1. No category

För 40 år sedan var Håkan Andersson först i världen med
att använda mono-shock-fjädring i motocross-VM. Samma
år blev han världsmästare. Här är hans fantastiska historia.
Tex t Birger Tommos
H
åkan, född 1945, har genuin idrottsbakgrund även om det tog en stund
innan motorintresset växte fram.
Håkan berättar att hans far Einar Andersson
var svensk mästare i rodd. I realskolan blev
Håkan utsedd till skolans främsta idrottsman, en friidrottskarriär tycktes utstakad.
Gymnastikläraren var oerhört stolt över sin
elev men när han fick höra att den unge atle-
Håkan, bilden är troligen tagen 1971.
70 BILD Birger Tommos samt håkan anderssons samlingar
ten tänkte ägna sig åt motocross blev han istället förtvivlad och brast ut i tårar. Motocrossintresset kom av att Håkan och hans far ofta
besökte Kurödbanan i Uddevalla. Detta var
under en tid då det allmänna motorintresset
i Sverige var betydligt större än idag. Sverige
var en stormakt i motocross. Namn som Bill
Nilsson och Sten ”Storken” Lundin stod högt
i kurs. Håkan sög i sig. Som 16-åring kom
han över en Husqvarna Silverpil och snart
var han medlem i den lokala motorklubben,
BMK Uddevalla. På den tiden var det svårt
att komma över konkurrenskraftiga maskiner
direkt över disk. Istället handlade det om att
hitta delar och bygga själv. Göte Lindström
var en av de som sålde trimdelar till Husqvarnamaskiner, med tiden kom Göte även att
bygga kompletta maskiner under eget namn.
En sådan cykel, en Lindström, blev nästa steg
för Håkan innan han 1964 gjorde sin första
SM-insats som junior på en Husqvarna. Seniorstatus i 250-klassen uppnådde han 1965.
Året efter la Håkan beslag på ett SM-brons.
Han gjorde dessutom ett ”wild card” inhopp i
250-VM under Sveriges GP i Motala, en punktering gjorde att Håkan tvingades bryta det
första heatet men i det andra blev han sensationellt nog trea. 1967 klev han och hans
Husqvarna 250 på allvar in i VM-cirkusen.
Håkan lärde sig fort och redan 1968 kände
han att en VM-titel låg inom räckhåll. Han
vann den inledande tävlingen och efter ytterligare tre till låg han tvåa i VM-tabellen bara
två poäng bakom Joel Robert. Den femte deltävlingen hölls i Holland. Håkan tog en fjärdeplats i första heatet men vurpade när han
ledde det andra heatet. Ett brutet ben och en
lång konvalescens blev resultatet av debaclet
i Holland. Först hösten 1969 var han på allvar
tillbaka igen. Att lägga av hade aldrig varit
ett alternativ. Håkans beslutsamhet gjorde
att Husqvarna trodde på honom. Håkan menar att motivation och envishet är mentala
egenskaper som man måste ha i överflöd om
man ska komma någon vart i motocross.
-Motocross är världens hårdaste sport
man måste ha såväl tufft psyke som stenhård
fysik för att lyckas, säger Håkan
Han sticker samtidigt inte under stolen
med att den långa väntan på att benet skulle
Nummer 3 / 2013
Håkan kör Husqvarna 250 på Hyvinkääbanan i Finland. Bild från 1967.
Nummer 3 / 2013
71
bli helt bra hade tärt på honom. Att ta sig
tillbaka till toppen var främsta prioritet.
Kontrak t med Yamaha
Tävlingar i USA under avslutningen av året
1969 stärkte Håkans självförtroende. Resultaten var till att börja med inte så imponerande men Håkan kände att han hela tiden
blev bättre. Målmedvetenheten betalade inte
omedelbart av sig men säsongen 1971 tog
han äntligen sin första VM-medalj i 250-klassen. Ett silver, hans enda för Husqvarna.
1972 hade Håkan knutits till Yamaha. Redan
1968 hade japanerna varit ute efter honom,
fast den gången handlade det om Suzuki men
nu var det alltså Yamaha som knöt Håkan till
sig. Han var imponerad av japanernas resurser och organisation.
-De var prestigelösa på ett sätt som jag
inte hade väntat mig. De lyssnade noga på
vad jag sa och var aldrig rädda för att pröva
även okonventionella idéer, berättar Håkan
Håkan och Yamaha behövde sannerligen
varandra för deras gemensamma motståndare
var inga mindre än Joel Robert och Suzuki.
Robert räknas som en av motocrossens absolut bästa alla tider. Trots att han inte tränande i onödan och dessutom rökte var han
enastående stark och dessutom åkbegåvad
som få. Robert var femfaldig VM-mästare i
250-klassen. Under slutet av 1960-talet hade
han och fyrfaldige 250-VM-mästaren Torsten
Hallman utkämpat legendariska dueller. Då
körde Robert en CZ men sedan 1970 var han
knuten till Suzuki. Den kombinationen hade
visat sig oslagbar under såväl 1970 som 1971.
