med arbetet innan höst- och vinterkylan gjorde marken svår
att bearbeta. August var en höstmänniska som såg fram mot stillheten som kom efter
sommarens flaxande hit och dit. Hösten gjorde kroppen stark, och tankarna blev klara.
Han borde ha plockat fram den gamla handlingsmänniskan inom sig och gått framåt
på den väg som han hade röjt. Arbetsduglighet, pålitlighet och ett gott humör var
kvaliteter som gjort honom uppskattad bland arbetskamrater och vänner. Ändå var det
en tung tid. Han brukade sova gott om natten och vaknade alltid utsövd, nyfiken på
gryningen och den kommande dagen. Men nu hade han vaknat flera gånger mitt i
natten och hade haft svårt att somna om. En oro gnagde och bet sig fast, den följde
honom under arbetet och följde honom hem på kvällen. När tröttheten kom efter
42
42
kvällsmålet, och allt extraarbete som han släpat hem var undanstökat, hade han ingen
lust att gå och lägga sig. Han visste att han borde för att orka upp dagen därpå, men
om han la sig på sängen skulle han ligga där och titta i taket en stor del av natten.
Orsaken till den förbaskade oron visste han ju. Han måste få tala med Anna. De måste
hitta på något. Plötsligt hade hon inte kommit till deras ställe, och han visste nog
varför. Trodde han i alla fall. Anna och han var ihop, och det fanns inget den sista
tiden som visade att hon hade tröttnat på honom. Alltså måste familjen ha upptäckt
vem som Anna träffade på de så kallade oskyldiga promenaderna. Familjen, modern
förmodligen, hade satt stopp på det oönskade umgänget och satt dottern i karantän. Ett
enkelt sätt att skilja på ungdomar som tydligen inte visste sitt bästa. Men de visste inte
vem de hade att göra med. När August låg och vred sig i sängen gjorde han upp den
ena planen efter den andra, men alla var ogenomförbara. Att röva bort Anna gick inte,
det var inte att tänka på, det hade man kanske gjort för hundra år sedan, om ens då.
Han måste tänka på sina föräldrar. Han fick inte göra något överilat och dumt som
ställde till det för föräldrarna och för sig själv. Då återstod den jobbiga tunga
varianten. Att envetet arbeta och visa att han var något att satsa på, för att vinna
Stenströmarnas förtroende. Och hur skulle det gå till? Det fanns bara ett sätt, vad han
kände till, att arbeta ännu hårdare och spara pengar. En dag skulle han vara sin egen
med anställda till och med. Han skulle visa dem. När en idé satt i skallen, kunde han
vara envis som synden. Men Anna måste få veta att han inte tänkte ge sig, att han ville
ha henne. På något sätt måste han få fram ett meddelande, kanske genom en av
prästdöttrarna. De hade träffat honom som hastigast och hade delat hans och Annas
hemlighet. Här fanns kanske en möjlighet att göra sig ett ärende till prästgården och
samtidigt smussla med sig en skriven lapp. När han tänkte på det trodde han att han
äntligen hade hittat ett sätt att bryta upp ett hål i den Stenströmska fästningsvallen och
befria den fångna jungfrun. August slöt ögonen och lät en behaglig och drömlös sömn
sudda ut vardagsproblematiken.
Från en sidogata till esplanaden kom man till prästgården, som var ett rödmålat hus i
två våningar. Uthus och förråd låg på motsatta sidan om mangårdsbyggnaden, och en
öppen grusad plats för åkdon fanns i mitten. Två stora äppleträd tyngda av röda
äpplen paraderade ingången från gatan. Kyrkan som av traditionen alltid var byggd på
högsta punkten var väl synlig bakom gården. Här hade August varit i samband med
konfirmationsläsningen, och då hade prästen samlat konfirmanderna i en sal på andra
43
43
våningen och undervisat barnen i den kristna tron. Det var länge sedan, och sedan
dess hade han inte haft ärende till prästgården. I kyrkan var han förstås som alla andra
på söndagarna. Nu stod han här igen och tvekade om han skulle knacka på och gå in.
Kyrkoherden hade varit hos byggmästaren och hört sig för om virke till ett nytt
trädgårdsstaket. August hade haft ärende till virkesförrådet och händelsevis fått höra
samtalet. Nu saknades det dessvärre trävaror av den rätta sorten, så arbetet fick anstå
tills man hade fått hem nytt virke. Själv hade August länge planerat att ersätta
familjens uppruttnade staket med friskt virke. Bräderna låg redan i boden och väntade.
Det var mycket som skulle hinnas med. Han gjorde så gott han kunde, och föräldrarna
hade inget att klaga på. Tvärtom. Men han bodde fortfarande hemma, vuxna karlen,
tjugo år. Snart dags att bygga ett eget hem, men då skulle det bli med Anna. Han hade
fått en idé. Tillfället han hade väntat på hade dykt upp på brädgården, när han halvt
hörde vad kyrkoherden och byggmästaren diskuterade. Bräder hade han ju hemma,
och han kunde gå till prästgården och erbjuda prima virke, så där av en händelse, i all
välmening. Han behövde ju inte träffa kyrkoherden själv, pastorsexpeditionen sköttes
i regel av äldsta dottern på gården. Ett tillfälle alltså, äntligen.
August tryckte ned handtaget, öppnade den tunga dörren och steg in i förstugan. Han
såg sig omkring och hoppades innerligt att inte kyrkoherden eller frun hade
tjänstgöring denna kväll. Expeditionen var tom och det hördes nalkande steg. Bara det
nu var dottern Ines som kom och inte någon annan! Annars hade han ju gått nästan
förgäves. Prästgården hade ett litet lånebibliotek, och var det någon annan fick han
säga att han hade tänkt låna en bok. Det var Ines, hon som hade varit tillsammans med
Anna nere på stranden, och han andades ut. Flickan tittade på honom och undrade väl
vad det var för en stackare som stod där och pustade, men sedan kände hon igen
honom. Det hade tagit en sekund, men sedan visste hon. Det var ju han. Nästan alla
visste vem han var. Han hade blivit omtalad, utan att han visste om det själv. August
sträckte upp sig och försökte framföra sitt ärende utan att staka sig. Han var en karl
som kom med ett erbjudande. Inget annat. Inget märkvärdigt. Men det var väl snällt,
sa hon, vad pappa kommer att bli glad. Ja, tyckte August, han ville bara hjälpa till när
han nu hade tillfälle. Han blev stående. Det han hade tänkt säga var sagt, och eftersom
ingen sa något blev det ödsligt tyst i salen. Det här gick inte, någon kunde komma,
han måste fram med det. ”Jo, en annan sak, ser du till Anna någon gång?” frågade
han, och försökte låta precis som vanligt. ”Jo då, inte så ofta kanske, men någon gång
ibland”, svarande hon och tittade på honom och undrade om det var något särskilt han
44
44
menat. ”Kan du ta och ge Anna det här”, sa han, och räckte fram den hopvikta lappen.
Hon nickade och tog pappret och stoppade det i sin ficka. ”Tack”, fick han fram, och
vände sig för att gå. På vägen ut hoppades han att det inte hade märkts hur ynklig han
hade känt sig. När hon såg honom gå, hoppades hon att någon skulle komma med
brev som var till henne.
Ett sommarhus som stod tomt
Prästgårdens Ines kom att bli hemlig postiljon. Anna gick på besök hos sina väninnor,
och ibland samlades man hemma i redarvillan och småpratade. Skratt hördes från
salen när skvaller framfördes mellan kaktuggorna och kaffeslurkarna. Precis som förr.
Inga orosmoln, och tankarna på gamla svärmerier verkade vara bortblåsta. Allt gick
som beräknat. Mor i huset kunde ju inte veta att brev utväxlades mellan Anna och
Ines på de oskyldiga promenaderna i redarvillans rymliga trädgård. Anna läste brevet
från August, och nästa gång som hon träffade Ines hade hon ett svar till August.
Kyrkoherden hade accepterat Augusts erbjudande att få överta virket till staket mot
betalning, och inte nog med det, han hade lejt August att sätta upp det. Det fick bli
några timmar på kvällarna innan höstmörkret kom och gjorde arbetet besvärligt. Men
förtjänsten för arbetet var god, och August hade nu ett mål, att spara ihop till sin
framtida verksamhet som självständig hantverkare. Brevet som August hade skickat
med Ines hade kommit fram, och svar fick han efter en dag. Han hade ärligt skrivit att
han fortfarande tänkte på henne, och att han kunde tänka sig att göra vad som helst för
att få träffa henne igen. Hon hade svarat att för henne fanns det bara en som hon
kunde tänka sig att leva med, och det var han. Men att de måste vara försiktiga, så att
det inte gick som förra gången. Ines visste ett sommarhus som stod tomt, och hon
hade nyckel dit. Kanske kunde de träffas där på söndag. Hon skulle säga hemma att
hon tänkte träffa Ines. Det hade hon gjort många gånger under hösten, och hemma
tyckte man att det var bra för henne att vara ute i friska luften.
Arbetet med staketet runt prästgården var avslutat, och sista vardagen smugglade Ines
över en nyckel till August och talade om hur han skulle hitta det tomma sommarhuset.
Det började bli kallt nere vid stranden, men inne i huset gick det att hålla värmen
något så när. För säkerhets skull hade Ines lagt in några filtar som de kunde vira in sig
i. Det blev några veckor för August och Anna. Innan frosten och den första snön kom
satt de tätt ihop i det främmande huset och pratade om framtiden. De visste inte mera
45
45
om framtiden än att de skulle göra det bästa möjliga. Så fantastisk är förälskelsen att
alla hinder suddas ut. Man svär att man ska hjälpa varandra. Vad som än händer.
Kylan blev till sist det hinder som skilde dem åt. Men bara över vintern. De lovade att
skriva brev, och till våren skulle de ses igen.
August arbetade från morgonen till sena kvällen. När arbetsstyrkan från ett husbygge
drog sig hemåt efter dagens slit fortsatte August med extrauppgifter. Gårdarna och
husen i Hangö behövde vårdas och hållas efter, och när man frågade August sa han
sällan nej. Han kom hem till kvällsmålet, och efter maten och mättnaden domnade
kroppen och han fick knappt av sig kläderna innan han föll ner i sängen och somnade.
Föräldrarna, som naturligtvis hade märkt sonens förändrade vanor, anade orsaken till
oron och de många extra påhuggen. Visserligen lämnade sonen en rejäl summa
pengar till modern, pengar som kom från reparationer av hästkärror, tillverkning av
nya förrådsdörrar och fönsterkarmar, men det var väl inte meningen att han skulle
slita ut sig. Historier om att han sällskapat en tid med Anna på redargården hade även
nått det Stenbergska hemmet. Sonen hade inte sagt något, och hemma hade de inte
velat fråga. August unnade sig sällan något för egen del. Det kunde ju vara så att han
sparade pengar för framtida bruk, och det var inget som man kunde säga något om.
Tvärtom, en dag måste han ju stå på egna ben och bygga sig ett hus, när den tiden
kom att han hade funnit en flicka som var villig att dela en hantverkares hårda liv, i
vått och torrt. Och här hade föräldrarna samma åsikt som redarfrun, utan att veta om
det, att vanligt folk och så kallat fint folk skall hållas isär.
Tankar som att inte göra sig till och fjäska för överheten var välkända för August.
Dagligen satt han på middagsrasten med arbetslaget och hörde hur gubbarna gisslade
sina uppdragsgivare. Jodå, visst fick man arbete, och försörja sig måste man ju, men
ville inte herrskapet självt hålla i verktygen utan hade råd att leja bort arbetet, då var
de också fina i kanten. Och fint folk skulle man hålla på avstånd, det var den allmänna
meningen. Det var tydligt att här fanns det två läger som misstrodde varandra.
Herrskapen på de större gårdarna respekterade yrkeskunnandet hos hantverkarna, men
man släppte dem inte gärna för nära inpå sig. Man var lättad när man kunde återta
sina tillfälligt belägrade salonger, och fortsätta en tillvaro utan insyn.
August hade själv fått känna av den praktiska sidan av misstron mellan vanligt folk
och de andra, men han hade egna tankar. Som han såg det fanns det bara en möjlighet
att bli accepterad av Stenströmarna som måg, och det var att klättra uppåt i den
46
46
sociala hierarkin. Han arbetade som ett djur för att få ihop ett nödvändigt kapital, men
innan han hade samlat tillräckligt till det egna företaget, så hade nog Anna tröttnat för
länge sedan. Kanske kunde han låna pengar, men det ville han inte. Alltså återstod en
möjlighet. August visste att det förekom smuggling av tobak och alkohol. Nere i
hamnen hade han hört ett och annat, och hemma hade fadern antytt att han hade varit
med på flera smuggelresor i sin ungdom. August hade frågat hur smugglingen hade
gått till, men fadern hade inte velat säga mer än att det var en farlig verksamhet som
man skulle akta sig för. Smuggling hade alltid inneburit risker, men det fanns också
vinster att hämta, hade August tänkt. Nu när August kände att han var klämd, att han
måste få fram pengar, surrade tankarna kring möjligheterna att vara med om en
smugglarresa. Inte så att han själv skulle segla över viken, han skulle köpa godset och
sälja vidare. Det fanns personer som kände till den olagliga hanteringen, som utfördes
i mörker och utan insyn. Om de ville släppa in en ny återstod att se, möjligtvis kunde
det hjälpa att fadern fortfarande var känd i vissa så kallade kretsar. Och så hade han ju
inte tänkt hålla på så länge. Hade han tur skulle en fyra fem leveranser räcka. Sedan
kunde han dra sig ur.
Det hade gått lättare än han hade trott. Han hade blivit mött med misstänksamhet först
när han gick nere i hamnen och hörde sig för, men en gubbe som kände hans far sedan
gammalt gick i god för honom. Ville han ta risken att betala för leveransen och sälja
vidare, så gärna för dem. Det betydde att han måste ta av sitt sparkapital. Var det inte
så att det alltid fanns en risk i allt vad man gjorde? Han kunde inte låta sig bli
handlingsförlamad nu, vad skulle då allt tjäna till. Man bestämde att han skulle hålla
sig beredd en viss natt. Han skulle få veta i förväg.
Vintern var över och arbetet på olika byggen i Hangö flöt på utan komplikationer. Det
var som om han hade fått nya krafter, och han såg på sin framtid med mindre oro. En
last med sprit hade han redan tagit emot och gömt i faderns båthus. En vagn hade
kommit från Helsingfors som plockat upp godset och farit tillbaka. Det hade varit
enkelt, men lite skrämmande efteråt.
Han tänkte ofta på Anna. Brevväxlingen hade gått bra, och de som såg honom gå till
prästgården med en bok vande sig vid synen av den kunskapstörstige snickaren. När
den sköna vårvärmen kom tillbaka fortsatte de att träffas i det ännu tomma
sommarhuset. I början på juni kom sommargästerna tillbaka, men tills dess hade de
47
47
varandra. Dessa timmar av utforskande av kärlekens alla mysterier, detta vågspel när
ödet kastade sina märkta tärningar.
Våren gick över i sommar med trängsel på gatorna och ökad kommers i
handelsbodarna. Det tröga vinterlivet var glömt och nu andades människorna
optimism. Det hade gått bra för August, så bra att han nu var beredd att ta första
steget. Han tänkte etablera sig som egen och komma med anbud till egna
byggnationer. Men först måste han prata med Anna vad allt detta nya kunde betyda
för dem och deras framtid.
48
48
Hon måste tala med honom
Hon stod och väntade på honom i sommarhuset. Nyckeln hade hon fått av Ines som
vanligt. Slöa flugor som hade vaknat till liv i värmen surrade i fönstren. Endera dagen
var det dags att öppna fönster och dörrar och vädra ut vinterfukten. Anna såg på de
bekanta möblerna som gömde sig under den vita lakansväven. Dessa rum hade varit
deras några dagar och veckor, här hade de sett vinterns frost täcka verandaglasen med
sina blommor. Hon och han hade varit ensamma i universum, tätt invirade i kappor
och filtar. Hon mindes den svåra tiden av väntan, när de bara drömde om heta andetag
och kyssar, och sedan när de stod tillsammans igen och vårdagens sista strålar trevade
över hans rock och letade sig upp till hans näsa och mun. Hon måste le när hon tänkte
på det där ögonblicket för några veckor sedan. Och vad skulle nu hända?
Sommargästerna skulle vända tillbaka, och August och hon fick leta efter nya
gömställen, precis som tidigare. Vad hon avskydde det, att behöva smyga. Men precis
som förut var det inte. Hon var en annan. Det hade hänt något med hennes kropp. I
början hade hon känt sig sjuk, men sedan hade obehagen gått över och hon hade känt
ett behagligt lugn, som om ingenting farligt kunde hota henne längre. Hon hade levt i
denna naiva tillvaro tills hon med ens begrep. Hon var på det viset. Det syntes inte
mycket på henne, och först när hon tänkte tanken, skyndade hon sig upp på sitt rum
och tog av sig alla kläderna. Något kraftig hade hon kanske börjat bli om midjan, men
det var all den goda maten som serverades över julen som hade satt sig på kroppen.
Men sedan var det ju det andra. Så dum hon var. Varför hade hon inte tänkt på att hon
hade slutat blöda. När allt kom över henne, realiteter som det inte gick att blunda för,
höll hon andan en lång stund. Hon hade försökt tänka, men det gick inte. Inne i
huvudet snurrade bitar av samtal och minnesbilder huller om buller. När hon äntligen
andades ut såg hon sig själv och August tillsammans i ett kärlekshem, hon ville inte
kalla det för kärleksnäste även om alla möblerna var lånade. De hade gett sig hän utan
att vara försiktiga. Hon visste förstås att vissa saker väntade man med tills man var
gift, annars kunde det gå illa. Han borde också ha vetat det, eller han visste det helt
säkert, men de hade lämnat förnuft och förmaningar, de hade slukat varandra i
brännande extas, i en primitiv oemotståndlig längtan. Nu när hon tittade ut genom
49
49
verandafönstren kunde hon fortfarande känna den där hettan, men förståndet hade
kommit tillbaka. Hon måste tala med honom.
Kvällssolen kastade reflexer på sommarhusets glasveranda och August såg en skugga
av en människa därinne. Så hade det varit de senaste månaderna, de hade rört sig som
skuggor, han och Anna, oroliga att bli upptäckta. Visst hade det varit spännande, och
de tyckte till och med att det var romantiskt i början. Men sedan var det bara
tröttsamt. Hemma hade de vant sig vid hans kvällspromenader, och de hade aldrig
sagt något om allt detta motionerande, fastän de mycket väl visste att en vuxen karl
aldrig smög ute om kvällarna om det inte fanns fruntimmer i buskarna. De gamla
hoppades bara att det eviga springandet skulle ta slut så det blev lugnt i huset. När
August var framme vid hans och Annas gömställe tog han verandatrappan i två steg,
slank in genom dörren och stängde den snabbt bakom sig. Anna slog armarna om
honom. Hon borrade in sitt ansikte i hans halsduk, och han kände doften av hennes
hår. Så stod de länge. Anna var den som först släppte taget.
”Det är något jag vill berätta för dig”, sa hon. Hon såg allvarsam ut och samtidigt
förväntansfull. Just då var hon den mest älskade kvinnan, och han skulle aldrig älska
någon annan. Hon tvekade ett kort ögonblick, tillräckligt för att han skulle hinna gripa
henne i sjalettsnibbarna och hala in henne igen. ”Vet du vad”, sa han. ”Framför dig
står det en karl som från och med nu kan börja ett nytt liv. Jag har sparat tillräckligt
för att bli min egen, och snart kan jag bygga eget hus också. Vad säger du?” August
hade verkat moloken och nästan frånvarande vissa tillfällen de hade träffats, men nu
sken han av självsäkerhet, och det hon hade tänkt säga sjönk undan och hon kände
själv hur hon krympte. ”Men vad roligt för dig”, sa hon, och hon försökte låta positiv,
för hon var verkligen glad för hans skull. ”För oss, Anna!” sa han, ”för oss!” Kanske
var det något i hennes tonfall som fick honom att undra. ”Är du inte glad, nu ska du se
att jag duger, när jag inte längre är en vanlig arbetare. Nu kan vi gifta oss.” Han letade
i hennes ansikte efter bekräftelse, att hon såg slutet på den oroliga och trista perioden,
att de från och med nu hade rätt att skapa sig en framtid tillsammans, att de äntligen
kunde få visa sig tillsammans offentligt. Hans optimism smittade av sig på henne, och
hon ville tro på honom, att allt skulle bli bra. ”Det var något som jag också hade tänkt
berätta”, sa hon. Nu skulle hon ta risken att bli en glädjeförstörare. Hon ställde sig så
nära honom att hon kände hans andedräkt. ”Jag är med barn.” Hon tittade noga på
hans ansikte men mest på ögonen. Han fladdrade till, blev osäker, verkade tänka över
50
50
vad hon sagt. Hon väntade på ett svar. Han skulle ta ställning till nya realiteter. Hade
han aldrig funderat på denna verklighet, att lek och smek kan få konsekvenser? Jo,
någon gång ibland, men så hade han tänkt på annat, och hon hade varit precis som
vanligt. Men nu? Hade han nästan slitit ihjäl sig i onödan? Tagit risker. I månader
hade de gömt sig som brottslingar. Nu skulle de stå där med skammen, utstötta. Om
de inte gifte sig. Så fort som möjligt. Han älskade henne, och det enda han tänkte på
var att få gifta sig med henne. Det var det viktigaste. Fick se hur man tog det på
redaregården. Om han och Anna fick dansa i de fina salongerna. Förresten, vad
spelade det för roll längre. Han kände hur han mjuknade, och det finns solar som
kryper ut ur huden och lyser upp människor, och han var tusen solar, och när han
böjde sig över Anna grät han i hennes huvudduk.
Anna och August vigdes i Hangö kyrka, och efteråt åt man bröllopsmiddag på
redaregården. Stämningen var något spänd, kanske inte så konstigt eftersom
familjerna inte hade träffats tidigare. Men fru Stenström gjorde allt för att skyla sin
missräkning. Hon hade misslyckats med att fostra sin dotter och här var resultatet.
Men det fick man inte låtsas om nu. Bröllopet kom snabbt och oväntat, och det kunde
var och en räkna ut orsaken till. Men när maten var uppäten och man hade utbringat
skålen till brudparet, kunde familjerna, den nya släkten, gudskelov dra sig tillbaka till
sina respektive tillhåll. Kontakterna kunde skötas diskret och sporadiskt. Anna
flyttade naturligtvis in hos Augusts föräldrar, tills han fick tid att bygga ett eget hus.
Sedan fick man se tiden an och hoppas på det bästa. Som Augusts far sa, att inte
behövde de springa ihjäl sig för att komma till redaregården, och August skulle nog
klara sig.
Magen växte på Anna, och det var inget med det. Medan August var ute på arbete
försökte Anna komma till rätta så gott det gick i sitt nya hem. Ja, det var ju bara
tillfälligt, tills August fick det nya huset klart. Och det kunde nog dröja. Nu måste han
försörja sin fru och det väntade barnet. Anna hade pratat om det en kväll när August
kom hem. Han tog av sig sina arbetskläder och satte sig tungt vid matbordet. Vilan
efter arbetet var välkommen. Jovisst fick han slita, hade han svarat, men det visste han
ju om. Men nu visste han varför han slet, och det kändes bra. Hon skulle inte oroa sig.
Han var full av optimism. Fick han bara vara frisk så. Om de därhemma kunde hjälpa
till, undrade hon, och på det svarade han att han var karl att försörja sin egen familj.
Det var stora ord från en knappt vuxen man. Fadern, Matts, arbetade fortfarande som
51
51
snickare, och tills nyligen var far och son ofta i samma lag. De hade alltid kunnat
samarbeta, och deras gemensamma hem kunde man kalla harmoniskt. Man var
omtänksam och lyhörd utan att lägga sig i varandras privata angelägenheter. Mor
Malin hade fått en svärdotter i stugan och hon antydde aldrig offentligt att det var
märkvärdigt att en så kallad fin fröken bodde under samma tak som hon, och att hon
hamnat i pinnsoffan hemma hos dem. Men sonen hade valt Anna, och inte bara det,
han hade kämpat för att få henne, och det visade att han visste vad han ville.
Föräldrarna var stolta över sin son, och de lärde sig snart att tycka om hans utvalda
brud. Malin och Anna hjälptes åt att bära in veden och hålla eld i spisen. Golven
måste skuras och kläderna måste hållas rena och kokas i väldiga baljor. Maten måste
lagas och vara färdig när karlarna utsvultna kom hem. Det gällde att hushålla med
pengarna. Anna hade aldrig behövt tänka på alla praktiska sidor av hushållsarbetet.
Hon var inte okunnig om vad som krävdes för att sköta ett hushåll, men hon hade inte
behövt ta fullt ansvar för allt tidigare. Hon var arbetsvillig, men hon hade kunnat välja
sina arbetsuppgifter. Nu var det förstås mor Malin som hade huvudansvaret, och tur
var det, för Anna hade svårt att röra sig obehindrat. Hon kände sig som en klöverstinn
kossa som putade med sin mage, och det var svårt att ta sig ner till golvet med
skurborsten. Mor Malin lät henne hållas ett tag, men sedan fick det vara nog. Flickan
måste spara sina krafter. En tid ännu fanns lite av barnets och ungdomens naiva
skönhet kvar i hennes ansikte, och när hon snart själv blev mor skulle denna näpenhet
stanna hos det nya barnet och hon själv skulle förvandlas till en mogen kvinna. Inte
utan ett kvardröjande behag, när naturen och tillvaron visar mildhet. Det är få kvinnor
förunnat att få åldras i stillhet, och om Anna tillhörde de lyckligt utvalda fick ödet
visa.
Det pratades alldeles för mycket
August fick äntligen skåda resultatet efter allt slit med extraarbete på kvällar och
helger. Tankarna dök upp att det inte enbart var hederligt arbete som låg bakom hans
framgångar. Sådana tankar påminde honom om omlastningar av gods mitt i natten, en
ljusskygg verksamhet som han själv hade varit en del av, och som han nu gjorde allt
för att dölja. Det var bara en parentes, ett tillfälle att tjäna lätta pengar. Han var inte
ensam heller. Många i staden som hade skaffat sig fina ekonomiska befattningar hade
säkert någon gång gjort sig en extra hacka. Och vem vet om inte smugglingen i en del
52
52
fall var grunden till firmornas uppgång och blomstring. Han kunde inte peka ut någon,
men det pratades. Det pratades alldeles för mycket. Han ville absolut inte figurera i
skumma historier, inte nu när han hade börjat etablera sig. Det han hade gjort var väl
egentligen att betrakta som relativt oskyldigt, om man jämförde med andra. August
vände och vred på sitt samvete, och gav sig själv godkänt. Han hade manövrerat sig
fram i denna lilla stad, mött på hinder, hade tålmodigt fått vänta ut svårigheter, och nu
tyckte han att han kunde se målet. Varför skulle han inte vara stolt över sig själv? Han
hade visat att han var bättre än de flesta. Hur många enkla hantverkare var det inte
som fortfarande slavade därnere, som slet hårt under dagens ljusa timmar för att sedan
släpa sig hem till enkla boningar, till lite mat och sömn. Han, August, hade bara sig
själv och sin kropp, och han längtade så hett efter socialt erkännande att han skulle
kunna sätta sin kropp i pant. Erkännande ja, Annas föräldrar hade stängt sin dörr, och
han hade låtsas att det gjorde honom detsamma. Ändå satt det som en katta i honom
som klöste och jämrade sig, och som ville komma ut i friheten för att sätta klorna i ett
friskt träd och klättra uppåt. Det var som en dröm, och ibland upplevde sig August
som två personer, den godmodige och den streberaktige. Han hade också andra
drömmar. Flera nätter hade han drömt att han var på väg över ett vatten som var klart
som glas. Vattnet blev vitt till färgen och han gick på en hård, ren yta. I drömmen såg
han sig om, och då vaknade han. August såg sig själv som en realist, och drömmar
och känsla av instängdhet var något man fick räkna med, när man arbetade så hårt
som han. Han bestämde sig för att skjuta alla obehagliga tankar åtsidan och
koncentrera sig på nutiden. Annas och hans förstfödda pockade på sin ankomst.
August hade önskat att deras nya hem skulle vara inflyttningsklart så att Anna kunde
föda deras första barn där. Det kunde ha blivit en symbol för familjens nya liv. Nu
verkade han inte hinna klart bygget. Det blev tvunget att stanna ännu en tid hos
föräldrarna i deras stuga.
Huset blev klart innan andra barnet föddes. På ett foto poserar hela familjen som hade
vuxit till fem personer. August hade kommit så långt att han hade anställda i sin
firma. Familjen tycktes ha klarat sig bra och tillvaron såg ljus ut. I Hangö vilade en
framtidstro så här i det nya seklets första decennium. Våldsamheter hade brutit ut i
Ryssland. Man hade fått rapporter, men det var ingenting att oroa sig för. Här hemma
kom sommargästerna varje sommar precis som vanligt, och regattorna i skärgården
avlöstes av baler på kvällarna. Och visst var det tråkigt varje höst när säsongen tog
53
53
slut, men man fick stå ut och vänta till nästa år. Vintern 1914, när minnet av den
lyckade badsäsongen hade bleknat, tog August sparken ut på isen. Det är oklart vad
han hade för ärende. En del sa att han var ute för att fiska. Andra sa att han fraktade
något han tillverkat, en möbel av något slag, över isen. Många tog vägen över isen.
Det var ett sätt att korta av vägsträckan på land. Strömmarna måste ha gjort isen svag.
Isen kan ha brustit på grund av tyngden. Man hittade sparken efteråt, men August blev
borta. Kroppen flöt aldrig i land till våren som man hoppats.
Det ligger i släkten
Carl Albin satt på sitt rum på hotell Baltica. Han såg på ett foto. En allvarlig man, 33
år, med tunn mustasch och mörkt bakåtstruket hår tittade in i kameran. Stärkkrage och
kravatt enligt tidens mode. En man i sina bästa år. Försvunnen. Bortryckt av havet,
fråntagen möjligheten att njuta av den efterlängtade framgången. Fick han någonsin
klättra uppför samhällsstegen, blev han insläppt i de fina salongerna? ”Nej, det blev
ingenting med det”, sa moster Elsie som hade svar på allt. ”Förmodligen fortsatte
osämjan med svärföräldrarna. August blev kallad ner till havsriket, där alla utvalda
samlas innan köttet löses från benen, och benen så småningom vittrar och blir en del
av världshavet”. Carl Albin lekte med tanken att det var förutbestämt att August
skulle slukas av havet. ”Var han inte lite väl kaxig ibland kanske? Tänjde han inte lite
väl mycket på sitt samvete? Varför kunde han inte nöja sig med att vara som vanligt
folk, varför ville han göra sig märkvärdig?” undrade Carl Albin. ”Se, där var straffet”,
sa moster Elsie som förklaring. ”Förresten”, sa hon i nästa stund, ”det hade inte spelat
någon roll. Det var ödet. Det var ingenting som man kunde ändra på. Andra kan
uppföra sig som svin, utan att bli drabbade. Det kan låta orättvist, men så är det bara”.
”Men kan man verkligen inte göra något, går det inte att kämpa emot, göra goda
gärningar, vad som helst?” invände Carl Albin. ”Nej”, sa hon, ”det ligger i släkten,
somliga drabbar det, somliga inte”. Hon verkade njuta av sina ord. Men Carl Albin
ville inte ge sig . ”Vad menar du med att det ligger i släkten?” ” Havet naturligtvis”,
sa hon, och hennes ord ekade i Carl Albins skalle och blandades med alla tänkbara
minnesfragment. ”Men då spelar det väl ingen roll vad man gör”, sa han. ”Man är ju
dömd på förhand”. ” Kanske, kanske inte”, sa hon illmarigt, ”men den som har
blicken anar gemensamma drag hos de utvalda. Det är inte konstigare än att vi liknar
54
54
våra förfäder, att vi hatar som de och att vi älskar som de, ibland samma saker, ibland
inte. Vi flyttar sand på stranden som sedan blåser tillbaka. Nu säger jag inte mera”,
muttrade moster Elsie, och försvann in till sitt rum. Carl Albin försökte skärpa sig,
och gned sina tinningar för att utplåna alla demoner som hade hållit lekstuga i huvudet
på honom. Moster Elsie hade verkligen påverkat honom, och det berodde på att hon
var så enveten med sina spådomar, och därför blev hon trovärdig på något mystiskt
sätt. Vad letar jag efter? tänkte Carl Albin. En förfader? Nej, så enkelt, eller så svårt
var det inte. Det måste vara något annat.
Nu kom straffet
Anna blev ensam. Hon var ingen gammal kvinna när August försvann. Sex
barnafödslar och vardagsbekymmer hade kanske gröpt ur ansiktet, och händerna hade
blivit röda med synliga ådror. Men hon hade samma skönhet som andra kvinnor, som
bar sina bördor med en självklarhet. De accepterade sina plikter. Man kunde se en
envishet och en styrka som var skön. Livet var orättvist, men hur kunde man förbanna
själva livet? Yngsta barnet Majken hann aldrig se sin far, och den äldsta, Paul, var åtta
år och fullt kapabel att uträtta små sysslor. Han fick hjälpa till med barnpassning, och
Anna visste inte vad hon skulle ha gjort utan honom. Nu var hon bunden till det nya
spädbarnet som krävde ständig passning, och stackars Paul fick växa upp fort. Paul
blev den allvarsamme som aldrig lekte med jämnåriga. Han bar sin allvarlighet med
sig hela livet. Det värsta var pengarna. Hur skulle Anna kunna försörja en familj på
sju personer alldeles ensam? Augusts verktyg hade hon kunnat sälja och fått in lite
pengar, och sedan hade han några innestående fordringar, men efter det var det slut.
Till svärföräldrarna kunde hon inte gå, de hade nog av egna bekymmer. Hade hon
frågat hade de inte sagt nej. Mor Malin hade förresten kommit den första svåra tiden
och hjälpt till i hushållet, och mat hade hon också haft med sig. Men Anna ville inte
ligga andra till last. Hon hade sagt till Malin, att de redde sig nog. Malin hade tittat på
henne, och kanske tänkte de samma tanke. Anna hade ju egna föräldrar. Men det bar
henne emot. Hon hade knappt talat med sina föräldrar sedan bröllopsmiddagen, denna
egendomligt tillgjorda föreställning, där familjerna hade skiljts från varandra med en
lättnandets suck. Man undvek inte varandra direkt, träffades man på gatan hälsade
man, men mer var det inte. Skulle hon nu få krypa till korset, och tigga sina föräldrar
om hjälp? Det knöt sig i magen på henne. Hur de skulle snörpa på munnen, kasta
55
55
menande blickar och till sist be henne komma in. Hur de med antydningar och gester
skulle visa att, vad var det vi sa! Och sedan på nåder, på nåder skulle mor hämta sin
börs och plocka fram så många mark som krävdes för att betala mjölken, brödet,
köttet och alla andra skulder. Ännu i farstun med handen på ytterdörren tvekade hon.
Innan hon stängde dörren bakom sig såg hon på de yngsta ungarna som obekymrat
lekte på golvet.
Det blev inte alls som hon hade tänkt sig. Hon stod utanför på den välbekanta trappan
och väntade att dörren skulle öppnas. Hon hade knackat och lyssnat efter steg som
närmade sig på insidan. Det verkade inte vara någon hemma. Efter ytterligare en
knackning bestämde hon sig för att gå hem igen, men då knäppte det till när
dörrhandtaget trycktes ned och dörren öppnades på glänt. Men, är det inte Anna som
kommer på besök, sa en röst. Dörren öppnades helt, och innanför visade modern upp
en förvånad min. Men det var det värsta, lade hon till, och mönstrade sin dotter. Anna
stod kvar på utsidan, och tröskeln låg mellan de två kvinnorna. Mor hade inte sagt att
hon kunde stiga in. ”Men inte skall du stå där, kom in”, sa modern äntligen. ”Nu blir
far säkert glad”. Anna såg sig om. Föräldrahemmet var sig likt. Det var en evighet
sedan hon hade sprungit omkring och lekt i alla rummen. Hon hade förstås haft ett
eget rum med alla sina ägodelar, presenter skänkta på jular och födelsedagar. En
evighet sedan, eller bara några år. Anna skulle så gärna vilja berätta hur hon haft det,
berätta om barnen, om roliga saker som hänt hemma. Det hade varit lättare om de
hade frågat. Nu satt de, far och mor och hon, på var sin stol i salongen. Hon hade
blivit bjuden att sätta sig vid ett bord. Det var aldrig tal om att dricka kaffe. Om de
ändå hade frågat hur hon hade det. Inget verkade bli sagt, och så satt de alla tre och
molteg. Om hon inte togs emot som en gäst, så hade hon åtminstone ett ärende. Men
hur skulle hon få fram det.” Jo, mor och far vet väl att jag har blivit änka”, började
hon. Fadern harklade sig. ”Jo, vi har hört om det, och vi får väl beklaga”, sa han och
tittade på modern, men från det hållet kom det ingen sympati. ”Ja”, fortsatte Anna,
”det är inte så lätt nu sedan August gick bort”. Hon lät orden sjunka in hos de gamla
framför henne. När det inte kom någon reaktion från föräldrarna, kände hon paniken
komma krypande. ”För egen del klarar jag mig”, sa hon, ”men barnen har det svårt.
En tid till klarar vi oss, men sedan vet jag inte”. ”Men snälla barn, du visste väl hur
det skulle bli”, sa modern slutligen. ”Hade du inte varit så envis och inte sprungit efter
en simpel hantverkare så hade du haft det bra i dag”. Fadern satt och tittade ned i
56
56
bordet. Detta hade föräldrarna tydligen talat om, möjligheten att dottern skulle bli
tvingad att komma krypande. Anna såg på sina föräldrar, som hon hade älskat när hon
var liten. De hade varit hennes trygghet, och hon hade varit älskad tillbaka, det var
hon säker på. Nu hade något hänt, något oförlåtligt. Hon hade trotsat sina föräldrar.
Hon hade valt sin egen väg. Det hade varit enkelt och det hade känts rätt. Nu kom
straffet. Hon hade varit så naiv, hon kunde ha räknat ut att det skulle bli så. Om det
var så de ville ha det, hon tänkte inte tigga på sina bara knän. Det var främlingar som
satt mitt emot henne, och det gjorde så ont när hon tänkte så. ”Jag måste gå, jag kan
inte stanna borta för länge, de minsta måste ha mat”, sa Anna, och reste sig.
Föräldrarna satt kvar vid bordet när hon lämnade huset.
Hårdheten och envisheten gröper ur en människa. Ansiktets konturer blir hackiga,
djupa mejslade veck drar i munnens gipor, ögonen kisar med ständig skepsis. Anna
förändrades, omständigheterna förändrade henne. Det var sällan hon log. Hon hade
annat att göra. Tre timmar varje dag lagade hon maten åt en familj i staden, städade
och tvättade. Vid storstädning och stortvätt kunde det bli mera timmar, och större
förtjänst. Det var svårt med barnen hemma, men frun i huset hade gått med på att
Anna gick hem för att mata den lilla. Äldsta pojken hade börjat skolan, så nu fick de
yngre syskonen se till att ingen hemma gick och skadade sig. De fick heller inte leka
eller slåss så att de glömde bort att passa småsyskonen. Innan Anna gick tillbaka till
sitt arbete fick barnen lova att sköta sig tills hon kom hem igen. Anna hade pli på
ungarna, hur skulle det annars gått? Men pengarna ville inte räcka till mat och kläder.
Maten var viktigast, den fick komma först. Kläderna fick stoppas och lappas när hålen
på strumpor och byxor fick det bara skinnet att titta fram. Som de flesta kvinnor blev
Anna skicklig med nål och tråd. Inte för att hon var en naturbegåvning, utan för att
hon helt enkelt var tvungen. Hon lyckades dessutom skaffa extra arbete. På kvällarna
stickade hon strumpor och tröjor som hon kunde sälja, och ibland fick hon en
beställning på en duk som skulle broderas. Alla arbetsuppgifter var välkomna, och
Anna kunde hålla nöden borta. Alla var hela och rena och ingen behövde svälta.
Annas insatser för sin familj var inte heroiska, andra kvinnor hade det kanske ännu
värre och fick arbeta ännu hårdare. Det var typiska kvinnoöden.
