Med familjen i samebyn
GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY 1973 – 2003 Med familjen i samebyn Familjens besök på Saxnäsgården har jag berättat om i ”Hur det hela började”. Therese Redan första sommaren vi bodde i Kramfors var Therese med mig en tvådagarstur till Stekenjokkfjällen. I vår jag jakt på mera film fick av en flicka i hotell Stekenjokks reception tips om Saxnäsgården. Flickan visade sig sedan vara min bäste samevän Thomas flickvän Ulla, med vilken han sedan gifte sig och hann uppleva deras dotter Stina innan han så tragiskt omkom i en scooterolycka. I dagarna fick jag ett vykort från henne där hon tackade för DVD-skivan ”Gäst i Vilhelmina södra sameby” – alla medlemmarna i samebyn som gav sin tillåtelse att jag använde bilder på dem fick var sitt exemplar av DVD-skivan. Ulla berättade i kortet att den lilla flickan i rosa overall på bilden bland renarna i kalvmärkningsgärdan var Stina. Saxnäsgården visade sig också vara ett toppenställe med sina hästar och getter för tre av våra flickor - Therese, Karoline och Charlotte. Äldsta dottern Susanne hade redan lämnat oss under den första tiden i Kramfors och skaffat eget boende jobb efter att först ha flyttat till mormor Thyra. Vi gjorde flera besök i Saxnäsgården under de kommande åren och en midsommar sedan vi flyttat till Västerhaninge. hade vi också med oss min bästa moster Greta Fjällens blommor slår inte ut förrän i juli och jag minns hur vi förgäves letade blommor till midsommarstången sedan flickorna tidigare på dagen åkt pulka i Satsfjällets fortfarande snöklädda sluttningar. Therese och jag gjorde också en dagstur över Marsfjället. Vi startade vid den gamla samiska kultplatsen Fatmomakke, dit vi skjutsats av Saxnäsgården guide. Han hämtade också upp oss när vi sen kväll nått fram till Marsliden efter att ha passerat Marsfjället topp – dock utan att bestiga den. Min hustru Ulla hade besvär med sina knän, som inte klarade av att hon vandrade i fjällen. Och jag är henne evigt tacksam för att hon accepterat att jag ägnat mig så mycket tid åt min tid i samebyn och alla resor med bildförevisningar om samebyn i så gott som hela landet. © 2011 Bengt Eklöv Sida 1 av 7 GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY 1973 – 2003 Med familjen i samebyn Therese följde sedan med mig till samebyn sedan jag blivit accepterad som en vän till familjen Kuhmunen. Hon var då med på flera kalvmärkningar och fjällvandringar med mysiga fikastunder vid öppen eld tillsammans med Anders och Lasse Kuhmunen. Hon kom också väl till tals med gamle mor Ella och Jonas Blind i märkningsgärdan. Ella föreslog att hon skulle lägga an på samen Sture Larsson – han hade mycket ren och skulle vara ett bra parti för Therese. Det skulle också vara bra för samebyn som hade brist på unga flickor. Karoline En sommar anslog Karoline och hennes dåvarande pojkvän en vecka till att göra mig sällskap när jag gästade samebyn. Jag var redan på plats sedan en vecka och mötte dem när de anlände till hotell Vilhelmina, där vi bestämt träff. Sedan vi fikat for vi tillbaka mot Borgafjäll och gav oss ut i myggsvärmarna sedan vi parkerat vid en smal knappt skönjbar stig som ledde rakt in i urskogen. Vi vandrade ledan fram till Lill-Monks stuga, där Henry reste stegen och gick upp och tog bort täckplåten över skorstenen – vi skulle försöka göra upp eld och laga middag. Vi skulle också övernatta i stugan men först skulle vi vandra ytterligare en liten tur uppåt Gitsfjället för att kanske få se några örnar. Enligt tillsynsman Göran Eriksson i Saxnäs skulle de här ha ett tillhåll. Vi passerade först resterna av en ren som en björn kalasat på men några örnar såg vi aldrig till. Vi lyckades få eld i spisen och kokade vår frystorkade mat innan vi behagligt trötta somnade och sov till tidig morgon. Sedan