Håkan rådde inte heller på Robert under 1972
men samtidigt som deras fight gav Robert sitt
sjätte och sista 250-VM-tecken - och Håkan
sitt andra VM-silver - pågick ett febrilt utvecklingsarbete bakom kulisserna helt utan Håkans
vetskap. Historien om mono-shock-fjädringens
införande är lite av en deckarhistoria. Det bör
nog dessutom påpekas att tvärtemot vad många
nog tror sig veta uppfanns faktiskt inte monoshock-principen under 1970-talet. Ur motorcyklarnas barndomshistoria, tiden strax innan
första världskriget, kan nämligen en och annan
maskin letas fram som har fjädrande svingarm
enligt enkelstötdämparprincipen. Fast sådant
pedanteri kan te sig en smula akademiskt eftersom ingen rak utvecklingslinje går att påvisa
från dessa maskiner fram till dagens hojvärld
där mono-shock-fjärdring har blivit etablerade
standard. Att det ser ut som det gör idag är helt
enkelt belgaren Lucien Tilkiens förtjänst. Lu-
Vänster sida. Överst: Håkan visar stolt upp sin teambuss, bild från 1972.
Mitten: Bild från 1976. Håkan kör en Montesa 250 i
dåvarande Tjeckoslovakien.
Nederst: Håkan stegrar med sin Yamaha 250 i Österrike. Bild från Launsdorf 1973.
72 Nummer 3 / 2013
Ovan: Håkan under en sommardag 2012.
Höger: Resultattablå från 5 maj 1968, Holice i dåvarande Tjeckoslovakien. Notera hur Håkan och Joel
Robert helt dominerar tävlingen.
cien, ingenjör och motocrossåkare, tyckte hans
son Guy behövde mer fjädringsväg bak på sin
motocrossmaskin och tänkte därför ut monoshock-principen. Guy prövade systemet under
1972 och utfallet blev så pass positivt att Lucien kontaktade Suzuki och undrade om de ville
köpa hans konstruktion. Suzuki lät toppförare
som Roger DeCoster och Sylvian Geboers testa
men i slutändan kom det aldrig till något avtal.
Lucien blev otålig och kontaktade istället Yamaha som slog till närmast direkt.
Världsmästare
Så snart Yamaha hade säkrat sina rättigheter
till Luciens uppfinning såg man till att Torsten
Hallman och ett gäng tekniker utvecklade systemet till perfektion. Håkan kom in i bilden
först strax före starten av säsongen 1973. De
första testrundorna övertygade inte Håkan.
Han tyckte inte han körde fortare och varvtidsnoteringar under testsessionerna gav honom rätt i sak. Yamahaledningen lät sig dock
inte nedslås. De accepterade att Håkan inledde
säsongen 1973 med en konventionellt fjädrad
maskin men såg dessutom till att Håkan involverades i den hemliga fortsatta utprovningen
av mono-shock-systemet. Håkan och hans
skickliga mekaniker Eije Skarin lyckades tillsammans med det övriga testteamet snart få
systemet perfekt avstämt för Håkans körstil.
Den tredje rundan i det året 250-VM-serie såg
Håkan, som första förare någonsin, vinna en
VM-tävling på en motocrosshoj utrustad med
mono-shock-fjädring. Resten av året var Håkans. Han vann på så sätt sitt första och enda
250-VM-guld. Året därpå gick det sämre för
Håkan. Han var skadad och kunde inte göra
sig själv rättvisa. 1975 var han däremot åter
i fin form och knep sin sista 250-VM-medalj,
Nummer 3 / 2013
ett silver. Håkan åkte sedan VM i ytterligare
tre säsonger. Han körde såväl 250 som 500, för
Montesa respektive för Husqvarna men resultaten var inte riktigt lika lysande som tidigare.
Håkan började känna sig mätt. Motivationen
var inte längre stark och självklar. Det hände
även att obehagskänslor gjorde sig påminda.
1979 körde han sitt sista VM-lopp. Samma år
tog han dessutom sitt sjätte och sista SM-tecken. Många framgångsrika förare har berättat
om karriärens svanesång. Att det inte längre
är lika roligt som förr. Känslan av att inget mer
är att uppnå och att allting faktiskt har sitt
pris, ett pris som det inte längre känns vettigt
att betala. I efterhand beklagar Håkan att han
vurpade så illa 1968. Vad hade hänt om han
redan då hade tagit ett VM-tecken? Att förmågan fanns redan då har han aldrig betvivlat. Själv tänker jag i mitt stilla sinne vad som
hänt om Håkan inte hade råkat vara samtida
med giganten Joel Robert. Hur hade då resultatlistorna sett ut? Försiktigt frågar jag
Håkan om saken men förstår snabbt att han
aldrig tänkt så. Joel må ha varit en fruktad
motståndare men vid sidan av banan hade
Håkan och han en bra relation. De är fortfarande kompisar. Håkan gör inget grubblande
intryck. Han är stolt över vad han uppnått och
inte minst över sin delaktighet i mono-shockfjärdringens segertåg över världen.
-Kanske det största som hänt inom motocrossen, säger Håkan och myser.
I Sverige är Håkan, i alla fall utanför
motorkretsar, något av en doldis men i motocrosstokiga Belgien är han en hjälte. Håkan
kommer ihåg en resa ner till Belgien för en
del år sedan. Han skulle hälsa på Joel Robert.
Väl kommen till Roberts hemstad frågade han
en poliskonstapel om vägen. Polisen, som var
satt att dirigera trafik, såg genast vem som
frågade och handlade därefter. Innan Håkan
visste ordet av hade konstapeln lämnat sin
post och istället ledsagat Håkan till närmsta
bar. Polisen insisterade på att få bjuda på öl
och utlovade dessutom eskort till Roberts bostad så snart glaset var tömt. Håkan på sin Yamaha 250 under SM-tävlingar i Vimmerby 1975.
Målmedvetenheten betalade inte omedelbart av
sig men säsongen 1971
tog han äntligen sin första
VM-medalj i 250-klassen
73