57
57
Karlar med vita armbindlar
Första världskriget hade startat medan Anna bytte blöjor, tvättade och lagade mat. I
tidningen kunde man läsa om män som hade stupat vid främmande platser. Kriget var
långt borta, gudskelov, och Hangö var som vanligt. Anna kände i varje fall inte av
någon skillnad. Knappt med mat hade det varit de senaste åren. Kanske hade Anna
krympt ihop en aning, den som hade sett henne som ung, kunde kanske märka att
kroppen blivit satt och kantig och ansiktet stramt. Men annars gick allt som vanligt.
Hon hade fått arbete i en mjölkaffär, och ungarna fick hjälpa till i hushållet när hon
var borta. När freden kom tillbaka i världen gick alla utom två av barnen i skolan. Nu
skulle det aldrig mera bli krig. I kyrkan hade man hållit en tacksägelsegudstjänst, och
kyrkoherden hade talat om världsfreden och om den nya tiden med solidaritet och
broderskap mellan Europas länder. Människorna i kyrkan önskade inget hellre än att
Hangö och hela Finland skulle blomstra. Samtidigt visste man att broderlandet i öster,
Ryssland, hade haft revolution. Tsaren, härskaren även över Finland, hade mördats.
Vanligt folk, arbetare, hade tagit makten och utnämnt sig själva till ministrar. Överallt
var det enkla hantverkare som bestämde allting, och cheferna hade ingenting att säga
till om. Det hade Anna hört, och hon undrade hur det skulle gå. Man måste väl kunna
känna till ekonomi, lagar och alla bestämmelser. Och sköta en fabrik kunde väl inte
vem som helst? Det var förvirrande och skrämmande. Det fanns människor i Hangö
som hade blivit påverkade av de så kallade frihetstankarna, men de var inte så många.
Det var några enstaka som talade om att göra slut på arbetsgivarnas förtryck. Längre
norrut fanns det tydligen flera anhängare till de ryska revolutionärerna. Det var sådant
som Anna och många andra satt och tänkte på i kyrkan.
Finland förklarade sig som en självständig stat, med egen president och valda
ministrar. Oron till följd av agitationer och strejker avtog inte som man hade hoppats.
Det hade bildats grupper som ville styra landet efter den nya ryska modellen. I många
städer började arbetare beväpna sig, och även landsbygdens lantarbetare anslöt sig till
upprorsmännen. Som ett tecken på tillhörighet bar de ett rött band runt ärmarna på
sina jackor. Som man kunde vänta sig blev det inget fredligt maktskifte. Det blev
inget maktskifte alls. De gamla så kallade förtryckarna satte sig till motvärn och
bildade egna grupper med egen armbindel. Ett vitt band runt armen visade att man var
58
58
beredd att kämpa för nationella, borgliga värden. Och strid måste det tydligen bli, och
denna gången inpå husknutarna.
Till en början tog man inte motsättningarna uppe i storstäderna på allvar. I Hangö
talade man om de där hemska människorna i Helsingfors. Sådana fanns det ju,
gudskelov, inte i Hangö, och samhörigheten mellan människorna i den lilla staden
ökade. För visst hade man samma intressen. Fisken måste ju upp ur havet för att
människorna inte skulle svälta, och skepp måste byggas, och omlandets
jordbruksprodukter måste tas in i städerna för att säljas. Och visst fanns det personer
som man litade på, som visste hur allt fungerade och som såg till att tillvaron i Hangö
var dräglig. I staden började det dyka upp karlar med vita armbindlar. Karlar som
menade att, inte skulle man låta sig skrämmas av den skränande mobben. Visade man
bara fasthet och markerade vem som bestämde här i landet, så skulle de vilseledda
upprorsmännen krypa tillbaka till sina arbetsplatser. Det ryktades att de värsta
galningarna hade beväpnat sig med gevär. Nå, då skulle man svara med samma mynt
och driva packet tillbaka. Stämningen i Hangö var optimistisk. Alla karlar ville göra
gemensam sak mot samhällsomstörtarna. Nu skilde man inte på fint och vanligt folk
längre. Den vita bindeln enade kustbefolkningen. Plötsligt fanns vapnen där och
delades ut. Att ta emot ett gevär eller en revolver var lika naturligt som att ta emot en
limpa bröd. Hangös gamla affärselit ingick i staben av officerare och övriga män
delades in i grupper. Stridsviljan var ofantlig, och köpman Lindman, som var
befälhavare hade svårt att lugna manskapet. Man ville storma mot Helsingfors
omedelbart och göra upp räkningen med de röda förrädarna. Lindman tackade för
karlarnas beslutsamhet och lovade att alla skulle få visa prov på äkta tapperhet. Men
först måste man förbereda sig på den kommande bataljen. Det var visserligen inget
riktigt krig, men det skadade inte med krigsliknande övningar. Varje karl måste vara
utrustad med ordentliga skodon och träna vapenbruk. Det var möjligt att man inte
behövde använda gevären, de var mest till för att skrämmas med. Staben räknade med
att straffexpeditionen mot Helsingfors borde vara över efter ett fåtal dagar.
Övningarna gick som de skulle, och efter två dagar samlades karlarna på konsul
Ekholms gård för vidare transport till järnvägsstationen. Vid stationen hade kvinnor
och barn samlats, med undantag av vissa näringsidkare som inte kunde lämna sina
affärer i sticket. Hela den samlade skaran viftade med flaggor och jublade när Hangös
hjältar äntrade järnvägsvagnarna och tåget satte igång på sin resa till Helsingfors. Ett
par mil utanför huvudstaden stannade tåget. De röda hade rivit upp järnvägsrälsen.
59
59
Allmän avstigning beordrades och befälet bestämde att resan skulle fortsätta till fots.
Mannarna delades in i två grupper och i god ordning tog man sig upp till landsvägen.
Lindman stod och mönstrade trupperna och skulle just ropa” framåt marsch”, när
kulorna började vina. Lindman föll omkull i gruset, och resten av mannarna slängde
sig ner på vägen. De röda hade väntat på rätt tillfälle för sitt anfall, och hangöborna
blev fullständigt överrumplade. Man retirerade i oordning tillbaka till tåget. Några
modiga män släpade Lindman bort från vägen och nerför slänten till järnvägen. Ett
skott hade träffat honom i axeln och han hade svimmat. Men han kom sig igen när
rocken kom av och man kunde syna såret. Det blödde kraftigt och en linnetrasa
pressades mot såret och bands fast med hjälp av bomullsväv. Man bedömde att
Lindman skulle klara sig om han fick ordentlig vård på hemmaplan. Alle man
klättrade upp på tåget efter att ha slängt iväg några skott åt motståndarhållet, och
lokföraren, som hade hukat i sin hytt, la in backen. Tåget rullade tillbaka till Hangö.
Man hade fått sin förste sårade och nya erfarenheter. Entusiasm och några dagars
träning räckte inte. Upprorsmännen var bättre organiserade än vad man trodde. De
hade tagit hangöborna på sängen. Men det kunde man väl ändra på. Nu gällde det att
sätta hårt mot hårt. Militär organisation med disciplin och ledarskap var modellen.
Frivilliga till skyddskårer rekryterades i landets södra, vita områdena. Ett typexempel
är Pellingekåren. Kåren bestod av folk som hade relativt höga samhällsposter, eller
som var studenter och akademiker. Det fanns även andra, men de var i minoritet.
Språket som talades var svenska. Sammanhållningen i kåren var god och
sammanfattades av en medlem på följande sätt: ”God vilja, godt hjärta och godt
humör, det är tre gyllene ting, med dem går det utmärkt väl överbrygga alla klyftor.”
Trots effektivisering av de så kallade regeringsstyrkorna gick det inte att hejda de
röda styrkorna eller gardena. Man förmodade att de röda fick hjälp av ryska militärer
som hade dröjt sig kvar i landet efter självständigheten. De vita kårerna trängdes
tillbaka ner till Hangös kust, och för att undkomma sina röda förföljare fick de vita
gömma sig ute på öarna eller försöka ta sig över Finska viken till Estland. Det var
många skräckfyllda månader för kustborna. De röda utmålades som skoningslösa
monster. Framtiden såg verkligen mörk ut för de vita. Men så vände lyckan och
framgången tillbaka. En del av tyska flottans skepp löpte in till Hangö, och med
tyskarnas hjälp rensade man kusten från de röda förbanden. Nu kunde tyskarna lossa
krigsmateriel på kajen i Hangö, och med hjälp av kanoner och pansarvapen låg vägen
snart öppen till Helsingfors. Hangöborna kunde andas ut. Man hörde talas om hårda
60
60
strider uppe i landet, men snart var kampen över. Regeringstyrkorna behärskade hela
Finland. Upprorsmännen samlades in i läger för att få sitt straff.
Pojkarna Stenberg leker krig
Pojkarna Stenberg var fjorton, tolv och tio år när det blev inbördeskrig i Finland. De
hörde när de vuxna pratade om att slå de röda på käften, men de hade ingen aning om
vad en röd finne var för något. De hade aldrig sett någon. Det här var innan striderna
riktigt bröt ut. Hemma i Hangö hade alla vuxna karlar blivit uppspelta, och pojkarna
hade fått höra att man höll möten hemma hos någon med god plats i köket. Ungar var
inte välkomna, men vem kunde hindra några pojkar från att kika in genom fönstret.
Därinne drack man kaffe, men man gjorde också något annat. Gamla bössor
plockades fram ur skåp och visades upp. Bössorna användes till att bekämpa
skadedjur med, eller togs med till skjutbanan vid tävlingar. Nu var det flera som hade
tagit med sig vapen hemifrån, och bössorna beskådades med kännarmin av de
församlade karlarna. Kanske förberedde de sig för någon kommande fest. De såg så
glada ut. Något mera kunde pojkarna inte få ut av sitt fönstertittande. Festen blev
tydligen inte av, men det kom främmande människor med tåget, och de verkade ha
något viktigt att berätta. Samlingssalen på Grand hotell bokades, och efteråt när de
främmande hade farit tillbaka, samlades hangöborna i klungor vid gathörnen eller i
butikerna för att diskutera. Ett och annat ord snappades upp av pojkarna. Strejker.
Mord. För Stenbergspojkarna, och för alla andra ungar var hemlighetsmakeriet
otroligt spännande. Att Hangö hade fått liksom feber, och att de vuxna utrustade sig
för någon slags söndagsutflykt, och att det inte var något för skitungar att lägga sig i,
det stegrade nyfikenheten. Och hur kunde man dölja tjocka och smala, gamla och
unga karlar, som gav sig av till skyttebanan med de gamla bössorna, och sedan, hur
kunde man dölja att karlarna samlades efteråt vid salutorget, som en orolig skolklass.
Nej, det gick inte att dölja. Paul tog täten, och bröderna Ralf och Ragnar följde efter
till järnvägsstationen. Järnvägsspåret var en förbjuden lekplats, och därför lockade
den alla ungar som en magnet. Mödrarna varnade gång på gång för hemska olyckor,
och för att skrämmas berättade de hur små barn hade blivit sönderslitna av
framrusande tåg. Barnen hade fastnat med fötterna på rälsen, och sedan hade det stora
tunga loket närmat sig utan att kunna stanna, och det hade blivit mos av de stackars
barnen. Allt som återstod var sönderrivna blodiga kläder. Den fasansfulla berättelsen
61
61
höll tillbaka de fega, medan de modiga smög sig fram och provade att gå på den
riskabla rälsen. Ralf var den modigaste av bröderna, men nu var stationen full av
gubbar i rejäla rockar och kraftiga kängor. Runt livet hade många spänt ett läderbälte.
Man hade kommit in i den kalla årstiden, så de flesta bar huvudbonad. Det var
stickade luvor, skinnluvor, mössor med och utan skärm, filthattar och plommonstop.
Och mellan gubbarna trängdes kärringar som rev och ordnade med lådor och väskor.
Gubbarna tänkte sig tydligen ut på en längre resa. Nu var det allvarsminer, och en och
annan tår fuktade ögonen på fruntimren som önskade sina gubbar lycklig resa, och
framför allt ett lyckligt återseende. Gubbarna sträckte upp sig och verkade vilja
komma iväg. Till slut släppte loket ut ånga och pustade iväg med fem fullastade
vagnar. Paul, Ralf och Ragnar tittade efter den sista vagnen, och Ralf tänkte om det
kunde gå att springa ifatt tåget och åka snålskjuts just så länge att man hann hoppa av
utan att slå sig. Han insåg att det inte var lönt att försöka. De var omringade av tanter.
Äldsta systern, åtta år, ryckte Paul i ärmen och sa att mamma hade skickat henne för
att säga att de skulle komma hem och äta. Det var den söndagen.
Men snart kom loket tillbaka med karlarna. Det hade varit ett ruskigt skjutande åt
helsingforshållet. Tåget hade blivit hejdat av banditer som nästan hade skjutit ihjäl
befälhavare Lindman. Lindman själv klev av tåget med ena armen omlindad. Han
grimaserade så man förstod att han hade ont. Man hämtade en bår så att han fick lägga
sig, och sedan bar det iväg till sjukhuset. Ni ska inte vara ute och titta på såna hemska
saker, sa mor Anna, när Ralf berättade vad de hade sett. Fast en del vuxna menade att
det var lika bra att barnen fick lära sig hur ondska såg ut. Hur som helst, stämningen
var inte så uppsluppen längre. De vuxna knöt näven och knöt nya vita band om
rockärmen, och så for de ut igen. Ungarna fick vara kvar hemma med kärringarna,
och förresten var skolan igång som vanligt. Vintern kom med rapporter till
hemmafronten att de röda banditerna närmade sig Hangö. Mor Anna hade hört
hemska historier om de rödas dödspatruller, och hon förbjöd barnen att leka utanför
hustomten. Karlarna i Hangö var som jagade villebråd och de måste gömma sig i
fiskarstugor ute på öarna. Pojkarna Stenberg hade lekt krig på hösten när alla var
glada. De hade smugit omkring på bergen och tagit varandra till fånga. Men nu var
det inte roligt längre. Ralf hade fått en utskällning av mor, när han hade låtsats peka
med ett gevär och sagt pang. Mor Annas ögon hade blivit hårda och oroliga. Det var
ingen rolig vinter för någon. Men så på våren låg tyska krigsskepp i hamnen i Hangö,
62
62
och med de tyska sjömännen kom det glada humöret tillbaka. Plötsligt var karlarna
tillbaka från de ensliga stugorna ute bland skären, och tyska pansarsoldater lossade
tanks och kanoner. Befälhavare Lindman ersattes av en tysk överste. Ralf tittade
storögt på överstens fina uniform och blanka stövlar. Det svenska språket hukade sig
inför alla de tyska orden. Nu var det tillåtet att leka igen. En tysk soldat som hade lagt
märke till hur Ralf stod där och tittade, kom fram och lät honom hålla sitt gevär.
Soldaten tog skrattande tillbaka vapnet och rufsade Ralf i håret. Hemma berättade han
sedan för mor och syskonen vad han hade varit med om. Mor Anna blev alldeles tyst.
I Hangö började livet flyta som vanligt igen. Det enda ovanliga var att man hörde
många historier. Ekenäs som låg strax norrut hade fått ta emot röda fångar, och det sas
att man hade byggt ett läger, eller om det nu var ett sjukhus av något slag. En del som
visste närmare, kallade det för en rehabiliteringssanstalt. Paul, som var på arbete som
murarlärling i Ekenäs, fick hjälpa till att bygga baracker i det så kallade lägret. Några
rödingar hade han sett som röjde marken till en lägerplats. Arbetet övervakades av
beväpnade vakter. Annars var det inte mycket att säga. Platsen verkade väl tilltagen,
och troligtvis väntade man flera fångar. Paul berättade för de andra hemma vad han
sett, och i familjerna runt om menade man att det var självklart att de som hade startat
eländet med skjutandet och mördandet måste få sitt straff. Låt dem sitta i fängelser
och läger och lida. Det är inte synd om dem! I Hangö fanns det inga fångar att titta på,
så Ralf tjatade på Paul om de inte kunde ta tåget till Ekenäs. Paul hade ju varit med
och byggt och kunde visa var han arbetat. In i lägret fick de förstås inte gå, men de
kunde titta på fångarna från utsidan. Paul var inte något vidare pigg på förslaget. För
hans del var Ekenäs läger något som inte angick honom. Han var ju bara ett barn
fortfarande, men han förstod och hade själv upplevt, att året som gått var ett år man
helst skulle försöka glömma. Han ville se fram mot ett arbete och ett drägligt liv som
alla andra, och han kunde inte förstå att brodern ville glo på människor bakom ett
staket, människor som liknade dem själva, förutom att de på insidan var sämre klädda
och såg glåmigare ut i ansiktet. Men sådan blir man väl i läger, tänkte han.
Inbördeskriget och kampen mot ryssarna präglade länge släkten i Hangö. När pojkarna
Stenbergs syster Majken tog hem en trevlig grabb hon träffat på dansbanan i Hangö, blev han
bjuden på kaffe, Tänk att lillflickan har blivit så stor, lät det hemma i köket, och man flinade
och dunkade den unge mannen i ryggen. Men när det sedan kom fram att han var
63
63
socialdemokrat, då blev det ingen påtår till kaffet, och hade han inte förstått att gå själv, hade
han säkert blivit utslängd av tre starka bröder.
Långt senare när mor Anna var begravd och syskonskaran, och resten av släkten var bänkade
runt kaffebordet på församlingshemmet, så vände sig pastorn till Majken och frågade om det
var någon särskild psalm som hon önskade höra. Pastorn själv var en god sångare och kände
säkert till hundratalet sånger och psalmer. ”Ta den där ryska sången, den är så vacker, och den
passar så bra”, sa Majken. Hon hade fått en snabb fråga och hade svarat spontant. Det gick en
stöt genom släkten. Det var ett fruset ögonblick, en belyst bildruta på en film, en kramp som
inte släppte förrän Majken lade till: ”Ja den där, En stad ovan molnen. Den kända
väckelsesången”. Kropparna slappnade av och sjönk tillbaka mot stolsryggarna, och
kaffekopparna fördes resten av vägen upp mot den gapande munnen. ”Jo, den känner jag till”,
sa pastorn och bläddrade i sångboken, harklade sig och gjorde sig klar. Efter en tvekande
inledning föll de flesta församlade in i sången.
Man tycker ju att Majken borde ha lärt sig, men hon hade alltid varit så spontan och
omedveten. Vad kunde hon veta om politik. Förresten intresserade den henne inte. Kärleken
på gott och ont hade format henne.
Carl Albins krigiske morbror och det stora grankriget
Morbror Paul blev murarmästare och gick in i kommunalpolitiken och blev vald till
hedersuppdrag. Hangöborna hade förtroende för honom, men tyvärr tog hjärtat slut på
honom. På ett foto ser man den uppkastade högen vid graven, och runt om står släkt,
vänner och kommunens representanter. Något till höger om prästen står morbror Ralf.
Trots sitt intresse för krigiska lekar i barndomen blev morbror Ralf aldrig militär. Det
var annars inte svårt att tänka sig honom som överste. Nej, han blev en fredlig, och
kanske ibland vresig snickare. När Carl Albin var tretton år kom morbror Ralf till
Sverige och hälsade på. Det var så att hans mor Majken hade farit iväg från Finland
och hamnat i staden Kungsbacka i Sverige. Mer om detta senare. Hursomhelst, där
satt morbror Raffo, som han kallades, en sommardag vid det dukade kaffebordet ute
vid sommarstugan. Carl Albin hade hört talas om honom, men nu var det första
gången han såg honom livslevande. Där satt han i sommarvärmen i vit skjorta och
slips. Slipsen hade en hållare av silver i form av ett gevär. Carl Albin kunde inte låta
bli att kika på slipshållaren, och morbror Raffo som märkte det, höll fram den mot
honom och sa att, här ser du ett äkta finskt vapen.
64
64
”Nå, kom runt pojk så du kan se ordentligt”, sa morbror Raffo. Carl Albin krånglade
sig upp från sin plats mittemot och gick raden förbi sina syskon, tills han stod mellan
sin mor och sin morbror. Nu såg han geväret alldeles tydligt. Det lilla miniatyrvapnet
hängde med alla sina utmejslade detaljer i en silverkedja. ”Var inte rädd, du får gärna
ta på den”, sa morbror. ”Jo du”, sa han, ”med ett sådant här riktigt gevär har jag
skjutit många ryssar”. Att skjuta ryssar så här mitt i sommaren ute i sommarstugan var
inte det första Carl Albin tänkte på, så han stod kvar och tittade fånigt på sin morbror.
Kanske kände morbror Raffo att orden hade sjunkit in ordentligt, för han såg ganska
så belåten ut. Det lät spännande, och Carl Albin hade inte haft något emot att han hade
fortsatt att berätta om hemska bataljer ute i de finska skogarna. På den tiden hade Carl
Albin ingen aning om varför finnar och ryssar sköt på varandra, och varför hans
morbror var inblandad, och hade denne fått fortsätta att berätta hade det framkommit
att det hade hänt på fyrtiotalet, men hans mor Majken avbröt morbror. ”Jag tycker inte
att du ska berätta sådana hemska saker. Kan vi inte prata om något trevligare”, sa hon.
Men Carl Albin höll inte med, morbror Raffo kunde gott få prata om när han hade ålat
sig fram mellan tallarna med sin bössa, omgiven av livsfarliga fiender. Det sa Carl
Albin tyst för sig själv.
Carl Albin var tretton år, så han hade slutat leka krig. Men när han var tio år, och
familjen bodde på Hisingen i Göteborg, så brukade alla killar samlas på en stor
gräsplan som låg mellan husen. Det var nog i början av mars när snön äntligen var
borta. Kvar på marken låg massor av gamla julgranar. Det fanns inte ett barr kvar på
dem, bara en brun stång i mitten med en massa torra bruna grenar. Alla killar i hans
kvarter samlade ihop så många granar de kunde hitta. Och sedan skar de bort grenarna
med moraknivar, och kvar blev en skaplig påk. Det var just detta som var meningen,
att tillverka så många påkar som möjligt så att alla i kvarteret fick varsin. I kvarteret
intill gjorde man på samma sätt. De samlade in granar och tillverkade påkar som
skulle bli vapen. Varje år var det likadant. De två kvarteren utrustade sina kämpar
med påkarna och kampen mellan kvarteren skulle stå på den stora gräsplanen. Varje
kvarter hade sin ledare som valde ut lämpliga slagskämpar. Det var ungefär samma
killar som spelade i kvarterslaget i fotboll. Mitt på planen fanns det en tänkt linje, och
bakom den ställde gängen upp sig. De största och modigaste stod längst fram. Längre
65
65
bak fanns understödet. Ledarna hade haffat alla tveksamma och stuckit en påk i näven
på dem med orden: ”Om de anfaller så står du kvar och rör dig inte ur fläcken”.
Taktiken var enkel och samma på båda sidor. Motståndarna skulle skrämmas. När de
blev tillräckligt möra och skakis, skulle fegisarna vända och kuta tillbaka till sina
källare. Det var modet som räknades. Carl Albins ledare, en tolvårig grabb med
skinnjacka, hade valt sig själv till ledare. Han kallades för Knutte. Ingen hade
protesterat så det var väl okey. Hans brorsa var äldre och hade motorcykel, en BSA
med bönpall. Alla småglin kunde få titta på när han och hans kompisar mekade med
cyklarna. Sen kom det stora tjejer och satte sig därbak. De hade väldigt tajta byxor,
och Carl Albin kände att detta var något stort, när cyklarna brakade iväg med tjejerna.
Tjejerna var förresten hyggliga mot alla småknattar. De visade hur man flätade
plastband som man kunde hänga i dragkedjehänget på sin jacka. Så det var självklart
vem som var ledare.
De båda gängen hade grupperat sig mot planens mitt. De stod ansikte mot ansikte och
det var en lucka på cirka tjugo meter mellan dem. Den kådiga granstammen stack i
handflatan när Carl Albin kramade sitt vapen. Killarna stirrade på sina motståndare,
och de stirrade tillbaka. Båda gängen hann byta fot flera gånger för att inte stelna till.
Det verkade inte bli något avgörande. Lika bra det, tänkte kanske de i bakre leden,
men då lyfte Carl Albins ledare sin påk och stötte ut ett illvrål. Alla kämpar på båda
sidor ryckte till, och kinderna blev glödheta medan kallsvetten letade sig ner efter
ryggen. Det tog väl en sekund innan motståndarna svarade med sitt stridsrop. Båda
leden avancerade framåt en meter med påkarna lyfta. Den som började striden var
Knutte. Han rusade plötsligt rakt fram och slog påken ur händerna på närmaste
motståndare. Sedan följde ett väldigt viftande med påkarna från alla håll tills båda
gängen retirerade. På var sin sida av gräsplanen synade man sina skavanker och
konstaterade att ingen var allvarligt skadad. Vilket var tur eller meningen. För längre
fram på vårkanten satte fotbollen igång, och då behövdes det ett komplett lag.
Så gick det till när man lekte krig på fotbollsplanen ute på Hisingen. Våra krig var väl
stenålderskrig, om man jämförde med andra ungars smattrande med låtsade
kulsprutor, tänkte Carl Albin. Men vi var fulla av adrenalin och kampberedskapen satt
kvar länge efter det att ryggtavlan av den siste motståndaren hade försvunnit. Den
gamle forskningsresanden Sten Bergman har beskrivit kamper mellan byarna på Nya
Guinea, där kannibalerna stod och hötte med sina spjut på var sin sida av en flod.
66
66
Detta var riktiga strider, och orsaken var brudrov eller stöld av en gris. Men precis
som hos killarna på Hisingen slutade striderna oftast utan förluster av krigare.
Nej, så krigiska som morbror Raffo är vi inte, tänkte Carl Albin. För länge sedan
levde vi visserligen rövare nere i Europa och uppförde oss som svin. Men det är så
länge sedan att det redan är glömt. Nu finns det de som menar att ett krig gör karlar av
pojkar. Men det är väl tveksamt, tänkte Carl Albin. Det var inte hans grej. Visserligen
frågade hans mor vad han ville bli när han blev stor, och han svarade bestämt.
”Överste”. Hans mor blev glad att han hade sådana höga ambitioner, men hon var
tveksam till det militära. Vid mönstringen ett antal år senare mindes Carl Albin sin
önskan, och han talade om att han ville komma till ett jägarregemente. Det var det
tuffaste som fanns, hade han hört. Männen på mönstringsexpeditionen sa att det gick
inte. ”Din syn är för svag”, sa de. ”Du får bli malaj”. Carl Albin hade kommit till
mönstringen i sina glasögon som hade linser tjocka som flaskbottnar. Där rök chansen
till en militär karriär.
Senare i yrkeslivet damp det ner ett kuvert i brevlådan hemma i lägenheten. Man ville
veta om han ville bli placerad i Hemvärnet eller i Civilförsvaret. I hemvärnet fick man
skjuta med kulsprutepistoler, det hade han hört. I civilförsvaret var det tveksamt. Där
fick man sitta vid ett skrivbord. Carl Albin svarade helt sanningsenligt att han ville
komma till hemvärnet, för han gillade att skjuta med gevär, helst raketgevär. Fem
månader senare kom ett besked att han hade blivit placerad i Civilförsvaret. Carl
Albin var inte krigisk eller så, snarare naiv. Innerst inne var han en mycket fredlig
människa. Inte riktigt som morbror Raffo. Men de var kokade i samma kittel.
Kusinträff i sommarstugan
Morbror Raffo och hans fru hade kommit till Sverige med båt och tåg. Carl Albins far
hade hämtat dem vid stationen med sin bil, en Austin A35, och skjutsat dem till
sommarstugan. Året efter fick familjen släktbesök igen. Kusin Karin och hennes man
Allan hade åkt hela vägen från Stockholm i sin nya Opel Kapitän. Den var
krämfärgad och hade bilradio med förinställda stationer. På vägen i Göteborg hade de
plockat upp kusin Erik som också ville träffa släkten i Kungsbacka. Erik tyckte om
kalas och han var begiven på sprit. Fick han för många supar blev han våldsam och
ville slåss. Men det där visste kusin Karin om. ”Se nu till att du sköter dig, så att de
67
67
inte tror att du är en finne av värsta sorten”, väste hon mellan tänderna. Även i år var
sommaren varm med blomdoft, grön gräsmatta och röd stuga med vita knutar. En
sommaridyll. Bordet stod dukat i trädgården med kaffekoppar och småkakor.
Självklart måste kameran fram, och där sitter de uppradade runt bordet.” Ja, ni ligger
ju över på loftet, så då tar vi väl en liten cognac till kaffet”, sa far. ”Jag vet inte”, sa
Karin, ”är det inte för varmt?” ”Inte är det så varmt”, sa Erik. ”En cognac skadar
aldrig”, menade far. ”Den är rena medicinen”. ”Det har du helt rätt i”, sa Erik. Far
som redan hade cognacsflaskan beredd i handen började hälla upp i glasen. ”Nej tack,
inte för mig”, sa Karin när far böjde sig över henne. ”Nu ska du inte vara sån”, sa Erik
och fattade glaset. ”Nej, just det, välkomna allesammans och skål”, utropade far. Mor
var alltid lite orolig på kalas, även om detta bara var ett kaffekalas. Hon spejade på
Erik och Karin. Allan som hade kört tio timmar med bilen, inklusive pauser för
toalettbesök, kopplade av ordentligt i den gassande solen. Kaffekalaset artade sig att
bli angenämt, och cognacen gick några varv till. ”Ni kanske har lust att packa upp era
resväskor?”, undrade mor. ”Det är inte så bråttom, låt dem lugna ner sig efter resan”,
tyckte far, som själv hade kopplat bort alla tankar på övernattning och ordnande och
donande med sängar och madrasser. ”Där sa du ett sant ord”, fyllde Erik i, och
gestikulerade med sitt tomma glas. Nu tyckte Karin att det var dags att ingripa. ”Det
är nog bäst att jag tar hand om det där glaset”, sa hon och reste sig upp för att nå Eriks
utsträckta arm. ”Vad tar du dig till kvinna! Du rör inte mig!” morrade Erik. Carl Albin
hade varit med på kalas förr, och han märkte att tonläget hade blivit sådant att man
måste överrösta varandra. Detta gällde i synnerhet kusin Erik, som började tala
osammanhängande, och som grimaserade lömskt mot kusin Karin. Erik drog åt sig
armen med ett flin och knuffade ner Karin i stolen. Då var det som att onda krafter for
in i Karin, som att hon ville visa att Erik och hon hade samma ursprung bland de
karga klipporna i Finska viken. Den nästan tomma buteljen stod på bordet, och den
grep hon och slog i huvudet på Erik. Det small till och glasskärvor regnade ner på
bordet. För övrigt blev det alldeles tyst. Erik stod där och svajade innan han ramlade
baklänges in i den vackert ansade blomsterrabatten. ”Å herregud, jag har slagit ihjäl
honom”, kved Karin. Men det hade hon inte gjort alls. Erik hade en skalle som
klarade det mesta. Han hade varit i slagsmål förr. När alla hade konstaterat att han
hade överlevt, hjälpte Allan och far till med att släpa Erik upp till loftet. ”Han har
blivit lite opasslig, han behöver vila sig”, sa mor. Nästa dag skjutsade far Erik till
Kungsbacka och tåget som skulle ta honom tillbaka till Göteborg.
68
68
Carl Albin och en flaska brännvin
”Det gick tydligen hett till på era kalas. Jag vet inte var den hetsigheten kommer
ifrån”, sa moster Elsie, som hade suttit och lyssnat på historien om Erik. ”Jag minns
själv när jag träffade en sjökapten i Amsterdam. Det var en fin karl, men han var
kanske lite begiven på starka varor”. ”På tal om sjökaptener, hur går det med
sjökaptenerna i Tallin? Blir det något napp?” ”Napp och napp. Nu tycker jag att du
har lite bråttom. Vi ska väl stanna ett par dar till”, sa moster Elsie. ”Förresten, vad
vet du om det? Jag har kanske gjort en bekantskap medan du har varit ute och flängt i
din taxi”. Moster Elsie satt tyst och såg sur ut.
Några större problem i släkten hade det väl aldrig funnits, tänkte Carl Albin. Morbror
Raffo och kusin Erik hade väl sina egenheter, men det var inget märkvärdigt. Carl
Albin tyckte själv att han var en ganska normal och ordentlig människa, men det är
klart, några dumheter hade han gjort. Vem hade inte gjort det? Han mindes ett
olycksaligt tillfälle som faktiskt hade med sprit att göra. De var några lumparkompisar
som hade planerat att gå till parken i Halmstad och dansa. Men de kunde så klart inte
gå in utan att stärka sig med brännvin. De var fyra man på en 75:a
svartvinbärsbrännvin. Det var väl lite knappt tilltaget, eftersom de andra tre var
erfarna och vana vid en eller annan sup. Carl Albert däremot var nästan grön, när det
gällde starksprit. Det var ingen som lockade honom att ta en rejäl klunk ur flaskan,
och han vill inte göra sken av att vara en ängel som lät sig förföras. Glas ansåg de inte
behövdes ute i den fria naturen. De satte sig ner på en parkbänk, och korken
skruvades av och knycklades ihop. Parkbänken stod tvåhundrafemtio meter från
ingången till dansbanan och skymdes av ett par stora bokar. ”Ska du ha?” frågade
Bengt som hade skruvat av korken, och räckte fram flaskan. De andra tittade
intresserat när Carl Albin tog emot flaskan och vägde den i sin hand. ”Det är klart”, sa
han, och bekräftade att han var en i gänget. ”Ta dig en rejäl klunk, det behöver du.
Sen blir du kung på dansgolvet”, sa en av kompisarna och flinade. Så vitt Carl Albin
mindes fick han en fantastisk uppmärksamhet av sina nyfunna vänner på soffan denna
vackra sommarkväll. När det var ursupet ställde de liket, det vill säga flaskan, i gruset
bredvid sig. Marken gungade en aning när Carl Albin kom på fötter. ”Klarar du dig
69
69
eller? Du måste skärpa dig vid ingången, sen går det bra”, sa Bengt. ”Det är ingen fara
med mig”, svarade Carl Albin med något grötig röst. Det var något med tungan, den
hade svullnat, för den ville inte göra som han ville. Emellertid stagade han upp ryggen
och låste knäna, eller vad han nu gjorde, för han mindes faktiskt inte. Ett enda
minnesfragment fanns kvar. Han satt vid ett bord på insidan av danslokalen med en öl
framför sig. Han var ensam, hann han uppfatta, innan ljuset slocknade, bildligt talat.
Några hjälpsamma militärpoliser skjutsade hem honom till regementet i sin bil. Han
fick sitta i baksätet, och de envisades med att han skulle hålla permismössan i
händerna. Mössan luktade sura uppstötningar. Bilen bromsade in och dörrarna
öppnades. Hjälpsamma händer lotsade honom in i ett rum. Dimman i huvudet lättade
så mycket att han märke att han inte kände igen rummet. Det var inte logementet med
alla järnsängarna. Här fanns bara en bred sluttande träbrits utan madrass. I nedre
ändan av britsen fanns en ränna med ett avloppsrör som slutade i en hink. Han
vaknade tio timmar senare liggande på rygg i sin permisuniform, utan skor, slips och
livrem. Sängen med sitt blankpolerade trä var stenhård nu på lördag förmiddag. Det
var inget han hade tänkt på under fredagsnatten. ”Jaså, du är vaken nu, då kan du ta
dina saker och ge dig av till ditt logement. Tvätta av dig och byt till grå grötrock,
beordrade vaktchefen”. Skamsen smög han sig ut ur arrestlokalen. Det kändes
pinsamt, minst sagt, men det var bara att glömma alltsammans och hoppas på att alla
andra också skulle göra detsamma. Att vara full var inte märkvärdigt, men att besudla
kronans uniform i berusat tillstånd var oförlåtligt. Kronan skulle höra av sig senare.
Carl Albin hade glömt, men det hade inte kronan. Två veckor efter den sorgliga
händelsen i folkparken blev han inkallad till kompanichefen. Det brukade alltid
betyda att man blev utsatt för kritik. Men vad nu då, han hade väl inte gjort något?
Efter ställningssteg och anmälan, inte dåligt för att vara malaj, tittade kaptenen på
honom och ställde några frågor om en fredagskväll i folkparken. ”Kände han till
detta?” ”Jodå, men jag var knappt där”, svarade han kort och militäriskt. ”Men
soldaten erkänner att soldaten blev hemskjutsad av militärpolisen?” ”Ja, det är
riktigt”, erkände Carl Albin. ”Soldaten döms till en veckas arrest”, klämde kaptenen i
med bakom sitt skrivbord. ”För klandervärt uppträdande i armens uniform”, avslutade
han. ”Utgå!”
Carl Albin hade aldrig lagt märke till arrestlokalen tidigare. Han hade liksom inte
haft anledning, så förutom sitt hastiga besök under den beklagliga fredagsnatten visste
70
70
han inte hur en sådan lokal såg ut. Seriefigurerna 91:an och 87:an satt ju ofta i buren
av olika anledningar, men det var ju inte på riktigt. Nu skulle han få berika sig och
samla erfarenheter. Pliktskyldigast inställde han sig måndag morgon klockan 07.00
prick, klädd i grötrock. De värnpliktiga, som gick vakt med laddade gevär, glodde på
honom. Vaktchefen bad honom vänligt att lägga ifrån sig alla värdesaker på en disk.
”Och så får jag be dig att du tar av dig skodon och livrem”, sa han. ”I stället får du
låna kronans speciella arresttofflor”. Utrustad och klar blev Carl Albin förd till en
järndörr med en lucka på utsidan. På luckan var det målat en tvåa. Det fanns bara två
arrestlokaler. En av de värnpliktiga hade fått förtroendet att låsa upp järndörren. ”Det
är bara att kliva på”, sa han och låste dörren bakom sig. Där stod Carl Albin på ett
gråmålat cementgolv och såg sig omkring. Rummet hade formen av en kub, tre meter
fram, tre meter åt sidan och tre meter upp. Två och en halv meter upp satt en
fönsterglugg. En järnsäng var uppfälld mot väggen och låst med ett hänglås. Det var
tydligen inte meningen att man skulle ligga ner och ta igen sig under dagtid. Rummets
övriga inredning bestod av ett träbord och en trästol. På bordet låg en bibel. Det är
märkligt, men Carl Albin kunde inte minnas om det fanns en toalett i rummet, och han
kunde heller inte komma ihåg att han någonsin var på toaletten. Den dagliga rutinen
var väckning 6.00, frukost som sköts in genom luckan 6.30, rastning 9.00, middag
12.00, rastning 15.00 och kvällsmat 18.00. Däremellan skulle tiden utnyttjas till
bibelstudier. Carl Albin läste bibeln från pärm till pärm, och uppskattade många
ganska mustiga och välskrivna historier. Att hålla reda på alla uppräknade släktled var
en övermäktig uppgift, men namnen på fäderna och alla deras söner var originella.
När bibelstudien var avslutad var det fortfarande tre dagar kvar av hans vistelse, och
vad skulle han hitta på. En timma varje dag stod han på bordet och studerade himlen
därutanför. Vilka fantastiska formationer moln kan ha! Men sedan blev det bra segt.
Trästolen var väl inte så dum i och för sig. Han satte sig spikrakt upp och slöt ögonen
och tänkte att nu somnar jag. Men det fanns inte en chans. Han var klarvaken. Sedan
lade han ned kinden mot den kalla hårda bordsytan och blundade. Han domnade och
var väl borta en cirka fem minuter, innan han måste lyfta på huvudet eftersom
kindbenet värkte så förbaskat. Till sist försökte han med meditation och lyckades
faktiskt försätta mig i ett tillstånd då tid och rum suddades ut. Vakterna tittade
bekymrat på Carl Albert varje gång de måste återkalla honom till arrestlokalens
verklighet. Drömmer jag, eller sitter jag här i verkligheten? undrade Carl Albin. ”Du
ser dålig ut, vill du ha en cigg?” frågade den barmhärtige arrestvakten. ”Ja tack”, sa
71
71
Carl Albin, för han rökte på den tiden. ”I morgon ska du tillbaks till luckan”, sa
vakten. ”Jaså, det är söndag”, sa Carl Albin förvånat. Vakten tittade på honom. ”Ja,
tiden går”, sa han filosofiskt, ”om en vecka muckar jag”. Medan de lufsade runt
regementsområdet lyckönskade Carl Albin honom till hans stundande frihet.