vi lagt tillbaka täckplåten över skorstenen vandrade vi tillbaka till bilen. På vägen i urskogen hörde vi vid flera tillfällen älgar grymta dock utan att få se dem. Sedan vi övernattat på hotell Stekenjokk efter att ha hälsat på hos Anna och P A Blind gav vi oss iväg mot Fremsjön för att fotografera fjällrävarna, som tillsynsman Göran Eriksson lovat skulle finnas där. När samerna fick vetskap om vårt mål hoppades de att vi tagit på oss långkalsonger – Fremsjön var ett kallt ställe med is som aldrig smalt. Vi fikarastade i Tjåkkelestugan och bestämde oss nästan för att övernatta i den. Vi tyckte dock att vi ville komma längre innan vi slog nattläger, gick därför över bron över Ran© 2011 Bengt Eklöv Sida 2 av 7 GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY 1973 – 2003 Med familjen i samebyn sarån och fortsatte ytterligare ett par timmar mot Fremsjön innan vi slog upp våra tält. Dagen därpå var det dåligt väder och vi beslöt lämna Fremsjöns fjällrävar i fred och vandrade tillbaka hemåt. Innan vi nådde fram till Stekenjokkvägen mötte vi en fyrhjuling med Lasse Kuhmunen, Leif Larsson och Ingemar Fjällström. De frågade naturligtvis om vi sett några renarinnan vi fortsatte år var sitt håll. Efter ytterligare en stund mötte vi Hasse Blackfjäll och han ville bjuda oss på kaffe. Han bad med mig göra upp eld medan han fyllde kaffepannan. Efter en stund fick jag höra – ”vi måste ju skämmas att vi inte under alla dessa år lärt dig göra upp eld på samiskt vis” varefter han övertog även eldbestyren. Jag minns också att Henry hade en livlig diskussion med ”nämndeman” Sigurd Kristoffersson när vi kommit ut till Stekenjokkvägen. Sigurd hade kommit på vägen och stannat med sitt släp för en pratstund. Dagen därpå gav sig Karoline och Henry iväg hemåt medan jag stannade kvar för att vara med om ytterligare någon kalvmärkning innan också jag måste återvända till Linköping. ”Morfar – det finns inga madrasser!” En julidag 1992 startade jag tidigt på morgonen resan till Vilhelmina södra sameby från Bestorp. Med mig hade jag vårt då 12-årige och förväntansfulla barnbarn Albin. Vi anlände sent på kvällen till Saxnäsgården. Hotellchefen Göran Hagelberg visste att jag hade min dotterson med mig och vi hade fått ett rum på översta våningen i den nybyggda hotelldelen med en fantastisk utsikt mot Marsfjället. Kvällen därpå var jag som flera år tidigare inbokad med mitt bildkåseri i den välutrustade samlingssalen i ett av hotellannexen som en programpunkt i den årliga, välbesökta Saxnäsdagen. Under middagen slog sig Iggesundsgänget ned vi bordet intill vårt – de svarade för en annan mycket uppskattad programpunkt med sin burleska musikrepertoar. Och de var som vanligt fullspäckade med vitsar och det blev en måltid med många skratt! © 2011 Bengt Eklöv Sida 3 av 7 GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY 1973 – 2003 Med familjen i samebyn Efter en som vanligt fantastisk frukost, som vi som väl var kunde låta oss väl smaka utan att som ofta var fallet behöva trängas med en busslast tyska turister, tog vi bilen upp till Klimpfjäll, Vi hälsade på hos Anna och P A Blind. Anna och Albin fann genast varandra och besöket avslutades med att vi blev bjudna på torkat renkött och jourma – en ”gegga” tillagad av ängssyra uppblandad med kvanne och björnloka. Jag brukade få med mig några paket djupfryst jourma – en läckerhet i både fil och gröt. Albin hade hoppats få delta i en kalvmärkning men någon sådan var inte på gång. Eftermiddagen ägnade vi i stället åt folklivet och aktiviteterna under Saxnäsdagen tillsammans med familjen P A Blind. Jon-Olov Blind, en av Anna och PA:s söner, vann en flygtur på en lott han köpt. Han kände dock inte för att se den för honom så vardagliga fjällvärlden från luften utan gav spontant biljetten till Albin, som vägrade