Sjömannen från Hangö
Den yngste av stenbergsbröderna var morbror Ragnar. Om han avvände alkohol är
ovisst, men eftersom han var sjöman blev han säkert frestad när han gick i land och
besökte alla världens hamnkrogar. Morbror Ragnar var omgiven av kärlek, utan att verka
lägga märke till det. Kärleken var självklar. Flickorna var galna i honom. ”Bara nu inte
Ragnar blir självgod”, sa mor Anna, när ett brev med ett fotografi av tre unga flickor hamnade
i brevlådan på Kaptensgatan. Att det sedan hamnade på köksbordet, öppnat, var inte Ragnars
fel. Nyfikna systrar kan göra vad som helst, men att gå så långt som till att öppna andras
brev?! Klart att Ragnar blev arg. Men i grunden brydde han sig inte. Ville de hålla reda på
hans flickor, så varsågod. Ragnars intresse och passion var segling. Inte så konstigt med tanke
på alla regattor i Hangö på sommaren. Men hans intresse låg djupare än till att vilja glänsa i
tjusig skepparkavaj med seglarmössa. Och varifrån skulle han ha fått pengar till
kappseglingsbåt? Han fick göra som de andra ungarna nere i hamnen, låna farfars eka och lära
sig sätta segel. Det påstås att segla är nödvändigt, och det kände Ragnar till. Hur skulle man
annars kunna frakta fisk och andra varor till hamnen. På sistone hade stora ångbåtar med
väldiga laster börjat lägga till vid kajen, men än fanns det segelskepp. Ragnar lärde sig segla
undan för undan, och snart gjorde han egna turer med ekan runt holmarna. Han blev
förbluffande skicklig att anpassa båten till vind och strömmar, och ingen kunde som han
komma med vinden i ryggen och utan synbar ansträngning lägga till vid bryggan. Pojken
måste vara född i en båt, menade hamnlotsen, vilket mor Anna bestämt förnekade. Ragnar
blev alltså en hejare på att segla, men det är tveksamt om han kunde simma. Bland fiskare och
sjömän ansågs det inte så viktigt att kunna simma. Det är möjligt att det är ett fördomsfullt
påpekande. Hursomhelst finns det bilder bevarade som visar Ragnar poserande på däck iklädd
badbyxor. Vem som höll i kameran är okänt. Kanske var det en av kusinerna eller någon
syster som tog bilden. Det finns också andra bilder där Ragnar balanserar långt upp i riggen
på någon segelskuta. När småpojkarna växte upp och ville visa att de var riktiga karlar måste
de genomgå ett prov. De fick följa med en av skutorna och bevisa att de bemästrade
sjömanskap. Fint väder med lagom vind räknades inte. När det började blåsa ordentligt och
seglen måste revas, då började det egentliga provet. Gröngölingarna kommenderades upp i
riggen, och den som inte klarade jobbet var inte mycket värd när han väl kom ner på däcket.
72
72
Ragnar var vig som en apa och verkade inte bekymra sig om att han var många tiotal meter
upp i luften. Seglen revades ordentligt med samma noggrannhet som om han stått på land och
rullat ihop en presenning. Den pojken hade något särskilt, han var ämnad att tillhöra havet.
När han slutade skolan fanns det bara en sak, han skulle till sjöss. Någon skuta vartsomhelst.
De åländska skutorna gick med frakt av trä, och vissa av dem var långtradare som gick till
andra sidan jordklotet, men det fanns också mindre skutor som gick mot Tyskland och
Danmark. När Ragnar berättade en kväll att han ville mönstra på en ålänning som låg i
hamnen verkade mor Anna inte höra. Han tänkte upprepa vad han just sagt, men det behövdes
inte. Allt hade gått rakt in i henne. Det borde hon förstått. Hon hade väntat på att något sådant
skulle hända. Pojken och havet. Hon var inte den första som fick höra de magiska orden, hon
var inte den första modern som kände hur magen knöt sig vid tanken på detta vatten som var
så lockande för ett barn som hon hade skyddat så gott hon kunnat. En gammal historia om
storsmugglaren Matts Stenberg dök upp i tankarna. Det fanns en spådom förknippad med
honom. Spådomar trodde hon inte på, sådana ältades av vidskepliga gamla kärringar. Allt slit
i hemmet hade gjort henne praktiskt lagd. Ändå ville inte tankarna om kommande olyckor
släppa. Men krampen följdes av resignation. Havet var en del av livet för människorna vid
kusten, en resurs, en nödvändighet för att få mat och kunna överleva. Hon vände sig från
spisen där hon håll på att plocka fram den nykokta potatisen, hon tittade på sin yngste son och
nickade. Ja, det skulle nog gå bra, sa hon. Och då menade hon att hon lät honom gå
tillsammans med alla hennes böner, att allt skulle bli bra, att han skulle växa upp och klara sig
själv. Ragnar var tacksam att hans mor inte hade sagt något om att han skulle akta sig för alla
faror. Det var så lätt att halka, att inte vara uppmärksam. Det visste han. Men han kunde allt
det där. Nu var han inte något barn längre. Hangö hamn öppnade sig mot hela världen. Han
fick sitt första skepp som yngste man ombord, och det blev många turer till intilliggande
länder.
Sammanlagt sex år seglade han på mindre skutor och gjorde erfarenheter både ombord och på
de nöjesetablissemang som erbjöds i hamnarna. Han var inte längre yngste man, och de
gånger han var hemma och hälsade på var det en stilig ung man som steg i land. På kvällarna
kunde man se honom promenera i parken i Hangö klädd i flott kostym. Och damsällskap
saknades inte. Men en sjöman tröttnar på stenlagda esplanader, restauranger och kaféer. Så
det fick bli: adjö min vän, vi ses snart igen. Ragnar gick och väntade på den stora resan.
Barken Lavhill låg i Mariehamn och skulle ut på långtur. Man sökte ny besättning och Ragnar
mönstrade på som matros. Skeppet skulle till Melbourne i Australien, och på vägen skulle
man lägga till i Newcastle och Le Havre. Långresan innebar att Ragnar fick korsa ekvatorn,
och det var inte småsaker för en ung sjöman. Det fanns en ritual där förstagångarna blev döpta
och upptagna till långfararnas sällskap. Med andra ord, det var en nöjd och förväntansfull
Ragnar Stenberg som bar sin sjömanssäck ombord på Lavhill på våren 1929.
73
73
Det finns dokumentation där Ragnar skriver hem och berättar om sin resa. Men han var ingen
mångordig man, och han skriver mest en hälsning hem att allt var bra. Han själv eller någon
annan ombord måste ha haft en kamera, för i breven fanns det foton medskickade. Ett var på
Lavhill som hade lagt till i hamnen i Le Havre. Andra foton föreställde flickor. Ibland var det
ett foto taget i en ateljé, ibland poserade Ragnar ute i ett okänt landskap med en dam intill sig.
I regel visste man inte vad flickorna hette. Det var lite irriterande för syskonen hemma där
man menade att, han kunde åtminstone sätta namn på fruntimren han träffat. Om han gjorde
så för att retas, eller om det var oviktigt, får man aldrig veta. Det finns ett undantag. På
baksidan på ett foto står det skrivet med blyerts: Reita. Vem var det? På framsidan fanns ett
tryck med adressen Photo-Idéal, 83. rue de Paris, Le Havre. Var träffades de? Om de gick till
fotografen tillsammans, varför var inte Ragnar med på bilden? Eller hade Reita redan ett taget
foto i sin handväska? Ragnar! Om du ändå kunde ha berättat! Ett annat foto visar Ragnar med
två flickor på en väg någonstans i Newcastle. Ragnar står kavat i sin kostym med armarna
bakom ryggen, den ena flickan har sina händer knäppta på magen, den andra har sina på
ryggen och hon har sidan vänd mot kameran med en blick som fixerar Ragnar. På ett sista
foto står Ragnar i en park i Melbourne med blommande buskar tillsammans med en
seglarkompis. Dessa reseminnen kan förleda en betraktare att tro att sjömanslivet var
glimmande hav med saltstänk och sång, och väntande flickor i varje hamn. Världshaven är
salta och för det mesta var mans egendom, men för övrigt är bilden av sjömannen
romantiserad. Vad hände med Ragnar? Han läste till styrman och det sista fartyget som han
gick på hette Olivebank som var en fyrmastad bark från Mariehamn på Åland.
Stockholms-Tidningen skriver i september 1939: ”Till Esbjerg kom på tisdagseftermiddagen
den danska kuttern Talona med sju skeppsbrutna åländska sjömän, tillhörande ett av
Mariehamns ståtligaste segelfartyg, Olivebank, vilket gått på en mina utanför Doggers bank,
kluvits mitt itu och sjunkit på en minut. Olyckan hade ägt rum redan på fredag eftermiddag
vid 14-tiden. Besättningen uppgick till 21 man och 14 av dessa drunknade omedelbart. 7
lyckades klättra upp i riggen och surrade sig fast där. Så lågo de i 42 timmar, innan
räddningen kom.”
Andre styrman på barken, Knut Andersson, berättade vid ett samtal med St.-T:s
korrespondent om den fruktansvärda katastrofen: ”Jag såg andra kamrater klamra sig fast
vid de andra masterna, men de uppslukades av havet. En av kamraterna såg jag försvinna på
en lösriven tank. Vi hade fullt upp att göra med att hålla oss fast i riggen, och det blåste
tämligen hårt. Timme efter timme försvann och därmed även hoppet om räddning, och då
natten kom började vi frysa.”
Stockholms-Tidningen uppger att Olivebank avseglade från England den 29 augusti mot
Mariehamn. Under resan hade man på fartyget erfarit att kriget utbrutit, men man visste inte
74
74
att minor hade utlagts. Fredagen den 8 september klockan 14 seglade fartyget på en mina vid
Doggers Bank 55 grader och 53 minuter nord, och 5 grader och 7 minuter ost.
Tidningen räknar upp namnen på de omkomna, och bland dem står förstestyrmannen Ragnar
Stenberg.
Carl Albin går till sjömansförmedlingen
Carl Albin satt och tittade på ett foto. Morbror Ragnar har en snygg uniform med
styrmansbeteckning, och på huvudet har han en vit skärmmössa. Ena handen är elegant
instucken i uniformsfickan. Han är trettioett år och har kommit en bit upp i karriären. Carl
Albin visste inte om morbror Ragnar var sugen på att göra karriär, huvudsaken för honom var
väl att segla. Det är inte troligt att han någonsin gick på ett motordrivet skepp. Kanske höll
han sig till de åländska seglarna. Nu är de stora segelskeppen utkonkurrerade av motordrivna
lastbåtar. Kvar av de gamla fullriggarena är skolskepp och museifartyg. I Göteborg ligger
Viking och i Stockholm ligger Af Chapman. De är numera utflyktsmål för turister. Carl Albin
hade aldrig varit ombord på ett stort lastfartyg, men han hade åkt både ålandsfärjan och
danmarksfärjan. Besättningen såg man mest när färjorna lade ut från och lade till vid kajerna.
Det sägs att arbetet ombord har blivit alltmer monotont, men hursomhelst, blicken av en stor
båt var fortfarande lockande för fantasin. I varje fall hos Carl Albin. Carl Albins far hade en
blus med sjömanskrage när han var liten, och det skulle inte förvåna Carl Albin om han också
hade en när han var i koltåldern. Hur många småpojkar har inte stoltserat framför kameran
iklädda näpna sjömanskostymer? Men när han tänker efter så var det ett tag sedan han såg ett
barn med den karaktäristiska sjömanskragen. Sådana munderingar hittar man i dag bara hos
marinens glada gossar. Men detta sug till havet, var kom det från? Var det längtan efter
äventyr? Antalet sjömän i världen har minskat, men kanske längtan att resa över havet finns
kvar. Carl Albins farfar måste ha haft en stark längtan att komma bort från slitet på åkern och
i ladugården. En dag var han försvunnen. Vittnen hade sett honom på landsvägen mot
Göteborg. Vid ett tillfälle hade han mött en bekant som hade frågat vart han var på väg med
så mycket packning på ryggen. Farfar hade oförsiktigt nog svarat att han var på väg till
Göteborg för att mönstra på en båt. Nyheten spred sig snabbt och nådde bonden på
arrendatorsgården Fors efter ett par timmar. Arrendatorn, Carl Albins farfarsfar, spände för
hästen och tog upp jakten på rymlingen, En mil söder om Anneberg blev farfar upphunnen
och kommenderad att sitta upp i vagnen. Många år senare var farfar väldigt ovillig att prata
om den misslyckade mönstringen.
Carl Albin gjorde själv ett försök att komma ut på de stora världshaven. Skillnaden var den att
han blev uppmuntrad av sin far att söka arbete på Amerikalinjens Kungsholm. Så här efteråt
75
75
undrade han om inte far också hade sjömansdrömmar. ”Du kan ju börja som smörgåsnisse
och arbeta dig upp till steward”, menade han. Steward lät riktigt flott. Carl Albin hade nog
sett fotot på sin morbror och hans granna uniform, och inom sig såg han hur han själv gick
omkring ombord och imponerade på passagerarna med alla guldstreck han hade på ärmarna.
Ja, varför inte, tänkte han. På den tiden bodde Carl Albin i Majorna, inte långt från
Amerikakajen. Nere på stora kajen fanns flera kontor, ett av dem var Lusasken dit alla gick
som ville jobba som extra hamnarbetare. Ett annat bygge var för dem som ville mönstra på en
båt. Dit gick Carl Albin. Därinne var en disk och ett väntrum. Han hade inte en aning om vad
som krävdes för att bli sjöman. Hans erfarenheter då inskränkte sig till en och annan fisketur
med en flatbottnad eka. Men kraven var kanske inte så hårda om man arbetade i köket? På
väggarna i väntrummet hängde alla möjliga instruktioner som de sökande måste tänka på.
Väldigt mycket handlade om att man måste vara frisk och stark. Carl Albin var faktiskt ensam
i väntrummet, så han hade ingen att fråga till råds. En man klev ut från en dörr och ställde sig
bakom disken. ”Kan jag hjälpa dig”, frågade han. ”Ja, alltså”, började Carl Albin, ”jag hade
tänkt mig att resa med Kungsholm”. ”Jaha du”, sa han. Carl Albin var arton år, smal och blek,
och på näsan hade han ett par glasögon med kraftiga linser. Så kallade flaskbottnar. Han
utstrålade naivitet och okunskap. Med andra ord, en gröngöling. ”Har du sjömansbok?”
frågade mannen vid disken med ett illa dolt leende. Nej, det hade han inte, måste han medge.
”Ta hem de här pappren och fyll i dem, och ta med dem hit nästa gång. Och så en annan sak.
Vi behöver ta en del prover, så läs igenom de här instruktionerna”, sa han, och lämnade över
en bunt vita ark. Överst stod: Wassermansprovet. ”Tack, det ska jag göra”, sa Carl Albin.
”Jag är tillbaka i morgon”. ”Var du det”, avslutade mannen. Med händerna fulla av papper
lirkade Carl Albin upp kontorsdörren och klev ut på kajen. På andra sidan älven låg varven,
och längre ut glittrade öppet vatten ut mot Vinga. På andra sidan havet låg Amerika, och dit
skulle han med en jättebåt. Tanken var svindlande. Men först hem och kolla på alla pappren,
och sedan tänka igenom saken. I Majorna fanns ett kafé med utsikt över hamnen, och här
brukade hans kompis Rickard och han sitta och titta på båttrafiken. Carl Albin ringde honom
och avtalade att träffas på kafét om en timme. Det mesta av informationen bläddrade Carl
Albin snabbt igenom och lämnade hemma, men pappret med hälsoundersökningen verkade
viktigt, så det tänkte han ta med sig och visa för Rickard. De båda kom samtidigt och gled in
på sitt stamställe och slog sig ned vid favoritbordet. ”Två kaffe och två kanelbullar, tack!”.
Servitrisen gick mot disken och plockade fram koppar. ”Hur har det gått med körningen?”
frågade Carl Albin. Rickard körde en av de kommunala bussarna, gata upp och gata ner.
”Bra”, svarade han. ”Själv då?” ” Jo, jag har varit på sjömansförmedlingen”, klämde Carl
Albin fram. ”Sjömansförmedlingen? Vad gjorde du där? Ska du gå till sjöss?” Rickard
verkade förvånad. ”Kanske det”, sa Carl Albin och försökte verka oberörd, ”men”, lade han
till, ”det är tydligen en del att tänka på”. ”Det tror jag säkert”, sa Rickard, ”du har väl knappt
76
76
suttit i en båt”. Själv hade han seglat trissjolle och visste en del om sjön. ”Nä, det är klart att
jag inte vet så mycket om båtar”, erkände Carl Albin, ”men det är hälsoundersökningen som
jag undrar över”. Och så tog han fram ett hopvikt ark papper och vecklade upp det.
Wassermansprovet stod det överst med feta bokstäver. Rickard studerade texten några
sekunder och tittade sedan på Carl Albin. ”Wassermansprovet, ska du ta det?” frågade han.
”Inte vet jag. Känner du till det?” undrade Carl Albin något ängsligt. ”Du, sa han, jag har hört
talas om det. Alla som mönstrar på en båt måste ta det. Först måste du ta en spruta. Och det är
inte vilken spruta som helst. Det finns olika grovlekar på alla sprutnålar, och den här är den
allra grövsta. Den är tjock som ett sugrör ungefär. Det gör skitont när de kör in den i armen.
Sen tappar de ut en halv liter blod. Men det är väl ingenting. Sen kommer det värsta. Du
måste klä av dig kalsongerna och sen sticker de in ett långt rör i snoppen på sig. Det gör så
fruktansvärt ont, så att du inte kan pinka på flera dar. Det var en som blev så sjuk efteråt att
han blev inlagd på Sahlgrenska sjukhuset. De försökte rädda honom, men det gick inte.
Wassermansprovet. Alla känner till det. Det är obligatoriskt”. Rickard tittade på Carl Albin
med ett medlidande medan denne vek ihop informationen om hälsoundersökningen. Carl
Albin bestämde sig för att stanna i land, och han kom senare att arbeta med
ungdomsbrottslingar, bland annat. Så det verkade inte som morbror Ragnar hade något
inflytande på honom. Hans öde inskränkte sig tydligen till att åka färjan mellan Stockholm
och Tallinn.
Fröken Fredriksson
När morbror Ragnar lämnade hemmet för att ta hyra på en båt var Majken Stenberg,
Carl Albins mor, en förtjusande liten unge och en liten retsticka. Majken bekymrade
sig inte för något där hon låg på en blomsteräng utanför morfars hus. Morfar och
mormor hade äntligen försonat sig med sin dotter och tillåtit att barnbarnen kom och
hälsade på. Majken älskade den stora trädgården med spännande buskar som man
kunde gömma sig bakom. Det var annat än det trånga huset på Kaptensgatan med alla
syskonen. Hos morfar kunde hon bli ompysslad och känna sig som den enda flickan i
hela världen. ”Gör dig inte till! Du är bara en bortskämd skitunge, det är vad du är”,
sa syster Elsie när Majken kom hem och berättade om vad morfar hade sagt och vad
hon hade fått till middag. Elsie var avundsjuk, så var det bara. ”Du ska alltid vara så
märkvärdig, men vänta bara, du ska nog få känna på”, lovade Elsie hotfullt. Vad det
var som hon skulle få känna på fick hon inte reda på, det var bara sådant som
77
77
avundsjuka personer slänger ur sig. Majken glömde de fula orden och sjönk in i
drömmar om tebjudningar med mycket folk som hade vackra kläder.
Drömmar om kalas var en sak och undervisning hos fröken Fredriksson något annat.
Dagen efter besöket hos morfar satt folkskolans fjärde årskurs i sina bänkar och
tränade välskrivning. Bläckpennorna raspade mot det grova pappret och stålspetsarna
spred bläcket i tunna krumelurer som ibland avslutades med en plump. Bläcket ville
inte sitta fast under spetsen utan släppte sitt tag utan förvarning, och på pappret
bildades en pöl av mörkt bläck. Läskpappret fick suga upp så gott det gick. ”Håll fint i
pennan och spänn inte handleden”, uppmanade fröken Fredriksson, men ändå
avslutades meningarna med en punkt stor som ett mosat äpple. Det var märkligt att se
fröken Fredriksson arg. Hennes ansikte vitnade, och hennes mörka ögon blev
kolsvarta i allt det vita, och under alltihopa hängde en darrande underläpp. Att se
fröken Fredriksson sådan var ett hisnande skådespel. Majken brukade visa för sina
syskon hemma hur fröken såg ut. Mors förkläde fick föreställa frökens långa kjol,
spiskroken fick vara pekpinnen och mjöl på kinderna visade på det kommande
raseriet. Majken studerade alltid noga hur fröken betedde sig i klassrummet när hon
var uppretad till vansinne, och det efterapade skådespelet hemma var alltid populärt
och rev ned applåder och jubel hos syskonen. I skolan hade man haft att läsa upp en
psalmvers utantill som läxa, och barnen hackade fram textrader som var misshandlade
till oigenkännlighet. Fröken Fredriksson började så sakteligen blekna, och bakom en
klasskamrat förberedde Majken sig på att träna på den kommande ursinnigt
krampaktiga mimiken. Majken hade fått fram det perfekta stela ansiktsuttrycket, och
kamraternas fniss fick henne att helt gå upp i sin roll så att hon glömde vaksamheten
framåt. Fröken Fredrikssons hela gestalt böjde sig över bänken och det vita ansiktet
väste: ”Vad är det du håller på med?” Majken förstod att frågan inte behövde
besvaras. Med fem steg var Majken på dörren och försvann ut på skolgården och bort
mot ängen som ledde till det räddande hemmet. Fröken Fredriksson hade dragit fyra
djupa andetag för att komma i balans och hade därför hamnat på efterkälken. Det tog
hon igen genom att hissa upp kjolen och med väldiga kliv korsa den steniga gården.
Barnen såg genom fönstren en rök av sand och en figur, stor som en svart luftballong,
studsa nedför ängen, och långt därframme anade man ett flyende barn, inte större än
en liten kanin. Luftballongen tog in på kaninen. Det lilla olydiga barnet nådde fram
till föräldrahuset på Kaptensgatan. Hon visste att mamma inte var hemma, men hon
fick fram en nyckel som hon hade gömt under blusen, och i sista stund fick hon upp
78
78
dörren, slank in och låste på insidan. Utanför stod fröken Fredriksson och tryckte sitt
vita ansikte mot rutan. Fröken Fredriksson hade förresten fått lite rosa färg på
kinderna efter språngmarschen, vilket klädde henne. Majken tryckte bakom en gardin
och vågade inte visa sig. Dörrhandtaget trycktes ned flera gånger, och sedan kom det
hemska ljudet när fröken Fredriksson ryckte i dörren med sina kraftiga händer. Tänk
om dörren gick upp! Men det gjorde den inte. Det var alldeles tyst på båda sidor om
ytterdörren, sedan hördes steg när fröken Fredriksson lommade tillbaka till de
väntande barnen i skolan. Vägen till skolhuset var inte lång, men fröken Fredriksson
hann tänka över vilket straff den lilla fräcka ungen skulle få. Men först och främst
måste fru Stenberg få reda på vilken brist på respekt som hennes yngsta dotter visade
överheten. Ett besök till kvällen skulle nog reda ut den saken. Och mycket riktigt, när
fru Stenberg senare hade serverat fröken Fredriksson kaffe med dopp kom den
olycksaliga historien på bordet. Efteråt fick Majken en örfil hemma, och i skolan
fördes hon i håret till skamvrån, ett hörn i klassrummet där syndare som hade brutit
mot fröken Fredrikssons regler fick visa upp sig. Så fick alltså Majken dubbelt straff.
Och vad lärde hon sig av det? Kanske att man måste uppträda försiktigt mot
överhetspersoner, så att dessa inte blev retade. Annars funderade nog inte Majken så
mycket på vad andra tyckte. Hon hade tillräckligt av sig själv. Vad skulle hända efter
skolan? Var hon tillräckligt vacker? Tittade pojkarna på henne? Skulle hon bli gift en
dag? Hur många barn skulle hon få? Var skulle hon bo? Typiska tankar hos en
bortskämd egocentrisk barnunge, enligt syster Elsie. Pojkar kunde vara så dumma och
retsamma. Men det är klart, det fanns pojkar som Majken beundrade och tittade på i
smyg. Lite större pojkar som inte var som småungar. Hon visste hur pojkar såg ut.
Också utan kläder. Hemma hade hon sett sina bröder, när de bytte underkläder, och i
badviken på ett undanskymt ställe kunde det hända att de nakna hoppade i vattnet. De
såg så lustiga ut med sina guppande små snoppar. Majken visste inte, men hon trodde
att vuxna karlar såg ut ungefär på samma sätt. Inte alls som mamma med sina
hängande bröst och sin hårtofs. Det hade hon sett när mamma hade tvättat sig. Hon
undrade om hon skulle bli som sin mamma?
Den stilige frälsningsofficeren
När Majken var fjorton år förändrades hon. Hon blev rundare över höfterna och fick
början till bröst. Hennes äldre systrar hade gått igenom fasen att bli vuxen. De tittade
79
79
leende på lillflickan och kom med kommentarer. Brödernas kommentarer var mycket
råare, och Majken rodnade och blev ursinnig. Hon visste inte vad hon skulle göra.
Helst ville hon gå och gömma sig. Pojkarna i grannskapet blev också annorlunda. De
ville plötsligt känna och klämma på henne. Inte så att det märktes för tydligt, men i ett
låtsasbråk kom en hand och tryckte på ett ställe där den inte borde få vara. Pojkarna
ville gärna att hon skulle klämma tillbaka, men då var leken slut. Systrarna hade talat
om vad alla pojkar alltid tänkte på. Hur visste de det? De hade väl tagit reda på det.
80
80
De erotiska fantasierna var oerhört spännande, men det fanns andra saker som styrde
bort tankarna. På fritiden var hela familjen organiserad i frälsningsarmén. Det verkade
som hela släkten och en stor del av Hangö var engagerad i denna församling. Kusin
Alvar spelade esskornett och kusin Dagmar spelade gitarr. Själv påstod Majken att
hon var helt omusikalisk, men hon lärde sig efter mycket träning att ta ut de vanligaste
ackorden på gitarren. ”Det blir mycket roligare om du kan ta med dig gitarren på våra
möten. Om du visste vilken känsla man får. Det känns i hela kroppen”, sa Dagmar.
Majken hade hunnit bli sexton år, och nog pirrade det i kroppen. I armén fanns det en
tjusig karl som hon tittade på i smyg. Han var officer och enormt snygg i sin uniform.
Det var syndigt att tänka på sådana saker, och Majken ansträngde sig att koncentrera
sig på orden som förkunnades framme i salen. Men mitt i en bibeltext började
tankarna vandra iväg till bänkraderna längst fram. Där satt han. Hon visste det, hon
behövde inte titta. Men hon ville titta. Huvudet vred sig av sig självt, och ögonen tog
in en gestalt som inte var helig utan snarare helt jordisk. Jag är inte klok, jag skämmer
ut mig, tänkte hon. De andra märker att jag står och glor. Om han märker det så dör
jag. Mötet tog slut och man började ställa i ordning lokalen. Stolar skulle flyttas och
instrumenten skulle packas ihop. Stämningen var uppsluppen och flera skratt hördes.
Majken och Dagmar hade fått på sig sina kappor och tänkte just ta gitarrerna och gå
mot utgången när en officer spärrade vägen. ”Tack för den fina musiken”, sa han och
tittade på Dagmar. Han verkade känna henne, för han sträckte ut sin hand mot henne
på ett igenkännande sätt. Det var samma man som Majken hade stirrat på under mötet.
”Tack själv”, skrattade Dagmar. ”Det här är min kusin Majken.” Han vände sig mot
henne och sa: ”Dig har jag allt sett tidigare, fast då spelade du inte gitarr.” ”Nej.” Det
var allt som kom ur henne. Hon hade velat säga miljoner saker, eller också hade hon
velat försvinna från jordens yta. Och så stod hon här och rodnade och verkade stum.
Hade hon munnen öppen också? Det skulle inte ha förvånat henne. ”Nej, jag ska väl
inte uppehålla er längre. Vi ses på söndag”, sa officeren. Han log mot henne när han
gick. Var det av medlidande? Eller tyckte han att hon var komisk? ”Nu får du skärpa
dig!” sa Dagmar. Majken vaknade upp ur sin dvala. ”Jag var inte beredd, jag blev
överraskad”, förklarade Majken. ”Jag märkte det. Vad är det med dig?” frågade
Dagmar. ”Inget”. Majken undrade om Dagmar köpte den förklaringen. Dagmar sa i
alla fall ingenting, även om hon gav Majken ett menande ögonkast.
81
81
På söndagen dök Dagmar och Majken som vanligt upp på mötet. Gitarrerna ställde de
mot väggen medan de hängde av sig sina kappor. Man skulle börja med ”Han är min
sång och min glädje” och musikanterna höll på att inta sina platser därframme vid
scenen. På väg fram måste de passera stället där ”han” satt. Majken kände hur hettan
steg upp i ansiktet. Skulle hon gå förbi och låtsas att hon inte märkt honom? Nej, det
var omöjligt. Hon måste se åt hans håll. Han satt och bläddrade i en sångbok och
tittade upp och log när han fick se henne. Inte retfullt utan intresserat, tyckte hon.
Eller kanske det bara var något hon hoppades. Hon kände sig samlad nu, när hon
ställde in sig i ledet. Musikledaren gav ett tecken och musikanternas händer och
fingrar landade på instrumentens strängar, och klangen spred sig ut i lokalen: Han är
min sång och min glädje.
De träffades många gånger när församlingen höll sina möten. I början sa de några ord,
hälsade på varandra när de kom och kommenterade något litet som hade hänt, nu eller
på förra mötet, och så avskedsorden att ses på kommande möte. Han började vänta på
henne vid utgången. Dagmar fick bråttom att få på sig sina kläder och försvann åt sitt
håll. Redan innan de hade börjat gå mot utgången hade Dagmar frågat om Majken
tänkte stanna en stund och prata med den snygge kaptenen. ”Är det nåt mellan er?”
frågade hon. ”Vi är bara vänner. Han vill veta vad jag tycker om mötena vi håller, om
jag har några idéer”, svarade Majken. Hon undrade själv om det var sant, det som hon
stod här och påstod. ”Passa dig”, sa Dagmar innan hon tog sin kappa och försvann.
Hon är avundsjuk, varför skulle hon annars säga så. Det var inte likt Dagmar, tänkte
Majken. Hon får väl skaffa sig en egen kille. Det var dumt sagt av Dagmar. Nu fick
hon en obehaglig känsla att hon inte borde stå här och vänta på en man. Han var äldre
än hon. Vad visste hon mer? Inte mycket. Inte mer än att han var snygg och att ville
träffa henne. Hon hade helst velat att de kunnat gå hemåt tillsammans, men han hade
sagt att det skulle ge anledning till prat. Det är så lätt att prata strunt i en liten stad
som Hangö. Då är det bättre att träffas efter gudstjänsterna. Det skulle vara lättare att
lära känna varandra. Om hon hjälpte till att ställa i ordning, kunde de se till att bli
ensamma när alla andra gått hem. Det var finurligt uttänkt. Hon gick med på det, även
om det innebar att hon inte kunde tala om för någon hur lycklig hon var. Hon
struntade i om hon fick smyga med sin kärlek. Huvudsaken att hon fick vara
tillsammans med världens underbaraste man.
82
82
Hemma var mamma nöjd att hon ville engagera sig i den kristna missionen. Där kan
du skaffa många värdefulla vänner, hade hon sagt och tittat på sin dotter. Ja, om du
visste vad Dagmar och jag har roligt, hade Maken svarat, och i samma stund som hon
hade sagt det, hade det svidit till någonstans i kroppen. Hon hade ljugit för sin
mamma. Det var nog första gången.
Han kom fram till henne. Hon hade stått i sina funderingar och inte märkt att han
stigit in i kapprummet. Nu blev hon överraskad och hon tog ett steg tillbaka.
”Skrämde jag dig?” frågade han. Hon såg på honom och kände att de tokiga tankarna
löstes upp och förvandlades till lyckorus. ”Nejdå, jag trodde bara att det var någon
annan”, sa hon, ”men nu är det bra, när du är här” Han stod alldeles intill henne. ”Det
är bra. Du ska inte vara rädd när jag är här. Här i Herrens Tempel är du trygg” sa han,
och lade sina händer på hennes axlar. Majken tog detta lilla steg som var nödvändigt
för att nå fram till honom och känna doften av hans hud och den svaga värmen som
trängde igenom hans uniformsjacka.
De träffades många gånger, hon sexton år, och han, kanske tjugofem. Var de ett par
nu? En gång hade han kallat henne ”min egen lilla fästmö”, men det var kanske på
skoj. Det värsta var att hon inte visste. Hon ville träffa honom, hon ville ge honom
allt, om hon bara slapp att gömma sig bland uppstaplade stolar och travar av
sångböcker. Men han verkade trivas med att lägga armen om henne i dunklet, treva
med handen över hennes kropp och täcka hennes ansikte med kyssar. Hon tyckte om
det, men det var inte rätt. Det var väl inte så här det skulle vara? Hon måste tala med
Dagmar.
Sviken kärlek
Kusinen hade till en början alls ingen lust att diskutera Majkens kärleksaffär. Nu var
det tydligen problem i relationen, och då passade det att hon ställde upp. Förut när allt
var så underbart, då fick Dagmar ta sin kappa och försvinna ut ensam från
kärleksnästet, och hur hon sedan kom hem, det tänkte inte Majken på. Och inte hade
Majken tagit kontakt med henne under veckorna som hon brukade göra. Nejdå, då
levde Majken i det blå, medan hon, Dagmar, fick klara sig bäst hon ville. Så det hade
känts lite surt när Majken hade kommit hem en kväll och knackat på. ”Jaså, det är
du?” hade Dagmar sagt och låtsats förvånad, som om de inte hade setts på ett helt år.
”Kan jag få komma in? Det något jag måste prata med dig om”, Dagmar hade vetat i
83
83
samma stund som hon hade sett Majken, vad det handlade om. Majken hade varit så
kavat den sista tiden, och hon hade lyst av självförtroende. Den här personen som
nästan tiggde om att få komma in hade bekymmer. Kärleksbekymmer, vad annars.
Dagmar hade suckat, och öppnat dörren. Hon visste mera om Majkens kärlekshistoria
än vad Majken själv anade.
Så kom historien fram lite i taget, trevande i början när alla orden måste vägas, när
inte för mycket fick sägas, för att skydda den ömtåliga självkänslan, men heller inte
för lite så att Dagmar skulle få svårt att hänga med. Så där knepigt hade det känts för
Majken i början, innan spänningen hade släppt. Men sedan forsade meningar fram
med ord som: blickar, förhoppningar, kramar, kyssar och allt, allt. ”Allt?” sköt
Dagmar in. ”Nej, inte så, men nästan.” Majken tänkte efter. ”Det är så konstigt. Det är
som om han är rädd att någon kan se oss. Jag vill att vi ska gå ut, så där som
förälskade brukar göra, men det vill inte han. Han vill vara inne i det stora
församlingshuset, för där inne är det tryggt, påstår han. Och därinne vill han kramas
och så där. Men det känns fel. Vi kan väl inte hålla på och smyga bland kyrkbänkarna
i evighet?” Majken tittade frågande på Dagmar. ”Nej, det kan ni inte”, sa Dagmar.
”Nu är det en sak jag måste tala om för dig. Det här kan bli jobbigt. Jag har fått reda
på en del saker. Det är inte så att jag har snokat i andras saker, men det pratas om dig.
Och inte bara om dig, utan framför allt om frälsningskaptenen”. Dagmar tittade på
Majken för att se vilken verkan hennes ord hade på henne. Majken, som satt vid
köksbordet, stirrade tillbaka. Händerna, som tidigare hade gestikulerat och gjort
målande beskrivningar, låg nu stilla på bordsskivan. ”Vad menar du?” fick hon fram.
Dagmar blev tvungen att fortsätta: ”Den mannen du har träffat är inte fri.” Orden
tycktes inte ha gått in i Majen. Hon satt fortfarande alldeles stilla. Dagmar fortsatte:
”Han är förlovad och ska snart gifta sig”. Det var alldeles tyst i köket. ”Jag är ledsen,
men jag måste tala om det”. Majken hade förstått, hon hade förstått att deras träffar i
de mörka salarna var ett svek, ett svek mot henne och mot den okända kvinnan.
Majken kände sig plötsligt främmande i köket. Det var som om hon inte var där, som
att det satt en annan kvinna vid bordet och skrapade med fötterna mot golvet. Från
bordsskivan hördes ett gnisslande när händerna drogs ner mot knät. Det måste ha varit
Dagmar som kom fram och kramade henne. ”Kan jag göra något för dig, säg bara”,
bad Dagmar. ”Nej, nej, det är bra”. Majken ville gråta, kanske det hade varit bäst att
gråta, men hon ville inte vara svag inför Dagmar. Dagmar hade ju varnat henne. Hur
mycket hade hon vetat egentligen? Nu spelade det ingen roll. Hon hade varit en idiot,
84
84
och hon måste hem. ”Vill du att jag följer dig hem?” frågade Dagmar. ”Nej, det
behövs inte. Jag klarar mig,” sa Majken och försökte att le. Hon blev tvungen att
vända sig om för inte visa sitt riktiga ansikte. Ögonen ljuger inte. Varför ska jag vara
så här, tänkte hon, låtsas överlägsen och oberörd. Och stolt. Vad har jag att vara stolt
över?
Majken gick hem till Kaptensgatan, inte för att glömma utan för att minnas. Hon
mindes Frälsningsarméns vackra uniform på kaptenen, musiken som spelades till
Guds ära, de underbara orden om evig gemenskap i församlingen. Senare samma år
började hon gå till dansbanan, och en kväll gick hon barfota ner till ängen. Tätt intill,
med en arm om hennes midja gick en hangöpojke, varm liksom hon av dansen, och på
marken, i sommarens rika dräkt med blommor och med blad, upplevde hon kärleken.
Moster Elsie satt i så djupa tankar att man kunde misstänka att hon sov. Det gjorde
hon emellertid inte. Undrar hur Carl Albin har det med kärleken, tänkte hon. Han
verkar vara så naiv och oskuldsfull. Många kvinnor vill ha viljestarka karlar som kan
betvinga ett fartyg. Som en kapten, tänkte hon. Och hur religiös är han egentligen?
förmodligen finns det inte en bibel hemma hos honom. Och finns det en, får man leta
efter den.
Carl Albin träffar heliga människor i ett tält
Carl Albin hade en liten erfarenhet av människor som kallades för frikyrkliga.
En kväll sa hans far att, nu ska vi gå på ett tältmöte. De bodde på Klädesholmen över
sommaren, en släkting till hans far hade ett hus där. Och nu fick fadern för sig att de
skulle på väckelsemöte, hela familjen. Inte för det att de var religiösa, som man sa,
utan för att det skulle komma att bli underhållande. Han hade hört av andra hur det
gick till på tältmöten, och nu skulle man ut och undersöka om det var sant det som
man sa. Att de frireligiösa var lite knäppa. Från utsidan liknade tältet ett litet
cirkustält. Det var runt med massor av rep som var fästade med krokar i marken. Men
på insidan såg man inte röken av några cirkusdjur. Där orkestern brukade sitta var en
talarstol uppsatt, och runt omkring var det packat av folk som satt på stolar och sjöng.
85
85
Familjen var nog lite sen när den smög in och satte sig nära utgången.
Föreställningen hade redan börjat. Till en början var allt som vanligt, om man
jämförde med kyrkan i Tölö hemma hos farfar, tänkte Carl Albin. Först psalmsång
och sedan bibeltext. Pastorn som ledde mötet var kanske lite mer intensiv än
kyrkoherde Lundberg, och ju mer tiden led desto mer eldade han upp sig. Barnen i
familjen hade till en början varit ointresserade och hade suttit på stolarna och tänkt på
alla krabbor man kunde meta från bryggan, när det hände intressanta saker där
framme. Pastorn ropade ut ett bibelord och fick svar av församlingen. Pastorn ropade
flera ord som lät obegripliga, åtminstone för Carl Albin, men nu brann plötsligt
församlingen, och den ene efter den andre reste sig upp och talade på samma
obegripliga sätt. Hela tältet var i uppror. Mor tittade på barnen och tyckte att de hade
sett nog. Familjen smög ut igen. ”Du är för liten för att begripa sånt”, sa mor, när Carl
Albin frågade varför de vuxna hade blivit alldeles tokiga. ”Det är en
frikyrkoförsamling, de gör sånt”. Det var spännande och skrämmande samtidigt.
Carl Albin möter en mörk skönhet på en restaurang
Carl Albin hade en kort kärlekshistoria när han var sexton år. Hon var också sexton.
Hon tillhörde Missionskyrkan. Man borde inte använda orden ´en kort historia´, för
det var en stor och allvarlig händelse. Det som man minns måste vara stort och
allvarligt. Alla minnen bakas ihop till en stor tavla som är livet. Men om man inte
längre minns någonting, stort eller smått, sött eller surt? Då finns man i någon annans
minnen. Alla tavlor ingår i en kolossalt stor tavla.
Denna lilla vackra tavla visar en flicka med långt mörkt hår som hette Elin. De hade
träffats av en slump, eftersom nästan allt är slump, eller något annat mycket större
som styr våra liv. Bosse, eller Baggen som han kallades, hade en tjej som hette
Maggan och som hade en kompis. Och så blev det klart, på något sätt, att alla fyra
skulle ut och ha det kul. Maggan var också med i Missionskyrkan, så de gick till ett
stillsam enkel restaurang och beställde in mat och en flaska vin. Carl Albin tyckte att
det kändes märkligt att sitta så nära två kristna tjejer. Ja, alltså, kristna var de ju
allihop på något sätt, men de här tjejerna var riktigt kristna. På vilket sätt kunde han
inte förklara. De var heliga kanske, stränga mot sig själva. Och renlevnadsmänniskor.
Maggan och Elin var alltså med i en frikyrkoförsamling. Carl Albin tittade i smyg på
dem. De såg ut som vilka tjejer som helst, faktiskt. Men man kunde ju aldrig veta.
86
86
Rätt som det var kom kanske kraften ut ur dem som ett ljus. Hela restaurangen kunde
komma att lysas upp av ett himmelskt ljus. Vad förvånade alla skulle bli, alla gästerna
som precis hade beställt in en liten sallad till varmrätten. Men, tyvärr får man väl
säga, det hände ingenting. Baggen var på sitt bästa humör och tyckte att de borde
passa på och fira med en flaska vin till maten. Han tittade menande på Carl Albin och
på Elin med det mörka vackra håret. Maggan var ljushårig. Den där blicken kunde
tolkas som att det var läge. Att få ihop det med tjejen. Det var ingen som sa något om
att inte beställa vin, så Carl Albin antog att Missionsförbundet hade en regel med
undantag när man var på restaurang. Tjejerna var ju praktiskt taget tvingade att
acceptera att de orena, det vill säga Baggen och han, beställde en alkoholhaltig dryck.
Maggan och Elin behövde ju inte dricka. Carl Albin för sin del tänkte inte orsaka att
tjejerna fick samvetskval och andra otrevligheter. De verkade ju helt mänskliga och
fina. Om man ville skulle man kunna säga att de på sitt sätt var gudomliga. Han satt
mittemot Elin, och hon var verkligen fin. Hon var ren på något sätt, oskyldig är ett för
starkt ord, okonstlad passade bra. Hon fick honom att känna sig som stora stygga
vargen. Han visste inte varför. Han var verkligen ingen kvinnoslukare, snarare kände
han sig blyg tillsammans med tjejer, och hans erfarenheter var begränsade, små eller
nästan inga alls. Men hennes blick vek inte från hans vargögon, och hans
självsäkerhet ökade i takt med alla skålar de utbringade. Jo då, hon förde glaset till
munnen och fuktade sina läppar. Heliga moder, vad söt hon var! Han skulle ha kunnat
sitta där vid bordet hela kvällen och småpratat, men så var det inte tänkt. Baggen hade
gjort upp planer. Hans föräldrar hade en sommarstuga en bit utanför stan. Han
nämnde det som en liten upplysning. ”Nä, här kan vi ju inte sitta”, sa Baggen, ”här
blir det inga…” Han avslutade inte meningen, men alla hade hört det floskiga skämtet
förut, så alla fattade. Carl Albin flinade mot Baggen för att inte verka besvärad och
blyg. ”Vi delar på en taxi till Näset”, sa Baggen, ”så kan vi mysa lite och lyssna på
skivor. Jag har fått låna stugan över helgen”. ”Bra idé”, sa Carl Albin. Maggan var
med på det, fast Elin sa inget. Men hon var inte emot det heller. Det låg lite spänning i
luften, tyckte i varje fall Carl Albin. Det var något stort på gång, fast ingen låtsades
om det. För Baggen var det nog inte så stort och märkvärdigt. Han hade säkert varit
ute i sommarstugan hundratals gånger med Maggan. Men för Carl Albin var det stort.
Vad Elin tyckte hade han ingen koll på.
De klev ur taxin och Baggen betalade. Sommarstugan lågt fint med utsikt mot havet.
På dagen var det nog härligt med båtar och ett blått öppet hav, men nu sent på kvällen
87
87
var kusten inbäddad i mörka färger, och himmel och hav flöt ihop i grå nyanser.
Baggen fick upp en nyckel. Han blev stående och skrapade mot låset. ”Jag hittar inte
hålet i mörkret”, sa han. ”Ska jag hjälpa dig?” frågade Maggan, och man hörde att hon
fnissade. Så gick dörren upp till slut och Baggen gick före och tände ljusen i rummen.
Det var snyggt och rent i hallen med trasmatta och hatthylla med massor av lediga
galgar. Skohylla fanns det också. Till vänster kom man in i köket, och när Baggen
hade sparkat av sig sina skor och Maggan hade hängt upp sin kappa stack de in i
köket för att koka kaffe. ”Alla vill väl ha kaffe, eller?” frågade Baggen. ”Ni kan väl
gå in i vardagsrummet så länge”, sa han till Elin och Carl Albin, och pekade på dörren
till höger. Det fanns en ingång till vardagsrummet från andra sidan köket också. Så att
alla hade koll på varandra. Inget annat att göra än att träda in, tänkte Carl Albin.
Vardagsrummet var stort med en tresitsig soffa mot väggen, ett soffbord av
mahognyfanér framför och två fåtöljer på varje sida om bordet. Mitt på golvet låg en
stor mjuk persisk matta. Bakom fåtöljerna i riktning mot fönsterväggen fanns en
korridor som ledde till två sovrum. De blev stående mitt i rummet. Om hon satte sig i
en av fåtöljerna var det samma som att hon inte hade lust att vara med mig, tänkte
Carl Albin. Och om hon satte sig i soffan var det samma som att det var fritt fram. Nu
fick det inte bli löjligt fel, så han stegade fram och satte sig i soffan på ena sidan. ”Du
kan väl sitta här”, sa han med den självklaraste rösten man kan tänka sig, och pekade
på platsen intill sig. Hon sa inget, men hon kom faktiskt och satte sig. Så här tätt hade
de inte suttit på restaurangen, även om han gärna hade gjort det. Så mjuk hon kändes.
Deras höfter nuddade vid varandra och hon lutade sig mot honom. Han hade låtit sin
ena arm bli liggande nonchalant på soffryggen, och nu lät han handen glida ner på
hennes axel. När han tryckte henne närmare försiktigt lutade hon sitt huvud mot hans
axel. Helt sagolikt. Orgeltoner brusade från underjorden, väggarna föll isär och soffan
lyfte mot den eviga rymden. Maggan tittade in med en kaffebricka. ”Men ursäkta, jag
kanske stör”, sa hon. Tak och väggar kom tillbaka, och de rätade upp sig i soffan som
stod på sitt vanliga ställe. ”Ingen fara”, sa Carl Albin, ”det ska bli gott med kaffe”.
Armen hade han dragit till sig igen och satt nu med händerna knäppta i knät. Baggen
kom in och satte sig i en av fåtöljerna och tittade på Carl Albin och Elin i soffan. Han
kunde ha sagt, vad söta ni är, men det sa han inte. Han utstrålade en glädje att han
hade fått ihop dem. Han kände sig nog som Hjälparen i nöden. Maggan hade fått ut
kopparna på bordet, med ett paket mandelkakor, och Baggen reste sig för att sätta på
en skiva och samtidigt dämpa belysningen. Klassisk musik. Sista låten var Bolero,
88
88
men då hade Baggen och Maggan redan dragit sig tillbaka. ”Ni kan få ta det närmaste
rummet”, sa de. Slutet på Bolero är våldsamt, med dån av pukor och brak av
cymbaler. Vibrationerna avtog och det sa klick i högtalarna. Det uppstod ett vakuum i
tystnaden. Vad hade de gjort de senaste tio minuterna? Ingen aning. Carl Albin var
svettig om kinden och kände sig flåsig. Han ställde sig upp och tog, ”sin tjej”, i
handen och drog upp henne. De sa inget. För ett tag sen hade han viskat att han tyckte
att hon var vacker, och hon hade svarat att det var hon väl inte. Fast det var hon. De
gick mot dörren och öppnade till ”sitt” rum. Det hördes genom väggen att Baggen och
Maggan höll på. I det läget kändes det genant. Han försökte hitta tillbaka till den fina
stämningen. ”Kom”, sa han, och satte sig på sängkanten. ”Kan du inte sätta dig i mitt
knä?” Det gjorde hon, fast lite tveksamt. Boleron kokade fortfarande i Carl Albin, och
han, en trånande sextonåring, trevade, famlade och drog. Det blev för mycket. Hon
reste sig från hans glödheta lår. ”Jag vill helst vänta tills vi är gifta”, sa hon. Men jag
är bara sexton, jag kan inte gifta mig än, tänkte Carl Albin. Det kommer ju att dröja
flera år. Hon kramade honom, ungefär som om hon velat trösta honom. Maggan är
inte så noga, tänkte han. ”Kom, så lägger vi oss”, sa hon. De låg med kläderna på med
sängöverkastet ordentligt hopvikt. Bredvid sig hade han en ren, inte oskyldig men
okonstlad flicka. En riktig madonna.
Carl Albin gör en upptäckt i en källare
Efteråt hade Carl Albin träffat många vänner som var med i Missionsförsamlingen,
eller i andra så kallade frireligiösa församlingar, Alla verkar helt normala, helt
mänskliga. Att hålla sin kropp ren är en dygd. I klartext att vänta med erotiken. Att
inte väcka den björn, eller varg, som sover.
Men köttet är svagt, och alla klarar inte behärskningens ädla konst. När blir man
medveten om den erotiska känslan? Man vet nog inte vad den är, men den är kul på
något sätt.
Carl Albin växte upp i ett barnrikekvarter i en storstad. Hade han vuxit upp på landet
som hans mor hade detta nog inte hänt. På gården där de lekte fanns massor av barn i
alla åldrar, pojkar som flickor. Han var sju år, och de var ett gäng sju-nioåringar som
drog omkring och busade och letade efter äventyr. Och vilka möjligheter det fanns!
En stor gård omgiven av trevåningshus. En stor gräsmatta med massor av buskar att
89
89
gömma sig i. Och alla källare sedan! Varje huskropp hade tre brant sluttande
cementtrappor ner till en källardörr som vanligtvis var öppen. Innanför dörren löpte
en gång som gick utmed hela huset så att alla uppgångar hade anknytning till källaren.
Källaren luktade unken cement. Varje lägenhet hade ett förråd, en träbur med
järnstaket och hänglås. Om man ville kunde man vrida på en knapp och tända en
lampa. Men det behövdes inte på dagen, för vissa förråd hade fönster som släppte in
dagsljuset. Då kunde man treva sig fram i gången innan ögonen hade vant sig så att
man kunde urskilja väggarna och trappnedgångarna. Här kunde ingen se en. Vilka
möjligheter!
Carl Albin och hans kompisar höll på att leka gömme. En av dem fick stå och blunda
och räkna till hundra medan de andra sprang och gömde sig, när Leif avbröt leken. Nu
hade han kommit på en sak som var spännande, men han ville inte att några tjejer
skulle vara med. Leif var åtta år och starkast på gården, och det var han som
bestämde. Tjejerna blev sura, så klart, och sa att de ville i alla fall inte vara med på
några löjliga lekar. Och så försvann de allihop upp i någon trappuppgång. Killarna
samlades runt Leif som såg hemlighetsfull ut. ”Följ med mig, så ska jag visa”, sa han,
och gick före nedför närmaste källartrappa. De var åtta småkillar sammanlagt som
smög in genom källardörren. ”Ingen tänder lyset!” sa Leif. De stod i en klunga mitt i
cementgången och vande ögonen vid halvmörkret. Till sist kunde de känna igen
varandra, och nu undrade de vad som skulle hända härnäst. ”Jo”, sa Leif, ”nu ska vi
göra en kul grej”. Han ställde sig så att alla kunde se, och så öppnade han gylfen och
tog ut sin snopp. ”Om man gör så här”, sa han, och så började han dra i skinnet fram
och tillbaka, ”så händer det nåt”. Nja, ingen fattade poängen, vad skulle det vara bra
för? ”Jo, pröva! Var inte så fega! Fram med dem bara!” befallde Leif. Feg vill ju
ingen vara, så den ena efter den andra av killarna öppnade gylfen och plockade ut den
lilla snoppen. Åtta småkillar stod i halvmörkret med gylfen öppen. ”Kom igen nu!”
uppmanade Leif, och rörde sin hand fram och tillbaka. Alla härmade honom, och snart
stod de alla åtta där i källaren och provade den nya leken. Till en börja med tyckte
ingen att det var nån särskilt kul lek, även om det var en helt ny grej, men sen var det
nåt som hände i alla fall. Det var svårt att beskriva, det var som att bli pinkenödig utan
att vilja pinka, eller som pyttesmå myror som hade krupit in i snoppen och som
kittlade, och det gjorde inte ont. Det verkade som att alla tyckte att det var en
höjdaregrej, för de fortsatte att gå ner till källaren massor av gånger, ända tills ljuset
90
90
tändes när de höll på som värst, och en röst ropade: ”Men, vad är det ni håller på
med!” Sedan fick de inte gå ner till källaren mer.
Carl Albin och de andra hade gjort något som var förbjudet. Varför det var förbjudet
hade de ingen aning om, men allt som är förbjudet är som bekant spännande.
Dessutom hade de upptäckt att det fanns något inuti kroppen som ropade, som hunger
och törst, efter tillfredsställelse. De hade upptäckt den mänskliga åtrån, fast de visste
inte namnet på den.
Majken som husa hos generalskan Westman
Majken, lillflickan från Hangö, som hade lämnat barndomen bakom sig, stod framför
ett slottsliknande hus på en huvudgata i Helsingfors. Den lilla staden Hangö med alla
fina, och tråkiga, minnen, låg kvar vid sitt glittrande vatten. Och där fick den gärna
ligga utan henne. Hon hade fått nog av småstadsmentaliteten med allt skvaller. Alla
visste allt om alla. Det skulle visst vara en trygghet. Trygghet! Den tryggheten ville
hon inte ha. Hon ville träffa nya spännande människor, människor som betydde något,
som hade det gott ställt, som bodde i fina hus. Hon, den enkla flickan från småstaden,
hade fått lära sig att arbeta tidigt, och arbetet hade bestått av hushållssysslor.
Hembiträde kunde man kalla henne, en människa man betalade för att hålla snyggt i
det egna hemmet. Det var inget fel på det jobbet, hon trivdes till och med, för ofta var
uppgifterna i hemmen omväxlande. Men hon hade andra hemliga ambitioner, hon
ville arbeta hos de verkligt fina familjerna, topparna i samhället. Det var den där
gnagande oron som drev på henne. Hon kunde inte slå sig till ro och bilda familj som
andra vanliga ”normala” flickor. ”Nej, hur skulle du kunna det, du som alltid ska vara
så märkvärdig”, skulle hennes syster Elsie ha sagt.
Huvudstaden var spännande. Det bullrade av bilar, och myllrade av människor. Det
fanns stora affärer och eleganta kaféer. Majken hade varit inne på ett sådant kafé, bara
för att känna på den härliga atmosfären. Hon hade beställt kaffe, och en liten kaka
förstås. Vid väggen fanns ett tidningsställ fullt av olika dagstidningar. Hon hade hört
talas om att det hade varit en börskrasch. Det var en rik svensk som hade orsakat den,
på något sätt, hur visste hon inte. Men det hade stått i tidningarna, och folk hade
pratat. Många hade varit oroliga för sina besparingar på banken. Men det angick ju
inte henne. Hennes besparingar låg i handväskan. Så länge de nu räckte. Hon måste
söka jobb, och det var därför hon var i Helsingfors och stod framför det här flotta
91
91
huset. På en förmedling hade hon fått adressen till general Westmans residens. Man
sökte en husa. Det var nästan samma som hushållerska, fast finare. En husa höll
ordning på rum och matsal, men behövde inte bry sig om köket, det hade man berättat
på förmedlingen. Det passade Majken alldeles utmärkt, även om hon tyckte om
matlagning. Men att kunna röra sig i de fina salongerna, det var något det!
Westmans stora hus var målat i en dov gul färg. Hon fick sedan reda på att en känd
arkitekt som hette Torben Grut hade ritat det. Huset var i två våningar. Majken steg
uppför den breda stentrappan till en bastant grönmålad ekdörr och ringde på. En
kvinna i förkläde med krusiga axelband öppnade. ”Det gäller platsen som husa”, sa
Majken. Kvinnan med förklädet bad henne stiga på och vänta. Generalskan skulle
snart komma. Majken blev lämnad ensam i hallen. Hallgolvet var gjort i ljusgrön och
grå marmor. Rakt fram, längre in, fanns en större entréhall med en trappa som ledde
upp till andra våningen. Alldeles till vänster fanns ännu en trappa, och nedför den
kom generalskan gående. Det var ett högtidligt ögonblick. Majken hade aldrig träffat
en generalska förut. Generalskan visade sig vara mänsklig, för hon sträckte fram
handen och hälsade välkommen. ”Det gäller platsen, förstår jag”, sa hon, ”har Ni med
Er rekommendationsbrev”, frågade hon. Jo då, det hade Majken. ”Kom med den här
vägen, så kan vi sitta ned och prata”, sa generalskan, och gick före mot den större
öppna hallen. En stor brunröd afghanmatta låg under en empirekrona, och efter
väggarna stod en möbelgrupp i rysk biedermeier. Generalskan sjönk ner i en fåtölj och
bjöd Majken att sitta ner i soffan. Majken hade förstås ingen aning om vad alla möbler
kallades, men hon skulle lära sig med tiden. Generalskan ögnade igenom brevet, som
Majken lämnat fram, med bevis på god arbetsförmåga. ”Ja, det ser bra ut, om Majken
vill ha platsen så går det bra att börja i morgon”, sa generalskan. ”Ja tack”, sa Majken,
och tänkte att det där gick ju lätt. Antingen fanns det inga andra sökande, eller så var
jag den bästa de kunde få, tänkte Majken. Hon föredrog att tänka att hon var den
bästa. ”Då ska jag visa var Majkens sovrum ligger, så Majken kan packa upp. Jag
förmodar att Majken har bagage någonstans”, sa generalskan. ”Jag lämnade mina
väskor på stationen, för jag visste ju inte”, sa Majken. ”Det förstår jag”, sa
generalskan, ”men det är långt att gå, så Majken får åka med chauffören och hämta
väskorna. Jag ska säga till om bilen”.
92
92
Majken får skjuts av generalens chaufför
Generalskan försvann in genom en dörr. Dörren lämnades öppen, och när Majken
studerade de gamla medaljongerna på väggarna med finska storheter hörde hon steg.
Genom den öppna dörren närmade sig en man avvaktande. Han var något äldre än
hon, gissade hon, och han var smärt och hade mörkt bakåtkammat hår. Ganska snygg
faktiskt. ”Är det du som ska ha skjuts till stationen?” frågade han. Majken reste sig
upp från soffan och rättade till kjolen. ”Ja, det är det”, sa hon, och hon hade tänkt säga
något mer, men han vände sig om och började gå mot dörren igen, som tydligen ledde
ut till baksidan av huset. Majken fick skynda sig att följa med den flyende unge
mannen. Han väntade på henne på gården, bredvid en framkörd stor, svartglänsande
bil. ”Jag är chaufför här hos generalen, men det har du väl redan gissat. I vanliga fall
har jag uniform på mig när jag kör, men jag är ledig just nu. Det vill säga, jag ska
tydligen skjutsa dig”, sa han. ”Jag är ledsen att jag ställer till det”, sa Majken, ”jag är
den nya husan, Majken heter jag”. ”Det gör inget. Jag är van att tjänstgöra med kort
varsel. Jag heter Adolf”. ”Men jag kallas för Adde”, lade han till. ”Är du färdig, så
sticker vi”. Majken steg in i generalens bil, och Adde startade och körde ut genom en
port, ut på gatan mittemot presidentpalatset. Vägen gick förbi salustånden och in på
en affärsgata där man sålde allt vad en kvinna behöver när det gäller kläder, och
vidare på huvudgatan ner mot stationen. Väskorna stod kvar på förvaringen. Majken
betalade avgiften, och Adde bar de två resväskorna ut till bilen. ”Så du ska börja i
morgon då”? frågade han, när de satt i bilen. ”Ja, det är visst meningen. Jag ska packa
upp och göra mig i ordning, och kanske se mig om först”, sa Majken. Hon ville inte
verka för nyfiken, men hon måste fråga om den nya familjen. ”Har du arbetat hos
generalen länge?” Han tittade på henne och verkade räkna efter. ”Tre år, ungefär”, sa
han. ”Hur är det att arbeta på ett sånt här ställe?”, ville hon veta. ”Ja, det är väl bra.
För min del är det bra. Du får väl ta reda på det själv. Det upptäcker du snart. Men
oroa dig inte, de är inte farliga”, sa han och tittade roat på henne. ”Generalen vill ta
det lugnt hemma, och man märker knappt av honom. Och generalskan, om du bara
gör som hon säger, är det ingen fara. Mig hittar du mest i garaget, men dessutom
sköter jag trädgården. Du såg väl alla urnorna vid dammen, och alla buskarna. Man
måste ha gröna fingrar också.” Trädgården var verkligen välansad med gräsmatta och
rabatter där ringblommor, petunior och löjtnantshjärta blommade. Adde var tydligen
93
93
både trevlig och duktig, ingen dålig kombination. Undrar om han kunde dansa också,
tänkte Majken.
Snygga uniformer och blanka stövlar
Generalskan älskade musik, hon var särskilt svag för den nya jazzmusiken. Benny
Goodman, Duke Ellington och Count Basie var favoritartister. Skivor hade köpts in
och från grammofonen svepte storbandsjazzen genom salongerna. Majken hade
kommit igång med sitt arbete och hade inget emot att lyssna på den medryckande
musiken medan hon torkade golv eller putsade silver. Hon hade väl lyssnat på något
de kallade den nya jazzmusiken i Hangö. Den lokala dansorkestern på det fina Casinot
hemma hade försökt anamma det senaste från Amerika, men resultatet var inte alltid
så lyckat. Här, från grammofonen, fick saxofoner, tromboner, trumpeter och
klarinetter luften att vibrera. Rytmen var tungt markerad och Majken fick anstränga
sig för att inte ta några danssteg på parketten. Generalskan hade själv svept över
golvet i foxtrott med inbillad kavaljer. Hon var en glad människa som tyckte om att
ställa till bal, med massor av inbjudna flotta människor, champagne, drinkar och
dansmusik från levande orkester. I Helsingfors fanns några riktigt bra moderna
orkestrar. Generalskan vurmade för det moderna, och när det var gäster i huset ville
hon visa upp det senaste av finsk design. Ingen fick lämna huset utan att ha sett den
nya tévagnen ritad av Alvar Alto och levererad av inredningsfirman Artek. De flesta
gästerna begrep sig inte på modern design och beundrade då hellre de äldre tunga
bombastiska möblerna.
Inför den kommande tillställningen väntades det mycket folk, till och med människor
från tyska ambassaden. Generalen var inte mycket för allt ståhej, sådant hade han
tillräckligt av på staben och ute på alla regementen, men ibland kallade plikten. Han
var ju representant för den finska krigsmakten, och vid representation med regering
och utländska beskickningar gällde speciella regler. Alltså galauniform med alla
ordnar. Stövlarna måste ha ordentlig puts. Det fick den nya husan sköta. De finska
stövlarna måste blänka lika mycket som de tyska.
Bordet i stora bankettsalen måste dukas, och generalskan var med och visade vilka
tallrikar och glas som skulle ställas fram. Glasen skulle stå i en bestämd ordning
framför tallriken, och samma var det med besticken. Hemma fanns det bara en kniv
och en gaffel, och kanske en sked vid måltiden. Här låg det knivar och gafflar i rader
94
94
på båda sidor av tallriken. ”Det kan vara svårt i början”, undervisade generalskan,
”men gästerna börjar alltid med besticken som ligger ytterst. Sedan beror det på vilka
rätter som serveras, vilka bestick man använder. Majken lär sig snart”. Visst gick det
runt i huvudet med allt nytt som skulle läras in, men på de stora tillställningarna tog
man in extra personal som hade varit med förr. Så Majken kunde alltid fråga om hon
var osäker. När bordet i bankettsalen var klart var det salongens tur att göras i
ordning. Även här måste glas och koppar ställas fram, och blommor arrangeras så att
färg och form stämde med kvällens servis. Oj, så mycket att tänka på! Och generalens
uniform, den måste borstas. Och stövlarna måste blankas.
Gästerna kom i sina bilar med chaufför som öppnade bildörrarna framför Westmanska
residenset. Gästen satte ner foten prövande i marken och möttes av chaufförens
honnör, innan herr och fru den och den tågade uppför trappan och in till det väntande
värdparet. Chauffören fick sedan vända bilen och köra in genom porten till baksidans
stora gård där bilarna så småningom radades upp. Adde hade ansvaret över
parkeringen, och över inkvarteringen och utspisningen av chaufförerna. Öl och
smörgås, och en liten snaps, det hörde till. Det var många timmar innan gästerna
skulle hem igen. Den tyska militärattachén hade egen chaufför som bara talade tyska,
men Adde hade släktingar i Tyskland som han hade hälsat på när han var yngre, och
han hade snappat upp en hel del ord och fraser. Det blev hans uppgift att underhålla
sin tyske kollega.
I salongen samlades kvinnor i långa aftonklänningar, och män i frack eller i uniform.
Majken gjorde stora ögon där hon gick med serveringsbricka med glas. De flesta
herrarna hade frack, men så stilig generalen var i sin paraduniform. Och den tyske
militärattachén sen, minst lika elegant. Ryggarna strama, avmätta rörelser med
händerna. Både den finska och den tyska sidan hade adjutanter, i oklanderliga
uniformer. Nu skulle de ha sett hemma i Hangö, tänkte Majken. Dessa människor
rörde sig med en sådan säkerhet, med en medvetenhet om sin höga samhällsställning
och klass. Dit, till denna nivå kunde Majken aldrig komma, och hon ville det inte
heller. Men hon beundrade dessa människor, som helt verkade sakna vardagens
bekymmer.
Generalskan noterade att allt gick som smort, gästerna trakterades i salongen,
samtalade under middagen, och stämningen var den allra bästa. Som avslutning hade
generalskan planerat en liten musikstund vid flygeln ute i stora hallen. Sällskapet bröt
95
95
upp och lämnade bankettsalen med förväntan på den kommande underhållningen. I
kväll var det tänkt att fröken Westman, dotter i huset, skulle framföra ett musikstycke
av Bach, och eventuellt ett efterföljande av Beethoven. Mycket lämpligt med tanke på
de utländska gästerna. Fröken Westman hade gruvat sig hela kvällen inför
framträdandet. Hon hade övat och kunde styckena, det var inte det, men hon hade inte
mammans behov av att synas. Tvärtom avskydde hon att vara i centrum, då alla tittade
på henne och log sina vargleenden. Helst hade hon velat ställa in alltsammans och
säga att hon tyvärr hade blivit sjuk. Men mamman var enträgen som alltid. ”Du gör
det för vår skull, tänk på det! Alla väntar sig att du ska spela. Och du är ju så vacker i
den där klänningen”. Fröken Westman skred med blytunga ben mot flygeln.
Nere i flygeln hos chaufförerna hade det gått livat till. Fast kanske inte så som man
hade tänkt från början. Herr Oberfahrer, eller vad han hette, hade oväntat dåligt
ölsinne. Efter ett lirkande i tyska språklabyrinter under någon timmes tid, fick denne
för sig att Adde satt och stirrade på honom. ”Vad glor du på”? sa han på tyska.
Tysken var lång med tjockt vågigt ljust hår. ”Har du inte sett en äkta tysk förut?” ”Jag
har sett flera tyskar än du tror”, svarade Adde. ”Det kan inte vara möjligt, en sån som
du är inte välkommen till oss. Mörkhåriga, brunögda människor tillhör en lågt stående
ras. Du är jude, eller hur?” Adde svarade inte. De andra vid borden märkte på den
aggressiva tonen hos tysken att risken var stor att det skulle bli bråk, kanske slagsmål.
Det hängde på Adde. Han hade träffat många hyggliga människor i Tyskland, men
den här ville tydligen ha bråk. Fast han hade ju ansvaret för bilarna och
inkvarteringen.
Majken lär sig att duka ett bord
Majken blev lite av expert när det gällde att skilja på vitvins- och rödvinsglas, sherryoch champagneglas, fiskknivar, soppskedar, dessertskedar och allt annat som hörde
till ett förnämt hushåll. Och så alla dessa uniformer. Alla officiella mottagningar hos
generalen var påfrestande med städande och putsande, men glansen av knappar,
epåletter på dessa fantastiska män, och damer i klänningar av Schiaparelli, mode av
senaste snitt. Majken märkte det knappt, men antalet uniformer blev flera på
mottagningarna. Tyska militärattachén var en trogen gäst. Majken hade inget emot de
tyska officerarna, de var artiga med glimten i ögat. Adde höll till i garaget eller låg i
96
96
rabatterna och rensade ogräs. Majken såg knappt till honom. Han hade blivit tystlåten
och såg ofta sur ut. Majken hade hört om bråket med den tyske chauffören, och hon
hade frågat om det var därför som han var så förändrad, men han hade inte velat
svara. Majken hade annat att tänka på, och dagarna försvann fortare än hon hann
vända bladet på almanackan. Hon trivdes hos Westmans, och hon var, så vitt hon
visste, omtyckt. Hon hade lärt sig sitt yrke, och generalskan behövde inte visa hur
saker och ting skulle göras. Majken kunde ha tänkt sig att fortsätta att arbeta som husa
i Helsingfors hur länge som helst, men så skrev kusin Dagmar från Sverige och
berättade om sitt arbete som barnflicka på slottet Stensund. Tre år i Helsingfors var
inte så lång tid, men det hade börjat bli oroliga tider. Stormakterna bråkade och det
ryktades att det kunde bli krig. Den nye ledaren i Tyskland var visst missnöjd med
sina grannar, men det var ingen risk att Finland skulle dras in i något eventuellt krig,
det försäkrade generalskan. Hon var uppriktigt ledsen att Majken ville säga upp sin
tjänst och flytta till Sverige.
Innan Majken reste ville hon säga hejdå till Adde. Hon ville prata med honom och
höra hur han mådde. De hade varit ganska förtroliga den första tiden när hon var ny,
och hon hade gärna velat lära känna honom bättre. Kanske gå på bio eller på
restaurang och dansa. Han var ju snygg, och många kvinnor hade smygtittat efter
honom, det hade hon märkt. Men det hade inte blivit något, han hade dragit sig
tillbaka, och hon hade ingen aning om varför. Majken hittade Adde i trädgården på
baksidan. Han höll på att rensa gångarna från ogräs. Ogräset låg i långa strängar
bredvid de rensade gångarna, och Majken klev på gräskanten för att undvika att sätta
spår med sina skor. Han såg henne komma och ställde sig att vänta på henne. ”Jaha,
det är tydligen dags att åka”, sa han. ”Ja, väskorna är redan packade”. Adde hade på
sig en blå overall över tjänsteskjortan och byxorna. Det var en härlig sommardag och
solen som stod högt på himlen kastade ljusa strimmor på de krattade gångarna. Ljuset
i Addes mörka hår lekte bland böjar och slingor och blänkte i topparna. Som en
helgongloria, tänkte Majken. Hon hade gärna velat stryka honom över håret, men nu
var det för sent. Vad skulle han tänka om hon plötsligt tog i honom på det intima
sättet. I stället blev hon stående framför honom och log med sitt bästa leende. Hon
tyckte om honom, och hon hoppades att han hade märkt det. ”Jag skjutsar dig till
stationen, jag ska bara göra klart här. Jag är strax färdig, det tar bara några minuter”,
sa han. ”Är allt bra med dig? Hur mår dina släktingar i Tyskland?” frågade hon. ”Med
97
97
mig är det ingen fara”, svarade han, och hon väntade att han skulle fortsätta, men det
kom inget mer. Hon hade precis tänkt gå tillbaka in i huset och hämta sina väskor, när
han sa: ”Jag fick ett brev från min morbror i Hamburg. Han har en affär där, en liten
affär som säljer skor. Dom slog ut fönsterrutorna”. ”Men herregud, så kan man väl
inte göra. Vilka gjorde det?” undrade hon. Men Adde svarade inte. Majken tittade på
honom och visste inte vad hon skulle tro. ”Jag går och hämtar mina väskor”, sa hon.
Adde svarade fortfarande inte.
Det tog inte lång stund att köra förbi salustånden och in på affärsgatorna med
modeaffärer. I ett fönster skyltade man med damhattar i tyrolerstil och tillhörande
dräkt med insvängd midja och breda axlar. De var tysta i bilen ända fram till
centralstationen. Han tog ut hennes väskor och ställde dem på trottoaren. Det var två
ganska stora väskor. ”Ska jag hjälpa dig in till perrongen? frågade han. ”Nej, jag
klarar det själv”, sa hon. Hon gav honom en kram, och han steg in i bilen, startade
motorn och svängde ut från parkeringen, ut på en av huvudgatorna i Helsingfors.
98
98
Carl Albin gör revolt
Moster Elsie visste vad disciplin var. Disciplin betydde respekt, och vad gjorde man
utan respekt. Ungarna i dag hade ingen aning vad ordet innebar. Slapphet var ordet
för dagen! Hon hade varit gift och hade haft stora besvär med sin man innan hon fick
pli på sin honom. Sedan försvann han det otacksamma kräket.
Carl Albin hade inte samma vördnad för överheten som äldre människor. Det var inte
så konstigt, i och för sig, han hade vuxit upp i ett modernt, demokratiskt samhälle där
det nästan var fult att nia folk. I gamla tider måste tjänstefolk använda titlar om de
ville prata med en överordnad. Det kunde heta: ”Vill friherrinnan ha té eller kaffe
serverat i salongen?” Eller: ”Skulle Ni kunna tänka Er att ta sitta ner i biblioteket ett
slag, direktör Pehrsson?” En husa som inte behärskade den rätta samtalskoden blev
inte gammal. Carl Albin tyckte det var skönt att allt gammalt fjäsk var borta. Han
tyckte synd om folk som levde i det förgångna. Slavarna som hade levt under
feodaltiden var frigivna för länge sedan. Fast vissa hade tydligen inte fattat det. Som
han mor till exempel. Hon bakade tårtor hemma i köket och hade blivit uppskattad för
sina goda bakverk. Ryktet spred sig och kunderna hörde av sig. Några gjorde
beställningar via telefon, och andra dök upp personligen och ringde på ytterdörren till
våningen. Var det då fint folk som beställde blev det ett niande och titulerande utan
dess like. Carl Albin som råkade höra konversationen från sitt rum, tyckte att det var
helt sjukt. Men det var inte lönt att ta upp saken med modern, det blev bara: ”Ja du har
dina idéer för dig. Var kommer dom ifrån? Vad är det för vänner du har?” Hon var
mån om sina kunder så klart, och det fattade ju Carl Albin, och dessutom hade hon
visst arbetat för en grosshandlare i frukt och grönsaker i sin ungdom, och sånt sätter
naturligtvis sina spår.
En kund hade beställt en stor tårta men kunde inte hämta tårtan själv. Det var en lyxig
tårta, den dyraste, och kunden var en betydelsefull kund. ”Jag kan inte komma ifrån,
skulle inte du kunna åka och leverera?” frågade modern. ”Du kan ta min bil” Carl
Albin hade tänkt komma med en ursäkt att han hade en viktig tid att passa, men när
han hörde det där med bilen, ändrade han sig. Han hade tagit körkort, efter andra
försöket, och nu satt han här med det efterlängtade plastkortet och hade ingen bil. Alla
99
99
mysiga bilturer på småvägar med en tjej, några tjejer? bredvid sig, vart tog den
drömmen vägen? Nu dök ett tillfälle upp att äntligen få sätta sig vid ratten, veva ner
fönstret, och dra iväg. Till en kund visserligen, men ändå. ”Det är inga problem, det
fixar jag” svarade Carl Albin. ”Var försiktig med tårtan!” sa modern och pekade på en
jättelik kartong. ”Den ska till friherrinnan von Essen. Vet du hur du kör? Du tar stora
vägen ut till Gottskär, och strax innan busshållplatsen tar du lilla vägen upp till höger
fram till en villa i vitt tegel.” Carl Albin kände till den där villan. Den låg uppe på en
höjd med utsikt över havet. Man måste passera grinden nere vid gatan när man ville
gå till badplatsen, och varje gång man gick förbi stod det en stor hund vid grinden och
morrade.
Carl Albin balanserade den stora tårtan över parkeringsplatsen hemma, och lyckades
med visst besvär få fram nycklarna och öppna bildörren utan att tårtan tippade. Tårtan
fick ligga framme på golvet vid passagerarsätet. Bästa att ha koll på den. Man vet inte
hur den reagerar när man svänger, tänkte Carl Albin. Bilmotorn gick i gång och Carl
Albin backade ut från parkeringsrutan, lade i ettans växel och accelererade gatan ner
mot korsningen. Här måste han bromsa försiktigt. Tårtkartongen rörde sig en
centimeter framåt på bilgolvet. När sikten var klar och Carl Albin trampade ner
gaspedalen, flyttade kartongen sig tillbaka till sin gamla plats. Det går ju bra det här,
tänkte Carl Albin. Solen sken och vägen var nästan tom på trafik. Det var en
underbar känsla att sitta och krama ratten, och vara den som bestämde. Om han ville
kunde han få bilen att rusa fram på landsvägen, men han hade ingen lust. Då var det
bättre att veva ner rutan en aning så att fartvinden rufsade i håret. Det gav naturkänsla.
Några kurvor och några rakor, och så var han framme i Gottskär. Där uppe låg den
vita villan majestätiskt och tittade ner på sina fattiga undersåtar. Det där med fattiga
var en grov överdrift. Det fanns inga fattiga längre i Gottskär. Nu var det folk med
goda inkomster som satt i sina lyxvillor och spejade ut mot havet. Friherrinnan som
väntade på sin tårta satt säkert och spejade, både ut mot gatan och mot havet. Det gick
inte att köra upp till huset, så Carl Albin ställde bilen på en allmän parkering nere vid
torget. Avgiften var på sju kronor i timmen, minst en timmas parkering. Carl Albin
stönade när han letade efter parkeringspengar i en plastlåda som modern hade placerat
i handsfacket. Detta är ren stöld, tänkte han, och blängde på parkeringsautomaten i sitt
skyddande stålhölje. Kartongen såg i alla fall ut att ha klarat sig. Han lyfte upp den
från golvet och lät den vila på vänsterarmen och i handflatan medan han låste bilen.
Carl Albin gick de två hundra meterna tillbaka till grinden som hejdade obehöriga
100
100
besökare till den vita villan. Väl framme vid grinden letade han efter ett handtag. Det
verkade inte finnas någon låsanordning framtill. Carl Albin prövade att pressa på
grinden med knäna. Grinden rörde sig inte. Med kartongen försiktigt i famnen böjde
han sig fram över kanten och upptäckte en sinnrik låsspak på insidan. Om han gick
ner på knä försiktigt och lirkade in högerhanden genom trägallret kunde han nå
spaken. Det lyckades. Grinden gled upp inåt ljudlöst. Passagen upp till villan låg fri.
Carl Albin stängde grinden med ena foten, och det knäppte till när den låste sig.
Hunden som brukade ligga och vakta var borta. Han hade en otrolig tur. Den var nog
inne och fick sig ett ordentligt skrovmål. Carl Albin vände sig mot villan och såg i
ögonvrån en stor raggig best komma rusande ur ett buskage, rakt mot honom.
Käftarna var öppna och de gula tänderna var de största som Carl Albin någonsin hade
sett. Ska jag offra tårtan, hann han tänka, innan en skarp röst uppifrån röt: ”Stanna!”
Både Carl Albin och hunden stelnade. Hunden glodde ondskefullt på Carl Albin som
kände att hans båda fötter var förlamade. ”Hit!” kommenderade någon från huset.