att flyga ensam. Anna ställde då upp och i hennes sällskap kände sig Albin trygg. Han fick uppleva sin första flygtur och var helt begeistrad efter landningen. Han hade fått en uppfattning om de stora vidderna och berättade att han sett renar men inte en enda människa! Vi avslutade kvällen med att lyssna på Iggesundsgängets glada låtar och drog oss därefter tidigt tillbaka till vårt rum. Morgonen därpå försåg vi oss vid frukosten med matsäck, varefter vi lastade med tält, liggunderlag och sovsäckar tog bilen upp till Klimpfjäll för att starta vår tre dygns vandring med Lousvasjön som slutmål. Första delmålet var den nya baracken vid Durronskalet. Den gamla hade stormen vräkt omkull och kastat i väg flera tiotal meter. Den här var tjudrad i marken med grova kedjor och hade hittills stått pall för blåsten i Durronpasset. Redan tidigt under vandringen uppe på en fjällrygg hade vi en fantastisk utsikt över landskapet med flera milsvida myrar långt nedanför oss. Albin förundrades också över att han kunde släcka törsten genom att låta kåsan fyllas med vatten i en porlande bäck som korsade vår väg. Snart såg vi också toppen på Durronskalet, målet för vår dagsetapp. När jag i kikaren kunde peka ut vårt blivande natthärbärge ökade Albin takten och jag kom snart på efterkälken. Det dröjde inte särskilt länge förrän jag såg honom © 2011 Bengt Eklöv Sida 4 av 7 GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY 1973 – 2003 Med familjen i samebyn komma springande tillbaka, ropande: ”morfar, morfar det finns inga madrasser!” Han satte sig att vänta in mig och tvingades motvilligt acceptera att han inte hade något val och nog skulle kunna sova, trött efter dagens vandring. Väl framme började vi bryta videkvistar att elda med – det fanns inte ett vedträ kvar i baracken. Det var jobbigt värre då det var mycket ont om torra kvistar och vi tvingades bryta grönskande sådana, vilket inte är så lätt. Vi fick ofta ta kniven till hjälp. Som tur var hann vi få in tillräckligt med bränsle innan det började regna. Det var inte lätt att få fyr – de näverstycken jag tullat några fjällbjörkar på brann snabbt upp, långt innan elden hade fått fäste i de färska videkvistarna. Till slut brann det dock friskt i kaminen och vi kunde värma vår frystorkade middag på spishällen. Mätta och belåtna spelade vi sedan kort långt in på natten medan regnet smattrade på takpappen. Det blev så varmt att vi var tvungna att öppna dörren innan vi kunde somna, vilket vi gjorde efter besök på dasset. Och Albin hann inte ens klaga på det hårda underlaget på de grova plankorna som utgjorde sängbotten innan han somnade. Morgonen bjöd på strålande sol och efter frukostmackorna gav vi oss iväg upp till toppen på Durronskalet, där jag varit flera gånger tidigare tillsammans med vår airdaleterrier Trollet. Vi behövde inte sitta länge däruppe förrän en kungsörn gjorde några lovar över oss. Under vår återupptagna vandring mot Lousvasjön fick vi snart en ljungpipare som förtrupp. Den höll sig hela tiden framför oss, springande fram och tillbaka med sitt ängsliga pipande. Det verkade som om den lockade oss vidare eller var det så att den varnade omgivningen för vårt intrång. Utsikten ned mot Lousvasjön med sin renskötarbarack som förgrund och kalvmärkningsgärdan i fjällsluttningen på andra sidan sjön var hänförande. Solen sken från en molnfri himmel och jag berättade för Albin om mitt besök vid sjön några år tidigare. Jag hade berättat för Anders och Elin Kuhmunen att jag skulle gå till Lousvasjön och övernatta. Jag hade dagen innan frågat Sigurd Rodin om hur lång tid han trodde jag skulle behöva för att vandra dit. ”Tre timmar” svarade han ”men förresten med dit fotograferande behöver du nog säkert fyra timmar” tillade han. Jag gav mig iväg från © 2011 Bengt Eklöv Sida 5 av 7 GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY 1973 – 2003 Med familjen i samebyn Kuhmunens i Klimpfjäll vid lunchtid och gick då över myrarna Albin och jag hade sett dagen innan. Det blev många bilder i det vackra vädret och först vid åttatiden på kvällen såg jag i kikaren renskötarbaracken vid Lousvasjön.. Det blev midnatt innan jag utmattad somnade mellan ett par renskinn utan att först tända kaminen. Dagen därpå var vädret som nu då jag satt här med Albin. Jag glömmer aldrig den där dagen – det var helt vindstilla och solen strålade från en klarblå himmel och gav vattnet i sjön en klarblå färg. Jag kunde helt enkelt inte förmå mig att ge mig av hemåt mot Klimpfjäll där jag låg helt naken på en renfäll och njöt av att bara finnas till i solskenet. På eftermiddagen lyckades jag också att med fiskedoningarna som fanns i baracken få upp en röding. Den glödstekte jag vid sjökanten i folien jag haft mackorna i. Jag tillbringade sedan ytterligare en natt i baracken innan jag morgonen därpå anträdde vandringen tillbaka mot Klimpfjäll. På den sista myren innan jag skulle var framme möttes jag av skällande lapphund och kände genast igen Kuhmunens Sappo. Och mycket riktigt, snart kom också Anders fram ur björkslyn och gav mig en vänlig men dock allvarlig åthutning för att jag var ett helt dygn försenad. Anders var nu på väg för att se vad som hänt. En förmildrande omständighet fick jag också veta var, att jag kom den väg vi hade varit överens om. Sluttningen ned mot sjön var delvis snötäckt och Albin tyckte liksom jag att det var läskigt att gå på skaren och samtidigt höra porlande bäckar under snön. Skaren bar oss som väl var och vi kom torrskodda ned till baracken. Albin var mäkta nöjd med att finna ett tiotal renfällar inne i baracken – nu skulle han till skillnad från natten innan sova på mjukt underlag. Innan vi gick till sängs hade vi också lyckats få upp en röding, tillräckligt stor för middag åt oss båda. Att vi då som jag åren innan gjorde oss skyldiga till tjuvfiske hade vi ingen tanke på. Det räckte inte för myndigheterna om de kommit på oss att vi hade samernas tillstånd att fiska i deras ”lappvatten”. Den rätten har de inte möjlighet att ge till någon. Tidigt morgonen därpå fick Albin lära sig att med hjälp av karta och kompass ta ut riktningen till en punkt, där en fjällbäck korsade den markerade vandringsleden mellan Klimpfjäll och Durronskalet. Och han blev mäkta © 2011 Bengt Eklöv Sida 6 av 7 GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY 1973 – 2003 Med familjen i samebyn imponerad när vi efter att ha följd kompassen hamnade prick där vi beräknat. Vi var inte tillbaka i Klimpfjäll förrän vid sextiden. På ytterdörren hos Anna och P A Blind möttes vi av ett besked på ett papper fasttejpat på dörren om att de var borta på en kalvmärkning vid Tjåkkele. All trötthet var som bortblåst och vi gav oss genast iväg dit. Halvvägs in på den smala väg, som långt ifrån gör skäl för att kallas väg, mötte vi bilar, fyrhjulingar och motorcyklar på väg hem från en lyckad men nu avslutad kalvmärkning. Den välsmakande middagen med renstek och kantareller var en ersättning så som hette duga för en missad kalvmärkning. Tillbaka på Saxnäsgården sov vi gott i sängarna innan vi morgonen därpå började styrde kosan hemåt. Efter en kaffepaus hos Anna och P A Blind i Klimpfjäll fortsatte vi en sista gång vägen över Stekenjokkplatån på 1000 meters höjd över havet, vidare förbi den vackert belägna byn Stora Blåsjön med sin hänförande utsikt över sjön, vidare genom byn Jormvattnet varefter vi nästan mötte oss själva i den kurviga och sönderkörda vägen mot Gäddede. Vi nådde så Strömsund när det var dags för lunch innan vi slutligen fortsatte inlandsvägen via Östersund hem till Östergötland. © 2011 Bengt Eklöv Sida 7 av 7
© Copyright 2024