”Hallå därnere, det går bra att komma upp nu”. Förlamningen släppte i Carl Albins
fötter. Tjugo meter ovanför honom stod en kvinna. Carl Albin rätade upp sig, tog ett
handfast tag i tårtkartongen och gick den stenlagda trappan upp till kvinnan. ”Jag
skulle lämna en tårta, den är beställd”, sa Carl Albin. Kvinnan mönstrade honom som
om hon bedömde att det verkligen var möjligt att ynglingen framför henne kom med
en beställning. ”Det är min mamma, fru Forsman, som har gjort den”, lade Carl Albin
till för säkerhets skull. Precis när han sagt det, kom han på att han hade titulerat sin
mor som fru Forsman. Framför honom stod med största säkerhet friherrinnan von
Essen, och han hade haft på tungan att säga att tårtan var till friherrinnan. Men det var
ju själva tituleringen som han till varje pris ville undvika, och nu kände han att det
kunde bli krångligt. Det bästa var väl att inte säga något alls eller att prata runt och
undvika direkt tilltal. ”Jaha, vad bra. Vad kostar den”, frågade kvinnan, som
antagligen var friherrinnan von Essen. ”Hundra kronor”, svarade han. ”Då ska jag gå
in och hämta pengar” sa hon. Dörren stod öppen och visade en hall och en inre sal där
ett piano skymtade. Någon satt vid pianot och övade på något klassiskt stycke, vem
som spelade kunde han inte se, för dörren skymde sikten. ”Det är fint med klassisk
musik”, for det ur Carl Albin. ”Javisst.” Friherrinnan letade efter orden. Det var visst
besvärligt för henne också. Hur skulle hon nu säga. Skulle hon dua honom? Att nia
honom, en pojkspoling och tårtbud, var väl inte att tänka på. ”Är pianomusik något
101
101
som är bekant kanske” klämde hon till med till sist. ”Jodå” bekände han, och tänkte
på alla pianolektioner han genomlidit.
Föräldrarna hade skaffat ett piano med baktanken att något eller några av barnen
skulle lära sig spela. Själva spelade de inte, men pianomusik var så vacker och
bildande, och deras egna musikaliska ambitioner ville de föra över till barnen. Yngsta
sonen var för liten för att förstå, så han slapp, äldsta dottern totalvägrade genom att
lägga sig på golvet och ligga kvar där tills föräldrarna lovade att hon inte behövde
fördjupa sig pianomusikens underbara värld. Äldste sonen blev övertalad att ta
lektioner för musikdirektör Birgitta Pehrsson. Äldste sonen, Carl Albin, lät sig
förföras av de framtidsutsikter som utlovades, där han skulle sitta vid pianot och
domptera en hänförd publik. Han och publiken skulle sväva bort under lyriska
hänryckningar. Carl Albin var lätt att entusiasmera, man kunde också säga att han var
lättlurad. Lektionerna gick bra till en början. Fingersättning övades, och fingrarna
spretade över de vita och svarta tangenterna. C, D, E, F, G, vik över, A, H, vik över,
vik över! Carl Albin kämpade vid tangenterna och rullade sina händer från lägsta till
högsta tonen. Och så var det takten. Räkna! Ett å två å tre å fyr å! Och så alla
punkterade toner. Öva, öva, öva! Och tack för i dag, vi ses om en vecka.
Föräldrarna, som kostat på sonen dyra privatlektioner, ville veta hur det gick. Gjorde
han några framsteg? Musikdirektör Birgitta Pehrsson som fick frågan blev klämd mot
väggen, och försökte formulera ett lämpligt svar. Hon var ju beroende av inkomsten
från sina elever, men samtidigt fanns det ett sanningskrav. Det fanns en gräns hur
länge föräldrarna kunde leva i sina illusioner att just deras barn var en musikalisk
begåvning. ”Jo”, segade musikdirektör Birgitta Pehrsson, ”han vill nog gärna
komponera själv efter eget huvud”. Det där lät fantastiskt i min mors öron till en
början. Tänk att redan komponera! Musikdirektör Birgitta Pehrsson fick förklara att
Carl Albins taktindelning inte stämde med musikhäftets instruktioner, och att hans
påhittade melodier inte hörde ihop med notläsningens exakta vetenskap. Detta var inte
bra. Men det gick att komma till rätta med om han övade två eller tre timmar varje
dag. Carl Albin kämpade vidare och brottades med klaviaturen, men när det
evinnerliga pianoklinket höll på att förstöra husfriden, storasyster levde med stängd
dörr till sitt rum sedan månader tillbaka, så fick mor i huset lov att ringa
musikdirektör Birgitta Pehrsson och meddela att Carl Albin tyvärr inte kunde komma
till musiklektionerna i fortsättningen. Han hade valt att fortsätta helt på egen hand.
102
102
”Jodå, jag kan spela Für Elise och ett par låtar till, men sedan tröttnade jag. Man
måste öva flera timmar, och jag hade ingen tid, så jag fick tyvärr ge upp pianot”, sa
Carl Albin till den förmodade friherrinnan, som tog emot tårtkartongen och försvann
in i huset. Hon kom strax tillbaka med en hundralapp i handen. ”Ska du ha ett kvitto?”
sade Carl Albin utan att tänka sig för. ”Ja, det kanske är lika bra”, svarade hon. Nu var
det som om själva djävulen hade flugit in i Carl Albin, för han frågade: ”Och vad ska
det stå på kvittot, ska det stå Fru Essen?” Friherrinnan som i stort sett varit vänligt
sinnad fick något hårt i blicken när hon replikerade: ”von Essen!” En iskall vind drog
in över Gottskär och letade sig upp till den vita villan där Carl Albin skrev ned: 100
kronor betalt av Friherrinnan von Essen för tårta. Friherrinnan tog emot kvittot utan
att titta på det. Hunden som hela tiden legat vid ingången visade sina stora gula
tänder. Uppdraget var utfört, och på vägen ner mot gatan ångrade Carl Albin redan sin
barnsliga demonstration. Vad spelade det honom för roll vad folk kallade sig. Han
hade ju ingenting personligt emot kvinnan. Det fanns andra människor, så kallat
vanligt folk, som uppförde sig som svinpälsar. Carl Albin plockade fram ett par
exempel ur minnet i bilen på väg tillbaka till modern, men han slog bort alltsammans.
Det var inte lönt att komma dragandes med gammalt skräp. Tillbaka i köket, där hans
mor basade bland alla tårtor, blev det redovisning. Hade han fått
pengarna? Jodå. Hade allt gått bra? Jodå. Modern återgick till gamla kända rutiner
som att röra ut mjöl, ägg, bakpulver, socker och mjölk, och han slank in på sitt rum.
Så gick det en tid. ”Kan du begripa”, sa hans mor sedan, ”friherrinnan har inte beställt
något på flera månader, vad kan ha hänt?” ”Ingen aning”, svarade Carl Albin.
Majken tar färjan över till Sverige
På båtdäcket stod två packade väskor. Hon lämnade ett Helsingfors som hon hade lärt
känna och älska. Tiden hos general Westman hade varit nyttig. Majken hade lärt sig
hur det är att arbeta i ett storhushåll, och hon kände sig inte fullärd, men hon hade
kommit en bit på vägen. Vart? Det visste hon inte, det enda hon visste var att hon
måste vidare. Oron drev henne att lämna gamla vänner för att söka ny erfarenhet, på
andra platser med nya spännande människor. Oro, pyttsan! Högfärdighet handlade det
om, skulle somliga ha sagt. Sånt straffade sig, förr eller senare.
103
103
Det ryktades om att kriget hade brutit ut, eller snart skulle bryta ut. Farvattnen skulle
bli osäkra, men ännu så länge kunde man resa säkert med färjan mellan Finland och
Sverige. Majkens yngre bror lämnade i samma stund England och seglade mot Åland.
De skulle aldrig ses igen, men Majken tänkte på Stockholm och bussresan ner till
Stensund, hennes nya arbetsplats. Hennes kusin hade beskrivit Stensund som ett
vackert slott med marker som sluttade ned i Östersjön. Direktör Mattiasson som ägde
egendomen hade gjort sig en förmögenhet på bananer. Han köpte denna exotiska frukt
och fraktade den med sina båtar till Skandinavien och Stockholm. Människorna lärde
sig tycka om den söta, mosiga frukten, och direktör Mattiasson tjänade miljoner. För
pengarna köpte han Stensund, en pärla vid Östersjön fylld med förgyllda spegelramar,
antika kaffeserviser och orientaliska mattor.
Hit kom Majken en vacker höstdag och togs emot av herr och fru Mattiasson.
Direktörn var en allvarsam man, alla affärer med bananer kanske tyngde honom, och
han fyllde ut sin kostym som en direktör bör göra. Majken såg inte av honom så
mycket. Kontoret i huvudstaden och alla resor tog upp hans tid. Det var tydligen
likadant med alla familjeförsörjare, de sov på sin höjd hemma, men det kunde man
inte alltid räkna med. Fru Mattiasson var alltid hemma däremot, och gudskelov
verkade hon vara helt normal, inte olik generalskan Westman. Det skulle visa sig att
fru Mattiasson var van vid att själv hjälpa till i hushållet. Kusinen var anställd som
barnflicka, och Majken skulle sköta städning, servering och vara frun till hjälp vid
matlagningen. Det var lite personal till ett så stort hus, tyckte Majken.
Första arbetsdagen blev Majken visad runt i huset och fru Mattiasson pekade på
möblemang som skulle dammas och bronsstatyetter som skulle putsas, prismor till
kristallampor som skulle gnidas blanka, tjocka mattor som skulle tas ut och borstas,
linneförråd som skulle fyllas på. Smutstvätten lämnade man till ett tvätteri, så med
den var det inga problem. En bil kom och hämtade och levererade vid behov. Oj,
huset var fullt av gamla prydnadssaker, antikviteter hette det enligt fru Mattiasson. En
antikvitet behövde inte vara vacker, det viktigaste var att den var värdefull, räknat i
pengar. Här gäller det att röra sig varsamt, tänkte Majken. En sådan där porslinsfigur
kostade nog mer än vad hon tjänade på en hel månad. Majken ryste vid tanken. Fru
Mattiasson hade märkt att Majken hade blivit stående ett kort ögonblick när de hade
passerat den stora salongen, och hon log när hon tänkte på att det nog var första
gången som flickan såg sådana utsökt eleganta dekorationer, och hon unnade den nya
husan att få njuta av glansen ordentligt.
104
104
Majken var kvick i huvudet, och hon lärde sig snart hur fru Mattiasson ville ha
hushållsarbetet utfört. Veckans dagar reglerades efter schema så att arbetet slutade på
lördag kväll, och söndag var ledig dag. Kusin Lilly som redan hade arbetat två år på
Stensund som barnflicka hade utforskat trakten på sin lediga tid, och tillsammans med
henne hoppades Majken på att kunna cykla till badplatser och dansbanor på
sommaren, och till biografer när det passade. Båda flickorna var unga, och livet var
härligt att leva, och spänningen fanns bakom husknuten.
Lilly ansvarade för tre barn, och hennes uppgift var att väcka dem och sätta fram
frukosten. Två av barnen, en flicka och en pojke, hade inte börjat skolan ännu, och det
kunde bli lite grinigt på morgonen med morgontoalett och påklädning. Fru Mattiasson
ville gärna sova på morgonen, och hon steg upp och gjorde sig i ordning lagom till att
barnen satt ordentligt vid frukostbordet. Med den äldsta flickan var det annorlunda.
Hon var tretton år och en självständig ung dam. Det var något särskilt spännande med
henne. Hon var adopterad av direktör Mattiasson, och hon kallades för Kissen. Det sas
att hon var oäkta dotter till en kunglig greve, i varje fall var det så som Lilly hade
uppfattat det, och det var ju vansinnigt spännande. Lilly hade berättat en hel del i sina
brev till Majken, och nu fick Majken beskåda det kungliga underverket. I sanningens
namn, så märkvärdigt var det inte. Flickan såg ut som en vanlig trettonåring, utan
prinsesskrona på huvudet. Mamman skulle vara en firad aktris vid teatern i
Stockholm. Greven hade gjort sig en glad runda på stan tillsammans med sina
kamrater och så småningom hamnat på teatern. Där hade den vackra skådespelerskan
som hade huvudrollen förtrollat honom, och efter föreställningen hade greven bett att
få träffa den förtjusande damen. Greven beviljades audiens till den firade aktrisens
loge, och efter att ha sett varandra djupt i ögonen utbröt en våldsam förälskelse hos
båda. Blodet kokade och greven svor att skjuta sig med en revolver om han inte fick
äga den endaste kvinnan på jorden som han älskade, och den firade aktrisen, som blev
bedårad av den passionerade greven och som inte ville ha sin loge nersölad av grevens
hjärteblod, gav med sig.
Lilly berättade att det blev många heta möten i grevens privata våning, och det var
vansinnigt romantiskt. Och här på Stensund, mitt framför näsan, gick resultatet av den
stormiga förälskelsen. Var det inte helt otroligt? Majken fick hålla med om att det var
en märkvärdig historia. Och helt sann, påpekade Lilly. Fast det var nog mest synd om
105
105
flickan, tänkte Majken. Greven, pappan, hade försvunnit, och mamman hade fortsatt
sin karriär på teatern. Hur mycket kände Kissen till om sina föräldrar? Majken
bestämde sig för att tänka att hon hade det bra som en i familjen Mattiasson. Lika bra
att inte bry sig om pratet om greven. Det skulle bara komplicera hennes arbete som
husa. Även om det inte var hennes uppgift att umgås med barnen, så var det
oundvikligt att hon skulle träffa dem varje dag, och då ville hon se dem som barn som
behövde mat och kläder och stimulans. Fast visst var det en spännande historia som
Lilly hade berättat. Lilly och hon hade bestämt att gå på den där teatern vid tillfälle
och vem vet, kanske skulle de träffa snygga karlar, varför inte skådespelare, som
skulle kasta passionerade glödande blickar på dem. Lilly och Majken skrattade när de
tänkte på vad som kunde hända på den resan till Stockholm.
Stensund får oväntat besök
Det var orostider, men arbetet gick sin gilla gång på Stensund. Majken putsade alla
antikviteter och såg till att det rent och snyggt i alla rum. Hon kom bra överens med
fru Mattiasson som i egenskap av husfru gjorde alla beställningar till hushållet.
Majken lärde sig laga mat efter nya recept, och hon var beredd att hjälpa till överallt i
det stora huset. Stensund var naturligtvis för stort för två anställda att klara av. När
familjen Mattiasson hade gäster hyrde man in en kokerska. Middagarna var inte alls
så överdådiga som i Helsingfors. Det var sällsynt med baler. Oftast var det
affärsbekanta med fruar som besökte Stensund, och var det på sommaren tog man
gärna en promenad i den vackra trädgården. Rabatter, gräsmatta och träd sköttes av ett
trädgårdsmästeri från trakten. Egendomen förvaltades så kostnadseffektivt som
möjligt. Med tanke på tiden och oroande krigshandlingar nere i Europa, så levde man
ännu bekymmerslöst på Stensund.
Nere vid den stora bryggan låg segelkryssaren Havsörnen förtöjd, och vid vackert
väder for fru Mattiasson, tre barn, Lilly och Majken, med direktör Mattiasson som
kapten ut på segeltur. För säkerhets skull höll man sig nära den svenska kusten. Men
vilket äventyr att känna vinden i ansiktet och se seglen svälla och bära skeppet framåt.
Båtar och vatten fortsatte att vara en del av Majkens liv, uppvuxen som hon var i en
hamnstad. Att vattnet hade en betydelse hade inte Majken själv bestämt. Det var ett
öde långt bortom hennes inflytande.
106
106
Just denna dag glittrade Östersjön i sommarsol och direktör Mattiasson hade slitit sig
från plikterna på kontoret i Stockholm och var för en gångs skull hemma på Stensund.
Med sig hade han en gäst som Majken inte hade sett tidigare. Hon fick bara se en
skymt av mannen när denne steg ur bilen på gårdsplanen och försvann uppför trappan
och in genom entrén tillsammans med direktör Mattiasson. Det bestämdes att en lätt
lunch skulle serveras, och därefter skulle herr och fru Mattiasson, äldsta dottern
Kissen och den okända gästen ta sig en segeltur i det vackra vädret. Majken och Lilly
skulle sköta tillagningen av lunchen och se till att dryck och mellanmål var
nerpackade inför turen med Havsörnen. Lilly tittade menande på Majken medan de
arbetade i köket, men när Majken ville veta vad hon tänkte på hyschade Lilly och
satte fingret på läpparna som ett tecken att det inte gick att prata just nu. De fortsatte
att arbeta under tystnad. Utfrån matsalen hördes hur man pratade och skrattade, och
flickorna i köket stod med öronen spetsade. Till sist var lunchen över och fru
Mattiasson kom in i köket och hörde sig för om allt var nerpackat inför seglingen, och
hon meddelade att man strax tänkte ge sig av. Majken gick och hämtade två väskor
med diverse flaskor och paket och var beredd att gå ner till båten med alltsammans
när fru Mattiasson sa att, nej det behövs inte, lämna väskorna i hallen så tar jag hand
om dem. Majken bar ut dem och satte ner dem på hallgolvet och sneglade samtidigt
om hon kunde få syn på den mystiske gästen. Men sällskapet hade brutit upp från
matsalen, och man hade gått till sina rum för att byta till lämpliga kläder inför
seglatsen. Lilly hade gått till barnens rum, och därinne försökte hon trösta de buttra
och sura barnen som inte fattade varför de inte fick följa med när deras storasyster
fick det. Det var svårt för Lilly att ge en trovärdig förklaring, för hon hade inte fått
veta orsaken själv. Innerst inne visste hon nog, men det kunde hon inte säga till
barnen. Hon fick hitta på något som att det var en viktig kund som pappa hade med,
och att risken var att de kunde bli störda om för många barn var med. Det tog ett tag
innan barnen köpte förklaringen, men när Lilly lovade att duka till picknick på stora
gräsmattan, med saft och kakor blev det lite gladare miner. Barnen sysselsatte sig
med sina leksaker, och Lilly kilade ner till Majken, som höll på med disken i köket.
”Nu ska du få höra”, sa Lilly med låg röst. ”Vet du vem som hälsade på i dag?” Nej,
Majken hade ingen aning. ”Kände du inte igen honom?” frågade Lilly. ”Hans bild
finns i de stora dagstidningarna. Han är diplomat eller något sådant. Han reser mycket
utomlands”. Majken måste erkänna att hon visserligen läste dagstidningen som fanns
på Stensund, men att hon inte kom ihåg något foto. ”Är det en känd person?” frågade
107
107
Majken. ”Visste du inte att han tillhör kungahuset, och det mest fantastiska är att det
är samma person som precis har ätit här och som just nu sitter i Havsörnen
tillsammans med familjen Mattiasson”, sa Lilly som var alldeles röd i ansiktet av
upphetsning. ”Men hur kan du veta att det är samma person?” undrade Majken.
”Därför att det syns alldeles tydligt”, menade Lilly som var helt säker på sin sak. ”Ja,
om du säger det, så är det väl så, men jag såg honom inte så tydligt”, sa Majken. ”Nej,
men jag gjorde det, så lita på mig, och han är säkert här för att hälsa på sin dotter”,
klämde Lilly till med. ”Men, är det inte bara prat allt det där med grevens dotter som
blev adopterad av direktör Mattiasson? Man ska kanske inte tro på allt man hör”
protesterade Majken. ”Men människa, titta på likheten! Ja, ja du har inte sett, men titta
efter nästa gång i tidningen” avslutade Lilly, och Majken kunde se hur upprörd hon
var.
När Havsörnen lade till vid bryggan senare under eftermiddagen, hade Majken och
Lilly stått och spanat vid altanen. Här hade man utsikt över vattnet och man hade
siktat segelbåten och sett hur den manövrerade sig till hemmahamnen. Spänningen
steg hos de båda flickorna. ”Nu håller vi tyst om det här och låtsas om ingenting”, sa
Lilly som ju var den som hade arbetat längst på Stensund och som visste hur man
skulle bete sig. Flickorna gick in från altanen och fortsatte att spana genom
fönsterrutorna. Upp på stigen från sjön kom först Kissen följd av fru Mattiasson. De
bar på var sin väska. Längre ner kom en man klädd i blå kavaj, vita byxor och vit
seglarmössa. Han var lika lång som direktör Mattiasson men betydligt smärtare om
livet. Båda herrarna pratade med varandra och det var svårt att se männens ansikten
bakom mösskärmarna. Majken och Lilly fick lov att dra sig tillbaka för att inte bli
ertappade som smygtittare bakom rumsgardinerna. När fru Mattiasson kom in var de
sysselsatta i köket med att plocka med porslinet och göra rent golvet. Majken tog
hand om de båda väskorna, och fru Mattiasson gick för att se till gästen som hade
dragit sig tillbaka till sitt rum. Ungefär en halvtimma senare körde en bil med
stockholmsskyltar upp på gården. En man steg ur och satte sig på passagerarsidan.
Den mystiske gästen, som hade klätt om till hatt och ljus sommarkostym, slängde in
en väska i baksätet och satte sig vid ratten. Bilen startade och gjorde en sväng till
uppfartsvägen och sedan ut på stora vägen mot Stockholm.
På kvällen var Lilly uppe i barnens rum och ordnade inför natten som hon brukade.
De minsta barnens leksaker var prydligt uppställda på sina hyllor, och av dagens
108
108
händelse med upplevd orättvisa på grund av missad segeltur syntes inte ett spår. Lilly
stängde belåtet dörren och fortsatte till äldsta barnet, som hade eget rum. Lilly
knackade på dörren och steg in. Kissen satt försjunken i sin säng och plockade med
något som såg ut som foton. Hon såg sammanbiten ut och ansiktet var sammandraget
så att rynkor hade bildats mellan ögonbrynen. Lilly frågade som hon brukade om allt
var som det skulle, eller om hon önskade något innan det var sängdags. Kissen
svarade inte, eller kanske inte hade hört, så Lilly närmade sig försiktigt och frågade
hur segelturen hade varit i dag. Lilly hade gärna velat fiska vidare och kanske fått veta
mera om mannen i båten, men Kissen hade tittat upp med trots i blicken och hon hade
rafsat ihop det hon hade tittat på. Sedan hade hon satt sig upp och tittat stelt framför
sig utan att säga ett ord. Även en person som Lilly, med sitt nyfikna deltagande och
som trots allt ville så väl, insåg att det inte var rätta tiden att störa. Hon drog sig
diplomatiskt tillbaka och lämnade rummet med ett, god natt.
109
109
Majken går på teatern
Sidan 110-122
Det var inte så långt till Stockholm. Det besvärligaste var att komma till järnvägsstationen.
Men det är klart, det fanns ju en busshållplats på stora vägen vid Stensund. Väl på tåget satte
sig Majken och Lilly bekvämt tillrätta på en bänk vid fönstret och såg hur stationen, marken
och träden verkade försvinna bakåt och förminskas till ingenting, medan det rytmiska
dunkandet när tåget körde över skenskarvarna lockade och viskade att storstaden med alla
kaféer, biografer och teatrar kom allt närmare. Det var inte utan att det pirrade i hela kroppen,
åtminstone hos Majken. Lilly var naturligtvis van att resa till Stockholm. Självklart är det
underbart, sa hon, men man vänjer sig. Fast man vet ju inte vad som kan hända, lade hon till,
så lite spännande var det allt. De två kusinerna hade bestämt att börja med att gå till något
kafé inte så långt från centralstationen. Kanske kunde de hitta något i det som kallades för
Klara. Kvarteret var väl inte det vackraste i Stockholm, men här var det billigt, och de måste
spara pengarna till några små inköp på Kungsgatan. Kanske kunde de hitta någon liten affär
som sålde frukt och godis. Och så hade de tänkt besöka en teater senare på kvällen. Lilly hade
tittat på annonserna i en tidning och hade valt en teater ganska centralt som hade ett känt
stycke på programmet, en komedi. Det blir väl bra, så att vi kommer i stämning, sa hon
förväntansfullt.
När tåget rullade in på centralen var det tidig söndagseftermiddag, och två unga kvinnor stod
och spejade vid utgångsdörren. Det gnisslade när tåget bromsade in och till slut stannade.
Majken och Lilly steg ned på perrongen. Det var inte lätt att ta sig fram. Överallt stod
människor som hade kommit för att möta en vän, en släkting eller en efterlängtad käresta.
Några möten var innerliga och intensiva, man tog varandra om händerna, man kramades och
kysstes. Andra möten var blyga och återhållsamma. Man var glad att se varandra, men man
visste inte riktigt var man skulle göra av händerna. Mitt i denna mängd av människor och
händelser stod kappsäckar och resväskor, och Majken och Lilly fick se sig för så att de inte
skulle snubbla och falla pladask, raklånga på den smutsiga betongen. Det skulle se ut att göra
entré i huvudstaden med nedsölade kläder och skrubbig näsa. Nu blev det inte så. De lyckades
kryssa mellan människor och bagage och nådde entréhallen helskinnade. Så mycket folk!
Majken var född i en småstad med en liten järnvägsstation. Men sedan hade hon tagit tåget till
70
110
Helsingfors, och där hade hon fått lära sig vad trängsel vill säga. Alla stora stationer var nog
ganska lika, fulla av jäktade människor, och så var det den där luften. Det doftade koldamm,
parfym, förruttnad frukt, tobak och transpiration. Precis så kändes det i Stockholm också.
Luften var fylld av ängslan, nervositet och förväntan. Känslan som hängde i luften smittade
av sig på Majken. Entréhallen hade många fönster som sträckte sig långt upp i taket, och solen
försökte tränga genom de smutsiga rutorna. De stora dörrarna som ledde ut till gatan öppnades
hela tiden av en ström av inströmmande och utströmmande resenärer. Majken uppfattade en
skymt av en gata som glittrade i solen, och just nu längtade hon ut från den mörka och
mystiska hallen. Hon tog Lilly under armen och började gå mot utgången. Lilly tittade på
Majken. Så hade hon också känt första gången hon var i stan. Här fanns så mycket att se,
Kungliga slottet och vaktparaden och alla affärer. Lilly tänkte att, så där måste det kännas för
Majken just nu. Här gällde det att hålla hårt om börs och handväska. Det var många faror som
lurade också, man kunde bli antastad på gatan mitt på blanka dagen, och det gick nästan inte
att tänka på vad som kunde hända på kvällarna och nätterna. Det hade man väl läst om i
tidningen. Tur att man är två i alla fall, tänkte Lilly. De två flickorna stod på utsidan och
tittade på alla bilar som rusade förbi på huvudgatan. Hur skulle de komma över på andra
sidan? En klunga av människor hade samlats vid ett övergångsställe, och Majken och Lilly
klämde in sig bakom de andra. Som på ett givet tecken saktade bilarna in och stannade, och
människohjorden flöt över gatan. När en stackars man som var sist hade fått båda fötterna på
trottoaren, släppte bilförarna upp kopplingen och fordonen rusade återigen fram på gatan tills
nästa flock av människor stannade upp trafiken. Detta var stadens puls. Att stanna upp, flyta
med, att ta gatan rakt fram, eller den till vänster eller höger, att vika runt hörnet och sugas
med. Vart? De flesta människorna tycktes ha ett mål, medan Majken och Lilly var som stenar
i forsen som hindrade vattenmassan på dess väg framåt. Därframme, där låg ett kafé! Några
steg ytterligare, sedan var de räddade. Lilly tog i mässingsvredet och öppnade dörren. En doft
av kaffebröd slog emot dem. Alldeles innanför dörren var en disk med glasrutor som
skyddade matbröd, kaffebröd och tårtor. En sådan härlighet att beskåda! Majken stängde
dörren bakom dem och letade med blicken efter ett ledigt bord. Det fanns ett fönsterbord,
turligt nog. De slog sig ned och knäppte upp kapporna. Skulle de ta av sig? Det fanns inga
hängare att se. Kanske bäst att behålla kapporna på. Handväskorna placerades väl synliga på
bordet. Så här på en söndagseftermiddag passade folk på att gå ut och ta sig en kopp kaffe, det
vill säga de som hade råd. Det var allt lite lyxigt att sitta här, visserligen på en söndag, och
beställa in både det ena och det andra. Nåja, de hade minsann gjort sig förtjänta av kaffe, och
för det mesta sparade de så mycket det gick av lönen. Lönen var inte så stor, men man fick
70
111
vara glad att ha ett arbete dessa dagar. Det var det inte alla som hade. När Majken och Lilly
hade bestämt sig för att de hade rätt att sitta här på ett kafé mitt i Stockholm, tog de tid på sig
att se sig om i lokalen. Ganska mycket folk var det. Undrar vad det var för slags typer? Han
den magre där i hörnet såg ut som en konstnär, kanske en fattig poet. Och han, den fete med
flottig kostym, han som pratade hela tiden och skrattade, han var kanske musiker. Majken och
Lilly gjorde lustiga miner till varandra och flinade bakom händerna så att ingen skulle se det.
Det här var storstaden det. En servitris kom fram och undrade vad damerna ville ha. ”En kopp
kaffe och ett vaniljhjärta”, sa Lilly. Lilly hade varit här förut, så hon visste vad som fanns.
Majken kände sig dum. Hon hade glömt att titta på bakverken vid disken, så nu visste hon inte
vad hon skulle beställa. ”Jag tar samma”, klämde hon ur sig. Hon har det inte lätt. Första
gången ute på vift så hon måste härma mig, tänkte Lilly. ”Nu måste vi fundera på vad vi vill
göra”, sa Lilly. ”Vi har Kungsgatan och Drottninggatan, och så har vi Gamla Stan. Det är ju
söndag, så det mesta är ju stängt. NK är tyvärr stängt, men vi kan ju låtsas att vi handlar, du
vet, titta i skyltfönstren. Och i Gamla Stan brukar det finns någon liten tobaksaffär som har
allt möjligt, även frukt och småsaker till turister, om de nu vågar sig hit. Glöm inte att vi ska
på teatern, och den börjar klockan halv åtta. Det är bäst att vi får lite mat i oss innan dess så
att inte magen kurrar under föreställningen”. Majken funderade på vad hon helst ville göra.
Kanske kunde hon titta på strumpor och andra kläder om de gick förbi NK, och sedan fanns
det säkert något att köpa i närheten av teatern. Någon liten sak att skicka hem till familjen i
Hangö. Så hon kunde visa att hon var ute och rörde sig i stora världen. Hon skulle skriva hem
och berätta om teaterbesöket och försöka göra en så spännande beskrivning som möjligt.
Majken var en flitig brevskrivare, och det kom många brev tillbaka från syskonen som
undrade hur hon hade det i Sverige.
Majken träffar en skådespelare
Majken och Lilly hade lämnat det lilla kaféet mitt emot centralstationen, stärkta av kaffe och
kakor. Nu var det dags att se sig om, och de gick och glodde i skyltfönstren som ett par
kusiner från landet, vilket de ju i själva verket också var. Innan det blev för sent slank de förbi
NK och tittade på den senaste damkonfektionen. Majken tänkte köpa ett par riktigt snygga
nylonstrumpor med söm bak nästa gång. De skulle komma till pass när hon besökte
dansbanan utanför Stensund. Nöjda med de låtsade inköpen av alla lyxiga artiklar som en
kvinna kunde önska sig, stegade de vidare och började gå i riktning mot slottet. De hade råd
att köpa sig en smörgås med ägg och sill, men sedan var det dags att leta rätt på teatern. Den
70
112
skulle ligga någonstans vid Kungsträdgården, trodde Lilly. En liten barservering på
Drottninggatan hade några stolar ute på trottoaren, och en man höll på att plocka in några
kaffekoppar som kunder hade lämnat efter sig. ”Går det att beställa fortfarande?” ”Jodå, om
en kvart stänger vi, men smörgåsar finns att få”. Majken och Lilly beställde var sin smörgås
och satte sig ned. Det gick fortfarande att sitta ute trots att eftermiddagen började övergå till
kväll. Lilly tittade i sin börs. Nu fick det vara slut med utsvävningar om de skulle kunna
betala sina teaterbiljetter. ”Äsch”, tyckte Majken, ”det är inte ofta som det ges tillfällen att ha
lite roligt. Nu ska vi ta chansen”. ”Ja, det kan väl hända”, sa Lilly, ”men att ta chanser tycker
jag låter lite oansvarligt”. Så tittade de på varandra och skrattade.
Det var inte så lätt att hitta till Kungsträdgården som Lilly hade trott. De fick fråga flera
gånger, och några stockholmare tittade bara på dem utan att svara. Som om de inte ville ödsla
några ord på lantisar. Men herregud, så hemska kan vi väl inte se ut, tänkte Majken. Till slut
stod de framför entrén till teatern. En bred stentrappa ledde upp till stora glasdörrar, och på
båda sidor av dörrarna satt affischer och program om kommande föreställningar. Så flott!
Majken vågade knappt gå in genom dörrarna. En elegant ung man i kostym och hatt som satt
en aning tillbakastruken i nacken hann före dem uppför trappan, och han höll upp den tunga
glasdörren så att Majken och Lilly inte hade annat val än att gå in i foajén. Den unge mannen
bugade helt lätt och gav Majken ett leende. Det fanns tydligen kavaljerer även i Stockholm,
och Majken var noga med att inte låtsas om mannens blick. Kvällen artade sig bra. Hon
sträckte på sig och försökte se avslappnad och ledig ut. Men inte utmanande. Ja se karlar! Hon
försökte tänka på annat, även om det var svårt. Foajén var målad i en djup röd färg, kärlekens
och passionens färg, och så fanns det lister som glänste som guld. ”Har du fastnat i golvet?
Stå inte där och gapa”, viskade Lilly, ”vi måste köpa biljetter”. ”Två biljetter till andra raden,
tack!” Biljettförsäljerskan i sin glasbur sköt över två biljetter och tog emot betalningen. Där
gick de pengarna, tänkte Lilly, bara nu resten av pengarna räcker till biljetten hem. Med
biljetterna i handen gick de fram till en vaktmästare som pekade mot en trappa som ledde upp
till den första och andra raden. ”Nu får vi sitta högt upp och se folk från ovan, precis som de
kungliga”, sa Lilly och skrattade. ”Jag trodde att de kungliga satt längst ned”, sa Majken. Hon
hade inte varit på en stor teater förut, men hon hade ändå en aning om att det var finare att
sitta riktigt nära. Nästan så nära att man kunde se hur saliven stänkte när skådespelarna kom
upp i varv och delade ut sina repliker. ”Det blir bra här uppe”, log Majken tillbaka.
70
113
Majken och Lilly letade sig uppför trappan tills de kom till en avsats. På väggen till denna
avsats satt en skylt i gul metall: Första raden till vänster. En annan lika vacker skylt sa: Första
raden till höger. Avsatsen med dess korridor och dörrar fick Majken att tänka på gamla
herresäten med serveringsgångar. Hon hade ju viss erfarenhet. Denna teater försökte
efterlikna ett slott med pampig entré och flott entréhall med trappor och mjuka mattor. Det var
ju komiskt att hitta en hemmiljö mitt i Stockholms nöjeskvarter. För att komma till Andra
raden fick de ta ytterligare en trappa. Nu hade de kommit rätt. Andra radens metallbokstäver
glimmade rakt mot dem. En vaktmästare dök upp från ingenstans och bad att få titta på
biljetterna. ”Varsågoda”, sa han, ”det blir korridoren till höger, men dessförinnan måste jag be
damerna att hänga av sig ytterkläderna i garderoben”. Han pekade mot en liten avbalkning
med en disk och några rader klädhängare. Bakom disken stod en kvinna som log förbindligt.
Hon var klädd i en vit blus och svart kjol. Du milda tid, det syns minsann på kläderna vilka
som arbetar här, och vilka som är gäster, tänkte Majken. Och tur är väl det, fortsatte hon att
tänka när hon lämnade över sin kappa och rättade till sin beigefärgade dräkt. Ett par gånger
om året ville hon klä upp sig och se riktigt snygg och fräsch ut när hon gick ut för att roa sig.
Hon hade köpt dräkten i Helsingfors och hade bara använt den en gång där på en
dansrestaurang. Nu kunde gärna hon bakom disken inbilla sig att det var fint folk som hade
kommit hit i kväll. Majken tittade på Lilly som även hon hade räckt över sin kappa. Lilly hade
en rödblommig blus på vit botten, och över den hade hon en kofta som hon hade stickat själv.
Nertill hade hon en mörkblå kjol. Båda flickorna hade naturligtvis hatt i tyrolermodell.
Kreationerna avslutades längst ned med ljusa pumps. Kvinnan som tog emot betalningen för
kapporna, avslöjade inte med en min om hon hade blivit imponerad av de två gästerna.
Typiska lantisar som klätt upp sig, och som står och gapar och vrider halsen av sig inför all
grannlåt. Det är nog första gången de är på teater, tänkte kvinnan bakom disken och återgick
till sin veckotidning.
Vaktmästaren följde Majken och Lilly till en hög trädörr, och när han öppnade den blänkte det
av alla ljusen i kristallkronorna som hängde i taket. Under lamporna framträdde rad efter rad
av stolar i röd plysch. Ett hav av rött och guld. Majken var alldeles hänförd. Hon hade aldrig
sett något liknande. Tur att kvinnan i garderoben inte såg dem nu. ”Stäng igen mun och kom
och sätt dig”, viskade Lilly till Majken. Flera gäster kom allt eftersom och fyllde upp
stolsraderna. En herre som trängde sig förbi luktade rakvatten, och hans sällskap för kvällen,
eller om det var hans fru, hade en boa om halsen. Förmodligen räv. Sorlet avstannade och
belysningen drogs ned tills det var alldeles svart i salongen. Eller kanske inte helt svart.
70
114
Nödbelysningen ovanför utgångsdörrarna syntes svagt, och framme på scenen sipprade lite
ljus ut från sufflörsluckan. Så sände strålkastarna små käglor som lyste upp scenen, och ett
rum framträdde. Rummet var sparsamt möblerat med en stor säng, ett skrivbord och ett par
fåtöljer. Förmodligen ett sovrum eller ett hotellrum. Två fönster med gardiner var riktade mot
salongen, och i rumsväggen som vette mot sängen fanns en dörr. I rummet gick en man fram
och tillbaka över golvet. Han verkade nervös, kanske väntade han på någon. En distinkt
knackning hördes. Mannen stannade mitt på golvet. Det knackade en gång till. Nu ropade
mannen ”Kom in!” Och in trädde en dam i vit kappa med pälskrage. Hon var tydligen väntad
för hon hängde av sig kappan på en hängare som stod intill dörren. Nu exponerades en yppig
kvinna i åtsittande röd klänning med volanger kring dekolletaget. Mannen som var klädd i
ljusblå smoking sträckte ut sina armar, och kvinnan närmast kastade sig i mannens famn.
Efter denna ömma omfamning grep kvinnan om mannens skjortbröst och sa med en förtvivlad
röst hur mycket hon hade saknat honom. Han gjorde sig varsamt fri från hennes fingrar som
hotade att förstöra den stärkta vita skjortan och intygade att hon var den enda som han tänkte
på och som han högaktade, samtidigt som han smekte hennes kinder. Vilket han i
verkligheten inte gjorde, eftersom hennes kraftiga sminkning då helt skulle ha ruinerats. De
två stod alltså lyckliga intill den magnifika och inbjudande sängen, när ytterligare en
knackning hördes. Kvinnan tittade överraskad och förebrående på mannen, som även han var
överraskad och anade obehagligheter. Denne någon som knackat, väntade inte på svar utan
steg utan vidare in i rummet. Den som gjort entré var en kvinna i lång svart kappa, kraftigt
byggd och med bröst som hävde sig av harm. Rörelser och mimik fick publiken att förstå att
mannen hade ertappats med en älskarinna. Eller var hon en efterlängtad syster? Nej, inte så
troligt. Damen i den röda lysande klänningen steg åt sidan med ett kvävt rop, handen hade
hon tryckt mot munnen, medan kvinnan i dörren sakta avancerade mot mannen. Även hon
hade armarna utsträckta med de klolika händerna redo att gripa mannen om halsen.
Inledningen av komedin var i publikens smak. Det var tyst i salongen. Alla väntade på
fortsättningen. Flyktvägarna var stängda. Visserligen fanns det två fönster, men båda var
stängda, och förresten befann sig mannen på sjätte våningen. Det skulle snart framgå i
dialogen om scenen föreställde den äkta mannen och den bedragna hustrun. Det knackade en
tredje gång, och nu tog historien en helt ny vändning. Majken och Lilly skrattade med de
övriga i publiken, och Lilly viskade att den kraftiga aktrisen var berömd och uppskattad i hela
Stockholm. Hon hade varit en firad skönhet, och det sas att till och med en greve hade varit
70
115
hennes älskare. Här överträffade verkligheten teatern. Hon var fortfarande vacker, men det
kunde man inte se så som hon hade spökat ut sig på scenen.
En invitation
Första akten var slut och man gjorde en paus. Publiken fick möjlighet att gå ut och sträcka på
benen. Majken och Lilly stod utanför i korridoren och undrade om det var lönt att ställa sig i
kön därnere vid godiskiosken, när en man kom fram och ställde sig framför dem. Vad var det
här för en typ? Fick man inte vara i fred ens på teatern. Majken hade tänkt snäsa av den fräcka
karlen, när hon såg att det var samma man som hade varit artig och hållit upp dörren för dem.
Ja, för den skull kunde han väl vara påstridig och efterhängsen, men det var något hos honom
som fick Majken att hejda sig. Han log mot dem och frågade om de kände igen honom. Han
hade sett dem stå i korridoren, och då hade han fått lust att gå fram och fråga vad de tyckte om
pjäsen. Han hoppade att de ursäktade hans fräckhet. Majken skyndade sig att säga att det visst
inte gjorde något att han frågade. De hade just stått och diskuterat pjäsen. Lilly snörpte något
lätt på munnen. Och vad tyckte de, ville han veta. ”Jo då, det var en rolig pjäs. Skådespelarna
var så skickliga och komiska, så det var svårt att hålla sig för skratt. Han i pjäsen var en riktigt
misslyckad sängkammarcharmör, och hon, älskarinnan var ett riktigt våp. Bäst var kvinnan
som framställdes som ett riktigt monster”, sa Majken. ”Ja, visst är de bra”, sa den unge
mannen framför dem. ”Jag har inte presenterat mig. Erik heter jag”. ”Majken”, sa Majken,
”och det här är Lilly”. ”Trevligt att träffas”, sa Erik. ”Jo, jag känner dem ganska bra faktiskt.
Jag arbetar här på teatern. I kväll är jag ledig men tänkte passa på att uträtta en sak. Och så
fick jag lust att slinka in och se föreställningen. Jag har faktiskt inte sett den förut”. ”Är du
skådespelare?” frågade Majken häpet. ”Javisst, men jag spelar med i en annan pjäs som vi
håller på och repeterar”, sa Erik. ”Har ni lust att se hur det ser ut bakom scenen? Jag kan visa
er. Vi kan ses vid entrétrappan efteråt, om ni har lust”. ”Ja, men det skulle väl vara roligt, eller
hur Lilly?” sa Majken. ”Jo, fast vi har ju ett tåg att passa”, svarade Lilly. ”Det kommer inte att
ta lång tid, och det kommer att bli intressant, jag lovar”. Majken tittade bedjande på Lilly.
”Okej, då”, sa hon.
På scenen gick föreställningen mot sitt slut. Det visade sig att den flagrant eldiga damen i den
röda klänningen i själva verket var mannens före detta hustru som hade kommit för att beveka
70
116
mannen att inte ta livet av den före detta hustruns nya man. Den robusta kvinnan var i själva
verket en syster till mannen, och hon ville förhindra att brodern försvann till Amerika med
alla pengarna som de båda syskonen hade fått ärva, i samband med att deras rika mor hade
gått hädan inför utsikten att bli skandaliserad på ålderns höst. I slutscenen uppenbarade sig en
ung vacker kvinna i en charmant duvblå klänning, och hon var mannens nya kärlek. Mannen
hade svurit den duvblå kvinnan evig kärlek och lovat att bygga upp en ny tillvaro i Sverige,
närmare bestämt på Östermalm i Stockholm. Moderns pengar behövde han inte längre,
eftersom hans nya kärlek, kom det fram, var förmögen. Systern fick behålla modersarvet, och
den före detta hustrun sin nya man. En flaska champagne trollades fram och alla skålade,
varpå ridån gick ned. Publiken var begeistrad så ridån gick upp och ner tre gången medan
ensemblen fyrade av leenden och viftade med blomsterkvastar, som vaktmästaren hade
lämnat över.
Ljuset tändes i hela salongen, och publiken drog till sig benen som hade kanat under stolarna.
En och annan såg lite vilsen ut, efter att ha blivit ryckt tillbaka till verkligheten. De första
reste sig ur stolarna, sedan följde flera efter, och till sist flöt den tröga strömmen av människor
mot utgångarna. Salongen gapade tom som en nyss urtagen djurkropp med sin röda färg.
Majken och Lilly sträckte på benen och köade bakom två äldre par som pratade med varandra
på väg ut, och som inte alls hade särskilt bråttom. Ute i korridoren var det kö på nytt framför
garderobsdisken. Några gäster som var fräcka och stressade, trängde sig före i kön, inför de
andras arga blickar, och sträckte fram sina brickor. Kvinnan i den vita blusen bakom disken
betjänade första bästa, och verkade inte bry sig om ordningen i kön. Snart skulle gästerna vara
borta, och hennes arbetskväll över. Majken och Lilly hade lärt sig att vara hänsynsfulla, och
var följaktligen de sista som fick ut sina kappor. Kvinnan bakom disken log när hon kände
igen dem. Hade de fått ut något av föreställningen, undrade hon, och hon tänkte nog att en
komedi som denna var väl vad lantisar klarade av att se. ”Jo då, den var bra”, sa Majken.
Mera blev inte sagt. Majken och Lilly knäppte sina kappor och rättade till dem framför en
spegel. Hattarna hade de självklart på sig. De hade suttit på hela föreställningen, och det är
möjligt att det hade retat någon bakom dem som hade fått två fasanfjädrar i blickfånget. Men
mode är mode. Det hade minsann ångat billigt rakvatten bakom dem.
Erik stod på trappan när de kom ner. ”Har du fått vänta länge?” frågade Majken. ”Nejdå, Jag
kom nyss. Förresten skulle jag kunna vänta hur länge som helst på två så snygga flickor”, sa
Erik och tittade på Majken. Aha, en Romeo, tänkte Lilly. ”Är ni beredda så går vi till
sceningången. Den ligger alldeles runt hörnet”. Erik tog täten med flickorna stolpande efter.
Erik öppnade en liten dörr och lät Majken och Lilly stiga in. Innanför dörren vakade en
70
117
kvinna med örnblick. Var hittar de alla fruntimmer som hukar över en vart man än går, tänkte
Majken. ”Hej!” sa Erik till örnkvinnan som satt i sin glasbur. Man kunde kommunicera
genom en liten skjutlucka. Kvinnan stirrade på de två flickorna han hade i sällskap och viftade
med handen till tecken att han var igenkänd. Dambesök var vanligt. Det var länge sedan hon
brydde sig. Men hon kunde fortfarande bli förvånad över vilka som kom och gick. Det angick,
som sagt inte henne. Erik fick passera med Majken och Lilly. En liten smal trappa ledde till
ett rum, eller en hall, med några stolar runt ett kaffebord. Koppar stod kvarlämnade, och
tidningar låg uppvikta, lämnade i hast. I förlängningen av hallen fanns logerna, små bås med
sminkbord, stol och spegel. Logernas dörrar hade alla namnskyltar av papp med namn på
skådespelaren. Det fanns de som hade ordentliga mässingsskyltar med bultliknande skruvar
och som var ämnade att sitta i evighet. Här residerade de uppburna och oantastliga. I
rättvisans namn fanns i denna lilla teater endast en berömd loge, och den var så känd att den
inte behövde innehavarens namn. I denna loge satt teaterns stjärna, Sigrid Edvardsson, och
vilade sig efter ännu en lyckad föreställning, när hon stördes av en diskret knackning. Erik,
som var den som knackat, lämnade över ett brev som han hade haft i sin kavajficka, och
Sigrid Edvardsson som först visade upp en sur min, lyste upp när hon fick se Erik. Brevet som
Erik lämnade över var välkommet, och Erik fick en kyss på kinden som tack. Majken och
Lilly stod ett tiotal meter bakom Erik och fick se en glimt av den firade stjärnan, och till deras
överraskning fick de se ett groteskt ansikte. Ögonen var målade kolsvarta, munnen lyste
neonröd och kinderna var färgade i ladugårdsrött. Det var för mycket av allting. Erik, som såg
Majkens min när stjärnan hade stängt sin dörr, förklarade att man var tvungen att ta till så
mycket smink för att synas på långt håll. Utan kraftigt med smink hade alla där uppe på andra
raden bara sett ett huvud med hår och en klänning. Så går det till i teatervärlden. ”Hinner ni se
mer?” undrade Erik. Jag kan visa er hur scenen ser ut från baksidan, från vårt håll, vill ni
det?” ”Ja, det hinner vi nog, sen måste vi rusa”, sa Majken. Det var konstigt att stå på scenen
och titta upp mot bänkarna långt däruppe där de hade suttit tidigare i kväll. ”Tack för i kväll!
Det var jättesnällt av dig att visa runt”, sa Majken. ”Vi är jätteglada för det, eller hur Lilly?”
Lilly nickade till svar. ”Om ni vill kan jag visa mera en annan gång. Om jag får er adress kan
jag skriva och föreslå en dag som passar när jag är ledig. Vi kan ta en kopp kaffe, eller jag kan
bjuda på lunch, och sedan går vi till teatern”. ”Det får du gärna göra. Vi bor på Stensunds
slott, om du vet var det ligger. Vi arbetar där”, sa Majken. Nu sa jag kanske för mycket, tänkte
hon. Det bara flög ur mig. Jag känner honom ju knappt. Och vi som skulle vara så
försiktiga… Strunt samma, sagt är sagt. ”Stensund, det känner jag till”, sa Erik. ”Är det inte
där Banankungen bor?”
70
118
Karlbesök på Stensund
Det kom ett brev en vecka senare som var postat i Stockholm. Det var adresserat till Majken
Stenberg. Brevbäraren hade lämnat det till frun i huset. ”Det har visst kommit ett brev till
Majken”, sa hon en morgon, innan dagens arbete hade satts igång. Fönstren på nedervåningen
väntade på att bli putsade. ”Till mig!” sa Majken förvånad. Lilly som också satt vid
köksbordet tittade på brevet och på Majken. Om det nu var som hon tänkte, och från vem, så
vilade han inte på hanen. Han hade fått korn på hennes kusin, och nu skulle hela spelet dra
igång. Några kärleksfulla ord, stämma träff och sedan gå vidare. Majken var också det
perfekta offret, så naiv och samtidigt flörtig när karlar var i närheten. Okey, hon fick klara sig
själv. Hon var ju vuxen. Hon fick lära sig, men vissa saker tycktes inte gå in i huvudet. Är jag
avundsjuk? frågade sig Lilly. Hon funderade och kom fram till att, ja det var hon. Hon var
själv en kvinna med viss stil, kanske lite kärv till sättet. Men vissa karlar tyckte om bestämda
kvinnor som visste vad de ville. Å andra sidan fanns det karlar som drogs till ett par vackra
ögon och oskuldens vackra fasad. Var Majken sådan? Nej, nu var hon orättvis. Majken hade
nog fått sina hjärtesorger. De var ju kusiner och hade berättat för varandra om drömmar, och
för den delen också om svekfulla karlar. Brevet låg framför Majken. ”Ska du inte öppna det?”
frågade Lilly. Fru Mattiasson hade gått för att tala med sin man, som skulle ta bilen till
Stockholm. Innan hon gick hade hon sagt att varken hon eller hennes man var så förtjusta i att
ha pojkvänner, eller vad det hette, springande i huset. Hon kunde ju inte förbjuda besök, men
övernattningar ville hon absolut inte vara med om. Och nu låg alltså brevet på bordet. Majken
lyfte upp det. På framsidan stod med prydlig handstil: Majken Stenberg, Stensunds slott. Inget
mer. Det räckte för att komma fram. Det fanns inte så många som bodde på Stensund.
Brevbärare som kände sina adressater var verkligen guld värda. På baksidan stod: Erik
Skalegård, Brunnssgatan 17, Stockholm.
Jasså, det var så han hette. Då visste hon åtminstone det. Majken bände upp en flik av det
hopklistrade brevet så att hon kunde få in ett finger och sedan slita upp kanten. Inuti låg ett
vitt papper vikt i fyra delar. Hon vecklade upp det och såg att han hade skrivit datum överst
till höger. Brevet var skrivet på måndagen, och hon hade fått det dagen därpå. ”Ja men, läs
då”, sa Lilly. ”Menar du att jag ska läsa upp det högt? Det kanske står saker i det som han inte
vill att jag läser högt. Det är till mig. Tänk om det står privata saker i det”. ”Vad då för privata
saker? Vad är det för hemligheter ni har?” frågade Lilly förnärmat. ”Inte vet jag. Inga alls”, sa
Majken. ”Men du kan väl åtminstone berätta sen vad som står i brevet när du har läst det?”
70
119
”Kan jag väl”. Majken läste början på brevet. Inga märkvärdiga saker. Tack för senast. Han
hoppades att de hade kommit hem ordentligt. Och så vidare. Det var ju retligt. Inga spännande
saker än så länge. Utom i slutet. Där stod det att han ville träffa henne igen, om hon hade lust.
De kunde gå på bio, och dricka en kopp kaffe efteråt. Han hade en kamrat som gärna ville
följa med. Så om Lilly ville komma hon också, så kunde de träffas alla fyra. Om hon
skyndade sig att svara, så kunde de träffas redan kommande söndag. Undertecknat: Din vän
på teatern. Majken lade ned brevet på bordet. ”Nå, stod det något?” frågade Lilly. Majken
lade händerna på brevet. ”Nej, tyvärr ingenting”. ”Men något måste det väl ha stått. Du har ju
lusläst brevet”, envisades Lilly. ”Jo, det var en sak”, sa Majken som inte ville retas längre,
”Han vill att vi träffas för att gå på bio”. ”Bara du och han?” ”Nej, han vill att du följer med.
Han har en kompis. Och så blir vi fyra. Vad säger du, har du lust att gå på bio?” ”Men jag
känner ju inte den andra karln, tänk om det är en skum typ?” Lilly såg sur ut. ”Tycker du att
det verkar som att Erik har skumma kompisar?” kontrade Majken. Hon ville inte att Lilly
skulle förstöra träffen med Erik. Det var bäst att få Lilly på gott humör så fort som möjligt.
”Det var ju du som kom med den fina idén att fara till Stockholm och möta äventyret”, sa
Majken trevande, ”och kanske vi får vara med om något spännande. Det är säkert en trevlig
kille som Erik har med sig. Och du kan ju konsten att umgås med vem som helst. Tänk vad
kul vi kommer att ha efteråt, när vi tänker på vårt lilla äventyr i Stockholm”. Lilly såg inte så
sur ut längre. Det var väl bättre att chansa på en kille hon aldrig sett, än att stanna på sitt rum
på Stensund. ”Ja, vi gör väl det då”, sa Lilly. När de träffades nästa gång visade det sig att
Eriks kompis, Peder, var en fullträff.
Han var uppmärksam och allvarlig när Lilly pratade om filmen efteråt på fiket. Han hade
humor och han kom med lustiga inpass, och Lilly och han hade mycket att säga om
filmskådisarnas skicklighet, eller brist på skicklighet. Snart gled deras samtal in på dem
själva, jobb, framtiden och drömmar. Majken var nöjd att Lilly kom så bra överens med
Peder. Nu kunde hon och Erik lära känna varandra bättre. Förra veckans möte hade varit
överraskande, nästan överrumplande, och ingenting hade blivit sagt. Hade det inte varit för
tåget och hemresan kunde de ha suttit på fiket hela natten. Servitrisen hade börjat titta långt på
dem också, en signal att det var dags att gå. Det var inte så lätt att ringa, men brev kunde de
skriva. Fick flickorna ta emot besök på Stensund? Måste de fråga först? Innan tåget gick stod
Majken och Lilly på perrongen och kramade var sin karl. Man lovade att skriva snart.
Fru Mattiasson hade gett klara besked. Helst inga karlbesök och absolut inga övernattningar.
Att sova över var inte aktuellt, inte ännu i varje fall. Erik var en spännande bekantskap,
70
120
charmig och snygg, och skådespelare. De män som Majken träffat hittills hade haft vanliga
yrken. Adde hade varit chaufför och trädgårdsmästare, och pojkarna hemma i Hangö hade
varit fiskare eller snickare. Undantaget var han i Frälsningsarmén, och honom ville hon helst
inte tänka på. Erik var något nytt. Han var svensk och han var konstnär. Tänk att stå som han
gjorde varje kväll framför en publik som beundrade honom när han spelade den elake skurken
eller den ridderlige älskaren. Det var så romantiskt så det var inte klokt. Honom ville hon
gärna träffa igen, och kanske kunde man hitta på lite mer än att bara dricka kaffe. Hur skulle
hon göra? Det var nog säkrast att fråga fru Mattiasson om det gick bra att bjuda hem två
pojkar, eller skulle hon säga pojkvänner? Kamrater lät så dumt, och fästmän passade inte alls.
Peder måste följa med, det blev oskyldigare då. Och Lilly skulle bli glad så klart. Majken
måste få besked så hon visste vad hon skulle skriva i brevet. Majken och Lilly bestämde sig
för att fråga vid frukosten. Fru Mattiasson blev inte glad. ”Vad ni gör i stan har jag inte att
göra med, men här på Stensund vill jag att vi lever anständigt”, sa hon. ”Ja, inte för att jag tror
att ni inte uppför er ordentligt, men vi måste tänka på barnen. Men för all del, vill ni
promenera i parken ser jag inga svårigheter. Men innan kvällen måste de vara borta”. Majken
och Lilly fick bita sig i tungan för att inte protestera mot fru Mattiassons kommentar om
oanständighet, men det var ända bäst att tiga. Annars kanske hon hade satt sig på tvären, och
sedan hade det varit tji med besöket. Majken och Lilly stod där som änglar med nedslagna
ögon och med helgongloriorna över huvudet. ”Bra, då är vi överens”, sa fru Mattiasson.
Majken och Lilly nickade och mumlade ett otydligt instämmande.
En söndagsmiddag kom Erik och Peder med Trosabussen. Majken och Lilly var och mötte vid
hållplatsen. Tåget från Stockholm gick till Trosa, med ett tågbyte, sedan var det buss. Att
äntligen få träffas! ”Har du saknat mig?” frågade Erik och gav Majken en kyss mitt på
munnen. Majken blev alldeles varm och samtidigt generad, och hon tittade på Lilly. Men
kusinen var upptagen med Peder. ”Det vet du väl att jag har saknat dig. Jag har inte gjort
annat än tänkt på dig”, sa Majken och försökte vara oberörd. I själva verket var vartenda ord
sant. Men det ville hon inte att Erik skulle veta. Hon ville inte att han skulle inbilla sig något.
Han var charmig, och det visste han om. Det var inget fel på hans självförtroende. ”Och här
har vi slottet där vi bor”, sa Majken och pekade mot den vita magnifika byggnaden. Båda
pojkarna började göra sig till med hovbugningar, och de svepte med händerna och
låtsashattarna, precis som man gjorde på teatern. Och Majken och Lilly neg så djupt att de
höll på att sätta sig i gruset. Alla fyra skrattade så att de höll på att storkna. Fru Mattiasson
70
121
som höll på att vattna en pelargon på andra våningen, tänkte att, då var de här och några
svårigheter att roa sig har de då sannerligen inte.
70
122
Picknick i parken
Moster Elsie var bekymrad. Den där flickan Majken verkade alldeles för naiv. Och så ung var
hon ju inte heller att hon kunde skylla på att hon inte visste att vissa karlar skulle man akta
sig för. Det är inget fel att vara framåt, det visste moster Elsie av egen erfarenhet, men dum
fick man inte vara.
”Jag undrar om vi inte måste tala om för fru Mattiasson att ni har kommit”, sa Majken.
”Menar du att det är nödvändigt? Ni är väl inte livegna heller. Det är ju söndag och ni är
lediga”, sa Erik. ”Jo, det är klart, men hon verkade så misstänksam när vi berättade att ni
skulle komma. Hon sa till och med att ert besök kunde leda till oanständigheter”, sa Maiken.
Lilly grimaserade och muttrade att kärringen inte var klok. ”Oanständigheter”, skrattade Erik,
och flinade mot Peder. ”Det vet man aldrig. Förresten, det beror på vad man menar. Det
räcker kanske att ta av sig kavajen, och visa sig i bara skjortan”. ”Lite mer får du allt ta av
dig”, sa Lilly. Majken gav Lilly ett ögonkast. ”Gå ni till grevinnan och tala om att de fula
fiskarna har kommit”, sa Erik. ”Det tror jag att hon redan vet, och förresten, hon är ingen
grevinna, hon är direktörska, eller vad det heter”, svarade Majken. Erik och Peder letade upp
en parkbänk med utsikt över havet. Här var verkligen vackert. Hade man pengar kunde man
kosta på sig ett slott. Och varför inte en segelbåt. Nere i hamnen skymtade en stor
skärgårdskryssare. Direktör Mattiasson måste tjäna en hel del på sina bananer. Han var den
störste på fruktmarknaden, det var därför han kallades för banankungen. Erik och Peder
visste inte så mycket om affärslivet, men det var krig ute i Europa, och mycket kunde hända.
Kungarna kom och gick, allt berodde på konjunkturerna. Egentligen borde både Erik och
Peder vara inkallade, vilket betydde att de skulle ha beredskapstjänst någonstans i Sverige.
Men eftersom det ansågs att befolkningen behövde roas och uppmuntras i dessa svåra tider,
och eftersom Erik och Peder arbetade på teatern, så hade de sluppit att dra på sig kronans
uniformer. I stället gjorde man turnéer ute i landsorten med jämna mellanrum. Erik och
Peder kunde räkna sig som kronans underhållare.
123
123
Flickorna var tillbaka. Fru Mattiasson var underrättad. Pojkarna var fortfarande på lekhumör
och ville att flickorna skulle sätta sig i deras knä. Det här var ett strålande tillfälle att visa hur
ungdomar betedde sig. ”Nej, sluta! Man kan se allt som vi gör från huset”, sa Majken. ”Det
är det som är meningen”, sa Erik retsamt. ”Nej, det är onödigt, eller vänta med det”, sa
Majken, vilket gjorde att alla började skratta igen. ”Vi har en bättre idé. Lilly och jag har
förberett en picknick i parken. Här finns många träd och buskar som man kan gömma sig
bakom, om ni förstår vad jag menar. Sitt kvar. Lilly och jag går och hämtar en filt och en korg
med nybakade bullar. Kaffepanna och koppar tar vi också med oss. Det tar en stund innan
kaffet kokar. Orkar ni vänta?” frågade Majken. ”Vad är det man säger; den som väntar på
något gott…” sa Peder, ”Väntar på två läckra tjejer”, lade Erik till.
Picknickfilten kom på plats bakom en blommande Rhododendron , och flickorna dukade
fram kaffekopparna och bullarna. Klockan hade passerat tolv och solen värmde upp gräset.
Flickorna satt på filten med benen under sig, och med kjolarna ordentligt strukna över
knäna. Peder hade dragit upp sina knän under hakan, medan Erik låg på sidan och stödde
kinden mot handflatan. Picknick är ett märkligt påfund. Ett sätt att komma naturen riktigt
nära. På det ursprungliga sättet. Inga stolar och bord, men gärna koppar av porslin på
marken. För att skydda finkläderna måste man sitta eller halvligga på en yllefilt. Men man
orkade inte länge. Snart värkte lederna och fötterna somnade, och man blev tvungen att
byta ställning. Pojkarna som hade sommarbyxor med pressveck, välputsade snörskor och
kavaj, de ville antagligen imponera på flickorna, märkte att skjortorna började klibba på
kroppen. Peder vände sig till Lilly och frågade: ”Har du något emot att jag tar av mig
kavajen?” ”Inte alls, gör det du”, svarade hon. Erik tog det som en allmän tillåtelse och tog av
sig han också. ”Om ni vill kan ni gå ner och svalka er i havet”, sa Lilly. ”Om jag får låna ett
förkläde, för några badbyxor tog jag inte med mig”, sa Erik. ”Jag kan hämta ett vackert
blommigt förkläde med krusade band”, sa Majken. Hon skrattade när hon tänkte på hur Erik
skulle se ut. ”Nej, jag tror vi glömmer det. Det är bättre att vi testar vetebullarna”, sa Erik
och norpade en från fatet.
En eftermiddag går fort. De hade varit nere vid bryggan och plaskat med fötterna i vattnet.
”Nästa gång tar ni med er badbyxor”, sa Majken. ”Nästa gång kanske vi kan stanna lite
längre. Det går ett lördagståg också, vet ni. Om man tar ett från Stockholm som är framme
på kvällen, så kan Peder och jag fixa frukost på söndag morgon”. Erik tittade frågande på
124
124
Majken. ”Jag vill inte göra dig besviken, men fru Mattiasson sa att hon inte går med på det”,
sa Majken. Hon kände sig kluven. Å ena sidan fanns det strikta regler, å andra sidan ville hon
inte framstå som pryd och omöjlig. ”Det är ingen fara”, sa Erik när han såg Majkens
bekymrade min. ”Kom”, sa han och drog henne intill sig. ”Det fru Mattiasson inte vet, det
har hon inte ont av”. De två paren gick hand i hand mot busshållplatsen, när en stor mörk bil
kom susande genom grindarna. ”Det är direktör Mattiasson som har varit i Stockholm”, sa
Majken. ”Han är väldigt upptagen. Ofta stannar han kvar i Stockholm, men ibland kommer
han när man minst anar det. ”Åker han tillbaka i natt?” frågade Erik. ”Det gör han nog inte.
Hurså?” undrade Majken. ”Jo, då hade vi kunnat lifta med honom tillbaka”, svarade Erik. ”Du
kan väl fråga honom”, sa Majken. På avstånd såg de att bilen stannade framför entrén till det
stora huset, och att en man i hatt och mörk kostym klev ur. Mannen kastade en blick mot
vägen innan han tog stegen uppför trappan och öppnade dörren, och försvann in.
I salongen satt fru Mattiasson och läste ett magasin om trädgårdskonst. Direktör Mattiasson
sjönk ner i en fåtölj. Hatten kastade han med en snärt mot soffan. ”Jag såg att Lilly och
Majken hade sällskap av två pojkar. Jag mötte dem vid trädgårdsgrinden. Hur länge har de
varit här?” ”De kom vid middagstiden. De har hållit på och flamsat hela dan. Pojkarna är som
två hundar som fått korn på två löpska tikar. Du skulle ha sett hur Lilly och Majken gjorde sig
till. Det gick inte att känna igen dem”. ”Fruntimmer!” utbrast direktör Mattiasson, som var
uttröttad efter en hård vecka på kontoret. För säkerhets skull la han till: ”Men nåt spring på
nätterna får det inte bli”. ”Absolut inte”, sa fru Mattiasson med eftertryck, samtidigt som
hon mindes sig själv som ung flicka, för inte så länge sedan, som väntade på sin pojkvän,
eller vad man nu skulle kalla honom. Då hade hon lämnat en dörr öppen på kvällen när hon
var säker på att ingen varken såg eller hörde. Men det var då det. Det var ändå mera stil och
finess på den tiden. Nutidens ungdomar har ingen känsla för det passande.
Direktör Mattiasson gör en upptäckt
Erik och Majken hade kommit överens om att träffas en lördagskväll på Stensund, trots allt.
Erik skulle komma med bussen, men skulle gå av en hållplats innan för att undvika att bli
sedd av någon från slottet. Det innebar att han måste gå två kilometer på landsvägen och
hålla utkik efter bilar. Vägen var smal sista biten och omgärdad av skog, och skulle
125
125
exempelvis direktör Mattiassons bil komma körande, kunde han lätt ta några steg och
gömma sig bakom ett träd. Majken hade lovat att komma och möta på ett ställe i parken där
man kunde ta sig igenom den täta häcken. I ett hörn hade några grenar dött och lämnat en
smal passage där man kunde klämma sig igenom. Barnen utnyttjade hålet som en genväg att
komma ut på landsvägen. Från stället i häcken var det lätt att ta sig osedd till köksingången,
och härifrån vidare till personalrummen. Majken stod och väntade på det överenskomna
stället. Kvällen var fortfarande ljus, men det hade börjat skymma. Bussen hade kört förbi
fram till hållplatsen. Det var sista turen, och chauffören stannade för att ta upp nya
passagerare . Det verkade inte finnas någon som ville åka med, så han vände bussen och
körde tillbaka mot Trosa och den väntande helgledigheten. Vägen låg öde och Majken
ansträngde sig för att se eller höra någon som gick på den grusade kanten. Hela tiden tyckte
hon att en person närmade sig, men nej, det var kvällsskuggor från träden som rörde sig.
Äntligen upptäckte hon en människa som kom närmare. Det var ingen tvekan längre. Det
måste vara Erik. Majken steg ut från sitt gömställe och vinkade. Erik måste ha blivit
överraskad, för han stannade till, innan han begrep att det var Majken. Vem annars? Och vid
den hemliga gången som överenskommet. Utmärkt! Den flickan kunde man lita på. Några
steg till, och de var i varandras armar. ”Men, vad är det du har på dig?” frågade Majken. ”Det
här? Det är en gammal trenchcoat som jag lånat från teatern”, svarade Erik stolt. ”Och på
huvudet, vad har du där?” ”En skogskeps, du vet en sån gubbarna har när de röjer i skogen”.
”Också från teatern?” ”Givetvis”. ”Och varför har du klätt ut dig på det där viset?” ”För att
folk ska tro att jag är en vanlig grabb från orten, så klart”. ”Du är obetalbar, Erik, vet du det?”
”Det är klart jag vet. Jag jobbar ju på teatern”. Han var självsäker på ett naturligt eggande
sätt, och när han kom riktigt nära och kittlade henne med sina ögon, blev hon tvungen att
sänka blicken. ”Kom”, sa hon, och tog honom i handen. De tassade genom den nu mörka
parken, gled bakom buskar och trädstammar, och kom fram till köksingången. Detta var den
kritiska punkten, för Majken hade inte kunnat släcka lampan som hängde över ingången.
Den brukade man alltid släcka klockan elva, och så sent var det inte ännu. ”Ta av dig den
löjliga kepsen, och ta på dig min schalett, och vänta bakom busken tills jag säger till”, viskade
Majken. Erik såg ut att vilja protestera, men gav med sig. Majken gick så fort hon kunde utan
att springa över gången in i huset. Allt var så gott som tyst. Därinne någonstans hördes svag
musik. Kanske från en radio. Hon väntade några sekunder, sedan väste hon ett svagt ”e”,
som i Erik, och en mansperson klädd i huckle slank in genom dörren. Första biten hade gått
126
126
bra. Majken stängde dörren försiktigt och höll in handtaget så att låset inte skulle knäppa.
De hade klarat det. Hon hade gjort det. Majken hade sett romantiska filmer med älskande
par som träffades på förbjudna platser. Och nu var hon mitt i alltsammans, i verkligheten.
Det var inte klokt! De stod helt stilla framför varandra. Ljuset i köket var tänt, och i en
strimma kunde de se varandras ansikten. Majken tog Erik i handen och drog honom med sig
fram till en dörr. Lilly och hon hade sina rum bredvid varandra, och Majken hoppades
innerligt att kusinen satt och lyssnade på radion och handarbetade som hon brukade på
kvällarna. Hon hade inte berättat för Lilly om sitt lilla nattäventyr. Och nu ville hon inte att
Lilly skulle komma utrusande och förstöra alltsammans. Majken tryckte ner handtaget så
naturligt hon kunde och öppnade dörren. Hon kunde inte gärna smyga omkring hemma hos
sig själv. Det skulle verka misstänksamt. Hon och Erik gick in och stängde dörren. Hur får man
två personer att låta som en, tänkte Majken. Lilly måste ha hört när Majken öppnade dörren,
för det hördes en knackning i väggen och sedan en röst som frågade om hon ville ha té.
Majken svarade genom väggen att hon var trött och tänkte gå och lägga sig. Det blev inga
flera knackningar, och sedan hördes bara musiken. Majken och Erik vågade fortfarande inte
röra sig. Majken hade tänt ljuset när de steg in. Rummet var inte stort, men det hade en
kvinnas kännetecken. Två pelargoner stod i fönstret, en spegel hängde på väggen och
rummet hade små blommiga tapeter. Ett klädskåp stod i ett hörn, och under fönstret fanns
ett vitt bord med svängda ben som fungerade både som skrivbord och som förvaringsplats
för alla askar och tuber som en kvinna behövde för att skydda sin ömtåliga hy. En prydligt
bäddad säng upptog en stor del av rummet. Och så fanns det naturligtvis två bekväma
stoppade stolar utan armstöd. Majkens första impuls var att de skulle sätta sig på stolarna,
men Erik verkade mena att man satt betydligt bekvämare på sängen. Och så fick det bli. Lillys
radio spelade en populär dansmelodi. Majken och Erik som försökte vara tysta som möss,
hörde när fru Mattiasson gick förbi för att släcka ytterlampan och i köket.
Majken vaknade av att solen tittade in bakom gardinerna på söndagsmorgonen. ”Erik,
klockan är fem, du måste vakna!” Erik vände sig långsamt på rygg. Han var halvvaken och
kände sig fruktansvärt sliten. ”Jag orkar inte. En timma till, snälla”, mumlade han. ”I går var
du minsann inte så trött”. Erik slog upp ögonen och tittade upp i taket. Ett obekant tak och
ett obekant rum, tyckte han först. Men sedan kom gårdagens minnen snabbt tillbaka, och
han vände sig mot Majken och försökte gripa tag i henne. ”Nej, inte nu. Du måste gå innan
127
127
någon vaknar och upptäcker dig”. ”Ja, men jag skulle ju fixa frukost, hur blir det med det?”
”Du får ta med dig lite bröd och äta i bussen”. ”Första bussen går inte förrän sju. Vad ska jag
göra till dess?” ”Du kan väl ta på dig din skogshuggarkeps och gå ut i skogen. Det är härligt i
naturen så här dags. Nej, allvarligt talat, du måste smyga iväg nu. Tror du inte jag vill att du
stannar?” Majken kittlade Erik under täcket. De hade pratat lågmält för att inte väcka Lilly.
Erik sparkade av sig täcket och började klä på sig. ”Jag måste gå på toa innan jag sticker”.
”Det finns en toalett utanför köket. Men spola inte. Det gör jag när du har gått”. När Erik var
ute tittade Majken i rummet för att se om han hade glömt några saker, men det verkade inte
så. Det var rörigare än vanligt i rummet, men annars var det bara hennes saker som låg
utströdda. Erik kom tillbaka, och de kramade varandra och kysstes, lite försiktigare nu än
kvällen innan. Majken öppnade ytterdörren, och hennes älskare försvann över gräsmattan
och in i parken. Innan de skildes lovade de att fortsätta att skriva till varandra.
Majken återvände till sängen. Ett par timmar till skulle hon unna sig innan hon gick ut för att
laga frukost. På deras lediga dag åt alltid Lilly och hon ensamma i köket. Hon skulle väcka
Lilly senare. Det var Lilly som knackade på Majkens dörr. ”Är du vaken, kan jag komma in?”
Majken hade somnat om och svarade sömnigt: ”Ja, kom in”. Lilly öppnade och steg in och
blev stående alldeles innanför dörren. ”Jasså, du är ensam nu”, sa hon surmulet. ”Vad då,
hur vet du…” började Majken. ”Försök inte, tror du att jag är döv? Som ni höll på? Bara inte
fru Mattiasson hörde något”. Lilly var uppretad, kanske för att hon inte kunnat sova, eller för
att Majken inte hade sagt något. ”Tänk om vi får sparken båda två”, sa hon. ”Lugna ner dig.
Det kommer inte att hända något. Ingen vet ju om det”, sa Majken, och hon hade verkligen
varit noga med att ingenting hade blivit kvar efter Erik.
Senare på eftermiddagen blev Majken uppkallad till direktörens kontor på andra våningen.
Hon satt och stickade och drömde om allt som hade hänt med Erik, när fru Mattiasson
knackade på hennes dörr. ”Direktörn vill tala med Majken”, sa hon med kylig röst. Det var
väldigt ovanligt att direktören begärde ett privat samtal. Vad var det nu som hade hänt?
Majken anade det värsta. Det måste ha med Erik att göra. Hon kunde inte tro att det fanns
någon annan orsak. Arbetet hade fungerat som vanligt, inget hade gått sönder, inget hade
försvunnit. Det var med viss bävan som Majken öppnade och steg in på kontoret. Hon neg
och sa: ”Direktörn ville tala med mig”. Direktör Mattiasson, som satt bakom ett stort antikt
skrivbord med utsirade ben och lejontassar, reste sig och gick fram till ett av kontorets
128
128
fönster, så att han stod med ryggen mot Majken. ”Vet Majken vad vi tycker om att ta emot
besök till Stensund?” sa direktör Mattiasson medan han verkade titta långt ut över
Östersjön. ”Ja”, svarade Majken osäkert. ”Och då tänker jag inte på harmlösa besök under
dagen, på ledig tid. Förstår Majken vad jag menar?” ”Ja, direktörn”, sa Majken, medan hon
tänkte att han måste veta något om i natt. Hur kan han ha fått reda på det? ”Jag ser att
Majken förstår att jag syftar på otillåtna nattliga besök”, fortsatte direktören, och vände sig
mot henne. ”Vi har trott att vi alltid kunde lita på Majken, och så händer detta. Min fru
vaknade på morgonen av ett ljud från bottenvåningen. Själv hörde jag ingenting, men min
fru sover mycket lätt och vaknar av minsta sak. Hon trodde att någon höll på att bryta sig in i
köket, och hon fick mig att gå ner för att undersöka saken. Nåväl, jag tog mig nerför trappan
och letade mig fram till köket. Allt verkade normalt, och jag trodde att min fru hade misstagit
sig. Innan jag gick tillbaka fick jag för mig att titta in på toaletten. Någon kunde ju ha gömt sig
där. Men jag hittade ingen, däremot hittade jag något annat. Majken kan kanske ana vad det
var?” Erik, det måste var Erik som hade glömt sin plånbok på toaletten. Majken trodde att
hon hade kontrollerat allt. Nu kunde hon bara stå här med skammen och erkänna. Beviset
låg framför henne, så att säga. ”Ja, jag ska säga som det är, och göra pinan kort”, fortsatte
direktörn, i vattenklosetten hittade jag en bajskorv av den storleken att den knappats kunde
ha tillhört Majken, eller Lilly för den delen. Sådana saker kan endast en karl klämma ur sig.
Nå, vad säger Majken?” Majken höll på att ramla baklänges. Det var det som var beviset.
Hon hade glömt att spola efter Erik som hon hade lovat. Och nu skulle hon stå här på mattan
i det fina kontoret och argumentera om likheter och olikheter mellan kvinnligt och manligt
maginnehåll. Det gick bara inte. Det var så absurt och komiskt, men hon fick inte skratta. Det
skulle göra det hela mycket värre. ”Nå, erkänner Majken att hon har haft karlbesök på
rummet?” ”Ja, direktörn”, sa Majken med låg röst och nedslagen blick. ”Bra, då talar vi inte
mer om saken tills vidare. Vi är mycket besvikna. Vi har varit nöjda med Majken hittills. Min
fru kommer att prata med Majken senare. Då kan Majken gå”. Majken neg och gick mot
dörren, öppnade den och stängde den bakom sig. Hon tog några djupa andetag. Nu blev det
inga fler besök av Erik, den saken var klar. De kunde naturligtvis träffas i Stockholm, men Erik
hade sagt att det var besvärligt. Just nu gick det inte av någon orsak. För ögonblicket var det
jobbet som var det mest akuta. Hon ville inte förlora jobbet. Inte i dessa tider, när fruarna
höll hårt om hushållspengarna och inte gärna anställde ny personal. Och så var det Lilly,
henne ville hon inte förstöra det för.
129
129
Svåra tider
Kriget hade brutit ut men trots det försökte man leva så normalt som möjligt på Stensund.
Mat fanns det att köpa, även om det var svårt att få tag på sådant som måste importeras.
Familjens inkomst kom från försäljningen av bananer, och transporterna som gick över de
stora haven hem till Sverige var väldigt utsatta. Fartygen sprängdes av ubåtar som
patrullerade vattnen, eller också hindrades de att lämna hamnarna ute i Europa. För direktör
Mattiasson var läget bekymmersamt. Det hade inte gått så långt ännu att familjen råkat i
ekonomisk kris, men man måste börja tänka på att inskränka på hushållet. Incidenten med
Majkens karlbesök hade inte längre högsta prioritet, och fru Mattiasson lät det hela mynna
ut i en varning. Karlbesök var överhuvudtaget inte alls välkomna. Och ville man inte rätta sig
efter det, var det bara att ta sitt pick och pack och gå. Majkn fick bita i det sura äpplet och
hoppas att händelsen skulle blekna bort med tiden. Direktör Mattiasson tillbringade allt
mera tid på kontoret i Stockholm, och middagar med känt folk från huvudstaden började bli
sällsynta. Majken putsade silver och höll rent i salongerna, och Lilly såg till att barnen var
prydligt klädda och att uppgifterna från skolan blev ordentligt gjorda. Man ville hålla skenet
uppe att allt var som vanligt.
Majken hade skrivit till Erik och berättat om allt ståhej som inträffat sedan han hade besökt
henne. Hon berättade om samtalet med direktören och hans misstankar, och den tråkiga
följden att Erik från och med nu var portförbjuden på Stensund. Enda möjligheten att träffas
var att hon kom till Stockholm. Kunde kommande helg passa? Hon hade skrivit brevet på
måndagen och hoppades på ett snart svar. Brevet från Erik kom ett par dagar senare. Han
skrev att det självklart skulle vara roligt om hon ville komma, just nu var han visserligen
upptagen av ett teaterprojekt, men de kunde säkert träffas ute på stan. Berglunds kafé i
Gamla stan, det kände hon till, söndag klockan ett. Majken hade hoppats att han skulle bjuda
hem henne. Hon hade bara varit hemma hos honom en gång, och då hade de bara varit inne
som hastigast för att hämta några brev som måste postas. Han hade glömt att ta med dem,
och hon hade stått i tamburen och väntat medan han var inne i lägenheten och letade. Hon
fick ingen uppfattning om hur det såg ut. Ett rum och ett fönster med tjocka gardiner som
gick i mörkröd nyans. En bordduk i grönt på ett runt bord. Papper, brevpapper, räkningar?
130
130
utslängda på bordet. En matta förstås. En mjuk i bruna färger. Det var allt. Men hon hade
adressen. Söndag hade han skrivit. Det dög inte. Hon tänkte ta kvällståget på lördag och
komma och överraska honom. Om det skulle bli något mellan dem, måste han tåla att visa
upp mera av sig själv. Hon ville veta om hans tidigare liv, helst ville hon fråga om hans
tidigare flickvänner, fast hon visste inte om hon vågade. Det fick komma senare.
Ett oväntat möte
Nu stod hon utanför hans trappuppgång, Brunnsgatan 17. Portalen var gammaldags med en
välvd dörr i mörkbrunt träslag. Först måste hon gå upp en halvtrappa och öppna den tunga
porten. Porten var förvånansvärt lätt att öppna och lämnade ett utrymme för henne att
slinka in trapphallen. Porten slog igen nästan ljudlöst bakom henne. På väggen till vänster
satt små ramar med namn fastskruvade. Bottenvåningen hade tre namnskyltar. Hon lyfte
blicken och läste Erik Skalegård, våning 3. Det stämde. Hon kände igen sig, hon hade varit
här. Kunde han vara hemma? Hon hade inte sagt att hon tänkte komma. Han kanske
jobbade på teatern i kväll. Det hade hon inte tänkt på. Vad skulle hon göra då? Hon gick
trapporna upp och stannade framför hans dörr. Hon måste dra in andan. Det var många
trappor, men inte bara därför, nu kände hon hur nervositeten börja komma. Vad hade hon
att vara nervös för? Hon kände ju honom, ganska väl, tyckte hon. De hade varit ihop. Det var
de nu. De var tillsammans. Hon satte fingret på dörrklockan och ringde på. Det var tyst.
Ingenting hände. Majken övervägde om hon skulle ringa på en gång till när det hördes ett
ljud, ett öppnande och stängande av en dörr någonstans inne i lägenheten och steg som
närmade sig. Ytterdörren gick upp, och där stod Erik med handen på dörrhandtaget och
tittade på Majken. En sekund lyste hans ögon av förvåning innan munnen, hakan och pannan
återtog kontrollen, och han öppnade dörren helt. ”Majken! Du skulle ju inte komma förrän i
morgon!” sa han. Han var sitt vanliga charmiga jag igen, en blandning av retsamhet och
lockelse. ”När du ändå är här kan du väl stiga in. Ska jag sätta på kaffe? Jag har faktiskt
vetebröd hemma, inte hemmabakat visserligen, men ändå”. Majken tog steget in i hallen
och knäppte upp kappan. Det fanns en klädhängare alldeles innanför dörren. Eriks rock
hängde på en galge, den han brukade ha på sig när de träffades i Stockholm. Sedan var det
en kappa hon inte alls kände igen. Det knirrade till och en dörr öppnades längre in i
lägenheten, och en röst frågade: ”Vem är det?” Sedan hördes ett klafsande som av nakna
131
131
fötter som trampar på ett mattlöst köksgolv. Ett ansikte stack fram, en skymt av en kvinna i
ljust lockigt hår. Resten av kvinnan uppenbarade sig på hallgolvet. Det var riktigt att hon var
barfota. De nakna benen gömdes bakom en morgonrock, och det framgick att utom den
tunna morgonrocken hade hon inte en tråd under. Kvinnan spände ögonen i Majken och
frågade: ”Och vem är du då?” Rösten var stadig och utmanande, återhållsam, kraftsamlande
som innan början av en strid. Majken fick inte fram ett ljud. Erik som hade bestämt sig för att
vara helt oberörd sa: ”Det här är Majken, en vän till Peder, och det här är min fru Lena. Jag
tror inte att ni har träffats”. Blondinen i morgonrocken slappnade av. ”Du kan väl säga till
Peder nästa gång att inte skicka sina fnask hem till oss. Vad har hon här att göra? Be henne
försvinna!” Den ljuslockiga frun drog den tunna rocken tätare omkring sig och försvann
tillbaka till sitt revir. Majken och Erik stod tysta i hallen. ”Jag känner att jag måste förklara en
del saker”, sa Erik. Hans ansikte var allvarligt. ”Det tror jag inte. Det behövs inte. Jag fattar”,
sa Majken och hon slets mellan ilska och förtvivlan. Hon stod i hallen och kunde inte andas.
Erik hade slagit henne, skjutit henne genom huvudet, nej inte han, det måste ha varit någon
annan, en vätska pressades ut i ögonen som gjorde att mannen framför henne blev diffus.
Hon levde, det måste vara tårar. Hon fick inte gråta, det unnade hon honom inte. Majken
ryggade baklänges. Hon vände sig och fick upp dörren. Handväskan dinglade runt
kappärmen, hon snubblade på tröskeln och höll på att falla i trapphuset. Hon fick tag på
trappräcket och rusade nedför trappan. Uppifrån var det någon som ropade hennes namn.
Hon nådde porten till gatan och fick upp den, och kom äntligen ut på gatan. Luften svalkade
hennes kinder, men hon kunde inte stanna här. Han kunde komma efter, han ville förklara
något, och hon orkade inte. Hon måste bort, ta en tvärgata och springa vidare. Det var inte
mycket folk ute, och hon väckte uppmärksamhet där hon sprang, men hon brydde sig inte.
Vid en tobaksaffär stannade hon. Här fanns en nisch framför dörren, och här ställde hon sig
och andades djupt. Nu när ingen längre såg henne släppte hon fram allt som bubblade inom
henne. Hon orkade inte lyfta händerna. Vätska från ögonen rann ner mot hakan och gjorde
spår i pudret. Den skönhet som var ämnad till älskaren raserades, ögonen fick tjocka
sorgkanter och svart och rött blandades och smetades ut på kinderna. Majken böjde sitt
huvud in mot tobaksaffärens svalkande dörruta, dolde förnedringen, sitt fall. Hon den
segervissa. Hela vägen in till Stockholm hade hon njutit av en dag som övergick till kväll. Det
hade inte funnits några tvivel. Han skulle ta hand om henne. Som vanligt. De skulle sjunka
ned i hans soffa och låta värmen omsluta dem. Hon huttrade till. Kvällsluften började kännas
132
132
kall. Det här gick inte. Hon måste skärpa sig. I handväskan hittade hon en näsduk och en
spegel. När hon fick se sitt ansikte ryggade hon. Var det verkligen hon? Med näsdukens hjälp
försökte hon får bort de värsta spåren av gråt från kinderna. Det blev inte bra. Utan tvättfat
gick det inte att göra bättre. Hon kunde knappt visa sig. Vart skulle hon förresten ta vägen?
Erik ville hon aldrig mera se, och sista tåget hade gått för länge sedan. Förutom Erik kände
hon ingen i Stockholm. Jo, en till, Peder, men hon visste inte var han bodde. Bara att han
arbetade på teatern. Ja, just det, det var hennes enda chans. Att han arbetade i kväll. Hon
kunde gå dit och fråga. Vakthunden vid sceningången kanske kände igen henne och kunde
hjälpa henne. Majken steg ut från sitt gömsle vid tobaksaffären och såg sig om på trottoaren.
Ingen lade märke till henne. Hon gick i den riktning som hon trodde ledde till teatern och
undvek att visa sitt ansikte när hon mötte någon. Ett par gånger blev hon tvungen att fråga
efter vägen, och varje gång märkte hon hur man stirrade på henne. Äntligen kände hon igen
sig. Där låg själva ingången till teatern, och där låg den undanskymda sceningången. Majken
försökte se så naturlig ut som möjligt och öppnade dörren och steg in. Kvinnan bakom
glasskivan i buren tittade upp. ”Ja?” sa hon. ”Jag undrar om Peder arbetar här i kväll?”
frågade Majken. ”Peder? Vad heter han i efternamn?” ”Jag kommer inte ihåg. Jag har tyvärr
glömt det”. ”Presenterar de sig inte längre för er?” ”Jo, jag var här tillsammans med Erik
Skalegård för ett tag sedan”. ”Jag känner nog igen dig, eller vad ska jag säga, det är nog mest
rösten jag känner igen. Den där typiska finlandssvenska klangen. Men herregud, vad har han
gjort med dig?” ”Det är inget särskilt. Men nu skulle jag vilja träffa Peder, om det går”. ”Och
få lite tröst? Du har tur, han arbetar faktiskt i kväll och slutar strax. Gå in och sätt dig
däruppe och vänta, men ställ inte till någonting!”
Peder blev förstås förvånad när han fick se henne i soffan utanför logerna. ”Hej, letar du
efter Erik? Han jobbar inte i kväll”, sa han och sträckte fram sin hand och drog upp henne ur
soffan. ”Jag vet, det är inte honom jag vill träffa just nu”, sa Majken. Peder tittade på henne.
”Du ser för jävlig ut, vet du det? Vad är det som har hänt?” ”Jag vill helst inte prata om det
här. Kan vi gå någonstans?” ”Det finns ett fik runt hörnet, kan vi gå dit?” ”Jag tror jag känner
till stället, men okej, vi går dit”. Majken och Peder gick till samma kafé som hon och Erik
hade varit på, tillsammans med Lilly och Peder. Det kändes som länge sedan. Så kom
historien fram hur hon hade tagit tåget till Stockholm för att överraska Erik, och att hon
verkligen hade gjort det, fast inte så som hon hade tänkt. Peder lyssnade, och när Majken
133
133
tystnade suckade han och sa att han visste att det skulle gå så, förr eller senare. Han borde
ha berättat det för Majken eller för Lilly. Att Erik hade en annan. Att han var gift. Han hade
pratat med Erik själv, som hade lovat att prata med Majken. Men det var typiskt för Erik. Erik
trodde alltid att allting skulle ordna sig. Erik var faktiskt gift med Lena, som också arbetade
på teatern. Hon hade varit ute på turné och turnén var just avslutad. Så Lena var hemma
igen i lägenheten med Erik. ”Det är jobbigt att behöva prata om det, men så är det”. Peder
rynkade ögonen och skruvade på sig. ”Det är jobbigt för dig, eller hur?” sa han. ”Ja, och vet
du vad det mest idiotiska är, nu kommer jag inte hem, för sista tåget har gått”, sa Majken.
Besvikelsen började gå över. Nu var hon förbannad på sig själv att hon hade varit så blind.
Hon borde ha förstått av undanflykterna i brevet att allt inte stod rätt till. ”Du kan få sova
hos mig i natt. Det är okey för mig. Du får prata med Lilly när du kommer hem”, sa Peder. ”Är
det bra mellan dig och Lilly då?” frågade Majken. ”Ja, jag antar det. Jag har i varje fall inga
hemligheter”, svarade Peder.
Tiderna förändras på Stensund
Det kom ett brev adresserat till Majken Stenberg, Stensund. Fru Mattiasson lämnade fram
det till Majken en morgon med rynkade ögonbryn. Men hon sa ingenting. Hon nöjde sig med
en markering. För hennes del fanns det mycket annat att tänka på. Direktör Mattiasson var
vanligtvis förtegen när det gällde affärerna i Stockholm. När allt flöt på hade han ingen
anledning att diskutera komplicerade transaktioner, eftersom hans fru ändå inte skulle
begripa. Nu var läget ett annat. Vinsterna pekade nedåt och hotade hela företagets existens.
Ännu var det ingen överhängande fara, men han hade blivit tvungen att inviga sin fru i det
bekymrade läget. De hade haft en pratstund en kväll i salongen. Fru Mattiasson hade själv
kokat kaffe eftersom personalen slutat för dagen. Till kaffet hade de unnat sig var sin cognac.
Korten kom på bordet och båda satt tysta. Fru Mattiasson läppjade på sitt kaffe och satte
ned koppen. ”Hur länge till kan du hålla på?” frågade hon. ”Om det förbannade kriget
slutade snart, skulle bolaget kunna komma igång igen. Men drar det ut på tiden blir det
svårt”, svarade han. ”Hur snart?” ville hon veta. ”I värsta fall fyra månader. Sedan måste vi
ställa in betalningarna till våra underleverantörer. Båtarna är redan belånade”. Direktör
Mattiasson hade lyft cognacskupan med den bärnstensfärgade vätskan mot ljuset, innan han
förde glaset mot munnen och tömde det i ett drag. Han satte den tomma kupan på bordet.
134
134
Det fanns inget mer att förklara. Efter en stund reste de sig och gick mot sängkammaren. Fru
Mattiasson hade svårt att somna. Hon undrade om hennes man sov. Han låg tyst med
ryggen mot henne.
Det var sådant fru Mattiasson tänkte på när hon lämnade över brevet till Majken. Majken
stoppade brevet i fickan utan att öppna det. När arbetet i köket var avslutat tänkte hon läsa
det. Hon hade en aning vad som skulle stå i det. Innan det var dags att gå upp och vädra på
andra våningen hann hon slinka in på sitt rum. Hon sprättade upp brevet. Erik skrev att han
var ledsen för det hon hade råkat ut för i lördags, men att det inte var så illa som det såg ut.
Han och Lena träffade nästan inte varandra, och de hade full frihet att leva sina egna liv. Så
om hon ville komma till Stockholm skulle han förklara alltsammans. Majken läste inte mer.
Hon vek ihop brevet och rev sönder det. Bitarna knycklade hon ihop till små hårda kulor
innan hon slängde dem i papperskorgen. På väg upp till övervåningen mötte hon Lilly. ”Från
Erik?” frågade hon. Majken nickade. Lilly kände till det olycksaliga mötet i Stockholm, och att
Majken hade blivit tvungen att övernatta hos Peder. Lilly hade inte haft något att invända.
Vissa karlar litar man på, sa hon bara.
Tiden som följde gick fort liksom sommaren. Kriget fortsatte ute i Europa, och nu var det
klart att direktör Mattiasson inte klarade det längre. Majken blev uppkallad och direktörn
förklarade att han inte längre hade råd att ha kvar Majken. Hon skulle få ett gott arbetsbetyg
så att hon kunde söka en ny tjänst. Hon var ju ung ännu så det skulle nog gå bra. Lilly kunde
få stanna för att sköta barnen. Själv måste han sälja Stensund, men det fick också ordna sig.
Familjen hade planer att starta ett nytt företag i mindre skala. Vad det handlade om ville han
för ögonblicket inte säga. Majken stängde dörren till kontoret bakom sig. I handen hade hon
ett rekommendationsbrev. Hon skulle sakna Stensund, men det var tydligen hennes öde att
inte stanna länge på varje ställe.
Carl Albin gör teaterdebut
På kollektivet Pyk gick det ett rykte att Stadsteatern behövde statister. Tarzan hade redan
varit där och frågat. Han hade fått en roll i en pjäs där han skulle vara soldat. Han fick inte
några repliker, men det var okey. Sammanlagt skulle han visa sig på scenen cirka tio minuter,
vilket var ganska mycket. Tarzan var verkligen uppjagad när han rusade in till de andra i den
135
135
stora våningen. Kollektivet hade ett helt plan i ett hyreshus mitt i Göteborg. Här bodde,
förutom Tarzan, Carl Albin, Bosse, Tinna, Sandra och fem till. Det fanns flera platser som
statist att söka! Tarzan var galen i teater. Han hade bildat en amatörteatergrupp som för
närvarande var vilande, och nu spelade han och några kompisar gitarr överallt på stan. De
fick in lite pengar faktiskt. Men teater var nummer ett. Det var svårt att inte bli smittad av
Tarzans entusiasm. Det kom några rop som, kul, härligt, vilken grej! Men sedan blev det inte
mer. Gänget, utom Tarzan, låg inte åt teatern till. Carl Albin satt på den grönmålade
kökssoffan i det stora köket och kollade vad som var på gång. Teater. Han hade varit på
teater flera gånger så klart. Särskilt nu när det var otroligt viktigt att hänga med i
kulturdebatten. Alla var radikala, vem var inte radikal, mer eller mindre? Nästan alla på
kollektivet hade koll på världsläget, och på teatrarna visade man vägen. Frigörelse var
grejen. Man måste frigöra sig. Carl Albin var inte den mest radikale eller frigjorde. Han hade
sina stunder, men annars var han lite försiktig. När andra reste sig upp för att slunga fram
sina budskap, föredrog han att sitta ned och lyssna. Men när Tarzan dundrade in i köket
väcktes det känslor hos Carl Albin. Att stå på en scen och ha all uppmärksamhet på sig! En
sån kuslig och spännande grej. Han hade spelat Bamsefar i skolan när han gick i första klass.
En räv, en klasskamrat, hade tagit en höna och slukat den, men Bamsefar tog tag i rävens
gap, och upp for en fjäder och sedan hela hönan. Föräldrarna, mammorna, klappade
händerna. Han hade gjort succé. Det var ett tag sen nu, men takterna satt kanske kvar. Vem
vet, teater kanske kunde vara något. Om man kom över alla spärrar. Innan Tarzan försvann
in till sig och till gitarren, gick Carl Albin ifatt honom. ”Det lät kul, det där du sa, kan man gå
direkt och anmäla sig på teatern?”, frågade Carl Albin. Tarzan blev förvånad när han märkte
vem det var som frågade. ”Ja visst, gå till baksidan av Stadsteatern nerför backen. Det är en
liten ingång. Gå in där och säg att du vill anmäla dig som statist, så visar de vägen. Du får
skriva på ett papper. Sen får du veta när du ska komma och repetera. Inga problem”, sa
Tarzan.
Tisdag eftermiddag, en höstdag, samlades alla som skulle vara med i uppsättningen
Purpurgreven på scenen. Rollhäften delades ut till skådespelarna. Carl Albin fick också ett.
Hans uppgift var att vara kypare och servera vin. Sidan med scenen och anvisningen var
förkryssad. En kypare kommer in och häller upp vin i de framställda glasen, medan greven
och hans vän diskuterar med damerna. Grevens vän i pjäsen var skådespelaren Sven Wollter.
136
136
Sven spelade mot Viveka Seldahl. De var varken gifta eller särskilt kända på den tiden. Det
hade Carl Albin ingen aning om, och det spelade ingen roll. Det kryllade av riktiga
skådespelare på scenen, och en livs levande regissör gick igenom alla scenerna i
teaterstycket. ”Ni statister”, sa han och pekade på en liten undanskymd grupp, ”ni behöver
inte vara med på alla repetitioner, ni får närmare instruktioner av inspicienten”.
Purpurgreven var ingen större pjäs, det var väl en sex, åtta skådespelare och ett par, tre
statister. Vansinnigt spännande. Allteftersom dagarna gick med repetitioner växte pjäsen
fram. Stämningen bakom scen blev avslappnad, och det hände till och med att
skådespelarna slängde käft med statisterna. Det där med att slänga käft var lite olika. Några
skådespelare var väldigt koncentrerade bakom scen och ville inte veta av något flams, andra
hittade på hyss och skämt hela tiden. Fast senare fattade Carl Albin att alla var på bettet,
men på olika sätt. Högtalare var uppsatta i loger och samlingsrum så att alla kunde följa
pjäsens gång på scenen. När det närmade sig entré var man på plats, och på stickordet steg
man in i strålkastarljuset. Carl Albin följde proceduren med spänning. Det här var ju inte
klokt. Det var som en lek där man fick klä ut sig och sedan fick betalt efteråt dessutom. Det
här var grejen han letat efter. Det hade inte undgått honom att vissa skådespelare var
omskrivna och fotograferade. Folk på stan vände sig om när det kom en så kallad kändis, och
satt en bekant skådespelare på ett kafé, var han eller hon i regel omgiven av kompisar, den
inre kretsen. Han, Carl Albin, var ju också skådespelare nu, eller nästan. Han arbetade
tillsammans med ensemblen.
Med tiden lärde man känna varandra, ja, det var väl mest statisterna som lärde sig namnen
på skådespelarna, men i alla fall. De var ett team. Det kunde mycket väl ha varit så att man
hade gått ut efteråt och tagit en öl tillsammans. Nästan. Carl Albin började studera gester
och sätt att tala. Att gestikulera och kasta huvudet bakåt på ett otvunget sätt och skratta
från magsäcken och diafragma. Med distans och elegans. Carl Albin var läraktig och arbetade
hårt på personförändring. När han kom tillbaka efter föreställningen för tionde gången och
sjönk ned på den gröna träsoffan i köket på kollektivet, och de frågade honom hur det gick
med skådespeleriet, svarade han: ”Jo då, för fan, ha ha, du, det krävs en hel del
sinnesnärvaro, om du förstår vad jag menar, ha ha”. Carl Albin lutade sig nonchalant bakåt
och kastade det ena benet över det andra. De andra i köket insåg att det hade varit ett
ansträngande arbetspass och lämnade geniet. Tarzan följde med stigande förvåning och oro
Carl Albins förändring.
137
137
En kändis på kafé
Ryktet hade börjat sprida sig att Carl Albin hade börjat spela teater, att han var anställd på
Stadsteatern. När han gick in på sitt favoritkafé på lediga kvällar tittade folk på honom, i
varje fall tyckte han det. Kompisarna som satt vid samma bord undrade hur det var att stå
där på scenen med hundratals åskådare framför sig. Det var jobbigt i början, erkände Carl
Albin, men man vande sig. Nu var det något han längtade efter. Kompisgänget tittade
beundrande, och lyssnade till hans ord. Och eftersom Carl Albin numera var så
välartikulerad, och lite högröstad, var det många som uppfattade vad han sa. Han var inte
omedveten om detta, tvärtom. I regel satt det flickor i närheten som inget hellre önskade än
att få komma en kändis inpå livet. Carl Albin kastade sina krokar ut i lokalen och väntade.
Evelyn och Christina satt och pratade på kaféet som låg längst upp på gatan mittemot
Stadsbiblioteket. De brukade gå hit efter dramakursen för att summera kvällen och koppla
av. Bernhard, kursledaren, hade kört hårt med improvisationer och krävt att alla skulle
släppa fram sina känslor. Inte på ett påklistrat sätt utan med hjälp av minnet. Minns hur det
var den gången när du kände dig lycklig, minns när någon gjorde dig illa, vem det var, var ni
var, varför ni var där, hade han sagt. ”Det är inte så lätt att komma ihåg känslor”, sa Evelyn,
”jag minns inget, jag måste ha levt ett liv helt utan känslor” ”Vad säger du!” sa Christina, ”du
är ju skild, du måste väl känna massor av besvikelse, ilska och kanske hat, eller något. Du
måste väl vara en vulkan av känslor just nu” sa Christina. ”För det första är jag inte skild
ännu. Jag är fortfarande gift, i varje fall på pappret, och för det andra finns det inga känslor
mellan oss. Det är det som är det jobbiga, det har aldrig funnits några känslor”, sa Evelyn och
såg sig omkring. Det kändes obekvämt att sitta och prata om känslor mitt bland folk. Det
bekymrade tydligen inte killen i soffan på andra sidan, så som han gick på. Det var väl inte
otänkbart att han var skådespelare. Det var något tillgjort över honom. ”Slappna av! Släpp
loss och låt känslorna överfalla dig”, sa Christina och suckade tragiskt. Hennes ansikte fylldes
av förtvivlan och ögonen blev fuktiga, samtidigt som hela hennes gestalt sjönk ihop över
bordet. ”Sluta! Lägg av!” skrattade Evelyn. ”Jag går inte på det där”. ”Nej jag vet”, sa
Christina, ”det är ingen äkta vara, men det är rätt bra ändå, eller hur?” ”ja, för den som inte
känner dig”, sa Evelyn och vred på sig. ”Värst vad du sitter och kollar, tittar du på honom där
i soffan? Honom känner jag. Han jobbar på Stadsteatern, tror jag. Ska vi gå över och prata?”
138
138
frågade Christina. ”Nej, du är inte klok!” I samma stund som hon hade sagt det ångrade sig
Evelyn. Vad hon behövde just nu var en kille som kunde få igång henne. Det var inte sant att
hon levde utan känslor. Problemet var att hon hade alldeles för mycket under ytan. Men vad
var det som sa att en ny karl var lösningen? Det var typiskt att tro att en ny relation skulle
fixa allt. Men å andra sidan, måste man ta allt så allvarligt? ”Okey”, sa hon, ”gå över och
fråga om det finns plats för oss. Men då vill jag ha en plats i soffan”. ”Jag visste väl det, att
instinkterna skulle vakna”, flinade Christina. ”Inte alls. Det är dags för lite dramaövningar”, sa
Evelyn.
Carl Albin var belåten med kvällen. Det hade inte tagit lång tid innan de där två i hörnet hade
nappat. Den ena kände han, för övrigt. Henne hade han träffat på en fest i Askim. Det hade
inte hänt något mellan dem, men det var en kul tjej. Hennes kompis kände han inte. ”Hur är
läget? Kommer du ihåg mig?” frågade Christina. ”Självklart”, svarade Carl Albin. ”Askim, eller
hur? Hur är det?” ”Bra, finns det plats för oss hos er? Min kompis blev intresserad när jag sa
att jag kände dig”, sa Christina. Oj, en fullpoängare, tänkte Carl Albin. ”Självklart, vi makar
ihop oss”, sa Carl Albin och reste sig. Han tittade bort mot tjejen. Hon hade sitt mörka hår i
en fläta. Ovanligt, tänkte han. Hon var liten och mager och hade bruna ögon. Det var något
nyfiket över henne. Absolut något utöver det vanliga. Christina vinkade till Evelyn att komma
över, och Carl Albin gjorde plats åt henne i soffan. Evelyn sa inte så mycket, de andra fick
prata desto mer. Hon fick god tid på sig att studera killen intill sig, skådespelare eller vad han
nu var. Lite självgod verkade han, men ibland skymtade hon ett stänk av osäkerhet. Han
skrattade och vitsade, men när man frågade vad han tyckte om den progressiva kulturen
blev han undanglidande och skojade bort frågan. Christina hade också ställt en personlig
fråga, och då såg han närmast generad ut. Men bara precis så länge att Evelyn hann se det.
Det började bli sent. Ett typiskt tecken var att det fanns gott om sittplatser överallt. Den ena
efter den andra av kompisarna drog sig hemåt. Christina menade att det var dags för henne
att gå också. Men sitt kvar för all del, sa hon och gjorde ett tecken med ögonen när hon
tittade på Evelyn. Sedan tog hon sin väska och försvann. De var ensamma. ”Ja ha, vad gör vi
nu?” frågade Evelyn. ”Ingen aning, vad tycker du?” sa Carl Albin. ”Om du vill kan du följa
med hem, så ska jag bjuda på pyttipanna?” ”Det låter gott, men är det inte lite väl sent?”
”Inte för min del, jag lägger mig inte förrän efter midnatt”. ”Är det ingen som väntar på dig?”
”Jasså, du menar den här. Jag glömde ta av mig ringen. Jag har varit gift, fast jag är det inte
139
139
längre”. ”Var det länge sen, som du blev singel?” ”Nej, det känns som i går”. Carl Albin
tittade på henne. Hon var inte mycket över tjugo, kanske tjugofem, hur hade hon hunnit
med att vara gift? tänkte han. Hon kanske hade börjat tidigt, gift sig tidigt alltså, en del gör ju
det, fast det var ovanligt. Han hade aldrig träffat en sån som hon förut. Hon var söt på ett
alldeles särskilt sätt, men vad ville hon honom? ”Kommer du hem och äter pyttipanna?”
frågade hon. ”Det låter jättetrevligt, men inte just nu. I kväll går det inte, jag har en del att
göra, men kanske senare?” ”Vad heter du, kan jag ringa dig?” frågade Evelyn, och hon hade
verkligen inte gett upp den här arrogante osäkre killen. Hon fick hans telefonnummer, och
de följdes ut från kaféet. Ute på gatan var det mörkt nu. Gatlyktorna kastade sitt gula ljus. De
gick nedåt korsningen där de tog olika spårvagnar hem.
Carl Albin i rollen som förste älskare
Hon ringde veckan därpå. Carl Albin tackade ja till pyttipannan och lovade att komma samma kväll.
Hur skulle han hitta, var bodde hon? Han hade ingen bil. Hon skulle möta honom vid
spårvagnshållplatsen klockan sju, ungefär. Hon hade varit så enträgen, nästan tjatat att han skulle
komma. Han skulle av i Kungsten, det hade hon sagt. Inte så långt från centrum egentligen. När han
närmade sig Kungsten såg han villor på båda sidor om spårvagnsspåret. Och när han klev ur vagnen
stod hon där. Det småregnade, det gjorde det nästan jämt. Regndropparna hade fastnat på hennes
ansikte. Hon hade ingen mössa på sig. ”Hej”, sa hon. ”Hej”, sa han. Carl Albin undrade om han skulle
krama henne, fast det kanske hon inte ville, inte så här första gången. Evelyn pekade upp mot
villafasaderna. ”Det här är mitt hus”, sa Evelyn, och stannade framför en vitmålad tvåvåningsvilla.
Hon tog fram nycklar och låste upp ytterdörren. ”Välkommen hem till mig”, sa hon. Hallen var
prydlig, kanske nystädad. Skor stod uppradade på en hylla. På galgar hängde kappor och jackor. Alla
hennes, troligtvis. Till vänster skymtade ett kök, och rakt fram ett vardagsrum med soffa, bord och
fåtöljer. ”Här har du gott om plats”, sa Carl Albin. ”Ja min man Lasse, alltså min före detta, han bor
inte här längre”, sa Evelyn. ”Är du hungrig?” frågade hon. ”Maten är strax klar. Det mesta är
förberett. Har du något emot att vi sitter i köket?” ”Nej, det går bra”, sa Carl Albin. ”Du kan sätta dig
därinne så länge, om du vill”, sa Evelyn och pekade mot vardagsrummet. ”Du kan ta med dig en
tidning”. Carl Albin plockade med sig dagstidningen från köket och sjönk ned i en av fåtöljerna.
Evelyn hade satt på en skiva. Musikanläggningen stod på en hylla i mörk faner, och Månskenssonaten
av Beethoven fyllde rummet. En tjock matta under soffbordet dämpade ljudet. Då och då tittade
Evelyn in och frågade hur han hade det. ”Du kan komma nu, det är klart”, sa hon. Carl Albin vek ihop
tidningen och lät den ligga på soffbordet. Sedan gick han in i köket. Bordet var dukat med vita
140
140
tallrikar och vinglas på fot. På ett uppläggningsfat låg gyllene tärnad potatis med skuren brynt skinka.
”Dricker du vin? Jag glömde fråga”, sa Evelyn. ”Jo då, det gör jag”, sa Carl Albin, och tänkte att det
där lät allt beskedligt, med tanke på vad han brukade sätta i sig på en helg. ”Ja men, skål då”, sa
Evelyn. ”Skål”, sa Carl Albin.
Evelyn satte på en ny skiva, och frågade vad han gillade musiken. Han hade ingen smak, tyckte han.
Klassiskt var okey, men annars gillade han det mesta, om det var bra artister. Evelyn kröp närmare i
soffan. ”Du är allt lite speciell du”, sa hon och fingrade på hans skjortkrage. Det är du också, tänkte
han.
Carl Albin gjorde sig hemmastadd i den stora villan och efterträdde den före detta mannen, som
egentligen inte fanns, men som ändå gjorde sig påmind. Små saker som officiella brev, ett
telefonsamtal, en kvarglömd tröja. Tänk inte på det , det är inget konstigt, det tar tid att få alla
papper klara, sa Evelyn. Hur som helst kunde de inte bete sig som de ville heller. Det var lite känsligt
det där med grannarna. De var så nyfikna. Det bästa var att han kom på kvällen när det var lite
mörkt. Inne i huset drog man för gardinerna, för att slippa insyn. Allt dessa arrangemang fick Carl
Albin att känna sig som en hemlig älskare. Tanken var kul och lite upphetsande. Men sedan kom det
praktiska. Han ville att de skulle gå på bio, på en av de där stora biograferna, men hon kunde inte.
Någon kunde känna igen henne, sa hon. Det kan väl inte vara något problem, tyckte han. Ditt ex är
väl också ute på stan, och han är väl inte ensam. Men alla vet inte att vi inte bor ihop längre, sa hon.
Vilka då? ville han veta. Till exempel hans mamma, sa hon. Vi måste vänta. Vi kanske kan gå ut på
stan senare. När då? undrade han. Hon svarade undvikande som att de fick de se. Carl Albin visste
inte om han tyckte om utvecklingen som deras förhållande fått. Så hände det en sak. Evelyns,
fortfarande, före detta man, hade varit på besök en kväll. De hade suttit och pratat och det hade
blivit sent. Sista vagnen hade gått, och han hade bett att få sova över. Hon hade gått med på det. Han
hade fått sova på soffan därnere. Och taxi? Fanns det inga taxibilar att få tag på? hade Carl Albin
undrat. Jo, det är klart, men det var så dyrt. Det gjorde väl inget att han stannade över. Det var
absolut sista gången, sedan skulle pappren vara klara. En annan sak. Hennes man, han var förresten
skådespelare på Dramaten, var så förtjust i att spela piano. Han älskade det där stycket med Charlie
Chaplin, där denne sjunger nonsens på en kabaré och möts av vrålande skratt. Det hade aldrig blivit
av att de skaffat sig ett piano, men nu hade hon äntligen bestämt sig för att köpa, inte ett piano, utan
en flygel! Carl Albin hade frågat om hon kunde spela, men nej, det kunde hon inte. Men det var så
vackert med pianomusik, och det fanns så många andra som kunde spela. Hon undrade om han
kunde spela, men nej, det var länge sedan han hade tvingats ta pianolektioner. Nu stod flygeln där i
vardagsrummet som en gigantisk blänkande svart möbel. Det snurrade i huvudet på Carl Albin när
han satt i soffan. Den svarta pjäsen förbrukade allt syre i rummet.
141
141
En kväll steg Carl Albin av spårvagnen i Kungsten och gick den slingriga gatan upp till det vita huset.
Gardinerna var fråndragna och ljuset från vardagsrummet flödade ut från fönstren. Det hördes ljud
inifrån, musik. Carl Albin tog i dörrhandtaget och tryckte ned det. Dörren var olåst, och han öppnade
den för att stiga in. I hallen hängde en jacka han inte kände igen, och på golvet låg ett par herrskor
slarvigt slängda. Någon satt vid flygeln och tycktes treva på tangenterna. Så bestämde sig pianisten,
kanske på begäran, och klämde i med inledningsackorden till Charlie Chaplins kabarévisa. Tonerna
och sången dånade i rummet och studsade ut i hallen där Carl Albin stod. Ett frustande skratt
ackompanjerades av en ljusare kvinnostämma. Carl Albin backade ut tillbaka i mörkret och natten
och stängde dörren. Kanske borde han gjort entré som den bedragne älskaren och ställt till en scen.
Hans äldre och mer erfarne kollega kände säkert alla knep och fula trix. Carl Albin ville inte göra bort
sig. Det räckte som det var. Kungen hade kommit tillbaka, och drottningen njöt vid hans fötter.
Hennes ansikte hade troligtvis passionens röda färg. Precis som på teatern. Ute duggade regnet som
vanligt, och Carl Albin tyckte att det svalkade skönt när han gick gatan ned mot spårvagnshållplatsen.
Carl Albin tröttnade på att sitta på kafé och låtsas vara kändis. Purpurgreven var inne på sista veckan,
och sedan fick det vara med statistroller för hans del. Det var betydligt lättare att vara sig själv än att
låtsas vara skådespelare. Vem hade han lurat förresten? Kompisarna på kollektivet hälsade honom
tillbaka till det verkliga livet. Visst hade han varit tillgjord och knepig ett tag, men alla hade sina spel
ibland, det var allmänt känt. Huvudsaken att han var tillbaka.
Svarvaren från Lidköping
Majken var på väg ännu en gång. Hon hade hunnit fylla 25 år och var inte purung längre. Inte gammal
heller, men när hon tittade sig i spegeln syntes små rynkor runt ögonen. Såna kallades visst
skrattrynkor. Det lät ju bra. Ett skratt förlängde livet. Livet ja. Hon försökte tänka tillbaka. Det var
länge sedan hon lämnade Hangö. För vad då? För att tjäna pengar? Det kunde hon göra hemma, om
inte i Hangö så i Helsingfors. Rik hade hon inte blivit i vilket fall som helst. Träffa en karl? Karlar fanns
det överallt, det behövde hon inte åka till Sverige för att hitta. Vad var det då som drev henne? Det
kunde hon inte svara på. En oro var det kanske, eller också var det en nyfikenhet att titta bakom
nästa hörn. Och alltid lärde man sig något. Det var ju en tröst. Den verkliga orsaken var högfärd,
enligt syster Elsie. Och sådant straffar sig alltid. Vänta bara. Elsie var kvar hemma i Hangö, en plats
som lämpar sig alldeles utmärk för profetior. Här vid vattnet hade hon fri utsikt åt både öster och
väster, och när vindarna dansade runt Hangö fyr hördes röster i kammaren hemma hos Elsie. Alla
kunde inte höra dem, men Elsie hade gåvan. Hon hade ärvt sin förmåga att se in i framtiden. Den låg i
släkten långt tillbaka i tiden. Syster Elsie var förresten inte den enda som hade siarförmågan. Det
142
142
fanns en annan i familjen som gärna berättade för alla som ville höra att just hon hade ärvt förmågan
i rakt nedstigande led av en urfarmors kusin. Det må vara hur som helst med den saken, Elsie hade
pratat med Majken första gången hon märkte att hon kunde se saker som skulle hända, men Majken
hade sagt att Elsie var översänd, och att sån blev man av att gå hemma i Hangö. Sedan dess hade
Elsie aldrig pratat om några röster. Nu höll hon kontakten med sin syster via brev. Majken hade
skrivit att hon hade blivit uppsagd på Stensund, men att hon hade hittat en ny tjänst på ett säteri
som hette Råbäck och som låg vid stranden av Vänern, någonstans mitt i Sverige. Lidköping var
närmaste stad, och i närheten låg det vackra berget Kinnekulle.
Trädgårdsmästaren, Sigge, var och mötte vid Råbäcks station. Majken var trött efter resan från
Sörmland. Det var skönt att vara framme. Bagaget lyckades hon själv få ner på perrongen. Mannen
man hade skickat för att möta henne ville vara hjälpsam och tog Majkens båda resväskor. En kartong
och två kappsäckar behöll hon själv. Tåget for iväg mot Lidköping och de blev ensamma på stationen.
Det var en liten station, en sån man kunde hitta på landet. Vackert var det också. Trädens blad
skiftade i rött, gult och grönt, och luften var frisk. Närheten till vatten märktes genom en glipa i
terrängen. På andra sidan spåret låg Råbäcks säteri, ett hundratal meter från stationen.
Huvudbyggnaden var magnifik med sina flyglar och sin välskötta park. ”Oj, vad vackert”, sa Majken.
”Ja, jag hoppas att hon ska trivas”, sa trädgårdsmästaren stolt. ”Friherrinnan Klingspor väntar, så det
är väl bäst att vi går”, sa han. Majken slätade till kjolen och rättade till hatten, tog handväska och
kappsäckar i ena handen och kartongen i den andra och stegade efter Sigge.
Majken hade som vanligt lätt att anpassa sig. Hon var rutinerad nu som husa. På varje ställe var det
några egenheter man måste känna till, annars var det sig likt. Här på säteriet hade man kokerska, så
Majken behövde inte hjälpa till i köket. Hennes uppgift var att servera och hålla ordning i alla
rummen. Hon var van att arbeta, och arbetet gick som en dans. På Stensund hade de varit så få. Här
fanns kokerska, chaufför och trädgårdsmästare. Kanske skulle hon få mera tid till sig själv på Råbäck.
Det fick man se. Trädgårdsmästaren Sigge hade hon redan träffat. Han var en äldre karl, säkert
mellan fyrtio och femtio år. Lite sned i ryggen, kanske efter allt ryggböjande över rabatter och
grönsaksland. Chauffören var även han i medelåldern och såg sträng ut. Det var hans uppgift att
skjutsa den unge baronen. När det hände fick Majken packa baronens resväska. Han kunde ju ha
gjort det själv kan man tycka, men Majken var betrodd att göra det. Hon var väldigt stolt över det,
och väskan saknade varken skjortor, underkläder eller toalettartiklar. Majken betraktade flaskor med
etiketter på franska. Det doftade från flaskorna. Det måste vara herrparfym . Så flott och
märkvärdigt. Hennes far och bröder hade aldrig använt något sådant. General Westman och direktör
Mattiasson hade säkert parfymerat rakvatten, men Majken hade aldrig kommit i närheten av deras
toalettartiklar. Den fina världen bestod av dofter av cigarr och parfym. För tjänstefolket var det hel
143
143
och ren som gällde. Det fick räcka i vardagslag. Till helgen gick det förstås an även för en husa att
stänka några droppar parfym bakom öronen, om man tänkte sig ut att dansa. Och om man hade råd
att köpa någon billig variant. Kokerskan gick omkring i vita arbetskläder, vitt förkläde och vit
huvudduk. Hon var ett bastant fruntimmer med rödlätt hy. Armarna som tittade fram ur den
uppkavlade arbetsblusen var kraftiga efter hantering med tunga kokkärl, köttstycken och mjölsäckar.
Det var trivsamt i köket med kokerskan som gnolade på sånger hon hade snappat upp från radion.
Majken kom genast bra överens med henne. Även hon var lite äldre. Majken var tydligen den enda
under trettio. Men det spelade ingen roll. I köket berättade kokerskan om karlar hon träffat, och som
hade kommit och gått. Inte för att hon var lösaktig, absolut inte. Tvärtom, hon var kräsen och tog inte
vem som helst. Hon hade mött en karl som hade ett ärende till säteriet, och då hade hon märkt
direkt att den mannen hade en karaktär som passade hennes. Sånt märker man omedelbart, sa hon.
Ja, och nu var de gifta sedan två år. Mannen arbetade på en mekanisk verkstad i Lidköping. ”Vi bor i
en av flyglarna nu. Du har nog sett honom”, sa kokerskan. ”Jo, det har jag väl. Men jag visste inte vem
han var” sa Majken. ”Till helgen kommer det en arbetskamrat och hälsar på”, sa kokerskan. ”En
trevlig karl i din ålder. Han är svarvare precis som min man. Har du lust att komma in på en kopp
kaffe?” ”Ja tack”, sa Majken, ”det låter trevligt”. Det är då märkvärdigt att karlar ska ha en sån
uppiggande effekt, tänkte Majken.
Svarvaren kom med tåget från Lidköping följande söndag. När Majken träffade honom första gången
satt han i kökssoffan hemma hos kokerskan och hennes man. Han reste sig upp när hon kom in och
presenterade sig: ”Gustav”. ”Det här är Majken”, sa kokerskan. I kammaren var ett bord dukat.
Tallrikar med Rörstrandsporslin var framsatta, och glas på fot glimmade. Kokerskan hade slagit på
stort. Majken hade aldrig varit hemma hos henne. Ville hon imponera på Majken eller Gustav, eller
på båda? Men han, Gustav, hade ju varit där förut. Alltså måste det vara för det nya paret, som inte
kände varandra, som kokerskan hade gjort sig till. Mannen hennes flinade där han stod i ett hörn.
Han kände sin fru vid det här laget, visste vilken drivkraft hon hade. De hade säkert talat om saken,
vilket bra par de skulle bli, Gustav och Majken. ”Men de känner ju inte varandra, de kanske inte alls
passar för varandra”, hade mannen invänt. ”Vänta du bara”, hade frun sagt, ”låt tiden ha sin gång”.
Nu var förberedelserna i köket klara. ”Hjälp mig med faten och bär in dem”, sa kokerskan till sin man,
”och så ska ni vara så goda”, sa hon till sina gäster. Både Majken och Gustav tyckte det var komiskt
med alla menande blickar och allt krusande, precis som för ett fästfolk. Men de höll masken och log
mot varandra när de satte sig till bords. Man vet inte vad kokerskan hade blandat i maten, det var
hennes hemlighet. Maten var helt underbar och väckte slumrande sinnen och önskningar. Mannen i
huset hade fått tag på, eller lånat, en flaska vin, och denna kulinariska blandning hade effekten att
man skruvade ner vaksamheten och blev öppenhjärtlig. Som om man känt varandra i evigheter. Som
144
144
att man ville veta mer, där man ännu inte visste allt. När skymningen kom med sitt förföriska
ljus, blev det händelsevis så att Majken följde Gustav till Råbäcks lilla station. De var ensamma, inga
andra påstigande som störde. Hade hon telefon? Nej, det var bäst att skriva.
Historien med Gustav, som hon senare kallade den, var märklig på ett vis. Man skulle nog kunna säga
att den handlade om fördomar. Gustav var svarvare och stolt över sin yrkesskicklighet. Hon skulle få
ett bevis, hade han sagt hemlighetsfullt. Mera hade han inte velat säga. Det gick flera veckor då de
skrev till varandra, och Majken hade glömt bort alltsammans. Men så hade han frågat om hon ville
komma och hälsa på honom i hans lägenhet. Hon hade suttit länge med brevet i handen. Vad visste
hon om honom? Historien upprepar sig ideligen. Kärlekståg mot okända öden. När var det hennes tur
att möta den rätte? Hon kunde bara inte sitta och vänta, hade hon tänkt. Hon var inte funtad på det
viset. Hon hade svarat att hon gärna ville komma och se hur han bodde. Han hade mött på stationen
i Lidköping och visat vägen hem till lägenheten. Alltid på en söndag och mitt på dagen, hade hon
tänkt. Hon fick sitta ned medan han kokade kaffe. Jag sitter helst i köket, hade hon sagt, det var alltid
trivsammast där. När kaffet var urdrucket hade han ändå velat att hon skulle följa med honom in i
vardagsrummet. När hon hade tvekat, hade han sagt att han ville visa henne en sak. Han tyckte att
hon skulle sitta bekvämt i soffan. Så hade han vänt sig om och smusslat med något. Du måste blunda,
hade han sagt. När hon blundade, hade hon hört hans tassande steg som närmade sig och ett
klirrande ljud från bordet. Nu kan du titta, hade han sagt. På bordet låg en ring. Han hade förklarat
att han hade gjort ringen själv. Den hade formen av en klackring med inskriptionen Gustav. Som ett
bevis. På hans hantverk. På att de var ett par. Ville hon ha den? hade han frågat. Hon hade blivit varm
och sagt, att det var en av de finaste gåvor hon någonsin hade fått. De hade kunnat fortsätta att
träffas, och kanske hade de kunnat bli ett riktigt par. Men så var det något som hände.
Några arbetskamrater till Gustav skulle komma på kaffe en söndag. Gjorde det något? hade han
frågat. Det var ju deras dag egentligen då hon och han träffades. Men det var något viktigt som
gällde jobbet. Det skulle inte ta så lång tid. Sedan skulle de ha flera timmar tillsammans, bara hon och
han, hade han förklarat. Majken hade inga invändningar, tvärtom, det skulle bli roligt att få träffa
hans arbetskamrater. Fast lite konstigt var det allt. Kunde de inte träffas efter jobbet, hade hon
undrat. Jo, det brukade man ju göra, men just denna gång var det en brådskande facklig fråga som
måste diskuteras. Männen som kom hade varit artiga och tagit i hand, och Majken hade tyckt om
deras sätt. De var okomplicerade och lätta att prata med. De hade skojat med hennes dialekt och
frågat varifrån hon kom. Hangö hade de aldrig hört talas om. Majken hade sagt att de själva pratade
konstigt, och då hade alla skrattat. Skulle du inte kunna sätta på lite kaffe medan vi pratar därinne?
hade Gustav frågat. Jo då, det kunde hon väl. Från köket hade hon hört ord som: facket,
145
145
arbetsgivarna och strejk. Man var tydligen överens, för mötet var snart slut. Majken hade just fått
fram koppar och fat, och en krans till det nykokta kaffet, när hon hörde något märkligt från rummet.
Sång. Hon kände igen orden: Upp trälar uti alla stater som hungern bojor lagt uppå… Grova röster
hade avslutat mötet med att sjunga unisont. Hon kände igen sången. Hon hade hört den sjungas
hemma i Hangö på den dagen som kallades arbetarnas dag. För hangöborna väckte den sången
minnen, och det var inga vackra minnen. Gammalt hat mot allt vad kommunister och
socialdemokrater hette hade blommat upp vid de tillfällena, och Majkens bröder hade fått något hårt
och oförsonligt i blicken. Hörde verkligen Gustav till dem? De röda!
När arbetskamraterna hade gått hem till sig hade Majken frågat vad det var som de hade pratat om
därinne i rummet. Hon hade begripit att det hade med fackföreningen att göra, men hon ville veta på
vad sätt Gustav var inblandad. Gustav tittade på henne. Jo, hon hade fattat rätt, det var fackklubben
som hade extramöte. Det rådde missnöje bland gubbarna i verkstan, och det måste redas ut. ”Men
varför valde de att komma hem till dig”, hade hon frågat. ”Jag är ordförande i klubben”, hade han
svarat. ”Måste man inte vara kommunist eller socialdemokrat för att få vara med i klubben?” ” Nej
då, i princip var den öppen för alla”. ”Men du då, är du med i något parti?” hade hon frågat. ”Ja, jag
är med i det socialdemokratiska partiet. För mig känns det naturligt att vara med där, när man
arbetar fackligt”, hade han svarat. ”Men då är du ju röd!” ”Ja, det är ju klart att så skulle man ju
kunna säga, men vi brukar kalla oss för arbetare. Det där med färgen är inte så viktigt”, hade han
sagt. Majken hade känt att han försökte släta över. Att han försökte lirka över samtalet till något
mera neutralt för att lugna henne. Han kände henne inte, han hade ingen aning om varför hon hade
blivit upprörd. Det måste ha med fackmötet att göra. De var ju båda arbetare. Han fattade inte. Själv
hade han organiserat sig politiskt tidigt, efter bara några år i jobbet på verkstan. Och han hade aldrig
ångrat sig. Han var stolt över det som han hade åstadkommit.
Majken hade återvänt till Råbäck på kvällen. På tåget hade hon haft svårt att samla tankarna, och
hemma på rummet var det ännu värre. Varför just han, hade hon tänkt gång på gång. Hon slets mitt
itu. Där var hela hennes släkt, alla minnen och traditioner. Hemma hade man haft det svårt många
gånger, men man hade hållit ihop. Man hade arbetat för en framtid man trodde på. Spöken från det
förgångna tittade fram, stridigheter, krig och elände. Det ville man inte tänka på. Och så var det
rysshatet. Det var starkt kännbart i Hangö, och hon hade ibland känt skräcken att ryssarna, de röda,
skulle komma och ta allt ifrån henne, hennes familj med alla syskonen. Gustav var röd, det hade han
erkänt, och då var han ju i det andra lägret. En dag skulle han komma för att döda hennes familj. Han
var en av de finaste männen hon träffat, och det verkade som att han tyckte om henne. Hon hade så
gärna suddat ut allt som hade hänt under söndagen. Hon hade velat ta tåget på nytt och träffa
Gustav på stationen. Och ingen skulle vara hemma hos honom mer än de två. Och han skulle bara
146
146
tänka på henne. Men det var omöjligt. Hon kunde inte blunda för verkligheten. Det hade gjort så ont
när hon fattat sitt beslut.
Hon lämnade historien med Gustav bakom sig. Hur länge hade de träffats? Inte så länge. Knappt ett
år. Kriget ute i Europa verkade aldrig ta slut. Hemma på Råbäck hade stackars Sigge fått en
inkallelseorder. Den hade kommit som en överraskning för alla. En del arbetsplatser, som vissa
industrier, räknades som krigsviktiga, och de anställda var undantagna från krigstjänstgöring, men
dessa industrier körde på många håll med reducerad arbetsstyrka. Men trädgårdsmästarjobbet på
Råbäck hade inget riksintresse och nu måste Sigge in i så kallad beredskap. För sitt inre såg Sigge hur
han blev skickad till fronten, var den nu låg någonstans, säkert på ett livsfarligt ställe. Sigge som insåg
att han skulle rapporteras som saknad i en batalj mot tyskarna, eller var det mot ryssarna? gick runt
på säteriet och tog avsked. När han kom in i köket till kokerskan och talade om hur mycket han tyckte
om henne, och bad henne att inte glömma honom, tittade kokerskan förvånat och sedan argt på
honom. Det blir nog bra med det, hade hon sagt. Mellan Majken och kokerskan blev det inte
detsamma mer, efter brytningen med Gustav. Kokerskan hade satsat mycket av sin egen prestige,
och när Majken dumt nog gav Gustav på båten, tog hon det personligt. Majken önskade att hon
kunnat följa med Sigge långt, långt bort. I juni på sin födelsedag, när hon fyllde 29 år, sa Majken upp
sig. Hon skulle senare komma att bosätta sig i Kungsbacka, i norra Halland, och här skulle hon bo
resten av sitt liv. Men det hade hon givetvis ingen aning om när hon lämnade Råbäck. Hemma skulle
för henne alltid vara Hangö. Den finlandssvenska dialekten gick aldrig helt bort. Den slipades ned och
förändrades något. Ibland kunde en människa som hon händelsevis hade träffat fråga:” Men var
kommer du ifrån egentligen? Kommer du ifrån Amerika?” På landsbygden utanför Kungsbacka ligger
ett slott som heter Gåsevadholm. Här skulle Majken, husan från Hangö, en tid tjäna hos familjen
Silfverskiöld, för att senare lämna alla slott och herresäten och bli borgarfru, det vill säga bli fru till
stadens bagare.
Carl Albin blir medlem i fackföreningen
Carl Albin hade försörjt sig som skådespelare, eller ja, nästan som skådespelare, statist var nog det
bästa ordet, och behövde en anställning som gav mera betalt. Artistlivet var glamoröst men fattigt.
Han började läsa platsannonserna i de lokala tidningarna. Ett tillfälligt jobb på ett par månader skulle
vara det bästa. Sedan hade han tänkt söka in på Högskolan. Sociologi lät bra med utbildning som
kriminolog. Det var så mycket brottslighet överallt, det var knappt att folk vågade sig ut för att
handla. Varför hade det blivit på det viset? Här fanns det stora områden att fördjupa sig i för en
ambitiös forskare, en sådan som Carl Albin till exempel. Men det fick som sagt vänta. Nu gällde det
147
147
att skaffa pengar till mat och hyra. Volvo Torslandaverken på Hisingen sökte montörer. Längst ned i
annonsen stod ett namn och ett telefonnummer. Montör? Det kanske vore något? Man kunde ju
alltid prova någon månad och se om man pallade jobbet, tänkte Carl Albin. Han hade hört om
löpande bandet på fabriker. De han frågat hade sagt att det var skit. Monotont och dåligt betalt. Men
folk är ju rätt negativa till fabriksarbete. Många ser ner på ett sådant jobb. Det är säkert orättvist.
Tänk på alla dessa hundratusentals som jobbar på fabriker varje dag, de står ju ut. Carl Albin tittade
på telefonnumret och namnet. En person på personalavdelningen. Han slog numret. Jo då. Det
stämde. De behövde anställa montörer på personbilssidan. Han var välkommen till
personalavdelningen på måndag morgon klockan åtta. Spårvagn till Hisingen och sedan bussbyte, sa
kvinnan i andra ändan av luren. Carl Albin la på och sköt ifrån sig telefonen. Det hade gått lättare än
han hade trott att skaffa jobb. Eller, han hade ju inte fått det ännu, men det verkade lovande.
Klockan åtta på måndag morgon satt Carl Albin i ett rum och väntade på sin tur. Han var inte ensam i
rummet. Uppskattningsvis trettio personer väntade på att bli inkallade till en personalansvarig. Det
var enbart folk som var trettio år eller yngre som hade nappat på annonsen. Fem tjejer hade klämt in
sig bland alla killarna. Några av killarna verkade vara vad man kallade utlänningar. Hela gänget
därinne satt och glodde på nummertavlan på väggen. Siffrorna segade sig fram. Carl Albins nummer
kom upp. Han reste sig upp och gick in i gången till vänster. Det gick inte att ta miste. Alla kom och
gick från det hållet. En dörr stod välkomnande öppen och Carl Albin steg in. Bakom en hög disk stod
en kvinna. Det fanns inga stolar på det lilla kontoret. Välkommen, sa hon, och tittade upp från sina
papper. Det var en kvinna i dryga fyrtioårsåldern med mörkt hår uppsatt i nacken. Hon bar röda
hornbågade glasögon och verkade ha arbetat med personalfrågor i hela sitt liv. ”Du ska få svara på
några frågor som rör anställningen hos oss här på Volvo”, sa hon och sköt över ett formulär till Carl
Albin. ”Det är personuppgifter som när du är född, bostadsadress och hälsotillstånd. Ja, uppgifterna
står där. Är det några problem är det bara att fråga”. Carl Albin studerade frågorna och tyckte de var
självklara. Han kände sig frisk, så han kryssade för att hälsotillståndet var gott. Sista frågan handlade
om varför han hade sökt sig till Volvo. Skulle han skriva att det var för att tjäna pengar? Men det var
ju också självklart. Var det inte därför som alla var här i dag? Efter en stunds funderande skrev han på
den prickade raden: För att få ta del av Volvos utvecklingsarbete i en god miljö tillsammans med
intressanta arbetskamrater. Han lämnade över formuläret till kvinnan på andra sidan disken. Hon
läste igenom hans svar, och när hon kom till sista frågan tittade hon upp och log mot honom. ”Inställ
dig vid stora fabriksporten i morgon klockan sju. Då blir det samling och genomgång för alla nya”, sa
hon, ”och då får du bättre möjlighet att lära känna dina blivande arbetskamrater”. Samtalet var slut
och nästa arbetssökande väntade på sin tur.
148
148
Det var en grå tisdagsmorgon och Carl Albin satt på bussen på väg till Torslandaverken.
Vindrutetorkarna svepte over den stora vindrutan, och där Carl Albin satt och tittade ut strilade
vatten och droppar och gjorde mönster på den kalla rutan. Bussen var full av trötta män, gubbar på
väg till jobbet. De hade gjort samma resa så många gånger att de slutat att titta ut på omgivningarna.
På mornarna på hösten fanns det inget att se ändå, det var för mörkt. Det var bara tillfälliga besökare
till fabriken som stirrade ut genom de mörka rutorna på bussen, osäkra var de var och nervösa att
missa hållplatsen där de skulle gå av. Och så fanns det nyanställda som gjorde sin första resa till
jobbet, resor som skulle bli hundratals monotona transporter. Trista regniga mornar med fuktiga
kläder, mornar med morgontidning och lunchväska. Några sa några enstaka ord, andra tog chansen
att slappna av och slöt ögonen innan bussen rullade in framför fabriksportarna och arbetspasset
började. Ändhållplats och ingen risk att gå av fel. Carl Albin hade ju varit här i går, så han visste.
Bussen tömdes snabbt, och gubbarna och några kvinnor försvann in genom portarna.
Personalavdelningen hade skickat en man som mötte de nyanställda vid busshållplatsen, och det
underlättade för gänget som samlats utanför grindarna och som tittade undrande åt vilket håll man
skulle gå för att komma till den utlovade samlingssalen. ”Alla ni som är här, är ni nyanställda?”
frågade en man i fyrtioårsåldern. Han var klädd i grova skor, blått arbetsställ med byxa och jacka, och
på bröstet hade han en skylt: Metallklubben Volvo. Carl Albin och resten av flocken nickade eller
mumlade ja. ”Bra, då kan ni följa med mig”, sa blårocken, vände ryggen till och gick in genom en av
portarna. De nya drog sig in parvis och raden av folk tågade över en gård och in genom en dörr av
kraftigt järn. När siste man hade kommit in slog dörren igen med en kraftig smäll. Rummet de
kommit till hade en rad fönster ett stycke upp mot taket så att ljus kom in. Men det gick inte att titta
ut. Väggarna var klädda med bilder på bilar med lyckliga familjer på väg till sommarstugan,
transportbilar på europavägar, lastfordon med bistra förare. Här och var satt uppmuntrande text
med produktionssiffror. Volvo, den mest sålda bilen. Golvet var täckt med lösa stolar som var riktade
framåt mot en tom vit vägg. Mannen som hade lett dem in i salen bad dem nu att sitta ned. Det var
en mindre sal som rymde cirka fyrtio personer och alla fick plats. Mannen med blåkläderna var inte
ensam där framme. Två andra blåklädda med plåtbrickor på bröstet bildade tydligen
mottagningskommitté. En fjärde man klädd i kostym anslöt sig till ledningsgruppen. Han vände sig
framåt mot de nyanlända med ett leende. ”Sitter ni bra? Inga svårigheter att hitta hit?” frågade han.
”Utmärkt!” fortsatte han efter ett sekundsnabbt uppehåll. ”Det är meningen att ni ska få se en film
om vårt företag, och sedan kan ni få ställa frågor. Mitt namn är förresten Brinkman, och jag
representerar företagets personalgrupp, och herrarna här representerar fackföreningen. En av dem
tror jag att ni redan har träffat. De kommer själva att prata om sin verksamhet. Då tror jag att vi är
färdiga att se filmen”. Mannen i kostym steg åt sidan och fram till ett kontrollbord. Han tryckte på en
knapp. Ljuset i salen slocknade och filmen började. På den vita väggen syntes Torslandaverken från
149
149
luften. Fabriksbyggnaderna var inte större än små lådor, men under medryckande musik zoomades
fabriken in och växte till en jätte. En speakerröst sa att man hade tillverkat bilar under många år. Ett
avsnitt med historiska bilder med farbröder i öppna bilar med stora rattar visades. Utvecklingen gick
vidare. Bilder på moderna bilar. Speakerrösten talade om ett brett sortiment. Bilder på lastbilar och
grävmaskiner. Sedan fick man inte glömma det viktigaste. Människorna. Bilder på ingenjörer vid
ritbord, försäljare i utställningshallar och montörer vid det löpande bandet. Linen(lajnen) kallades
produktionskedjan där alla komponenter sattes ihop till en färdig bil. Bilder på bilar som rullade ut
från fabriken. Avslutningsmusik och ljuset tändes. De nya montörerna som hade säckat ihop en aning
under morgonvisningen satte sig upp i stolarna och sträckte på ryggen. ”Har ni nu några frågor, kan
ni passa på att ställa dem”, sa personalrepresentanten. De nya skruvade på sig i bänkarna, men ingen
ville klämma fram en fråga. ”Ingen?” Då tackar jag för mig, sa mannen och försvann genom en dörr
bak i salen. Det blev tyst i salen ett ögonblick. Karlarna i de oklanderliga blå arbetsställen formerade
sig framför den lyssnande skaran. En av dem tog till orda. Han gav dem ett brett leende. ”Jag förstår
att det är svårt att ställa frågor till någon från fabriksledningen”, sa han. ”De där gossarna begriper
inte hur det är att arbeta på golvet, längst ner. De sitter på sina glasade kontor och kommer ner
ibland för att visa upp sig. Vi har lika svårt som ni att träffa dem”, intygade mannen i det blå
arbetsstället. ”Vi i Metall, facket, känner gubbarna ute i fabriken och vet vilka frågor som är viktiga.
Det är lönen och arbetsmiljön. Jag är kassör i klubbstyrelsen och de andra är medlemmar i styrelsen.
Våran ordförande kunde tyvärr inte komma. Vi i styrelsen är till för er, det ska ni veta. Det kan bli
hårda tag i förhandlingarna, men vi kämpar för medlemmarna och viker inte en tum. Eller hur?” sa
han, och vände sig till de andra i klubbstyrelsen. De andra nickade och såg bistra ut. Han som hade
pratat var en man med glest bakåtkammat hår och glasögon. Han hade säkert passerat de fyrtio och
var en aning lönnfet. En av de andra var gråsprängd. Håret var vildvuxet på huvudet och ur den
öppna arbetsjackan stack det fram tofsar av grått hår från bröstet. Den tredje mannen var kraftigt
byggd. Han hade mörkt välkammat hår och bestämd blick. Ärmarna på sitt ställ hade han kavlat upp
så att hans väldiga underarmar syntes. Alla tre bar plåtbrickor med Metall. ”Nå, pojkar, ni kan ställa
vilka frågor som helst till oss. Vi har hört det mesta”, skrattade han med glasögon. Några osäkra
skratt hördes från bänkarna framför honom. ”Nå, ta chansen nu. Vi är inte farliga”. Den mörkhårige
med armarna log ett varggrin. Det verkade inte som om någon hade lust att ställa en fråga, och
metallstyrelsen tittade på varandra om det var dags att avrunda samlingen, när en spinkig kille på
första bänk räckte upp en hand. ”Ja”, sa mannen med glasögon uppmuntrande. ”Jo, vad är
fackföreningen för något egentligen?” undrade den tunne killen. Han var inte så gammal, kanske
tjugo år. Mannen drog andan och förberedde sig att hålla ett litet föredrag om fackföreningens
historia. Ett älsklingsämne. ”Fackföreningen, jo, då ska jag berätta för dig”, började han. ”I
inledningen på 1900-talet fick arbetarna kämpa för sina rättigheter. Man kan säga att de inte hade
150
150
några rättigheter. Fabriksägarna bestämde allting, löner och arbetstider. Någon arbetstrygghet fanns
inte. En arbetare kunde bli avskedad när som helst. Efter att Socialdemokratiska Arbetarpartiet hade
bildats blev det en självklar sak att organisera arbetarna ute i de stora industrierna”. Han gjorde en
paus för att se vilken verkan hans ord hade på de nya, blivande medlemmarna i facket. På ett
framställt bord låg buntar av formulär för medlemsansökan i metallfacket. Normalt sett brukade man
avsluta informationen med att alla nyanställda skrev på ansökan. Killen som hade ställt frågan om
fackföreningen passade på att kila in med ytterligare en fråga i den uppkomna pausen. ”Måste man
gå med i facket?” Det blev tyst där framme. Frågan blev hängande i luften. Alla tre
styrelsemedlemmarna stirrade på den spinkige frågvise killen på första bänk. Avståndet mellan
honom och de tre männen i facket var ungefär tre meter. Mannen som hade blivit avbruten verkade
ha hämtat sig. Han vände sig till de bakomvarande partikamraterna. ”Olle, kan du komma ett tag. Det
är tydligen något som vi måste reda ut”. Olle, mannen med de stora underarmarna, steg fram till den
relativt unge och oerfarne frågeställaren. Olle böjde sin stora kroppshydda för att komma i nivå med
frågeställaren, och lade sin näve på dennes axel. ”Vad var det du sa, sa du? Vill du inte gå med i
facket? Du ska veta en sak. Vi har metoder för att ta hand om såna som dig”. Den storvuxne
styrelsemedlemmen hade praktiskt taget tryckt sin näsa i ansiktet på killen, som nu hade krympt
ytterligare ett nummer och verkade försvinna i sin amerikanska bomberjacka. Föredragshållaren
tyckte inte längre att det var någon idé att tala om fackföreningens historia. Informationen och
samlingen avslutades. Alla skrev på pappren. Även Carl Osvald blev medlem i facket. Efteråt tänkte
han på det hårdhänta sättet som männen hade använt för att värva medlemmar. Det framkom att en
fraktion på ett tidigare fackmöte hade ställt ett förslag att det skulle vara frivilligt att vara med i
facket, och framför allt ville man inte ha en automatisk anslutning till sossarna. Det mötet hade slutat
i tumult. Senare i livet, när Carl Osvald hade mera perspektiv på tillvaron, satt han tillsammans med
en annan fackordförande och förhandlade om sin lön. Motparten var en fyrkantig och omöjlig
förvaltningschef som hellre lade in marmorgolv för miljoner i sitt förvaltningspalats än spenderade en
enda krona på personalen. Men det är en annan historia.
Majken Stenberg, senare gift Forsman, hade träffat Arne Forsman som var bosatt på en gård inte
långt från slottet Gåsevadholm utanför Kungsbacka. De hade börjat umgås, och så småningom
upptäckte Majken att hon var med barn. De var ännu inte gifta när Majken skriver från
förlossningsavdelningen på sjukhuset i Trollhättan.
151
151
Kärleksbrev från Trollhättan
Baggården den 17 december
Min egen Arne.
Detta blir väl det sista brevet på detta år och före Julhelgen. Jag har så många önskningar både för
Din och min del i samband med Julen, men här sitter jag och kommer varken hit eller dit. Du tycker
nog att jag var underlig som ej ville att Du skulle komma hit till i dag, men om Du kunde se in i mitt
inre så såg Du, att jag vill det mera än någonsin, men att jag också inser det meningslösa i det just nu,
då jag inte går lugn någon stund på dagen. Jag vet inte vad jag känner inför det stundande, rädsla för
stunden ibland och för framtiden för den lilla också. Jag känner mig inte mogen för uppgiften och
heller inte skapad för den. Och vad Du tänker och verkligen känner, det låter Du mig inte få veta. Om i
dag en vecka reser Venzers själva bort för att stanna över nyåret. Jag blir alltså ensam på Baggården
till helgen, men jag skall nog klara det. Sandéns och Johanssons är kvar och det är trevligt att jag firar
julafton hos Johanssons. Du är så välkommen när Du kommer, men jag önskar inte att du kommer till
Juldagarna precis, för här blir varken Julmat eller stämning eftersom de reser bort, och jag vill att Du
skall få känna att det är Jul, efter allt arbete Du haft före. För jag kan förstå att det blir arbetsamt för
Dig nu ett tag.
Så var det de där pappren jag skulle ha av Dig. Elsie har skickat paket till mig och kortet kom i dag, så
jag vet inte ännu vad det innehåller. Det skulle vara något till vårt hem, det skrev Hon om i sitt brev.
Jag är så nyfiken och glad åt det, att också någon från mitt hemland kommer ihåg oss. Hon var
förövrigt inte alls ledsen att jag trasslat till det, utan lyckönskade oss på det varmaste. Mamma har
däremot inte hörts av ännu. Ja, det var de där pappren. Här är en avskrift av pappret som prästen
själv har skrivit. 1. Åldersbetyg för fästmannen. 2. Hans försäkran. 3. Hennes försäkran. 4. Hans
fullmakt åt fröken Elsie Stenberg. Detta är vad som behövs för att jag skall få tillstånd att gifta mig
med Dig, och då lyser det samtidigt i Helsingfors som här så jag antar att första lysningssöndagen
måste bestämmas också, och det får Du göra eftersom det beror på när du skickar de här sakerna till
mig. Försäkran antar jag är att vi båda skall intyga att vi vill gifta oss med varandra och jag heter i så
fall Majken Augusta om du inte vet det förut. Så önskar jag Dig en riktigt glad Jul och sänder mängder
med varma tankar och kyssar fr. Din egen Majken.
152
152
Majken träffade Arne på en dansbana i Fjärås. Han var son till en arrendator på
Gåsevadholm, och det var bara en kilometer mellan deras hem. Hon bodde på slottet och
han på bondgården som gått i arv i familjen i flera hundra år. Märkligt att de inte stött på
varandra. Han brukade hjälpa sin far att köra säden till kvarnen som låg strax intill slottet.
Och vem vet, kanske hade de ändå sett varandra på håll, och när helgen kom med trängsel
kring dansbanan var det något bekant som lockade. De gjorde bekantskap. De gjorde upp att
träffas igen nästa lördag. Majken fick tid att höra sig för bland arbetskamrater, de som
räknades som de förtrogna, vem denne Arne var. Hon hade blivit misstänksam med åren.
Det fanns bara gott att säga om honom. Han var en riktig charmör och bondson. Ett riktigt
kap. Det där med charmör kunde kvitta, men att han var bondson kunde betyda att han var
van att ta i när det gällde arbete. Det betydde trygghet, och det var något som en kvinna
uppskattade. De fortsatte sin bekantskap och kom varandra närmare. Kanske blev hon
smittad av hans charm också.
Baggården den 27 december
Älskade.
Tack skall Du ha för senast och för julpaketen. Skedarna var underbart söta, men jag blev
ändå mera rörd över att Du också kom ihåg Lillan. Nu bara längtar jag att få komma till Dig
med vår skatt, men det kanske dröjer ännu ett tag.
I går vid tretiden kom jag ut igen och är så stark redan, så jag kan sköta Lillan själv, vilket jag
förstås helst gör. I går kväll var hon inte riktigt belåten med tillvaron och jag var bergsäker
på att hon hade knip i magen, men det vet jag ej nu efteråt, för det fanns inga nämnvärda
lämningar. Annars har vi det så bra båda två, så vi inte kan få det bättre, men när är man
nöjd. Jag vill att också du skall komma, först då är jag nöjd.
Julen på sjukhuset gick enbart i glädjens tecken, ja det var så gemytligt och trevligt så jag
lovade fira nästa Jul där igen. Vad säger Du om det? Och jag blev så uppvaktad och
ihågkommen av alla. Först på morgonen kom Syster in med en korg med frukt, paket och litet
av varje, samt ett ljus med stake. Venzers hade varit där med det kvällen innan de reste bort.
Sedan hade jag besök av fru Sandén som gav mig en skål i present. Och på kvällen hade
sjukhuset en tomte som lämnade oss alla varsin paket och ett fat med gotter. Ja, vet Du en
trevligare Jul kunde jag ej önska mig, allra helst, som jag dessutom hade Lillan hos mig och
153
153
inte kände mig ensam. Men tankarna var förstås hos Dig mellan de olika händelserna och
sedan när det blivit tyst för dagen.
Om Du visste vilket intryck Du gjorde på sjukhuset, men det är inte värt att Du vet det, ifall
det går åt hjärnan. Alltnog, jag var mycket stolt, ja rent av mallig och vet Du, nu säger de att
Lillan liknar Dig och det tycker jag om, för liknar flickor sin pappa är de lyckobarn och
tvärtom. För naturligtvis skall vi ha endast glädje av henne eller hur?
Du skall hälsa Din mamma och Dina systrar och tacka så mycket för de söta sakerna till
Lillan. Jag skall skriva, kanske redan i morgon. Från Dig väntar jag brev med varje postgång.
Skriv snarast raring. Kram från Din Majken.
Det kommer några tillfällen i livet när man får sansa sig och tänka igenom vad man
åstadkommit. Detta var ett sådant tillfälle för Majken. Hon den malliga flickan från Hangö,
enligt syster Elsie, hade nått livs ände, eller livs början. Hon hade träffat en karl, men vad var
det som sa att han var den rätte? Det hade gått så hastigt, så slumpartat. Var det livets
mening att det skulle gå så? Hon hade en man, och hon hoppades att de skulle tycka om
varandra. Men de var inte gifta ännu. Det var så mycket som återstod. Hon hade ett barn
som hon skulle skydda och uppfostra efter bästa förmåga. Hur mycket hjälp skulle hon få av
fadern och hur mycket av lasset skulle hon behöva dra själv? Hennes liv hade inte varit
perfekt, men det är klart att det inte finns några sådana. Hon hade gjort misstag som hon
surt hade måst äta upp. Barnen ärver föräldrarnas egenskaper. Är då allt en upprepning?
Kommer barnen att känna, reagera och likna sina föräldrar, precis som föräldrarna liknade
sina föräldrar och så vidare? Nja, så där fungerade det väl inte? Familjer och släkter blandas
ju upp. Men om det fanns en liten envis egenskap som bet sig fast i släkten? Det fick räcka.
Majken bestämde sig för att sluta fundera. Om allt gick som hon ville, skulle hon få många
barn. Hon hade ju trots allt klarat sig bra i livet. Varför skulle inte barnen göra det också?
Slutord
Carl Albin var en framgångsrik man. Det tyckte han själv. Och då menade han inte att han
hade blivit förmögen på aktieaffärer eller att han ägde ett offensivt företag i
mediabranschen. Nej han hade andra principer för framgång. Han var ostraffad och hade
154
154
lyckats hålla sig borta från droger. Det hade absolut inte varit svårt, även om han mor
Majken hade haft sina tvivel. Han hade väl vinglat till vid något tillfälle på ett kalas efter
tredje glaset rödvin, men det var så sällan det hade skett, så det var glömt. Nej, hans mor
hade nog tänkt mera på all narkotika som fanns, och på alla ungdomar som drogs in i
missbruk och elände. ”Carl Albin”, hade hon frågat, ”du använder väl inte narkotika?” Det
märktes att det hade kostat på att ställa en sådan fråga. Carl Albin hade bedyrat att han
aldrig hade använt något sådant, och modern hade pustat ut, synbart lättad. Nej, på det
området var det heller inga problem. Ungdomskriminell hade han aldrig varit. En gång när
han var sju år hade han snattat en chokladkaka i en godisaffär. Egentligen var han för feg för
att göra det, men Leif, den äldre lekkamraten, hade tjatat på honom och retat honom för att
han var en sådan mes. En chokladkaka. Det var ju inte bra. Men det var preskriberat. Senare i
livet hade han åkt fast för fortkörning och felparkering, och troligtvis hade han ljugit flera
gånger. Det kändes värst. Men på det stora hela hade han klarat sig. Han hade ett arbete
som han trivdes med. Han arbetade som reklamationsberedare på ett bilföretag i Åkarp, och
man hade ett gott samarbete med en annan bilfirma i Estland. Carl Albin hade varit på
konferens i Tallinn, men han tyckte inte om att flyga. Nu när han ännu en gång var skickad
att representera den egna bygdens företag, hade han bestämt sig för att ta färjan. Det hade
varit lite krångel först på firman, men de hade gått med på det till slut. Han hade
innestående semesterdagar som han tänkte ta ut i samband med resan. Dessutom hade han
släkt i Estland på morfars sida. Så han hade passat på att forska lite. Hade sett om han kunde
hitta några spår. Han hade börjat hemma. I hyllan fanns flera fotoalbum som han hade ärvt
av sin mor. De var en guldgruva.
Här slutar anteckningarna om Carl Albin Forsman. Han checkade ut från hotell Baltica på
morgonen den 27 september för att ta färjan Baltic Star till Stockholm, men enligt
bilföretaget i Åkarp dök Carl Albin Forsman aldrig upp på sitt arbete. Efterforskningar visar
att han har löst returbiljett, men om han har utnyttjat denna är ovisst. Hotellpersonalen på
hotell Baltica i Tallinn meddelade vid förfrågan från bilföretaget , att man hade sett två
personer, varav den ene skulle kunna vara Carl Albin Forsman, sätta sig i en taxi på
morgonen den 27 september. Någon taxichaufför som skulle kunna bekräfta uppgifterna har
inte kunnat nås. På hotellrummet har man hittat några anteckningar som tyder på att Carl
155
155
Albin Forsman har gjort resor till några öar väster om Tallinn. Tillsammans med
anteckningarna hittade man också en adress till ett hotell i Buenos Aires.
Efterord
På förmiddagen den 15 oktober damp det ned ett stort brunt kuvert i brevlådan hos Majken
Forsman i Kungsbacka. Kuvertet innehöll anteckningar samt ett foto, 135x206 mm, med en
ung man och en äldre kvinna till häst. Platsen skulle kunna vara någonstans i Sydamerika. På
en lapp i kuvertet stod att läsa:
En god vän till mig i Tallinn, en sjökapten, ordnade en hytt på en båt till Buenos Aires.
Jag höll reda på den lille kraken, och det behövdes sannerligen, för maken till sjösjuka har jag
aldrig sett.
Brevet var inte undertecknat.
156
156